Vinden & vattnet drar oss mot land
Av: Johannes Djerf
När jag gick i gymnasiet så skulle vi i barn & fritidsklassen ut på kanothajk en helg. Vi hade verkligen sett fram emot detta men när vi väl hade lagt ut våra kanoter i kanalen så upptäckte vi att det var väldigt lite vatten.
För lite vatten. Det gick knappt komma fram. Vi fick under största delen av vår färd sätta ner våra paddlar i botten och skjuta oss fram. På vissa ställen så satte sig kanoten så rejält fast att vi fick ställa oss upp och bära kanoten istället. Så denna första dag av tre blev en rejäl utmaning och många timmar senare än vad vi tänkt så var samtliga i klassen vid mål, där vi skulle sova. Ingen utav oss kunde tro att vi skulle fortsätta en dag till. Så innan våra lärare var på plats så hade vi grillat upp varenda korv och ätit upp i stort sett alla mackor som vi skulle ha dessa tre dagar, för inte behövde vi dem mer, eller? Som ni redan anat så skulle vi efter våra lärares önskan självklart fortsätta nästa dag. Men då gav min
kanotkamrat upp och åkte hem. Så nästa dag så hade jag en ny partner i min kanot, men efter ännu en tuff dag, lågt vatten och som ni förstår inte så mycket mat som vi hade behövt, så åkte även hon hem på kvällen. Nu kanske någon tror att detta är en berättelse över vilken fantastisk
paddlare jag är som stannade kvar, men det är faktiskt inte min tanke, men så här var det i alla fall. Så den sista och tredje dagen så hade inte jag någon att paddla tillsammans med, och det blev att själv försöka komma framåt. Den här dagen så var kanalen slut och vi kom ut på sjön, där det också hade börjat blåsa rejält. Ni som har försökt paddla själv i en kanot vet att det inte är det lättaste. Jag slet och slet, men som ni förstår så kommer man inte så långt när kanoten i ena taget går åt vänster och i det andra åt höger. Det måste sett oerhört roligt ut. Efter en stund så kände jag att nu ger jag upp. Jag la paddeln i kanoten, drog luvan över huvudet och hukade mig framåt i hopp om att någon skulle komma och hämta upp mig på sjön. Men just då så märkte jag hur vinden började ta tag i min kanot och fösa den framåt genom vattnets små vågor. Jag tog upp min paddel igen och tog ett nytt försök. Det gick inte riktigt dit jag ville men med lite envishet och med vinden och vattnets hjälp så kom jag faktiskt framåt och till slut utan att jag egentligen hann tänka på vad som hänt så var jag vid land och det slutgiltiga målet. En oerhört festlig
upplevelse.
På samma sätt tar faktiskt Jesus upp just dessa ord om vattnet, dopet.
Och vinden, hans Ande, som en fantastisk bild på delaktigheten i Guds rike och hur vårt liv tillsammans med honom är. Det är i hans samtal med Rådsherren Nikodemus som detta kommer fram, och för att förstå
alltihop, så tar vi det ifrån början. Vi läser Joh.3:1-8.
Nikodemus hade allt i många människors ögon. Han hade växt upp i ett gott hem.
Han var en väldigt ärlig man och någon som ville göra rätt för sig och han tillhörde det mest hängivna religiösa partiet i judendomen som var högt respekterat av folket. Han var en trogen tempelbesökare, han läste Guds ord och han var full av kunskap och fromhet men han saknade liv. Med en längtan efter något mer så gick Nikodemus ut i natten för att besöka Jesus, världens ljus.
Många tänker sig att Nikodemus gick på natten för att han var rädd för att de andra ledarna skulle upptäcka honom. Men Johannes som skriver
evangeliet skriver inte något om rädsla. Tvärtom så kan vi senare läsa hur Nikodemus öppet försvarade Jesus i stora rådet. Han var inte någon fegis utan stod upp för det han trodde på. Dessutom ska vi komma ihåg att natten var en vanlig tid för att diskutera religiösa och teologiska frågor.
Man kunde samtala ostört och utan att andra saker skulle komma i vägen.
Kanske det var så att Jesus tog sin bönemantel, som han alltid hade med sig, och svepte in bådas huvuden i den, så som judarna brukade göra när de ville prata i fred. Inne i denna böneduk viskades det och pratades säkerligen i flera timmar. Något som får berätta för oss hur viktigt det är att ta tid att samtala med varandra. Att lyssna, att låta varandras
funderingar och frågor få komma fram i ljuset. En av våra Alpha deltagare här i kyrkan skrev till mig för någon vecka sedan att ”det som har varit så bra med alpha kursen är att allt har varit tillåtet att ta upp till diskussion.
Vi hade ofta skilda meningar men lyckades också reda ut vissa
frågetecken o förutfattade meningar som fanns.” Och så är det, det vi allihop tror jag. Vi kan ha förutfattade meningar om personer och hur saker och ting är. Men när vi låter oss sätta oss ner och samtala så
förändras ofta vår bild till något betydligt djupare och vackrare. Samtalet mellan Nikodemus och Jesus behövdes för att en hel värld skulle få veta hur man blir en del av Guds rike. Så samtalet behövs! I var och ens vardag i våra möten med människor. Det är då vi verkligen lär känna människor och se det vackra hos varandra! Det är också då som vi lär känna människors innersta behov.
Kanske ville Nikodemus prata om det religiösa läget i landet men Jesus visste om hans nöd och förde honom in i samtalet som Nikodemus
verkligen var i behov av. Den äldre Nikodemus började med att kalla den yngre Jesus för Rabbi, lärare. Jesus hade inte gått igenom de olika
graderna i rabbinskolan som gjorde honom berättigad till en sådan titel.
Så det fanns en stor förundran och respekt hos Nikodemus, för när någon gjorde under och tecken som Jesus, så var det ett bevis på en gudomlig sändning. Nikodemus sade att ”vi vet att det är ifrån Gud du har kommit som lärare.” Eftersom han använde ett vi så var det flera som hade kommit till samma övertygelse ibland hans vänner. Men Jesus avbryter.
Han ville inte att hans tro skulle grunda sig endast på tecken och under.
Det var inte därför som Jesus var sänd, utan han hade ett betydligt större syfte med hans närvaro.
Det handlade inte om att samla anhängare. Jesus var ute efter Nikodemus hjärta. Och svarar” Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”.
Han svarade inte direkt på Nikodemus fråga men han svarade på hans innersta längtan.
Orden högg tag i Nikodemus, även om han inte riktigt förstod dem. I Nikodemus huvud så började nu en ganska så märklig bild spelas upp.
Han tänkte att ”hur skall jag med mitt skäggia ansikte försöka krypa in i mammas livmoder igen? Alltså, ska jag gå hem till min gamla mor och försöka förklara för henne att jag skall krypa in igen den väg jag kom ut för 50 år sedan, för att födas en andra gång”. Eftersom Nikodemus var en uppriktig man så kunde han inte låta bli att fråga Jesus. Men det var absolut inte detta som Jesus menade. Jesus svarade honom att det handlar om att bli född av vatten och Ande.
De orden förde direkt Nikodemus tankar till den man som man kallade för Johannes döparen och hans dop. Han såg bilden framför sig och han började förstå. Han såg när någon blev nedsänkt i vattnet, begravas och sedan resas upp igen för att födas in i ett nytt liv. Även om han och de andra fariséerna en gång förkastat detta dop så ropade orden inom
honom som ett enda stort skakande väckelserop. Det är detta det handlar om, att bli född på nytt! Att begrava det gamla och gå in i något nytt som är fullt av liv.
Jag tror faktiskt att han började förstå hur dopet handlar om att dö. Det kanske låter ruskigt, med det är mycket befriande! I dopgraven avslutas ett gammalt liv. Man lämnar misslyckanden och felsteg bakom sig. Det är inte riktigt meningen att man skall drunkna i vattnet, men det finns en grymt bra poäng i att vara död! Poängen är att Djävulen, han som
anklagar oss inför Gud inte längre har något att komma med. Det här är fruktansvärt bra! När Djävulen säger till Gud att ”nu skall jag ha tag på Johannes därför att han har gjort sådant som borde straffas och jag utför gärna bestraffningen”. Då kommer Gud att säga ”nej, nej..det går inte, han är död”. ”Nä, vadå det är han ju inte, han står ju och viftar med både armar och ben, jag ser ju honom helt livs levande, han är ju inte död.”
”Joho..säger Jesus..han är jättedöd”. Förstår du, när en människa i tro sänks ner i vattnet så avbryts jakten!! Åtalet läggs ner, det blir ingen rättegång. Jag har aldrig sätt att man tar in ett lik i domstolen, har du det? Eller att man kräver något ifrån någon som är död. Det går inte. Med döden är det slut. Och i den meningen så är dopet en död. Du behöver aldrig frukta för någon ondska över huvud taget. Du är i Jesu vård! Amen!
Vår kära Paulus säger att ”jag har dött bort ifrån synden”. Men Paulus har koll på läget och säger också att ”synden har inte dött i mig.”
Och det är en erfarenhet som kommer med ett kristet liv.
När du en gång beslutade dig för att bli kristen, när du döpte dig så
kanske du trodde att nu blir allt bra, jag kommer aldrig mer att synda. Jag har tänkt så, flera gånger om.
Inte minst när jag tittat på hur andra människor lever och sedan sett på mitt eget liv, så har jag verkat vara ganska så syndfri ändå. Men med tiden så har man mognat och märkt att så är det inte. Man upptäcker att man trots allt begår synder, varje dag. Alla gör det. Så därför så behöver vi alla leva i vårt dop. Det vill säga återvända och återerövra denna
förlåtelse, befrielse och renhet som dopet gav. Vi behöver på nytt ta emot den ande som vi tog emot i dopet som en gåva, för det är anden som gör allt levande!!
Den här dagen, precis som varje dag behöver du och jag möta vattnet och anden för att fortsätta kunna komma framåt. Precis som jag behövde möta vindens kraft och vattnets möjligheter ute på min kanotfärd. Vinden, som är en bild på anden blåser vart den vill, säger Jesus. Du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Men så är det med var och en som är född av Anden. Du vet inte hur allt kommer gå imorgon. Du vet inte hur det kommer gå med de drömmarna du har för familjen, jobbet, skolan eller den nya grannen. Ibland så önskar vi att det stod att vinden för oss dit jag vill. Vi är vana att själv vilja påverka i allt.
Men det står inte så. Den helige ande blåser inte som jag vill, utan som han själv vill. Det kan vara så att det inte kommer gå helt lätt. För det är inte ovanligt att den helige ande måste bryta ned oss eller dribbla bort oss för att komma åt oss. Det kommer troligtvis komma hinder och ibland kommer det kännas som att det bara går åt vänster och höger och att du aldrig ser att det går framåt och att dina böner aldrig får ett svar. Men vågar du släppa kontrollen och låta vinden och vattnet föra dig efter sina lagar, så kommer du komma i land. Den helige ande blåser oss inte i en riktning in i en vägg, utan rakt in i evigheten. Andens vind blir en kraft i dig, som driver dig i sin riktning för att du ska leva och växa som kristen.
För det är faktiskt så att det kristna livet aldrig står still!
Precis som dopet inte stannar på dopgravens botten. När jag och Jenny idag sänkt ner Jonathan, Linnea, Alexander och Emelie så kommer de var och en att lyftas upp igen. De uppstår tillsammans med Kristus. Ett nytt liv har börjat och detta nya livet är avsett att levas in i evigheten. Idag börjar det verkliga livet för 4 st. ungdomar ute i Hästhultssjön och slutar aldrig!
Och kläderna… de vita kläderna skall bäras genom livet, i hjärtat, till dess den nydöpte har anslutit sig till skaran som ingen kan räkna.
I denna skara, I detta rike så har du genom ditt hjärtats bekännelse, genom dopet fått ett medborgarskap, som ingen kan ta ifrån dig. Om någon frågar mig om jag är Elisabeth Djerfs man.. så tvekar ju inte jag en sekund. Ja! Såklart jag är det och hon är min Fru, amen! Eller om någon frågar mig om jag är Tore Nilsson-Djerfs son så svarar inte jag ”hm, du jag har inte riktigt tagit ställning till det, jag jobbar fortfarande med frågan” Utan jag svarar ju Ja. Man kan vara en förlorad son eller dotter.
Ibland har man till och med hört om människor som förnekar helt att de har en dotter eller en son pågrund av svek eller något annat, men
egentligen går det ju faktiskt inte säga så. Man kan inte upphöra att vara någons barn. Och i Guds familj är det minst lika bestående. Den som är född i vatten och helig ande är och förblir Guds barn. Det kanske finns perioder då man lever som att Gud inte är närvarande, helig eller på riktigt, men man upphör aldrig att tillhöra Gud om man en gång i tro har döpts med honom. Glöm aldrig det!
För Nikodemus handlade det plötsligt nu inte bara om kunskap och etnisk tillhörighet. Han fick veta att han var ett Guds barn genom hjärtats tro.
Det är där som Gud gör tron levande, inte i några fromma gärningar. Vi måste få del av riket ovanifrån. Inte genom egna ansträngningar. För att verkligen visa detta, att det inte bara handlar om ord utan handling och liv så gick Jesus efter hans samtal med Nikodemus ut i sjön med Johannes Döparen för att visa Nikodemus och en hel värld vad det handlar om att bli född på nytt. Och jag ser framför mig hur Nikodemus står och tittar med ögon fyllda av tårar och med ett hjärta som nästintill höll på att brista. Det handlade inte om att Nikodemus behövde göra något. Det handlar inte om det för dig heller. Du behöver inte göra något nytt, men vi måste bli något nytt för att bli delaktiga av Guds rike. Och min inbjudan idag är att gå dopets väg, om du inte redan är döpt. Och för dig som står på ett dop den här dagen uppmuntrar jag dig till fortsätt leva i ditt dop.
Fortsätt att med vattnets möjligheter och med andens kraft leva i de vita rena kläderna.. Amen
