VÅRDNADSHAVARES VÅLD OCH DESS PÅVERKAN PÅ BARN
EN STUDIE BASERAD PÅ SJÄLVBIOGRAFIER SKRIVNA AV MÄNNISKOR SOM BLIVIT UTSATTA FÖR VÅLD
UNDER BARNDOMEN.
JULIA WYRWAL
Examensarbete i [Barnmisshandel] Malmö universitet Program [socionomprogrammet] Hälsa och samhälle
03-2022 205 06 Malmö
VÅRDNADSHAVARES VÅLD OCH DESS PÅVERKAN PÅ BARN
EN STUDIE BASERAD PÅ SJÄLVBIOGRAFIER SKRIVNA AV MÄNNISKOR SOM BLIVIT UTSATTA FÖR VÅLD
UNDER BARNDOMEN.
JULIA WYRWAL
Förord
Enligt Barnkonventionen artikel 19 gäller att “Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp. Dock efterföljs inte detta då studier visar att våld mot barn är ett stort folkhälsoproblem och orsakar stora konsekvenser för flera inblandade som det enskilda barnet, de anhöriga och samhället menar Jernbro, C & Landberg, Å (2020) i sin rapport.Det finns en ökad risk för betydande beteendemässiga, fysiska och psykiska
hälsoproblem för barn som utsätts för våld visarJernbro, C & Landberg, Å
(2020).Syftet med detta forskningsarbete äratt ta reda på vilka konsekvenser barn lider av till följd av våld från vårdnadshavare.Undersökningen är kvalitativ där empiriskt material i form av tre självbiografier har använts för att bidra med ny kunskap inom undersökningsområdet.
Wyrwal, J Vårdnadshavares våld och dess påverkan på barn. En studie baserad på självbiografier skrivna av människor som blivit utsatta för våld under barndomen.
Examensarbete i (barnmisshandel) 15/30 högskolepoäng. Malmö universitet:
Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för (socionomprogrammet), 2022.
Nyckelord: Barnmisshandel, våld, anknytning, relationer, fysisk hälsa, psykisk hälsa, känsloliv, självbild, stress, ovärdighet, risk, skydd.
CAREGIVERS VIOLENCE AND ITS IMPACT ON CHILDREN
A STUDY BASED ON AUTOBIOGRAPHIES WRITTEN BY PEOPLE WHO HAVE BEEN EXPOSED TO VIOLENCE DURING CHILDHOOD
JULIA WYRWAL
Abstract
According to Article 19 of the Convention on the Rights of the Child, “Children shall be protected against all forms of physical or psychological violence, harm or abuse, neglect or negligent treatment, abuse or exploitation, including sexual abuse. However, this is not followed up as studies show that violence against children is a major public health issue and causes major consequences for many involved such as the individual child, the relatives and society, according to Jernbro, C & Landberg, Å (2020) in their report. There is an increased risk of significant behavioral, physical and mental health problems for children who are exposed to violence, shows Jernbro, C & Landberg, Å (2020). The purpose of this research work is to find out what consequences children suffer as a result of violence from caregivers. The survey is qualitative where empirical material in the form of three autobiographies has been used to contribute new knowledge in the survey area.
Wyrwal, J. Caregivers violence and its impact on children.A study based on autobiographies written by people who have been exposed to violence during childhood.Degree project in (child abuse) 15/30 högskolepoäng. Malmö
University: Faculty of Health and Society, Department of (socionomprogrammet), 2022.
Keywords: Children, abuse,mental health, physical health, self-image, emotions.
Innehållsförteckning
Titelsida………..1
Förord..………...2
Abstract….………..3
Innehållsförteckning………...4
1. Inledning 1.1. Översikt………6
1.2. Problemformulering………...………..………....6
1.3. Syfte och frågeställningar………9
2. Kunskapsläge 2.1. Översikt………...9
2.2. Barnmisshandel………...………..10
2.2.1 Fysiska och psykiska konsekvenser av barnmisshandel………..…...12
2.2.2 Sociala konsekvenser av barnmisshandel………...15
2.3. Social utsatthet och dess samband med barnmisshandel………..17
2.4. Föräldrars attityder och dess koppling till barnmisshandel………….…….18
3. Teori 3.1. Anknytningsteorin………...……….20
3.1.1. Anknytningsstilar………...21
3.1.2. Inre arbetsmodeller………23
3.1.3. Organisering av inre arbetsmodeller………..25
3.1.4. Anknytningsteorins inverkan genom livet……….27
4. Metod 4.1. Redogörelse av metoder………29
4.1.1. Urval av empiriskt material………...….………31
4.2. Forskningsetiska övervägande…………..……….31
5. Sammanställning av empiriskt material 5.1. Översikt………..32
5.2. Medan han lever, Elaine Eksvärd………...33
5.3. Bakom gallret, Maude Julien………...…..34
5.4. Äcklig, Constance Briscoe……….36
6. Resultat och analys
6.1. Psykisk och fysisk hälsa……….38
6.2. Självbild och känsloliv………...43
6.3. Långvariga trygga relationer………..46
6.4. Risk och skyddsfaktorer……….50
7. Avslutande diskussion 7.1. Översikt………..54
7.2. Statistiska skillnader………..54
7.3. Kompabiliteten mellan frågeställningarna……….55
Referenslista………..59
1. Inledning
1.1. Översikt
Sverige var det första landet i världen som förbjöd aga, det vill säga våld mot barn. Detta förbud lagstadgades 1979 trots detta utsätts tusentals barn för våld dagligen än idag (Unicef, 2018). Agaförbudet innefattar kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling utifrån Föräldrabalken (1949:381) 6:1, därmed likställs aga med misshandel i syfte att stärka barns rätt för skydd mot våld (Unicef, 2018).
Agaförbudet innefattar dock inte en automatisk straffbarhet för aga utan syftar till en otillåtenhet. För straffbarhet för aga krävs att barnet erhåller kroppsskada, sjukdom eller smärta (Unicef, 2018). Smärta regleras av definitionen fysiskt lidande av betydelse. Detta innebär att agaförbudet omfattar fler former av våld och dess intensitet än vad de straffrättsliga lagen gör gällande misshandel (Unicef, 2018). Detta innebär också att lindrigare typer av aga är otillåten men inte
kriminaliserad. Våldsutövaren döms för misshandel på samma premisser enligt Brottsbalken (1962:700) oavsett om detta gäller barn eller vuxna (Unicef, 2018).
1.2. Problemformulering
Problematiken inom detta område ligger i att antalet barn som utsätts för våld ökar för varje år, och att frågan är lågprioriterad både inom polismyndigheten samt åklagarmyndigheten (Unicef, 2018). Det råder stora brister avseende hanteringen av barn som utsätts för våld i hemmet. Enligt Barnkonventionen artikel 19 gäller att “Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp” (Unicef, (2019) Barnkonventionen. s. 5. Hämtad 2021-11-20).
Enligt kartläggning av Unicef visas att Barnkonventionen inte fått det genomslag som förväntats. Enligt en undersökning där barn i en klass blivit tillfrågade visade att 44% av barnen någon gång blivit utsatta för våld(Unicef, 2018). Av dessa barn
var 36% utsatta för våld av någon inom familjen. 9% av dessa barn har blivit mulitutsatta i den mening att barnen blivit utsatta för våld vid upprepade tillfällen och för olika typer av våld,(Unicef, 2018). Unicef (2018) förmedlar att
barnmisshandel avser fysiskt våld, psykiskt våld, försummelse, sexuellt våld samt iakttagelser av våld mellan familjemedlemmar.
Unicef (2018) menar att de barn som varit multiutsatta för våld är särskilt sårbara och riskerar att fara särskilt illa. Av de barn som blivit utsatta för våld har 45%
berättat för en annan person, vilket visats oftast vara en jämnårig exempelvis ett syskon. Endast 5% av dessa barn har berättat om våldet för en polis(Unicef, 2018). Detta innebär att ett högt mörkertal för våldsutsatta barn förekommer, då våldet sällan polisanmäls särskilt vad gäller yngre barn eller barn som lever i utsatta grupper i samhället(Unicef, 2018). De ärenden som polisanmäls läggs ofta ned trots att det finns en misstänkt gärningsman för våldet samt att barnet
uppvisar skador menar Unicef (2018). De ärenden som leder till åtal resulterar oftast till att den misstänkte frias(Unicef, 2018).
Våld mot barn är ett aktuellt ämne i dagens samhälle särskilt med tanke på pandemin gällande Covid-19 som varit en bidragande faktor för ökat våld mot barn. Jämställdhetsmyndigheten (2021) tar upp att pandemin tvingat många familjer att isoleras i hemmet och att detta är en bidragande faktor till ökat våld mot barn.
Isolering är problematiskt på flera nivåer då det tyder på samhällskris, ekonomisk utsatthet samt ångest och annan psykisk ohälsa till följd av individernas situation (Jämställdhetsmyndigheten, 2021). Isolering innebär också minskad rörelsefrihet och minskad kontakt med omvärlden som exempelvis skola och andra vuxna.
Våld mot barn kan då utövas i hemmet utan yttre skydd och utan insyn av barns utsatthet Jämställdhetsmyndigheten (2021). Socialstyrelsen hävdar om en ökning av orosanmälningar på ungefär 5% utav 56 undersökta kommuner
(Jämställdhetsmyndigheten, 2021). WHO (world health organization) har rapporterat en ökning på 60% vad gäller samtal till diverse hjälplinjer (Jämställdhetsmyndigheten, 2021).
Våld mot barn är ett stort folkhälsoproblem och orsakar stora konsekvenser för flera inblandade som det enskilda barnet, de anhöriga och samhället menar Jernbro, C & Landberg, Å (2020) i sin rapport. Jernbro, C & Landberg, Å (2020) nämner att det finns en ökad risk för betydande beteendemässiga, fysiska och psykiska hälsoproblem för barn som utsätts för våld. Jernbro, C & Landberg, Å (2020) menar att dessa hälsoproblem kan uppenbaras som en omedelbar
konsekvens av våldet, men också föras med under barnets uppväxt samt vuxenliv.
Jernbro, C & Landberg, Å (2020) förmedlar också en dominoeffekt av att barn som utsätts för våld får en ökad risk att i vuxen ålder utsätta andra människor för våld.
Ämnet våld mot barn är därmed aktuellt att undersöka med tanke på den kontinuerliga ökningen men också med tanke på de tillkomma riskfaktorerna under Covid-19 pandemin. Utöver det råder det också en bristande kunskap kring våld mot barn, barns egna röst och upprättelse efter att som barn blivit utsatt för våld.
Bristande kunskap kring våld mot barn och det mörkertal som förekommer innebär att det är svårt att få fram underlag, endast enstaka personer som har bearbetat problematiken i vuxen ålder delar med sig av sina historier. Vid undersökning av min problemformulering har jag hittat tre självbiografier av tre modiga kvinnor som ger oss insyn och förståelse kring detta. Det finns ytterligare skäl till att detta område är ett stort samhällsproblem och det grundar sig i att det inte är etiskt godtagbart att intervjua samt följa upp dessa frågor med barn eftersom att det skulle kunna leda till mer lidande hos de redan utsatta barnen.
Utöver det föreligger det juridiska hinder eftersom att det krävs att en
vårdnadshavare godkänner barnets medverkande, vilket är problematiskt då denna problemformulering riktar sig mot vårdnadshavarna som förövare.
1.3. Syfte och frågeställningar
Syftet med detta forskningsarbete äratt ta reda på vilka konsekvenser barn lider av till följd av våld från vårdnadshavare. Detta ska studeras utifrån följande frågeställningar:
-Hur påverkar våld barns psykiska och fysiska hälsa?
-Hur påverkar våld barns utveckling av sin egna självbild och känsloliv?
-Hur påverkar våld barns utveckling av förmågan att skapa långvariga trygga relationer?
-Vilka riskfaktorer finns som ökar våld mot barn?
-Vilka skyddsfaktorer finns för att hjälpa barnet under en uppväxt med våld?
2. Kunskapsläge
2.1. Översikt
Gruppen multiutsatta barn innefattas av att vara utsatt för tre eller fler typer av våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Multiutsatta barn är enligt tidigare forskning och statistik de som lider av flest konsekvenser på grund av våld. Detta tas upp av Jernbro, C & Landberg, Å (2020) i en rapport som specifikt studerat multiutsatta barn. Multiutsatta barn avser barn som varit utsatta för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det gäller även barn som varit utsatta för försummelse och upplevt våld mellan föräldrar (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Barn som har varit med om flera typer av våld har högre risk att utveckla traumasymtom än barn som upplevt upprepat våld av samma typ (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020). Multitsatthet kan förklara och har en stark koppling till psykiska konsekvenser hos barn som varit utsatta för våld (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020). Undersökningar i den amerikanska studien ACE (Advance Childhood Experiences) visar på tydliga kopplingar mellan barn som varit utsatta
för flera typer av våld i barndomen och hur detta påverkar dem senare i livet gällande hälsa, ekonomi och sociala färdigheter (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Studien framför att barn som varit med om fyra eller fler former av våld har upp till tolv gånger högre risk att infalla i alkohol och drogmissbruk, depression samt självmordsförsök, jämfört med de barn som inte upplevt någon typ av utsatthet (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Studien visar också att det finns en ökning upp till fyra gånger av rökning samt sämre hälsa för dessa barn jämförbart med de barn som inte upplevt utsatthet (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Barn som utsätts för misshandel utsätts ofta för mer än en form av våld. Enligt Jernbro, C & Landberg, Å (2020) framgår det i rapporten där en undersökning kring ämnet gjordes att 45% av de våldsutsatta har varit med om mer än en form av våld. Jernbro, C & Landberg, Å (2020) framför också att mer än var femte i undersökningen som varit våldsutsatt har varit utsatt för tre eller fler typer av våld.
Ett exempel på barn som lever i multiutsatthet kan vara att en av föräldrarna slår samt förtrycker alla familjemedlemmar. I denna miljön upplever barnet brist på emotionellt stöd och trygghet. Detta innebär att barnet utsätts för fysiskt våld, psykiskt våld, våld mot andra anhöriga samt emotionell försummelse. Barnet är därmed multiutsatt för fyra olika former av barnmisshandel (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020)
2.2. Barnmisshandel
Tidigare nämnt är att barnmisshandel innefattas av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, samtförsummelse och att uppleva våld mellan anhöriga.
Fysisk misshandel innefattar att bli slagen eller dragen i öra eller hår. Vid allvarlig fysisk misshandel ingår att bli sparkad, bränd, skållad, slagen med diverse
redskap, hotad eller skadad med vapen som exempelvis kniv eller pistol samt att bli klämd över hals eller strupe (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vad gäller psykisk misshandel ingår att bli inlåst eller utelåst, utsättas för hot om fysiskt våld, förolämpas och att bli ignorerad upprepade gånger (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020). Thulin, J (2020) framför gällande fysiskt våld att begreppet kroppslig bestraffning syftar till att barnet förtjänar att bli utsatta för våld som konsekvens till något barnet gjort. Detta tyder på att ansvaret för våldet läggs på barnet istället för på den vuxna som utför en våldshandling som enligt svensk lag är förbjuden (Thulin, J 2020).
Sexuellt våld avser att bli antastad eller våldtagen. Det innefattar också att bli kysst mot sin vilja, samt att ta samt sprida avklädda bilder eller videor på barnet.
Detta avser även att tvinga barnet att titta på eller delta i porrnografi (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020).
Försummelse avser att barnet inte får sina grundliga behov tillgodosedda detta kan gälla både fysiska behov samt känslomässiga behov. Fysisk försummelse avser att få tillräckligt med mat och rena kläder. Detta innefattar också att vårdnadshavaren inte är i tillstånd att ta hand om barnen och är påverkad av droger eller alkohol (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Emotionell försummelse innefattar att barnet inte upplever stöd och trygghet från sin vårdnadshavare. Det innefattar också att barnet inte upplever sig älskat (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vad gäller att barn upplever våld mellan anhöriga innefattas detta som en specifik form av psykisk barnmisshandel. Barn som bevittnat våld mellan anhöriga
innefattar både psykiskt våld mellan anhöriga samt fysiskt våld mellan anhöriga (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Detta innebär att barnet bevittnar att anhöriga kränker, förtrycker, dominerar eller hotar en annan anhörig person till barnet.
Vidare innebär detta också att barnet bevittnar att anhöriga slår, örfilar, drar i hår, kropp eller kläder, kastar saker eller sparkar på en annan anhörig till barnet (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Thulin, J (2020) tar upp att barnmisshandel innefattar trauma. Detta då trauma identifieras som en extremt påfrestande händelse som i detta fall barnet inte kan fly från eller hantera utifrån de resurser barnet har tillgängligt. Olika former av
barnmisshandel är viktiga att belysa för en förståelse för utsattheten och dess förmåga att samexistera (Thulin, J 2020). Barn som upplever olika former av trauma gällande barnmisshandel är multiutsatta vilket beskrivs som
polytraumatisering eller polyviktimisering (Thulin, J 2020).
2. 2.1. Fysiska och psykiska konsekvenser av barnmisshandel
Barnmisshandel oavsett form orsakar konsekvenser för de barn som utsätts.
Konsekvenserna av barnmisshandel yttrar sig i form av försämrad hälsa vad gäller psykosomatiska symptom, självskadebeteende eller suicid (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020). Mängden våld och utsatthet reglerar risken för konsekvenser av försämrad hälsa som också kallas för ett dos-responssamband. Jernbro, C &
Landberg, Å (2020) uppvisar diagram där grupperna är fördelade i inte utsatt, utsatt för en till två typer av våld samt gruppen som är multiutsatt. Enligt
diagrammet som undersöker skillnaderna mellan grupperna vad gäller försämrad hälsa, psykosomatiska symptom, självskadebeteende samt suicidförsök framgår det konkreta skillnader (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Inom kategorin försämrat mående framgår att de barn som varit utsatta för en till två former av våld är det dubbelt så många barn som upplever försämrat mående jämfört med de barn som inte varit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). De barn som blivit multiutsatta för våld och upplever sitt mående som försämrat är fem gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld.
Kategorin psykosomatiska symptom kan yttra sig som huvudvärk, magont, yrsel och koncentrationssvårigheter. I denna kategori är de barn som varit utsatta för en till två former av våld 2,5 gånger fler som får psykosomatiska symptom, jämfört med de barn som inte varit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vidare är de barn som är multiutsatta fem gånger fler som får psykosomatiska symptom jämfört med de som inte blivit utsatta för någon form av våld.
Vad gäller självskadebeteende och suicidförsök är skillnaderna mellan grupperna ännu större. Det är tre gånger fler barn som självskadar i gruppen som varit utsatta
för en till två former av våld, jämfört med de barn som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Vad gäller gruppen barn som blivit multiutsatta för våld är de nio gånger fler som självskadar, jämfört med de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Vid suicidförsök är det fyra gånger fler barn som utför suicidförsök i gruppen som varit utsatta för en till två typer av våld, jämfört med de barn som inte blivit utsatta. De barn som blivit multiutsatta för våld och utför suicidförsök är fjorton gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
I samma studie med samma grupper av barn undersöktes även skillnaderna mellan grupperna vad gäller oro, osäkerhet i nya situationer, nedstämdhet samt att ofta uppleva rädsla eller att vara lättskrämd. Även denna undersökning visar ett starkt dos-responssamband menar Jernbro, C & Landberg, Å (2020). Det framkommer enligt Jernbro, C & Landberg, Å (2020) diagram att dubbelt många barn oroar sig mycket i gruppen som varit utsatta för en till två former av våld, jämfört med de barn som inte blivit utsatta. Vidare är det 4,5 gånger fler barn som upplever mycket oro i gruppen multiutsatta, jämfört med de barn som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vad gäller kategorin att vara nervös eller att känna sig osäker i nya situationer är det 1,5 gånger fler barn i gruppen som varit utsatta för en till två former av våld, jämfört med de barn som inte blivit utsatta. De barn som varit multiutsatta för våld är tre gånger fler i kategorin att vara nervösa eller osäkra i nya situationer, jämfört med de barn som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
I kategorierna att ofta vara ledsen och nedstämd samt att vara lättskrämd och ofta rädd är skillnaderna mellan grupperna fortsättningsvis dos-responsbaserade. Barn som upplevt en till två former av våld och ofta känner sig nedstämda är 2,5 fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). De barn som blivit multiutsatta för våld och ofta upplever sig nedstämda är sju gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
I kategorin att vara lättskrämd framgår att barn som blivit utsatta för våld en till två gånger är 1,5 gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld. Barn som blivit multiutsatta för våld och upplever sig som lättskrämda är 3,5 gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Det framgår tydligt att uppleva fler former av våld ökar markant risken för negativa
hälsorelaterade konsekvenser för barn. Enligt citat från ett av de barn som varit med i Jernbro, C & Landberg, Å (2020) rapport:
“Jag tycker att det (barnmisshandel) är dåligt och att det kan förstöra en människa totalt. För mig har jag fått svår ångest av det och kan inte lita på folk. Har också fått aggressionsproblem.” (Jernbro, C & Landberg, Å 2020 s.14)
Thulin, J (2020) tar också upp i sin rapport att konsekvenser av barnmisshandel är försämrad mental och fysisk hälsa, försämrad prestation i skolan samt ökat risk och aggressivt beteende. Det framgår även att barn som blir utsatta för
barnmisshandel erfarar stressfyllda upplevelser. Då barn blir utsatta i tidig ålder kan de genetiska anlagen påverkas, eftersom stress har inverkan på hjärnan särskilt under utvecklingsfasen (Thulin, J 2020). Innebörden av detta är att barnmisshandel kan få livslånga konsekvenser och forskning visar att ett flertal vuxensjukdomar kan härledas till utvecklingshämningar orsakade av stress i barndomen (Thulin, J 2020). Barn som blir utsatta för våld upprepade gånger medför en beredskap i hjärnan som håller nervsystemet inställt på ständigt nya traumaupplevelser. Detta visar vara kopplat till framtida sjukdomar i from av hjärtproblem och demens (Thulin, J 2020).
PTSD (post traumatic stress disorder) är en annan konsekvens som våldsutsatta barn löper ökad risk av (Thulin, J 2020). Barn som får PTSD-symptom till följd av barnmisshandel och som kvarstår efter sex månaders tid kommer att fortgå tills vidare om de går obehandlade (Thulin, J 2020). PTSD utvecklas ofta i samband med att människor blir utsatta för trauman som bilolyckor, krig eller
naturkatastrofer.
Forskning visar dock att barn som blir utsatta för barnmisshandel där traumat är personligt riktat mot barnet ökar risken för PTSD avsevärt (Thulin, J 2020). Detta går att förklara med att traumat ofta är upprepat och kopplas till barn som blir multiutsatta för våld. När ett trauma återupplivas vid ett flertal tillfällen och är ett kroniskt tillstånd för barnet, påverkas barnet i högre utsträckning och har en förhöjd sårbarhet för att utveckla PTSD (Thulin, J 2020). Då människor upplever ett trauma men har ett skyddsnät som kan ge trygghet och stöd under denna
sårbara tid kan traumat lättare hanteras och bearbetas. Barn som utsätts för våld av den person som förväntas ge barnet stöd och trygghet saknar skyddsnät (Thulin, J 2020). Detta innebär att barnet som blir utsatt för trauma saknar stöd, tillit och trygghet vilket leder till större svårigheter för att bearbeta traumat och därmed lättare för att utveckla PTSD (Thulin, J 2020).
2.2.2. Sociala konsekvenser av barnmisshandel
Barnmisshandel har även starka kopplingar till bruk av tobak, alkohol och narkotika (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Särskilt vad gäller barn som är multiutsatta vad gäller våld. Jernbro, C & Landberg, Å (2020) rapport visar att barn som varit med om en till två typer av våld och röker varje dag är upp till 2,5 gånger fler än de som inte blivit utsatta för barnmisshandel. Barn som blivit multiutsatta för våld och röker varje dag är sju gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld enligt Jernbro, C & Landberg, Å (2020) undersökning.
Vad gäller annan användning av tobak som snus framkommer mindre skillnader, dock framkommer ett dos-responssamband även i detta fall. Barn som blivit utsatta för en till två former av våld och dagligen snusar är 1,5 gånger fler än de som inte blivit utsatta. Barn som blivit multiutsatta och dagligen snusar är två gånger fler än de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
En annan konsekvens av barnmisshandel är ökad risk för bruk av alkohol och narkotika. Enligt Jernbro, C & Landberg, Å (2020) framkommer att barn som blivit utsatta för en till två former av våld och brukar alkohol en eller fler gånger i veckan är 1,75 gånger fler än de som inte blivit utsatta. De barn som blivit
multiutsatta och brukar alkohol en eller fler gånger i veckan är 2,25 gånger fler än de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). De barn som blivit utsatta för en till två former av våld och brukar narkotika en eller fler gånger i veckan är tre gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld. De barn som blivit multiutsatta och brukar narkotika en eller fler gånger i veckan är sju gånger fler än de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Skolprestation enligt barns egna upplevda förmågor har Jernbro, C & Landberg, Å (2020) mätt och framför ett dos-responssamband. Barn som blivit utsatta för en till två former av våld och upplever sin egna skolprestation som lika bra eller bättre än sina klasskamraters är 0,25 gånger färre än de som inte blivit utsatta. De barn som blivit multiutsatta och upplever sin egna skolprestation som lika bra eller bättre än sina klasskamraters är 0,5 gånger färre än de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Barn som blivit utsatta för en till två former av våld och upplever sin egna skolprestation sämre än sina klasskamraters är två gånger fler än de som inte blivit utsatta. De barn som blivit multiutsatta och upplever sin egna skolprestation sämre än sina klasskamraters är 3,5 gånger fler än de som inte blivit utsatta (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vad gäller mobbning finns också ett orsakssamband med barnmisshandel. Barn som varit utsatta för en till två typer av våld, utsatts och utsatt andra för mobbning är två gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Barn som varit multiutsatta för våld och utsatts för mobbning är fyra gånger fler än de som inte blivit utsatta för våld. De barn som varit multiutsatta för våld och utsatt andra för mobbning är fem gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Vidare belyser Jernbro, C & Landberg, Å (2020) barns attityder mot våld, vad i detta avser om barn upplever att fysiskt våld mot barn i uppfostringssyfte är acceptabelt. Det framkommer att barn som blivit utsatta för en till två former av våld och upplever att våld mot barn i uppfostringssyfte är okej är fyra gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Vad gäller de barn som blivit multiutsatta för våld och upplever att våld mot barn i
uppfostringssyfte är okej är elva gånger fler än de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
2.3. Social utsatthet och dess samband med barnmisshandel
Barn som berättat om sin utsatthet gällande psykiskt, fysiskt samt upplevt våld mellan föräldrar framkommer också i Jernbro, C & Landberg, Å (2020) rapport.
Statistiken visar att barn som blivit utsatta för våld och valt att berätta om våldet oftast gör detta för en jämnårig kompis eller ett syskon (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Strax därefter följer att berätta för en förälder, närstående vuxen, pojk eller flickvän (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Därefter kommer myndigheter och professionella som socialtjänst, hälso-sjukvård, skola, polis och BRIS (Barnens rätt i samhället) (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Denna fördelning av barnens avslöjande om våld tyder på att vetskapen om barnens utsatthet med störst
sannolikhet hamnar hos en privatperson, som dessutom inte behöver vara myndig eller är medberoende. Detta innebär att barnens utsatthet med liten sannolikhet anmäls (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Det framkommer även att barn som blivit multiutsatta för våld oftare avslöjar att de varit med om barnmisshandel än barn som varit med om en till två former av våld, gäller även att berätta för professionella (Jernbro, C & Landberg, Å 2020).
Barn som blivit multiutsatta för våld har i mycket högre utsträckning inte en vuxen de kan lita på och prata med jämfört med de barn som inte blivit utsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Det framgår att barn med större
sannolikhet berättar om misshandeln när förövaren är en utomstående än när det gället en familjemedlem (Thulin, J 2020). Detta har sin grund i det känslomässiga band som finns inom familjen mellan barn och förövare. Det kan även bottna i barnets upplevelse av skam, skuld och misstankar om misstro över sin utsatthet (Thulin, J 2020). Ett av barnen i undersökningen berättar:
“Som barn vågar man sällan berätta om t.ex. ens förälder slår en eftersom man älskar den och vill inte att den ska råka illa ut. Man är samtidigt rädd och känner ingen tillit till föräldern.” (Jernbro, C & Landberg, Å 2020 s.
20)
Riskgrupper i samhället i form av social utsatthet är kopplat till de barn som är multiutsatta för våld (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Orsakssambandet finns i form av att barn som är mulitutastta för våld ofta ingår i en familj som lever i social utsatthet. Dock är det tvetydigt om barnmisshandeln är en faktor till den sociala utsattheten eller om den sociala utsattheten är en faktor till
barnmisshandeln (Jernbro, C & Landberg, Å 2020). Föräldrar med social utsatthet och riskbeteenden i form av psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet ökar barnets utsatthet och risk för våld i och utanför hemmet (Jernbro, C &
Landberg, Å 2020). Detta då föräldraförmågan gällande omvårdnad, tillsyn och trygghet brister.
2.4 Föräldrars attityder och dess koppling till barnmisshandel
Thulin, J (2020) lyfter barnuppfostran och dess olika strategier som används av föräldrar. Uppfostringsstrategier kan vara noga övervägda i flera sammanhang men kan även påverkas av en situation i stunden och baseras på exempelvis stress, sömn och hunger (Thulin, J 2020). Föräldrars egna attityder, tankar,
förutsättningar samt förväntningar på barnet är andra faktorer som påverkar uppfostran, föräldraskapet och det känslomässiga band mellan barn och förälder (Thulin, J 2020).
Föräldrars inställning och benägenhet till våld mot barn är en avgörande komponent i relationen mellan barn och förälder, vilket innefattar det
känslomässiga bandet dem emellan (Thulin, J 2020). Barn som upplever våld samt höga krav från sina föräldrar skattar föräldrarnas uppfostringsstil som mindre god och skattar sin psykiska hälsa som försämrad. Barnens försämrade psykiska hälsa gäller förhöjd skattning i stress, ångest, depression och sänkt självkänsla jämfört med barn som inte blivit utsatta för våld av sina föräldrar (Thulin, J 2020).
Jämförbart med barn vars föräldrar har en uppfostringsstrategi där barnen
uppmuntras, uppskattas och där förhållandet mellan barn och förälder baseras på ett tillmötesgående tillvägagångssätt, visar andra resultat (Thulin, J 2020). Dessa
barn skattas ha lättare för problemlösning, beslutsfattande och har en högre självkänsla (Thulin, J 2020). Därmed framgår det tydligt att föräldrars våld mot barn leder till försämrad utveckling för barn gällande hälsa, självuppfattning och relationellt. Inga forskningsstöd finns för att våld mot barn skulle resultera eller bringa god utveckling hos barn (Thulin, J 2020). All forskning gjord gällande fysisk bestraffning tyder på negativ utveckling. Forskning visar även att mildare former av våld har en förstärkt risk att utvecklas till allvarliga former av våld (Thulin, J 2020).
Barn utvecklas och får olika behov i takt med att de växer (Thulin, J 2020). Detta sätter krav på föräldraskapet och barnuppfostran att vara dynamiskt enligt barnets utvecklingskurva. En konstant faktor i föräldraskapet är visad kärlek och omtanke för barnet enligt en intervjustudie (Thulin, J 2020). Enligt tidigare nämnt är att föräldraförmågan kan påverkas av diverse faktorer som kan förmedla hur föräldrars motiv till att använda våld mot barn kan uppträda.
Thulin, J (2020) tar totalt upp fyra faktorer till föräldrars motiv till våld. Första aspekten som tas upp är föräldrars sociala, fysiska, psykiska förmågor samt personliga preferenser som attityder och personlighet (Thulin, J 2020). Andra påverkande faktorn är relationen mellan barn och förälder, förälder och partner samt andra familjemedlemmar (Thulin, J 2020). Tredje påverkande faktorn är föräldrarnas ställning gällande arbete, utbildning och ekonomi. Fjärde påverkande faktorn är föräldrarnas åtkomst till stöd som förälder, föräldrarnas förväntningar och krav från familj och omgivning (Thulin, J 2020).
Föräldrar som utövar våld mot sina barn vilket är lagligt i ett flertal andra länder menar på att det skall ses som fysisk bestraffning och anses vara en accepterad och effektiv föräldrastrategi, åtskild från barnmisshandel (Thulin, J 2020).
Föräldrar med denna syn på våld mot barn menar att bestraffning i fysisk form lär barn att skilja på rätt och fel, samt skyddar dem från att råka ut för faror och vara oaktsamma. Föräldrarna framför också att den fysiska bestraffningen ska bidra till att barn lyder och lär barn hur de ska bete sig samt motverka oönskat beteende (Thulin, J 2020). Det framkommer även att den fysiska bestraffningen är en
nödvändighet när andra strategier inte fungerat samt att den delas ut med kärlek (Thulin, J 2020).
Synen för att våld är accepterat och nödvändigt ökar risken för våld mot barn.
Föräldrarna som utför våldet har även en uppfattning av att barnet förtjänar fysisk bestraffning, vilket tyder på en ansvarsförflyttning från förälderns agerande till barnet som blir utsatt. Vuxna som blivit slagna som barn framför också att de blivit lärda att de förtjänade våldet samt gett dem en större tolerans mot fysiskt våld (Thulin, J 2020).
3. Teori
3.1. Anknytningsteorin
Anknytningsteorin växte fram under andra världskriget och har John Bowlby som förgrundsfigur (Broberg, A. m.fl. 2006). I det nutida samhället är
anknytningsteorin av stor betydelse för kunskapen om hur människor fungerar i nära relationer. Anknytningsteorin är även teorin som används för att förstå människans förhållningssätt till närhet, självständighet, omsorg, utforskande, beskydd och tro på sina egna förmågor menar Broberg, A. m.fl. (2006).
Begreppet anknytning inom anknytningsteorin innebär det psykologiska bandet som finns mellan barn och förälder (Broberg, A. m.fl. 2006). Anknytningsteorins syfte är att klargöra den process som skapas mellan barnet och
anknytningspersonen under barnets första levnadsår, och som sedan utvecklas under senare år (Broberg, A. m.fl. 2006). Anknytningen som över tid utvecklas mellan barnet och anknytningspersonen ger barnet mentala representationer vilket benämns som inre arbetsmodeller (Broberg, A. m.fl. 2006). Dessa inre
arbetsmodeller representerar barnets uppfattning av sig självt, sina närstående samt samspelet mellan individerna. De inre arbetsmodellerna hos barnet bidrar därmed till barnets personlighetsutveckling som påverkar barnet under hela livet (Broberg, A. m.fl. 2006).
3.1.1. Anknytningsstilar
Vad gäller anknytningsstilar finns det organiserade respektive desorganiserade mönster. För de organiserade anknytningsstilarna gäller att samspelet mellan barn och anknytningsperson varit tillräckligt konsekvent under barnets första levnadsår (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta hjälper barnet att kunna konstruera inre
arbetsmodeller kring sig själv och samspelet mellan sig själv och
anknytningspersonen(Broberg, A. m.fl. 2006). En organiserad anknytningsstil hjälper barnet att använda sig av en strategi för att få sina anknytningsbehov tillgodosedda (Broberg, A. m.fl. 2006).
Trygg anknytning är en av de organiserade anknytningsstilarna och syftar till att barnet kan använda anknytningspersonen som en trygg bas (Broberg, A. m.fl.
2006). Detta innebär att barnet har en flexibel relation till anknytningspersonen och kan uttrycka både trygghetssökande och utforskande behov (Broberg, A. m.fl.
2006). Vid separation mellan barn och anknytningsperson kan barnet reagera med ett aktiverat anknytningssystem, men som återgår till trygghet vid återförening med anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006).
Otrygg undvikande anknytning är en annan organiserad anknytningsstil men som ingår i gruppen otrygga anknytningsstilar (Broberg, A. m.fl. 2006). Den otrygga undvikande anknytningsstilen innebär att anknytningspersonen inte är en trygg bas för barnet, samt att barnet uppvisar undvikande beteende gentemot
anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006). Anknytningspersonen visar inte tillgänglighet eller acceptans gentemot barnet och barnets känslomässiga behov.
Barnet uppvisar då inte trygghetssökande för sin anknytningsperson i syfte att inte riskera att bli avvisat (Broberg, A. m.fl. 2006). Barnets undvikande beteende är en strategi för att tillmötesgå anknytningspersonen i ett minskat sökande efter tröst och skydd, för att inte bli övergiven och då utsättas för fara (Broberg, A. m.fl.
2006). Barnet uppvisar undvikande beteende vid både separation och återförening med anknytningspersonen. Barnet försöker ensam hantera anknytningssystemet genom utforskande trots stort stresspåslag och oro.
Otrygg ambivalent anknytning ingår också i gruppen för organiserad samt otrygg anknytningsstil. Den otrygga ambivalenta anknytningstilen kännetecknas av att barnet maximerar sitt trygghetssökande behov mot anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006). Anknytningspersonens beteende mot barnet är oförutsägbart och barnet kan inte förvänta sig tröst och trygghet när barnets anknytningssystem aktiveras (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta innebär att anknytningspersonens samspel med barnet varierar och utgår från
anknytningspersonens villkor. Barnet blir mycket upprört vis separation från anknytningspersonen, och har svårt att lugna anknytningssystemet vid
återförening (Broberg, A. m.fl. 2006). Barnets anknytningssystem kan inte lugnas trots att anknytningspersonen vid detta tillfälle är tillgänglig på grund av barnets osäkerhet kring anknytningspersonens oförutsägbarhet (Broberg, A. m.fl. 2006).
Desorganiserad anknytning är inte en organiserad anknytningsstil, men är en otrygg anknytningsstil. Desorganiserad anknytning bygger på ett samspel mellan barn och anknytningsperson som baseras på rädsla (Broberg, A. m.fl. 2006).
Barnet har ingen strategi för att hantera anknytningssystemet när det aktiveras.
Detta sker för att barnet befinner sig i en konflikt mellan sitt trygghetssökande behov mot anknytningspersonen, samtidigt som anknytningspersonen är det som orsakar rädsla hos barnet (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta resulterar i att barnet upplever mer rädsla när barnet närmar sig anknytningspersonen, vilket skapar en olöslig konflikt för ett fungerande anknytningssystem (Broberg, A. m.fl. 2006).
Detta bidrar till att barnet format motsägande beteende som att till exempel hålla för ansiktet och samtidigt närma sig anknytningspersonen.
Desorganiserad anknytning kan uppstå när anknytningspersonen skrämmer barnet eller själv är skrämd och oförmögen att trösta och trygga barnet.
Anknytningspersonens beteende kan då uppfattas som skrämmande, oförståeligt och förutsägbart för barnet när barnet uttrycker signaler på behov av trygghet (Broberg, A. m.fl. 2006). I familjer där våld förekommer i hemmet är det 80% av dessa barn som har en desorganiserad anknytning menar Broberg, A. m.fl. (2006) enligt studier. Barn med en desorganiserad anknytning har dessutom en förhöjd
halt av stresshormonet kortisol även i situationer som där anknytningssystemet inte är aktiverat. Dessa barn kan även påverkas gällande tillit till andra människor och förmågan att tröstas. Detta innebär att barn med denna anknytningsstil bygger upp en inre arbetsmodell om att inte vara värd att skyddas eller älskas.
3.1.2. Inre arbetsmodeller
Innebörden av inre arbetsmodeller kan förstås på följande sätt. Det är mentala representationer av verkligheten enligt Broberg, A. m.fl. (2006). Dessa
representationer utgörs av viktiga situationer för barnet utifrån överlevnads-och reproduktionssynpunkt. Med andra ord utvecklas de inre arbetsmodellerna utifrån barnets erfarenheter och samspel med anknytningspersonen i relation till barnets kognitiva mognad menar Broberg, A. m.fl. (2006). En av de funktioner de inre arbetsmodellerna är att barnet lär sig att förutsäga beteenden, tankar och känslor anknytningspersonen har. En annan funktion är att barnet lär sig att reglera sina egna tankar, känslor och anknytningsbeteenden (Broberg, A. m.fl. 2006). Dessa funktioner utgör en stor roll för hur barnet senare i livet kommer uppfatta och bete sig i nära relationer (Broberg, A. m.fl. 2006).
Samspelet mellan barnet och anknytningspersonen ger barnet erfarenheter som utvecklar två olika typer av inre arbetsmodeller, som innefattar modellen av andra och modellen av självet (Broberg, A. m.fl. 2006). De erfarenheter som bidrar till utvecklingen av dessa inre arbetsmodeller är erfarenheter som aktiverar
anknytningssystemet. Det vill säga när barnet upplever stressreaktioner som rädsla, skräck och fara aktiveras anknytningssystemet, vilket innebär att barnet uttrycker ett stort behov av anknytningspersonen för sin egen överlevnad (Broberg, A. m.fl. 2006). Ett exempel på fara som aktiverar barnets
anknytningssystem är när barnet blir lämnat ensamt, och i protest och förtvivlan gråter och skriker för att återfå närhet och trygghet av anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006). Det är i dessa situationer som barnets inre
arbetsmodeller skapas utifrån vilken respons barnet får av sin anknytningsperson.
Barnet skapar modeller av hur anknytningspersonen beter sig gentemot barnet för att kunna förutsäga hur anknytningspersonen kommer att agera i annan situation som innebär fara för barnet (Broberg, A. m.fl. 2006). Barnet tolkar om
anknytningspersonen är närvarande samt hur anknytningspersonen hanterar barnet och situationen som bringat fara. Detta utgör i sin tur barnets inre arbetsmodell för andra(Broberg, A. m.fl. 2006).
Vad gäller inre arbetsmodell för självet skapas den genom samma situation, dock utifrån andra aspekter. Barnet tolkar också om anknytningspersonen anser barnets alarmerande beteende som acceptabelt eller oacceptabelt, detta utvecklar barnets inre arbetsmodell gällande självet (Broberg, A. m.fl. 2006). Det är
anknytningspersonens tillgänglighet gällande dessa farliga situationer utifrån de ovanstående olika aspekterna som mäts i termer av sällan, ibland, ofta eller för det mesta. Exempelvis kan barnet uppfatta att anknytningspersonen ofta finns
tillgänglig för att hantera den farliga situationen, men endast ibland finnas tillgänglig för att acceptera barnets beteende i situationen (Broberg, A. m.fl.
2006).
Då barnet upplever att dess beteende i allmänhet inte är accepterat av
anknytningspersonen påverkas barnets bild av självvärde och därmed den inre arbetsmodellen av självet. Beroende på hur anknytningspersonen bemöter barnets känslor och beteenden utvecklas barnets känsla av eget värde (Broberg, A. m.fl.
2006). Då anknytningspersonen validerar och möter barnets känslor och beteenden får barnet en högre känsla av eget värde, jämförbart med ett barns känsla av eget värde vars anknytningsperson neglerar barnets känslor och beteenden.
De barn som ofta eller för det mesta blir nekade validering av sina känslor av anknytningspersonen utvecklar en modell av självet som negativ (Broberg, A.
m.fl. 2006). Barnet upplever då ett lågt värde av sig själv och därmed ovärdigt anknytningspersonens omsorg. Detta kan i sin tur resultera i att barnet slutar söka stöd av anknytningspersonen även i situationer som aktiverar barnets
anknytningssystem (Broberg, A. m.fl. 2006). Utefter goda erfarenheter där barnet
upplever att anknytningspersonen hanterar fara på ett tryggt sätt, bidrar detta till att barnet utvecklar ett mer flexibelt, avslappnat och kompetent förhållningssätt vad gäller utforskandet (Broberg, A. m.fl. 2006). Utforskandet är en annan essentiell del i barnets utveckling vilket berör utforskandet av den miljön som finns runt barnet.
En anknytningsperson som ständigt alarmerar barnet för fara trots att fara inte föreligger eller som på ett inkonsekvent sätt alarmerar barnet för fara skapar en otrygghet i barnet (Broberg, A. m.fl. 2006). Barnets fokus kan därmed inte vara på utforskandet av omgivningen då barnet ständigt behöver ha sitt fokus på
anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006).
Både barn som upplever en inkonsekvent anknytningsperson och de som upplever en avvisande anknytningsperson får en bild av otrygghet i sina inre arbetsmodeller av att anknytningspersonen inte finns tillgänglig vid fara (Broberg, A. m.fl. 2006).
I de fall där anknytningspersonen är inkonsekvent i sitt beteende maximeras barnets uppmärksamhet gentemot anknytning som en följd av inkonsekvent bemötande och alarmering. Denna typ av anknytningsmönster tyder på en otrygg ambivalent anknytning (Broberg, A. m.fl. 2006). I de fall där
anknytningspersonen nekar och neglegerar barnets känslor och beteenden
minimeras barnets uppmärksamhet för anknytning som följd av avvisande. Detta tyder på ett anknytningsmönster som är otryggt och undvikande (Broberg, A. m.fl.
2006).
3.1.3 Organisering av inre arbetsmodeller
Ett barn har ofta mer än en anknytningsperson och därmed formar mer än en anknytningsrelation (Broberg, A. m.fl. 2006). På grund av detta kan barnet forma mer än ett anknytningsmönster, det vill säga ett för varje anknytningsperson.
Exempelvis kan barnet utveckla en trygg anknytning till anknytningsperson 1 med förutsättning att denna person är tillgänglig för barnets behov. Samtidigt kan barnet utveckla en otrygg undvikande eller ambivalent anknytning, eller
potentiellt desorganiserad anknytning till anknytningsperson 2 (Broberg, A. m.fl.
2006).
Barnet kan också utveckla två olika otrygga anknytningsmönster till respektive anknytningsperson, exempelvis otrygg undvikande till anknytningsperson 1 och otrygg ambivalent till anknytningsperson 2. Varje anknytningsrelation barnet har är unikt och utformas efter samspel mellan anknytningsperson och barnet
(Broberg, A. m.fl. 2006).
Organisering av dessa anknytningsrelationer är hierarkiskt placerade i barnets inre arbetsmodeller (Broberg, A. m.fl. 2006). Vad gäller de första
anknytningsrelationerna barnet får det vill säga anknytningsperson 1 och anknytningsperson 2 fördelas de in i gruppen föräldrarelationer. Oavsett om barnet har olika anknytningsmönster med vardera i gruppen föräldrarelationer tillhör de samma anknytningsgrupp och formar en generell inre arbetsmodell vad avser föräldragruppen för barnet (Broberg, A. m.fl. 2006). Gruppen
föräldrarelationer baseras på de allra tidigaste interaktionsepisoderna mellan barn och anknytningsperson under barnets första levnadsår. Då denna grupp är primär för barnet bidrar den till den högsta nivån i hierarkin av organisering av inre arbetsmodeller, och därmed har störst inverkan på barnets generella modell av självet och andra (Broberg, A. m.fl. 2006).
Utöver denna grupp finns även de sekundära anknytningsrelationerna som utgörs av grupperna kärleksrelationer samt vänskapsrelationer (Broberg, A. m.fl. 2006).
Dessa nya anknytningsrelationer är grupper som tillkommer senare i barnets liv och därmed anses som sekundära men trots det har en inverkan på barnets inre arbetsmodeller vad gäller självet och andra (Broberg, A. m.fl. 2006).
De nya anknytningsrelationerna och dess påverkan av barnets inre arbetsmodeller skapas också utifrån interaktionsepisoder. Barnet samspelar med andra människor än sina ursprungliga anknytningspersoner och skapar nya erfarenheter som påverkar barnets generella inre arbetsmodeller av självet och andra (Broberg, A.
m.fl. 2006). Detta innebär att de sekundära anknytningsrelationerna befinner sig
lägre i hierarkin av organisering av inre arbetsmodeller än de primära
anknytningsrelationerna (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta innebär också att de primära anknytningsrelationerna påverkar barnets syn på sig själv och andra, som i sin tur påverkar barnets utveckling av sekundära anknytningsrelationer (Broberg, A. m.fl. 2006). Däremot uppdateras och utvecklas barnets inre arbetsmodeller med stöd av de sekundära anknytningsrelationerna som också har en inverkan på barnets syn av sig själv och andra (Broberg, A. m.fl. 2006). Se övergripande modell för detta samband nedan.
3.1.4 Anknytningsteorins inverkan genom livet
De inre arbetsmodellerna kräver kontinuerlig uppdatering för optimal funktion och utveckling (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta kräver att anknytningspersonen följer barnets förändringskurva vad gäller kognitiva mognad samt motoriska mognad. Då anknytningspersonen inte tillgodoser den anpassning av omvårdnad till barnets kognitiva och motoriska mognad hämmas barnets utveckling av inre arbetsmodeller som barnet behöver för vidare utveckling av egen kompetens (Broberg, A. m.fl. 2006). Utveckling av egen kompetens hos barnet innebär vidare utveckling av social navigering av omgivning och medmänniskor (Broberg, A.
m.fl. 2006). Då barnet inte får detta behov och utvecklingsfas tillgodosett med stöd av anknytningspersonen skapas istället en känsla av inkompetens hos barnet som innebär större osäkerhet hos barnet som ständigt upplever befinna sig själv i en otrygg miljö (Broberg, A. m.fl. 2006).
För att titta närmare på spädbarnsåldern även kallat det sensomotoriska stadiet är de två första levnadsåren av stor betydelse för barnets anknytningsprocess (Broberg, A. m.fl. 2006). I detta stadie utforskar barnet omgivningen genom konkreta sinnesintryck såsom syn, smak och känsel. Barnet får också en
uppfattning om anknytningspersonens reaktioner på barnets behov. Barnet får en förståelse för att anknytningspersonen fortsätter att existera trots att barnet i samma ögonblick inte kan se eller höra anknytningspersonen det vill säga under kortare seperationer, vilket benämns som objektpermanens (Broberg, A. m.fl.
2006). Barnet lär sig även att objekt är konstanta det vill säga att objektet anknytningspersonen uppträder på förutsägbara sätt, vilket benämns som
objektkonstans. Med den nya lärdomen av objektpermanens samt objektkonstans får barnet en förstärkt eller försämrad bild av stabilitet gällande sin
anknytningsperson, beroende på anknytningspersonens agerande (Broberg, A.
m.fl. 2006). Under de två första åren lär barnet även sig att förflytta och uttrycka sig, vilket innebär att barnet kan uppsöka anknytningspersonen för stöd samt uttrycka sina anknytningsrelaterade behov (Broberg, A. m.fl. 2006).
Under förskoleåldern har barnet utvecklat generella delar av inre arbetsmodeller som barnet kan använda för känsla av trygghet istället för att direkt vända sig till fysisk närhet av anknytningspersonen för trygghet (Broberg, A. m.fl. 2006). Detta innebär att barnet kan hantera längre separationer från sin anknytningsperson exempelvis lämnas på förskola (Broberg, A. m.fl. 2006).
Vid en ålder på tre eller fyra har barnet även fått en förståelse för att andra människor också har ett medvetande likt barnets eget det vill säga en rudimentär mentaliseringsförmåga. Barnet förstår därmed att andra personer har tankar mål och motiv som baserar deras handlingar, och att dessa inte behöver
överensstämma med barnets egna tankar, mål och motiv (Broberg, A. m.fl. 2006).
Med denna nya förståelse och barnets utvecklade förmåga att uttrycka sig kan barnet vid denna ålder använda sig av strategier som att övertala eller manipulera för att inte separeras från anknytningspersonen (Broberg, A. m.fl. 2006). Exempel på detta kan vara att anknytningspersonen ska lämna barnet på förskolan och barnet inte vill separeras från sin anknytningsperson. Genom planerad strategi
manipulerar/övertalar barnet sin anknytningsperson att barnet inte mår bra och behöver stanna hemma. Detta skiljer sig från spädbarnet som inte besitter mentaliseringsförmågan och skriker och gråter i protest när den lämnas från sin anknytningsperson.
Under ungdomsåren och sedan i vuxenlivet har barnets inre arbetsmodeller ytterligare utvecklas och barnet besitter en ökad mognad som resulterar i att barnet klarar längre separationer från sin anknytningsperson (Broberg, A. m.fl.
2006). Dock är anknytningssystemet aktivt under hela livet men blir är inte lika lättaktiverat i högre ålder (Broberg, A. m.fl. 2006). Då barnet fått ett tryggt anknytningsmönster i högre ålder, kan barnet i denna ålder med den
internaliserade tryggheten hantera situationer som aktiverar anknytningssystemet.
Detta istället för att behöva fysisk närhet för att återfå känsla av trygghet och stilla anknytningssystemet (Broberg, A. m.fl. 2006). Det vill säga att barn som i vuxen ålder fått ett tryggt anknytningsmönster har en högre stresstålighet och en god balans mellan utforskande och trygghetssökande (Broberg, A. m.fl. 2006). Dock kan barn i vuxen ålder med ett tryggt anknytningsmönster i vissa situationer behöva yttre stöd än endast sin egna internaliserade trygghet.
Anknytningssystemet kan aktiveras starkt även i högre ålder i situationer som exempelvis att en nära anhörig går bort eller andra liknande livsförändrande situationer som rör den enskilde (Broberg, A. m.fl. 2006). I dessa situationer kan fysisk närhet till en primär eller sekundär anknytningsperson behövas för att stilla anknytningssystemet trots ett tryggt anknytningsmönster (Broberg, A. m.fl. 2006).
4.0 Metod
4.1. Redogörelse av metoder
Den här studien utgår från syftet att ta reda på vilka konsekvenser barn lider av till följd av våld från vårdnadshavare. Metoden för detta forskningsarbete är
kvalitativ. Detta på grund av att kvalitativa metoder bidrar med en närhet mellan
formbarheten av forskningsarbetet. Efter överväganden av val av metod framgick att en kvalitativ metod var den metod som kunde besvara de valda
frågeställningarna i studien (Ahrne, G & Svensson, P 2015).
Vad gäller kunskapsläget har detta material valts ut och granskats för relevans till undersökningens syfte och frågeställningar. Malmö universitets egna sökmotor Swebup har använts för urvalet av vetenskapliga artiklar. Sökordet som gav flest relevanta träffar för detta forskningsläge var ordet barnmisshandel. Sökordet barnmisshandel begränsades till att endast visa vetenskapliga rapporter för relevans för studien. Denna sökning visade 16 träffar varav 2 av dessa användes i kunskapsläget rapport nr 8 Jernbro, C (2020) samt nr 13 Thulin, J (2020). Valet av dessa rapporter baseras på det breda kunskapsläge som kunde skildras i studien trots att det är baserat på två rapporter. De valda rapporterna kunde tillgodose behovet av den tidigare forskning som gjorts för relevans i denna studie.
De bortvalda rapporterna saknade antingen relevans för ämnet eller brast i att bidra med ny kunskap i kunskapsläget. Avgränsningen till två rapporter gjordes även med hänsyn till begränsningen på studiens omfattning samt tidsaspekt.
Val av teori baseras på relevans för det valda syftet samt frågeställningarna. Vid val av teori gjordes överväganden kring relevansen för forskningsarbetet samt om teorin kunde bidra med mer kunskap och förståelse kring det studerade ämnet.
Anknytningsteorin förklarar människans biologiska funktioner för hur människan formar tankar kring relationer till sig själv och andra, samt hur detta påverkar människan genom livet. Därmed är anknytningsteorin av hög relevans för denna studie. Anledningen till begränsning av endast en teori baseras på att den valda teorin rymmer goda möjligheter för analys av de valda frågeställningarna. En annan anledning till begränsningen beror på studiens begränsade omfattning samt tidsram.
Syftet och frågeställningarna studeras med empiriskt material som utgörs av tre självbiografier (Ahrne, G & Svensson, P 2015). Syftet med att studera dessa
frågor utifrån självbiografier baseras på underskott av forskning kring barnens egna upplevelse av våld. Självbiografierna studeras utifrån en narrativanalys som utgår från att analysera texternas händelseförlopp samt roller, vilket ger stöd till bevarandet av undersökningens frågeställningar (Ahrne, G & Svensson, P 2015).
4.1.1. Urval av empiriskt av material
Det empiriska materialet har genomgått ett urval som skulle uppnå krav på en bredd gällande skillnader i familjekonstellationer, kultur, ekonomi, nationalitet, mentalitet, uppfostrings strategi, utsatthet och problematik. Därefter har tre självbiografier valts ut som alla skildrar olika perspektiv i enlighet med kraven på urval. Överväganden som gjorts gällande urvalet för de tre valda biografierna baseras på relevansen för syfte och frågeställningar. Aspekter som påverkat urvalet av det empiriska materialet har även varit materialets tillgänglighet (Ahrne, G & Svensson, P 2015).
Tillgängligheten för självbiografier inom ämnet har påverkats av det utbud av biografier som finns. Bland annat brister utbudet i självbiografier skrivna av män i detta ämne (Ahrne, G & Svensson, P 2015). Det har resulterat i att de valda biografierna är skrivna av kvinnor. Därmed kan resultatet samt analysen påverkas i avseende att studien inte kan inkludera ett bredare perspektiv där både mäns och kvinnors upplevelser skildras.
Tidsramen samt omfattningen för denna studie har också påverkat urvalet för det empiriska materialet då en större tidsram och omfattning skulle kunna bidra till fler valda och bearbetade självbiografier. Detta skulle kunna bidra till andra skildringar som skulle kunna påverka analys och resultat (Ahrne, G & Svensson, P 2015).
4.2. Forskningsetiska övervägande
Underskott på forskning kring barns egna upplevelse av våld och bristen i forskningen om hur och varför våld i barndomen bidrar till påföljder i form av problematik kring skam, skuld, ökad stresskänslighet och förmåga att bygga
långvariga relationer sällan studeras. En anledning till denna kunskapsbrist i fältet kan bero på etiska överväganden. De barn som varit med om återkommande trauman anses inte etiskt godtagbart att intervjua samt följa upp under flera års tid för att få ett konsekvent resultat i form av samband i dessa frågor.
Det anses inte heller etiskt godtagbart att utföra en undersökning på barn som lever i denna utsatthet. Detta skulle potentiellt kunna resultera till ökat trauma för barnen som i en intervju skulle utsättas för att återberätta, och reflektera kring våldet. Detta skulle även innebära att barnet tvingas återuppleva de trauman de utsätts för dagligen. Utöver detta skulle det krävas ett samtycke från barnets vårdnadshavare vilket potentionellt är förövaren, vilket också ses som problematiskt ur ett etiskt och juridiskt perspektiv.
Enligt Vetenskapsrådet (2017) finns individskyddskravet som menar på att de som medverkar i forskning ska skyddas från skada samt kränkningar. Därmed är intervjuer i denna studie inte en lämplig metod, men offentliga handlingar som självbiografier anses som en lämplig metod. Detta för att författarna har
offentliggjort sina berättelser på eget initiativ efter egen bearbetning samt i vuxen ålder. Därmed är det enligt ett etiskt perspektiv en lämplig metod att studera detta område med empiriskt material i form av självbiografier. Med denna metod kan detta forskningsområde belysas ur ett nytt perspektiv och bidra till ökad kunskap och förståelse inom området.
5. Sammanställning av empiriskt material
5.1. Översikt
Studiens resultatet presenteras utifrån analys av tre biografier av Elaine Eksvärd, Maude Julien och Constance Briscoe. Biografierna är skildringar av dessa
kvinnors uppväxt med våld och senare liv som vuxna. Dessa tre biografier skildrar olika livsförlopp med variationer av utsatthet, konsekvenser, risk och
skyddsfaktorer. Biografierna som empirisk studie har bidragit till en analys av personernas liv på lång sikt. Detta ger möjlighet för analys av utvecklingen av självbild, känsloliv och förmågan att skapa långvariga trygga relationer. I
sammanställningen av biografierna skildras de tre kvinnornas historier med syfte att framhäva deras röster samt skapa sammanhang inför avsnittet resultat och analys.
5.2. Medan han lever, Elaine Eksvärd
Elaine beskriver att hennes mamma hade sitt ursprung från en annan kultur och träffade hennes pappa när hon kom till Sverige. Elaines mamma hade svårigheter med att förstå den svenska kulturen och det svenska språket och därmed blev snabbt i en beroendeställning till Elinens pappa. Föräldrarna skildes när Elaine var i tvåårsåldern på grund av pappans sexuella våld mot modern. Modern ville inte att Elaine skulle bo hos sin pappa men fick inte ensam vårdnad, utan Elaine skulle bo hos sin pappa varannan helg (Eksvärd, Elaine 2016).
Elaine beskriver att hon i under förskoleåldern såg upp till sin pappa som betydde väldigt mycket för henne. Tidigt i Elaines liv i förskoleåldern började hennes pappa utnyttja henne sexuellt. Elaine beskriver att hon som barn inte förstod vad hon blev utsatt för, utan trodde att alla fader-dotter relationer såg ut på detta sätt.
Elaine förstod dock att hon inte fick berätta om de sexuella händelserna för andra då detta skulle vara hennes och pappans hemlighet. Elaine beskriver att hon som barn inte förstod innebörden för detta, men att pappas kärlek och tilliten till pappan räckte som anledning. Det sexuella våldet pågick fram till att Elaine kom in i puberteten (Eksvärd, Elaine 2016).
Elaines mamma misstänkte under lång tid att fadern utsätter Elaine för sexuellt våld. Under hela Elaines uppväxt frågade modern Eliane om hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa och även undersökte hennes kön för att kunna se om det fanns tecken på sexuellt våld. Elaine nekade alltid det sexuella våldet för lojalitet mot pappan under sin uppväxt, men därigenom förstod att hon hade blivit utsatt för något som hon inte bör ha blivit utsatt för. Moderns misstankar för det sexuella
våldet som Elaine beskriver berodde på avvikande sexuella beteenden Elaine hade som barn. Eliane kände skam och skuld över sina beteenden och sin utsatthet.
Elaine var mobbad i skolan och hade låg självkänsla och självförtroende. Vidare beskriver Elaine sitt liv hos sin mamma som också var turbulent. Ett flertal gånger bytte modern män innan hon träffade Elaines plastpappa. Elaine framför att hon även bevittnat fysiskt våld mellan sin mamma och plastpappa, samt att hon bråkade mycket med sin mamma under ungdomsåren (Eksvärd, Elaine 2016).
I vuxen ålder levde Elaine flera år i celibat och var en aktiv medlem inom pingstkyrkan. Efter denna period utforskade Elaine sin sexuallitet där långvariga relationer med män inte var ett alternativ för henne. Hatet inom Elaine mot män växte och hon hamnade i en destruktiv relation med en man (Eksvärd, Elaine 2016).
Elaine kämpade för sin upprättelse över det hon har blivit utsatt för av sin pappa.
Hon beskriver sin stora önskan om att hennes pappa skulle ta ansvar och be om förlåtelse för det han har utsatt henne för. I vuxen ålder studerade Elaine till retoriker och fick ett gott kontaktnät med vänner samt att hon i denna ålder hade goda relationer till vissa familjemedlemmar. Elaine gifte sig med en man och fick barn. Hon fick utmaningar i sitt moderskap till följd av sin historia där barnets integritet och kontroll över att skydda barnet var förstärkt, samt att tron på sin egna förmåga som mamma var sänkt (Eksvärd, Elaine 2016).
5.3. Bakom gallret, Maude Julien
Maude beskriver att hennes pappa köpte modern från sin familj när hon var i förskoleåldern (ingick människohandel). Detta på grund av moderns ljusa
utseende och möjligheten att forma henne till den kvinnan som skulle fostra hans barn. Modren utbildades för att kunna skola pappans barn i hemmet. Pappan gjorde detta som ett projekt att skapa en övermänniska med ett psyke starkt nog att utföra underverk och denna människa skulle bli hans barn Maude (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
Maude beskriver att familjen flyttade till en avskild plats när hon var i
förskoleåldern för att isoleras från omvärlden och formas enligt pappans projekt.
Maude utsattes för psykiskt och fysiskt våld samt fysiskt och emotionell
försummelse av sina föräldrar. Maude blev utsatt för sexuellt våld av en man som arbetade för pappan. Maude framför att hennes mamma kände ett starkt hat och svartsjuka mot henne som barn och inte skyddade henne från de tortyr prövningar hon utsattes för av sin pappa. Maude upplevde stark skräck inför sin pappa och visade total underkastelse. Hennes känsloliv och självbild blev starkt kritiserad av föräldrarna och av henne själv. Maude upplevde skam, skuld, rädsla, ångest, låg självkänsla och självförtroende (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
De djur som fanns i Maudes närhet blev en källa för stöd, tröst, kärlek och trygghet för henne. Maude utnyttjades för sin empatiska förmåga och kärlek till djuren som ledde till ökad utsatthet och hjälplöshet. Hon fann också tröst och stöd från litteraturen som gav henne nya perspektiv utanför den isolerade bubbla hon levde i (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
Ett fåtal människor kom i kontakt med Maude under övervakning och
godkännande av hennes pappa som lärare i musik. Dessa lärare blev avskedade när de visade omsorg om Maude. En musiklärare som såg komplexiteten i
familjen och Maudes utsatthet och lyckades lura fadern och bröt Maudes isolering efter flera år (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
Fadern ville gifta bort Maude då detta var ett steg i hans projekt och en man valdes ut. Maude beskriver att modern för första gången stod upp för henne och tillät inte henne att giftas bort till denna utvalda man. Musiklärarens unga manliga vän bjöds in av modern till hemmet och denna man gifte sig med Maude. Maude tvingades svära inför sin pappa att hon kommer att komma tillbaka till hemmet och fullfölja hans projekt inom ett halvår för att hon ska få åka från hemmet när hon gifter sig. Maude svor denna ed till sin pappa men var mentalt inställd på att fly och aldrig komma tillbaka (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
Maude upplevde intensiva känslor när hon skulle lämna hemmet trots att hon var mentalt inställd på att fly. Maude kände kärlek till sin pappa samtidigt som hon kände hat. Hon blev fri från sin familj men hade länge fysiska, psykiska och sociala konsekvenser av sin uppväxt under sitt vuxna liv. Utbildning, terapi och gott socialt nätverk hjälpte henne i stor utsträckning att bearbeta sina svårigheter.
Maude blev gift, fick barn och arbetade inom psykoterapi efter att hon bearbetat sina trauman (Julien, Maude & Gauthier, Ursula 2018).
5.4. Äcklig, Constance Briscoe
Constance beskriver att hennes familj bestod av hennes pappa, mamma fem helsyskon, hennes adopterade syster, hennes styvfar, hennes tre halvsyskon samt en äldre man som var boende hos familjen. Constance familj bodde i England.
Hennes pappa var britt och hennes mamma och styvfar hade en annan kultur.
Relationen mellan Constance föräldrar var destruktiv och det förekom både psykiskt och fysiskt våld mellan föräldrarna. Constance pappa hade en god ekonomisk ställning vilket modern utnyttjade. Modern utsatte fadern för våld i den utsträckning att fadern flyttade och endast hälsade på familjen för att stötta dem ekonomiskt eller vid enstaka tillfällen för att få träffa sina barn (Briscoe, Constance 2007).
Under hela Constance uppväxt blev hon utsatt för psykisk och fysisk misshandel av sin mamma. Moderns strategier för att förtrycka och försumma Constance gjorde hon genom att klä henne i för små, söndriga och smutsiga kläder och ge henne att annat namn som Clare (clear). Detta för att ständigt påminna henne om hennes genomskinlighet och värdelöshet. Constance visste inte sitt riktiga namn tills hon blev arton år (Briscoe, Constance 2007).
Constance kissade i sängen under hela sin uppväxt vilket ledde till ökat våld från mamman. Hon blev misshandlad och mobbad av sin mamma för att hon kissade i sängen. Hon tvingades att bära kläder och sova i sitt urin för att sedan mobbas på grund av detta av sin mamma. Constance mådde psykiskt dåligt och vid ett flertal tillfällen begick självmordsförsök under sin barndom på grund av det våld hon
