Kristian Lundbergs gudomliga komedi
En intertextuell analys av Yarden, Mörkret skulle vara som ljuset och Och allt skall vara kärlek
David Orlic
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2012 Handledare: Mattias Pirholt
Litteraturvetenskapliga institutionen
Uppsatser inom litteraturvetenskap
Abstract
This essay explores the intertextual qualities in and between Kristian Lundberg’s works Yarden, Mörkret skulle vara som ljuset and Och allt skall vara kärlek. Read as a trilogy, it bears a thematic resemblance to Dante Alighieri’s Divine Comedy; an autofictional depiction of emancipation from alienation by grace. To reach this conclusion, I use Julia Kristeva’s theory of intertextuality and Roland Barthes’ post-structuralist differention of Work and Text together with his notion of the Paper-Author. Through a kaleidoscopic reading of the two trilogies, Dante and Kristian become pilgrims in the word’s true, etymological sense:
foreigners, both religious and materialistic. As such, they walk the spiritual and material
world making no distinction between the two towards a love whose essential nature is
twofold: at once human and divine.
Innehållsförteckning
Inledning 4
Bakgrund 4
Syfte och metod 6
Intertextualitet 7
Tidigare forskning 8
I. Det ständiga samtalet 10
II. Det kalejdoskopiska skrivandet 12
III. Pilgrimsfärden 14
Det religiösa främlingskapet 15
Det materiella främlingskapet 16
Marxismens och kristendomens dialektik 19
IV. Den gudomliga komedin 21
Relationen berättaren-pilgrimen 22
Inferno 25
Purgatorio 29
Paradiso 33
V. Slutdiskussion 38
Sammanfattning 40
Litteraturförteckning 41
Inledning
En man i mitten av sin levnads bana går vilse. Högmod och misstro leder honom bort från den rätta vägen och för honom till en värld befolkad av skuggor med fara för att själv bli en. Med diktens hjälp påbörjar han sin vandring ut ur mörkret, plågsam och fasansfull men sakta närmande sig ljuset, kärleken och nåden.
Berättelsen är välbekant. Under de 700 år som förflutit sedan Dantes pilgrimsfärd från helvetet till paradiset har Den gudomliga komedin (1321) fascinerat läsare och inspirerat författare att företa en liknande resa: från förtryck till rättvisa, från ensamhet till gemenskap, från fångenskap till befrielse.
En av resenärerna heter Kristian Lundberg. Hans resa publicerades 2009, betitlad Yarden.
Den autofiktiva nedstigningen i helvetet som bemanningsanställd i Malmös hamn hyllades som en dokumentär ögonöppnare och politisk stridstext mot den senkapitalistiska
demonteringen av sociala rättigheter. Men Yarden är inte bara en plats, utan ett tillstånd; ett desperat vittnesbörd från en människa som befinner sig lika mycket på botten av samhället som av sig själv. Lundbergs sökande efter en större sanning fortsatte även efter det att han bokstavligen skrivit sig fri från Yarden: dels i diktsamlingen Mörkret som skulle vara som ljuset (2010), dels i den fristående uppföljaren till romanen Och allt skall vara kärlek (2011).
En samläsning av dessa tre verk belyser hans resa från tre skilda håll: den utsatta och
hopplösa tillvaron hos en kroppsarbetare fråntagen sina rättigheter; den ständiga kampen för återerövrandet av sin mänsklighet; den mottagna nåden genom den fullbordade kärleken.
Denna uppsats tar Den gudomliga komedin till hjälp för att med trilogins formel utforska hur Lundbergs tre självständiga verk talar både med varandra och litteraturhistorien och vad författaren uppnår genom att skriva samma berättelse från tre perspektiv: fängelsets, flyktens och frihetens.
Verken
Uppsatsen inleds med en kort presentation av de analyserade verkens narrativ, tematik och historiska mottagande för att underlätta läsarens fortsatta förståelse.
1Kristian Lundbergs Yarden är en av de mest lästa svenska romanerna under det tidiga tiotalet. Skildringen av ett år i Malmö hamns skuggvärld hyllades för sin ovanliga blandning av poetisk och journalistisk kvalitet. På samma gång som den beskriver den rådande
1
Till de tre verken kommer hänvisningar att göras i den löpande texten tillsammans med följande förkortningar:
Y = Yarden; ML = Mörkret skulle vara som ljuset; OK = Och allt skulle vara kärlek. Till Den gudomliga
komedin hänvisas i den löpande texten till bok och versnummer i Ingvar Björkesons översättning. INF = Inferno;
PURG = Purgatorio; PAR = Paradiso.
arbetsmarknaden för så kallade okvalificerade yrken, är den en djup självrannsakan och uppgörelse med det förflutna. Genom kroppsarbetet återvänder klassresenären Kristian Lundberg till sitt ursprung: en fångenskap i fattigdom och vansinne. Men vägen till frihet går inte runt förtrycket, utan genom det.
Sedan publiceringen 2009 har Yarden mottagits med öppna armar av både publik och kritiker och fått en rad utmärkelser, däribland Ivar-Los Personliga Pris och Sydvenskans Kulturpris. Den har blivit radioteater i Jacob Hirdwalls regi och dramatiseras av Anna Kölén på Malmö Stadsteater hösten 2012. Den används som kurslitteratur på Arbetsmiljöverket och har fått en lika hyllad, fristående uppföljare som förvandlat Kristian Lundberg från en poet, litteraturkritiker och deckarförfattare till en inflytelserik röst i det pågående politiska samtalet om klass, utanförskap och sociala rättigheter.
Parallellt med Yarden skrev Lundberg diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset, som gavs ut 2010. De båda verken delar enskilda formuleringar och en övergripande tematik, men genom att verka i olika genrer kan de också belysa berättelsen från olika håll. Där Yarden realistiskt belyser yttre missförhållanden i relation till klasstillhörighet och ekonomiska förutsättningar, fördjupar dikten den inre, psykologiska dimensionen och utvecklar den kristna mystiken som är central i Lundbergs författarskap. Han rör sig obehindrat mellan den materiella och den andliga verkligheten och skriver fram en värld där det konkreta och symboliska väger lika. Lundbergs hemstad Malmö spelar huvudrollen: en plats i kraftig förändring som ständigt kämpar med sin identitet, precis som författaren själv.
Och allt skall vara kärlek publicerades 2011 som en fristående uppföljare till Yarden och belönades med Sveriges Radios romanpris 2012. Den fortsatt autofiktiva berättelsen beskriver Lundbergs liv efter hans plötsliga framgångar som författare. Den ödsliga, inhägnade
parkeringsplatsen utom synhåll är ersatt av biblioteksbesök och litterära samtal i rampljuset, men författaren själv befinner sig fortfarande i det förflutna. Lundberg frågar sig huruvida den sanning han mötte på parkeringsplatsen i Malmö hamn i själva verket var en lögn. Trots sin stilistiska förnyelse av proletärromanen, verkar Yarden i en exklusiv maskulin sfär som sina föregångare. Först i efterhand ser Lundberg den enskilt största anledningen till hans
tillfrisknande från sjukdomen och befrielse från fångenskapen: kärleken till K, en relation som han svek och lämnade för sexton år sedan men som återupptagits och intensifierats. Den jordiska kärleken är hos Lundberg dessutom förbunden med den gudomliga nåden; den som älskar återerövrar sin mänsklighet och därmed sin gudstro.
Genom att utmana sanningen hos sin föregångare är Och allt skall vara kärlek mer än en
fortsättning av Yarden; den är en fullbordan.
Syfte och metod
I denna uppsats samläses Kristian Lundbergs uppmärksammade berättelse Yarden med den fristående uppföljaren Och allt skall vara kärlek och den däremellan utgivna diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset. Mitt syfte är att med Den gudomliga komedin som förlaga konstruera en trilogi som tematiserar resan från alienation till emancipation genom nåd.
Genom intertextuell metod möjliggörs en djupare förståelse av de tre analyserade verkens inbördes relation och deras förhållande till delar av den västerländska litteraturhistoriska traditionen. I min läsning tillämpas dels Julia Kristevas teori om intertextualitet från hennes banbrytande essä ”Word, Dialogue, and Novel” (1966), dels Roland Barthes
poststrukturalistiska utveckling av Kristevas teser, uttryckt i essäerna ”The Death of the Author” (1967) och ”From Work to Text” (1971).
Den intertextuella metoden utforskar, som ordet antyder, relationen mellan texter. I min läsning av Kristian Lundberg är denna metod relevant av två anledningar: dels hans ständiga samtal med litteraturhistorien, dels hans kalejdoskopiska skrivande som trotsar både verk- och genregränser. I uppsatsen redogör jag för dessa aspekter och illustrerar hur de med hjälp av en kalejdoskopisk läsning syntetiseras i en pilgrimsfärd som sammanför den andliga och
materiella verkligheten, vilket förvandlar berättelsen från en studie i människans personliga fångenskap till skildringen av det framgångsrika rymningsförsöket.
Jag tillämpar inte någon biografisk metod i läsningen av de analyserade verken, utan följer Barthes idé om ”pappersförfattaren” som skriver fram livet genom texten istället för tvärtom och återger bio-grafin dess etymologi. De trots allt förekommande, tillsynes
biografiska inslagen i uppsatsen är resultatet av Kristian Lundbergs autofiktiva stil som söker upphäva gränsen mellan författare och berättare; något som jag visar får motsatt effekt.
Under läsningen av Kristian Lundberg och Dante Alighieri har jag vid upprepade tillfällen påträffat en genusproblematik i kvinnans symboliska funktion som väcker många frågor om kvinnogestaltning i kanoniserad litteratur. Med hänvisning till uppsatsens
begränsade omfång lämnas detta relativt oproblematiserat; dels eftersom diskussionen kräver ett större utrymme för att göras rättvisa, dels för att den faller utanför ramarna för mitt
intertextuella fokus.
Samtidigt som jag presenterar en möjlig läsning av de analyserade verken och därigenom
uppnå mitt syfte, hoppas jag även kunna läsa fram öppningar som uppmuntrar till framtida
forskning.
Intertextualitet
I essän ”Word, Dialogue, and Novel” presenterar Julia Kristeva tre dimensioner av dialog, bestående av det skrivande subjektet, läsaren och yttre texter.
2I detta rum existerar texten dels längs en horisontell axel som förbinder den som skriver med den som läser, dels i en vertikal axel som sammankopplar nyskriven och sedan tidigare existerande litteratur. Det här är en textorienterad tolkning av Ferdinand de Saussures idé om den meningsskapande relationen mellan tecken och en vidareutveckling av Mikhail Bakhtins begrepp dialog och ambivalens, som utforskar förhållandet mellan författare, verk, läsare, samhälle och historia.
Genom termen intertextualitet betraktar Kristeva texten som en ”mosaik av citat” som befinner sig i ständig absorbering och förvandling av andra texter; både litteraturhistoriskt och baserat på läsarens egna erfarenheter. Författare skriver inte texter; de sammanställer dem från mängder av tidigare texter. För att identifiera denna intertextualitet krävs enligt Kristeva en translingvistisk process.
First, we must think of literary genres as imperfect semiological systems
”signifying beneath the surface but never without it”; and secondly, discover relations among larger narrative units such as sentences, questions-and- answers, dialogues, et cetera[.] [...] We could thus posit and demonstrate the hypothesis that any evolution of literary genres is an unconscius exteriorization of linguistic structures at their different levels.
3Kristeva kräver inte att intertextuella förbindelser behöver vara uttalade, utan menar att författare omedvetet alltid påverkas av andra texter när de skriver. Att söka källor och fastställa inflytanden är inget nytt när Kristeva skriver detta; det riktigt nyskapande är att hennes intertextualitet inte bara är riktad bakåt genom litteraturhistorien, utan lika mycket framåt mot läsaren. Denna framåtrörelse delas av Roland Barthes, även han semiotiker, som i essän ”The Death of the Author” utnämner läsaren till den rymd där alla de citat som formar en skrift är inskrivna utan att något av dem går förlorat.
4Enligt Barthes är inte textanalysens uppgift längre att förklara varifrån en text kommer eller hur den är skriven, utan hur den förvandlas och sprids i läsakten. Barthes betraktar inte författarens liv som ursprunget till fiktionen, utan som ytterligare en fiktion som löper parallellt. Det är Prousts skrifter som tillåter hans liv att bli läst som text; därmed återvinner bio-grafin sin starka, etymologiska betydelse. Genom att befria litteraturen från upphovsmannen blir författaren endast gäst i
2
Julia Kristeva, ”Word, Dialogue, and Novel” (1966), eng. övers. Thomas Gora, Alice Jardine & Leon S.
Roudiez, Desire in Language: A Semiotic Approach to Literature and Art, New York 1980, s. 66.
3
Ibid.
4
Roland Barthes, ”The Death of the Author” (1967), eng. övers. Stephen Heath, Image Music Text, London
1977, s. 148.
texten, inskriven som en av karaktärerna, en pappersförfattare vars användning av ordet jag aldrig lämnar papperet.
The removal of the Author [...] is not merely an historical fact or an act of writing; it utterly transforms the modern text[.] [...] The Author, when believed in, is always conceived of as the past of his own book: book and author stand automatically on a single line divided into a before and an after.
[...] In complete contrast, the modern scriptor is born simultaneously with the text, is in no way equipped with a being preceding or exceeding the writing, is not the subject with the book as predicate; there is no other time than that of the enunciation and every text is eternally written here and now.
5I den fyra år yngre essän ”From Work to Text” bryter Barthes inte bara med författaren, utan även med boken. Om verket hos Barthes står för en passiv konsumtion, innebär texten en aktiv produktion med ambitionen att minska avståndet mellan att skriva och att läsa. Texten välkomnar läsaren att samarbeta. Denna distinktion mellan det substantiella och det
metodologiska utforskas även av Michel Foucault i hans teori om diskursiva fält.
The frontiers of a book are never clear-cut: beyond the title, the first lines and the last full stop, beyond its internal configuration and its autonomous form, it is caught up in a system of references to other books, other texts, other sentences: it is a node within a network. [...] The book is not simply the object that one holds in one's hands; [...] its unity is variable and relative.
6Intertextualitet är idag ett brett och dynamiskt forskningsfält med många olika perspektiv som har gemensamt att de alla fokuserar minst lika mycket på läsakten som på skrivakten. Med hänvisning till uppsatsens formella begränsningar tillämpas fortsättningsvis endast Kristevas ursprungliga definition av begreppet tillsammans med Barthes poststrukturalistiska utveckling av hennes teori, som utvecklas och fördjupas under läsningen. Den intertextuella metoden används dels textinternt på verken som utgör den konstruerade trilogin och deras samspel med hänvisning till Kristevas translingvistiska process och Foucaults diskursiva fält, dels
textexternt i relation till den berättelse som jag anser att de analyserade verken bär ett tydligt släktskap med: Den gudomliga komedin.
Tidigare forskning
Kristian Lundbergs författarskap är i högsta grad pågående och kommer säkerligen bli föremål för framtida litteraturvetenskaplig forskning. I nuläget finns dock ingen till förfogande. I kontrast till detta står Danteforskningen, som är ett närmast oöverskådligt
5
Roland Barthes 1967, s. 145.
6
Michel Foucault, The Archaeology of Knowledge & The Discourse on Language (1969), eng. övers. Alan
Sheridan, New York 1972, s. 23.
akademiskt fält. I min läsning av Den gudomliga komedin tar jag hjälp av T. S. Eliots
klassiska essä Dante (1929), E. N. Tigerstedts uttömmande monografi Dante. Tiden Mannen
Verket (1967) och Olof Lagercrantz behändiga handbok Från helvetet till paradiset (1966),
som introducerar en mängd möjliga tolkningar av trilogin och vägleder läsaren genom både
Dantes samtid och eftervärld.
I. Det ständiga samtalet
Jag är mannen utan egenskaper. Jag är min egen berättelse. Jag kommer från ingenstans och skall snart återvända till detta ingenting. (Y 116)
Som tidigare nämnts är Julia Kristevas ”mosaik av citat” en särskilt träffsäker beskrivning av Kristian Lundbergs författarskap. Den stämmer på två nivåer: dels i hans ständiga samtal med annan litteratur, dels i hans kalejdoskopiska skrivande som överskrider både verk- och
genregränser. Jag inleder analysen med att förtydliga dessa båda aspekter genom det ovanstående citatet från Yarden.
I essän ”Tradition and the individual talent” (1917) betraktar T. S. Eliot hela litteraturhistorien som en enda enhetlig ordning. Bortsett från jämförelsens inneboende värdering är det en mycket relevant iakttagelse: all dikt samexisterar. De dödas röster genomtränger nuet.
No poet, no artist of any art, has his complete meaning alone. His significance, his appreciation is the appreciation of his relation to the dead poets and artists.
You cannot value him alone; you must set him, for contrast and comparison, among the dead.
7Detta är inte en modern idé. Litteraturvetenskapliga begrepp som dialog och intertextualitet formuleras förvisso på 1900-talet, men tillämpas praktiskt före vår tideräkning; Vergilius skriver exempelvis det romerska nationaleposet Aeneiden med Odysséen som förlaga. 1300 år senare möter Dante både Vergilius och Homeros, liksom Aeneas och Odysseus, i underjorden.
Den gudomliga komedin är en hyllning till samma diktkonst som den förnyar och alluderar ständigt till Bibeln som är dess främsta källa. Komedin är även fylld av hänvisningar till andra berättelser, författare och verk; innan Paolo och Francesca hamnar i helvetets andra krets läser de om kärleken mellan Lancelot och Guinevere (INF V 73); på skärseldens sjunde platå möter Dante den närmast samtida bolognesiske diktaren Guido Guinizelli (PURG XXVI 91); och i paradiset väntar Beatrice, känd från Dantes ungdomsverk Vita nuova (PAR I 46).
Kristian Lundberg referar liksom Dante till såväl andra författarskap som sitt eget. De analyserade verken innehåller en mångfald av citat, allusioner och referenser. Ibland är de explicita i form av hänvisningar till författare som Erik Johan Stagnelius, Carl Jonas Love Almqvist, Ivar Lo-Johansson, Karin Boye och Tomas Tranströmer eller till verk av Jean-Paul Sartre, Robert Musil och ovan nämnda T. S. Eliot. Ibland är de implicita och återfinns i den
7
Kjell Espmark, ”Dikt i dialog”, Dialoger, Stockholm 1985, s. 23.
övergripande tematiken, såsom den kristna symbolvärlden med bibliska motiv som den israelitiska ökenvandringen eller Kristi lidande och återuppståndelse.
Detta ständiga samtal med litteraturhistorien är ingen tillfällighet. Eliots tanke om den samexisterande dikten korresponderar med Lundbergs egen syn på det förflutna: ”Jag rör mig bland de levande och döda. Ibland vet jag inte längre vem som är vem.” (Y 37)
Med detta i minnet kan vi analysera första delen av det inledande citatet: ”Jag är mannen utan egenskaper. Jag är min egen berättelse.” Vid en första anblick är de två meningarna motsägelsefulla. Det intertextuella släktskapet med Robert Musils kanoniserade romanbygge Mannen utan egenskaper (1930) kontrasteras mot anspråken på självständighet och på unicitet. För att reda ut denna paradox, måste vi först förstå vem det är som talar. Är det berättelsen Yarden som söker kontakt med Mannen utan egenskaper för att skriva in sig i en större litterär tradition, men samtidigt hävdar sin autonomi? Eller är det huvudpersonen Kristian Lundberg som liknar sig själv vid Musils protagonist Ulrich och på så sätt betonar sitt främlingskap i världen? Vid en intertextuell jämförelse av de båda karaktärerna kan vi identifiera en mängd likheter.
Kristian och Ulrich är båda alienerade individer i ett samhälle som anses stå på sin höjd, men samtidigt går mot sitt slut: det långa 1800-talet respektive det senkapitalistiska samhället.
Den nyfödda moderniteten och rusande teknikoptimismen som fyller Musils matematiker med leda utvecklas via det högindividualistiska samhället till en avreglerad arbetsmarknad som får Lundbergs berättarjag att känna sig fullständigt överflödig. Protagonisterna befinner sig båda i ett sabbatsår från sin ordinarie tillvaro, rör sig mellan olika sociala kontexter och möter en mångfald av idéer, men känner ständigt att de inte hör hemma i dem; Kristian i egenskap av klassresenär, Ulrich i form av en ”människotyp” sprungen ur moderniteten.
8Oförmågan att vara en del av ett större sammanhang fyller Ulrich och Kristian med en känsla av främlingskap, en personlig utsatthet där de själva spelar rollerna som offer och bödel och inte tillåter sig att lämna sin upplevda ensamhet och bli till i mötet med en annan människa. De är männen utan egenskaper, ovilliga att införlivas i en ordning bestämd av andra, hämmade av sina intellektuella reservationer, fast i limbo mellan det som är och det som kunde vara men oförmögna att ta steget ur det.
Mot denna bakgrund avtecknar sig en viktig fråga: om Kristian Lundberg är mannen utan egenskaper, hur kan han samtidigt vara sin ”egen berättelse”? Med en metafor från Roland Barthes kan vi kanske formulera ett svar.
8
Robert Musil, Mannen utan egenskaper: del 1–2 (1999), sv. övers. Irma Nordvang, Stockholm 2005, s. 72.
I essän ”From Work to Text” liknar han texten vid en oeud (det arabiska ordet för flodbädd, medvetet använt för att ”rycka oss ur det förtrogna”) som flyter i en dal. Vad vandraren genom denna dal upplever är summan av en mängd substanser och perspektiv: ljus och färger, omgivande vegetation, värme och luft, ljud från fåglar, barnröster från andra sidan, passager och gester. Kombinationen är unik och går inte att upprepa. På samma sätt är varje läsning av en text ”en engångshändelse, vävd av citat, hänsyftningar, ekon, förflutna eller samtida språk som korsar varandra i en väldig stereofoni”.
9Genom Barthes flodmetafor förstår vi de motsägande meningarna. Kristian Lundberg är sin egen berättelse, men denna egna berättelse består av otaliga andra berättelser av vilka Mannen utan egenskaper bara utgör en. Om den första meningen bekräftar ursprunget, påminner den andra om att ursprunget är oviktigt. I texten flyter delar av litteraturhistorien förbi oss; gömda referenser, tysta ekon och citat utan citattecken. Men summan av dessa är unik.
Barthes pluralistiska inställning till text innebär inte att den har flera separata innebörder, utan att den uppnår en pluralitet av innebörd som inte går att reducera till ett bestämt antal.
Det är en ofärdig ”väv av beteckningar” som fullföljs under läsakten. Läsaren är medskapare till texten; som vi snart ska se är detta särskilt tydligt hos Kristian Lundberg.
II. Det kalejdoskopiska skrivandet
Vi har i de analyserade verken påträffat en mängd intertextuella förbindelser med andra författare, verk och karaktärer ur litteraturhistorien. Men det starkaste sambandet återstår fortfarande: det mellan dem.
Berättelsen är ett kalejdoskop. Det finns inget annat sätt att närma sig den.
En mosaik. Skärvor som läggs samman, delar som uppgår i en större helhet.
(OK 135)
Lundbergs sätt att skriva är uttalat kalejdoskopiskt. Minnesbilder varvas med journalistiska iakttagelser. Politiska resonemang blandas med kristen mystik. Formuleringar återkommer, utvecklas och ändrar innebörd. Meningar talar med varandra och skiftar betydelse. Det förflutna är ständigt närvarande i samtiden. Om hans skrivande är den mosaik som både han och Kristeva talar om, måste vi således lägga samman skärvorna för att utläsa helheten; vi
9
Espmark 1985, s. 19.
måste närma oss det kalejdoskopiska skrivandet med kalejdoskopisk läsning. I det avseendet är berättelsen Yarden, den fristående uppföljaren Och allt skall vara kärlek och den
däremellan publicerade diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset inte bara självständiga litterära verk, utan delar i en trilogi.
I essän ”From Work to Text” gör Roland Barthes en banbrytande uppdelning mellan verket (det substantiella) och texten (det metodologiska). Medan verket är något fysiskt och bestämt, menar Barthes att texten är i ständig rörelse. Verket kan stå i bokhyllan och hållas i handen, men texten existerar endast i språket och inom diskursen. Texten trotsar verkets gränser och skär igenom flera verk utan respekt för genrer.
10För att exemplifiera hur Kristian Lundbergs text går igenom verken, har vi skäl att återkomma till det inledande citatet från Yarden: ”Jag kommer från ingenstans och skall snart återvända till detta ingenting.”
Vem är det som talar denna gång? Är det berättelsen som, enligt Barthes, skapas i själva läsögonblicket? Är det huvudpersonen Kristian Lundberg som bara existerar mellan pärmarna, så länge som berättelsen pågår? Eller är han av kött och blod, men går ett mörkt öde till
mötes? Oavsett avsändare förefaller frasen ”återvända till detta ingenting” uttrycka samma övergivenhet och misströstan som är genomgående i Yardens narrativ. Men om vi samtidigt läser diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset, förändras detta ingenting till någonting.
Om jag nu går ner på knä så blir det inför det som jag inte längre minns
Ingenting är ett namn som jag använder (ML 11)
Medan Yarden är en yttre rapport om fattigdomens realiteter, är Mörkret skulle vara som ljuset fylld med inre, kristen mystik. Eftersom de skrivs parallellt, bör vi också läsa dem parallellt. Således förstår vi att ”Ingenting” inte betyder ingenting, utan i själva verket är Kristian Lundbergs namn på det som han har förlorat: närheten till Gud. När han i Yarden talar om att ”återvända till detta ingenting” är det alltså inte enbart ett uttryck för hopplöshet, utan lika mycket en tro på något större än honom själv. Den dubbeltydiga användningen av ordet ingenting och dess inneboende dikotomi förekommer även i uppföljaren Och allt skall vara kärlek tillsammans med vad som närmast liknar en läsanvisning.
Allt är kärlek. Allt är att glömma sig själv. Det omvända skulle vara lika sant.
Ingenting är kärlek. Nu är detta inte en enkel berättelse. Det är i rörelse mellan dessa två lägen som berättelsen börjar veckla ut sig, som den plötsligt
10
Roland Barthes, ”From Work to Text” (1971), eng. övers. Stephen Heath, Image Music Text, London 1977, s.
157.
börjar anta en helt egen form [...] Vi måste komma till denna slutsats genom omvägarna, låta de mindre delarna långsamt fogas samman till en större helhet. (OK 162)
Om vi med Barthes distinktion betraktar de tre analyserade verken som en text, ser vi berättelsen ”veckla ut sig” och anta en form som är fri från de enskilda böckerna. I slutet upptäcker vi att vägen dit går ”genom omvägarna”. För att nå denna slutsats behöver ”de mindre delarna långsamt fogas samman till en större helhet”, precis som vi har gjort med de tre korta meningarna i det analyserade citatet:
Jag är mannen utan egenskaper. Jag är min egen berättelse. Jag kommer från ingenstans och skall snart återvända till detta ingenting.
Detta inledande exempel visar relevansen hos Kristevas mosaikliknelse och motiverar dess fortsatta tillämpning. Med hjälp av Barthes åtskillnad mellan verk och text har jag därtill påvisat den möjliga nyttan i att bortse från verkens formella gränser och istället läsa dem tillsammans för att möjliggöra en djupare förståelse av de enskilda delarna. I min fortsatta analys utvecklar jag denna kalejdoskopiska läsning för att med trilogins formel urskilja den övergripande berättelsen.
Men vad är det för berättelse?
III. Pilgrimsfärden
Också när jag vaknar upp hemma och ligger kvar ett par minuter i sängen för att hämta andan så kan jag känna att jag är en främling: inte skall jag tillhöra, inte kommer denna värld att bli min. (Y 15)
Ordet pilgrim härstammar från latinska peregrinus och betyder främling. Pilgrimen lämnar det hemvanda bakom sig, både till det inre och det yttre, och möter det okända. På vägen bärs pilgrimen av tillit med hopp om att möta kärleken genom nåden. I detta etymologiska
hänseende är Kristian Lundberg en pilgrim. Även om ordet inte nämns någonstans,
tematiseras ständigt främlingskapet i både religiös och sekulariserad kontext. Jag ska nu
redogöra för denna tematik, väva samman dess kristna och politiska dimension och anknyta
den till en annan, 700 år äldre pilgrimsfärd. Därefter påbörjas vandringen.
Det religiösa främlingskapet
Jag ropar och det är tyst omkring mig, inga murar störtar samman, inga trumpeter ljuder över den grå, likgiltiga himlen. (OK 129)
Huvudpersonen Kristian Lundberg är, precis som förnamnet betecknar, kristen. Genom de tre analyserade verken går han från misstro till förtröstan; och hans väg mot nåden är kantad av bibliska referenser. I linje med Lundbergs kalejdoskopiska skrivande härstammar dessa från många olika platser i Bibeln, men som tidigare nämnts återkommer en berättelse genom hela texten: den israelitiska ökenvandringen, symboliserande avskildheten från och återföreningen med Gud. Då denna berättelse förekommer även hos Dante, förtydligas sambandet under samläsningen med Den gudomliga komedin. Nedan introduceras endast detta samband tillsammans med några kortfattade exempel på dess övriga beståndsdelar; intertextuella skärvor som vi ”fogar samman till en större helhet”.
I Yarden beskrivs övergivenheten hos en människa som är fattig ”till både kropp och själ”
(OK 145). Kristian Lundberg befinner sig på en främmande plats, ”inlåst i en verklighet” som han ”inte har mandat över” (Y 107); fast ”i ett öde” som han ”själv inte kan bemästra” (Y 129).
Gammaltestamentliga motiv belyser hans utsatthet och avslöjar vägen dit. När Lundberg talar om ett torn som raserats, hänvisar han till Babels torn som ett uttryck för hans tidigare
högmod och därpå följande svårigheter att kommunicera både med med Gud och med andra människor, hans oförmåga att nå ut utanför sig själv (Y 21). Isoleringen förstärks när han säger sig leva ”i valfiskens buk” och liknar sig vid profeten Jona: skild från Gud på havets botten, men på väg mot förlåtelse och försoning (Y 52).
Denna strävan efter försoning, både med sig själv och med Gud, utvecklas i Mörkret skulle vara som ljuset. I diktsamlingen som tillkommer parallellt med Yarden minskar avståndet till Gud genom hans sons nedstigande till jorden. Kristus liknas i tur och ordning vid ”en droppe vansinne” i Kristians kropp (ML 23), ”en ung pojke” i hans rum (ML 34), ”ett ljus som brinner ut” (ML 44), en fyr som ”blinkar i det täta mörkret” (ML 52) och ”ett slags pulver” som ingår osynligt i allt som är synligt (ML 56). Gemensamt för samtliga liknelser är att Gud inte längre är avlägsen eller frånvarande, utan tvärtom en del av den materiella verkligheten. Kristus är inte där; han är här, mitt ibland oss, på samma gång ett bevis för Guds kärlek och människans övergivenhet.
I uppföljaren Och allt skall vara kärlek får övergivenheten och främlingskapet slutligen
ett namn, Israel, med den dubbelbottnade betydelsen Han som kämpar med Gud. Bakgrunden
finner vi i Första Moseboken, där patriarken Jakob brottas med en ängel och vägrar släppa
honom förrän han blivit välsignad; han segrar genom att be om nåd och döps till Israel.
11Hans tolv söner är därmed ursprunget till Israels tolv stammar; tillsammans flyttar de till Egypten i hopp om ett gott liv, men tvingas istället bli slavar under faraons förtryck. Andra Moseboken är berättelsen om det förslavade folkets längtan till befrielse. Ledda av Mose utvandrar de ur Egypten och påbörjar en mödosam vandring mot Kaanans land. I 40 år brottas de med sin misstro innan de når det förlovade landet. När de slutligen anländer till staden Jeriko, vägrar invånarna att släppa in israeliterna av rädsla. Gud uppmanar prästerna blåsa i sina jubelhorn i sju dagar, varpå stadsmurarna faller samman.
12Det inledande citatet är en inverterad allusion till detta och exemplifierar Kristian Lundbergs kamp med tron och känsla av övergivenhet. Han framhåller vid flera tillfällen att Israel inte bara är ett namn, utan ”ett slags längtan” (OK 52).
Det är som Israel. Förstår du? Det är inte landet. Det är betydelsen, det är den här bilden som jag en eftermiddag ser, en skolplansch som delvis är övermålad, som om kartan fortsatte utanför sina områden. (OK 116)
Som jag ska visa i min samläsning med Den gudomliga komedin, symboliserar Israel hos både Dante och Lundberg återkomsten till omöjliga kärleken efter en längre tid av andlig ensamhet. Föreställningen att kartan fortsätter ”utanför sina områden” anknyter till Barthes idé om texten som överbrygger verken: om Och allt skall vara kärlek är hemkomsten till Kaanans land, är Yarden och Mörkret skulle vara som ljuset den 40-åriga ökenvandringen som föregår den, till lika delar präglad av förtröstan och misstro.
Det materiella främlingskapet
En sen eftermiddag blir det uppenbart att alienation är ett begrepp i rörelse, som en skugga som följer efter mig. [...] Jag förflyttar bilar. Jag lär mig hierarkin på arbetsplatsen. Jag vet vilka jag skall undvika. Jag börjar promenera till arbetsplatsen eftersom jag inte längre kan cykla. Det är inte lönt att ta bussen. Det tar en timme och tjugo minuter att gå sträckan till Yarden. Bussen tar lika lång tid. Och den kostar pengar som jag inte har.
(Y 124)
En pilgrimsfärd är lika mycket ett uttryck för andligt främlingskap som en resa ut ur detta främlingskap; ett sökande efter nåden i det okända. Men Kristian Lundbergs vandring är inte metafysisk, utan en högst kroppslig ansträngning i den materiella verkligheten: monotont
11
Första Moseboken 32:29.
12
Josua 6:20.
kroppsarbete utan sociala rättigheter i Malmö hamn. För att tillfullo förstå hans främlingskap måste vi översätta det till dess materialistiska motsvarighet: alienation.
Alienationsbegreppet introducerades av Ludwig Feuerbach och utvecklades sedermera av Karl Marx. Begreppet har utvecklats över tid och har idag många olika innebörder som har gemensamt att de alla betecknar just känslan av främlingskap. I min uppsats tillämpar jag Karl Marx alienationsteori som den beskrivs i Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844 (1844) och Den tyska ideologin (1845), den senare skriven tillsammans med Friedrich Engels.
Eftersom teorin tillkommer tidigt i Marx filosofiska utveckling, innan uppbrottet från Feuerbachs filosofi, kallas den ibland för-marxistisk trots sin upphovsman.
13Hos Marx och Engels innebär alienationen ”en sociologisk process som leder fram till vissa psykologiska tillstånd hos individen”.
14När egendomsägande klasser hindrar lägre klasser från att producera under fria villkor, förvandlas arbetet till tvång. Den moderna industrikapitalismens uppdelning av arbetsmoment skiljer arbetaren från arbetets resultat, vilket förfrämligar arbetaren från både verksamheten och sig själv.
Den sociala makten [...] som uppstår ur det samarbete mellan individerna som betingats genom arbetsdelningen, framstår för dessa individer inte som deras egen samfällda makt utan som ett främmande, utanför dem stående tvång, varom de varken vet vadan eller varthän, som de alltså inte längre kan behärska utan som tvärtom genomlöper en följd av faser och utvecklingsstadier som inte är beroende av människans vilja och handlande utan som dirigerar hennes vilja och handlande.
15Eftersom Marx betraktar arbetet som ”det produktiva livet”, innehållande mänsklighetens
”hela karaktär”, innebär den påtvingade arbetsdelningen att människan alieneras från sin mänsklighet och därmed även från andra människor. När arbetet endast blir ett medel, framstår livet ”blott som livsmedel”.
16Genom arbetsdelningen specialiseras den arbetande människan och deltar således endast i en liten del av helheten; när arbetet förminskas, förminskas även individen.
Kristian Lundberg är den individen: ”Jag är en liten del av ett stort maskineri.
Bilindustrin.” (Y 42) Genom att utföra ett ytterst begränsat arbete av produktionskedjan, att tillfälligt parkera bilar i ett inhägnat område mellan av- och pålastning, blir Lundberg ”[e]n
13
Louis Althusser, ”Marx Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844”, För Marx (1965), sv. övers. Jan Stolpe, Stockholm 1968, s. 161–167.
14
Joachim Israel, Alienation från Marx till modern sociologi: en makrosociologisk studie, Stockholm 1968, s. 41.
15
Karl Marx, ”Den tyska ideologin”, Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Göteborg 1995, s. 148.
16
Karl Marx, ”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter
i urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Göteborg 1995, s. 69.
sådan som kommer och går och som man aldrig behöver lära sig namnet på - en spöklik vålnad, en utbytbar kugge, en fjäder som aldrig brister” (Y 50).
Den beskrivna marxistiska tematiken är, liksom den kristna i föregående kapitel, baserad på intertextuella förbindelser mellan de analyserade verken och andra texter såsom de, enligt Barthes synsätt, uppkommit i den medskapade skrivakt som en läsning innebär. Som exempel på denna intertextualitet och påminnelse om Kristevas ”mosaik av citat”, ställer jag nedan två citat bredvid varandra. Först ur Och allt skall vara kärlek:
Att vara anställd på ett bemanningsföretag betyder att man har förlorat sina grundläggande rättigheter. Du står i skuld och alstrar bara fattigdom. Du är ägd. Timme för timme. Dag för dag. Du äter och blir din hunger, du dricker och blir din törst. Du går och kommer ingenstans. Du sover och är trött när du vaknar. (OK 34)
Sedan ur Ekonomisk-filosofiska manuskript:
Arbetaren blir allt fattigare ju mer rikedom han producerar, ju mer hans produktion tilltar i mäktighet och omfång. [...] Sakvärldens tilltagande värde står i direkt proportion till människovärldens avtagande värde. Arbetet producerar inte bara varor; det producerar också sig självt och arbetaren som en vara, och detta just på samma sätt som det producerar andra varor.
17Trots skillnaden i genre och ålder, är texterna snarlika till både innehåll och komposition.
Båda talar om främlingskap på grund av arbetsdelning som resulterar i vanmakt. Den negativa självbild som Marx beskriver på ett teoretiskt plan är praktiskt förkroppsligad i Lundbergs huvudperson, maktlös inför den förtryckande strukturen.
Industriområdet: meningslösa lyftkranar, utlagd räls som varken leder fram eller tillbaka. [...] [F]rån avstånd, från utkikspunkten i Turning Torso, ser vi ut som självlysande kräldjur där vi rör oss fram och tillbaka inom området.
(Y 77)
Scenen ovan är en exakt beskrivning av alienation. Varken lyftkranarna eller rälsen förefaller ha någon bestämd funktion, åtminstone inte som berättarjaget känner till. Om vi samläser den med Ekonomisk-filosofiska manuskript står ”sakvärldens symbol”, skyskrapan Turning Torso med de dyraste lägenheterna i Malmö, ”i direkt proportion till människovärldens avtagande värde”, manifesterad i Lundbergs insektsliknelse. Arbetarna på Yarden är förfrämligade, sedda utifrån av både andra, varandra och sig själva. Deras arbetskraft är en vara att sälja; att stå och frysa på kajen ”i två timmar och tjugo minuter” ger ”tvåhundratjugofem kronor innan skatt” (Y 95). Genom detta synsätt blir de även förtingligade.
17
Marx 1995, s. 63.
Om jag inte tittar tillbaka: om jag inte stannar och låter världen stiga upp genom mig, förvandlas jag snart nog till ett ting, en sten, ett träd, ett avstånd.
(Y 22)
Men mitt i denna hopplöshet återkommer ständigt samma fras, som om författaren genom att skriva den om och om igen försöker övertyga sig själv om dess sanna, befriande
betydelse: ”Jag är en människa.” (Y 18)
Marxismens och kristendomens dialektik
Vi har identifierat ett dubbelt främlingskap: religiöst och materialistiskt. Det är nu dags att förbinda dem med varandra.
I min läsning är den marxistiska alienationsteorin nödvändig för att förstå berättelsens fysiska missförhållanden och deras psykologiska effekter på huvudpersonen. Klassbegreppet är centralt i trilogin och ledsagas av återkommande historiska analyser och politiska
reflektioner.
Vad lärde jag mig då under denna tid? [...] Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. [...] [J]ag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa.
Om trasproletariat. Om statare. (OK 106)
Ovan tillämpar Lundberg själv marxistisk analys för att beskriva reifikation, det vill säga påvisa hur han som arbetare ”reduceras till en vara” vars värde inte bestäms av hans mänsklighet, utan av mängden utfört arbete.
18I Yarden beskriver han detaljerat hur de
bemanningsanställda hålls kvar i fattigdom av ett brutalt kapitalistiskt system som fråntar dem deras grundläggande rättigheter och konstaterar att förhållandet är omvänt: ”Vi för inte
klasskamp. De gör. De som redan äger.” (Y 53)
Yarden är utan tvivel en politisk stridsskrift mot ett förtryckande ekonomiskt system, men Lundbergs patos för motstånd och rättvisa baseras inte enbart på andra politiska stridsskrifter.
Berättelsen har snarare, som vi har sett, ett starkt intertextuellt samband med Bibeln.
Värdighet. Givmildhet. Solidaritet. Vi är människor. Vi arbetar. Jag minns ibland bibelmeningar som kommer glidande in mot mig, meningar
nerkokade till destillat genom århundraden av lidande. Skall jag ta hand om min broder? (Y 51)
18
Israel 1968. s. 36.
Nya Testamentets mest fundamentala budskap antar här formen av en retorisk fråga och utgör hos Lundberg grunden för socialismens mest fundamentala begrepp: solidaritet. Denna
förening mellan kristen och marxistisk diskurs är återkommande i de analyserade verken. När Lundberg till exempel jämför sin egen text med uppbyggelselitteratur och bokstavligen skriver in sig i en religiös-litterär tradition, gör han i nästa mening en marxistiskt präglad observation: ”[K]anske är det den egentliga definitionen av klass - känslan av frihet kontra ofrihet.” (Y 129)
Dikotomin frihet-ofrihet är lika stark i Lundbergs tematik som den tidigare nämnda allt- ingenting. Den konstruerade trilogin handlar om kampen mellan dem och strävan från det ena till det andra. Bemanningsarbetet blir en symbol för denna ofrihet och liknas närmast vid ett modernt slaveri. Politiskt överensstämmer det med Marx syn på den egendomsägande klassens exploatering av de lägre klasserna.
I dubbel måtto blir alltså arbetaren en slav under sitt objekt, dels därigenom att han erhåller [...] ett arbete, och dels därigenom att han erhåller
existensmedel. Det första är alltså nödvändigt för att han skall kunna existera som arbetare, det andra för att han skall kunna existera som fysiskt subjekt.
Höjden av detta slaveri är att han kan erhålla mer som arbetare än som fysiskt subjekt och alltså i första hand är arbetare, i andra hand fysiskt subjekt.
19Men i detta slaveri finns en lika stark kristen tematik. De första kristna var just slavar och människor från de lägre samhällsklasserna med samma ärrade ”klassmärke[n] över ryggen”
som berättarjaget i Yarden (Y 38). Denna koppling till en ursprunglig kristendom återfinns bland annat i Mörkret skulle vara som ljuset, där en marginalanteckning i en bok om den koptiska kyrkan påminner berättarjaget om ett ögonblick i Kairo då han ”såg en grupp svalor kasta sig ut mot himlen” (ML 55). Den koptiska kyrkan är en av de äldsta kristna
gemenskaperna, enligt traditionen bildad av evangelisten Markus omkring år 42 i Egypten.
I Yarden nämns även Karmelitorden, en tiggarorden grundad vid det israeliska berget Karmel i slutet av 1100-talet (Y 20). Dessa kristna, geografiska referenser tillsammans med den redan nämnda symboliken hos israeliternas egyptiska slaveri och ökenvandring mot det förlovade landet placerar Lundbergs text i en utpräglat religiös-historisk kontext.
Sammanfattningsvis: marxismen och kristendomen är inte två olika teman hos Kristian Lundberg; de tematiserar främlingskapet från två olika perspektiv. Lundbergs värld är samtidigt andlig och materiell, där och här på samma gång. Den kristna övertygelsen formar de politiska ställningstagandena. Historiematerialismen påverkar den kristna symbolvärlden.
19
Marx 1995, s. 65.
Resultatet blir ett dubbelt främlingskap (andligt och materialistiskt) med dubbel skuld
(ekonomisk och själslig), men också ett dubbelt patos: politiskt och religiöst. Emancipatonen, ett centralt begrepp inom den marxistiska teorin betecknande människans frihetssträvan undan ofria villkor, uppnås inte när han lämnar Yardens daglöneslaveri och får bättre ekonomiska förutsättningar, utan först när han återfinner sin tro genom kärleken och försonas med sitt förflutna. Således blir tron och politiken varandras förutsättningar.
IV. Den gudomliga komedin
Lundbergs syntetisering av den materiella och den andliga verkligheten tillämpas även av en annan, mer berömd pilgrim. Dantes vandring genom helvetet, skärselden och paradiset är inte avsedd som poetisk fiktion, utan ”fruktansvärda realiteter, inför vilka han själv en dag skall ställas”.
20Hans detaljerade beskrivning av helvetet saknar motsvarighet (och belägg) i Bibeln, men är tillräckligt realistisk för att läsas som ett desperat vittnesbörd från en människa på en främmande plats.
Handlingen i Den gudomliga komedin är välkänd även för dem som inte har läst den:
pilgrimen Dante sviktar i tron och måste företa en vandring genom helvetet, skärselden och paradiset för att återvinna den. Till sin hjälp har han den högt aktade diktaren Vergilius, som leder honom genom Infernos hopplöshet och Purgatorios plågor för att efterträdas av Dantes sedan länge förlorade kärlek Beatrice som visar honom Paradisos skönhet tills orden inte längre kan beskriva den. Komedins tre delar avhandlas mer detaljerat i varsitt kapitel tillsammans med deras intertextuella relation till de tre analyserade verken av Kristian Lundberg.
Som tidigare nämnts är den israelitiska ökenvandringen ett återkommande motiv i båda berättelserna. Enligt Dantes världsbild tillbringar människan sitt jordeliv i träldomens land Egypten och möter Jerusalem först efter döden. Eftersom han arbetar med fyra parallella lager av betydelse (bokstavlig, allegorisk, moralisk och anagogisk), betecknar Israels befrielse på samma gång den historiska händelsen, människans frälsning genom Kristus och själens omvändelse från synd till nåd, samt denna ”frälsta själs uttåg från träldomen i denna förgängliga värld till friheten i den eviga härligheten”.
2120
E. N. Tigerstedt, Dante: tiden mannen verket, Stockholm 1967, s. 144.
21
Ibid., s. 110.
Också hos Dante flyter tro och politik samman. Det hinsides livet är en vandring genom Italiens politiska arena med mängder av möten med florentinska vänner och fiender. I Infernos sjätte krets ligger exempelvis Farinata degli Umberti och Cavalcante Cavalcanti i samma brinnande sarkofag, straffade för sin jordiska stolthet (INF X 22). Farinata var ledare för ghibellinerna och därmed politisk motståndare till Dantes familjs parti guelferna, vars dåtide ledare var Cavalcantes son Guido. I en annan sarkofag brinner kejsar Fredrik II, som av sin samtid uppfattades som fritänkare, tillsammans med den kejsarvänlige ghibbelinske
kardinalen Ottavio degli Ubaldini (INF X 119). Påven Bonifatius VIII, ansvarig för Dantes landsflykt, skymfas sammanlagt nio gånger i Komedin.
22Dantes pilgrimsfärd är således både en religiös och politisk berättelse, precis som Lundbergs trilogi. Och fastän Dante påbörjar sin vandring 550 år före det att Karl Marx utvecklar Ludwig Feuerbachs alienationsbegrepp, uttrycker diktens allra första rader ett tydligt främlingskap.
Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
(INF I 1–3)
Dante Alighieri skrev Den gudomliga komedin i exil, förvisad på livstid från sin hemstad Florens. Precis som hos Lundberg är det fysiska främlingskapet besläktat med ett metafysiskt tvivel och uttryckt genom påstått självbiografisk diktning.
Som Paul Groussac påpekat är Dantes användande av första person singularis mer än ett ”grammatikaliskt konstgrepp”, utan ett helt nytt stildrag i det tidiga 1300-talets Italien.
23Dante placerar orädd sig själv i handlingens centrum och utsätter sig för de mest
skräckinjagande scener. Med starka biografiska drag och ett rikt porträttgalleri av Dantes bekantskaper, balanserar Den gudomliga komedin mellan dikt och sanning. På samma sätt presenterar Lundbergs autofiktiva prosa och lyrik en uttalat självupplevd berättelse med höga anspråk på sanning.
Men vilka är egentligen Dante Alighieri och Kristian Lundberg?
Relationen berättaren-pilgrimen
Olof Lagercrantz påpekar att Dante beskriver sin helvetesvandring i efterhand.
24Komedins läsare måste därför skilja på den äldre, erfarne berättaren Dante och den yngre, vilsekomne pilgrimen Dante. Att berättaren och pilgrimen går sida vid sida gör berättelsen mer trovärdig
22
Olof Lagercrantz, Från helvetet till paradiset: en bok om Dante och hans komedi, Stockholm 1966, s. 120.
23
Jorge Luis Borges, ”Den gudomliga komedin”, Sju kvällar, sv. övers. Lasse Söderberg, Lund 1999, s. 18.
24
Lagercrantz 1966, s. 13.
och förvandlar den från en avskräckande redogörelse för livet efter döden till ett skakande vittnesbörd från en levande död. Lagercrantz menar att den flytande gränsen mellan dessa två Dante är stimulerande, eftersom läsaren sällan vet ”när visdomen och insikten talar och när det endast är en frågare man har framför sig”.
25Den gudomliga komedin upphäver på så sätt två formella gränser: dels den mellan dikt och självbiografi, dels den mellan nu och då.
På samma sätt bör vi skilja berättaren Kristian Lundberg, som leder oss genom de tre verken, från (pilgrimen och) författaren Kristian Lundberg, som är berättelsens protagonist.
Jag ska nu förtydliga denna viktiga skillnad för att undvika eventuell begreppsförvirring och anknyta den till Barthes poststrukturalistiska föreställning om pappersförfattaren.
Författaren Kristian Lundberg befinner sig liksom pilgrimen Dante i berättelsens
”absoluta mitt” (Y 9). I Yarden tvingas han till förnedrande kroppsarbete dag och natt med tjugo minuters skrivtid varje morgon, medan han i uppföljaren Och allt skall vara kärlek besöker bibliotek och deltar i litterära samtal om boken som skrev honom fri. Genom autofiktion, ett lika effektivt stilgrepp på det tidiga 2000-talet som Dantes uttalat
självbiografiska diktning nästan 700 år tidigare, befinner sig författaren inte längre bakom texten utan skapas i den. I min läsning är författaren Kristian Lundberg en karaktär i textens persongalleri bredvid andra: barnet Kristian Lundberg som ljuger om sitt sommarlov på 1970- talet (Y 50), tonåringen Kristian Lundberg som halvt sovande åker tåg genom Europa på 1980-talet (ML 17) och narkomanen Kristian Lundberg vars hjärta stannar efter en överdos men väcks till liv i en ambulans på 1990-talet (OK 179). Dessa karaktärer möts genom berättaren Kristian Lundberg: ”Alla tidsåldrar bar jag inom mig, cirkel i cirkel. En främling också inför min egen kropp.” (OK 40) Den yttersta årsringen i berättarens livsträd är
författaren. Precis som i Den gudomliga komedin är de nära förbundna genom hela texten, men ibland blottläggs skillnaden mellan dem. När författaren Kristian Lundberg känner samvetskval över att ha utelämnat halva berättelsen och bestämmer sig för att skriva färdigt Yarden i efterhand, bryter berättaren Kristian Lundberg den genomgående användningen av första person singular indikativ presens och talar plötsligt om sin namne i tredje person.
Detta är en mycket enkel berättelse. Låt mig sammanfatta: En medelålders författare bor i en lägenhet tillsammans med sin son. Dagarna kommer och går. Nätterna blir allt tyngre och längre. Pojken, ja, författaren envisas med att kalla honom för det, ”pojken” skjuter iväg sin far och skapar sig långsamt ett eget liv. [...] Och författaren? Han gör det han skall göra. Han minns och skriver. Han tänker att han skall skriva en annan berättelse än den som till slut finner sin väg ut och fram över pappersarket. Hon finns där hela tiden, som ett slags värme som skälver genom alfabetet. (OK 71)
25
Lagercrantz 1966, s. 16.
Ur denna spricka flödar Roland Barthes idé om författaren som gäst i sitt eget verk. Berättaren Kristian Lundberg (i första person) sammanfattar författaren Kristian Lundbergs (i tredje person) situation. Den senare försöker skapa världen ur minnet, men är ständigt underställd berättelsen som ”finner sin väg ut och fram över pappersarket” och därmed berättaren. Sonens självständighet betonar hans egen maktlöshet, medan citattecknen i beskrivningen av ”pojken”
förstärker känslan av konstruktion. Författaren är, med Barthes ord, en pappersförfattare vars värld existerar bara i texten. Detta är särskilt tydligt under morgontimmarna i Yarden.
Varje morgon när jag vaknar sätter jag mig ner vid köksbordet och skriver ett par rader i min anteckningsbok. Jag låter handen föras fram. Jag drar den tillbaka. Världen framträder. Den gör sig tydlig. Jag blir en del av den.
(Y 22)
Endast genom att skriva kan författaren i berättelsen existera; i den symboliska skrivakten skapas både han och världen omkring honom. Yarden skrivs inuti Yarden, framträder i den nämnda anteckningsboken. Författaren håller i pennan, men berättaren bestämmer vad som kommer ur den. Samma förhållande råder i diktsamlingen Mörkret skulle vara som ljuset.
Trädet Jag skriver om trädet Jag skriver om min far som bor högt uppe i kronan, skriver om den lilla lilla kistan som snickrades fogades samman och sköts iväg genom världen som en sång vibrerande genom dikten, som ett andetag man drar precis när man står stilla en eftermiddag vid fönsterkarmen och låter dikten och världen skära sig samman Minne (ML 16)
Författaren Kristian Lundberg skriver inte om trädet; han skriver att han skriver om trädet.
Världen existerar inte utanför texten. Att den definieras av språket manifesteras inte minst i den semiotiska förbindelsen mellan trädet, kronan, kistan och fönsterkarmen: associativa delar som tillsammans skapar en helhet.
Med skillnaden mellan författaren och berättaren etablerad i ljuset av Lagercrantz
Danteläsning och den poststrukturalistiska placeringen av författaren i texten istället för
bakom den genom Barthes syn på pappersförfattaren, är vi nu redo att vandra tillsammans
med Kristian Lundberg och Dante Alighieri genom den intertextuella analysen av Lundbergs
tre verk i relation till Den gudomliga komedin.
Inferno
IGENOM MIG GÅR MAN TILL SORGESTADEN, IGENOM MIG TILL PLÅGA UTAN ÄNDE IGENOM MIG TILL ETT FÖRTAPPAT SLÄKTE.
[...]
LÄMNA ALLT HOPP, NI SOM GÅR ÖVER TRÖSKELN.
(INF III 1–9)
Den berömda skriften på helvetets port i Infernos tredje sång skulle lika gärna kunna pryda ingången till Yarden i Malmö hamn. Bakom grinden och det omringande staketet rör sig skuggor i det kalla regnet. Deras röster hörs inte. Vi känner inte till dem. De utför ett arbete som de flesta inte vet existerar under slavlika förhållanden präglade av rädsla och oro. På avstånd ett namnlöst kollektiv som sliter i gula overaller; på nära håll en brokig skara människor med usla anställningsavtal som håller kvar dem i fattigdom. De är dömda att stanna på Yarden. Men en av skuggorna är bara på genomresa under en längre vandring.
Under ett års tid lämnar romanens huvudperson, författaren Kristian Lundberg, den litterära arenan och besöker en osynlig plats mitt ibland oss. Jagad av både ekonomisk och moralisk skuld tar han anställning på en enorm parkeringsplats där fabriksnya bilar förflyttas inom ett inhägnat område. Omgivna av övervakningskameror, men utom synhåll för oss andra, arbetar Lundberg och hans kollegor utomhus åtta timmar om dagen oavsett väder. Som
bemanningsanställda har de varken sociala rättigheter eller fast inkomst och därmed ingen möjlighet att veta vilken månadslön de kommer att få i slutet av varje månad.
Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns ännu en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. (Y 72)
Utan Yarden skulle Yarden förbli en anonym arbetsplats. Skuggorna på parkeringen skulle även i fortsättningen bara synas på övervakningskamerornas inspelade band; tusentals timmar olagligt lagrad film med män som parkerar bilar på målade linjer. Det är författaren Kristian Lundberg som skriver fram dem ur dimman som blåser in från Öresund. Det är han som ger dem kroppsform, namn, familj, resväg till och från arbetet, ursprung och öde. Och det är han som står i berättelsens mitt, lika omgiven av Yardens höga staket som av sitt förflutna.
Författaren Kristian Lundberg skapar den värld som han försöker lämna: vägen ut är vägen
igenom. Men hur hamnade han här?
Den gudomliga komedin börjar med att pilgrimen Dante är vilse i en dunkel skog och söker en bergstopp för att möta solljuset. Tre vilddjur – en leopard, ett lejon och en varginna – skrämmer honom från den rätta stigen och allt djupare in bland träden. Berättelsen är en allegori för Dantes andliga armod. Han är vilse i sin tro och söker sanningen, men hindras på vägen av sinnlig njutning, högmod och egoism.
Dantes inledning ekar i prologen till Yarden: ”I botten av en brunn. Stjärnor högt ovanför oss”. Pilgrimen Kristian Lundberg har vant sig ”vid det omöjliga, vid det hopplösa”. Och även han möter ett lejon på vägen: ”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall.” (Y 9)
Jag var pank och jagad av en restskatt som bara växte och växte. Varje dag låg det brev från antingen kronofogden eller skatteverket i brevlådan. [...]
Bokkontrakt infriades inte, uppdragen sinade. Den stora kvällstidningen med sin liberala hållning svalt ut mig. (Y 66)
Båda pilgrimerna jagas således ner i underjorden, till lika delar av inre tillkortakommanden som av yttre omständigheter. Båda rör sig fritt mellan den pågående vandringen och minnet av det förflutna: ”Helvetet saknar tid. All tid är nu och då.” (Y 17) Och fastän bådas
helvetesskildringar beskrivs med en hög grad av realism, hos Dantes en ”supranaturalism”, är ingångarna till dessa mörka platser dunkla, nästan drömskt återgivna.
26Dante kan inte redogöra för hur han hamnade i skogen: ”Hur jag kom in dit vet jag inte riktigt, så tyngde sömnen ned mig” (INF I 11). Lundberg är lika omtumlad: ”Plötsligt befinner du dig i sammanhang som är orimliga [...] Du är på väg och du vet att du ingenstans skall” (Y 9).
T. S. Eliot berör denna inre resa i sin läsning av Inferno.
Hell is not a place but a state; that man is damned or blessed in the creatures of his imagination as well as in men who have actually lived; and that Hell, though a state, is a state which can be only thought of, and perhaps only experienced, by the projection of sensory images[.]
27Resonemanget fungerar lika bra i läsningen av Yarden. Kristian Lundberg beskriver inte bara en geografisk plats utan, som tidigare nämnts, även ett socialt tillstånd: alienation. Med alfabetets och diktens hjälp skapas en värld runt omkring honom som liknar hans inre. Målet uttrycks redan i prologen: ”Jag vill att ni skall se det jag känner” (Y 10). Just synen är ett återkommande tema hos de båda pilgrimerna. Dante hänvisar regelbundet till sina ögon: han tittar runt, lyfter sin blick och ser framför sig den plats som Vergilius kallar ”den blinda världen” (INF IV 13). Även hos Lundberg representerar helvetet människors oförmåga ”att
26
Tigerstedt 1967, s.152.
27
