När närhet kräver ett avstånd
Ett försök att förbättra förståelsen för anorexia nervosa Sofia Molin Nylander
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015
Handledare: Janne Lindqvist Examinator: Patrik Mehrens
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning
1. Inledning 3
1.1 Bakgrund 4
1.2 Material 6
1.3 Syfte och frågeställningar 8
1.4 Tidigare forskning 9
1.5 Teori och metod 10
2. Analys 14
2.1 Det gamla rummets ramar 14
2.1.1 Diskurserna 15
2.1.2 Begripligheten 17
2.1.3 Erkännandet 21
2.2 De nya rummens ramar 23
2.2.1 Begripligheten 23
3. Sammanfattande slutsatser 26
4. Förslag på vidare forskning 28
Käll- och litteraturförteckning 30
”Varje normativt fall skuggas i själva verket av sitt eget misslyckande [...]
Den faller utanför ramen som normen tillhandahåller, men bara som en obeveklig dubbelgångare vars ontologi inte kan tryggas, men vars status som
levande är öppen för att uppfattas.”
- Judith Butler
1. Inledning
Under slutscenen i den Oscarsbelönade filmen Gravity krälar Sandra Bullock för första gången på månader långsamt upp ur vattnet till tonerna av Steven Price musik efter en rymdresa som slutat i
katastrof. Utöver att vara den kanske starkaste filmscenen under hela 2013 ringar den även in vad som ur åtminstone en synvinkel kan sägas vara människans syfte – att vandra, frodas och överleva på planeten jorden. När Bullocks ben viker sig under gravitationen i vattenbrynet skrattar hon, biter ihop käkarna och mumlar: ”No”. Det är precis här hon ska vara och det är detta hennes kropp, sedan det första djuret för flera hundra miljoner år sedan tog sig upp på land för allra första gången, har utvecklats till. Denna biologiska funktion som förankrar vår kropp i naturen är långt ifrån den enda som givits denna kropp sedan dess. I stället för att låta den vara ifred och genom sina processer förse oss med liv, blir den till ett redskap som används för att uppnå olika mål – den blir till någonting att angripa i debatt, att kontrollera och disciplinera genom träning och dieter, att trycka ihop, forma och inte sällan objektifiera i en sexistisk, patriarkal samhällsstruktur.
Kroppens funktion har alltså vidgats och ser idag ut på vitt skilda sätt beroende på det fält som den betraktas inom. På samma gång upptäcker och kategoriserar man en mängd förhållanden till den egna kroppen som inom medicinsk vetenskap klassas som sjukdom. En av dessa sjukdomar är anorexia nervosa, som utanför de medicinska rummen i folkmun kallas för anorexi. Anorexi beskrivs på
Vårdguidens hemsida som ”en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man svälter sig själv”1 och Svenska Akademiens ordlista förklarar sjukdomen med orden ”aptitlöshet” och ”självsvält”.2
De förklaringsmodeller som rör anorexi tar sig an kroppen på vitt skilda sätt för att på just sina vis förklara det man ännu inte förstår. De sociokulturella förklaringsmodellerna skiljer sig här från de medicinska i den mån att de förstnämnda hellre väljer att se till vilken funktion kroppen ges och förvägras i enlighet med underliggande samhällsstrukturer och den senare till den drabbade individens biologiska förutsättningar. Gemensamt för dessa sätt att ta sig an kroppen, och som har med själva behovet av att förklara att göra, torde vara att man försöker förstå – förstå upphovet till ätstörningar med sitt egna vokabulär och perspektiv.
Att handskas med någonting man inte förstår har tack vare den rådande medicinska diskursen möjliggjort för typiska ”flickproblem” att historiskt sett placeras inom denna diskurs och klassas som sjukdom.3 Ätstörningar som anorexi är ett typexempel på något som fortfarande i högre grad drabbar
1 Landstinget i Uppsala län, 1177 Vårdguiden, ”Anorexi”, http://www.1177.se/Uppsala-lan/Fakta-och-
2 Svenska Akademien, ”anorexi”, Svenska Akademiens ordlista över svenska språket, uppl.13, Stockholm:
Norstedts akademiska förlag 2006, s. 25.
3 Anna-Karin Larsson, Flickan i medicinen. Ungdom, kön och sjuklighet 1870-1930, (diss.) Örebro:
Universitetsbiblioteket 2007.
kvinnor än män, 4 samtidigt som den medicinska diskursen länge varit rådande med närmast ensamrätt att förstå och tolka ätstörningsproblematiken.5 Trots att mer sociokulturella förklaringsmodeller på senare tid vunnit mark är de retoriska försöken att nå en förklaring i detta fall i stort sett obefintliga. Samtidigt vet vi att antalet kvinnor som drabbas av anorexi ökar i takt med att de sätt på vilka unga exponeras för bilder på kvinnokroppen och tvingas förhålla sig till dessa blir fler. Dessa sätt blandar inte sällan samman det personliga och offentliga i en strid ström av bloggar, Instagramkonton och andra sociala nätverk, på vilka bilder på användarna ofta är närvarande. De talar- och lyssnarpositioner man av rådande diskurser ges är som följd beroende av dessa bilder och hur de förstås och accepteras av de som lyssnar, och möjligheten att tala och röra sig på det sätt man önskar blir i förlängningen även det beroende av den kropp man visar upp. Ett retoriskt perspektiv på den funktion kroppen och bilden på denna fyller för en själv och för andra, var detta sker någonstans, samt hur det påverkar förhållandet till ens egen kropp, blir därför centralt för en förståelse av ätstörningsproblematik idag.
1.1 Bakgrund
Att reda ut de betingelser under vilka förståelse äger rum har många gjort. Att vi människor förstår på olika sätt av olika anledningar är därför inte främmande. Kanske skulle det räcka med att vi lärde oss att se saker ur andras ögon för att inga konflikter eller orättvisor skulle uppstå. Detta är dock ingen enkel sak när de positioner vi kan förstå och uttrycka oss utifrån styrs av större diskurser som avlöser varandra i en strid ström av normerande social praktik. I och med detta bör man i undersökandet av all mänsklig interaktion fråga sig hur och varför aktörernas talar- och lyssnarpositioner diskursivt skapats och vad detta får för konsekvenser. Talarpositionerna har i denna mening en bredare innebörd än en som enbart rör det talade ordet; här menar jag alla de sätt man kan uttrycka sig på, vilka sedan kan uppfattas av andra. Denna uppfattning är vad jag menar med lyssnandet, och i ett uppfattande eller lyssnande ingår alltid en slags tolkning och därmed också en individuell, subjektiv förståelse.
År 2004 brainstormade Tim O'Reilly tillsammans med MediaLive International fram uttrycket Webb 2.0, vilket skiljer sig från en tidigare version när det kommer till användarens roll. I det tidigare internet tog användaren i högre grad del av statisk information, till skillnad från i Webb 2.0 där användaren i stället förväntas bidra med någonting.6 I samklang med detta skriver Ulla Carlsson, professor i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, att passiva betraktare på
4 Rapport från Stockholms läns landsting om medicinskt programarbete, Regionalt vårdprogram, Ätstörningar, 2009 (RV 2009:02), Stockholm: Stockholms läns landsting 2009, s. 3.
5 Anna-Karin Larsson, ”Uppfostran till självsvält? Om yttre och inre kontroll av den unga flickans kropp och karaktär kring sekelskiftet 1900”, Socialvetenskaplig tidskrift, 2001:1-2, s. 105.
6 Peter Giger, Participation Literacy. Part 1: Constructing the web 2.0 concept, (diss.) Karlskrona: Blekinge Institute of Technology 2006.
internet idag har blivit till aktiva deltagare.7 Dessas interaktion skiljer sig till stora delar från tidigare formers. Främst för att interaktionen innefattar allt det användaren uttrycker, kommenterar och därmed binder till sig själv, exempelvis i form av postade bilder, gillade sidor, delade artiklar samt mer eller mindre explicita åsikter, via alla de kanaler och enligt eller i motsats till alla de diskurser som möts, korsas och fragmentiseras på grund av internets både tidsliga, geografiska och kontextuella avstånd. Idag sker en stor del av interaktionen mellan unga på just internets sociala medier, vilka enligt en svensk undersökning från år 2009 räknas som populära aktiviteter för hela 84 % av personerna i åldern 15-24 år en genomsnittlig dag.8 Den visuella delen av dessa medier ges större och större plats och blir därför allt mer central för interaktionen. Den till viss del bild-baserade bloggplattformen Tumblr har idag (2015-05- 21) över 237 miljoner registrerade bloggar,9 och på mobilapplikationen Instagram delas samtidigt över 60 miljoner bilder varje dag.10 Även andra medier använder sig till stor del av bilder och det sociala
nätverket Facebook hade med sin hittills oöverträffade storlek i slutet av år 2014 lyckats värva över 1,35 miljarder användare,11 vilka nästan alla profilerar sin egen sida med en bild på sig själva. Då dessa mediers främsta funktion är, precis som namnet avslöjar, att erbjuda sätt att socialisera sig på blir det, med tanke på både det visuella fokus och den aktiva användaren, till stor del via bilder som denna
användare får tillgång till den information som behövs för att förstå sin samtalspartner och sig själv i den av avstånden fragmentiserade interaktionen.
I och med att människor med hjälp av internets möjligheter förflyttar sig, uttrycker sig och bidrar till att nyansera och ständigt förändra hur världen förstås och vilka diskurser som dominerar blir det samtidigt tydligt vilka faktorer som trots detta verkar stabila. De skilda åsikter som uttrycks bildar inte sällan, trots sina olikheter, sidor, grupper, hashtaggar, bloggar och konton vars syften är att hylla eller fördöma just ett utseende eller en kroppstyp. Hashtaggarna #curves och #fitspo har idag (2015-04-11) använts 2 miljoner respektive 18,5 miljoner gånger på Instagram, Facebooksidan ”Yeah, she squats”, i vilken bilder på tjejer vars rumpor vittnar om att de tränat postas, har över 1 miljon gillningar.12 På grund av detta fokus på kroppen förs ständigt debatter om hur man på bästa sätt bör ta upp kampen mot
kroppsidealen, eller om det överhuvud taget behövs, samt vilka som egentligen är boven bakom dem.
Artisten och bloggaren Zara Larsson skrev i januari år 2015 ett inlägg om att hon äntligen gått upp i vikt
7Ulla Carlsson, ”Introduktion”, Barn och unga i den digitala mediekulturen, Ulla Carlson (red.), Göteborg:
Nordicom/Göteborgs Universitet 2009, s. 9-11.
8 Ibid. s. 11.
9 Tumblr, About, https://www.tumblr.com/about (2015-05-21).
10 Instagram, About Us, https://instagram.com/about/us/ (2015-05-21).
11 Michael Jenselius, ”Så många användare har Facebook”, PC för alla. Digitala hemmet 29/10 2014, http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.591378/sa-manga-anvandare-har-facebook (2015-04-10).
12 Facebook, ”Yeah, She Squats.”, https://www.facebook.com/yeahshesquats?fref=ts (2015-05-06).
och att ”celluliter har väl alla, no biggie”.13 Detta hyllades i medier och beskrevs som ett sätt på vilket hon trotsade kroppsidealen. Som svar på detta skrev dock bloggaren Natashja Psomas Blomberg, som skriver under namnet Lady Dahmer, ett inlägg med rubriken ”Man får bara vara tjock om man inte är tjock på riktigt”, i vilket hon kritiserade Larsson för att framställa sig som tjock när hon i själva verkat var smal, vilket bidrar till att människor som verkligen är överviktiga osynliggörs.14 Våren 2012 släppte Isabella Löwengrips eget magasin Egoboost ett nummer med en avklädd Löwengrip på omslaget,
inramad av namnet på deras nya kampanj ”Size Me”.15 Kampanjen fick en hel del positiva reaktioner för att den lyfte fram kvinnokroppens mångfald. Samtidigt reagerade folk på att detta var ännu ett sätt att hylla den kurviga kvinnokroppen och exkludera de som försöker gå upp i vikt utan att lyckas.16 Dessa hyllanden, förkastanden och åsikter om vad som är rätt typ av kropp drabbar idag samman i vad som kan liknas vid ett slags ”Clash of the Kroppsideal”.
1.2 Material
Som tidigare konstaterats ser man fortfarande i högre grad att kvinnor drabbas både av det förtryck som av kroppsidealen följer samt i förlängningen av ätstörningar som anorexi. De material jag kommer att utgå från i försöket att förstå anorexi är därför två konkreta exempel på fenomen på internet, vilka kan ses som samtidigt personliga och offentliga, och som rör kvinnor och kvinnors kroppar.
De två materialen har två olika syften, vilka beror på hur dessa material är utformade. Det första består av utvalda delar av Instagramkontot ”babe_ebba”, vilket är ett personligt Instagramkonto som drivs av studenten Ebba Nilsson. Instagram är en gratis mobilapplikation vilkens funktion är att dela bilder, kortare filmer och att kommentera andras sådana. Applikationen tillåter användaren att skapa ett konto som kan göras privat eller offentligt, där bilderna läggs upp och av andra användare kan
kommenteras. När man kommenterar gör man det via sitt användarkonto som inte behöver visa
personliga uppgifter, varför kommentarerna kan sägas vara helt eller delvis anonyma. Nilsson beskriver sig på sitt konto som en ”plus sized bitch” och i andra sammanhang som en kroppspositiv internetaktivist som uppmanar till att våga visa sig som tjock och lycklig.17 Kontot har idag (2015-05-06) 9,092 följare och bildflödet består till stor del av bilder på Nilsson själv, utan längre texter till. För att möjliggöra för
13 Zara Larsson, ”Thick bitches only” (2015-01-13), Zara Larsson, http://www.zaralarsson.se/2015/01/13/thick-bitches/ (2015-04-11).
14 Natashja Psomas Blomberg, ”Man får bara vara tjock om man inte är tjock på riktigt” (2015-01-15), Lady Dahmer, http://ladydahmer.nu/man-far-bara-vara-tjock-om-man-inte-ar-tjock-pa-riktigt/ (2015-04-11).
15 Isabella Löwengrip, ”SIZE ME” (2012-04-30), Blondinbella, http://blondinbella.se/2012/04/size-me/
(2015-04-20).
16 Hanna Persson, ”Kampanjen Size Me” (2012-05-09), HanaPee, http://hanapee.com/blog/2012/05/09/sizeme/ (2015-04-20).
17 Edit, Film/TV, ”EDIT TV: PLATSEN – BABE_EBBA”, http://edit.se/tv/edit-tv-platsen-babe_ebba/ (2015- 05-05).
analysen har jag gått igenom och närläst en stor mängd kommentarer från Instagramkontot. Då Nilsson väljer att ta bort många av de kommentarer som syftar till att trycka ner henne och sprida negativ
stämning kontaktade jag henne för att höra om hon ville dela med sig av kommentarer hon tagit bort som rört hennes utseende och kropp. Som svar fick jag mängder av kommentarer som jag tidigare inte sett och som fick vägas samman med de kommentarer jag tidigare hittat. Genom närläsning har jag kunnat
urskilja vissa mönster som bildat diskurser, vilka de kommentarer som explicit lyfts fram i analysen får sammanfatta och utgöra exempel på.
Mitt andra material är ett konkret exempel på hur begreppet Pro-ana används. Pro-ana är ett samlingsnamn för en internetkultur som rör sjukdomen anorexi. Hur folk använder begreppet varierar dock kraftigt. Svenska Wikipedia beskriver Pro-ana som ”en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd”,18 men personen bakom en av de största internationella Pro-anabloggarna menar att det inte alls finns något i begreppet som uppmanar till anorexi.19 I kontrast till detta skriver Emma Rich i en studie från Loughborough University: ”The various data sources point towards the ways in which young women 'accomplish' anorexia and in doing so draw upon and contribute to what might be described as a subculture.”20 I samma studie beskrivs anorexi som en av få sjukdomar vilken personer aktivt söker sig till. Några av de idag (2015-05-10) största svenska bloggarna som profilerar sig som Pro-ana har undertitlarna ”Vi väljer själva vilken värld vi vill leva i, jag valde min att stå i mellan två. Ana/Mia”och ”En livsstil, ett val”, 21 vilket tyder på att anorexi, och det förhållande till kroppen som av detta följer, här ses som just en livsstil i stället för en sjukdom. Kanske kan man i sitt försök att fånga en enhetlig definition av begreppet endast säga att det är något som erbjuder ett slags svar på ett behov som finns i samhället, ett alternativt sätt att vara och se på sig själv som inte erbjudits i tidigare diskurser, där kroppen har en annan funktion än den tidigare har tillåtits ha. Sarah R. Brotsky och David Giles kommer i en undersökning fram till något som liknar detta, nämligen att begreppet inte alls bör förstås som något helt enhetligt utan som ”loqal cliques offering temporary relief from offline hostility.”22 Det konkreta material som kommer användas i denna uppsats analys är ett inlägg på den tidigare nämnda internationella bloggen ”The Pro-ana lifestyle Forever”, vilket heter ”ana religion &
18Wikipedia, ”Pro-ana”, http://sv.wikipedia.org/wiki/Pro-ana, (2015-02-26).
19theproanalifestyleforever, ”COMMON PRO-ANA MYTHS” (2014-01-08), The Pro-Ana lifestyle Forever, https://theproanalifestyleforever.wordpress.com/2014/01/08/common-pro-ana-myths/, (2015-02-26).
20 Emma Rich, ”Anorexic dis(connection): managing anorexia as an illness and an identity”, Sociology of Health & Illness 2006:3, s. 285-286.
21 Hunger is not painful, being fat is, http://anaanna.blogg.se/ (2015-05-10); En livsstil, ett val, http://proanamiaa.blogg.se/ (2015-05-10).
22Sarah R. Brotsky & David Giles, ”Inside the 'Pro-ana' Community: A Covert Online Participant Observation”, Eating Disorders: The Journal of Treatment & Prevention 2007:15, s. 93.
lifestyle.”23 Inlägget har valts ut för att man genom dess underrubriker ges insikt i hur denna livsstils praxis kategoriseras: ”Thin Commandments”, ”Why I starve myself”, Ana's Creed”, ”Ana's Laws”,
”Ana's Psalm” och ”Letters to and from Ana”.
Anledningen till att just dessa två material valts ut är att det första, i egenskap av sin mer
interaktiva form, ger en bra inblick i hur kvinnokroppen diskursivt bemöts och konstrueras i ett samtidigt personligt och offentligt rum, samt i den funktion som kroppen och bilden på denna ges av de som har makten att göra detta. I det andra materialet får man tillgång till en slags praxis som uppstått till följd av hur kroppen i andra rum bemötts och konstruerats, och som nu erbjuder ett alternativt sätt att se på sig själv och sin egen kropp, vilket enligt den medicinsk diskursen kategoriserats som anorexi.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att förstå anorexi på ett annorlunda sätt. Att enbart förstå annorlunda är kanske ingen anledning till att skriva en uppsats, utan är som Hans-Georg Gadamer säger: det enda sätt på vilket man kan förstå något över huvud taget. Anledningen till att en annorlunda förståelse just i detta fall behövs beror på hur anorexi tidigare har förklarats, vilket närmare kommer att diskuteras i
nästkommande kapitel. Det är delvis i kontrast till, men också som en förlängning av, denna forskning som uppsatsen kommit till liv. Ur ett större perspektiv syftar uppsatsen till att genom en förbättrad förståelse för anorexi även vara till hjälp i utformandet av behandlingsmetoder för ätstörningar i framtiden.
Man kan fråga sig varför en så stor del av analysen upptas av en diskussion kring rådande diskurser när uppsatsens främsta syfte är att nå en bättre förståelse för anorexi än den som idag erbjuds. Tar man dock hänsyn till att kroppen och det förhållande som råder till den skapas av hur vi tolkar våra
upplevelser och vår verklighet, samt av hur detta i sin tur på olika sätt möjliggjorts, blir ett beaktande av de diskurser som rör kvinnokroppen centralt för en förståelsen av ett visst förhållandet till denna kropp.
Frågeställningarna som leder undersökningen framåt är tre. Den första rör främst analysens första del och lyder: ”Hur kan kvinnokroppen tänkas begripliggöras enligt de diskurser som synliggörs på Nilssons Instagramkonto, och varför?”. De resterande två lyder: ”Kan man i jämförandet av de förhållanden till kroppen som kommer till uttryck i mina två material närma sig en förståelse för den funktion kroppen ges hos Pro-ana?”, samt avslutningsvis: ”Kan resultaten från denna jämförelse på något sätt bidra till en djupare förståelse för anorexi i stort?”.
23theproanalifestyleforever, ”ana religion & lifestyle”, The Pro-Ana lifestyle Forever, https://theproanalifestyleforever.wordpress.com/religionandlifestyle/, (2015-04-16).
1.4 Tidigare forskning
Idag görs trots den medicinska dominansen studier från andra discipliner i syfte att förklara ätstörningar ur alternativa perspektiv än de som tidigare dominerat, bland annat från sociologiska, feministiska och beteendevetenskapliga håll. En faktor som ofta studeras inom sociokulturella sammanhang är medias påverkan i form av exponering av bilder på den smala kroppen.24 Då dessa bilder på ett eller annat sätt används i säljande syfte tenderar forskare att förklara ätstörningsproblematiken med hänvisning till kapitalistiska intressen och patriarkala utgångspunkter.25 På grund av att kvinnans möjligheter att röra sig i det offentliga rummet bestäms av hur väl hon uppnår idealbilden av kvinnan, genom disciplin och självkontroll, finns enligt den feministiska filosofen Susan Bordo ingen tid över för att utmana den patriarkala samhällsstrukturen.26 Bordo menar även att övervikt länge associerats med låg moral, lättja och lathet, medan den smala kroppen associerats med kontroll och ordning, samt att den kvinnliga och den manliga kroppen konstrueras genom en mängd motpoler i vilka den patriarkala ideologin identifierar kvinnan som ett hot mot samhällsordningen.27 Eftersom mannen, historiskt sett, haft övertaget och därför möjligheten att tolka världen har kvinnans chans att röra sig fritt i denna värld ökat om hon skapat en fast, nedtonad kropp som inte längre kan sägas utgöra ett hot mot mannens ställning.28 Detta fokus på den västerländska individualismen, samhällsordningen och behovet av kontroll och perfektion som förklaring till hur kvinnans förhållande till sin egen kropp påverkas hänvisar även Jennifer Wilson till i sin studie som bygger på intervjuer med fyra socialarbetare som förklarar ätstörningar.29
Ett synsätt som skiljer sig från detta är Megan Jane Warins, som i Becoming and Unbecoming:
Abject Relations in Anorexia argumenterar för att anorexi kan förstås på ett annat sätt än vad en stor del av forskningen föreslår. I stället för att se anorexi som ett exempel på den västerländska
besattheten av självständighet och självkontroll menar hon att erfarenheter av anorexi till stor del är relationella och dynamiska, i stället för statiska och autonoma:
Anorexia, I argue, is fundamentally concerned with issues or relatedness [...] Moreover, in people's experiences, these types of relatedness were described as simultaneously horrifying
24 Sharlene Hesse-Biber et al., ”The mass marketing of disordered eating and eating disorders: the social psychology of women, thinness and culture”, Women's Studies International Forum, 2006:15, s. 215.
25 Hasse-Bieber et al. 2006, s. 208 & 212.
26 Susan Bordo, Unbreakable weight, feminism, Western culture, and the body, California: University of California Press 2003, s. 66.
27Nick Fox, Katie Ward & Alan O'Rourke, ”Pro-anorexia, weight-loss drugs and the internet: and 'anti- recovery' explanatory model of anorexia”, Sociology of Health & Illness 2005:7 s. 950.
28Ibid.
29 Jennifer Wilson, ”Beyond psychiatry: How social workers conceptualise women and self-starvation”, Australian Social Work 2004:2, s. 152-158.
yet desired [...] Central to people's experiences were dynamic and dialectical relationships of belonging and disconnection, of contamination and purity, of desire and horror.30
Att denna sjukdom till stor del kan förstås i form av relationer visar även Rich i sin artikel som delvis innehåller en kvalitativ studie gjord på ett av Storbritanniens ledande centrum för behandling av
ätstörningar. Rich skriver att kvinnorna som deltog i studien kände sig missförstådda och avskilda, först från människorna runt dem men i förlängningen även från sina egna kroppar.31 Hon skriver:
All of the young women in our study reported feeling misunderstood and isolated, and bemoaned having their eating disorder pathologised or medicalised by 'significant others' [...]
Most significantly, many of them found that this disconnection was related to the ways in which others 'read' the anorexic body, in ways that they felt served only to pathalogise them.32
Det jag med denna uppsats hoppas kunna komplettera med är en förklaring som i stället för att benämna kvinnornas syn på sina kroppar och sig själva som antingen en sjukdom eller ett närmast statiskt resultat av samhällsstrukturernas obevekliga makt, är öppen för att betrakta dessa som långt mer både
grundläggande och komplexa. Min utgångspunkt springer ur det Warin i sin avhandling lyfter, nämligen att är man öppen för att se själva tillståndet mellan personen och dennes kropp som dynamiskt och föränderligt, som samtidigt fyllt av tillhörighet och avstånd, kan man närma sig en förståelse för anorexi.
1.5 Teori och metod
De teoretiska utgångspunkterna i denna uppsats har ett särskilt fokus på begriplighet och makten som följer av och möjliggör erkännandet av ett subjekt. Mer specifikt har jag inspirerats av Michel Foucaults syn på förhållandet mellan makten, individen och diskursen och Judith Butlers syn på förhållandet mellan begriplighet och erkännande, samt mellan kroppens ”verklighet” och det språksystem som konstruerar, formar och i viss mån kontrollerar denna kropp. Dessa teoretiker har valts ut för att de tillsammans diskuterar sådant som är grundläggande för vår individuella förståelse, d.v.s. hur vi begriper och sedan väljer att erkänna andra i förhållande till oss själva. Detta blir både relevanta och intressanta
utgångspunkter i en analys som syftar till att både reda ut hur och varför kvinnokroppen bemöts som den gör enligt rådande diskurser, samt diskutera hur detta kan påverka förhållandet till ens egen kropp på ett
30 Megan Jane Warin, Becoming and Unbecoming: Abject Relations in Anorexia, (diss.) Adelaide: University of Adelaide 2002.
31Rich 2006, s. 289.
32 Ibid.
sätt som slutar i vad som idag klassas som en ätstörning. Trots att Foucault och Butler utgör de största stöttepelarna i denna uppsats används även andra teoretiker i mindre utsträckning som angränsar till eller kompletterar dessa två teoretikers synsätt.
Både Foucault och Butler behandlar i sina verk frågan om hur makten ska förstås. I stället för att makten ses som ett extern, närmast autonomt medel som verkar på vissa individer och inte andra, bör den enligt Foucault förstås som ett nät genom vilkas trådar individer cirkulerar och alltid befinner sig i en position där de både blir utsatta för och utövar makten samtidigt.33 I likhet med detta utvecklar Butler i The Psychic Life of Power tidigare teorier om hur ett subjekt skapas och närmar sig frågan om hur vi ska förstå skapandet i form av att den makt som först verkade extern och utövades på subjektet av en
överordnad, i stället antar en psykologisk form som utgör subjektets själva identitet.34 Med andra ord måste subjektet simultant underställa sig makten och bli till det som kommer kunna utöva den för att över huvud taget skapas. Kanske, menar Butler, skall själva subjektet i sig förstås som denna maktens
vändning utifrån och in, som en retorisk performativitet, vilket Butler klargör på följande sätt:
The claim that a discourse ”forms” the body is no simple one, and from the start we must distinguish how such ”forming” is not the same as a ”causing” or ”determining” [...] Such subjection is a kind of power that not only unilaterally acts on a given individual as a form of domination, but also activates or forms the subject.35
Den rådande diskursen verkar alltså inte bara genom att trycka på subjektet utifrån, utan formar detta subjekt på så sätt att det tillhandahåller de möjligheter och omöjligheter för subjektet att verka, agera och på så sätt även aktivt formas inifrån.
Subjektskapandet blir här till ett sätt att förstå behovet av identiteten, vilket med andra ord kan sägas vara just en makt som utövas på individen inifrån, av denne själv, och som är en följd av att ikläda sig rollen som subjekt. På grund av detta blir subjektets ”befrielse” från externa auktoriteter aldrig tillräcklig för att subjektet ska ses som riktigt fritt, då denna frihet i sig har gränser vilka består av och utgör villkoren för subjektets själva formation.36 För att illustrera och utveckla använder Butler en fängelseliknelse hon tagit från Foucault:
The prison thus acts on the prisoner's body, but it does so by forcing the prisoner to
approximate an ideal, a norm of behavior, a model of obedience [...] it is, as Foucault insists, the way in which ”he becomes the principle of his own subjection”. This normative ideal
33 Michel Foucault, Power/Knowledge, New York: Pantheon Books 1980, s. 98.
34Judith Butler, The Psychic Life of Power, Stanford: Stanford University Press 1997, s. 3.
35Ibid., s. 84.
36Ibid., s. 33.
inculcated, as it were, into the prisoner is a kind of psychic identity, or what Foucault would call a ”soul” [...] the soul is the prison of the body.37
Varför det överhuvud taget är relevant att prata om livets vara och ett visst livs möjligheter utifrån maktens funktioner förklarar Butler närmare i inledningen till Krigets ramar – När är livet sörjbart?:
”Livets 'vara' är i sig konstituerat med selektiva medel; resultatet blir att vi inte kan referera till detta 'vara' utanför maktens funktioner, och vi måste göra de specifika maktmekanismer genom vilka liv skapas mer precisa.”38 I egenskap av selektiva har medlen med vilka ett liv konstitueras valts ut av någon med makt att göra just detta – någon som i förlängningen har makt att konstituera livets ”vara” – med andra ord: att erkänna ett visst subjekt. Ett liv är följaktligen ett liv med villkor som tillhör en viss diskurs.
Att livet innefattar en osäkerhet är givet för alla som accepterar att vi en gång skall dö, men Butler talar främst om osäkerheten som en social faktor som har med erkännande att göra: ”Osäkerhet
implicerar att leva socialt, det vill säga det faktum att ens liv i någon mening alltid är i händerna på någon annan.”39 Vidare menar hon att man aldrig kan erkänna sig själv: ”Den sociala implikationen av detta synsätt är emellertid precis det att detta ”vi” inte erkänner, och kan inte erkänna, sig självt [...].”40 Detta visar, igen, att villkoren för erkännandet av ett liv enligt Butler alltid bestäms av någon annan i samklang med den diskurs denna verkar enligt: ”Dessa kategorier, konventioner och normer som förbereder eller upprättar ett subjekt för erkännandet [...] föregår och möjliggör själva erkännandeakten.”41 Erkännandet föregås i sin tur, och är beroende av, begriplighet: ”Just som normer för erkännbarhet bereder vägen för erkännande, så betingar och skapar alltså scheman för begriplighet normer för erkännbarhet.”42 Foucaults
”själ” kan enligt Butler förstås som just en förutsättning för att ett subjekt kulturellt skall begripas, och denna själ består bland annat av den identitet subjektet tillskriver sig själv och som skapas och
upprätthålls i kontrast till andras.43
I Bodies That Matter exemplifierar Butler begripligheten genom att ge en förklaring till hur kön och genus kan förstås: ”'Sex' is, thus, not simply what one has, or a static description of what one is: it will be one of the norms by which the 'one' becomes viable at all, that which qualifies a body for life within the domain of cultural intelligibility.”44 Kön och genus som språkliga konstruktioner är alltså en
37Ibid., s. 85.
38Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag 2009, s. 13.
39Ibid., s. 23.
40Ibid., s. 24.
41 Ibid., s. 16.
42Ibid., s. 17-18.
43Butler 1997, s. 86.
44Judith Butler, Bodies That Matter, New York: Routledge 1993, s. xii.
förutsättning för att kroppen överhuvud taget skall begripas i en kulturell kontext. Butler redogör i samband med detta för vad hon kallar för ”reiteration”, vilket skulle kunna översättas till ”upprepning”
eller ”citering”. Hon menar att behovet av denna citering är ett bevis på att något materiellt, exempelvis en biologisk kropp, aldrig riktigt följer de normer som den är tänkt att göra.45 Det finns alltså alltid ett avstånd mellan vår konstruktion – vårt sätt att förstå vår fragmenterade omvärld – och det vi väljer att kalla för verklighet. Med detta i åtanke kan individer medvetet eller omedvetet felcitera system och normer. Butler använder som exempel transvestiter som varken kan placeras in i facket ”kvinna” eller
”man” men ändå är lika verkliga som de som kan. Denna ”felcitering” framkallar så att säga en spricka i systemet som gör att ljuset kan lysa in och synliggöra skillnaden mellan konstruktionen och det som ses som verklighet. Det är med andra ord genom genusfunktionen som det biologiska könet blir relevant.46
Ett begrepp som enligt båda dessa teoretiker är starkt sammanvävt med makten är det som idag kallas för diskurs. Det är svårt att finna en tydlig definition av begreppet, men det som kan utläsas av hur åtminstone Foucault använder det är att det är grundläggande för hur vi förstår oss själva och varandra, samt hur relationen oss emellan formas och uppstår. Viktigt att lyfta fram här är Foucaults syn på diskursen som ett slags vapen. Det är enligt honom inte i första hand på grund av att människor tycker olika som diskurser ställs mot varandra. I stället verkar det som att det ligger i dessas själva natur att för maktförhållandena utgöra en operator: ”Diskursen är batalj. Inte avspegling [...] förhållandet är i sig en makt”,47 vilket dessutom medför att diskursens själva existens är beroende av andra sådanas. Diskurserna visar enligt honom även på ett hierarkiskt arrangemang och förstärker vissa redan etablerade identiteter (exempelvis i form av status, klass, sexualitet) som i sin tur förstärks av redan existerande system såsom exempelvis lagar, media och utbildning. Hur diskursen fungerar som en operator kan man bättre förstå med hjälp av Butler, då hon menar att kön skapas diskursivt, i form av ett upprepande, eller citerande, av de akter som konstituerar genussystemet inom en given kontext.48 På detta sätt blir diskursen en operator för att genom genusfunktionen trycka in människors kroppar i språkligt konstruerade fack. Foucault poängterar även att diskursen inte främst bör uppfattas som de saker man säger eller själva sättet att säga dem på. I stället bör man se till diskurser som lika närvarande i sådant man inte säger – exempelvis i sätt att vara, beteendemönster eller rumsliga dispositioner.49 Att det är de som enligt diskursen och dess normer ges makt att erkänna ett liv förstår man bättre om man ser till hur Foucault ser på
sanningsskapandet som slutligen blir till dessa normer:
45Ibid.
46Butler, Gender trouble: feminism and the subversion of identity, New York & London: Routledge 1999, s.
174-180.
47 Michel Foucault, Diskursernas kamp, Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion 2008, s. 182.
48 Butler 1993, s. xi.
49 Foucault 2008, s. 182.
There can be no possible exercise of power without a certain economy of discourses of truth which operates through and on the basis of this association. We are subjected to the
production of truth through power and we cannot exercise power except through the production of truth.50
Det som enligt rådande diskurser blivit till sanning eller norm styr följaktligen i ett större perspektiv vilka liv som erkänns och inte erkänns, vilket i sin tur föregås av möjligheten att utifrån sin subjektiva
utgångspunkt begripa dem.
Metodiskt har jag i analysen gått igenom och närläst kommentarerna från Nilssons Instagramkonto.
Genom närläsning har jag kunnat urskilja vissa mönster som bildat diskurser, vilka de kommentarer som explicit lyfts i analysen får sammanfatta och utgöra exempel på. Med utgångspunkt i de identifierade diskurserna och de begrepp som tagits upp i detta kapitel diskuterar jag sedan hur kvinnokroppen i enlighet med dessa diskurser begrips, erkänns eller utgör ett hot. I analysens andra del används resultaten från den första för att undersöka innehållet i inlägget på Pro-anabloggen, jämföra detta med det
förhållande till kroppen som kommer till uttryck på Nilssons Instagramkonto och se om det finns någon form av orsakssamband mellan de anledningar till att Nilssons kropp bemöts som den gör och det förhållande som kommer till uttryck i inlägget på Pro-anabloggen. Här bör också poängteras att jag omöjligt kan veta vad personerna bakom materialen egentligen tycker och vill uttrycka. I stället utgår jag från hur någonting manifesteras och motiverar utifrån detta min tolkning för att kunna använda den i analysen.
2. Analys
Följande analys är uppdelad i två delar: det gamla rummet och det nya rummet. Dessa är tankemässiga verktyg framför reella rum och syftar främst till att förenkla åskådliggörandet av skillnaderna i
konstruktionen av och förhållandet till kvinnokroppen. Detta för att möjliggöra en jämförelse mellan då och nu, mellan tidigare diskursers bemötande och den syn på kroppen som manifesteras i Pro-
anabloggen.
2.1 Det gamla rummets ramar
I det gamla rummet dominerar de diskurser som kvinnorna bakom mina material konstruerats och bemötts enligt innan de skapade ett nytt och i viss mån eget rum på internet. Då användarna som kan kommentera Nilssons Instagramkonto fortfarande befinner sig i det gamla rummet när de kommenterar
50 Foucault 1980, s. 93.
hennes kropp i det nya, uppstår här en slags bro som gör att man på Instagramkontot kan finna vägar in till de diskurser som idag råder kring kvinnokroppen och som Nilsson i sitt nya rum på ett sätt lämnat. I diskurserna finner man de ramar i form av gränser som sätts upp för subjekten i och med att de begrips och erkänns av de med makt att göra detta i enlighet med de aktuella diskurserna – med Butlers termer:
”med selektiva medel konstitueras”.
2.1.1 Diskurserna
Hur jag i denna uppsats konstruerar och använder begreppet diskurs inspireras av fler teoretiker än Foucault och Butler. Bland annat förklarar Sara Mills i inledningen till boken Discourse synen på diskursen som något som ger en möjlighet att definiera sig själv på ett nytt sätt som inte erbjudits i tidigare diskurser:
[the discourse] enables us to consider ways in which subjects can come to a position of disidentification, whereby we not only locate and isolate the ways in which we as subjects have been constructed and subjected, but we also map out for ourselves new terrains in which we can construct different and potentially more liberating ways in which we can exist.51
Om mina material kan ses som svar på det förtryck i form av kroppsnormer som följer av de rådande diskurserna bör det närmare undersökas vilka dessa diskurser kan tänkas vara. Att beakta alla tänkbara diskurser som är kopplade till kvinnorna bakom mina material är i stort sett omöjligt, då jag inte vet tillräckligt mycket om dessa som individer. På grund av detta flyttas mitt fokus från kvinnorna som individer till begreppet kvinnan. Detta för att de diskurser som på Instagramkontot kommer till uttryck, och därför med Butlers termer fortfarande till viss del formar subjektet, inte bara berört just denna kvinna som individ utan denna kvinna för att hon är kvinna. Nedan studerar jag delar av framförallt det första materialet för att reda ut vilka diskurser som där kommer till uttryck.
Under en av bilderna från Nilssons Instagramkonto som visar en debattartikel hon skrivit i Svt Opinion, med rubriken ”Att älska sig själv är det allvarligaste brottet”52, har användaren ”hjortrongott”
kommenterat:
”Jag kan säga så här va, bara genom att läsa rubriken, bra att du kan få likadana människor som dig själv att känna något värde genom att vara lika hopplösa, du har tydligen dålig självkänsla och genom det vill du ta de skiten och dra över andra, och du lyckas, och det är tragiskt”.
51 Sara Mills, ”Introduction”, Discourse, London: Routledge 2004, s. 15.
52 Ebba Nilsson, ”Att älska sig själv är det allvarligaste brottet”, Svt Nyheter Opinion 6/3 2015, http://www.svt.se/opinion/article2729274.svt (2015-05-12).
I artikeln som bilden visar har Nilsson skrivit om vikten av att acceptera sig själv, även om man har en kropp som skiljer sig från den som vi dagligen via mängder av kanaler exponeras för. Att detta bemöts med kommentarer som ”hjortrongott”s tycks befästa det Bordo diskuterar, nämligen att det finns ett behov av att koppla ett fysiskt attribut såsom vikt till en egenskap, såsom lathet och lättja, kontroll och ordning. I detta fall visar användaren ”hjortrongott” på ett behov av att dra alla människor med Nilssons kroppsform, och som hon i artikeln står upp för, över en kam och tillskriva dessa en dålig självkänsla. Ser man till det som finns under rubrikerna ”Thin Commandments”, ”Ana's Creed” och ”Ana's Laws” i mitt andra material ser man hur diskursen som tillskriver en överviktig eller underviktig kropp särskilda egenskaper återspeglas även här. Under den första rubriken i inlägget ryms meningen ”10) Being thin and not eating are signs of true will power and success”, under den andra meningen ”I believe in perfection and strive to attain it” och under den tredje ”I shall not be tempted by the enemy (food), and I shall not give into temptation should it arise. Should I be in such a weakened state and I should cave, I will feel guilty and punish myself accordingly, for I have failed her.” Att uppnå perfektion i form av en smal kropp blir här förknippat med kontroll och framgång, medan matintag och potentiell viktuppgång skall straffas. I denna diskurs som kommer till uttryck i kommentaren till den ovan nämnda Instagrambilden och i inlägget på Pro-anabloggen är behovet av att koppla ett fysiskt attribut till en egenskap ett faktum.
I en bild på Nilssons kropp iklädd underkläder har användaren ”menrulestheworld” kommenterat:
”You dont look like women are suppose to, ew. Go scrub your cunt” och under en liknande bild har användaren ”emelieloviisa” kommenterat: ”Jag bara undrar är du sån ibland kille och ibland tjej , vet inte vad de heter, förlåt om du tar de typ illa”. Båda kommentarerna rör manlighet och kvinnlighet, där den ena användaren menar att Nilsson inte lever upp till den språkliga konstruktionen ”kvinna” och den andra visar på ett behov av att placera henne i ett av två fack - det kvinnliga eller det manliga. Detta vittnar om att kvinnan, här av både män och av kvinnor, konstruerats på ett sätt som utgör en motpol till
manligheten. Detta kan benämnas som ”motpolsdiskursen”.
Dessa diskurser tycks bli starkare när de rör sådant som hör till offentligheten. Kvinnor som syns och hörs i dagens offentliga sfär möter mängder av hot och hat från både anonyma och icke-anonyma personer. I Uppdrag gransknings beskrivning av det egna programmet Män som näthatar kvinnor beskrivs hatet mot kvinnorna som en konsekvens av att dessa ”vågat ta plats”,53 och två av reportrarna från programmet menar att hatet i mycket högre grad kommer från män än från kvinnor.54 Denna offentlighet växer idag på ett oöverträffat sätt, främst till följd av att, som bland andra Hannah Arendt
53 Svt.se, Uppdrag granskning, ”Så här låter hatet mot kvinnor i Sverige 2013”, http://www.svt.se/ug/sa-har- later-hatet-mot-kvinnor-2013 (02-2013).
54 Svt.se, Uppdrag granskning, ”Reportrarna om näthatet: 'Kvinnor drabbas dubbelt'”, http://www.svt.se/ug/reportrarna-om-nathatet-kvinnor-drabbas-dubbelt (2013-02-13).
konstaterat, den sociala privata sfären växt ihop med det som förr var åtskiljt från denna.55 Även Carlsson menar att skiljelinjen mellan privat och offentligt, samt virtuellt och verkligt har börjat suddas ut.56
Nilssons Instagramkonto utgör i hög grad ett exempel på hur man delar med sig av någonting privat, i en social form, inför en publik som man inte har direkt tillgång till eller har avgränsat. Det hon skriver om och visar bilder på är till sin form till för allmänheten, och uppmuntrar som vi sett till en slags debatt om något så pass både gemensamt och privat som kroppen. I kommentarsfälten görs kroppen till någonting allmänt och används i och med detta för att befästa identiteter som manlighet och kvinnlighet eller koppla ett fysiskt attribut till en egenskap. I och med detta blir kroppen till ett redskap - till ett objekt – och det som objektifieringen av kvinnokroppen i ett större perspektiv till största delen utgörs av är anspelningar på hennes sexualitet. Både i studier av reklam, musikvideos och bemötandet av kvinnor i offentligheten framkommer det att kvinnor bemöts och målas upp på ett annat sätt än män, vilket anspelar på deras sexualitet och gör dem till objekt som skall tillfredsställa den manliga åskådaren.57 Även i
kommentarerna under Nilssons Instagrambilder kan man se detta komma till uttryck. Dels i den
kommentar som redan tagits upp och som avslutas med ”Go scrub your cunt” men även i en kommentar skriven av användaren ”osipravi”: ”Någon borde skära halsen av vissa människor och stoppa kuken i luftstrupen på dom ahahah hatar du män för du är för äckligt att få ligga luffare”. Här har användaren tillskrivit Nilsson egenskapen ”ful” och från denna dragit slutsatsen att hon inte får ligga. Ur detta kan man läsa att kvinnor är några som får eller inte får ligga, vilket bestäms av männen. Dessutom ritas ett samband upp mellan utseende och, inte denna gången en egenskap, utan en aktivitet, nämligen: att ligga.
Då detta skrivs på ett uppenbart sexistiskt sätt kallar jag avslutningsvis denna diskurs för den sexistiska diskursen.
2.1.2 Begripligheten
Vad felciterar kvinnan som gör henne obegriplig enligt de tre identifierade diskurserna? Den kulturella begripligheten förutsätter identiteten. Hotas alltså dessa två av den skeva kvinnokroppen, och i så fall varför?
55 Hannah Arendt, The Human Condition, Chicago: The University of Chicago Press 1958, s.52.
56 Carlsson 2009, s. 9-11.
57 För musikvideor se: Kristian Ekström, ”Våldsamma kvinnor och manlig sexism?”: En innehållsanalys om genusframställning i nutida musikvideor inom hiphop, C-uppsats framlagd vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap, fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap, Karlstad universitet 2013, s. 53.
För reklam se: Sara Andréasson, Tom Ford vet att sex säljer: En semiotisk analys av Tom Fords SS kampanj för män 2008, C-uppsats framlagd vid avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) 2011. För bemötandet av kvinnor i offentligheten se:
Välkomna nästan allihopa, ”Om näthat, rasism och sexism”, UR, 2014, UR.se,
http://www.ur.se/Produkter/181917-Valkomna-nastan-allihopa-uppfoljning-Om-nathat-rasism-och-sexism (2015-05-04).
Då Foucault redan konstaterat att verkligheten och sanning konstrueras genom hur vi diskursivt, och därmed socialt, förstår den är den begriplighet vi efterfrågar och utsätts för i hög grad en social faktor. Vi tycks däremot begripa, eller åtminstone få kännedom om, oss själva utan att retoriskt konstruera våra kroppar. Foucault exemplifierar genom att hävda att ”awereness of one's own body can be aquired only through the effect of an investment of power in the body: gymnastics, exercises, muscle-building [...].”58 Medvetenheten om sin egen kropp kommer alltså främst inifrån – genom att vi känner den, i närmast fysisk mening. Vi kan alltså vara medvetna om våra kroppar utan att visuellt ha tillgång till samma kropp.
Hur vi blir medvetna om oss själva som subjekt kräver dock, som Butler konstaterat, en kulturell
begriplighet som ges i form av det vi kallar för själ, vilken i sin tur genom bland annat identiteten utövar en slags makt inifrån på det subjekt det både skapar och förutsätter. På detta sätt blir själen kroppens fängelse och länken mellan dessa två är i ett kulturellt sammanhang ett faktum.
Varför är då detta viktigt att konstatera? Det som tidigare i uppsatsen lyftes, nämligen att den mänskliga interaktionen idag sker på nätet, i vad som kan beskrivas som en fragmentiserad form, och att uttrycket i dessa sociala medier till stor del är visuellt, ger det ovan skrivna stor relevans när det kommer till att bättre förstå de kroppsideal som kommer till uttryck i dessa diskurser. Det som kan konstateras är nämligen: interaktionen är en social, kulturell angelägenhet som därför kräver en begriplighet som ges av en själ. Då den del av denna fragmentiserade, nätbaserade interaktion Nilssons Instagramkonto är del av till stor del visar bilder av Nilsson själv blir bilden på kroppen den lättaste, till synes säkraste, vägen in till denna själ och därmed begriplighet.
För att applicera detta i jakten på en djupare förståelse för behovet av de kroppsideal som kan ses bidra till ökade fall av ätstörningar behöver även en annan faktor vägas in. Butler skriver, som tidigare nämnts, att scheman för begriplighet betingar och skapar normer för erkännbarhet. För att förstå hur tidigare rådande diskurser möjliggjort för kvinnorna bakom mina material att bli erkända måste vi alltså först förstå hur man i dessa diskurser begripit dem. Att begripa beskrivs ofta som en synonym till att förstå och att förstå sig på något förklaras i exempelvis Norstedts ordbok som att ”vara kunnig i hur ngn eller ngt fungerar.”59 På grund av detta är det lätt att tänka på begriplighet som något som har med kunskap att göra – att det finns ett ”rätt” sätt att begripa eller förstå om man bara har tillräckligt mycket kunskap. Men Butlers konstaterande om länken mellan begriplighet, normer och erkännande komplicerar denna förståelse och ger begripligheten en annan innebörd. I stället för kunskap är det själva behovet av begriplighet och hur detta kommer till uttryck som styr hur tolkningen, och därmed konstituerandet, av ting ser ut.
58 Foucault 1980, s. 56.
59 ”förstå”, Norstedts ordböcker, Norstedts Förlagsgrupp AB, online ed.
http://www.ord.se/oversattning/svenska/?s=f%C3%B6rst%C3%A5&l=SVESVE (2015-05-21).
Så hur ska man förstå behovet av begriplighet, och uttrycket för detta, i de diskurser som i förra kapitlet identifierades? Med tanke på att Butler beskriver den kulturella begripligheten som beroende av det vi kallar för själ blir det viktigt att i sökandet efter svaret på denna fråga utgå från det som denna själ beskrivs med. Alltså sådant som hör identiteten till: moraliska aspekter, samvete och självkänsla, vilka alla utövar makt på subjektet inifrån. Dessa faktorer spelar alltså en avgörande roll i alla diskursers begriplighet – man skulle kunna likna dem vid just ett grundläggande schema eller en checklista, vilka man sedan fyller i på olika sätt beroende av vilken diskurs personen som skall begripa verkar enligt. Då själen till stor del utgörs av en upplevd identitet, som i likhet med Foucaults diskurser enbart existerar i förhållande till andras och därmed för sin egen överlevnad ständigt är i konflikt med dessa, kan vi konstatera att själen för det första inte bara är en kulturell utan också en social angelägenhet och för det andra att den till följd av sin själva existens och utformning instiftar ett slags behov av kontroll – att kontrollera andras identiteter för ens egen identitets överlevnad. Förvirringen som utan denna begriplighet kan uppstå ringas in av användaren ”robinblaberg” som under en bild av Nilsson iförd underkläder endast skrivit: ”Va i helvete”.
Att närma sig begriplighetens ramar i den sexistiska diskursen kan göras med hjälp av Butler, som exemplifierar med hjälp av genusbegripligheten: ”begripliga genus är de som upprättar och upprätthåller en viss koherens och kontinuitet mellan genus, begär och sexuellt beteende.”60 För att kvinnan skall begripas måste hon alltså vara med och upprätthålla denna koherens och kontinuitet där det sexuella begäret betraktaren upplever och som är en del av denne befästs och skapar en slags koherens mellan någonting som begär och någonting som blir begärt. Hur detta rör begripligheten har att göra med att subjektets biologiska kön görs relevant i form av genusfunktionen, där genus är den språkligt konstruerade versionen av kön, för att säkra betraktarens likaså konstruerade identitet i en sexistisk diskurs. Med andra ord skulle man kunna säga att ett subjekts biologiska kön först görs relevant i form av genusfunktionen, vilket här visas när användare har behov av att reda ut om bilderna på Nilssons Instagramkonto visar en kvinna, och att detta genus i sin tur blir relevant genom identitetsfunktionen. Allt för att de som, tack vare denna dominerande diskurs, har makt att konstituera liv skall säkra sin identitet och därmed själ för att begripliggöra sig själva i en kulturell , social kontext, vilken mina material är med och utgör.
Även för begripligheten inom det jag kallar för motpolsdiskursen blir genusfunktionen relevant.
Denna diskurs medför dock även en mer grundläggande språklig aspekt. Bland annat har retoriker som Kenneth Burke, George Lakoff och Mark Johnson berört hur vi som människor förstår världen i form av språket. Lakoff och Johnson, som intresserar sig för vår grundläggande mänskliga förståelse som baserad på metaforik, skriver: ”Human purposes typically require us to impose artificial boundaries that make
60 Butler 1999, s. 68.
physical phenomena discrete just as we are: entities bounded by a surface.”61 Detta faktum resulterar i att vi ser oss själva som föremål med gränser, vid vilka ett annat föremål kan ta vid. Det finns alltså en separation mellan något som är jag och något som inte är jag, utan vilket jaget inte skulle existera då det inte i förhållande till ”något annat” språkligt skulle kunna konstrueras. Tittar man på genusfunktionen kräver alltså ”man” någonting motsatt – någonting som säkrar denna manliga identitet. Med andra ord behövs en ”kvinna”. En naturlig följd av detta genomsyrar Burkes diskussioner i ”A Rhetoric of Motives”
där han menar att identifierar man sig med någonting, och därmed med Butlers termer gör sig själv
begriplig, så separerar man sig samtidigt från någonting annat.62 En naturlig följd torde vara att ju tydligare separationen blir, desto starkare blir även identifikationen, vilket med tiden i sin fulla utsträckning formar två motpoler som genom genusfunktionen upprätthåller och säkrar två av de identiteter som idag i enlighet med denna diskurs krävs för att göra oss själva och andra kulturellt begripliga. I det här fallet: mannen och kvinnan.
Att reda ut begripligheten i diskursen som utgår från ett samband mellan den fysiska kroppens utseende och personligheten bakom kräver att vi åter tittar närmare på den interaktion Nilssons
Instagramkonto är en del av. Som redan konstaterats blir det i den fragmentiserade, nät- och bildbaserade interaktionen just bilden på personen som utgör den till synes säkraste vägen in till själen och därmed begriplighet. Rich visade i sin artikel att många kvinnor på det undersökta behandlingshemmet för
ätstörningar kände sig missförstådda på grund av hur andra läste, d.v.s. tolkade eller begrep, deras kroppar endast för att ”pathalogise them”.63 Även om man självklart kan argumentera för att det är synd om personer på ett behandlingshem blir det av undersökningen tydligt att hur personerna som i artikeln beskrivs som ”significant others” begriper en persons kropp i förlängningen påverkar denna persons relation till sin egen kropp, vilket gör dessa ”significant others” till de som har makten att med selektiva medel konstituera ett liv. Här, precis som på Nilssons Instagramkonto, utifrån den visuella kroppen. Då ens egen identitet förutsätter och är beroende av någonting ”annat” blir det material man i stort sett ständigt har tillgång till den kanske viktigaste parametern när det kommer till att säkra och begripa sig själv i
förhållande till något annat. Idag är detta för många unga människor bilder på andras kroppar, vilka utgör en stor del av de sociala medier som dessa människor dagligen besöker. När denna begriplighet av sig själv och andra baseras på bilder på kroppen ter det sig nästan omöjligt att inte för förståelsen tillskriva en viss typ av kropp vissa typer av egenskaper, då, som Butler konstaterar, det är vår identitet som gör oss kulturellt begripliga.
61 George Lakoff & Mark Johnson, Metaphors We Live By, Chicago: University of Chicago Press 1980, s. 25.
62 Kenneth Burke, A Rhetoric of Motives, Los Angeles: University of California Press 1969, s. 26.
63 Rich 2006, s. 289.
Svaret på vad kvinnan tycks felcitera är beroende av de diskurser de som skall begripa subjekten verkar inom. Då Foucault menar att diskursernas existens är beroende av konflikten med andra, alternativa diskurser, kan en felcitering endast uppstå om den strider mot den normerande sociala praktik som den aktuella diskursen påkallar. Ser man till diskursen som kopplar ett fysiskt attribut till en egenskap uppstår en spricka i det schema som möjliggör för begriplighet i denna diskurs när Nilsson på sina Instagrambilder tydligt är, som hon själv skriver, tjock och lycklig. I motpolsdiskursen uppstår en förvirring när Nilsson felciterar rollen kvinna och för betraktaren, som i enlighet med diskursen försöker förstå, hamnar någonstans mitt emellan. I den sexistiska diskursen härmar Nilsson fel då hon inte visar upp sin kropp i syfte att behaga den heterosexuella mannens sexuella begär. Varför man kan sluta sig till att hon inte gör detta har delvis att göra med hur den begärbara kroppen diskursivt skapats, vilket enligt den feministiska forskning som tagits upp tidigare i uppsatsen påverkats av vilken typ av kropp som historiskt ansetts utgöra minst hot mot den rådande samhällsstrukturen, d.v.s. patriarkatet. En sådan kropp är den smala, fasta och nedtonade, inte en stor kropp som syns och därför tar plats. Detta sammanfaller även väl med att
reportrarna bakom programmet Uppdrag granskning förklarade hatet mot kvinnorna med att de just ”vågat ta plats”.
2.1.3 Erkännandet
Att själen beskrivs som kroppens fängelse har att göra med det som vi redan konstaterat, d.v.s. den inre maktpåverkan som följer av att ikläda sig en identitet, vilket gör subjekt kulturellt begripliga. Men vad kan hota denna identitet, och i förlängningen hota subjektets vara? Foucault ställer sig frågan: ”Men vad är det som är så riskabelt i att folk talar, i att deras diskurser ständigt förökar sig? Var finns faran?”64 Han själv menar att faran undanröjes via institutioner och större instanser som begränsar en okontrollerad spridning med hjälp av bland annat utestängningsprocesser.65 Jag menar att detta går att överföra till individ-nivå, att även människan på grund av det som tidigare diskuterats i uppsatsen kan sägas utgöra en instans som måste begränsa en okontrollerad spridning av diskurser med hjälp av hur denne selektivt konstituerar och erkänner subjekt och på sätt ger dem en röst att tala.
Ett svar på frågan om vad som kan hota identiteten och i förlängningen subjektets vara blir alltså:
att det schema man är en del av, bestående av andras identiteter i kontrast till vilka ens egen existerar, rubbas och inte längre kan kontrolleras. Foucault beskriver nämligen sanktioner och förbud med hjälp av kroppen som föremål för konflikt. Exempelvis talar han om förbudet mot onani som: ”a conflict between parents and children, the child and the instances of control.”66 Som detta visar blir det man gör med
64 Michel Foucault, Diskursens ordning, Stockholm: Stehag 1993 s. 7.
65 Ibid., s. 7-8.
66 Foucault 1980, s. 57.
