Provinsförteckning för de svenska arterna i familjerna Ampulicidae, Sphecidae och Crabronidae (Hymenoptera)
SVEN HELLQVIST, JOHAN ABENIUS & LARS NORÉN
Hellqvist, S., Abenius J. & Norén, L.: Provinsförteckning för de svenska arterna i famil- jerna Ampulicidae, Sphecidae och Crabronidae (Hymenoptera). [Provincial catalogue for
the Swedish species of Ampulicidae, Sphecidae and Crabronidae (Hymenoptera).] –Entomologisk Tidskrift 125(1-2): 77-94. Uppsala, Sweden 2014. ISSN 0013-886x.
A provincial catalogue is presented for the Swedish species of Ampulicidae, Sphecidae and Crabronidae (Sphecidae sensu lato). 168 species are recognized from Sweden but five species (Psen ater, Crossocerus denticrus, C. binotatus, Ectemnius fossorius and Oxybelus trispinosus) have not been found after 1980. Four species are here reported from Sweden for the first time: Psenulus brevitarsis, Pemphredon fabricii, P. littoralis and Lindenius pygmaeus.
Sven Hellqvist, Älvtået 4, 903 60 Umeå. E-post: shellq@telia.com
Johan Abenius, Vårdkasstigen 10, 149 41 Nynäshamn. E-post: johan@abenius.se Lars Norén, Platåvägen 21, 646 35 Gnesta. E-post: larsnoren@live.com
svåröverblickbar. Förutom många nya provins- fynd som redan rapporterats känner vi även till ett stort antal ännu icke publicerade fynd. Vi- dare har det sedan Lomholdts fauna skett flera nomenklatoriska förändringar på familje-, släkt- och artnivå och ett antal för landet nya arter har tillkommit. Detta motiverar oss att publicera en ny, uppdaterad katalog.
Ny familjeindelning
Rovsteklarna (familjen Sphecidae sensu lato) tillhör infraordningen gaddsteklar, Aculeata, och är nära besläktade med bin, familjen Api- dae sensu lato. Traditionellt har alla rovsteklar förts till familjen Sphecidae men fylogenetiska studier har visat att familjen är parafyletisk med avseende på bin (Brothers 1999, Melo 1999).
Gruppen delas numera in i fyra förmodat mono- fyletiska familjer: Heterogynaidae, Ampulicidae, Sphecidae (sensu stricto) (Fig. 1) och Crabroni- dae (Fig. 2) (se Pulawski 2013a för referens- er). Av dessa förekommer de tre sistnämnda i Sverige, med Crabronidae som den artrikaste familjen. Nya studier pekar emellertid mot att Den senaste faunakatalogen över den insekts-
grupp som gått under namnet rovsteklar, Sphe-
cidae sensu lato, är den som förekommer i
rovstekeldelen av Fauna Entomologica Scandi-
navica (Lomholdt 1975-1976). Lomholdts fauna
var den första som beaktade hela den svenska
rovstekelfaunan sedan Aurivillius (1904) kraft-
igt föråldrade behandling av gruppen i Svensk
insektsfauna, och ledde till ett ökat intresse för
dessa fascinerande insekter. Under 1980- och
början av 1990-talet rapporterade framför allt
Göran Nilsson och Lars Hedström i Entomolo-
gisk Tidskrift en mängd faunistiska nyheter som
vidgade kunskapen om rovsteklarnas utbredning
i landet. Sedan dess har allt fler amatörentomolo-
ger intresserat sig för rovsteklarna och rovsteklar
har också, tillsammans med andra gaddsteklar,
beaktats i ett stort antal storskaliga inventeringar
i länsstyrelsernas regi. Kännedomen om de sven-
ska arternas utbredning är därför väsentligt bättre
nu än då Lomholdt publicerade sin fauna. Pub-
liceringen rörande rovsteklar är dock splittrad på
ett stort antal nationella och regionala tidskrifter
samt olika rapportserier, vilket kan göra den
Ent. Tidskr. 135 (2014)
även Crabronidae är parafyletisk med avseende på bin (Debevec m.fl. 2012) och det är sanno- likt att även Crabronidae kommer att splittras upp i flera familjer. Tillsammans med bin bildar rovsteklarna den monofyletiska överfamiljen Apoidea (det råder delade meningar kring hur de högre taxonomiska enheterna ska benämnas och Apoidea har ibland använts som namn på den monofyletiska grupp som endast omfattar alla bin). Rovsteklarnas honor fångar insekter eller spindlar som de föder upp sina larver med.
Bytena transporteras till ett ”bo” som anläggs i marken, i ihåliga stänglar eller i håligheter i död ved. Ett undantag utgör släktet Nysson vars arter är kleptoparasiter på andra rovsteklar.
Rovsteklar som det svenska namnet på grup- pen är värt en kommentar. Gruppen har tidvis även benämnts grävsteklar, en beteckning som dock använts i tidigare svensk gaddstekellittera- tur för att beteckna marklevande steklar i största allmänhet, men framför allt grupperna vägstek- lar och rovsteklar (se t.ex. Aurivillius 1886 och Adlerz 1916). Dessutom har grävsteklar i äldre svensk litteratur (t.ex. Dahlbom 1832) även an- vänts som exklusivt namn för den taxonomiska enhet vi idag känner som vägsteklar (fam. Pom- pilidae). Namnet rovsteklar å sin sida har i en- staka fall även använts som samlingsnamn för alla rovlevande gaddsteklar (eller steklar) men måste i jämförelse med grävsteklar anses vara betydligt mindre belastat av sådana alternativa associationer. Den svenska namnsättningen har nu komplicerats ytterligare genom att familjen splittrats. Vi föreslår att de nya familjerna får följande namn på svenska:
Crabronidae – rovsteklar. En stor majoritet av arterna i gruppen tillhör denna familj och bör därför överta namnet rovsteklar.
Sphecidae – sandsteklar. I Sverige finns tre släkten i denna familj och alla förekommer i mer eller mindre sandiga miljöer. Arter i två av släktena, Ammophila och Podalonia, har tidig- are kallats sandsteklar på svenska (t.ex. Adlerz 1916).
Ampulicidae – kackerlackssteklar. Den enda svenska arten i familjen fångar kackerlackor vilket även övriga europeiska arter gör.
Kommittén för svenska djurnamn har inte behandlat gruppen, varken på art- eller familje- nivå, men de svenska familjenamn vi föreslår har diskuterats med gaddstekelintresserade kol- legor.
Artbestämning av rovsteklar
För artbestämning av Sphecidae sensu lato fungerar fortfarande Lomholdts fauna i de flesta fall. För släktena Spilomena, Nysson, Passa- loecus, Psenulus, Pemphredon, Tachysphex och Trypoxylon, behöver den dock komplet- teras med nyare litteratur. Jacobs (2007) väl- illustrerade tyska nyckel rekommenderas sär- Figur 1. Familjen sandsteklar, Sphecidae, omfattar i Sverige
sju arter av ganska ensartat utseende; de är relativt stora och svarta och har skaftad bakkropp med röd bas. Ett par av Ammophila pubescens har överraskats av fotografen under nattsömnen. Arten förekommer i områden med öp- pen, sorterad sand i stora delar av landet men saknas i Norrlands inland. Foto: John Hallmén.
Seven species of Sphecidae are known from Sweden. They
are all comparatively large and black and have a petiolate
abdomen with red base. A couple of Ammophila pubescens
caught by the photographer during the night. The species
is found in areas with open, sorted sand in a major part of
Sweden but is not found in the inner parts of the northern
Sweden.
skilt, men man bör beakta att ett fåtal nordiska arter (Belomicrus borealis, Crossocerus lund- bladi, C. subulatus och Crabro maeklini) saknas där. Även Dollfuss (1991), Bitsch & Leclercq (1993) och Bitsch m.fl. (1997, 2001) kan an- vändas för bestämning av de allra flesta svenska arterna. Blösch (2000) ger utförlig information om arternas biologi.
Provinskatalog
Sverige indelas traditionellt i 30 faunaprovin- ser (Fig. 3), ett system som även vi följer. För vissa insektsgrupper har på senare tid tidsfönst- eruppdelade kataloger publicerats (t.ex. Bartsch 2001). Sådana har stort värde genom att de gör det lättare att utläsa förändringar i faunan. En sådan katalog kräver dock en omfattande ge- nomgång och registrering av museimaterial,
vilket endast i begränsad omfattning gjorts för denna provinsförteckning. För att i någon mån kunna utläsa arternas aktuella utbredning anger vi dock i vilka faunaprovinser arterna påträffats efter 1980.
Ordningen i katalogen följer Pulawski (2013b); familjer följer i förmodad fylogene- tisk ordning och därefter underfamiljer, tribus, subtribus, släkte, undersläkte och art i alfabetisk ordning inom sin respektive kategori. Endast familj, underfamilj, släkt- och artnamn skrivs ut i katalogen. Nomenklaturen på artnivå följer i huvudsak Jacobs (2007). Synonymer anges (i kommentardelen nedan) endast i de fall alterna- tiva namn förekommit i Lomholdt (1975-1976) eller i senare svensk litteratur.
Provinsförteckningen utgår från uppgifterna i Lomholdt (1975-1976), kompletterat med Figur 2. Rovsteklarna, familjen Crabronidae, varierar mycket i storlek, form och färgteckning. På bilden en hona av Mellinus arvensis med sitt byte, en fluga som snart kommer att grävas ner i sanden som matförråd åt stekelns larv. Arten är vanlig och ofta talrik i sandområden upp till mellersta Norrland. Foto: John Hallmén.
Members of the family Crabronidae vary considerably in size, form and colour. The photo shows a female Mellinus arvensis
with its prey, a fly that soon will be transported to a nest in the sand as provision for the wasp’s larva. The species is common
and often abundant in sandy habitats south of 63°N.
Ent. Tidskr. 135 (2014)
andra publicerade uppgifter (se referenslistan) samt av oss granskade opublicerade fynd. Även ett fåtal observationer som enbart rapporterats i Artportalen http://www.artportalen.se/bugs/
har tagits med om vi bedömt dem trovärdiga och sannolika. Detaljerade fynduppgifter ges här endast för ett fåtal mer anmärkningsvärda fynd. För djur som ingår i museernas samlingar och som omnämns i kommentardelen används förkortningarna NRM och ZML för Naturhisto- riska Riksmuseet, Stockholm resp. Zoologiska Museet, Lund.
Lite statistik
I de här behandlade familjerna har totalt 168 ar- ter påträffats i Sverige, fördelat på Ampulicidae (1), Sphecidae (7) och Crabronidae (160 arter).
Fem av dessa arter har inte påträffats efter 1980 och kan vara försvunna från landet: Psen ater, Crossocerus denticrus, C. binotatus, Ectemnius fossorius och Oxybelus trispinosus. Lomholdt (1975-1976) uppgav 156 arter från landet.
Som för många andra insektsgrupper mins- kar artrikedomen ju längre norrut man kommer i landet. I Götaland har 157 arter påträffats, i Figur 3. Karta över Sverige med gränser och använda förkortningar av faunaprovinserna.
Map of Sweden with limits and abbreviations of faunistic provinces.
To Torne lappmark Lu Lule lappmark Pi Pite lappmark Ly Lycksele lappmark Ås Åsele lappmark Nb Norrbotten Vb Västerbotten Jä Jämtland Ån Ångermanland Me Medelpad Hr Härjedalen Hs Hälsingland Dr Dalarna Gä Gästrikland Vr Värmland Vs Västmanland Up Uppland Nä Närke Sö Södermanland Ds Dalsland Bo Bohuslän Vg Västergötland Ög Östergötland Ha Halland Sm Småland Öl Öland
GS Gotska Sandön
Go Gotland
Sk Skåne
Bl Blekinge
Svealand 145, i södra Norrland 129, i norra Norrland exklusive Lappland 94 och i Lappland 64 arter. Skåne är den faunaprovins där flest ar- ter påträffats, 138 stycken, och i ytterligare tre provinser (Uppland, Östergötland och Småland) är fler än 130 arter funna (se Fig. 4). Jämförelse- vis få arter är påträffade i Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Härjedalen och Jämtland samt i Åsele och Pite lappmarker. Vi förmodar att in- venteringar särskilt i dessa faunaprovinser kan resultera i många nya provinsfynd.
Kommentarer
2. Ammophila campestris. Arten förefaller ha försvunnit från södra Sverige och den har inte påträffats i Götaland de senaste 50 åren. Även i Finland har arten försvunnit från de södra de- larna av landet (Juho Paukkunen, in litt.).
7. Podalonia luffii. En exklusiv sanddynsart med aktuella populationer endast på Gotland och längs Skånes östkust. Arten har nyligen
inventerats på Gotland och påträffades där i alla undersökta större dynområden (Johansson 2013).
8. Sphex funerarius (= Sphex rufocinctus auct. nec Brullé, 1832). Förekommer i Sverige endast på Gotland där den, enligt en nyligen ge- nomförd inventering, är vitt utbredd i öns dyn- områden och förmodligen ökat under senare år (Johansson 2013).
10. Astata minor. En sällsynt art med glesa förekomster i sydligaste delarna av landet. Ett isolerat nordligt fynd: Up: Länna, Grovstanäs, 8.vii.1984 (leg. L. Norén).
12. Dryudella stigma (= Astata stigma). En exklusiv sandmarksart som främst förekommer på kustnära dyner men även påträffats vid Vät- tern. Förekomsterna i Luleåtrakten (Nb) ligger isolerat från andra svenska lokaler för arten men ansluter till utbredning längs den finska Botten- vikskusten.
Figur 4. Antal arter per fauna- provins. Fylld stapel = antal arter påträffade sedan 1980, ofylld stapel = antal arter bara funna före 1980.
Number of species per fau- nistic province. Filled bar
= number of species since 1980, open bar = number of species only found before 1980.
ÖL
Ent. Tidskr. 135 (2014) 19. Gorytes quinquecinctus. Mycket sällsynt
art med splittrad utbredning, endast funnen på Öland (få aktuella lokaler) och på Ekerö, Up (Bartsch 2003).
20-21. Harpactus spp. (= Dienoplus spp.).
22-23. Nysson dimidiatus och N. distinguen- dus. Schmid-Egger (1996) återupprättade N.
distinguendus som egen art, skild från N. dimi- diatus. Äldre litteraturuppgifter rörande N. di- midiatus, som hos Lomholdt (1975-1976), bör betraktas som osäkra då de i stället kan ha avsett distinguendus. I katalogen har vi bara tagit med provinsuppgifter där vi själva sett beläggsex- emplar. N. distinguendus förekommer över i stort sett hela landet, medan dimidiatus har en mer sydlig utbredning, norrut till Mälardalen.
Inom det gemensamma utbredningsområdet fö- rekommer arterna ofta tillsammans.
24. Nysson interruptus. Sällsynt, förmodli- gen minskande art med mycket glest liggande fynd i södra halvan av landet.
26. Nysson mimulus. Sällsynt art med för rov- steklar unik utbredning i landet – förekommer endast i södra Norrland och norra Svealand.
27. Nysson niger. Arten uppgavs av Lomholdt (1975-1976) endast från Gotland men har visat sig ha en i huvudsak nordlig utbredning i landet;
arten är ganska vanlig i stora delar av Norrland.
29. Nysson tridens. Förmodades vara för- svunnen från landet men återupptäcktes i Skåne (Sörensson 2001b) där den nu är känd från ett fåtal lokaler.
32. Crabro lapponicus. En art med mins- kande utbredningsområde vilket är på väg att begränsas till fjälltrakterna. Från södra delen av det tidigare kända förekomstområdet finns endast äldre uppgifter och arten är numera säll- synt även i Norrlands kustland. Även i Finland krymper utbredningsområdet på motsvarande sätt (Juho Paukkunen, in litt.).
33. Crabro maeklini. Landets enda utpräglat högboreala rovstekel, med ett fåtal fynd längst upp i norr. Senast påträffad i To: Pältsan, 2002 (leg. G. Palmqvist).
37. Crossocerus assimilis. Landets första fynd av arten rapporterades av Hedström (1987) och senare fynd har gjorts i flera lövskogsområ- den i de södra och mellersta delarna av landet.
Arten sprider sig även i Finland (Juho Paukku- nen, in litt.).
38. Crossocerus congener. Sällan påträffad vedlevande ädellövskogsart, med glest liggande fynd från Skåne till Ångermaland, nordligast funnen i Ån: Nordingrå (Hellqvist 2008).
46. Crossocerus heydeni. En vedlevande art som förekommer i naturskogsartade skogsmil- jöer och som visat sig ha en betydligt större ut- bredning i landet än vad som tidigare förmodats.
Nordligast funnen i Vb: Ängesmyrbrännan, Bygdeå, 2012 (leg. A. Garpebring).
50. Crossocerus styrius. En art som förmo- dats vara mycket sällsynt men förmodligen är förbisedd då den främst lever i relativt slutna, lövdominerade skogsmiljöer och inte besöker blommor. Flertalet svenska fynd har gjorts med fönsterfällor som fångstmetod. Nordligast fun- nen i Ly: Tjäderberget, 2000 (leg. R. Pettersson).
51. Crossocerus walkeri. En av flera ved- levande, mer eller mindre sällsynta Crossocerus- arter, som visat sig ha en mycket större utbred- ning i landet än tidigare känt. Nordligast funnen i Vb: Åtmyrsberget, Vindeln, 2012 (Sveaskog genom N. Johansson).
52. Crossocerus denticrus. I Sverige endast känd genom ett 1800-talsfynd från Sk: Arrie.
Arten bedöms som utdöd i landet.
54. Crossocerus elongatulus. Arten uppgavs av Lomholdt för Lu, sannolikt avseende en av honom till elongatulus bestämd hona i ZML.
Exemplaret har ombestämts till C. lundbladi.
55. Crossocerus exiguus. De första fynden i landet gjordes i Blekinge 1990 (Hallin 2006) och i Halland 2004 (Abenius & Larsson 2006).
Arten är nu känd från totalt ett tiotal lokaler i de fyra sydligaste landskapen. Niklas Johansson (in litt.) påträffade 2013 arten på ett flertal nya lokaler i Sm utmed Nybroåsen, där den inte fö- refaller vara ovanlig.
60. Crossocerus varus (= C. pusillus (Lepele- tier & Brullé, 1835)).
62. Crossocerus binotatus. Arten är nära be-
släktad med C. subulatus; hanar kan entydigt
bestämmas medan honor av de två arterna är
svåra att skilja på. Så vitt vi vet saknas svenska
belägg av hanar av C. binotatus. Tidigare upp-
gifter om artens förekomst i Sverige (Lomholdt
1976, Nilsson 1986) baseras, i den mån vi kun-
nat kontrollera djuren, på felbestämda honor av
C. subulatus. En hona från Sk: Kullaberg, 1957
(leg. C.H. Lindroth, ZML) bedömer vi dock
verkligen vara C. binotatus. Om arten ännu finns kvar i landet är osäkert. P.g.a. tidigare osäkerhet kring huruvida arten verkligen förekommer/fö- rekommit i landet har den inte beaktats i senare upplagor av rödlistan.
69. Ectemnius sexcinctus. Lomholdt (1975- 1976) uppgav arten endast från Sk, men fynd har på senare tid gjorts på flera håll i södra delarna av landet, norrut till Up. Arten är troligen under spridning i landet. I Västergötlands kalkområ- den är arten den vanligaste Ectemnius-arten.
76. Ectemnius fossorius. Arten var tidigare utbredd över en stor del av landet men försvann plötsligt under mitten av 1900-talet. Från 1939 till 1957, då den senaste observationen i Sve- rige gjordes, i Jä, finns arten noterad från 10 landskap. Det är mindre troligt att denna stora och iögonfallande art skulle vara förbisedd och den får betraktas som utdöd i landet. Arten finns ännu kvar i Finland och det finns tecken på att den t o m ökat där under senare år (Juho Pauk- kunen, in litt.).
77. Lestica alata. Arten är mycket sällsynt och bara känd genom två 1800-talsfynd i Vg resp. Up samt ett aktuellt i Sm: Bergön, Sten- brohult, 2003 (leg. M. Franzén).
78. Lestica subterranea. En art knuten till torra gräsmarker och som förmodligen minskar i landet. Tidigare funnen norrut till Norrbotten men aktuell nordgräns tycks ligga i nordöstra Medelpad.
81. Lindenius panzeri. En art som nyligen påträffats i landet. Först rapporterad från Sk:
Kullaberg 2008 (Franzén m.fl. 2012) men första fyndet gjordes i Sk: Järavallen, Kävlinge, 2006 (leg. Sven Persson). Arten har även påträffats i södra Halland och nordöstra Skåne. Sannolikt är arten nyinvandrad i Sverige och nu under sprid- ning i de sydligaste landskapen.
82. Lindenius pygmaeus. Ny för Sverige: Sk:
Kaninlandet, Hällestad, 16.vii.2007 (leg. Krister Larsson). Det är osäkert huruvida observationen representerar en tidigare förbisedd svensk po- pulation eller om arten är nyligen invandrad i landet.
85. Rhopalum gracile (= R. nigrinum (Kie- senwetter, 1849)). En sällan påträffad art med stor utbredning i landet, nordligast påträffad på Romelsön, Vb. Arten anlägger bon i vasstrån,
men längs Norrlandskusten, där arten lokalt kan vara talrik på sandiga havsstränder, nyttjas san- nolikt torra strån av strandråg för bobyggnad.
86. Tachysphex fulvitarsis. En sällsynt art som saknas i övriga nordiska länder. I landet bara känd från Öland, där flera observationer gjorts de senaste åren, spridda över nästan hela ön, samt från sydöstra Skåne.
87. Tachysphex helveticus. En art med i hu- vudsak sydöstlig utbredning landet. Ett isolerat, äldre fynd från västkusten: Bo: S. Koster, 1948 (leg. S. Erlandsson, ZML).
91. Tachysphex unicolor. Arten är bara känd från Limhamns kalkbrott, Sk, där den 2009 på- träffades som ny för landet (Molander & Hell- qvist 2011). Sannolikt är arten nyligen invand- rad. 98. Belomicrus borealis. Nordlig, tidigare förbisedd art med svensk sydgräns i norra Svea- land. Arten är knuten till sandtallskog.
100. Oxybelus latidens. Påträffades överras- kande som ny för landet på Ravlunda skjutfält, Sk, 2011 (Johansson 2012). En mycket exklusiv sandmarksart med närmast kända aktuella ob- servationer från Berlin-trakten. Förmodligen är Ravlundaförekomsten en reliktpopulation.
102. Oxybelus trispinosus. Uppgifterna i ka- talogen baseras enbart på äldre fynd och artens nuvarande status i landet är högst osäker. Se- naste uppgiften är från 1956, på Gotland, och arten kan vara försvunnen från landet. Arten är fortfarande ganska vanlig i Finland (Juho Pauk- kunen, in litt.).
105. Trypoxylon clavicerum. Under detta namn ryms möjligen ett artkomplex som förut- om T. clavicerum s. str. även omfattar T. kosty- levi Antropov, 1985. Dessa skiljs åt på skillna- der i hangenitalier och skulpturen på propodeum (Jacobs 2007). Skillnaderna är dock subtila och kan tolkas som inomartsvariation. Enligt gjor- da DNA-studier tycks det finnas en genetisk skillnad mellan formerna, men skillnaderna är mindre än vad som brukar krävas för att skilja taxa åt på artnivå (Juho Paukkunen, in litt.).
Formernas status bör utredas ytterligare och i
avvaktan på sådan tar vi inte med T. kostylevi i
katalogen. Båda formerna finns dock i Sverige
liksom i en stor del av Europa. Niklas Johansson
(in litt.) har närmare studerat problematiken. T.
Ent. Tidskr. 135 (2014) clavicerum s. str. förefaller här vara den vanli-
gare formen. Hanar av ”T. kostylevi” är kända från Sm och troliga honor från Sk, Up och Ög.
106-108. T. figulus, T. medium och T. minus.
Pulawski (1984) återupprättade T. medium och T. minus som självständiga arter, skilda från T.
figulus. Alla tre arterna har stor utbredning men T. minus är i stora delar av landet den talrikaste arten och T. figulus är sällsynt i norra Sverige.
110. Mellinus crabroneus. Mycket sällsynt, minskande art med aktuella fynd endast från tre vitt skilda områden: Vr: Övre Klarälvsdalen, Up: Älvkarleby och Marma samt Sk: Löderups strandbad
114, 119, 124. Passaloecus borealis, P. gra- cilis och P. turionum. Dessa bildar ett komplex av närstående arter som givits skiftande behand- ling i litteraturen och exempelvis Bitsch m.fl.
(2001) erkänner bara två arter i komplexet. Vi följer här Lomholdt (1975-1976), Westrich &
Schmidt (1983) och Jacobs (2007) och betraktar komplexet som bestående av tre arter. Avgräns- ningen mellan särskilt borealis och turionum är dock problematisk och i synnerhet hanar kan vara svåra att skilja. Dahlbom (1844) beskrev turionum och borealis på material från Tyskland respektive Lappland. Vi har studerat typmateria- let samt svenskt material från privata och offent- liga samlingar utan att komma till ett entydigt resultat. Vi som sammanställt denna katalog har genom tiden tillämpat något olika avgränsning mellan arterna, antingen nära Lomholdt (1975- 1976) eller enligt Westrich & Schmidt (1983). I grova drag är dock, enligt vår uppfattning, turio- num en vanlig art spridd över hela landet, borea- lis en relativt sällsynt art spridd i hela landet och gracilis en i söder ganska vanlig art som sak- nas i norra Sverige. En alternativ möjlighet är att ytterligare närstående taxa ryms inom detta artkomplex, vilket inte har varit möjligt att på- visa med traditionella morfologiska karaktärer.
I viss svensk litteratur (t.ex. Axelsson 1982) och i vissa rapporter på Artportalen avser P. borea- lis obestämda individer i artparet P. borealis + turionum. Provinsuppgifterna i katalogen kan därför rymma felaktigheter.
116. Passaloecus clypealis. En sällan påträf- fad art som dock förmodligen är förbisedd. Ar- ten anlägger bon i vasstrån.
120. Passaloecus insignis. Uppgifter om fö- rekomst av P. insignis i Lu (Nilsson 1992) och Vb (Hellqvist 1994) avser en närstående, ännu obeskriven art (här benämnd Passaloecus sp.)
123. Passaloecus sp. En obeskriven art som tidigare sammanblandats med P. insignis men skiljs morfologiskt från denna framför allt i munsköldens form hos honor och tyloidernas utformning hos hanarna. Arten har under senare år påträffats i tallskogar i norra Sverige och Fin- land medan P. insignis har sydlig utbredning och främst förekommande i lövrika brynmiljöer.
125, 127, 128. Pemphredon fabricii, P. lethi- fer och P. littoralis. Dessa tre närstående taxa har ofta betraktats som synonymer under namnet P.
lethifer (t.ex. Lomholdt 1975-1976, Dollfuss 1995) och inte separerats i tidigare svensk lit- teratur. Vid en revision av undersläktet Cemonus kunde van der Smissen (2003) visa att det finns konstanta morfologiska skillnader mellan fab- ricii, lethifer och littoralis men separerade dem då inte på artnivå. P. fabricii har därefter allmänt kommit att betraktas som egen art (t.ex. Jacobs 2007) och vissa författare har gett även littoralis artrang (t.ex. Schmid-Egger 2010). Detta stöds av nya norska DNA-studier som visat på tydliga genetiska skillnader mellan lethifer och littora- lis (Frode Ødegaard, in litt.). Förutom morfolo- giska skillnader skiljer sig dessa taxa även eko- logiskt: fabricii anlägger bon i Lipara-galler på bladvass, medan lethifer och littoralis företrä- desvis anlägger bon i hallon- och björnbärsskott (van der Smissen 2003). I katalogen tar vi endast med uppgifter från av oss kontrollbestämda in- divider. Enligt det begränsade material vi gått igenom är littoralis den mest utbredda arten, med förekomster norrut upp till södra Norrland, medan lethifer och fabricii har en utpräglat syd- lig utbredning. Förutom de uppgifter som visas i katalogen har ”P. lethifer” i vid bemärkelse uppgivits från alla faunaprovinser norrut till Me, förutom i Gs och Bo. P. fabricii och P. littoralis rapporteras här för första gången från Sverige.
129-130. Pemphredon mortifer och P. wes-
maeli. Dessa taxa synonymiserades av Dollfuss
(1995) med P. rugifer (Dahlbom) men vi följer
här van der Smissens (2003) uppfattning och be-
handlar dem som separata arter. P. wesmaeli är
en i landet vitt spridd art, företrädesvis funnen
i tallskog, medan utbredningen för mortifer är mer osäker. Sentida fynd har gjorts på Gs och i hagmarker på Öl och och vi har även sett äldre material från Go. Arten har dessutom uppgivits från flera andra lokaler, från Sk i söder till Ly i norr (Lomholdt 1975-1976, Axelsson 1982, Nilsson 1992, Hallin 2012). Flertalet av dessa (alla?) utgörs av hanar som är svåra att entydigt skilja från wesmaeli (van der Smissen 2003). Vi väljer att inte ta med dessa uppgifter i katalogen.
131-132. Pemphredon clypealis och P. morio.
Status för P. clypealis är omdiskuterad och ex- empelvis Dollfuss (1995) och Pulawski (2013a) betraktar P. clypealis som synonym till P. morio.
Vi väljer dock att betrakta dem som skilda arter.
Även om hanar knappast kan entydigt skiljas åt finns det flera karaktärer som skiljer honorna åt (t.ex. Lomholdt 1975-1976, Norén 2000, Jacobs 2007) och dessutom en viss skillnad i habitatval.
P. morio är mer utpräglat en skogsart medan den sällsyntare P. clypealis är mer värmekrävande och främst förekommer i bryn i sandområden.
Lomholdt (1975-1976) förde dessa arter till släktet Ceratophorus vilket nu betraktas som ett undersläkte i Pemphredon.
135. Pemphredon fennica. Dollfuss (1995) synonymiserade P. fennica med P. baltica uti- från likheter i hangenitaliernas utseende. Det finns dock ett flertal andra karaktärer som väl skiljer dessa taxa åt (Merisuo 1972, Merisuo &
Valkeila 1972, Lomholdt 1975-1976) och vi väl- jer att tillsvidare betrakta dem som skilda arter.
P. fennica förefaller vara mycket sällsynt och är endast känd genom två hanar från Ly: Gargnäs, 1928 (leg. D. Gaunitz, NRM) resp. Ås: Björn- landets nationalpark, 1986 (leg. R. Pettersson) samt en hona (holotyp) från Ostrobottnia kaja- nensis i Finland (ca 1930, Merisuo & Valkeila 1972). Hanen från Björnlandet togs i en träd- fönsterfälla på en gammal tall med angrepp av reliktbock Nothorhina muricata.
140-145. Spilomena. De europeiska arterna av släktet Spilomena behandlades av Vikberg (2000) med några taxonomiska förändringar som följd. S. pulawskii Dollfuss synonymisera- des med S. curruca (Dahlbom) och S. differens Blüthgen återupprättades som självständig art.
S. exspectata Valkeila synonymiserades med S. beata Blüthgen medan den art som Doll- fuss (1986, 1991) tolkade som S. exspectata
beskrevs som ny art, S. valkeilai Vikberg. Den senare förefaller vara sällsynt med endast ett få- tal fynd från Närke och Sörmland, senast från Sö: Fullbro malm, Sorunda, 2009 (leg. J. Abe- nius). I samband med Vikbergs undersökning studerades även ett stort svenskt material vil- ket medförde många faunistiska nyheter. Äldre sammanställningar över arternas förekomster i Sverige (Lomholdt 1975–1976, Nilsson 1992) kan betraktas som inaktuella.
148. Mimesa bicolor (= M. rufa (Panzer, 1804)).
152, 156. Mimumesa atratina och M. uni- color. Om de kända förekomsterna speglar den verkliga utbredningen antyder det en invandring till Sverige från två håll, från söder respektive från nordost. Båda arterna har en stor utbred- ningslucka mellan förekomsterna i norra Norr- land och i söder; mest utpräglat för M. unicolor.
155. Mimumesa littoralis. Lomholdt (1975) uppgav arten från Öl utan närmare uppgifter.
Troligen avses den hane från Algutsrum som Lomholdt själv bestämt och som finns i ZML.
Exemplaret tillhör dock M. unicolor. Inget annat exemplar av M. littoralis finns från Öl i NRM eller ZML. Den kända svenska utbredningen för denna art är därför inskränkt till norra Norrland där den främst påträffats i täkter med sorterat material av flygsandkvalitet. Det sydligaste fyn- det, Vb: Ögerviken, Hörnefors, 2012 (leg. S.
Hellqvist), är dock från havsstrand.
157. Psen ater. Arten är känd från Sverige i endast ett exemplar, en hona från Up: Vassunda.
Djuret studerades av Lomholdt men har inte kunnat återfinnas i samlingarna. Tidpunkt för fyndet är inte känt. Inget annat säkert fynd finns uppgivet från de nordiska grannländerna. Det är tveksamt huruvida det svenska fyndet represen- terade en tidigare reproducerande population i landet.
158, 161. Psenulus brevitarsis och P. pal- lipes. Status för P. brevitarsis är omdiskuterad och exempelvis Lomholdt (1975-1976) och Bitsch m.fl. (2001) betraktar brevitarsis som sy- nonymt med P. pallipes. Vi väljer här att i likhet med Jacobs (2007) betrakta dem som separata arter. Hanar i detta artkomplex kan ganska en- kelt skiljas åt medan honor är mycket snarlika och inte alltid möjliga att säkert artbestämma.
Dessvärre utgör hanar endast en liten andel av
Ent. Tidskr. 135 (2014) det insamlade materialet. Enligt av oss genom-
gånget, sparsamt material tillhör merparten av de individer som insamlats under senare tid P.
brevitarsis medan P. pallipes s. str. dominerar i äldre samlingar. Säker P. pallipes s. str. från senare tid har vi endast sett från Öl: Gråborg, 2004 (leg. B.G. Svensson) och Sk: Dammers- ryet, Ravlunda skjutfält, 2011 (leg. N. Johans- son). Detta skiljer från situationen i Finland där enligt Juho Paukkunen (in litt.) P. pallipes ökar medan P. brevitarsis går tillbaka. I katalogen har endast medtagits av oss kontrollbestämda individer. P. pallipes s. lat. finns uppgiven från samtliga faunaprovinser norrut till Dr och Gä förutom Ds och Gs. P. brevitarsis har inte tidiga- re rapporterats från Sverige. Enligt Artman-Graf (2006) är förmodligen P. brevitarsis synonymt med P. chevrieri (Tournier, 1889) vilket i så fall bör vara det giltiga namnet för arten.
För Sverige felaktigt uppgivna arter
Ectemnius lituratus Panz. Hedström (1990) an- mälde ett fynd av E. lituratus i Ds. Artangiv- elsen är felaktig och ska ersättas av Ectemnius cephalotes. Arten saknar därmed belagda sven- ska förekomster.
Tack Ett stort antal gaddstekelintresserade samlare har låtit oss granska delar av deras insamlade rovsteklar:
Bengt Andersson, Håkan Andersson, Kjell Antons- son, Thomas Appelqvist, Hans Bartsch (†), Sven- Åke Berglind, Johannes Bergsten, Bengt Ehnström, Claes Eliasson, Roger Engelmark, Nils Ericson, Pär Eriksson, Mattias Forshage, Markus Franzén, Inge- mar Frycklund, Andreas Garpebring, Jesper Hansson, Bo Henriksson, Per-Ola Hoffsten, Tobias Ivarsson, Nicklas Jansson, Niklas Johansson, Sven Johansson, Mats Jonsell, Roger Karlsson, Tommy Karlsson, Åke Karlsson, Sebastian Kirppu, Krister Larsson, Anders Lewin, Ingeborg Levinsson, Per Löfgren, Mikael Molander, Anders N. Nilsson, Göran Nilsson, Sven G. Nilsson, Peter Nolbrant, Göran Palmqvist, Sven Persson (†), Roger Pettersson, Nils Ryrholm, Erik Sahlin, Gunnar Sjödin, Uno Skog, Magnus Stenmark, Bo G. Svensson, Lars-Ove Wikars, Bert Viklund, Karin Wågström och Fredrik Östrand. De tackas alla liksom Niklas Johansson, Juho Paukkunen och Frode Ødegaard för upplysningar och kommentarer, John Hallmén för att vi fick använda hans bilder samt
Hege Vårdal, Rune Bygebjerg, Roy Danielsson, Tor- sten Nordander och Hans Mejlon för hjälp med lån av djur från museerna.
Referenser
Abenius, J. 2004. Bland gaddsteklar i Luleåtrakten. – Natur i Norr 23: 39-41.
Abenius, J. 2004. Vedlevande gaddsteklar i Halland.
– Länsstyrelsen Halland. Meddelande 2004:8.
Abenius, J. 2006. Gaddsteklar på sandmarker i Jönkö- pings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Med- delande 2006:39.
Abenius, J. 2009. Inventering av gaddsteklar i sand- miljöer i Södermanlands län 2008. – Länsstyrel- sen Södermanlands län. Rapport 2009:16.
Abenius, J. & Hellqvist, S. 2008. Steklar i Dalarnas sandtallskogar. – Länsstyrelsen Dalarnas län.
Rapport 2008:19.
Abenius, J. & Larsson, K. 2004. Gaddsteklar och andra insekter I halländska sanddynsreservat. – Länsstyrelsen Halland, Meddelande 2004:19.
Abenius, J. & Larsson, K. 2005. Gaddsteklar och andra insekter i fyra halländska hedområden. – Länsstyrelsen Halland, Meddelande 2005:6.
Abenius, J. & Larsson, K. 2006. Crossocerus exiguus (Vander Linden) – en för Sverige ny rovstekel (Hymenoptera: Crabronidae) på Fjärås bräcka. – Ent. Tidskr. 127: 151-152.
Abenius, J. & Larsson, K. 2007. Gaddsteklar och an- dra insekter på Sandsjöbackaheden. – Länsstyrel- sen Halland. Meddelande 2007:24.
Abenius, J. & Wikars, L.-O. 1994. Vedlevande in- sekter i sumpskogar och andra våtmarker i norra Hälsingland. – Natur i Norr 13: 47-52.
Adlerz, G. 1916. Grävsteklarnas liv. – Magnus Berg- valls förlag, Stockholm.
Artmann-Graf, G. 2006. Neue und seltene Grabwespen (Hymenoptera: Sphecidae) in der Nordwest- und Zentralschweiz. – Bembix 23: 4-7.
Aurivillius, C. 1886. Anmärkningar rörande några svenska gräfsteklar. - Ent. Tidskr. 7: 161-169.
Aurivillius, C. 1904. Hymenoptera 1, Gaddsteklar.
Aculeata 2. Fam. Rovsteklar. Sphegidae. – Svensk Insektsfauna 13.
Axelsson, R. 1982. Rovsteklar fångade i fönsterfällor i mellersta Sverige. – Ent. Tidskr. 103: 78-80.
Bartsch, H. 2001. Swedish province catalogue for hoverflies (Diptera, Syrphidae). – Ent. Tidskr.
122: 189-215.
Bartsch, H. 2003. Rapport över inventering av Kersö-
draget år 2003 på Ekerö, Uppland. – Opublicerad
rapport.
Berglind, S.-Å. 1993. Biotopval och status för vägste- keln Anoplius caviventris (Hymenoptera, Pom- pilidae) i Sverige. – Ent. Tidskr. 114: 101-105.
Berglind, S.-Å. 2001. Biologisk mångfald på Bratt- forshedens flygfält – skyddsbehov och riktlinjer för restaurering och skötsel. – Opublicerad rap- port till länsstyrelsen
Berglind, S.-Å. 2003. Biologisk mångfald på Sör- mon. – Opublicerad rapport till Naturcentrum.
Bergsten, J. 2007. Insekter i sand- och grustag. En in- ventering i Stockholms län 2006. – Länsstyrelsen i Stockholms län. Rapport 2007:21.
Bergsten, J. 2009. Hotad fauna i Gotlands täkter – en inventering med speciell inriktning på gaddste- klar. –Länsstyrelsen Gotlands län. Rapporter om natur och miljö 2009:17.
Bergsten, J., Hellqvist, S. & Ivarsson, T. 2000. Gadd- steklar i Tynderö - rapport från NEF:s invente- ringsläger 1999. – Natur i Norr 19: 5-11.
Bergsten, J., Hoffsten, P.-O. & Hellqvist, S. 2002.
Myror och andra gaddsteklar i området kring Övre Tälningsån, Hälsingland. – Natur i Norr 21:
35-40.
Bergsten, J., Ekerholm, P., Hellqvist, S., Hilszczan- ski, J., Nilsson, A., Pettersson, R. & Werner, T.
2003. Insekter och spindeldjur från Romelsön. – Natur i Norr 23: 65-67.
Bitsch, J., Barbier, Y., Gayubo, S.F., Schmidt, K. &
Ohl, M. 1997. Faune de France. France et ré- gions limitrophes. 82. Hyménoptères Sphecidae d’Europe occidentale. Volume 2. – Fédération Française des Sociétés de Sciences Naturelles, Paris.
Bitsch, J., Dollfuss, H., Bouček, Z., Schmidt, K., Schmid-Egger, C., Gayubo S.F., Antropov, A.V.
& Barbier, Y. 2001. Faune de France. France et régions limitrophes. 86. Hyménoptères Spheci- dae d’Europe occidentale. Volume 3. – Fédération Française des Sociétés de Sciences Naturelles, Paris.
Bitsch, J. & Leclercq, J. 1993. Faune de France.
France et régions limitrophes. 79. Hyménoptères Sphecidae d’Europe occidentale. Volume 1. Gé- néralités – Crabroninae. – Fédération Française des Sociétés de Sciences Naturelles, Paris.
Blösch, M. 2000. Die Grabwespen Deutschlands.
Sphecidae s.str., Crabronidae. Lebensweise, Verhalten, Verbreitung. – Die Tierweld Deutsch- lands. 71 Teil. Goecke & Evers, Keltern.
Brothers, D.J. 1999. Phylogeny and evolution of wasps, ants and bees (Hymenoptera, Chrysidoi- dea, Vespoidea and Apoidea). – Zoologica Scripta 28: 233-249.
Dahlbom, A.G. 1832. Exercitationes Hymenoptero- logicæ Ad illustrandam Faunam Svecicam. Part V. – Berlingianis, Londini Gothorum.
Dahlbom, A.G. 1844. Hymenoptera Europæa præcipue Borealia; Formis Typicis nonnullis Specierum Generumve Exoticorum aut Extraneo- rum propter nexum systematicus associatis; Per Familias, Genera, Species et Varietates disposita atque descripta. Sphex Linn. Fasc. 2. – Officina Lundbergiana, Lundæ.
Debevec, A.H, Cardinal, S. & Danforth, B.N. 2012.
Identifying the sister group to the bees: a molecu- lar phylogeny of Aculeata with an emphasis on the superfamily Apoidea. – Zoologica Scripta 41:
527-535.
Dollfuss, H. 1986. Eine Revision der Gattung Spi- lomena Shuckard der westlichen und zentralen palaärktischen Region (Hymenoptera, Spheci- dae). - Annalen des Naturhistorischen Museum in Wien 88-89B: 481-510.
Dollfuss, H. 1991. Bestimmungsschlüssel der Grab- wespen Nord- und Zentraleuropas (Hymenop- tera, Sphecidae) mit speziellen Angaben zur Grabwespenfauna Österreichs. – Stapfia 24:
1-247.
Dollfuss, H. 1995. A worldwide revision of Pemphre- don Latreille 1796 (Hymenoptera, Sphecidae). – Linzer biol. Beitr. 27(2): 905-919.
Erlandsson, S. 1978. Bivargens förekomst i Sverige.
– Ent. Tidskr. 99: 131-134.
Franzén, M. & Norén, L. 2009. Gaddsteklar från sandmarker i Blekinge – en inventering av nio lokaler i Olofströms, Ronneby och Sölvesborgs kommuner 2007-2008. –
Länsstyrelsen i Ble- kinge län. Rapport 2009:16.Franzén, M, Molander, M., Norén, L. & Nilsson, L.A.
2012. Förändringar av gaddstekelfaunan på Kul- laberg i Skåne. – Ent. Tidskr. 133: 1-27.
Garpebring, A., Ericson, N., Hellqvist, S. & Örtman- Nilsson, V. 2012. Något om den tätortsnära in- sektsfaunan i och kring Umeå stad. – Skörvnöp- parn 4: 7-21.
Gärdenfors, U. (ed.) 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010 – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Hallin, G. 2005. Gaddsteklar från Hällefors och Ny- dalen – en sanddyn i norra länsdelen och en na- turbetesmark i södra. – Länsstyrelsen i Örebro län nr. 2005:57.
Hallin, G. 2006. Gaddsteklar från Listerlandet - In- ventering av några torrängsartade lokaler 2005.
- Länsstyrelsen Blekinge län. Rapport 2006:2.
Hallin, G. 2006. Femtio års skörd: rovstekelsläktet Crossocerus (Hymenoptera: Crabronidae). – Ent.
Tidskr. 127: 153-156.
Ent. Tidskr. 135 (2014)
Hallin, G. 2007.Gaddsteklar från östra Blekinge –
samt Ire naturreservat. – Länsstyrelsen Blekinge
län. Rapport 2007:6Hallin, G. 2009. Gaddsteklar från Blekinge - 1984-
2007. –
Länsstyrelsen Blekinge län. Rapport2009:8.
Hallin, G. 2012. Gaddsteklar i Örebro län - 60 års eget samlande och en sammanställning av befint- lig kunskap. – Länsstyrelsen i Örebro län, publ.
nr. 2012:39.
Hedström, L. 1985. Svenska insektsfynd - rapport 1.
– Ent. Tidskr. 106: 147-153.
Hedström, L. 1986. Svenska insektsfynd - rapport 2.
– Ent. Tidskr. 107: 139-147.
Hedström, L. 1987. Svenska insektsfynd - rapport 3.
– Ent. Tidskr. 108: 149-158.
Hedström, L. 1990. Svenska insektsfynd - rapport 6.
– Ent. Tidskr. 111: 133-147.
Hellqvist, S. 1992. Nya provinsfynd av rovsteklar och vägsteklar från norra Sverige. – Natur i Norr 11:
125-127.
Hellqvist, S. 1994. Nya provinsfynd av gaddsteklar. – Natur i Norr 13: 33-36.
Hellqvist, S. 1996. Umeåtraktens rovsteklar. – Natur i Norr 15: 69-86.
Hellqvist, S. 2004. Rovstekeln Nysson mimulus åter- funnen i Sverige. – Natur i Norr 23: 42-44.
Hellqvist, S. 2006. Belomicrus borealis: inventering i Västerbottens län 2006. – Länsstyrelsen Väster- botten, Umeå.
Hellqvist, S. 2008. Gaddsteklar, blomflugor och an- dra insekter från Nordingrå. – Natur i Norr 27:
33-36.
Hellqvist, S. & Gabrielsson, F. 2006. Cicindela ma- ritima: inventering av strandsandjägare i Väster- bottens län 2006. – Länsstyrelsen Västerbotten, Umeå.
Hellqvist, S. & Nilsson, A.N. 1995. Norrland är inte så artfattigt - exemplet rovsteklarna. – Natur i Norr 14: 103-109.
Hellqvist, S. & Pettersson, R. 1997. Smådjur i norr- ländska nationalparker. 4. Gaddsteklar på Hapar- anda Sandskär. – Natur i Norr 16: 51-53.
Jacobs, H.J. 2007. Die Grabwespen Deutchlands.
Ampulicidae, Sphecidae, Crabronidae. Bestim- mungsschlüssel. – Goecke & Evers, Keltern.
Janzon, L.-Å. 1983. Gaddsteklar och andra blombe- sökande insekter på Ölands Stora alvar. – Ent.
Tidskr. 104: 169-182.
Johansson, N. 2009. Skyddsvärda insekter i Östra Smålands skogsbygder – Jönköpings län. – Läns- styrelsen i Jönköpings län. Meddelande 2009:4.
Johansson, N. 2010. Solitära gaddsteklar (Hymenop- tera, Aculeata) på tre torrängsartade lokaler i övre Emådalen. – Ent. Tidskr. 131: 113-130.
Johansson, N. 2012. Rovstekeln Oxybelus latidens (Hymenoptera: Crabronidae) ny för Sverige. – Ent. Tidskr. 133: 59-64.
Johansson, N. 2013. Skyddsvärda insekter i gotländs- ka sanddyner. – Länsstyrelsen Gotland. Rapporter om natur och miljö 2013:1.
Karlsson, T. 2008. Gaddsteklar i Östergötland – In- venteringar i sand– och grusmiljöer 2002-2007 samt övriga fynd i Östergötlands län. – Länssty- relsen Östergötland, rapport 2008:9.
Kjellander, E. 1954. Zwei für die Wissenschaft neue Grabwespen aus Schweden nebst Beschreibung des Männchens von Crabro congener Dahlb. und Crabro styrius Kohl (Hym., Sphecidae). – Ent.
Tidskr. 75: 238-244.
Lomholdt, O. 1975-1976. The Sphecidae (Hyme- noptera) of Fennoscandia and Denmark. – Fauna Entomologica Scandinavica 4, part 1-2. Scandi- navian Science Press, Klampenborg.
Melo, G.A.R. 1999. Phylogenetic relationships and classification of the major lineages of Apoidea (Hymenoptera), with emphasis on the crabronid wasps. – Scientific Papers, University of Kansas Natural History Museum 14: 1–55.
Merisuo, A.K. 1972. Das bischer unbekannte Männ- chen von Pemphredon fennicus Meris. (Hym., Sphecoidea) in Schweden gefunden. – Ann. Ent.
Fenn. 38: 93–95.
Merisuo, A.K. & Valkeila, E. 1972. Beiträge zur Kenntnis der paläarktischen Arten der Gattung Pemphredon Latreille (Hym., Sphecoidea). – Ann. Ent. Fenn. 38: 7-24.
Molander, M. 2011. Inventering av gaddstekelfaunan i Limhamns kalkbrott 2008 – 2010. – Malmö Stad, Gatukontoret, Stadsmiljöavdelningen, Malmö.
Molander, M. & Hellqvist, S. 2011. Två för Norden nya insektsarter funna i Limhamns kalkbrott:
jordloppan Phyllotreta procera (Col., Chryso- melidae) och rovstekeln Tachysphex unicolor (Hym., Crabronidae). – Ent. Tidskr. 132: 153- Nilsson, G.E. 1984. För Västmanland nya gaddste- 162.
klar. – Ent. Tidskr. 105: 104.
Nilsson, G.E. 1985. För Västmanland och Uppland nya gaddsteklar. – Ent. Tidskr. 106: 42-43.
Nilsson, G.E. 1986. Nya landskapsfynd av gaddste- klar, med en översikt av de fennoskandiska arter- na i familjen Dryinidae. – Ent. Tidskr. 107: 85-90.
Nilsson, G.E. 1988. Nya landskapsfynd av gaddste- klar med Evagetes subnudus ny för Nordeuropa och Sphecodes albilabris återfunnen i Sverige. – Ent. Tidskr. 109: 97-100.
Nilsson, G.E. 1991. The wasp and bee fauna of the
Ridö archipelago in Lake Mälaren, Sweden (Hy-
menoptera, Aculeata). – Ent. Tidskr. 112: 79-92.
Nilsson, G.E. 1992. Nya fynd av gaddsteklar i Sve- rige. – Ent. Tidskr. 113(4): 53-57.
Norén, L. 2000. Über Ceratophorus (Pemphredon?) clypealis (Thomson). – Bembix 13: 11-12.
Peters, D.S. 1975. Vespoidea, Sphecoidea und Apoi- dea von Messaure. – Ent. Tidskr. 96: 116-120.
Pettersson, R., Hellqvist, S. & Gabrielsson, F. 2007.
Insekter från Ammarnästrakten i Lycksele lapp- mark. – Natur i Norr 26: 1-8.
Pulawski, W.J. 1984. The status of Trypoxylon figulus (Linnaeus, 1758), medium de Beaumont, 1945 and minus de Beaumont, 1945 (Hymenoptera:
Sphecidae). – Proc. Calif. Acad. Sci. 43: 123-140.
Pulawski, W.J. 2013a. Catalog of Sphecidae sensu lato (= Apoidea excluding Apidae). – (Internet- publicerad, kontinuerligt uppdaterad katalog) http://research.calacademy.org/ent/catalog_sphe- cidae
Pulawski, W.J. 2013b. Family group names and clas- sification as of 30 April 2013. – http://research.
calacademy.org/sites/research.calacademy.org/
files/Departments/ent/sphecidae/Family_group_
names_and_classification.pdf
Schmid-Egger, C. 1996. Ergänzungen zur Taxono- mie und Verbreitung mitteleuropäischen Arten der Gattung Nysson (Hymenoptera, Sphecidae).
– Bembix 7: 25-36.
Schmid-Egger, C. 2010. Rote Liste der Wespen Deutschlands. – Ampulex 1: 5-39.
Stenmark, M. 2010. Gaddsteklar i Örebro län – inven- tering av sandiga marker samt en sammanställn- ing av historiska fynd. – Länsstyrelsen i Örebro län, publ.nr. 2010:28.
Sörensson, M. 2001a. Nya svenska gaddstekelfynd. – FaZett 14: 28-30.
Sörensson, M. 2001b. Förbisedd eller återinvandrad?
– Nya fynd av rovstekeln Nysson tridens. – Ent.
Tidskr. 122: 98.
Sörensson, M. 2004. Faunadepåer i Lund – en prelim- inär uppföljning av insektsfaunan. – Lunds kom- mun, tekniska förvaltningen, park- och naturkon- toret, Lund.
Sörensson, M. 2006. Solitära bin och andra insekter på Hovdalafältet och Möllerödsfältet, Hässlehol- ms kommun. – Opublicerad rapport.
Sörensson, M. 2009. Pilotinventering av den saproxy- liska insektfaunan i Dalby Söderskog 2008 med förslag om bildande av ett nationellt Biologiskt Referensområde (BRO). – Opublicerad rapport.
van der Smissen, J. 2003. Zur Kenntnis der Untergat- tung Cemonus Jurine 1807 (Hymenoptera: Sphe- cidae, Pemphredon), mit Schlüssel zur Determi- nation und Hinweis auf ein gemeinsames Merk- mal untersuchter Schilfbewohner (Hymenoptera:
Sphecidae, Pompilidae). – Notes Fauniques de Gembloux 52: 53-101.
Westrich, P. & Schmidt, K. 1983. Zur Artentrennung von Passaloecus gracilis (Curtis, 1834), Pas- saloecus turionum Dahlbom, 1845, und Passa- loecus borealis Dahlbom, 1845, (Hymenoptera, Sphecidae). – Entomofauna 4: 209-215.
Wikars, L. 2006. Vedskalbaggar i Gåsbergets och Trollmosseskogens naturreservat. – Länsstyrelsen Dalarnas län, Miljövårdsenheten. Rapport 2006:35.
Vikberg, V.V. 2000. A re-evaluation of five European species of Spilomena with a key to European spe- cies and relevance to the fauna of North Europe, es- pecially Finland (Hymenoptera: Pemphredonidae).
– Entomologica Fennica 10: 35-55.
Wollin, H. 1980. Tillägg till bivargens förekomst i Sve-
rige. – Ent. Tidskr. 101: 107.
Ent. Tidskr. 135 (2014)
Appendix. Provinskatalog över svenska arter i familjerna kackerlackssteklar (Ampulicidae), sandsteklar (Sphecidae) och rovsteklar (Crabronidae). Aktuell rödlistningskat - egori (Gärdenfors 2010) anges i andra kolumnen från vänster: RE = Nationellt utdöd, CR = Akut hotad, VU = Sårbar , NT = Nära hotad, DD = Kunskapsbrist. Symbolerna indikerar: = arten påträf fad sedan 1980, = arten påträf fad endast före 1980 eller årtal okänt. Provincial catalogue of Swedish species of the families Ampulicidae, Sphecidae and Crabronidae. The second column from the left indicates Swedish Red List Category according to Gärdenfors (2010): RE = regionally extinct, CR = critically endangered, EN = endangered, VU = vulnerable, NT = near threatened. The symbol s denotes: = species recorded since 1980, = species only found before 1980 or year unknown.
SKBLHASM ÖL GO GS ÖG VG BODS NÄ SÖ UP VS VR DR GÄ HS ME HRJÄÅN VB NB ÅSLY PI LU TO AMPULICIDAE Dolichurinae 1. Dolichurus corniculus (Spinola, 1808) SPHECIDAE Ammophilinae 2. Ammophila campestris Latreille, 1809NT 3. Ammophila pubescens Curtis, 1836 4. Ammophila sabulosa (Linnaeus, 1758) 5. Podalonia affinis (Kirby, 1798) 6. Podalonia hirsuta (Scopoli, 1763) 7. Podalonia luffii Saunders, 1903VU Sphecinae 8. Sphex funerarius Gussakovskij, 1934VU CRABRONIDAE Astatinae 9. Astata boops (Schrank, 1781) 10. Astata minor Kohl, 1885VU 11. Dryudella pinguis (Dahlbom, 1832) 12. Dryudella stigma (Panzer, 1809)NT Bembicinae 13. Alysson ratzeburgi Dahlbom, 1843 14. Bembix rostrata (Linneaus, 1758)NT 15. Argogorytes fargeii (Shuckard, 1837) 16. Argogorytes mystaceus (Linnaeus, 1761) 17. Gorytes laticinctus (Lepeletier, 1832) 18. Gorytes quadrifasciatus (Fabricius, 1804) 19. Gorytes quinquecinctus (Fabricius, 1793)VU 20. Harpactus lunatus (Dahlbom, 1832) 21. Harpactus tumidus (Panzer, 1801) 22. Nysson dimidiatus Jurine, 1807 23. Nysson distinguendus Chevrier, 1867 24. Nysson interruptus (Fabricius, 1798)VU 25. Nysson maculosus (Gmelin, 1790) 26. Nysson mimulus Valkeila, 1964VU 27. Nysson niger Chevrier, 1868 28. Nysson spinosus (Forster, 1771) 29. Nysson tridens Gerstäcker, 1867NT 30. Nysson trimaculatus (Rossius, 1790) Crabroninae 31. Entomognathus brevis (Vander Linden, 1829) 32. Crabro lapponicus Zetterstedt, 1838 33. Crabro maeklini A. Morawitz, 1866NT 34. Crabro cribrarius (Linnaeus, 1758) 35. Crabro peltarius (Schreber, 1784) 36. Crabro scutellatus (Scheven, 1781) 37. Crossocerus assimilis (Smith , 1856) 38. Crossocerus congener Dahlbom, 1845NT 39. Crossocerus podagricus (Vander Linden, 1829) 40. Crossocerus vagabundus (Panzer, 1798) 41. Crossocerus annulipes (Lepeletier & Brullé, 1835) 42. Crossocerus barbipes (Dahlbom, 1845) 43. Crossocerus capitosus (Shuckard, 1837) 44. Crossocerus cetratus (Shuckard, 1837) 45. Crossocerus cinxius (Dahlbom, 1838) 46. Crossocerus heydeni Kohl, 1880 47. Crossocerus leucostoma (Linnaeus, 1758) 48. Crossocerus megacephalus (Rossi, 1790) 49. Crossocerus nigritus (Lepeletier & Brullé, 1835) 50. Crossocerus styrius (Kohl, 1892) 51. Crossocerus walkeri (Shuckard, 1837) 52. Crossocerus denticrus Herrich-Schäffer, 1841RE 53. Crossocerus distinguendus (Morawitz, 1866) 54. Crossocerus elongatulus (Vander Linden, 1829) 55. Crossocerus exiguus (Vander Linden, 1829)VU 56. Crossocerus lundbladi (Kjellander, 1954) 57. Crossocerus ovalis Lepeletier & Brullé, 1835 58. Crossocerus palmipes (Linnaeus, 1767) 59. Crossocerus tarsatus (Shuckard, 1837) 60. Crossocerus varus (Lepeletier & Brullé, 1835) 61. Crossocerus wesmaeli (Vander Linden, 1829) 62. Crossocerus binotatus Lepeletier & Brullé, 1835 63. Crossocerus dimidiatus (Fabricius, 1781) 64. Crossocerus subulatus (Dahlbom, 1845) 65. Crossocerus quadrimaculatus (Fabricius, 1793) 66. Ectemnius cavifrons (Thomson, 1870) forts. fr. föreg sida. SKBLHASM ÖL GO GS ÖG VG BODS NÄ SÖ UP VS VR DR GÄ HS ME HRJÄÅN VB NB ÅSLY PI LU TO
Ent. Tidskr. 135 (2014)
67. Ectemnius lapidarius (Panzer, 1804) 68. Ectemnius ruficornis (Zetterstedt, 1838) 69. Ectemnius sexcinctus (Fabricius, 1775) 70. Ectemnius borealis (Zetterstedt, 1838) 71. Ectemnius dives (Lepeletier & Brullé, 1835) 72. Ectemnius guttatus (Vander Linden, 1829) 73. Ectemnius continuus (Fabricius, 1804) 74. Ectemnius rubicola (Dufour & Perris, 1840) 75. Ectemnius cephalotes (Olivier, 1792) 76. Ectemnius fossorius (Linneaus, 1758)RE 77. Lestica alata (Panzer, 1797)EN 78. Lestica subterranea (Fabricius, 1775) 79. Lestica clypeata (Schreber, 1759) 80. Lindenius albilabris (Fabricius, 1793) 81. Lindenius panzeri (Vander Linden, 1829) 82. Lindenius pygmaeus (Rossius, 1794)VU 83. Rhopalum clavipes (Linnaeus, 1758) 84. Rhopalum coarctatum (Scopoli, 1763) 85. Rhopalum gracile Wesmael, 1852 86. Tachysphex fulvitarsis (Costa, 1867)VU 87. Tachysphex helveticus Kohl, 1885 88. Tachysphex nitidus (Spinola, 1805) 89. Tachysphex obscuripennis (Schenck, 1857) 90. Tachysphex pompiliformis (Panzer, 1803) 91. Tachysphex unicolor (Panzer, 1809) 92. Miscophus ater Lepeletier, 1845 93. Miscophus concolor Dahlbom, 1844 94. Miscophus niger Dahlbom, 1844 95. Miscophus spurius (Dahlbom, 1832) 96. Nitela borealis Valkeila, 1974 97. Nitela spinolae Latreille, 1809 98. Belomicrus borealis Forsius, 1923 99. Oxybelus argentatus Curtis, 1833NT 100. Oxybelus latidens Gerstaecker, 1867 101. Oxybelus mandibularis Dahlbom, 1845 102. Oxybelus trispinosus (Fabricius, 1787)CR 103. Oxybelus uniglumis (Linnaeus, 1758) 104. Trypoxylon attenuatum Smith, 1851 105. Trypoxylon clavicerum Lepeletier & Serville, 1828 106. Trypoxylon figulus (Linnaeus, 1758) 107. Trypoxylon medium de Beaumont, 1945 forts. fr. föreg sida. SKBLHASM ÖL GO GS ÖG VG BODS NÄ SÖ UP VS VR DR GÄ HS ME HRJÄÅN VB NB ÅSLY PI LU TO
