• No results found

Statistiska siffror och retoriska tal

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Statistiska siffror och retoriska tal"

Copied!
36
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

 

Statistiska siffror och retoriska tal

Hur statistikargument kan förstås utifrån den klassiska retoriken

Viktor Sandström

Ämne: Retorik Nivå: C

Poäng: 15 hp

Ventilerad: VT 2015 Handledare: Mika Hietanen Examinator: Janne Lindqvist

Litteraturvetenskapliga institutionen

Uppsatser inom retorik

(2)

Innehåll

1. Inledning 2

1.1. Introduktion 2

1.2. Syfte och frågeställningar 3 1.3. Avgränsningar 4

1.4. Tidigare forskning 4 1.4.1. Statistik och retorik 4

1.4.2. Ciceros Topica och dess loci-system 5 1.5. Teori och metod 6

1.5.1. Tillvägagångssätt och teoretiskt underlag 6 1.5.2. Statistikens två betydelser 6

1.6. Analysmaterial 7 2. Undersökning 9

2.1. Klassificering av statistikargument utifrån den klassiska retoriken 9 2.1.1. Aristoteles 9

2.1.2. Cicero 10 2.1.3. Quintilianus 12

2.1.4. Summering, kort analys samt diskussion 12 2.2. Topiker hos statistikargument 14 2.2.1. Ciceros Topica och dess loci-system 14

2.2.2. Analys: loci i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter 16

2.2.2.1. Locus ex definitione 17

2.2.2.2. Locus ex coniugata (eller ex coniugata numeri) 18

2.2.2.3. Locus ex partium enumeratio 19

2.2.2.4. Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae och ex effectae 20

2.2.2.5. Locus ex comparatio 22

2.2.2.6. Locus ex auctoritate 23

2.2.3. Summering av loci-analysen 25 3. Avslutning 27

3.1. Slutförande diskussion 27 3.2. Vidare studier 28

3.3. Sammanfattning 29

Käll- och litteraturförteckning 30

Bilaga 1: utdrag från Agenda den 6/5 2014 (debatt 1) 32

Bilaga 2: utdrag från Partiprogrammet den 1/9 2014 (debatt 2) 34

Bilaga 3: förteckning över loci i Ciceros Topica 35

(3)

1. Inledning

1.1. Introduktion

Det är ingen nyhet att vi dagligen möter statistik som används i syfte att påverka vår förståelse av omvärlden. Meningarna går dock isär vad gäller tillförlitligheten hos argument som bygger på statistik. Översiktligt är det möjligt att skönja två uppfattningar som antingen karaktäriseras av tilltro eller skepsis. Exempelvis inleds läroboken Praktisk statistik, som utgör en del av kurs- litteraturen för många svenska universitetskurser i statistik, på följande sätt:

Statistiska uppgifter har ofta ett egenvärde genom att de ger oss kunskaper om förhållanden som vi annars kanske hade haft en diffus eller till och med felaktig uppfattning om. [–––] Men det bör också understrykas att den kunskap som i synnerhet den officiella statistiken ger oss styr vår syn på samhället. [–––] Statistikproduktion begränsar sig till kvantitativt mätbara företeelser. Redan detta innebär att statistiska uppgifter ofta ger en mycket snäv och otillräcklig kunskap.1

Resonemanget knyter an till det dubbla förhållningssätt som många gånger skymtas när statistik ska diskuteras. Å ena sidan kan statistik anses vara en tillförlitlig vetenskap som enligt statistikern Karin Dahmström kan ”få fram information om fakta och, när så behövs, även ge underlag för att fatta beslut”,

2

och som Statistiska centralbyrån menar ”gynnar alla och som används för att identifiera komplexa samband och för att skapa beredskap inför framtiden”.

3

Ur detta perspektiv är statistik ett viktigt verktyg som kontinuerligt nyttjas för att frambringa nya insikter om verkligheten. Statistiska resultat kan därför fungera som vetenskapligt stöd för alla möjliga ställningstaganden.

Å andra sidan kan statistik anses vara något som den ohederlige använder för att förvrida och vilseleda med hjälp av siffror och tal. ”Lies, damned lies and statistics” lyder den bevingade fras som Mark Twain populariserade genom sin självbiografi.

4

Även Statistiska centralbyrån medger att ”vissa säkerligen är skeptiska med uppfattningen att statistiken är fel och vilseledande”.

5

Dessutom bär den bok om statistik, som har sålts i flest exemplar genom tiderna, titeln How to Lie with Statistics.

6

Enligt detta perspektiv är statistiska resultat snarare som mjuka lerklumpar, redo att                                                                                                                

1 Svante Körner & Lars Wahlgren, Praktisk statistik, 3 uppl., Lund: Studentlitteratur 2002, s. 11–12.

2 Karin Dahmström, Från datainsamling till rapport – att göra en statistisk undersökning, 5 uppl., Lund: Studentlitteratur 2011, s. 13.

3 Statistiska centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för demokratin”, www.scb.se/sv_/Om-SCB/Ditt-svar-gor- skillnad/Statistiken-ar-en-forutsattning-for-demokratin (hämtat 2015-02-28).

4 Mark Twain, Autobiography of Mark Twain, vol. 1, Harriet Elinor Smith (red.), Berkeley, Los Angeles and London:

University of California Press 2010, s. 228.

5 Statistiska centralbyrån, ”Statistiken är en förutsättning för demokratin”.

6 Michael Steele, ”Fifty Years of How to Lie With Statistics”, Statistical Science, 2005:3, s. 205.

(4)

drejas till den godtyckliga form som bäst passar det argumentativa syftet. Ett samtida exempel kan sägas vara uttrycket ”siffertrix” som den nuvarande Socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfvén har använt sig av vid flera av de tillfällen då han har anklagat oppositionen för att ljuga med siffror.

Redan den korta framställningen ovan ringar in de två huvuddragen i samhällets förhållnings- sätt gentemot statistik. Värt att notera är att de två perspektiven verkar stå i motsatt förhållande till varandra. Trots detta existerar de ofta parallellt hos samma person. Löfvén använder givetvis statistik själv i sina argumentationer även om han återkommande är skeptisk vad gäller motståndarnas ”siffertrix”. Hur kan de båda perspektiven accepteras? Anledningen är att de inte utesluter varandra. När statistik avfärdas i en politisk kontext är det ytterst sällan själva statistiken som legitim vetenskap ifrågasätts. Snarare handlar det nästan alltid om att sättet, som den statistiska uppgiften används på, inte godtas.

Men oavsett om statistik ses som sanning eller lögn så vilar ändå de båda perspektiven på samma grundläggande utgångspunkt – nämligen att statistik bidrar till att styra vår syn på samhället.

7

Utifrån en sådan utgångspunkt blir det i högsta grad intressant för retorikern att ställa sig frågan om hur statistik används för att övertyga. Ett sätt att närma sig denna fråga är att undersöka hur retoriken kan klassificera och förstå statistikargument och på vilket sätt de övertygar.

De flesta retorikhandböcker, som tar sin utgångspunkt från den klassiska retoriken, återger en antik uppdelning av bevismedlen: de bevismedel som tillhör retorikkonsten och de bevismedel som inte tillhör retorikkonsten. Statistik placeras nästan alltid i den senare kategorin. Denna uppsats tar sin utgångspunkt från denna vanligt förekommande klassificering, och kommer därför huvudsakligen undersöka och använda sig av teori från den klassiska retoriken.

1.2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den klassiska retoriken kan klassificera och förstå statistikargument och på vilket sätt de övertygar. Detta syfte tar sig uttryck i två huvudsakliga frågeställningar. För det första: hur ser den antika uppdelningen av bevismedel ut, och hur bör den appliceras när det kommer till statistik? För det andra: vilka topiker kan kopplas till argument som använder statistik?

                                                                                                               

7 Körner & Wahlgren 2002, s. 12.

(5)

1.3. Avgränsningar

Denna uppsats kommer inte att behandla grafisk statistik, då detta är svårt att motivera i en uppsats som rör sig bland klassisk retorikteori. För analys av grafisk statistik bör syftet ha en riktning som bjuder in till användandet av mer moderna teorier om exempelvis visuell retorik.

Givetvis bör moderna retoriska perspektiv även vara givande för analys och förståelse av icke- visuella statistikargument. Men ambitionen med denna uppsats är att i första hand klargöra hur statistikanvändning bör förstås utifrån den klassiska retoriken, då det är en infallsvinkel som frekvent förekommer i många retorikhandböcker. En undersökning som låter statistiken möta samtida retorikmetoder skulle alltså vara fruktbar, men en sådan är utanför uppsatsens omfång.

Vad gäller den retoriska användningen av statistik är denna uppsats inriktad på statistikargumentation som förekommer i en publik politisk kontext, särskilt sett till analys- materialet. Detta för att text och tal i det deliberativa politiska sammanhanget oftast har ett tydligt, explicit syfte om att övertyga om någonting. Därmed kan analysen, i enlighet med syftet, fokusera framförallt på hur statistikargument övertygar, snarare än vad det övertygar om.

1.4. Tidigare forskning 1.4.1. Statistik och retorik

Retorik och statistik ser ut att vara en relativt snäv kombination sett till utbudet av tidigare forskning på ämnet, detta gäller både engelskspråkig och svenskspråkig litteratur. Tyvärr verkar även de flesta av de få verk, som ändå faller in under ämnet retorik och statistik, inte ha en relevant inriktning i relation till uppsatsens syfte. Statistics as Rhetoric av Robert P. Gephart Jr. har exempelvis en lovande titel, men texten visade sig vara en sociologisk studie.

8

Förutom att Statistics as Rhetoric inte utgår från en retorikvetenskaplig metod så ligger dessutom textens fokus på den inomvetenskapliga statistikdiskursen, och inte på det retoriska användandet av statistik i mer publika kontexter.

9

Statistics as Principled Argument av Robert P. Abelson har en ansats som ligger närmare mitt ämne, men även här saknas relevant retorikvetenskaplig metod, och återigen ligger fokuset på den inomvetenskapliga statistikdiskursen. How to Lie with Statistics, av Darrell Huff, ligger närmast denna uppsats inriktning i denna uppräkning – men eftersom det är en populär-vetenskaplig bok saknas även här retorikteori.

10

Dessutom ligger betydande del av fokuset på hur grafisk statistik används, vilket ligger utanför denna uppsats omfång.

                                                                                                               

8 Robert P. Gephart Jr., "Statistics as Rhetoric”, Ethnostatistics, Newbury Park CA: SAGE Publications Inc. 1988, s.

48–62.

9 Robert P. Abelson, Statistics as Principled Rhetoric, New York: Psychology Press, Taylor & Francis 1995.

10 Darrell Huff, How to lie with statistics, London: Victor Gollancz 1954.

(6)

"Rhetorical Numbers: A Case for Quantitative Writing in the Composition Classroom” är en artikel skriven av Joanna Wolfe. Denna text var den enda, för uppsatssyftet, relevanta text som hittades vad gäller tidigare forskning kring statistik och retorik. I sin text lyfter Wolfe fram att majoriteten av de retorikhandböcker som studenter möter endast behandlar statistik som siffror som kan citeras rakt av för att skapa vetenskaplig legitimitet: ”evidence that can be invoked, but not invented.”

11

Wolfe hävdar att samtidens icke-retoriska syn på statistik kan spåras tillbaka till den antika uppdelningen av bevismedel som antingen tillhörande retorikkonsten eller inte, och utifrån den uppdelningen placeras statistiken felaktigt i det senare facket. På så sätt förstärks en naiv syn där statistikargument som hårda fakta ställs i kontrast mot annan retorisk argumentation.

12

I motsats till detta hävdar Wolfe att inventio spelar en kreativ roll i det retoriska användandet av statistik. Till exempel kan samma siffra skrivas om på flera sätt beroende på vad den som argumenterar vill betona.

13

Wolfe menar även att definitioner av ord är extra viktiga när statistik används, samt att grader av abstraktion eller konkretion kan ge olika effekter när statistisk data retoriskt transformeras från gråa siffror till beskrivningar som ska övertyga.

14

Wolfes text har varit behjälplig som sporre för mina egna tankar i uppsatsskrivandet, men är inte på något sätt uttömmande. Dess korta, skissartade natur ger mig utrymme att undersöka ämnet ytterligare. Wolfe nämner att Aristoteles och andra antika tänkares uppdelning av bevismedel spelar stor roll för retorikhandböckers förhållningssätt till statistik, men hon återger inte vad dessa tänkare faktiskt har uttryckt kring saken. Detta bör redas ut, för att få klarhet i om dagens syn på statistik beror på en uppfattning, eller en missuppfattning, av denna uppdelning.

Dessutom lämnar Wolfe det öppet för ytterligare diskussioner kring kopplingen mellan inventio och statistikargument, då hon själv främst använder ethos, pathos och logos. En fråga som då väcks är på vilket sätt topiker hänger ihop med ett retoriskt användande av statistik.

1.4.2. Ciceros Topica och dess loci-system

Enligt översättaren Tobias Reinhardt är Ciceros Topica, som innehåller en förteckning över 17 topiker och deras tillämpning, ett obskyrt och relativt förbisett verk.

15

Detta verkar både stämma i jämförelse med mer kända verk som Cicero har författat, och i relation till den ganska marginella plats den har i den moderna förståelsen av topiker från den antika retoriktraditionen. Som det framgår i Patrik Mehrens kapitel om topiker i antologin Retorisk kritik är Aristoteles en större                                                                                                                

11 Joanna Wolfe, "Rhetorical Numbers: A Case for Quantitative Writing in the Composition Classroom", College Composition and Communication vol. 61, 2010:3, s. 457.

12 Wolfe 2010, s. 454.

13 Wolfe 2010, s. 460.

14 Wolfe 2010, s. 463.

15 Cicero, Topica, övers. Tobias Reinhardt, Oxford: Oxford University Press 2003, s. vii.

(7)

auktoritet på området, vilket kan delvis förklaras av att Cicero efterföljde honom – den gängse bilden är därför att Cicero bidrog med modifikationer till Aristoteles teori, snarare än att bygga en egen.

16

Men i Ars Topica, där Sara Rubinelli undersöker och jämför Aristoteles och Ciceros syn på topiker, upptäcks en unik aspekt hos Ciceros topikförståelse som är av extra stort intresse för denna uppsats syfte. Cicero införlivar nämligen det som Aristoteles benämner som icke-artistiska bevismedel i en särskild topikkategori: loci extrinsecus, yttre topiker.

17

Därför kommer jag utföra en loci-analys utifrån Ciceros Topica i undersökningen, eftersom jag anser det motiverat att ta reda på om Ciceros annorlunda syn på icke-artistiska bevismedel kan vara givande för förståelsen av hur argumentation med statistik fungerar. Trots sökningar i diverse sökmotorer och databaser såsom DiVA, EBSCO, Libris och Google Scholar, har jag inte funnit att en loci-analys utifrån Ciceros Topica har genomförts tidigare.

1.5. Teori och metod

1.5.1. Tillvägagångssätt och teoretiskt underlag

Undersökningen är disponerad i enlighet med uppsatsens två huvudfrågor. Först utreds retorikens klassificering av statistik som bevismedel utifrån antika källor. Därefter undersöks förhållandet mellan statistikargument och Ciceros loci. Till sist görs en slutförande diskussion som återfinns i avslutningskapitlet.

I undersökningens första del är Aristoteles Retoriken, Ciceros De Oratore och Topica samt Quintilianus Insitutio Oratoria som ligger till grund för utredningen kring bevismedlens uppdelning. I undersökningens andra del utgör Ciceros loci i Topica det teoretiska underlaget för topikanalysen. Eftersom Topica är en del av det som behöver undersökas, redogörs det för Ciceros loci-system i själva undersökningen.

1.5.2. Statistikens två betydelser

Begreppet ”statistik” har två primära betydelser.

18

Den ena betydelsen åsyftar det organiserande insamlandet av numeriska uppgifter som görs i ett rent systematiserande syfte. Folkbokföring kan ges som exempel, i de fall då det görs heltäckande undersökningar av befolkningsegenskaperna i ett visst land. Denna typ av statistik ger verklig fakta, och med förbehåll för avvikelser såsom                                                                                                                

16 Patrik Mehrens, ”Fettkriget – en topikanalys”, Retorisk kritik, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2014, s 69–71.

17 Sara Rubinelli, Ars Topica. The Classical Technique of Constructing Arguments from Aristotle to Cicero, Dordrecht: Springer 2009, s. 126–127.

18 Den följande tudelade begreppsförklaringen utgår från Nationalencyklopedins definition:

Nationalencyklopedin, ”Statistik”, www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/statistik (hämtat 2015-03-01).

(8)

beräkningsfel speglar denna typ av statistik nästan alltid obestridliga fakta om en kvantifierbar egenskap hos det undersökta.

Den andra betydelsen åsyftar den statistikvetenskapliga tolkningen utifrån numerisk data med hjälp av sannolikhetsteorier. Denna process kallas statistisk inferens och innehåller nästan alltid slumpmässighet och variation. Genom att analysera stickprov eller annan begränsad data kan statistikern nå mer generaliserbara slutsatser och antaganden om något större.

Väljarundersökningar kan ges som exempel: ett opinionsinstitut ställer frågor till slumpmässigt utvalda personer och utför sedan statistiska test på svaren i hopp om att förutsäga vilket parti som vinner valet. Erfarenhet visar dock att väljarundersökningar långt ifrån alltid leder till förutsägelser som stämmer. Med andra ord ger statistisk inferens sällan obestridliga fakta om en kvantifierbar egenskap hos det undersökta. Statistisk inferens färgas av slumpens roll och innebär därför att det är mer eller mindre tillförlitliga sannolikheter ges.

I denna uppsats är framförallt statistik av den första betydelsen aktuell, särskilt i analysen av debatterna kring jobbfrågan.

1.6. Analysmaterial

I den första delen av undersökningen görs en kort analys av ett utdrag från en text på Socialdemokraternas hemsida med titeln ”Moderaternas vanligaste siffertrix”.

19

Den lades upp under valåret 2014, någon gång innan den 14 september. Texten innehåller olika motargument mot diverse statistikargument som Socialdemokraterna anser är ”siffertrix” och som de menar att Moderaterna ofta använder.

I den andra delen av undersökningen görs en längre analys av utdrag från två videoinspelade partiledardebatter som hölls inför valet år 2014. Utdragen som analyseras i de båda debatterna innehåller endast Stefan Löfvén, partiledare för Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, före detta partiledare för Moderaterna, och moderatorn för den aktuella debatten. Utdragen består av

”duellsegment” i programmen där Löfvén och Reinfeldt ensamma möter varandra för att debattera jobbfrågan.

Den första partiledardebatten hölls i programmet Agenda på SVT den 6 maj 2014, återfinns som bilaga 1 och refereras till i analysen som debatt 1.

20

Utdraget från Agenda är taget från 01:59 – 08:00 i klippet.

                                                                                                               

19 Socialdemokraterna.se, ”Moderaternas vanligaste siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (hämtat 2015-05-04).

20 Agenda, ”6/5 Partiledardebatt, del 1 av 2 - textad”, Sveriges television, 6/5 2014, SVT Play, www.svtplay.se/video/60523/agenda/6-5-partiledardebatt-del-1-av-2-textad (hämtat 2015-05-12).

(9)

Den andra partiledardebatten hölls i programmet Partiprogrammet på Aftonbladet TV den 1 september 2014, återfinns som bilaga 2 och refereras till i analysen som debatt 2.

21

Utdraget från Partiprogrammet är taget från 08:01 – 10:54 i klippet.

                                                                                                               

21 Partiprogrammet, ”Se partiledarna debattera jobben”, 1/9 2014, Aftonbladet TV, tv.aftonbladet.se/abtv/articles/49461 (hämtat 2015-05-13).

(10)

2. Undersökning

2.1. Klassificering av statistikargument utifrån den klassiska retoriken

Inledningsvis måste det uppenbara påpekas: statistikvetenskap såsom den ser ut idag fanns inte under antiken. Ändå används fortfarande den antika uppdelningen av bevismedel, som antingen tillhörande retoriken eller inte, för att klassificera hur statistikens övertygande funktion bör förstås av retoriken. Denna iakttagelse gör även Wolfe.

22

I detta avsnitt kommer det att utredas på vilket sätt denna uppdelning faktiskt bör förstås utifrån tre av de mest citerade auktoriteterna på området: Aristoteles, Cicero och Quintilianus. Därefter kommer statistikens roll i förhållande till denna uppdelning undersökas.

2.1.1. Aristoteles

Enligt Aristoteles är retoriken en techne, konst, som är möjlig att studera metodiskt för att nå förståelse om varför vissa talare lyckas och andra inte.

23

Den uppgift som retorikkonsten har är

”att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande”.

24

Åhörarens övertygelse om något frambringas av talaren genom användandet av olika pisteis, bevismedel.

25

Dessa delas in i två kategorier: pisteis entechnoi, bevismedel som tillhör konsten, och pisteis atechnoi, bevismedel som inte tillhör konsten. Pisteis entechnoi framställs i talet med hjälp av retorikens metoder och dessa inordnas i den välkända triaden ethos, logos och pathos. I motsats till detta framställs inte pisteis atechnoi av talaren. Istället föreligger denna typ av bevismedel redan innan det retoriska framträdandet. Båda typerna av bevismedel kan alltså användas i ett övertygande tal, men endast pisteis entechnoi kan skapas av talaren själv.

26

Vad Aristoteles faktiskt menar med pisteis atechnoi är dock inte helt klart, vilket påpekas av Janne Lindqvist Grinde i introduktionen till den svenska översättningen.

27

Tolkningen ovan bygger på den definition av bevismedel som återfinns i Retoriken 1.2.2–1.2.6. Men en passage längre fram, 1.15.1–1.15.2, kan ge en snävare tolkning eftersom Aristoteles där menar att pisteis atechnoi enbart är specifika för rättegångstal. Dessutom räknar han bara upp sin tids juridiska

                                                                                                               

22 Wolfe 2010, s. 457.

23 Aristoteles, Retoriken, övers. Johanna Akujärvi, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, 1.2.1, s. 69.

24 Aristoteles 2012, 1.2.1–1.2.2, s. 69.

25 Översättaren Johanna Akujärvi använder inte ”bevismedel”, utan ”övertalningsmedel”, eftersom en talares mål oftast är bredare än att enbart föra något i bevis (se Aristoteles 2012, s. 23). Dock används ”bevismedel”

genomgående i denna uppsats för att underlätta läsningen.

26 Aristoteles 2012, 1.2.2–1.2.6, s. 69–70.

27 Aristoteles 2012, s. 49–50.

(11)

bevismedel när han ger exempel på pisteis atechnoi: lagar, vittnen, kontrakt, förhörstortyr och eder.

28

En förklaring till betoningen på juridiska bevismedel kan vara att Aristoteles verkar i en kontext där en del betydelsefulla tänkare är skeptiska till att retoriken erbjuder färdigheter som inte redan täcks in av andra konster. För att motarbeta denna uppfattning försöker Aristoteles framhäva retorikens unika färdigheter.

29

Aristoteles är därför kritisk till att många av hans samtida retorikhandböcker enbart fokuserar på rättegångssituationen, då denna är process som till största del förlitar sig på juridisk, och inte retorisk, bevisföring.

30

I ljuset av detta blir min tolkning att Aristoteles egentligen vill poängtera att rättegångstal främst bygger på pisteis atechnoi – inte att pisteis atechnoi endast är juridiska bevismedel. Pisteis atechnoi är istället alla de bevismedel som övertygar genom andra metoder än retorikkonsten. Exempelvis pekar en närmare läsning mot att Aristoteles troligen skulle bedöma att läkarens utlåtande, som får patienten att ta sin medicin, tillhör pisteis atechnoi lika mycket som ett vittnesmål i rätten.

31

Enligt Kennedy var en av Aristoteles huvudsakliga intentioner att systematisera olika konster och dra tydliga gränser mellan dem.

32

Tolkningen av pisteis atechnoi som fler än bara de juridiska bevismedlen ligger i så fall i linje med denna intention. Genom att låta pisteis atechnoi vara alla de bevismedel som inte framställs med retorikens verktyg kan fokus istället riktas mot den kärna som blir kvar: pisteis entechnoi, som enbart retorikkonstens metoder kan skapa. Därmed är självmotsägelsen troligen inte medveten hos Aristoteles ovan. Den beror nog snarare på att Retoriken sammanställdes av spridda anteckningar efter hans död.

33

2.1.2. Cicero

I Ciceros De Oratore görs en uppdelning mellan de två sorters material som talaren anses ha att arbeta med för att skapa övertygelse. Å ena sidan finns det material som redan föreligger, å andra sidan finns det material som talaren helt själv måste resonera fram.

34

Detta påminner starkt om Aristoteles uppdelning mellan atechnoi och entechnoi, men en iögonfallande skillnad är att Cicero inte uttryckligen placerar någon av materialtyperna utanför retorikkonsten. I Ciceros ögon kräver båda retorikens metoder för att användas: ”in dealing with the first type one must think about                                                                                                                

28 Aristoteles 2012, 1.15.1–1.15.2, s. 113–114.

29 Aristoteles 2012, s. 49.

30 Aristoteles 2012, 1.1.3 & 1.1.9, s. 65–66.

31 Se Aristoteles 2012, 1.2.1, s. 69: ”Alla andra konster undervisar och övertygar om sitt ämne, till exempel läkekonsten...”

32 George A. Kennedy, Classical Rhetoric & It’s Christian and Secular Tradition 2. ed, Chapel Hill: The Universty of North Carolina Press 1999, s. 76.

33 Kennedy 1999, s. 75.

34 Cicero, De Oratore, övers. James M. May & Jakob Wisse, New York: Oxford University Press 2001, 2.116.

(12)

how to treat the arguments; with the second, about discovering them as well.”

35

Han understryker till och med att talaren måste öva kontinuerligt på att tala om föreliggande material ur olika och motsatta perspektiv som ett led i konstruktionen av argument.

36

Som advokat samlade Cicero på sig en gedigen erfarenhet av hur retorik utövades i den juridiska kontexten.

37

Att rättegångssituationen till största del kretsar kring argumentation utifrån föreliggande bevismedel kan därför vara en trolig förklaring till varför Cicero inte explicit placerar dem utanför retorikkonsten. För Cicero är ett effektivt hanterande av dessa bevismedel, som Aristoteles kallar atechnoi, en väsentlig del av det retoriska framförandet i praktiken. Detta menar även forskaren Jakob Wisse, som finner att Aristoteles uppdelning av bevismedel inte går att applicera på Ciceros teoretiska utgångspunkter.

38

Med det i åtanke blir det inte lika meningsfullt att skilja mellan bevismedel som innanför och utanför retorikkonsten.

Det bör dock ändå förtydligas att Aristoteles och Ciceros perspektiv på bevismedlen inte står i en sådan oförenlig motsats till varandra som det kan ges intryck ovan. I förra avsnittet framgår det ju att Aristoteles är medveten om att en retoriker ofta måste använda sig av material som hämtas utifrån. Men ur en Aristotelisk synvinkel är pisteis atechnoi något som övertygar av sig självt.

Det Cicero ger oss är en tydlig betoning på att retorikens metoder spelar stor roll även när material hämtat utifrån ska övertyga. Aristoteles kan tolkas som att ha ett mer statiskt perspektiv, där den övertygande funktionen hos pisteis atechnoi främst är oberoende av talarens retoriska skicklighet.

39

Jämfört med detta har Cicero i så fall ett mer dynamiskt och kreativt perspektiv på hur en talare övertygar med hjälp av material hämtat utifrån.

Tydligast blir det att Cicero har ett mer kreativt perspektiv på pisteis atechnoi när man läser hans senare verk Topica. Som titeln avslöjar handlar verket om loci, topiker, och i det loci-system som presenteras här införlivas pisteis atechnoi i en egen kategori: loci extrinsecus, yttre topiker.

40

Eftersom Cicero ser topikerna som de tankeplatser varifrån talaren kan konstruera argument ger han därmed pisteis atechnoi en plats inom sin retorikteori, och pisteis atechnoi blir en aktiv källa till argumentbygge i inventiofasen. Kategorin loci extrinsecus verkar komma från Cicero själv – exempelvis finns ingen sådan kategori i Aristoteles egna omfattande topiksystem, fastän Cicero menar att det är från Aristoteles som han tagit mest inspiration ifrån.

41

                                                                                                               

35 Cicero 2001, 2.117.

36 Cicero 2001, 2.118.

37 Kennedy 1999, s. 101.

38 Jakob Wisse, Ethos and pathos from Aristotle to Cicero, Amsterdam: Hakkert 1989, s. 130–131.

39 Exempelvis tolkas Aristoteles på följande sätt av Lindqvist Grinde (Aristoteles 2012, s. 49): ”Poängen med distinktionen är att vissa saker som kan fungera övertygande eller övertalande föreligger oavsett om talaren använder sig av retorikens konst eller inte […] som finns där, oavsett om talaren är skicklig på retorik eller inte”.

40 Cicero 2003, s. 127.

41 Rubinelli 2009, s. 126–127.

(13)

Diskussionen kring Ciceros Topica och loci extrinsecus fortsätter längre nedan i samband med att förhållandet mellan topiker och statistikargument undersöks.

2.1.3. Quintilianus

Quintilianus syn på pisteis atechnoi kan beskrivas som till största del Aristotelisk, om än med ett inslag av Ciceros perspektiv. I början av den femte boken i Quintilianus omfattande verk Institutio Oratoria behandlas bevismedlen, och här återger han explicit Aristoteles uppdelning: ”the former have been styled atechnoi, or inartificiales, the latter entechnoi, or artificiales”.

42

Precis som Aristoteles räknar Quintilianus bara upp juridiska bevismedel som exempel på pisteis atechnoi, trots att själva definitionen egentligen täcker in alla de bevismedel som hämtas in utifrån och som skapas utan retorikkonstens metoder.

43

Men Quintilianus går även in i ett resonemang som uppvisar en viss likhet till Ciceros synsätt.

För även om Quintilianus håller med om att pisteis atechnoi i grunden inte skapas med retorikens metoder, så framhåller han att det krävs ordentlig vältalighet för att kunna hantera dessa bevis- medel.

44

Därmed ger även Quintilianus en mer aktiv syn på material hämtat utifrån, även om han till skillnad från Cicero placerar dem utanför retorikkonsten. Quintilianus klassificerar inte heller pisteis atechnoi som en typ av topik.

Att Quintilianus perspektiv delvis fungerar som en kompromiss mellan Aristoteles och Ciceros tankar är ingen slump. Eftersom Institutio Oratoria i mångt och mycket är en samman- ställning av den retorikteori som kommit före honom försöker Quintilianus att välja ut de bästa alternativen av de metoder som den samtida retoriktraditionen erbjuder honom.

45

2.1.4. Summering, kort analys samt diskussion

Först och främst är nog en kort summering av undersökningen ovan motiverad. Aristoteles benämner bevismedel som pisteis och har två kategorier för dessa: antingen är de skapade av talaren själv med retorikens metoder, pisteis entechnoi; eller så föreligger de redan innan talet och är inte skapade med retorikens metoder, pisteis atechnoi. Cicero gör en snarlik uppdelning mellan de två typer av material som en talare har att utgå ifrån, fast med den viktiga skillnaden att Cicero inte placerar det som Aristoteles kallar atechnoi utanför retorikkonsten. För Cicero är användningen av material hämtat utifrån beroende av talarens retoriska färdigheter och en

                                                                                                               

42 Quintilianus, Institutio Oratoria, övers. H. E. Butler, London: Harvard University Press 1985, 5.1.1, s. 157.

43 Quintilianus 1985, 5.1.1, s. 157.

44 Quintilianus 1985, 5.1.2, s. 157.

45 Kennedy 1999, s. 115.

(14)

väsentlig del av retorikutövandet. Quintilianus kan till största del förstås som Aristotelisk i sitt perspektiv.

Såsom det har påpekats flera gånger har statistik ofta klassificeras som ett icke-retoriskt bevismedel i dagens retorikhandböcker, med utgångspunkt från den klassiska retoriken. Men som vi ser ovan är tre av de största frontfigurerna i denna tradition inte helt eniga i sina perspektiv.

Låt oss titta på ett kort exempel för att applicera deras olika synsätt.

I ett läge där arbetslösheten ligger på 8 procent, där 400 000 går arbetslösa - många av dem unga med hela livet framför sig - är Moderaternas största satsning inför valet att få oss att prata om

”arbetskraften” istället för arbetslösheten. Istället för att fixa jobben vill Fredrik Reinfeldt att vi ska byta mätmetod för arbetslösheten. Siffertrixande och taktiserande går före politik.46

Som tidigare nämnt använde Stefan Löfvén uttrycket ”siffertrix” i ett flertal debatter inför valet 2014 i samband med att han anklagade Fredrik Reinfeldt för att ljuga med siffror. Två av dessa debatter kommer examineras närmare i nästa del av undersökningen. Citatet ovan är taget från texten ”Moderaternas vanligaste siffertrix” som publicerades på Socialdemokraternas hemsida under samma period.

En Aristotelisk klassificering av statistiken i argumentet skulle ta sin början i att fråga var siffrorna kommer ifrån. Statistiken är hämtad från Statistiska centralbyrån. Alltså har inte avsändarna, Socialdemokraterna, framställt detta bevismedel själva med hjälp av retorikens metoder. Därmed utgör statistiken här ett pistis atechnos som övertygar mottagaren om en verklighetsbeskrivning av den svenska arbetsmarknaden. Sedan finns ju de tillhörande meningarna och formuleringarna runtomkring som Socialdemokraterna har författat själva, vilket därmed utgör pisteis entechnoi.

Tittar vi istället på det med Ciceros ögon ser vi att det handlar om en argumentation som har sin utgångspunkt i en statistisk uppgift, alltså ett material hämtat utifrån. Statistiken har sedan behandlats retoriskt för att övertygandet ska bli mer effektivt – exempelvis får siffrorna en mänsklig representation: ”unga med hela livet framför sig”. En Quintiliansk klassificering skulle nog se ungefär ut som Aristoteles, fast med en Ciceronsk medvetenhet om att statistiken inte hade varit lika övertygande utan den tillhörande texten.

Till att börja med ser vi att den antika uppdelningen av bevismedel inte ger oss så mycket matnyttig information om den ska användas till analys. Detta är dock inte så underligt, eftersom det mest är en klassifikation. Vill man gräva djupare i analysobjektet krävs komplettering med andra retorikvetenskapliga verktyg. Dessutom var ju Aristoteles primära syfte med uppdelningen                                                                                                                

46 Socialdemokraterna, ”Moderaternas vanligaste siffertrix”, www.socialdemokraterna.se/siffertrix (2015-05-04).

(15)

att avgränsa en unik kärna för retoriken, och inte att skapa ett effektivt verktyg för att förstå på vilket sätt pisteis atechnoi övertygar. Men faktum kvarstår att en Aristotelisk utgångspunkt är att statistik, som pisteis atechnoi, mestadels övertygar av sig självt oberoende av retorikerns skicklighet.

Detta verkar inte stämma särskilt bra överens med hur statistik används i retoriska framföranden i praktiken. Givetvis är den retoriska paketeringen av statistiken en avgörande del i övertygandet.

Då är ändå Ciceros perspektiv mer öppet för en mer täckande analys av statistikargumentets övertygande funktion. För statistiska siffror övertygar ju inte bara genom sig själva. Genom Cicero kan vi förutsätta att talaren eller skribenten spelar en viktig roll för hur en statistisk uppgift övertygar.

Så hur bör statistik i retoriska framföranden klassificeras? Per definition klassificeras statistik, något som hämtats utifrån, som en pistis atechnos i Aristotelisk och Quintiliansk bemärkelse. Ur ett sådant perspektiv blir statistikargument skiljt från andra delar av det som skapas av talaren själv.

Utifrån Cicero är dock statistik hämtat utifrån fortfarande en aktiv del av inventiofasen. Detta synsätt kan ses som mer fruktbart för att förstå hur statistik vanligen används i övertygande sammanhang. Som vi ska se i nästa avsnitt behöver statistiska siffror ofta kontextuella kopplingar för att vara övertygande, och avsändaren kan skapa dessa kopplingar med hjälp av sitt språk. En politiker som läser på om Statistiska centralbyråns siffror innan en debatt får oftast inte färdiga argument, utan snarare byggstenar som sedan kan användas för att skapa själva argumenten.

Retorikens metod är då högst närvarande i användningen av statistik.

Men vi behöver en metod, utöver själva klassificeringen, för att kunna titta närmare på statistikargumenten. Som vi sett ovan har Cicero gett oss en annorlunda infallsvinkel på material hämtat utifrån. Så om vi dröjer kvar vid Cicero, kanske vi kan utröna om hans topiksystem kan ge oss några insikter i hur statistik används i retoriska framföranden.

2.2. Topiker hos statistikargument 2.2.1. Ciceros Topica och loci-system

I avsnittet ovan visade det sig att Ciceros Topica innehöll en särskild topikkategori för de bevismedel som Aristoteles placerade utanför retorikens konst: loci extrinsecus, yttre topiker. Är denna topikkategori applicerbar vad gäller statistikargument? Innan svaret på detta ges behöver Ciceros topiksystem presenteras.

I Topica definierar Cicero loci, topiker, som de platser varifrån talaren konstruerar och hämtar sina argument för att skapa övertygelse kring ett disputerbart ämne.

47

Teorier om loci föregår

                                                                                                               

47 Cicero 2003, 7, s. 119.

(16)

givetvis Cicero, och han själv härleder sin kunskap tillbaka till just Aristoteles topiksystem.

48

Men Topica är inte en återgivning av Aristoteles system. Tvärtom skiljer sig Ciceros system från Aristoteles på många punkter. Framförallt återfinns inte loci extrinsecus hos Aristoteles, som inte gör någon skillnad på topiker som entechnoi eller atechnoi.

49

Cicero ger 17 loci och ordnar dem utifrån hur de förhåller sig till det ämne som talaren för tillfället behandlar.

50

Rubinelli menar att Ciceros loci främst fokuserar på att ge talare möjliga infallsvinklar till ett ämne som kan beaktas när argument ska konstrueras.

51

Detta fokus kan förstås i kontrast mot en annan typ av topiker som istället ger abstrakta scheman för olika strukturer bakom argument.

52

De första 16 loci hos Cicero kan användas för att bygga argument som har en språklig eller logisk relation till det ämne som talaren diskuterar.

53

Utöver de första 16 loci finner vi den separata kategorin loci extrinsecus, yttre topiker, som Cicero beskriver på följande vis:

Some loci are attached to the subject under discussion itself, others are drawn from without [...]

arguments which are taken up from outside the issue [extrinsecus] are primarily derived from authority.

Therefore the Greeks call such arguments atechnoi, i.e. not involving the use of art of rhetoric.54

Två saker är viktiga att ta fasta på i passagen ovan. För det första är det en central idé för Cicero att alla rationella argument bygger på en definierbar relation till det ämne som diskuteras, och loci beskriver sådana relationer för honom.

55

För det andra låter Cicero loci extrinsecus beskriva de fall där argument inte bygger på en relation till ämnet. Detta eftersom Cicero menar att man i dessa fall istället hämtar sitt stöd utifrån, och då med hjälp av locus ex auctoritate, auktoriteter. Locus ex auctoritate är den enda topiken i denna kategori och är därmed den sista i Ciceros loci-system. Som exempel på locus ex auctoritate återger Cicero en situation där man ville avråda ett byggprojekt, och som argument citerades då en välkänd romersk konsul som var emot konstruktionsmetoden för byggnaden. Eftersom konsulen var en respekterad man gav han därmed auktoritet till ett argument mot byggprojektet.

56

                                                                                                               

48 Cicero 2003, 1–6, s. 118–119.

49 Rubinelli 2009, s. 127.

50 Antalet loci i Topica varierar något beroende på om man delar upp locus ex comparatio, topiken jämförelse, i flera delar eller inte. Översättaren Reinhardt väljer att inte göra det, och jag följer detta. Rubinelli delar istället upp locus ex comparatio i tre olika typer av jämförelser, och får därför 19 loci (se Cicero 2003, s. 51 och Rubinelli 2009, s. 119).

51 Rubinelli 2009, s. 102.

52 Rubinelli 2009, s. 147–148.

53 Cicero 2003, 8–11, 53, s. 119–121, 143.

54 Cicero 2003, 24, s. 127.

55 Cicero 2003, s. 252.

56 Cicero 2003, 24, s. 127.

(17)

Istället för att fokusera på huruvida ett bevismedel ligger innanför eller utanför retorikkonsten, såsom Aristoteles gör, fokuserar Cicero på huruvida ett arguments koppling bygger på ämnet eller inte. Här görs alltså en intressant förskjutning vad gäller innebörden av atechnoi. Cicero menar att definitionen av atechnoi bygger på auktoritet utifrån, något som inte explicit är av vikt vad gäller Aristoteles definition. Av detta följer för Cicero att om ett arguments giltighet inte kan härledas till dess logiska eller språkliga koppling till själva ämnet, så kommer giltigheten utifrån, och då i form av en koppling till någon form av auktoritet.

Låt oss då återgå till den fråga som ställdes i början av detta avsnitt. Är loci extrinsecus, och locus ex auctoritate som kategorin visat sig innehålla, applicerbar vad gäller statistikargument? Det ser ut att bero på vilket sätt statistikargumentet är kopplat till ämnet. Om en argumentation innehåller en statistikuppgift som är hämtad utifrån – och den främsta funktionen som statistikuppgiften verkar ha är ökandet av argumentationens trovärdighet – bör locus ex auctoritate vara aktuell. Det handlar alltså om när en statistikuppgift används av en avsändare som en slags förmedlare av en extern auktoritets goda anseende för att skapa övertygelse hos mottagaren.

Men erfarenheten säger att statistik inte bara används i samband med locus ex auctoritate i argumentation. Även andra av Ciceros loci kan bli intressanta när den språkliga utformningen kring en statistisk uppgift ska förstås närmare – hur kontextuella kopplingar skapas när övertygelse ska skapas med hjälp av statistik. En analys ser ut att vara på sin plats.

2.2.2. Analys: loci i Reinfeldts och Löfvéns jobbdebatter

Under valåret 2014 var jobbfrågan ett av de mest debatterade ämnena bland partiledarna.

Frekvent återkommande i denna fråga var uppgifter från Statistiska centralbyrån, såsom antal sysselsatta och antal arbetslösa. Detta sammanhang bör vara en givande utgångspunkt för en applicering av Ciceros loci på statistikargument som yttras i ett relativt tydligt övertygande syfte.

Observera att en förteckning över alla 17 loci i Ciceros Topica återfinns som bilaga 3 i slutet av denna uppsats. Alla 17 loci var inte lika relevanta för analysen nedan. Jag kommer därför endast diskutera och fördjupa mig i de loci som visade sig mest relevanta för analysen – av utrymmesskäl är övriga inte nämnda.

Denna analys kommer behandla utdrag ur två debatter som Stefan Löfvén och Fredrik Reinfeldt båda deltog i gällande jobbfrågan. I analysen nedan står debatt 1 för debatten i Agenda den 6 maj 2014.

57

Debatt 2 står för debatten i Partiprogrammet den 1 september 2015.

58

Utdragen finns bifogade som bilaga 1 respektive 2 och alla citat är tagna därifrån. Mer information om debatterna återfinns i inledningens materialavsnitt.

                                                                                                               

57 Agenda 6/5 2014.

58 Partiprogrammet 1/9 2014.

(18)

2.2.2.1. Locus ex definitione

Locus ex definitione går ut på att talaren definierar det ämne som diskuteras, för att på så sätt be- stämma vad saken gäller. Enligt Cicero visar talaren därmed vad som egentligen är problemet.

59

Denna locus påminner givetvis både till namn och till beskrivning om status finitionis, det andra steget i statusläran som handlar om hur fakta bör definieras.

60

För att se hur denna locus används kommer jag söka i debatterna efter statistikargument som Reinfeldt eller Löfvén använder för att försöka definiera vad som faktiskt är, eller inte är, problemet med den rådande arbetssituationen.

I debatt 1 försöker både Reinfeldt och Löfvén att definiera arbetssituationen på varsitt sätt, och båda gör det genom att hänvisa till varsin statistikuppgift. Reinfeldt börjar, men innan han får ordet inleder moderatorn med att berätta för tittarna att ”arbetslösheten ökar och enligt regeringens egen prognos väntas den hamna på 7,8 % i år”. En första definition av problemet med arbetssituationen är alltså redan given innan Reinfeldt tar till orda, med en statistikuppgift gällande hur mycket arbetslösheten väntas öka.

Reinfeldt väljer genomgående i debatt 1 att lägga betoning på sysselsättning snarare än arbetslöshet. Detta med hjälp av en återkommande statistikuppgift om antalet svenskar i arbete:

den sittande regeringens politik har ”lett till en ökad sysselsättning på 300 000” sedan den tillsattes. Den underliggande tanken är givetvis att fler i arbete är något som är positivt, och det är en utgångspunkt som verkar accepteras av de båda debattörerna.

Löfvén svarar på Reinfeldts statistikuppgift med två yttranden som bygger på locus ex definitione.

För det första försöker Löfvén definiera vad som egentligen är väsentligt när arbetskraft diskuteras – att det inte är antalet, utan andelen sysselsatta som spelar roll: ”Det är sysselsättnings- graden som är viktig, så att vi har ordning på hur stor del av arbetskraften som faktiskt arbetar.”

Den andra definitionen riktar istället problemfokuset mot antalet arbetslösa, och enligt Löfvén är den sittande regeringen ansvarig för storleken på detta antal: ”Det är den här politiken som ni har fört och det är den som har gjort att vi är i den situation som vi är i. Det är nu vi har de här nästan 400 000 arbetslösa.” Märk väl att Löfvén själv använder sig av antal, och inte andelar, när han argumenterar kring den aktuella arbetslösheten. Detta trots att han precis har klandrat Reinfeldt för detta. Vi återkommer till detta när vi tittar på locus ex coniugata.

I sitt bemötande av Löfvéns arbetslöshetsstatistik försöker han definiera arbetssituationens problem som globalt, snarare än lokalt: ”Vi tyngs också av kris, vi påverkas av vår omvärld.” Det är ett försvar som implicit lägger en del av problemet utanför den sittande regeringens kontroll.

Det ljuder parallella tongångar när Reinfeldt och Löfvén möts i debatt 2. Reinfeldts verklighetsdefinition, ”Alliansen har skapat förutsättningar för att över 300 000 fler jobbar”, möts                                                                                                                

59 Cicero 2003, 9, 26, s. 121, 127.

60 Cicero, De inventione, övers. H. M. Hubbell, Cambridge MA: Harvard University Press 1976, s. 25–30.

(19)

av Löfvéns svar: ”Hur ser verkligheten ut? Arbetslösheten är högre än när ni tillträdde.”

Betoningen ligger även här olika, då Reinfeldt vill tala om antalet svenskar som har fått jobb, och Löfvén istället vill rikta uppmärksamhet mot de arbetslösa. Båda använder locus ex definitione i sina försök att övertyga om sin respektive beskrivning av arbetssituationen.

2.2.2.2. Locus ex coniugata (eller ex coniugata numeri)

Locus ex coniugata kan ge argument genom att talaren använder sig av en eller flera variationer som kommer från samma ordstam.

61

För att exemplifiera: om ämnet för ett tal är ”klimatförändring”

kan locus ex coniugata ge argumentet ”vi måste förändra våra vanor om vi vill rädda vår planet”.

”Förändring” i ordet ”klimatförändring” har här varierats till ”förändra” som förekommer i argumentet. Denna locus påminner givetvis om tanken bakom stilfigurer såsom allitteration, men locus ex coniugata behandlar inte bara det som är ljudligt snarlikt, utan även det som är innehållsligt snarlikt. Locus ex coniugata handlar alltså ofta om böjningar av ord som både härstammar från samma innebörd och som har sammansättningar som liknar varandra, såsom ”rik, rikedom, rikast”.

När statistikanvändning sätts i relation till denna locus finner jag att den inte bara kan användas för variation utifrån ordstammar, utan även för variation utifrån numeriska stammar. Hur då?

Som nämnt i inledningen gör Wolfe iakttagelsen om att en och samma siffra kan skrivas om på flera olika sätt beroende på vad avsändaren vill betona.

62

Med andra ord – om 98 000 av Sveriges befolkning har en viss sjukdom, kan detta även omformuleras som att ca 1 % av Sveriges befolk- ning har denna sjukdom, eller att ungefär en av hundra har den. Den numeriska stammen är lika för alla påståendena, eftersom alla tre är byggda från samma statistikuppgift, men de är samtidigt varierade till sin formulering.

Jag vill därför anpassa locus ex coniugata till hur numeriska argument såsom statistikargument kan varieras på olika sätt, och denna anpassade locus benämner jag som locus ex coniugata numeri.

Locus ex coniugata numeri fångar in möjligheten till omskrivandet av siffror som Wolfe lyfter fram.

Så hur används locus ex coniugata numeri av Reinfeldt och Löfvén?

Som nämnt ovan anklagar Löfvén Reinfeldt för att använda antal istället för andelar när Reinfeldt talar om sysselsättningen i debatt 1 – detta är fel då ”det är sysselsättningsgraden som är viktig”. Troligen vill Löfvén hellre prata om sysselsättningsgraden eftersom sysselsättningen kan öka i antal samtidigt som sysselsättningsgraden sjunker, vilket sysselsättningsgraden gör när arbetslösheten går upp. Det är här det blir tydligt att locus ex coniugata numeri kan användas vid utformningen av statistikargument för att betona olika aspekter av arbetssituationen.

                                                                                                               

61 Cicero 2003, 12, s. 121.

62 Wolfe 2010, s. 460.

(20)

Men trots sin kritik mot Reinfeldt använder ändå Löfvén själv antal, och inte andelar, när han senare uppger en statistikuppgift gällande hur många som är arbetslösa. Så i slutändan väljer ändå båda parterna att använda sig av absoluta tal, snarare än andelar av det hela: Reinfeldts ”en ökad sysselsättning på 300 000” och Löfvéns ”nästan 400 000 arbetslösa”. Kanske är det för att en statistikuppgift, uttryckt i hundratusental, ofta kan uppfattas som ”större” än en andel, uttryckt i procent. Reinfeldt kan troligen få den sittande regeringens resultat att se bättre ut om sysselsätt- ningen uppfattas som ”stor”, och Löfvén kan antagligen få den sittande regeringens resultat att se sämre ut om arbetslösheten uppfattas som ”stor”. Dessutom kan avrundade heltal ofta vara lättare att minnas än procent med decimaler, och det kan säkerligen vara önskvärt i en politisk debattsituation.

2.2.2.3. Locus ex partium enumeratio

Locus ex partium enumeratio syftar till uppdelandet av ett ämne i mindre delar, så att de benämnda delarna bidrar till att förtydliga helheten. Alla delar av helheten behöver dock inte lyftas, utan denna locus kan användas för att skapa argument som endast lyfter vissa av delarna.

63

Precis som i fallet ovan med locus ex definitione menar Cicero att locus ex partium enumeratio kan användas för att skapa argument som klargör vad ett ämne eller ett problem egentligen är för något. För att se hur denna locus används kommer jag söka i debatterna efter argument som används för att belysa en eller flera delar av en statistikuppgift, så att aspekter bakom siffran lyfts.

I båda debatterna kan locus ex partium enumeratio skönjas bakom Löfvéns argumenterande för att arbetslösheten är högre än någonsin. I debatt 1 gör han följande uppräkning: ”Vi har en skyhög arbetslöshet, den ökar enligt alla siffror. […] Vi har en hög arbetslöshet, vi har en hög långtids- arbetslöshet, vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet.” Benämningen av ”långtidsarbets- löshet” och ”ungdomsarbetslöshet” – två delar av helheten ”arbetslöshet” – kan ses som ett förtydligande av vad som utgör delar av de nästan 400 000 arbetslösa. I debatt 2 använder Löfvén locus ex partium enumeratio för att göra en närmast identisk uppräkning: ”Arbetslösheten är högre än när ni tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre än när ni tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är högre än när ni tillträdde”. Löfvéns användning av locus ex partium enumeratio kan ses som en förstärkning av en beskrivning som målar upp arbetssituationen som ett fenomen i kris på flera fronter, och den bilden använder Löfvén för att legitimera behovet av handling. Föga förvånande leder därmed uppräkningarna fram till att Löfvén säger att ”vi måste agera nu” i debatt 1, respektive ”man måste investera sig ur detta” i debatt 2.

                                                                                                               

63 Cicero 2003, 10, 30–34, s. 121, 132–133.

(21)

Även Reinfeldt använder sig av locus ex partium enumeratio, och då i debatt 2. Reinfeldt gör det som svar på Löfvéns påstående om att ”över 300 000 fler i arbete” skulle vara ett ”siffertrix” från Reinfeldts sida:

Nej, det är inte ett siffertrix. Det är människor av kött och blod, Stefan Löfvén. Nu raljerar du med människor som har fått arbete. Hävdar du alltså att över 300 000 fler inte har fått jobb? […] Här har vi alltså en man som inte kan erkänna att Sverige har fått fler jobb, det är skamligt. Över 300 000 fler har fått ett jobb. Över 30 000 av dem är kommunfinansierade i välfärdssektorn. Du har inte sett en enda människa som har gått till arbetet. Då är man inte värdig att leda Sverige.

Som läsaren säkert märker är Reinfeldts svar pathosfyllt. Via locus ex partium enumeratio utvecklas här ett argument som försöker konkretisera statistikuppgiften. Uttrycket att ”det är människor av kött och blod” som utgör dessa 300 000 är troligen avsedd att ha en evidentia–effekt på åhöraren.

Genom att sedan bryta ned siffran till dess minsta beståndsdel – Reinfeldt beskyller Löfvén för att inte ha sett en enda människa som har gått till jobbet – ämnar Reinfeldt att ge en tydlig tyngd till sitt försvar av statistikuppgiften. För den som accepterar Reinfeldts resonemang kan det verka absurt att Löfvén inte sett en enda person i arbetskraften (en hyperbolisk tanke som Löfvén givetvis inte har uttryckt själv). Argumentet mynnar därefter ut i en beskyllning vars andemening är att Löfvén inte är värdig att bli statsminister då han, enligt Reinfeldt, inte vet att stora delar av hans befolkning ens existerar.

2.2.2.4. Locus ex antecedentibus, ex consequentibus, ex causae och ex effectae

Dessa fyra loci har placerats under samma rubrik, då de analysmässigt behandlas på mycket lik- nande sätt. Detta av två anledningar. För det första är den definitionsmässiga skillnaden mellan de två loci-paren mycket liten. Cicero menar att locus ex antecedentibus och locus ex consequentibus kan användas för att skapa argument utifrån förhållanden som måste föregå eller efterfölja någon- ting.

64

”Eftersom det är måndag idag måste det vara tisdag imorgon” är ett argument byggt på locus ex antecedentibus; ”Eftersom det är tisdag idag måste det ha varit måndag igår” är ett argument byggt på locus ex consequentibus. Locus ex causae och effectae ger i sin tur argument som bygger på vad som kan orsaka någonting, eller vad som kan vara konsekvensen av någonting.

65

”Eftersom du arbetar borde det vara så att du betalar skatt” är ett argument byggt på locus ex causae; ”Eftersom du betalar skatt borde det vara så att du arbetar” är ett argument byggt på effectae. Skillnaden mellan loci-paren ligger alltså i om det är ett tvunget eller otvunget samband – det förra loci-paret ger argument utifrån tecken på vad som är nödvändigt för att något ska hända eller har hänt; det                                                                                                                

64 Cicero 2003, 53, s. 143.

65 Cicero 2003, 58, s. 145.

(22)

senare loci-paret ger argument utifrån en möjlig orsak/verkan-koppling. Reellt sett kan det vara svårt i en analys att skilja mellan dessa två loci-par, då skillnaden mellan dessa är så liten att språk- liga nyanser kan göra det nästintill omöjligt att avgöra vilken locus som är aktuell för ett argument.

För det andra är det inte särskilt praktiskt att försöka skilja på ifall ett argument bygger på locus ex causae, eller ifall det bygger på effectae. Svårigheten i detta kan motiveras då ”A är orsaken till B”

bär på samma innebörd som ”B är konsekvensen av A”. Detta lyser även igenom i arbete- och skatteexemplet ovan. Med andra ord kommer det i de flesta fall vara lika meningsfullt att söka efter locus ex causae som effectae i en analys av ett argument. På samma vis är det svårt att skilja på vad som bygger på locus ex antecedentibus respektive consequentibus, något som Cicero medger själv.

66

Argument som byggs utifrån dessa loci kan uppvisa hur ett visst ting är kopplad till ett annat ting, och i vissa fall kan dessa kopplingar vara oklara eller dolda.

67

För att se hur dessa loci förekommer kommer jag titta närmare på de argument som involverar statistik i samband med att talaren vill visa på en nödvändig eller möjlig kausal koppling mellan problem, fenomen, skeenden och dylikt.

I debatt 1 gör Reinfeldt en explicit kausal koppling mellan sin regerings åtgärder och antalet människor som har fått jobb sedan hans regering tog över makten:

Förbättrade och utökade resurser till arbetsmarknadspolitik, som riktar in sig till de grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden, förbättrad utbildningspolitik och utbyggt stöd för unga vuxna som vill komplettera sin utbildning – allt detta har vi gjort och det har lett till en ökad sysselsättning på 300 000 sedan vi tillsattes.

När Löfvén kontrar med att påstå att det snarare handlar om att Reinfeldts politik inte har hjälpt de 400 000 som är arbetslösa är det inte bara ett försök till att ändra problemformulering, såsom påpekats i locus ex definitione-avsnittet ovan, utan även ett argument som försöker avfärda det sam- band mellan regeringens politik och den ökade sysselsättningen som Reinfeldt vill slå fast.

I motsättning till Reinfeldt hävdar Löfvén att regeringens åtgärder har varit verkningslösa.

Istället vill Löfvén visa att regeringens politik har lett till hög arbetslöshet. Här går det alltså att se en aspekt av debatt 1 som kretsar kring verifieringen eller avfärdandet av två olika samband: dels ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens handlingar och den ökade sysselsättningen, dels ifall det finns en kausal koppling mellan regeringens handlingar och den ökade arbetslös- heten. Båda debattörerna försöker understöda sin syn på dessa kopplingar med hjälp av sina statistikuppgifter. På samma sätt kan Reinfeldts problemformulering, som placerar den svenska                                                                                                                

66 Cicero 2003, 53, s. 143.

67 Cicero 2003, 63, s. 149.

References

Related documents

Tillsammans med den i avhandlingen refererade Kimmel får Smith mig också att fundera över en alternativ väg: Vad hade hänt om Kvarnhall analyserat inomgruppsvariation, genom att

Experimentell policy och policyexperiment diskuteras i första hand inom ramen för policy för främjande av innovation, entreprenörskap och utveckling av små och

En situation där två lika viktiga men ömsesidigt uteslutande mål ska uppnås uppstår ofta inom ramen för innovationssamarbeten mellan företag!. Innovationssamarbeten är viktiga,

I detta avsnitt redovisas förslag till tidplan för när gränsvärden om klimat- utsläpp från byggnader kan införas.. Förslaget baseras på att det ska leda till

Detta till skillnad från en regenerering som innebär en helt återställd vävnad som inte kan skiljas morfologiskt eller gällande funktion från vävnaden innan

In conclusion, the study shows that Swedish as a second language students are constructed through the school’s institutional conditions: policy documents, the organization

136 Framför allt utifrån ett metodologiskt perspektiv (se avsnitt 9.2).. Resultaten visar vidare hur både skola, medier och familj utgör sociala praktiker som möjliggör

4.4 Glukoskoncentration Medelvärdena för glukoskoncentrationen var likvärdiga i bastu och vid cykling i rumstemperatur men vid rökdykartestet uppmättes högre värden efter