• No results found

Två Sigurdsristningar Schück, Henrik Fornvännen 27, 257-265 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_257 Ingår i: samla.raa.se

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Två Sigurdsristningar Schück, Henrik Fornvännen 27, 257-265 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_257 Ingår i: samla.raa.se"

Copied!
10
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Två Sigurdsristningar Schück, Henrik

Fornvännen 27, 257-265

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_257 Ingår i: samla.raa.se

(2)

TVA SIGURDSRISTNINGAR

AV

H E N R I K S C H V C K

De hittills uppmärksammade svenska Sigurdsristningarna äro följande: 1) Kamsundsberget i Södermanland, 2) Gök- stenen i Södermanland — en klumpig kopia av den föregående, 3) Ockelbostenen i Gästrikland, 4) Drävle- stenen i Uppland och 5) Ramsjöstenen i Uppland.

Till dessa kunna nu läggas ytterligare två stenar, båda i Gästrik- land, den ena i Arsunda, den andra i Färnebo. Första gången dessa stenar omtalas är i samband med de "ransakningar", som antikvitets- kollegiet anställde. Den 9 december 1684 skrev Hadorph till lands- hövdingen i Gävle med begäran om dylikas anställande (V. H. A. A.

Antivitetskollegiets Handl. X ) ; och enligt Gästriklands dombok för 1684 (avskrift i V. H. A. A. hos Ekdahl, Västerbotten, Gästrikland) hölls en dylik ransakning på tinget med Färnebo socken den 10 okt. s. å. Därvid meddelades bl. a.: "Uti ingången under kyrko- dörren vid wapenhuset är en Runsten, hvilkens skrifvelse ej kan aftagas, emedan Stenen sträcker sig under muren och är eljest sprucken eller söndriger, men finnes en Runsten dessutom frampå kyrkiogården liggandes, nästan lik ett platt baketråg, hvilkens på- skrift ofvanrörde Vennsesius tillika med det, som med Munkestyl skrifvet är på stora klockan, guten 1529 uti k. Gustafs d. I : s lidh, aftagit".

Dagen därpå, den 11 okt., hölls ransakning i Arsunda, varvid bl. a.

uppgavs: "Uti wapenhuset ligger en Runsten vid dörren, som Wennse- sius förut aftagit." Härav framgår, att antikvitetskollegiets aktuarie Wennsesius något år förut företagit en antikvarisk resa till Gästrik- land och därunder avritat åtskilliga stenar. Detsamma uppgives ock i den rapport, som befallningsmannen Samuel Forsell den 10 nov.

1684 insände till Hadorph (K. B. Ransakningar), där han säger sig

17 — Fornvännen 1933.

(3)

258 /;;; N n i K S C // O c K

Fig. 109.

Sigurdsristningen på Ramsundsberget, Södermanland.

föga hava att meddela, emedan "nu nyligast Möns. Wennsesius denna lilla landsorten kringrest och twifwels utan alt sådant, som af något wärde warit, allernogast observerat". Emellertid finnas ej Wen- naesius avritningar kvar. Men på hösten 1690 reste Hadorph själv, åtföljd av ritaren Ulf Christophersson, till Gästrikland, och frukten av denna resa blev det i K. B. förvarade häftet: "Gästerijkelandz Antiquiteter afrijtade uti Hr. Secrelerarens Joh. Hadorphii närwaro ifråri den 2 till den 19 Sept. 1690 af Ulf Christofersson". Därvid avritades de bägge runstenarna, vilka sedermera reproducerades i Bautil nr 1092 (Färnebo) och nr 1096 (Arsimda). Ritningarna äro av ett stort värde, då Färnebo runsten förstördes vid kyrkans om- byggnad och ej längre finnes kvar (Meddelanden av Gästriklands Fornminnesförening 1889 sid. 10), och även Årsunda-stenen är mycket skadad: "Den i Bautil under 1096 såsom här befintliga antecknade runstenen återfanns nu stående vid kyrkogårdsmuren bredvid vestra kyrkodörren. Oaktadt stenen med krämpor blifvit fästad i muren, var den likväl bruten i tre stycken och runorna i det nämaste utplånade. Stenen hade nämligen förut en lång tid legat i vapenhusets golf, och för att den där skulle kunna inpassas, hade större delen af högra runslingan blifvit borthuggen." Vår kännedom om dessa stenar måste således baseras på Ulf Christo- phorssons ritningar, vilka äro att föredraga framför de efter dem gjorda träsnitten i Baulil.

Den minst intressanta av de båda stenarna är den i Arsunda, som tydligen är en variant till Dräflestenen och förmodligen huggen av samma mästare — Lifsten eller Baller? Först genom en jämförelse

(4)

T V A S I G V R D S R I S T N I N G A II 259

. - > ; .--

Fig. 110.

Gökstenen, Södermanland.

med Drävlestenen blir det uppenbart, att vi överst hava Sigurd, som sticker sitt svärd i draken, ty utan denna hjälpreda kan figuren lika väl tydas såsom ett ornament. Däremot är den andra figuren tydligare än på Drävlestenen och visar oss en springande man, som i sin hand håller en ring. Samma figur, som även förekommer på Drävle- och Ockelbostenarna, har tolkats olika, antingen som den i Reginsmäl omtalade dvärgen Andvare, vars dyrbaraste skalt var ringen Andvaranaiitr, eller som budbäraren Vinge: "Konung Atle bjöd Gunnar och Hogne hem till sig och sände Vinge eller Kncfrod lill dem. Gudrun visste hans svek och sände dem bud med runor, titt de icke skulle komma, och till tecken sände hon ringen, som Andvare ägt och knöt däri ett varghår." Syftar figuren på Andvare, har den förra blott i Norden kända delen av Sigurdsagan föresvävat ristaren; avser figuren Vinge, visar detta, alt sagans senare del, ginkiiiigarnas undergång, varit bekant också i Sverige. En jäm- förelse med Ockelbostenen, där flera till denna senare del hörande figurer möjligen avbilda», talar till förmån för det senare alternativet.

Men att nå till någon visshel torde tills vidare vara omöjligt.

Kikare är F"ärnebostenen, på vilken flera av de på Ockelbostenen avbildade figurerna återfinnas, och måhända kunna figurerna på den ena tjäna att tyda figurerna på den andra. Till vänster å Färnebo-

(5)

260 H E N R I K S C I I C C K

Fig. 111.

Ockelbostenen, Gästrikland.

(6)

T V Å S I G U R D S R I S T N I N G A R 261

Fig. 112.

Drävlestenen, Uppland.

stenen synes en fågel, som närmast ser ut som en tupp. Samma fågel återfinnes på Ockelbostenen, ehuru där i en mera ornamentiv be- handling. Här kommer man givetvis att tänka på de båda fåglar, som på Ramsundsberget sitta i trädels topp och varna Sigurd för Regins förräderi. Samma fågel i trätoppen — ehuru blott en — förekommer ock på Ockelbostenen, men därjämte den nyss omtalade fågeln till vänster å bilden, på Färnebostenen blott den senare. Men härmed kan man jämföra Gökstenen, som icke har något träd och blott en enda tuppliknande fågel. Det torde därför vara säkert, att fågeln å Färnebostenen återgår till de i Sigurdsagan bekanta fåg- larna. Till höger synes en halvt utplånad figur, som också, och bättre bevarad, återfinnes på Ockelbostenen och ulan tvivel, ehuru på bägge ställena alldeles ornamentivt behandlad, återgår till den på Ramsundsberget och Gökstenen avbildade hästen Grane, som klövjats med Fafncrs skatter. Strax ovanför den halvt utplånade

(7)

262 H E N R I K S C H C C K

..AJ

5 V

^ * •?. ,*v'-

BP!

mm ^ ö v

m*

r^-x

v •

i , / '

:! H B

ff v

1^

Fig. 113.

Itainsjöstcnen. I 'ppland.

hästbilden synes en annan figur, som närmast ser ut vara en hund.

Den förekommer ej på Ockelbostenen, men däremot både pl Ram- sundsberget och på Gökstenen. Och på alla tre ställena, särskilt på Färnebostenen, bär djuret alldeles tydligt ett föremål i munnen.

Djuret kan därför knappast vara något annat än den i Sigurdsagans förra del omtalade uttern, sum i sin mun bär ringen Andvaraiiaiilr.

överst på Färnebostenen synas tre manliga figurer, av vilka de två yttersta bära svärd i sina händer. Den enn av dem — som jag för- modar den till vänster — kan ej värn n&gon annan än Sigurd, sum sticker sitt svärd i ormen; denna figur förekommer jn pfi alla Sigurd- stenarna. De två andni torde återfinnas också på Ockelbostenen övers! till höger, ehuru där nästan utplånade. Redan Innan jag kände

Färnebostenen, förmodade jag. alt man här hade en framställning av dråpet på Sigurd: en man hugger eller sticker en annan i ryggen med ett svärd. Åtminstone synes denna tolkning vara den rimligaste.

(8)

T V A S I G V It D S Ii I S T N I N G .1 B 263

H

'.;

-»-*-->-»--y' * i .

&

/

Fig, 114.

Ärsundastenen, Gästrikland. Teckning av Ulf Christoffersson 1690.

(9)

264 H E N R I K S C // I C K

Fig. 115.

Färnebostenen, Gästrikland. Teckning av Ulf Christofforsson 1690.

(10)

T V Ä S I G U R D S R I S T N I N G A R 265

Det å t e r s t å r således blott två figurer på F ä r n e b o s t e n e n , de båda, som befinna sig på var sin sida om mittornamentet, och båda åter- finnas på s a m m a plats å Ockelbostenen. Om m a n n e n med ringen h a r förut talats. F i g u r e n mitt emot k a n endast med osäkerhet identifieras. Av klädedräkten att döma ä r det en kvinna, och på Ockelbostenen håller hon ett h o r n i handen. Så vida figuren tillhör S i g u r d s a g a n — och det torde väl vara g a n s k a säkert — k a n man knappt gissa på mer än två, antingen å Grimhild, som r ä c k e r Sigurd glömskedrycken, eller på G u d r u n , som bjuder s i n a bröder välkommen till Atles hov.

Alla f i g u r e r n a på F ä r n e b o s t e n e n k u n n a således u t a n s t ö r r e svå- righet intolkas i S i g u r d s a g a n . Och n ä r så är, torde även de hit- tills ej omnämnda f i g u r e r n a på Ockelbostenen, vilka ej medtagits av F ä r n e b o r i s t a r e n , h ö r a till samma s a g a J a g h a r tolkat två av dem såsom Sigurd och G u n n a r vid ett brädspel, varmed den primitive k o n s t n ä r e n velat å s k å d l i g g ö r a v ä n s k a p e n mellan bada. H ö g r e upp skulle i så fall avses B r y n h i l d , som å k e r till bålet, och u n d e r henne den jättekvinna, som hon på vägen möter. Tolkningen ä r visserligen osäker, men till n å g o n a n n a n k ä n d s a g a å t e r g å dessa figurer icke, och h ö r a de till S i g u r d s a g a n , vilket de a n d r a figrirerni å stenen med all sannolikhet göra, k u n n a de k n a p p a s t tydas på a n n a t sätt. I varje fall giva dessa s t e n a r ett nytt bevis för Sigurd- s a g a n s stora popularitet i forntidens Sverige.

Z U S A M M E N F A S S U N G .

H E N R I K S C H V C K : Zwei Sigurds-Runeninschriften.

Verf. veröffentlicht aus einem antiquarischen Manuskript v. J. 1690 zwei bisher unboachtot gobliebono Zeichnungen von Runeninschriften mit Motiven aus der Sigurdssage (Abb. 114, 115) und bclouchtct die Dar- stellungen derselben durch Vergleiche mit sonstigen bekannten Sigurds- Runeninschriften.

References

Related documents

37 Inom fyra av dessa har Kol fått ett ordningsnummer och är därvid place- rad mellan Knut Eriksson och Sverker Karlsson (»Blafot»). Två kungalängder ange att han framträtt

Saskolski ansluter sig till åsikten att annalerna varit en huvudkälla för Eriks- krönikans framställning, men anser att det även funnits muntliga tradi- tionsuppgifter om att

Hvad enten Fejlen nu ligger hos Forfatteren eller hos Udgiveren, saa staar det fast, at Admiralen kun kan have set den faerdige Sarkofag i Eftersommeren 1739, naermere

För att styrka sannolikheten av den här framlagda uppfatt- ningen av namnet Ingunnar Freyr återvänder jag till den av Tacitus skildrade vegetationsriten. Men en

Författaren till den senare skulle utgiva avrit- ningar av de runstenar, som av åtskilliga förut samlats, och denna samling kan ej gärna hava varit någon annan än den, på vilken

Den i Uppsalatemplet dyrkade triaden Odin, Tor och Frö skulle så- ledes gå igen i de tre inledande partierna i Ynglingatal, så vida nämligen vi våga antaga, att SveigSir varit

Antikvitetskollegiet var naturligtvis mindre intresserat av del astro- nomiska problemet än av uppgiften om de tre kronorna, ty denna fråga var en bland dem, som länge

4 — utförts efter originalet (tecknare Harald Faith-Ell), varvid dock on numera felande bit av bleckets underkant kompletterats efter ett fotografi av år 1925. 172), att ett