• No results found

Rättskraftens objektiva utsträckning i civilprocessen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Rättskraftens objektiva utsträckning i civilprocessen"

Copied!
63
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Juridiska institutionen

Vårterminen 2021

Examensarbete i processrätt

30 högskolepoäng

Rättskraftens objektiva utsträckning

i civilprocessen

– särskilt vid talan om skiljedoms ogiltighet

The objective scope of res judicata in civil procedure

– in particular regarding actions to declare an arbitral award invalid

Författare: Fredrik Wållberg

(2)
(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

1.3 Metod och material ... 7

1.4 Avgränsning ... 7

1.5 Disposition ... 8

2 Rättskraften och sakidentiteten ... 10

2.1 Inledning ... 10

2.2 Allmänt om rättskraftens syfte ... 11

2.3 Allmänt om sakens identitet ... 11

2.4 Rättskraftslärorna ... 12

2.4.1 Inledning ... 12

2.4.2 Äldre rätt – rättigheternas individualisering ... 13

2.4.3 Olivecronas rättskraftslära – händelseförloppet ... 14

2.4.4 Ekelöfs rättskraftslära – rättsföljden ... 15

2.4.5 Nordhs rättskraftslära – anspråket ... 16

3 Rättskraftens förhållande till andra rättsregler ... 18

3.1 Inledning ... 18

3.2 Litispendens – 13 kap. 6 § ... 18

3.3 Ändring av talan – 13 kap. 3 § ... 20

3.3.1 Annan fullgörelse – första punkten ... 21

3.3.2 Fastställelse – andra punkten ... 22

3.3.3 Nytt yrkande – tredje punkten ... 23

3.3.4 Preklusionsfrister – andra stycket ... 24

3.3.5 Inskränkningar och nya omständigheter – tredje stycket ... 25

3.4 Kumulation – 14 kap. ... 27

3.5 ...och några ord om resning – 58 kap. ... 27

3.6 Illustration av det systematiska sambandet inom rättegångsbalken ... 27

4 Rättsfall av intresse ... 30

4.1 Inledning ... 30

4.2 NJA 1965 s. 94 – betalningsskyldighet och fel ... 31

(4)

4.4 NJA 1977 s. 618 – överlämnande av gåvobrev respektive köpebrev ... 32

4.5 NJA 1984 s. 733 – prisavdrag för olika fel ... 33

4.6 NJA 1994 s. 23 – prisavdrag och hävning ... 34

4.7 NJA 1995 s. 610 – prisavdrag och hävning ... 35

4.8 NJA 1996 s. 751 – ändring av grund ... 35

4.9 NJA 1999 s. 520 – betalningsskyldighet, fel och skadestånd ... 36

4.10 NJA 1999 s. 656 – kumulativa rättsföljder ... 38

4.11 NJA 2011 s. 718 – ny grund och nytt yrkande ... 39

4.12 NJA 2017 s. 659 – fel och betalningsskyldighet ... 41

5 Talan om skiljedoms ogiltighet ... 42

5.1 Inledning ... 42

5.2 Skiljedomars ogiltighet ... 42

5.2.1 Inledning ... 42

5.2.2 Ogiltighetstalan enligt 33 § LSF ... 43

5.2.3 Kazakstans talan om ogiltighet vid Svea hovrätt ... 45

5.3 Rättskraft i mål om skiljedoms ogiltighet ... 46

5.3.1 Inledning ... 46

5.3.2 Rättsutlåtande av Peter Westberg i Kazakstanmålet ... 47

5.3.3 Efterföljande artikel av Henrik Bellander ... 48

5.3.4 Vissa särskilda anmärkningar rörande Bellanders artikel ... 49

6 Sammanfattning och avslutning ... 53

6.1 Inledning ... 53

6.2 Sakens identitet i allmänhet – hur långt sträcker sig rättskraften? ... 53

6.3 Skiljedoms ogiltighet i synnerhet – ska talan kunna föras två gånger? ... 56

Käll- och litteraturförteckning ... 60 Offentligt tryck ... 60 Litteratur ... 60 Artiklar ... 61 Elektroniska källor ... 61 Rättspraxis ... 62

Nytt Juridiskt Arkiv ... 62

EU-domstolen ... 63

(5)

1

Inledning

1.1

Bakgrund

Rättskraften innebär att en sak som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom inte ska bli föremål för prövning på nytt. Rättskraftens objektiva utsträckning, dvs. vad som är saken, är en av de mest flitigt diskuterade frågorna inom processrätten. Den s.k. sakidentiteten har genom tiderna fått anta olika namn och utvunnits ur olika förklaringsmodeller.

En viktig funktion hos rättskraften är att bereda parterna trygghet. Genom rättskraften tvingas också parterna att noga överväga hur de utformar sin talan. En avgjord sak ska även av processekonomiska skäl som regel inte prövas på nytt. För att rättskraften ska kunna upp-fylla dessa syften är det viktigt att dess omfattning går att förutse. Var gränsen dras för var ena saken slutar och en annan sak börjar kan få långtgående konsekvenser för den det berör. Särskilt om det inte är tydligt för den som väcker talan vad som inte kommer kunna göras gällande i en efterföljande rättegång, eller med andra ord, vilken preklusionsverkan domen kommer att få.

Rättskraften kommer alltid stå i konflikt med parternas möjlighet att få sina anspråk prö-vade inför domstol. Reglerna utgör en avvägning mellan bl.a. parternas behov av trygghet och processekonomiska överväganden å ena sidan, parternas möjlighet att få sina anspråk prövade inför domstol å andra sidan.

I vissa fall kan de materiella reglerna som träffas av rättskraften vara uppställda av all-männa hänsyn. Frågan är om hänsyn till parternas trygghet, rättskraftens handlingsdirige-rande verkan och processekonomi på samma sätt gör sig gällande då? Ett exempel på regler som är uppställda av hänsyn till andra än parterna är reglerna om skiljedoms ogiltighet.

Under 2020 uppkom en delvis ny rättskraftsfråga i Svea hovrätt när en skiljedom blev föremål för talan om ogiltighet, för andra gången.1 Frågan i målet var om en dom angående en skiljedoms ogiltighet skulle rättskraftigt utsläcka alla andra möjliga omständigheter som kunde föranleda ogiltighet. Annorlunda uttryckt, är en ogiltighetstalan mot en skiljedom alltid samma sak oavsett vad den grundar sig på?

Det finns flera anledningar till att denna situation blir särskilt intressant. Dels för att det saknas vägledande praxis som berör rättskraft och ogiltighetstalan, dels för att

skilje-1 Se Svea hovrätts dom 2016-12-09 i mål nr T 2675-14 och Svea hovrätts beslut 2020-03-09 i mål nr

(6)

förfarande är en udda fågel som följer andra processuella regler än den vanliga civilprocessen. Men kanske framför allt för att det är starka allmänna hänsyn som ligger till grund för de enskilda ogiltighetsgrunderna.

1.2

Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning i civilprocessen. Enligt etablerad terminologi omfattar den objektiva utsträckningen den s.k. saken. Identiteten hos saken är det som kommer att avgöra hur långt rättskraften sträcker sig. Inom ramen för denna undersökning kommer särskilt utrymme ägnas åt att åskådliggöra det systematiska sambandet mellan olika regler i rättegångsbalken. Detta görs för att påvisa hur sakens iden-titet utgör en grundbult som håller ihop ett antal regler i rättegångsbalken. Det är inte heller möjligt att diskutera sakidentiteten enbart i förhållande till rättskraften, utan sakidentiteten måste ses i förhållande till de regler som den påverkar. Eftersom reglerna är nära samman-kopplade har praxis som utvecklats inom ramen för en regel även betydelse för tillämpningen av de andra reglerna.

En särskild fråga som kommer att undersökas är rättskraftskriteriernas tillämpning på talan om ogiltigförklaring av skiljedom. Hur de generella riktlinjerna för att bestämma rätts-kraftens utsträckning tillämpas på en dom avseende ogiltighet kommer diskuteras. Tonvikten kommer dock snarare ligga på frågan om rättskraften bör bestämmas annorlunda i en sådan situation.

(7)

1.3

Metod och material

I denna uppsats tillämpas den traditionella rättsdogmatiska metoden.2

Några ord ska sägas om det material som är tillgängligt i ämnet. Det kan noteras att de rättsregler i rättegångsbalken som främst är föremål för intresse inte genomgått några större förändringar sedan rättegångsbalkens inträde i svensk rätt 1948.3 Att beskriva förarbetena till rättegångsbalken som ålderstigna vore en underdrift då de i huvudsak författats före andra världskrigets utbrott.4 Förarbetena är dessutom tämligen kortfattade när det kommer till rättskraftens objektiva utsträckning. Som också kommer framgå i avsnitt 2.4.2 färgas även förarbetena av en då gällande (och nu överspelad) syn på processrätten. Av dessa anledningar har förarbetena begränsat värde för analysen. Denna uppsats stöder sig i stället i hög grad på det som sagts i doktrin under det senaste seklet såväl som vad som försiggått i rättstillämp-ningen.

När det gäller materialet till den del av uppsatsen som behandlar frågor med anknytning till lagen (1999:116) om skiljeförfarande är däremot förhållandet ett annat. Vägledande praxis om ogiltighet av skiljedomar är visserligen begränsad. Å andra sidan finns det relativt god tillgång till material i form av förarbetsuttalanden och frågan har ägnats en del utrymme i doktrin. Den specifika frågan hur långt rättskraften sträcker sig vid avgöranden om skilje-domars giltighet har däremot inte uppmärksammats av lagstiftaren i förarbetena. Antalet ut-talanden i doktrin om sådana domars rättskraft är också mycket få. Vägledande praxis i den frågan saknas dessutom helt.

1.4

Avgränsning

En lagakraftvunnen dom har en rad verkningar som delvis eller helt ligger utanför ramen för denna uppsats. Vissa kommer nämnas men inte behandlas i någon större utsträckning. Av intresse i uppsatsen är främst den negativa rättskraftens objektiva utsträckning. Utöver den negativa rättskraften vinner domen även positiv rättskraft (alternativt domens prejudicial-verkan eller dess civilrättsliga betydelse beroende på vilken begreppsuppsättning som

2 För en utförlig beskrivning av den rättsdogmatiska metoden se Kleineman, Rättsdogmatisk metod

s. 21–46 i Nääv och Zamboni (red.), Juridisk metodlära uppl. 2, Studentlitteratur 2013.

3 I 13 kap. 3 § RB infördes dels en mindre ändring i bestämmelsens andra stycke 1988, dels några

språkliga moderniseringar, se prop. 1986/87:89 s. 9.

4 Utredningsdirektiven gavs redan 1931. Processlagberedningen överlämnade 1938 sitt förslag till

(8)

används) och kan därutöver ha bevisverkan i en senare process.5 Dessutom finns flera aspekter av rättskraftens begränsningar som inte kommer behandlas i uppsatsen. Utöver den objektiva begränsningen begränsas rättskraften till att gälla mellan parterna (subjektiv be-gränsning) och tiden den avser, alltså tiden fram till dom (temporal bebe-gränsning).

Delen av uppsatsen som handlar om rättskraften vid talan om skiljedoms ogiltighet kom-mer inte att behandla den närliggande frågan om rättskraften vid talan om upphävande ge-nom klander av skiljedom. På grund av talefristen och preklusionsreglerna vid klander av skiljedom är frågan om rättskraften av en sådan dom i princip utan praktisk betydelse.6

1.5

Disposition

Uppsatsen är disponerad på sex kapitel. Efter detta inledande kapitel 1 har uppsatsen följande disposition.

Under kapitel 2 behandlas inledningsvis rättskraft och sakidentitet i allmänhet för att ge en översiktlig bild av vad som kommer diskuteras i uppsatsen. Fyra olika rättskraftsläror kommer därefter att presenteras i avsnitt 2.4.

Kapitel 3 kommer sedan att behandla olika rättsregler i rättegångsbalken som direkt eller indirekt påverkas av sakidentiteten. Kapitlet avslutas i avsnitt 3.6 med en illustration som åskådliggör reglernas samband.

Kapitel 4 kommer att presentera elva utvalda rättsfall som behandlar sakidentitet från det sista halvseklet. Rättsfallen kommer även kommenteras fortlöpande med jämförelser och hänvisningar till de rättsregler som behandlats under kapitel 3.

Nästa del, kapitel 5, kommer att fokusera på skiljedomar, deras ogiltighet och rättskraft. Inledningsvis, under avsnitten 5.1 och 5.2, kommer ogiltighetsreglerna att presenteras med en efterföljande sammanfattning av det rättsfall som tjänar som bakgrund till diskussionen. Under avsnitt 5.3 kommer sedan rättskraften av domar i ogiltighetsmål att behandlas och olika åsikter i denna fråga kommer även att presenteras.

5 Olivecrona använder begreppsparet ”domens civilrättsliga betydelse” för att beteckna den positiva

rättskraften och ”domens processuella betydelse” för att beteckna domens verkan som

rättegångshinder, dvs. den negativa rättskraften, se Olivecrona, Rätt och dom s. 238 f. Ekelöf å sin sida föredrog att använda begreppen ”domens prejudiciella betydelse” och ”domens betydelse som rättegångshinder”, se Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl. s. 155 f.

6 Talan om klander mot en skiljedom ska, till skillnad från ogiltighetstalan, väckas inom 2 månader

(9)
(10)

2

Rättskraften och sakidentiteten

2.1

Inledning

Att domar vinner rättskraft framgår av 17 kap. 11 § rättegångsbalken. Rättskraften innebär att en sak som avgjorts genom en lagakraftvunnen dom inte ska bli föremål för prövning på nytt.7 Bestämmelsen om rättskraft i rättegångsbalken ser ut på följande sätt:

17 kap. 11 § RB

Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning. Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

Rättskraftens omfattning framgår av paragrafens första stycke. Där anges att rättskraften omfattar den sak varom talan väckts. Vad som i första stycket ska förstås med ”sak” kommer alltså vara avgörande för omfattningen.

Det andra stycket handlar om preklusion av motfordringar. Sådana fodringar omfattas bara av rättskraften om de åberopas. Detta skiljer sig från invändningar inom saken, vilka prekluderas oavsett åberopande.8

Av tredje stycket framgår den negativa rättskraftsverkan, dvs. domens verkan som rätte-gångshinder. Där framgår att fråga som avgjorts inte kan tas upp till prövning på nytt. Rätts-kraftens verkan som rättegångshinder uttrycks ofta som att saken är ”res judicata” och ska avvisas.

Slutligen innehåller det fjärde stycket en påminnelse om att det finns särskilda rättsmedel (t.ex. resning och domvilla) som kan bryta genom rättskraften.

7 Nordh, Rättegångshinder s. 116.

(11)

2.2

Allmänt om rättskraftens syfte

Den negativa rättskraftens syfte är främst att ge trygghet och stabilitet. En kärande som för-lorat sin talan ska naturligtvis inte kunna trakassera sin motpart genom att ständigt väcka ny talan om samma sak. Å andra sidan kan inte rättskraften dras så långt att det inte är möjligt för käranden att göra gällande sin rätt. Systemet måste därför vara förutsägbart. En kärande som väcker talan måste i förväg vara medveten om vilka preklusionseffekter som kommer inträda på grund av sin talan och en kommande dom.

Rättskraften fyller även ett processekonomiskt syfte som uppfylls genom att så mycket som möjligt kondenseras till en och samma process. Samtidigt kan inte heller i detta avseende rättskraften dras för långt, utan då kan syftet i stället motverkas. En alltför omfattande ut-sträckning av rättskraften skulle kunna tvinga en kärande till att anföra alla möjliga och omöj-liga yrkanden ”för säkerhets skull” och på så sätt påverka processens effektivitet negativt.

Något som inte uppmärksammas i sammanhanget särskilt ofta är att en alltför långtgå-ende rättskraftsverkan skulle kunna komma i strid med rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.9 De processuella reglerna måste göra det möjligt för den enskilde att kunna komma i åtnjutande av de civila rättigheter som skyddas av konventionen.

2.3

Allmänt om sakens identitet

Det bör vara till fördel om läsaren har en grundläggande förståelse för sakens identitet innan denne tar del av vad som behandlas i efterföljande avsnitt. Av detta skäl kommer därför sakidentiteten beröras kort innan de olika rättskraftslärorna behandlas.

Det som rättskraftigt avgörs genom en dom är alltså, som framgått ovan, ”saken”. Orda-lydelsen i 17 kap. 11 § RB (”den sak varom talan väckts”) kan felaktigt leda till antagandet att endast det som åberopats och lagts till grund för dom enligt 17 kap. 3 § RB blir avgjort ge-nom domen. Så är emellertid inte fallet eftersom även andra rättsföljder än de som yrkats, och andra omständigheter än de som åberopats, kommer att vara slutligt avgjorda genom domen och prekluderas.

9 Problemet har Lindell på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammat i Civilprocessen s. 416 f. Detta är

(12)

Den så kallade ”sakidentiteten”, dvs. hur ”saken" ska identifieras, har under lång tid stötts och blötts i litteraturen. Olika tolkningar samt metoder har genom åren lagts fram för att kunna vaska fram ”sakens” identitet. Hur ”saken” definieras framgår nämligen inte av lag-texten och de ålderstigna förarbetena ger inte heller särskilt god vägledning.

Det är däremot tydligt att förarbetena är starkt färgade av den äldre processrättsläran som ser processföremålet som det rättsförhållande som käranden påstår föreligga.10 Sakidentite-ten enligt detta äldre synsätt, som behandlas i avsnitt 2.4.2, kommer bestämmas med hjälp av den så kallade ”individualiseringsläran” och ger olika resultat beroende på vad det är för typ av rättsförhållande käranden gjort gällande.11

Denna äldre rättsuppfattning kom sedan att kritiseras av flera rättsvetare som utvecklade egna identitetskriterier och läror. De mest framträdande och fortfarande diskuterade är ut-vecklade utav Karl Olivecrona och Per Olof Ekelöf. Det är i skrivande stund 73 år sedan rättegångsbalken trädde i kraft och ser man till den praxis som utvecklats under denna period är det möjligt att konstatera att ingen av dessa äldre rättskraftsläror till fullo anammats av rättstillämpningen.

2.4

Rättskraftslärorna

2.4.1 Inledning

Den svenska bestämmelsen om rättskraft gjorde, som framgått ovan, sitt intåg med rätte-gångsbalken 1948 och är utformad efter tysk förebild. Redan före införandet av rättegångs-balken blev dock konstruktionen ifrågasatt för att den var grundad i en syn på rätten som var förlegad redan då.12

För att försöka besvara frågan om rättskraftens objektiva utsträckning har det genom åren lanserats ett antal olika rättskraftsläror. I denna uppsats kommer uttalanden av Karl Olivecrona, Per Olof Ekelöf och Robert Nordh att behandlas var för sig. Därutöver har ämnet behandlats av såväl Bengt Lindell som författarna till olika lagkommentarer.13 Deras synpunkter och ståndpunkter kommer att behandlas fortlöpande men har inte givits egna

10 Fitger m.fl., kommentaren till 13 kap. 3 § tredje stycket; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl.

3 s. 64.

11 Olivecrona, Rätt och dom s. 267. 12 Olivecrona, SvJT 1940 s. 181 och 184.

(13)

avsnitt. Anledningen till att Nordh givits eget utrymme är för att han är den enda av de modernare författarna som har presenterat en egen förklaringsmodell. I äldre rätt har ämnet även behandlats av bl.a. Ernst Kallenberg och Ivar Agge.14 Resonemang från dessa äldre framställningar kommer dock inte användas annat än indirekt i avsnittet om äldre rätt.

2.4.2 Äldre rätt – rättigheternas individualisering

I tiden före rättegångsbalken trädde i kraft år 1948 var den gällande synen att ”saken” utgjor-des av det ”rättsförhållande” som käranden påstod föreligga.15 Genom domen avgjordes rättsförhållandet. Rättskraften omfattade alltså bara det rättsförhållande som blivit föremål för talan. Om saken var res judicata eller inte bestämdes genom att jämföra om talan i den första och andra rättegången avsåg samma rättsförhållande.16 Rättsförhållandets identitet be-stämdes av hur rättigheten ”individualiserades”.17 Vissa rättigheter individualiserades främst genom sitt objekt medan andra främst individualiserades genom sin grund. Rättigheterna kunde vara ”absoluta rättigheter”, ”anspråk” eller ”gestaltningsrättigheter”.

En absolut rättighet är t.ex. äganderätt. En sådan rättighet förblir densamma, och har där-med samma identitet, oavsett vad den grundar sig på. De absoluta rättigheterna individuali-seras främst genom objektet och subjektet. Det betyder att när äganderätten till en fastighet (objektet) fastställts i en process mellan två parter (subjekten) så är den rättigheten (ägande-rätten) rättskraftigt avgjord mellan parterna. Ponera att en part (subjektet) kommer till dom-stolen och åberopar en köpehandling för att hävda äganderätt till en fastighet (objektet) och talan ogillas. Samma part (subjektet) kommer sedan åter till domstolen och hävdar äganderätt till samma fastighet (objektet) men åberopar i stället ett gåvobrev. Då gäller talan samma sak och talan ska avvisas. Grunden, dvs. vilka omständigheter som åberopas till stöd för ägan-derätten, är utan betydelse.18

Anspråken kan t.ex. vara vanliga försträckningar, dvs. lån. Varje grund, t.ex. varje

för-sträckning, kommer då utgöra ett eget processföremål, en egen sak. Ogillas i en första talan ett yrkande om utfående av 10 000 kr med en försträckning som grund, hindrar inte detta

14 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt; Agge, Bidrag till läran om civildomens rättskraft. 15 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 64

(14)

den förlorande parten att återkomma med en ny talan med yrkande om utfående av 10 000 kr som har sin grund i en annan försträckning.19

Gestaltningsrättigheterna är en heterogen grupp av rättigheter som hade gemensamt att de

kunde påverka och ändra ett ”bestående rättstillstånd”.20 Exempel på denna typ av rättigheter är rätten att få ett testamente eller ett avtal ogiltigförklarat samt rätten till skilsmässa. Även gestaltningsrättigheterna individualiseras genom den grund som rättigheten vilar på. Alltså är saken olika även om rättsföljden (t.ex. ogiltigförklarande) är densamma i den första och den andra processen, om de vilar på olika grund. Med denna syn blir alltså ett avtals ogiltighet på grund av tvång en annan än ogiltighet på grund av svek.

Sammanfattningsvis kan konstateras att med denna äldre lära måste det först avgöras vilket rättsförhållande som görs gällande av käranden. Genom att undersöka hur rättigheten som ligger till grund för rättsförhållandet individualiseras är det möjligt att fastställa identite-ten hos rättsförhållandet. För att avgöra rättskraftsfrågan jämförs rättsförhållandet som gjorts gällande i den första talan med det rättsförhållande som görs gällande i den nya pro-cessen. Gäller det samma rättsförhållande är saken densamma. Talan i den andra processen ska då avvisas som res judicata. Är det en absolut rättighet är det främst subjekten och ob-jekten som är av intresse för bedömningen. Gäller det anspråk eller gestaltningsrättigheter är det grunderna.

2.4.3 Olivecronas rättskraftslära – händelseförloppet21

Olivecrona vände sig mot den äldre processrättsläran eftersom han ansåg att uppfattningen om domen som en förklaring om giltigheten av ett rättsförhållande var felaktig. Olivecrona menade att denna uppfattning bland annat ledde till att det inte var möjligt att besvara rätts-kraftsfrågan på ett sätt som var utan motsägelser.22

Det som enligt Olivecrona borde vara avgörande för rättskraften är i stället en jämförelse mellan de sakomständigheter och yrkanden som ligger till grund för den första respektive andra talan. Om käranden i den andra processen åberopar ett fristående händelseförlopp är, enligt Olivecrona, saken en annan och rättegångshinder föreligger därmed inte. Är i stället grunden i den andra processen vad Olivecrona kallar en alternativ rekonstruktion, tillägg eller

19 Olivecrona, Rätt och dom s. 270.

20 Kallenberg s. 1413, hänvisning från Olivecrona, Rätt och dom, s. 268.

21 Det kan noteras att Olivecrona för egen del föredrog att inte tala om ”rättskraft” och var en

motståndare till att ta in begreppet i rättegångsbalken, se Olivecrona, SvJT 1940 s. 181.

(15)

modifikation av grunden som var aktuell i den första processen är saken res judicata. Det som avgör frågan om res judicata är alltså gränsdragningen mellan fristående händelseförlopp å ena sidan och alternativa rekonstruktioner, tillägg eller modifikationer å andra sidan.23

Olivecrona menade att det över huvud taget inte är nödvändigt att fundera över någon ”identitet” hos saken när frågan om rättegångshinder avgörs.24 Genom att lämna den äldre uppfattningen om identiteten och rättigheternas individualisering menade Olivecrona att det inte längre var nödvändigt att uppställa någon ny ”identitetsfråga”. Genom att jämföra grun-derna och yrkandena mellan två processer kunde frågan om res judicata avgöras ändå, utan att besvära sig med att söka någon särskild identitet.

Eftersom Olivecrona ansåg att identitetsfrågan blev obsolet fanns det enligt hans upp-fattning inte heller något behov av att ”betunga framställningen med någon särskild gransk-ning av Ekelöfs teori”, just för att Ekelöf laborerade med ”identitetsfrågor”.25 Ekelöf kom sedan att kritisera Olivecronas lära, bl.a. för att det är svårt att avgöra vad som är ett händelse-förlopp som är fristående från ett annat och vilka kriterier som ska användas vid bedöm-ningen.

2.4.4 Ekelöfs rättskraftslära – rättsföljden

Ekelöf låter, till skillnad från Olivecrona, ”saken” definieras utav rättsföljden. Domens rätts-kraft skulle enligt Ekelöf omfatta ”alla de omständigheter som käranden kunnat åberopa till stöd för sin talan”.26 Det avgörande är enligt Ekelöf om två på varandra följande processer handlar om samma rättsföljd. I begreppet ”rättsföljd” ligger enligt Ekelöf den juridiska bety-delse som tillkommer ett rättsförhållande.27

Som exempel nämner Ekelöf att ogiltighet av ett avtal är, med hans syn på saken, den-samma oavsett vad som anförs till grund för ogiltigheten. Resultatet av sin ståndpunkt kon-trasterar han mot den äldre rättsuppfattningen (avsnitt 2.4.2 ovan). Enligt den äldre rättsupp-fattningen skulle ogiltighet av ett avtal vara olika saker om de grundades på olika omständig-heter (t.ex. svek och tvång).28

23 Olivecrona, Rätt och dom s. 322 ff. 24 Olivecrona, Rätt och dom s. 281. 25 Olivecrona, Rätt och dom s. 280 ff. 26 Ekelöf m.fl., Rättegång III uppl. 7, s. 197. 27 Ekelöf, SvJT 1950 s. 539.

(16)

Ekelöf menade att resultaten av hans egen och Olivecronas rättskraftsläror ofta blev samma, men att de i vissa fall kom till olika resultat. Som exempel nämner Ekelöf bl.a. klander av testamente. Enligt Ekelöfs lära är saken samma oavsett om grunden för klander är formfel eller att testatorn inte var vid sina sinnens fulla bruk. Olivecronas lära kommer däremot identifiera detta som olika saker eftersom det rör sig om fristående händelseförlopp.29

Olivecronas uppfattning om att ”fristående händelseförlopp” inte skulle omfattas av rättskraften kritiserades av Ekelöf. Som nämnts tidigare ansåg Ekelöf också att det med Olivecronas lära var svårt att avgöra när skillnaderna i händelseförloppet var så omfattande att en ny talan skulle tillåtas.30

2.4.5 Nordhs rättskraftslära – anspråket31

Robert Nordh väljer att låta saken definieras av det han kallar kärandens ”anspråk”. Att Nordh väljer att tala om anspråk, och inte rättsföljd, motiveras av att han anser att rättsföljd är ett svårbestämt begrepp. Han menar att det är klart att ”rättsföljd” inte kan avse den yrkade rättsföljden ensam.32

Nordh förklarar begreppet ”anspråk” med att käranden i varje tvisteprocess vill pröva någon typ av anspråk mot svaranden. Rättskraftsfrågan får då avgöras genom att jämföra det anspråk som prövats i den första processen med det anspråk som käranden vill göra gällande i den andra.33 Att identifiera anspråket vill Nordh göra ”genom en sammanställning av käran-dens yrkande och grunder satt i ett rättsligt sammanhang”.34

Enligt Nordh är det möjligt att identifiera anspråket genom att analysera hur käranden har beskrivit sitt anspråk och vilken rättslig kategorisering detta kan leda till.35 När man har identifierat vilka anspråk som är aktuella beskriver Nordh rättskraften så att ”en ny talan träffas av en tidigare doms rättskraft, om det finns en sådan samstämmighet mellan yrkande

29 Ekelöf, SvJT 1957 s. 321 f.

30 Ekelöf m.fl., Rättegång III uppl. 7, s. 198.

31 Det finns i modern litteratur flera framställningar som utförligt behandlar rättskraft och som

kommer hänvisas till i den här uppsatsen, exv. Lindell, Civilprocessen; Fitger m.fl., Rättegångsbalk m.m. Anledningen till att Nordh givits eget utrymme är för att han, som nämnts i avsnitt 2.4.1, presenterat en egen förklaringsmodell.

32 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 65. 33 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 65 f. 34 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 67.

35 Här poängterar Nordh också att domstolen enligt principen om iura novit curia har att

(17)

och grunder i de båda målen att talan kan anses röra samma anspråk eller anspråk som är alternativa till varandra”.36

Nordhs syn på rättskraftens omfattning står i viss mån i strid med ett avgörande från Högsta domstolen.37 I det rättsfallet anförde Högsta domstolens att endast ekonomiskt

likvär-diga alternativa anspråk ska anses träffas av en doms rättskraft.38 Om Högsta domstolen hade velat utforma ”en klar och lättillämpad regel”39 menar Nordh att det varit bättre att låta alla alternativa rättsföljder omfattas av rättskraften. Att i stället bestämma rättskraften på det sättet hade, enligt Nordh, gett processekonomiska fördelar och ökat förutsebarheten.40 Nordh anser inte att ekonomisk likvärdighet bör vara ett absolut krav för att rättskraften ska omfatta anspråket. Uttalandet om ekonomisk likvärdighet kritiseras av Nordh för att det inte motiveras av Högsta domstolen i domskälen och inte heller ger någon vägledning om hur det ska tillämpas eller förstås.41 Nordh påpekar också att tre tidigare rättsfall42 från Högsta domstolen ger stöd för att inte betrakta den ekonomiska likvärdigheten som ett absolut krav.43 Det aktuella fallet, och även Nordhs kritik mot det, kommer också att beröras nedan under avsnitt 4.9.

Kumulativa anspråk, dvs, anspråk som kan bifallas samtidigt, faller enligt Nordh i sin helhet utanför domens rättskraft.44

Enligt Nordh bestäms alltså rättskraftens omfattning genom att först avgöra om talan grundas på ett eller flera anspråk, sedan om anspråken är alternativa eller kumulativa. Be-dömningen är beroende av sambanden mellan åberopade sakförhållanden såväl som den rättsliga kvalificeringen av anspråket. Nordh menar att som grundprincip gäller följande:

”att alla förklaringar som käranden lämnar till stöd för att svaranden ska anses skyldig att prestera omfattas av rättskraften, hur mycket de än skiljer sig åt i tid, rum och händelseutveckling, om de inte kunnat medföra skyldighet för svaranden att utföra flera av varandra oberoende presta-tioner”.45

36 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 67 37 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 87.

38 NJA 1999 s. 520, se nedan avsnitten 4.9 och 6.2 om fallet; Nordh, Processens ram i tvistemål

uppl. 3 s. 87. Här hänvisar Nordh också vidare till sina artiklar i SvJT 2001 s. 655 samt SvJT 2002 s. 12. Även Lindell anser att innebörden av detta kriterium är oklart, se Lindell, Civilprocessen s. 413.

39 I domskälen motiverar Högsta domstolen sin lösning med att ”[b]ehovet av en klar och

lättillämpad regel […]” med skärpa talade för deras lösning, se NJA 1999 s. 520 under avsnitt 4.9 nedan.

40 Nordh, SvJT 2001 s. 665.

41 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 87.

42 NJA 1977 s. 618, se avsnitt 4.4; NJA 1994 s. 23, se avsnitt 4.6; NJA 1995 s. 610 se avsnitt 4.7. 43 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 87.

(18)

3

Rättskraftens förhållande till andra

rättsregler

3.1

Inledning

För att förstå rättskraftens utsträckning måste också hänsyn tas till regler utanför 17 kap. 11 § RB. Var gränsen dras för rättskraften får nämligen effekter för tillämpningen av andra regler i processrätten. Detta på grund av att de olika reglerna är konstruerade kring eller blir beroende av hur ”saken” bestäms. Rättskraftens utsträckning måste därför ses i ljuset av det systematiska sambandet mellan rättskraften och bestämmelser om bl.a. (i) litis-pendens46, (ii) ändring av talan47, (iii) kumulation48, samt (iv) resning49.

Det har t.ex. länge förutsatts att rättskraftens utsträckning bör motsvara området för li-tispendens.50 Detsamma gäller området för ändring av talan inom ramen för samma sak i 13 kap. 3 § RB.51 Likaså har länge förutsatts att en sak som är res judicata måste vara möjlig att angripa med resningsinstitutet om skäl finns för resning.52

Det följer av det starka sambandet, främst mellan rättskraft, litispendens och ändring av talan, att praxis som utvecklats inom ramen för en regel har betydelse även för tillämpningen av de andra reglerna. På grund av det systematiska sambandet kommer därför i denna uppsats tillämpningen av olika regler användas för att dra slutsatser om rättskraftens objektiva ut-sträckning.

3.2

Litispendens – 13 kap. 6 §

Lis pendens, eller litispendens, betyder ”pågående mål” och utgör rättegångshinder då det, som namnet antyder, redan pågår ett mål i samma sak. Litispendens som rättegångshinder är i huvudsak till för att verka processekonomiskt. På grund av rättskraftens verkan som

rätte-46 13 kap. 6 § RB. 47 13 kap. 3 § RB. 48 14 kap. RB. 49 58 kap. 1 § RB.

50 Se NJA 1999 s. 520. Jfr. dock särskilt om litispendens och genkäromål i avsnitt 3.2 nedan. 51 Olivecrona, Rätt och dom s. 317.

(19)

gångshinder finns egentligen ingen praktisk möjlighet att meddela motstridiga domslut.53 Be-stämmelsen ser ut på följande sätt:

13 kap. 6 § RB

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, upptagas till pröv-ning.

Att begreppet ”fråga” ska förstås i princip på samma sätt som ”saken” inom ramen för 17 kap. 11 § RB har länge förutsatts inom doktrin och har även bekräftats av Högsta domsto-lens praxis.54 Rättegångshinder på grund av litispendens föreligger alltså i princip i samma utsträckning som rättegångshinder på grund av res judicata.55 Detta har ibland kallats Ekelöfs litispendensformel.56

Däremot har det i doktrin tagits upp vissa situationer där denna litispendensformel med-för problem.57 Detta gäller dels de fall där tillämpningen skulle kunna leda till att den begrän-sar kärandens möjlighet att framställa nya yrkanden i samma rättegång, dels de fall där sva-randen hindras från att väcka genkäromål i samma sak. Bengt Lindell vill av denna anledning komplettera formeln med att litispendens inte föreligger när käranden i en pågående rätte-gång framställer nya yrkanden enligt 13 kap. 3 § RB eller svaranden väcker ett genkäromål enligt 14 kap. 3 § RB. Den av Lindell föreslagna kompletteringen läker bristerna i Ekelöfs formel och medför även att formeln är överensstämmande med ett avgörande från Högsta domstolen.58

Högsta domstolen har vid några tillfällen behandlat frågan om utsträckningen av det om-råde inom vilket litispendens verkar i förhållande till rättskraften. Ett av dessa fall behandlas nedan i avsnitt 4.9.

53 Nordh, Rättegångshinder s. 132; Ekelöf m.fl., Rättegång III 8 uppl. s. 394. 54 NJA 1999 s. 520.

55 Ekelöf m.fl., Rättegång III 8 uppl. s. 237.

56 Lindell, Civilprocessen s. 432; Pauli, SvJT 2009 s. 734 f.

57 Pauli, SvJT 2009 s. 736; Nordh, SvJT 2001 s. 659 f.; Lindell, Civilprocessen s. 432 f.

58 Lindell, Civilprocessen s. 433. Att litispendens inte ska hindra genkäromål angående samma sak

(20)

3.3

Ändring av talan – 13 kap. 3 §

Rättskraftens utsträckning är inte möjlig att ta ställning till utan att hänsyn tas till utrymmet för ändring av talan inom ramen för samma sak enligt rättegångsbalkens 13 kap. 3 § RB. Det har sedan länge förutsatts i doktrin och bekräftats av Högsta domstolens praxis.59 Sambandet är så starkt att en del framställningar behandlar ändring och rättskraftens objektiva utsträck-ning gemensamt.

Rättegångsbalkens 13 kap. 3 § RB har rykte om sig att vara en av de mest svårtillämpade paragraferna i svensk processrätt.60 Det är utan tvekan en intrikat regelkonstruktion som först uppställer ett generellt förbud mot taleändring, följt av ett antal undantag, för att först av-slutningsvis ge en legaldefinition av vad som (inte) utgör en ändring av talan. Begreppet ”sa-ken” i paragrafens tredje stycke får förstås på samma sätt som ”sa”sa-ken” i 17 kap. 11 § RB samt ”frågan” i 13 kap. 6 § RB.61 Den aktuella rättsregeln har följande lydelse:

13 kap. 3 § RB

Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt

3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Lag (1987:747).

En tillämpning där rättskraften förstås separat från ändringsreglerna riskerar, som kommer framgå nedan, att leda till oacceptabla rättsförluster för käranden i de situationer rättskrafts-verkan är mer omfattande än möjlighet ges till ändring av talan. En allt för begränsad rätts-kraftsverkan i förhållande till ändringsreglerna ger i stället processen en omotiverat kärande-vänlig utformning. Konsekvensen blir då att käranden har möjlighet att välja fritt mellan att utöka sin redan väckta talan eller att ”spara” anspråk för att väcka ny talan senare.

59 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I uppl. 8 s. 46 ff.; Nordh, Rättegångshinder s. 119; Westberg,

Civilrättskipning s. 400; NJA 2011 s. 718; NJA 1984 s. 733.

60 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 62; Ekelöf m.fl., Rättegång I, uppl. 8 s. 46. 61 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 83; se dock angående vissa speciella situationer

(21)

Denna balansgång får även processekonomiska konsekvenser. En för begränsad rätts-kraftsverkan riskerar att få till följd att käranden kan komma åter med nya stämningsansök-ningar som belastar rättssystemet. Samtidigt riskerar en alltför omfattande rättskraftsverkan att uppmuntra käranden till att i processen föra fram alla tänkbara anspråk, mer eller mindre välgrundade, för att inte riskera rättsförluster på grund av preklusionsverkan och på detta sätt belasta processen i onödan.62 De båda ytterligheterna riskerar alltså att få negativa kon-sekvenser för processekonomin, men på olika sätt.

En omfattande rättskraftsverkan, och där tillhörande ändringsutrymme, riskerar också att åsidosätta instansordningens princip. Det bör dock nämnas att instansordningens princip även skyddas av andra regler i rättegångsbalken utöver 13 kap. 3 § RB (se exv. 50 kap. 25 § RB).

3.3.1 Annan fullgörelse – första punkten

Käranden tillåts, i enlighet med 13 kap. 3 § första stycket 1 RB, att på grund av vissa under rättegången inträffade omständigheter ändra sitt yrkande till att avse annan fullgörelse. En sådan ändring får, som framgår av andra stycket i samma paragraf, vidtas även i högre rätt. Vanligen illustreras denna rätt att ändra sin talan med den typiska situationen att käranden får ändra en talan om utfående av ett föremål till en talan om ersättning för samma föremål om föremålet brinner upp under rättegången.63

Enligt paragrafens ordalydelse gäller detta endast ändringar till ”annan fullgörelse”. Det framgår dock av praxis att även ökning av befintligt yrkande till ett högre belopp omfattas av undantaget.64 Analogivis har även ändring från en fastställelsetalan till en annan faststäl-lelsetalan ansetts tillåtet under punkten.65

62 Lindell, Civilprocessen s. 298 f.

63 Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 159.

64 Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 159; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 71; NJA

1971 s. 317.

(22)

Om ett fullgörelseyrkande ska vara möjligt att byta till ett fastställelseyrkande enligt första punkten har tidigare varit omdiskuterat men får genom NJA 2016 s. 737 i princip anses vara möjligt.66 Även ett byte från fastställelse till fullgörelse har ansetts vara möjligt.67

De flesta tycks anse att det inte finns någon anledning att med första punkten tillåta yrkanden som inte kommer omfattas av en framtida doms rättskraft, utan att sådana änd-ringar i stället ska prövas mot den tredje punkten.68 Som framgår av illustrationen nedan och tillhörande förklaring i avsnitt 3.6 så delar jag i princip denna uppfattning. Däremot finns vissa situationer där det finns anledning att också ta hänsyn till den framtida domens pre-judiciella betydelse vid bedömningen enligt första punkten. Nordh har som exempel på en sådan situation angivit följande exempel.

Käranden för fastställelsetalan om rätt till prisavdrag på grund av fel i varan, prisavdraget mot-svarar det som återstår att betala för varan. Om fastställelsetalan ogillas kan inte en ny talan väckas om fastställelse av prisavdrag med grund i samma fel. Väcker käranden senare en fullgörelsetalan om att återfå en del av betalningen har fastställelsedomen prejudiciell verkan i målet. Även om fastställelsetalan bifalls är käranden hindrad att föra ny talan om ytterligare prisavdrag på grund av samma fel. Fastställelsetalan kommer slutligt avgöra frågan om prisavdrag på grund av felet. Om det åberopade felet blir värre under rättegången och berättigar käranden till ytterligare pris-avdrag bör käranden tillåtas ändra sitt fastställelseyrkande till fullgörelseyrkande.69

3.3.2 Fastställelse – andra punkten

Av 13 kap. 3 § första stycket 2 RB framgår att käranden får utöka sitt käromål med ett fast-ställelseyrkande. Ett sådant yrkande kommer alltid vara en annan sak eftersom en dom över ett fullgörelseyrkande inte rättskraftigt kommer avgöra prejudicialfrågan som ska prövas som fastställelsetalan.70

66 Däremot kan inte käranden genom att återkalla fullgörelsetalan i högre rätt åstadkomma att den

överklagade domen blir undanröjd om svaranden motsätter sig det, se NJA 2016 s. 737 punkt 16. Se också Welamson och Munck, Rättegång VI uppl. 5 s. 56 f.; Fitger m.fl. nämner fallet i sin kommentar men tycks inte dra några slutsatser av rättsfallet, det som sägs är ”[i] NJA 2016 s. 737 prövades om käranden med analog tillämpning av första punkten skulle tillåtas att i högre rätt ändra talan från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan”, se Fitger m.fl., kommentar till 13 kap. 3 § första stycket 1.

67 NJA 1981 s. 1201; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 71. Enligt Lindell ska dock ett

sådant utbyte prövas mot tredje punkten, Lindell, Civilprocessen s. 293.

68 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 74; Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 160. Se även

Fitger m.fl. som också tycks luta åt en sådan tillämpning, kommentaren till 13 kap. 3 § andra stycket.

69 Parafras på exempel i Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 4 s. 76.

70 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 76. Det kan noteras att det finns särskilda

(23)

Typexemplet är att käranden väcker talan om betalning på grund av ett avtal där ersätt-ningen förfaller till betalning löpande under en längre tid, t.ex. hyresavgifter. Svaranden in-vänder att denne inte är bunden av det underliggande avtalet och domstolen prövar invänd-ningen. Trots att domstolen i fullgörelseprocessen finner att svaranden är bunden av hyres-avtalet och skyldig att betala de förfallna hyrorna kommer rättskraften endast att omfatta de månadshyror som käranden yrkat ersättning för. Svaranden är alltså i denna situation oför-hindrad att göra samma invändning i en senare process som rör andra förfallna hyror.71

Vill käranden undvika en sådan situation kan käranden jämte sitt fullgörelseyrkande även framställa ett fastställelseyrkande om att svaranden är bunden av hyresavtalet. Eftersom yr-kande om fastställelse enligt andra punkten alltid avser en annan sak utanför fullgörelsetalans rättskraft rör det sig egentligen om kumulation, dvs. förenande av två mål. Möjligheten att framställa ett fastställelseyrkande i den här ordningen har dock den fördelen att käranden slipper lämna in en ny stämningsansökan.72

3.3.3 Nytt yrkande – tredje punkten

Genom 13 kap. 3 § första stycket 3 RB tillåts käranden att dels framställa yrkanden om til-läggsförpliktelser som följer av huvudförpliktelsen, dels andra yrkanden som stöder sig på väsentligen samma grund som det först framställda yrkandet. Det första ledet av tredje punk-ten har inte getts någon större uppmärksamhet i doktrin och verkar uppfattas som tämligen oproblematiskt.73

Punktens andra led får anses innefatta två olika typer av nya yrkanden. Det innefattar dels sådana yrkanden som lika gärna kunnat åberopas under första punkten om de hade berott på en händelse under rättegången, dels sådana yrkanden som käranden lika gärna kunnat göra gällande i en ny rättegång utan hinder av rättskraften.

De förstnämnda yrkandena, dvs. sådana som också kan åberopas under första punkten, är sådana som käranden måste tillåtas åberopa för att inte lida rättsförlust på grund av do-mens rättskraft. Dessa yrkanden utgör alltså inte en ny sak.74 Ett nytt yrkande förenas dock ofta med någon typ av förändring av grunden och en sådan förändring av grunden får då prövas mot paragrafens tredje stycke, se avsnitt 3.3.5 nedan.

71 Lindell, Civilprocessen s. 292.

72 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 76; Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 160.

73 Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 160; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 77; Lindell,

Civilprocessen s. 292; Fitger m.fl., kommentar till 13 kap. 3 § första stycket.

(24)

Det har dock ifrågasatts om detta är korrekt sätt att se på saken. Enligt en annan upp-fattning måste förändringen av yrkandet och tillhörande förändring av grunden prövas mot tredje punkten och tillåtas enbart om grunden är väsentligen densamma. 75 Enligt min mening måste dock käranden ha möjlighet att, med tillämpning av tredje punkten, ha möjlighet att ändra sitt yrkande om förändringen ligger inom rättskraften för domen. Det är inte säkert att det nya yrkandet alltid vilar på ”väsentligen samma grund” trots att yrkandet kommer om-fattas av rättskraften. Därför måste grunden först prövas mot det tredje stycket för att kä-randen inte ska lida rättsförlust. Om förändringen av grunden anses gälla samma sak får sedan yrkandet prövas enligt första stycket. Om rättskraften ska bestämmas främst utifrån rättsföljden och alternativa rättsföljder bör väl rimligen ett nytt yrkande tillåtas, även om det möjligen inte rör sig om väsentligen samma grund?76

Senare i uppsatsen kommer ett fall från Högsta domstolen att behandlas som rör tillämp-ning av tredje punkten när saken är densamma, se avsnitt 4.11 nedan.77

Den andra typen av yrkande inom ramen för tredje punktens andra led är, som framgått ovan, sådana som käranden lika gärna kunnat göra gällande i en ny rättegång utan hinder av rättskraften. Dessa yrkanden utgör en ny sak. Effekten blir att käranden kan kumulera ett nytt käromål utan att för den delen tvingas gå genom ny stämning och kumulera med til-lämpning av 14 kap.78

3.3.4 Preklusionsfrister – andra stycket

Andra stycket i paragrafen har stor betydelse för om undantagen från taleändringsförbudet är tillåtna. Som framgår av andra styckets hänvisning tillbaka till första stycket 2 och 3 verkar andra stycket enbart i förhållande till dessa punkter. En justering av grunden med stöd av tredje stycket inom ramen för samma sak hindras alltså aldrig av andra stycket och är alltid tillåten, även i högre rätt. Detta justeringsutrymme begränsas dock av andra preklusionsregler i balken.79

75 Diskussion har uppstått efter NJA 2011 s. 718 som behandlas nedan i avsnitt 4.11. Se Paulis och

Edelstams kritik mot domen i SvJT 2012, s. 474 och s. 760. För Stefan Lindskogs försvar av avgörandet se SvJT 2012 s. 587 (Lindskog var ett av justitieråden som meddelade avgörandet).

76 Se för liknande uppfattning Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 77 f.; Ekelöf m.fl.,

Rättegång II uppl. 9 s. 166 f. Se också vidare vid behandlingen av NJA 2011 s. 718 nedan i avsnitt 4.11.

77 NJA 2011 s. 718.

(25)

Eftersom andra stycket endast begränsar tillämpningen av andra och tredje punkten i första stycket framgår motsatsvis att ändringar med tillämpning av första punkten alltid är tillåtna, även i högre rätt. Tillämpningen av andra och tredje punkten är begränsad till första instans80 och är dessutom beroende av om ändringen anses som en olägenhet i målet när ändringen görs sent i processen. Ändringar som vidtas före huvudförhandling eller före målet företagits till avgörande81 i underrätt är alltid tillåtna medan därefter vidtagna ändringar kom-mer avvisas om en prövning av de nya yrkandena medför olägenhet i målet.82 Av allt detta följer att det särskilt i högre rätt är av ytterst stor betydelse om ändringar av yrkandet är hänförliga under första punken, dvs. är tillåtna ändringar, eller hänförliga under andra och tredje punkten och är otillåtna ändringar.

3.3.5 Inskränkningar och nya omständigheter – tredje stycket

Slutligen finns i tredje stycket en legaldefinition som definierar vilka förändringar av talan som inte är att anse som ändringar i rättegångsbalkens mening. Vad som inte är att anse som ändring av talan bestäms av ”saken” som bestäms på samma sätt som ”saken” i 17 kap. 11 § RB.83

I tredje styckets första led behandlas inskränkning av talan vilket innebär att käranden inte längre gör gällande ett rättsfaktum eller ett yrkande inom ramen för samma sak.84 Det som inte längre görs gällande kommer då, förutsatt att domstolen fortfarande har något annat att pröva inom ramen för samma sak, omfattas av domens rättskraft och kan inte göras gäl-lande vid en senare talan. Om käranden inte längre gör gälgäl-lande något alls inom ramen för saken är det däremot inte en inskränkning utan en återkallelse av talan som leder till beslut

80 Bestämmelsen har också tillämpats analogt i återvinningsmål och tingsrätt ska då ses som övre

rätt på grund av principen om reformatio in pejus, se NJA 1982 s. 195; NJA 1989 s. 47; NJA 1992 s. 55. Är det däremot käranden som begär återvinning anses inte skäl för analog tillämpning finnas, NJA 1991 s. 453.

81 Med ”på annat sätt företagits till avgörande” menas att målet slutligen föredragits eller, om

föredragning inte ska äga rum, först när domen beslutats, se Fitger m.fl., kommentar till 13 kap. 3 § andra stycket; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 80.

82 Vid bedömning av olägenheten bör, utöver processekonomin, beaktas om det nya yrkandet är

möjligt att framställa i ny rättegång utan hinder av rättskraften, se Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 81.

83 Se dock Fitger m.fl., kommentaren till 13 kap. 3 §, rubriken ”Inledning” där författarna menar att

”saken” enligt 17 kap. 11 § har en vidare ram än ”saken” enligt 13 kap. 3 tredje stycket. Samma påstående görs av Thornefors i sin kommentar till 17 kap. 11 § med hänvisning till Fitger m.fl. Dessa påståenden motsägs dock av Högsta domstolens praxis, se NJA 2011 s. 718 p. 8.

(26)

om att målet skrivs av. Den sak som käranden gjort gällande i det återkallade käromålet kan, om återkallandet leder till avskrivning, utan hinder av tidigare prövning tas upp på nytt.

Vill svaranden utsläcka kärandens möjligheter att senare komma tillbaka i den återkallade saken får svaranden begära dom enligt 13 kap. 5 § RB. Gränsdragningen mellan inskränkning och återkallelse av talan är av detta skäl viktig att uppmärksamma. Inskränkningar kommer omfattas av den framtida domens rättskraft eftersom det är inom ramen för samma sak. En återkallelse påverkas däremot inte av rättskraften av den framtida domen eftersom det är en annan sak. Begär svaranden dom över det återkallade käromålet bildar då den domen ett rättskraftsområde för den saken.

Högsta domstolen har behandlat frågan om gränsdragningen mellan återkallande och in-skränkning av talan och dess direkta samband med rättskraftens utsträckning. Fallet refereras och kommenteras i avsnitt 4.6 nedan. 85

Enligt tredje styckets andra led innebär ett åberopande av en ny omständighet till stöd för samma sak inte en ändring och är alltid tillåten. Innebörden av legaldefinitionen är att käranden har möjlighet att åberopa alla omständigheter som kommer träffas av domens rätts-kraft och prekluderas.86 Ett åberopande är också nödvändigt för att domstolen över huvud taget ska kunna lägga omständigheten till grund för domen. Kopplingen mellan 13 kap. 3 § RB och 17 kap. 3 § RB som kommer illustreras i avsnitt 3.6 framgår här tydligt. Möjligheterna att åberopa nya omständigheter begränsas dock av särskilda preklusionsregler i rättegångsbalken till skydd för processekonomin och instansordningens princip.87 Dessu-tom kan även talefrister och preklusionsregler utanför rättegångsbalken påverka partens möjligheter att tillföra nya omständigheter.88

Högsta domstolen har vid ett antal tillfällen haft tillfälle att uttala sig om tillämpningen av tredje styckets andra led. Två av dessa rättsfall kommer behandlas nedan i avsnitten 4.8 och 4.11.89

85 NJA 1994 s. 23.

86 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 83

87 Se 42 kap. 15 §, 42 kap. 15a § och 43 kap. 10 § samt för högre rätt 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 §.

Åberopande part måste enligt reglerna ha saknat möjlighet att göra gällande omständigheten tidigare eller lämna giltig ursäkt för att omständigheten inte åberopats tidigare, se Lindell, Civilprocessen s. 311.

(27)

3.4

Kumulation – 14 kap.

Kumulationsreglerna i 14 kap. är inte av omedelbar betydelse för rättskraften men reglernas tillämpning påverkas i hög grad av rättskraftens utsträckning. Som nämnts i avsnitten 3.3.2 och 3.3.3 kan käranden, i vissa fall, i enlighet med 13 kap. 3 § första stycket RB formlöst kumulera ett nytt käromål med det redan väckta utan att behöva väcka talan på nytt.90 Denna möjlighet att ändra sin talan att omfatta ytterligare ett yrkande motiveras inte, till skillnad från möjligheten att ändra talan inom saken, av att skydda käranden från rättsförluster utan upp-bärs endast av processekonomiska skäl.91 Rättskraftens förhållande till kumulationsreglerna kan uttryckas så att där rättskraften slutar tar kumulationsreglernas tillämpningsområde vid eftersom kumulation förutsätter att det är en annan sak.

3.5

...och några ord om resning – 58 kap.

Lika lite som det går att förstå rättskraftens omfattning utan ta hänsyn till tillämpningen av ändringsreglerna går det att bortse från de rättskraftsgenombrytande rättsmedlen, t.ex. res-ning.92 På grund av de systematiska sambanden måste utrymmet för ändring inom saken vara densamma som utrymmet inom vilket resningsinstitutet kan användas. I annat fall skulle oacceptabla rättsförluster kunna uppstå.93

3.6

Illustration av det systematiska sambandet inom

rättegångsbalken

Det finns, som har framgått ovan, ett intrikat samband mellan ett antal regler i rättegångs-balken. För att underlätta förståelsen av det systematiska sambandet mellan reglerna i rätte-gångsbalken har jag valt att dela med mig av en illustration av hur jag (i princip) föreställer mig sambandet mellan reglerna som ska behandlas.94

90 Ekelöf m.fl., Rättegång II uppl. 9 s. 160 f. 91 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 78.

92 I detta avseende finns en stor skillnad mellan en domstolsdom och en skiljedom eftersom den

senare inte kan angripas med vanliga extraordinära rättsmedel.

93 Ekelöf m.fl., Rättegång III uppl. 8 s. 149.

94 Inspiration till illustrationen har hämtats från såväl Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s.

(28)

Den dubbeldragna linjen är tänkt att representera rättskraftens objektiva begränsning. Allt inom denna cirkel blir, genom en lagakraftvunnen dom, res judicata. Vad den innersta streck-ade cirkeln är tänkt att illustrera är vad domstolen kan meddela dom över (17 kap. 3 §). Dess placering inom den större res judicata-cirkeln illustrerar dels att domstolen (naturligtvis) end-ast kan döma inom den sak som är föremål för talan, dels att käranden innanför res judicata-cirkeln har möjlighet att i vissa fall framställa nya yrkanden och åberopa nya grunder som domstolen ska döma över. Om käranden framställer sådana yrkanden eller åberopar sådana omständigheter innebär det att dessa flyttas in i den inre cirkeln, dvs. blir sådant som dom-stolen får döma över (se 17 kap. 3 §).

Som framgår av illustrationen bör tillämpningsområdet för följande vara i princip över-lappande och likalydande med rättskraften: (i) bestämmelsen om litispendens (13 kap. 6 §), (ii) möjligheten att åberopa ny grund eller inskränka talan utan att saken ändras (13 kap. 3 § tredje stycket 3), (iii) möjligheten att införa nytt yrkande på grund av inträffade omständig-heter (13 kap. 3 § första stycket 1), och (iv) möjligheten att söka resning (58 kap. 1 §).95 Res judicata-cirkeln är alltså vad som utgör saken.

Den högra cirkeln är tänkt att representera en annan och i rättskraftshänseende fristående sak. Under vissa omständigheter kommer sådana fristående käromål gå att kumulera med varandra. Käromålen har dock alltid egna rättskraftscirklar eftersom de är olika saker. Som cirkeln vill illustrera finns det möjlighet för käranden att under vissa omständigheter få sina olika mål kumulerade med varandra och därmed behandlade i en och samma rättegång (14 95 Se dock angående vissa synpunkter vad gäller litispendens i avsnitt 3.2 ovan.

(29)

kap. 1 §). Utöver kumulation enligt 14 kap. kan också käranden, under vissa omständigheter, föra en fastställelsetalan jämte sin fullgörelsetalan (13 kap. 3 § första stycket 2) utan att ny stämningsansökan behöver lämnas in. Återkallar käranden sin talan kan svaranden begära att saken prövas genom dom, i annat fall avskrivs målet i den delen (13 kap. 5 §).

Den övre ellipsen motsvarar möjligheten att tillföra nytt yrkande (13 kap. 3 § första stycket 3). Ellipsen ligger delvis innanför res judicata-cirkeln, delvis utanför. Detta förklaras av att vissa yrkanden inte kan göras gällande i en ny rättegång på grund av rättskraften, därför måste dessa yrkanden kunna framställas inom ramen för en redan väckt talan. Dessa yrkan-den är alltså inom ramen för samma sak. Den del av ellipsen som ligger utanför res judicata-cirkeln är tänkt att illustrera att vissa yrkanden kan göras gällande av käranden i en redan pågående rättegång trots att de gäller en annan sak, dvs. de skulle kunna göras gällande i en ny rättegång. Det är i sådana fall kumulation av olika saker utan att käranden måste väcka talan på nytt, dock under förutsättning att talan stöder sig på väsentligen samma grund.

(30)

4

Rättsfall av intresse

4.1

Inledning

Det bör före rättsfallsgenomgången nedan förtydligas att i dagsläget tycks det vara klarlagt genom praxis att ”saken” bestäms med rättsföljden som utgångspunkt. Rättsläget ligger alltså nära den av Ekelöf anförda uppfattningen (se avsnitt 2.4.4 ovan). Efter praxisutvecklingen står det också klart att inte bara den avdömda rättsföljden kommer att omfattas, utan även alternativa rättsföljder kommer att omfattas av domens rättskraft (se vidare sammanfatt-ningen i avsnitt 6.2).

I syfte att underlätta förståelsen bör det före rättsfallsgenomgången även sägas något kort om vad alternativ respektive kumulativ rättsföljd innebär. Två rättsföljder är alternativa om de inte kan uppfyllas samtidigt. Går det inte att få bifall till båda de yrkade rättsföljderna i samma rättegång är de alltså alternativa. Det går till exempel inte att både häva ett köp och få pris-avdrag för varan.

Kumulativa rättsföljder kan däremot yrkas och bifallas samtidigt i samma rättegång.96 För att illustrera detta kan skadestånd tas som exempel. Skadestånd delas upp i skadetyper som personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada.97 Det är tre skilda typer av skador som kan ersättas. Dessa tre kategorier utgör tre olika saker i rättskraftshänseende även om den skadegörande handlingen är densamma. Det finns också ytterligare underkategorier. En skadelidande kan på grund av en personskada få ersättning för både inkomstförlust samt lyte och men.98 Det är olika saker i rättskraftshänseende eftersom det är rättsföljder som är kumulativa i förhållande till varandra. Detta trots att båda är personskador och ska ersättas på grund av samma skadegörande handling.99

96 Lindell, Civilprocessen s. 412.

97 2 kap. 1 och 2 § skadeståndslag (1972:207) (SkL). 98 SkL 5 kap. 1 §.

(31)

4.2

NJA 1965 s. 94 – betalningsskyldighet och fel

Köparen av en industrimaskin hade redan vid avtalsslutet betalat 2 000 kr av den totala köpe-skillingen om 22 500 kr. En tid efter detta förpliktigas köparen genom dom att till säljaren betala resterande del av köpeskillingen, dvs. det återstående beloppet om 20 500 kr. Domen vann laga kraft. Senare stämde köparen in säljaren och yrkade att få 7 206 kr i skadestånd då det visat sig vid montering att maskinen var behäftad med fel.

Majoriteten i Högsta domstolen avvisade köparens talan som res judicata. I domskälen motiverade majoriteten sin slutsats med att köparens talan grundat sig på samma köpeavtal som låg till grund för den tidigare talan och avsåg köparens betalningsskyldighet enligt samma avtal. Högsta domstolen ansåg att frågan om köparens betalningsskyldighet enligt köpeavta-let genom den tidigare domen var slutligt avgjord.

Två skiljaktiga justitieråd anslöt sig till den lösning som föreslagits i föredragandens be-tänkande. Föredraganden ville avvisa köparens talan som res judicata såvitt avsåg det belopp som köparen dömts att betala i den första rättegången, dvs. 20 500 kr, medan de initialt be-talade 2 000 kr inte skulle anses omfattade av den första domens rättskraft.

Frågan om rättskraftens utsträckning vid talan om betalningsskyldighet har föranlett fler uttalanden av Högsta domstolen, se avsnitten 4.3, 4.9 och 4.12. Dessa senare rättsfall har bekräftat Högsta domstolens ståndpunkt i förevarande mål.

4.3

NJA 1973 s. 239 – betalningsskyldighet

Enskilt anspråk på grund av brott fördes av åklagare jämte ett åtal gällande bedrägeri mot en bank. En av bankens kunder hade genom flera uttag lyckats övertrassera sitt konto med ett stort belopp. Sedan åtalet och det enskilda anspråket ogillats och domen vunnit laga kraft ansökte banken om betalningsföreläggande mot bankkunden. Banken menade att kunden på civilrättslig grund skulle betala tillbaka det i åtalet angivna beloppet.

Högsta domstolens majoritet ansåg att banken borde åberopat de i ansökan angivna om-ständigheterna redan i brottmålsprocessen och att frågan om bankkundens återbetalnings-skyldighet var slutligt avgjord med domen.

(32)

dock inte åklagaren behörig att som ombud föra målsägandens talan till den del talan grun-dades på andra omständigheter än de som anges i gärningsbeskrivningen.100 Den skiljaktige ansåg att det skulle påverka funktionen med åklagaren som målsägandeombud negativt med en ordning där målsäganden skulle tvingas att före åtalet noga beräkna sina chanser och av-göra om åklagaren ska föra talan med brottet som grund eller själv stämma in på annan grund för att undvika preklusion.

Detta fall visar i likhet med fallet i avsnitt 4.2 ovan att en dom över betalningsskyldig-heten slutligt kommer avgöra den frågan. Detta gäller även om den åberopade grunden eller den rättsliga kvalificeringen av grunden skiljer sig något, jämför med fallet under avsnitt 4.4 nedan.

4.4

NJA 1977 s. 618 – överlämnande av gåvobrev

respek-tive köpebrev

I en första process hade en vägförening yrkat att föreningen i första hand skulle förklaras äga bättre rätt till vissa grönområden, i andra hand att ägaren till grönområdena skulle åläggas att lämna gåvobrev avseende samma områden till föreningen. Föreningens första talan ogillades. Föreningen yrkade i nästa process att ägaren skulle åläggas att mot ett angivet belopp över-lämna köpebrev gällande samma grönområden.

Högsta domstolen ansåg att saken var res judicata. Domstolen menade att skillnaden mellan andrahandsyrkandet i den första processen (utfående av gåvobrev) och yrkandet i den efterföljande processen (utfående av köpebrev) kunde sägas vara av kvantitativt slag. Vidare påpekade domstolen att alla tre anförda yrkanden var alternativa på så sätt att de alla syftade till att grönområdena skulle ingå i föreningens egendom och bifall till endera av yrkandena skulle utesluta bifall till de två andra yrkandena. Slutligen konstaterade Högsta domstolen att de åberopade omständigheterna till grund för föreningens talan i väsentliga delar var de-samma och de i den andra processen tillkommande omständigheterna närmast innebar att föreningen angivit en rättslig kvalificering av de sedan tidigare anförda omständigheterna.

Det har sedan NJA 1999 s. 520 ifrågasatts om detta rättsfall förlorat sin betydelse. Enligt detta senare rättsfall krävs inte bara att rättsföljderna ska vara alternativa utan också ekono-miskt likvärdiga för att omfattas av rättskraften.101 Det går knappast att påstå att det är eko-100 Rättsläget är numera förändrat och åklagaren kan anföra omständigheter som inte omfattas av

gärningsbeskrivningen, se NJA 1994 s. 306.

References

Related documents

Naturvårdsverket anser med anledning av vad som anförts ovan att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen kommit till eftersom

Då L-Å M:s fastighet alltså har behov av dagvattenavledning i det större sam- manhanget med övrig bebyggelse i Vanstad till skydd för människors hälsa, har kommunen en

Föreningen yrkade att Va-nämnden skulle förplikta kommunen att till före- ningen återbetala 1 651 999 kr avseende för högt uttagna fasta brukningsavgif- ter under åren 1992 –

När samhället och ekonomin förändras drabbas vissa människor av om- ställningsproblem. Men vem, och hur? Och vem får vara med och påverka hur omställningen ska se ut? Denna

Enligt hovrätten är det vid bedömningen av om vitesförfarandet utgör hinder för att döma till an- svar för miljöbrott av betydelse om det påstådda miljöbrottet och förfarandet

Reallönestelheten hänförs till fackföreningar som prioriterar reallöneutvecklingen för sina anställda medlemmar utan att ta tillräck- lig hänsyn till dem som saknar

Debatten om hur människors behov av tillgång till rent vatten ska kunna tillgodoses har pågått under en längre tidsperiod. En stor del av debatten har handlat om vem som ska äga

Undersökningen är baserad på 20 olika företag varav tio av företagen har använts för att undersöka påverkan av aktiekursen vid ett tillkännagivande av ett byte av en VD som har