BEGÄRAN OM SKADESTÅND

Justitiekanslern Box 2308

103 17 STOCKHOLM

BEGÄRAN OM SKADESTÅND PARTER

Sökande Niclas Rundgren 700316-4196

Byvägen 32, 232 51 ÅKARP

Svarande

Finansinspektionen (FI) SKADESTÅNDSBELOPP

Undertecknad begär härmed ett skadestånd uppgående till sex miljoner kronor jämte ränta med stöd av 4 och 6 §§ räntelagen (1975:635), från den dag kravet inkom till JK. Skadeståndsbeloppet har sin grund i den ekonomiska förlust som jag orsakades av i och med konkursen i kreditmarknadsbolaget Custodia AB (Custodia). Summan utgör värdet av de villkorade aktieägartillskott som jag tillförde Custodia genom moderbolaget SNR Holding AB, vars enda tillgång var aktierna i Custodia. Kopior avseende villkorade aktieägartillskott bifogas, se bilaga 1.

BAKGRUND

Custodia stod sedan 1997 under FI:s tillsyn. Verksamheten grundades dock redan 1989 och bestod av fakturabelåning samt kreditgivning till företag och privatpersoner. Finansieringen av verksamheten erhölls genom inlåning från allmänheten och egna medel.

FI:s tillsyn över Custodia var genom åren i princip begränsad till skriftliga kvartalsrapporter med undantag för två tillfällen. Det första var våren 2000 då Custodia erhöll en varning för försenad rapportering samt för att exponering mot några enskilda kunder överskred vissa gränsvärden. Bolaget förklarade sig inse allvaret i myndighetens kritik och följde exakt de anvisningar FI sedan gav

Custodia vilka bland annat innebar en utökad rapporteringsskyldighet avseende bolagets utlåning och vissa nyckeltal.

Denna utökade rapportering skötte Custodia med stor noggrannhet under mer än fyra år, vilket föranledde FI:s generaldirektör Ingrid Bonde att skriftligen meddela bolaget att någon utökad rapporteringsskyldighet ej längre var nödvändig, se bilaga 2. Strax därefter, närmare bestämt den 1 juli 2004, erhöll dessutom Custodia rätten att erbjuda sina sparkunder statlig insättningsgaranti för det sparande de hade placerat hos bolaget, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att FI var tillfreds med hur Custodia bedrev sin verksamhet.

Den andra kontakten med FI var i slutet av november 2005. Myndigheten hade tidigare under den månaden meddelat att man avsåg att göra en platsundersökning på bolagets kontor i Malmö, och styrelsen uppmanades att vara på plats. Platsundersökningen ägde rum under knappt två dagar, och kort därefter erhöll Custodia omfattande kritik. Rapporten avslutades med information om att bolagets tillstånd kunde komma att återkallas.

Ledningen ansåg att kritiken delvis var berättigad, då den speglade ett bolag som under en period av kraftig expansion inte förmått anpassa organisation och system till den nivå som kunde krävas för den bedrivna verksamheten. Bolaget ansåg dock att bristerna med relativ enkelhet kunde åtgärdas och hade i flera avseenden redan påbörjat detta arbete. Jag vill i detta sammanhang också nämna de exceptionella befogenheter som FI har. När en och samma begränsade grupp tjänstemän har rätten att granska, kritisera, utdöma straff och dessutom verkställa straffet utan föregående domstolsprövning, skapas också en stor oro hos de institut som granskas. I Custodias fall ledde detta till att bolaget accepterade FI:s kritik utan invändningar, även sådan kritik man inte instämde i. Detta för att inte riskera att stöta sig med myndigheten, vilket är ett förhållningssätt som är vanligt bland mindre institut som inte vill ta risken att irritera den myndighet man i allra högsta grad är beroende av. Istället hoppades Custodia på att innehållet i det omfattande svar bolaget ingav i december 2005, skulle visa FI att en god prognos förelåg trots den kritik som framförts. Dessutom hade ägarna, bara en månad innan FI:s granskning, förberett bolaget för vidare expansion genom att tillföra kapitalbasen 10 MSEK av privata medel. Custodia räknade självfallet med att myndigheten skulle uppfatta detta som positivt.

FINANSINSPEKTIONENS BESLUT

Utan någon möjlighet för Custodia att hinna korrigera de brister som FI påstod fanns, samt utan någon vidare kontakt från myndighetens sida, återkallades Custodias tillstånd med omedelbar verkan vid ett styrelsemöte den 27:e januari 2006 – dvs endast knappt två månader efter den korta platsundersökningen. Beslutet finns i bilaga 3. Det omedelbara resultatet av återkallelsen blev exakt

så som FI räknade med enligt den konsekvensanalys myndigheten upprättat, och som föredrogs för styrelsen inför beslutet, se bilaga 4. En anstormning av uppskrämda sparkunder begärde omedelbart ut sina tillgodohavanden av Custodia, och på endast två timmar var motsvarande hälften av Custodias balansomslutning bokad för omedelbar återbetalning. Detta försatte naturligtvis verksamheten i en akut likviditetskris.

FI:s beslut inhiberades av Länsrätten i början av februari 2006. Samtidigt informerades allmänheten av Insättningsgarantinämnden (IGN) att garantin inte täckte nya insättningar hos Custodia - trots Länsrättens inhibition av FI:s beslut. Detta gjorde det omöjligt för Custodia att reparera skadan av uttagsanstormningen. IGN:s ställningstagande var dock fel, vilket senare fastställdes av Kammarrätten, se bilaga 5. IGN ändrade sig efter Kammarrättens dom till att istället meddela allmänheten att man inte kunde uttala sig om huruvida nya insättningar i Custodia täcktes av garantin, vilket självfallet hade en lika avskräckande effekt som tidigare. Det fanns vid denna tid ett stort antal sparare som var beredda att stödja Custodia med ytterligare sparkapital i den situation som rådde, om bara klara besked kunde erhållas gällande insättningsgarantin.

Länsrättens prövning av FI:s beslut ägde rum i april 2006. Länsrätten valde att döma till FI:s fördel, dock baserades prövningen bland annat på FI:s felaktiga uppgifter om Custodias förlagslån.

Förlagslånen ingick i Custodias kapitalbas och var av avgörande betydelse för Custodias kapitaltäckningsgrad - ett nyckeltal som är av central betydelse för banker och kreditmarknadsbolag.

FI hade drygt ett år tidigare godkänt förlagslånen samt att de räknades in i Custodias kapitalbas. När myndigheten nu plötsligt underkände samma förlagslån i den pågående processen i Länsrätten, ledde detta till en grovt missvisande bild av Custodias ekonomiska ställning. Hur FI använde sig av detta för att påverka Länsrätten framgår av bilaga 6. En av Custodias investerare försökte efter Custodias konkurs att få just sina förlagslån bedömda som vanliga lån, för att därigenom få en bättre plats i prioriteringsordningen vid en kommande utdelning. Detta prövades av Hovrätten i slutet av 2009, som då konstaterade att förlagslånen var att anse som efterställda och korrekt upprättade, se bilaga 7. Med ledning av Hovrättens dom kan det konstateras att FI hade fel i sin bedömning av Custodias förlagslån, och följaktligen också bolagets kapitalbas. Länsrättens prövning påverkades därmed på ett icke korrekt sätt, i och med att Custodias kapitaltäckningsgrad enligt FI:s beräkning felaktigt uppgavs understiga den lagstadgade nivån.

Till detta kan läggas att Länsrätten vid sin prövning inte hade tillgång till den konsekvensanalys som FI upprättade inför sitt beslut mot Custodia. FI vägrade att lämna ut analysen mot bakgrund av att den enligt myndighetens bedömning inte var att anse som en allmän handling. Även i detta fall var FI:s bedömning fel, vilket fastställdes av Kammarrätten i en dom från juli 2006, se bilaga 8. FI tvingades då att lämna ut analysen, men detta var således efter det att Länsrätten gjorde sin bedömning. Utan

tillgång till den konsekvensanalys FI upprättade inför sitt beslut, kunde Länsrätten inte på ett korrekt sätt bedöma om FI beaktat proportionalitetsprincipen vid val av sanktion mot Custodia.

FI:s ställningstagande gällande Custodias förlagslån samt huruvida konsekvensanalysen var en allmän handling eller inte, utgör graverande exempel på att FI inte i tillräcklig utsträckning försäkrar sig om att de bedömningar myndigheten gör, baseras på korrekta beslutsunderlag. Nu gjordes i och för sig ovan angivna felbedömningar först efter det att Custodias tillstånd återkallas, men att liknande felaktigheter förekom vid platsundersökningen och som senare lades till grund för beslutet att återkalla Custodias tillstånd är uppenbart. Som ytterligare exempel kan nämnas att SET Revision AB, en av landets större revisionsbyråer, värderade Custodias kredithanteringssystem till 15 MSEK inför ett eventuellt samarbete med en konkurrent några år innan FI:s platsundersökning. Detta hindrade dock inte FI från att i sin rapport kritisera Custodia för att sakna systemstöd för sin utlåning.

Custodia försattes i konkurs den 28:e augusti 2006 då en stor mängd småsparare vänt sig till Kronofogdemyndigheten. Som lagen var utformad vid denna tidpunkt var ett institut tvunget att först gå i konkurs innan insättningsgarantin kunde träda in och lösa ut alla de sparkunder som var i desperat behov av sitt sparkapital. Detta resulterade i att de sparkunder som var garanterade sitt sparande av staten, inte heller hade något att förlora på att begära Custodia i konkurs. Tvärtom skulle de snabbare få sina pengar, det var i alla fall den information FI och IGN förmedlade. Sparkunder med bundet sparande, vilka inte omfattades av insättningsgarantin, tvingades däremot passivt se på när Custodia föll på den mållinje som en prövning i Kammarrätten utgjorde, prövningstillstånd hade tidigare meddelats. Hur utfallet i Kammarrätten hade blivit kan man bara spekulera i, men med en offentliggjord konsekvensanalys, korrekt beräknad kapitaltäckningsgrad och beslutade åtgärder som då var på plats, skulle Custodias chanser till att återfå sitt tillstånd i Kammarrätten ha varit mycket goda.

_________________________

Några år efter Custodias konkurs anlitade jag Wiweka Warnling-Nerep, professor i offentlig rätt vid Stockholms Universitet och medlem i Riksrevisionens vetenskapliga råd, till att granska den kritik som utgjorde grunden för FI:s beslut att återkalla Custodias tillstånd. Hennes bedömning var att merparten av anmärkningarna mot Custodia hänförde sig till ytterst diffusa lagregler och FI:s egna föreskrifter och riktlinjer, se sidan 10 i bilaga 9. Professorns utredning ger för övrigt en förödande kritik av FI:s agerande i Custodias fall, och jag bilägger hela hennes promemoria som ett stöd för det jag framför i denna skadeståndsansökan.

FI hade uppenbart bristande kompetens att granska mindre institut vid tidpunkten för agerandet mot Custodia. Detta var också en del av den hårda kritik Riksrevision riktade mot FI våren 2006, alltså

strax efter det förödande beslutet mot Custodia. Enligt Riksrevisionen koncentrerade FI uteslutande sin tillsyn till de stora instituten vilket riskerade att leda till att FI hade dålig kunskap om de mindre bolagen, vars problemställningar och behov av regelutveckling kunde skilja sig från de stora.

Dessutom konstaterade Riksrevisionen att FI saknade en oberoende instans som kvalitetssäkrade de undersökningar som myndighetens handläggare utförde. Således kunde en bristfälligt genomförd undersökning läggas till grund för styrelsens beslut om sanktion, vilket stämmer väl överens med de omständigheter som beskrivs i andra stycket, sidan 4.

Det är inte osannolikt att de brister Riksrevisionen uppmärksammade i sin granskning av FI också låg bakom det faktum att FI valde att återkalla hela tre tillstånd på ett och samma styrelsemöte – samtliga gällande mindre, icke systemviktiga institut. Förutom Custodias tillstånd föranledde FI:s beslut att återkalla Kullberg & Spiiks tillstånd stark kritik, vilket framgår av bilaga 10. För det tredje institutet som drabbades, Fondifond, slutade historien lyckligare eftersom bolaget fick tillbaks sitt tillstånd i maj 2006 efter en dom i Kammarrätten dit man överklagat FI:s beslut.

FI:s styrelse hade sannolikt ett behov av att agera kraftfullt mot bakgrund av Riksrevisionens rapport som inom kort skulle publiceras, i alla fall föranledde det styrelsen att omnämna det i §9 i protokollet från styrelsemötet, se bilaga 11.

Ett utdrag ur Riksrevisionens rapport finns i bilaga 12, där relevanta delar rörande det jag ovan framför är markerade. Hela rapporten finns att laddas ned på www.riksrevisionen.se.

RÄTTSLIG GRUND FÖR SKADESTÅND

Den kritik som framkom vid FI:s granskning av Custodia, utgör enligt expertis inom offentlig rätt inte någon grund för en återkallelse av ett tillstånd. Beslutet var ett brott mot proportionalitetsprincipen, vilket är en grundläggande förvaltningsrättslig princip. Det fanns ett stort urval av sanktionsmöjligheter till FI:s förfogande enligt den lagstiftning som gällde vid tiden för beslutet. Trots detta valde FI att återkalla Custodias tillstånd med omedelbar verkan, vilket enligt myndighetens egen konsekvensanalys var att likställa med en snabb konkurs. Då FI medvetet kan orsaka en konkurs i ett privatägt bolag genom den uttagsanstormning som en återkallelse av ett tillstånd resulterar i, måste också kravet på att myndigheten beaktar proportionalitetsprincipen vid sin myndighetsutövning vara mycket högt ställt.

Följande citat är hämtat ur den konsekvensanalys som FI tillsammans med Insättningsgarantinämnden upprättade som stöd för sitt beslut:

”Det är inte osannolikt att en återkallelse leder till en ”run” mot bolaget, dvs en anstormning av inlåningskunder som kräver att snabbt få ut sina insatta medel. Bolaget kan vid en sådan anstormning troligtvis inte betala ut pengar i den takt dessa sparkunder kräver och en konkurs är därmed inte långt borta”

FI:s agerande, från beslutet fattades fram till dagen för Custodias konkurs, präglades av missbedömningar och rena felaktigheter. Detta agerande från myndighetens sida ledde till att Custodia fråntogs rätten till en korrekt domstolsprövning, vilket man knappast kan bortse från inom ramen för detta skadeståndskrav.

FI:s beslut att återkalla Custodias tillstånd utgjorde en myndighetsutövning. Beslutet och myndighetens efterföljande agerande orsakade Custodias konkurs. Beslutet var försumligt, felaktigt och bröt mot proportionalitetsprincipen. Enligt allmänna skadeståndståndsrättsliga principer skall FI därmed ersätta den skada myndigheten orsakat genom sitt beslut.

SNR Holding AB:s tillgångar bestod av dotterbolaget Custodias aktier. I och med Custodias konkurs, blev också de villkorade aktieägartillskott jag lämnat till SNR Holding AB värdelösa, då moderbolaget försattes i konkurs samma dag som dotterbolaget.

FI skall därmed ersätta mig med ett belopp uppgående till värdet av de villkorade aktieägartillskott jag lämnat SNR Holding AB, se bilaga 1.

KOMMENTARER TILL HÄNDELSER EFTER CUSTODIAS KONKURS

Custodias konkurs utgjorde startskottet för omfattande utredningar inom Ekobrottsmyndigheten (EBM), som sedan 2006 förbrukat stora resurser för att utreda huruvida brott begicks av Custodias ägare eller ej. Det kan inte uteslutas att FI och EBM samarbetat helt i linje med professor Wiweka Warnling-Nereps slutsatser. Hon konstaterade i sin utredning att FI i efterhand kan ha haft nytta av att utmåla Custodias ägare som brottsliga, för att därigenom förstärka intrycket av att det beslut man fattade i Custodias fall skulle ha varit korrekt. EBM hade nitton pågående utredningar mot Custodia/ägarna när åklagare Lars Olson efterträdde den tidigare chefsåklagaren i Malmö, Gertrud Holm, som gått i pension. Bland det första Lars Olson gjorde var att lägga ner arton av utredningarna, något han berättade i sitt inledande anförande vid Tingsrättens prövning av åtalet mot Custodias ägare.

Kort kan sammanfattas att den nittonde och återstående utredningen gällde styrelsens värdering av en kreditstock i årsboksluten för 2004 och 2005. Tingsrätten ogillade åtalet i sin helhet, Hovrätten ansåg däremot att kreditstocken var upptagen till ett för högt värde i årsredovisningen för 2005. Högsta

Domstolen valde att inte pröva saken, därmed står Hovrättens dom fast. Det bör i detta sammanhang understrykas att Hovrättens dom inte berör de förhållanden som angavs som grund för FI:s beslut att återkalla Custodias tillstånd. Dock är det svårt att bortse från sambandet mellan åtalet som väcktes, och FI:s behov av att visa att man skulle ha agerat korrekt när man återkallade Custodias tillstånd fyra år tidigare.

Efter sitt beslut mot Custodia i början av 2006, genomförde FI ytterligare granskningar av bolaget.

Målet var att hitta ytterligare underlag för kritik mot bolaget i den pågående rättsprocessen. Under april 2006 kompletterade FI sin kritik inför Länsrätten, med att också hävda att Custodia hade ett större nedskrivningsbehov än vad som bokförts avseende ett antal krediter. Detta var således strax efter det att FI lämnat missledande och felaktiga uppgifter om Custodias förlagslån och kapitaltäckningsgrad till Länsrätten.

Varken Custodia eller bolagets revisor instämde i detta, men för att undvika ytterligare konfrontation erbjöd sig Custodia att avyttra den berörda kreditstocken till ett fastställt pris, för att därigenom avsluta den infekterade diskussionen om krediternas värde en gång för alla. I samband med denna utfästelse från Custodias sida lovade Gent Jansson, chefen för Rättsavdelningen på FI, att om Custodia lyckades sälja den diskuterade kreditstocken så skulle man inom FI också tillse att Custodia återfick tillståndet.

Baserat på detta löfte sålde Custodia kreditstocken under sensommaren 2006. Priset enligt det bindande försäljningsavtalet lades till grund för hur kreditstocken värderades i Custodias årsredovisning för 2005, helt i linje med gällande redovisningsprinciper. I och med att krediterna hade ett fastställt försäljningspris genom det försäljningsavtal som tecknats, var styrelsen också skyldig att ta hänsyn till detta värde i årsredovisningen för 2005 på så sätt som gjordes. Kreditstocken bokfördes till 80% av det nominella värdet i Custodias räkenskaper, 20% skrevs bort som en förlust på kundfordringar, då det var den rabatt köparen av kreditstocken erhöll.

Denna värdering av kreditstocken godkändes både av bolagets revisor och av Skatteverket vid denna tidpunkt, vilka fick ta del av specifik information om grunderna för styrelsens värdering.

Undertecknad har i efterhand försökt få ut de handlingar från Skatteverket som visar att myndigheten godkände styrelsens värdering av kreditstocken ur skattesynpunkt, då det förekom en del skriftlig korrespondens mellan Custodia och Skatteverket under hösten 2006 just runt denna fråga. Enligt Ove Abrahamsson på Skatteverket i Stockholm, kunde Skatteverket dock inte hjälpa mig eftersom just dessa underlag hade slarvats bort av myndigheten.

När försäljningsavtalet avseende kreditstocken samt årsredovisningen för 2005 var undertecknade, valde dock FI att inte längre stå till sitt löfte att återlämna Custodias tillstånd. Medvetna om att Custodias konkurs skulle bryta ut några dagar senare om FI inte stod till sitt löfte, valde tjänstemännen på FI att istället ställa ytterligare krav på Custodia som villkor för att få tillbaks tillståndet. Bland annat krävde FI att en ny VD först skulle rekryteras. En sådan skulle enligt reglerna först genomgå en ledningsprövning av FI och naturligtvis fanns det ingen rimlig tid för Custodia att lyckas med detta i det ytterst känsliga läge bolaget befann sig i.

Den omedelbara effekten av att FI inte stod till sitt löfte, blev att köparen stoppade den pågående överföringen om €4.000.000, vilket utgjorde köpeskillingen för kreditstocken enligt avtalet. Detta var fredagen den 25:e augusti 2006. På måndagen den 28:e augusti försattes Custodia i konkurs på egen begäran då utmätning annars skulle ske samma dag.

En styrelses värdering av en tillgång i ett finansiellt bolag kan alltid med lätthet kritiseras i efterhand – särskilt när institutet gått i konkurs med alla de negativa effekter en sådan medför. I Custodias fall var EBM i ett tidigt skede medvetna om att styrelsen haft försäljningsavtalet och de bakomliggande omständigheterna jag ovan redogjort för, till grund för sin värdering av den aktuella kreditstocken.

Trots detta valde åklagare Lars Olson att väcka åtal för grovt bokföringsbrott under sommaren 2010, då jag och min bror enligt åtalet uppsåtligen skulle ha felvärderat den aktuella kreditstocken.

Tingsrätten vägde in alla omständigheter och friade oss helt i en dom från januari 2011. Hovrätten resonerade däremot annorlunda i en dom från oktober 2011. Enligt Hovrättens bedömning hade köparen till kreditstocken antagligen ett annat intresse i affären när krediterna köptes för 40 miljoner kronor. Detta skulle då ”bevisa” att kreditstocken egentligen inte var värd det avtalade försäljningspriset. Således kunde inte heller försäljningsvärdet läggas till grund för kreditstockens bokförda värde i Custodias räkenskaper på så sätt som gjordes. Därmed var också ett grovt bokföringsbrott begånget av Custodias ägare, enligt Hovrätten.

Frågan om hur försäljningen av kreditstocken borde ha redovisats i Custodias räkenskaper lämnar Hovrätten obesvarad. Det bör i sammanhanget nämnas att om styrelsen hade bokfört kreditstocken till det värde som åklagaren argumenterade för, hade detta i så fall utgjort ett grovt skattebrott. Vilket i så fall ägarna med all säkerhet hade varit åtalade för istället.

Vad Hovrättsdomen desto mer intressant visar är att Custodia de facto hade kapacitet att under sämsta tänkbara förhållanden, med indraget tillstånd och under rasande uttagsanstormning, realisera en kreditstock till bokfört värde. Detta faktum tillsammans med bolagets vilja att följa FI:s anvisningar

till alla delar, är ytterligare bevis på att Custodia hade en god prognos och en ljus framtid när FI drog in tillståndet och orsakade konkursen.

Omständigheterna runt försäljningen av kreditstocken, samt att FI ostridigt var den part som kunde förhindrat Custodias konkurs genom att helt enkelt stå till sitt tidigare löfte, styrks av ett telefonsamtal mellan Custodia och FI:s ledning den 24:e augusti 2006. Samtalet spelades in av Custodia och lämnades in som bevismaterial inom ramen för åtalet mot ägarna. Ljudfilen finns att lyssna på i bilaga 13, och samtalet ger en bra bild av den cyniska inställning som tjänstemännen på FI visade mot Custodia, dess ägare och alla sparkunder.

14 minuter och 55 sekunder in i samtalet kan man också höra Åsa Arffman, tjänsteman på FI och en av de drivande personerna bakom FI:s agerande mot Custodia, fråga Stefan Rundgren huruvida en person vid namn Jeffrey Näslund fortfarande var intresserad av att sätta sig i Custodias styrelse.

Jeffrey Näslund var, och är fortfarande, en högt uppsatt chef inom den Schweiziska storbanken UBS, och han var under 2006 anlitad av Custodia för att bidra med sina erfarenheter och kontaktnät från den internationella banksektorn i den situation som uppstått mellan Custodia och FI. Han träffade FI på ett möte i Stockholm för Custodias räkning, och arbetade ingående med olika lösningar för att rädda bolaget. Han accepterade bland annat att ingå i Custodias styrelse såvida hans arbetsgivare i Schweiz godkände det, något som FI vid mötet med honom i mars 2006 påstod sig uppfatta som mycket positivt.

Jeffrey Näslund vittnade till ägarnas försvar i Tingsrätten i Malmö i december 2010 om just dessa omständigheter. Han berättade då (under ed) att han kontaktades i början av augusti 2006 av Luxemburgs motsvarighet till svenska FI, CSSF, som kallade honom till ett personligt möte.

Myndigheten ville framföra en varning till honom från sin svenska kollega, FI, att om han fortsatte att engagera sig i Custodia och trädde in i bolagets styrelse, skulle det i så fall medföra allvarliga konsekvenser för honom. I och med det hot som framfördes mot honom, såg han inget annat val än att frånsäga sig vidare arbete med Custodia. Åsa Arffmans nyfikna fråga till Stefan i det inspelade telefonsamtalet får därmed en otäck bakgrund.

Åsa Arffman var tillsammans med Martina Jäderlund för övrigt de tjänstemän på FI som gav Skattebrottsenheten i uppdrag att starta en utredning runt Stefan och mig i juni 2006. Samtidigt meddelar FI Kammarrätten att det kommit till myndighetens kännedom att bröderna bakom Custodia var under utredning för skattebrott (vilket inte var så underligt då FI själva begärt utredningen). FI påstod sig inte känna till detaljer runt själva skattebrottsutredningen, men underströk för Kammarrätten hur illavarslande det var att ägarna var under utredning för skattebrott. Utredningen lades därefter omgående ned, då det inte fanns något att anmärka på. Denna händelse omnämns i

professor Wiweka Warnling-Nereps promemoria, sidan 2 andra stycket, och tveklöst var syftet att påverka Kammarrätten i den pågående rättsprocessen, där inhibitionsfrågan var av central betydelse för Custodias överlevnad. Kammarrätten meddelade kort därefter att Custodias överklagande av Länsrättens dom beviljats prövningstillstånd, men när det kom till inhibition av tidigare beslut, nekades Custodia inte helt oväntat detta. Om inhibition hade beviljats, hade Custodia kunnat arbeta som vanligt fram till Kammarrättens prövning.

Custodias bild av läget vid konkursutbrottet framgår av det sista meddelandet som distribuerades till bolagets ca 15.000 registrerade sparkunder, se bilaga 14.

_________________________

ÖVRIGT

FI:s beslut kritiserades i ett tidigt skede även av småspararna, som efter återkallelsen av Custodias tillstånd samlades i olika grupper för att försöka påverka myndighetens agerande. En av de mer framträdande grupperna var ”Intresseföreningen Custodiasparare” som var mycket aktiva under 2006.

Deras brev till Finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg bifogas i bilaga 15.

Jag håller för närvarande på att färdigställa en bok om FI:s agerande mot Custodia, även omfattande alla de graverande händelser som ägde rum efter beslutet att återkalla Custodias tillstånd. Boken kommer att distribueras till de ca 2.000 aktiva sparkunder Custodia hade vid tidpunkten för FI:s beslut.

En naturlig fråga som uppstår mot slutet av boken är naturligtvis hur Justitiekanslern ställer sig till det skadestånd jag härmed begär. Jag ser därför fram emot Ert svar med stort intresse.

Mina personliga åsikter om FI:s agerande mot Custodia och till det efterföljande åtalet mot ägarna, kan läsas på www.niclasrundgren.se. Sidan kommer att kompletteras med en ny flik benämnd

”Justitiekanslern”, där denna skadeståndsbegäran kommer att finnas tillgänglig såväl som samtliga bilagor jag hänvisar till.

Malmö 2012-09-27 /Niclas Rundgren