Karlstads universitet 651 88 Karlstad Musikhögskolan Ingesund
Fanny Wikström
Folkmusik på piano
En studie av tre folkmusikpianisters spelsätt
och deras förhållningssätt till
pianot som folkmusikinstrument
Folk music on the piano
A study of three folk music pianists’ playing style and their
relation to the piano as a folk music instrument
Examensarbete 15 hp
Lärarprogrammet
Datum: 2010-05-17
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats har varit att få en inblick i hur pianot används inom den svenska folkmusiken. Bakgrundskapitlet handlar om folkmusikgruppernas och instrumenteringens
utveckling inom svensk folkmusik. Jag har intervjuat tre aktiva folkmusikpianister och lyssnat på och analyserat deras spel. Det följer även med en cd-skiva med ljudexempel från
intervjutillfällena. Vi pratade om karaktärsdrag som de lyfter fram i spelet, om deras inställning till folkmusiktraditionen, pianots möjligheter och begränsningar samt vilken roll pianot har i den svenska folkmusiken. Mina slutsatser är att pianot har flera roller i ett samspel med andra
musiker. Pianisten kan spela melodi, rytmik, harmonik och även alltihop samtidigt. Pianot fungerar väldigt bra som soloinstrument men också som ett samspelsinstrument. Vad som gör att pianots plats i folkmusiktraditionen är väldigt liten är bland annat dess opraktiska storlek. Jag har också kommit fram till att pianot tillför en ny klang, ett nytt sound till svensk folkmusik.
Nyckelord: piano, folkmusik, musiker, traditioner, roll, funktion
Abstract
The purpose of this study is to acquire a glimpse of how the piano is used in Swedish folk music. The background chapter deals with folk music groups and the development of instrumentation in Swedish folk music. I have interviewed three active folk music pianists, listened to and analyzed their playing style. There is also a CD with music examples from the interview sessions. We discussed the characteristics of their own playing, their attitudes to folk music tradition, the piano's possibilities and limitations, and the role of the piano in Swedish folk music. My conclusion is that the piano functions on several levels while interacting with other musicians. Pianists can play melody, rhythm, harmony, and all of this simultaneously. The piano works very well as a solo instrument, yet also as an ensemble instrument. The small role of the piano in Swedish folk music may be due to its impractical size. I have also discovered that the piano contributes to a new sound to Swedish folk music.
Innehållsförteckning
Förord ... 4
1. Inledning ... 5
2. Bakgrund ... 6
2.1 Litteratur inom ämnesområdet ...6
2.1.1 Svensk folkmusik och dess tradition ... 6
2.1.2 Folkmusikgruppernas utveckling och etablering av nya instrument ... 6
2.2 Tidigare forskning inom ämnet ... 10
2.3 Problemformulering, syfte och forskningsfrågor ... 13
3 Metodologi, metod och analys ... 14
3.1 Metodologiska utgångspunkter ... 14
3.2 Metod och design av studien ... 15
3.2.1 Val av metod ... 15
3.2.2 Urval av personer ... 15
3.2.3 Genomförande av intervju ... 16
3.3 Analys och bearbetning ... 16
3.4 Giltighet och tillförlitlighet ... 17
4. Resultat ... 18
4.1 Pianots funktion och karaktärsdrag ... 18
4.1.1 Pianots funktion ur det rytmiska perspektivet ... 22
4.1.2 Pianots funktion ur det melodiska perspektivet ... 22
4.1.3 Pianots funktion ur det harmoniska perspektivet ... 24
4.2 Pianots möjligheter: ... 26
4.3 Pianots begränsningar: ... 27
4.4 Attityder till folkmusiktraditionen ... 27
5. Diskussion ... 29
5.1 Pianot som nyskapande instrument ... 29
5.2 Pianisten ”fyller i hålen” ... 30
5.3 Fiolen som förebild i pianospelet ... 31
5.4 Pianots framtida roll inom svensk folkmusik ... 32
5.5 Reflektioner kring informationen ... 32
Förord
1. Inledning
Folkmusik har alltid fascinerat mig och för ungefär 7 år sen började jag själv att spela folkmusik. Jag har då mest spelat fiol och sjungit. När jag har gått på konserter, dansat till spelmän och spelkvinnor och varit på spelmansstämmor har jag upplevt att fiolen finns överallt. Det spelas även instrument som gitarr, flöjt, sång, slagverk, dragspel mm och det utvecklas till att fler och fler traditionsfrämmande instrument spelas i genren. Men det instrument som jag nästan aldrig har sett i ett folkmusiksammanhang är mitt eget huvudinstrument, piano.
Piano har jag spelat sen jag var 9 år och det har i huvudsak varit klassiskt. När jag på senare år upptäckte folkmusiken så kändes det naturligt för mig att använda mig av pianot eftersom det är det instrument som jag behärskar mest. Men jag har saknat förebilder som spelar ren folkmusik.
Jag har funderat på varför piano är ett sådant ovanligt instrument inom folkmusik i Sverige och vad som händer när man som pianist tar sig an den musik som är så starkt förknippad med och anpassad för fiol.
Jag har valt att träffa tre folkmusikaliska pianister för att undersöka hur de ser på saken och hur de tar sig an musiken.
2. Bakgrund
2.1 Litteratur inom ämnesområdet
2.1.1 Svensk folkmusik och dess tradition
Svensk folkmusik härstammar bland annat från vallmusik och fäbodssätermusik, skriver Isaksson (1979). Svensk folkmusik har en historia där man använde musiken som ett arbetsverktyg.
Arbetet på fäboden eller sätern kunde inte bedrivas utan musikens hjälp i form av locklåtar. Instrument som var vanliga i fäbodsmusiken var djurhorn av olika slag, skällor och rösten förstås. Som något typiskt för folkmusik anses vara att den är geografiskt begränsad till mindre regioner samt att den har formats av dialekter som omedvetet har utvecklats under viss isolering (Isaksson, 1979, s.12). Något ytterligare som också beskrivs som utmärkande för folkmusik är att den lärs ut på gehör och alltså inte genom notskrift.
Fiol har länge varit och är fortfarande ett dominerande instrument inom den svenska folkmusiken. Isaksson (1979) skriver att
… folkmusiken är så att säga skapad på instrument, anpassad till instrumentets teknik och uttrycksmöjligheter under sina vandringar genom generationer av spelmän. (s.17)
Kanske är det därför vissa instrument har haft svårare för att komma in i den folkmusikaliska traditionen. Under 1940- och 1950- talen spelades det nästan enbart fiol i spelmanslagen. Men under senare år kan man se en utveckling som leder till att fler instrument välkomnas i genren.
2.1.2 Folkmusikgruppernas utveckling och etablering av nya instrument
Lundberg och Ternhag (1996) skriver:
blandning mellan nytt och gammalt. Det är uppenbart att det skett stora förändringar av folkmusiken under andra halvan av 1900-talet, både vad beträffar den klingande musiken och själva formen - vad vi betraktar som folkmusik. Förändringarna är av många olika slag. Flera nya inslag i musiken och musicerandet är av så genomgripande art att det faktiskt är rimligt att tala om en ny svensk folkmusik. (s.153)
Många spelmanslag bildades under 1940-talet. Fortsatt så bildades en del spelmanslag fram till slutet av 60-talet, då de kraftigt ökade i antal fram till 1980-talet. Det var allra mest fioler i spelmanslagen, ibland bara fioler. Nyckelharpor och dragspel användes också, men dragspelet ansågs vara tveksamt som ett folkmusikinstrument. Det fanns en tydlig medvetenhet om instrumentval och en klart formulerad folkmusikideologi (Ling, 1989).
På 60- 70-talen uppstod många ensembler som förnyade folkmusiken genom att mer och mer sudda ut gränserna mellan genrer och nationaliteter. Improvisation blev vanligare i folkmusik. Många stilar blandades med en stor känsla för tradition och förnyelse, både med inhemska och utländska ideal. Populärmusik och folkmusik kom att hamna ganska nära varandra. Musiken var på väg att skapa nya klangliga kombinationer. Allt blev tillåtet, influenser från jazz, pop och rock blandades kreativt med folkmusik (Ling 1989).
Groupa var starkt påverkade av den värmländska folkmusiken, men blandade upp det med andra intryck. Det kunde man se dels i spelstilen men också i instrumentbesättningen. Filarfolket var en annan grupp som parallellt utvecklade en ny stil. I den gruppen fanns det också väldigt många instrument och en stilblandning mellan olika länders folkmusik och mellan jazz och rock. I Filarfolkets andra LP hade de följande instrument: flöjt, piccolaflöjt, baryton- och sopransaxofon, slagverk, gitarr, fiol, spilåpipa, bouzouki, dragspel, trumpet, bambuflöjt, althorn, tin-whistle och munspel. En nyskaparglädje, experimentlusta och öppenhet för andra genrer fanns i de här
grupperna, men också en stark vilja att följa traditionen (Ling, 1989). De nya instrumenten ställde dock problematiken kring folklig intonation och rytmik i fokus på ett nytt sätt (Lundberg & Ternhag, 1996). Att spela kvartstoner på instrument som dragspel, gitarr och munspel är ett exempel på denna svårighet.
Under framförallt 1980- och 1990- talen har folkmusiken präglats av ett lustfyllt experimenterande som vidgat dess uttryck åt olika håll. Nya instrument, nya samspelsformer och influenser från andra genrer och kulturer präglar den moderna svenska folkmusiken (Lundberg & Ternhag, 1996 s. 154).
Ytterligare band som skapade en relation mellan folkmusik och populärmusik var de norrländska grupperna Norrlåtar och J.P. Nyströms. Med dragspel, gitarr och orgelharmonium skapade de en tradition som blev en musikalisk identitet för hela landskapet. Det som tidigare benämnts som gammal dansmusik blev nu folkmusikensemble och spelades både till dans och på konsert (Ling 1989).
folkmusiken (Lundberg & Ternhag, 1996). Ett tydligt exempel på en snabb etablering av ett nytt instrument är Ale Möllers lansering av låtbousoukin. Han använder sitt instrument med växlingar mellan rytmiska ackompanjemangsfigurer, rytmiskt bordunspel, melodi- och stämspel i en tämligen fri orkesterroll. Han skapade på mindre än två decennier en svensk bousoukitradition. Idag har vi en situation där folkmusik spelas och utvecklas av musiker med olika bakgrunder. Vi har nu en rik folkmusiktradition som förvaltas av både äldre svenska spelmän och spelkvinnor och av en ny yngre spelskicklig och musikaliskt välutbildad yngre generation (Lundberg & Ternhag).
Ett annat instrument som har haft svårt att ta sig in i folkmusiken är dragspelet, ett instrument som har många fördomar mot sig. Berglund (2010) tycker att det är märkligt att inte pianot har fått något genomslag, men han tror att det beror på att spelmansrörelsen inte har släppt in
dragspelet utan bara ”spottat på det”. Än idag finns nationalromantiska tankar om att det bara ska vara fiol och nyckelharpa, säger han. Gitarren har ju fått sin plats och anseende, mycket genom Ale Möller. Men den som började utveckla ett folkligt spel på gitarr var Lasse Sörlin. Han experimenterade med stämningar och fick instrumentet att likna en fiol. Roger Tallroth och Mattias Perez är två gitarrister som har fortsatt den traditionen.
Två trender som vuxit fram under senare år inom folkmusiken kan man kalla ”kammarfolkmusik” och ”bordunrock”. Som man kan höra på namnet så inkluderar
”bordunrocken” influenser från rockmusiken. Trumset och elförstärkta instrument har ofta en central plats. Några band i den genren är Hedningarna, Garmarna och Hoven Droven.
Kammarfolkmusiken har istället ett akustiskt ideal med ett musikaliskt ”finlir” med invecklade stämmor och rytmer. Väsen, Frifot och Rosenbergs 7a är band som hör till den genren. Även senare grupper som Ranarim kan räknas dit (Lundberg, Malm & Ronström, 2000).
det vanligt med ett utpräglat melodiinstrument som antingen fiol eller nyckelharpa. Som komplement till de två instrumenten kan man tänka sig att man har ett blåsinstrument som flöjt eller sax. Det ligger i flöjtens natur att brodera och leka med melodin på ett helt annat sätt än vad fiolen kan göra, säger Berglund.
Fiolen har ju oftast i och med att det är ett traditionsdominerande och de flesta låtarna har varit spelade på fiolen så har den oftast en självklar roll som melodibärare. Och det är väl sällan som det inte är en fiolspelman som är med och drar och leder. (Berglund, 2010)
Berglund (2010) säger att han ser det som ganska självklart att fiolen som är ett så traditionsdominerande instrument per automatik går in och tar en ledarroll i spelet.
Fler pianister som också ska nämnas i detta sammanhang är Johan Söderqvist och Martin Hederos. Söderqvist är i huvudsak kompositör och gör filmmusik, men han har även spelat mycket folkmusik. Han hade bandet ”Enteli” ihop med bland annat Ale Möller och Lena Willemark. I det bandet spelade han mest syntar. Hederos spelar i Soundtrack of our lives, men spelar dessutom folkmusik, mest då på orgel. Orgeln har ofta förekommit i folkmusiken och var enligt Berglund (2010) redan vanligt förekommande på 1910-talet och 1920-talet.
Blåsinstrument, fiol och tramporgel var då en vanlig kombination. Orgeln fungerade väldigt mycket som kompinstrument och gjorde rytmiseringar. Berglund nämner också Olle Simonsson som spelar orgel i gruppen ”Triakel” och Gunnar Idenstam som spelar kyrkoorgel i ett, som Berglund uttrycker det, ”möte mellan kyrkomusik och folkmusik”.
Berglund (2010) tror att pianot kan tillföra en ny klang till folkmusiken. Han säger också att alla instrument utom fiol har begränsningar när det gäller att tajta till det och få samspel, på grund av att låtarna är gjorda för fiol. Han tycker däremot att det kan uppstå ”fruktbara möten” när man spelar med instrument som man inte är van vid.
2.2 Tidigare forskning inom ämnet
sitt examensarbete med titeln ”Vilken roll spelar pianot i countrymusiken? - En undersökning riktad till pianister, pianopedagoger och klasslärare i musik”. Syftet med uppsatsen är att ta reda på pianots roll inom countrymusiken. Detta görs genom en intervju med en artist från Texas och en analys av fem utvalda musikexempel. Studiens slutsats är att det finns många olika roller som pianot har inom countrymusiken. De resultatområden som framkommer är ”pianot som
rytminstrument”, ”pianot som lead-instrument”, ”pianots samspel med sångaren/sångerskan” och ”pianots influenser från andra genrer”. I studien beskrivs rytmen som en väldigt viktig parameter i pianistens roll. Pianisten är tillsammans med basisten och trummisen musikens ryggrad. Pianot ”fyller i hålen” och sedan spelar de andra instrumenten ovanpå det. I avsnittet ”pianot som lead-instrument” skriver hon att pianot spelar olika fills med en solistisk karaktär medan övriga
instrument håller sig till de ackord och rytmer som är grunden i låten.
Perez (2003) har skrivit sitt examensarbete med namnet ”En studie i asymmetrisk polska, ur ett perspektiv som kompmusiker och gitarrist”. Han undersöker där den asymmetriska polskan och dess rytmiska/metriska komplexitet utifrån ett perspektiv som gitarrist. Syftet med
undersökningen var att få en inblick i hur den asymmetriska tretakten ser ut och hur man som kompmusiker och gitarrist tar sig an denna fiolidiomatiska musik, men också att väcka
inspiration till att lära sig mer om folkmusikens rytmiskt komplexa värld. I sin uppsats skriver han att kompinstrumenten som piano, trummor, gitarr och bas ofta har en ”stark attack med en relativt snabb avklingande ton i sitt anslag”, jämfört med sång, stråk och blåsinstrument som har en mer formbar ton.
Detta gör att rytmsektionen i och med sitt tydliga, starka och näst intill
trumliknande anslag får en svår men mycket viktig rytmisk, ackompanjerande roll i ensemblespel. (Perez, 2003 s. 34)
stråkföring, som han tycker är en viktig del av det folkmusikaliska språket, kombinerar han plektrumets anslag med legato i vänsterhanden.
Nerslag med plektrum motsvarar nedstråk och uppslag motsvarar uppstråk. Ett bundet stråk motsvaras av ett anslag på strängen av något av vänsterhandens fingrar, vid ett uppåtgående legato eller av en knäppning med något av vänsterhandens fingrar vid nedåtgående legaton. (Perez, 2009 s. 34)
Perez (2003) metod för undersökningen har varit att intervjua ett antal fiolspelmän och ett antal instrumentalister som inte spelar fiol, bland annat en slagverkare och en gitarrist. Han berättar att slagverkaren och gitarristen ofta får en roll som kompare och därmed också en roll som följare till melodin. Det är melodin som står i fokus när de sedan väljer att rytmisera låten. Men det händer även att slagverkaren tar en roll som ledare, alltså som melodiförare trots att hans instrument kanske är så långt ifrån ett melodiinstrument man kan komma. Som gitarrist så
beskriver Perez att hans roll oftast består i att spela ackord, baslinjer och ibland melodi samtidigt. Men sällan bara melodi, kanske på grund av den snabbt avklingande tonen.
Eftersom det har varit svårt att hitta litteratur som berör folkmusikspel på piano, blir en studie av folkmusikpianister och deras syn på pianots roll i folkmusiken ännu mer intressant att genomföra.
2.3 Problemformulering, syfte och forskningsfrågor
Det instrument som jag spelar tillhör inte den folkmusikaliska tradition som tilltalar mig så starkt. Då pianot inte är ett vanligt instrument inom den svenska folkmusiken har jag funderat mycket över vad pianot har för möjligheter och vad pianot skulle kunna tillföra till den svenska
folkmusiktraditionen. Jag har också funderat över vad som händer när man som pianist tar sig an den musik som är så starkt förknippad med och anpassad för fiol. En musikstil förknippas så mycket med instrumenten som används, men kan man få det att låta stilistiskt på ett
Mitt syfte med arbetet är att studera och få en ökad förståelse för och kunskap om hur pianot kan användas inom svensk folkmusik. Jag hoppas att det här arbetet kan ge mig och andra
intresserade inspiration till att fortsätta utforska pianots användningsområde inom folkmusiken. Jag vill se om de pianister som jag ska intervjua anser att de har tillfört någonting till den svenska folkmusiken.
Mina forskningsfrågor är:
3 Metodologi, metod och analys
I detta kapitel presenterar jag hur jag gick till väga med undersökningen, varför jag valde att intervjua just de här tre musikerna och hur jag har bearbetat materialet.
3.1 Metodologiska utgångspunkter
Ekholm och Fransson (1992) skriver om begreppen direkt och indirekt informationssamling. Med ”direkt” informationssamling menar de att man observerar ett skeende med egna ögon. Med ”indirekt” informationssamling menar de att man i andra hand tar del av informationen. Alla frågemetoder är därmed indirekta informationssamlingar. Två helt olika sätt som båda går under ”indirekta” metoder är enkäten och intervjun. Använder man sig av enkät, måste frågeställaren ha klart för sig vilka svarsalternativ som kan komma att bli aktuella. Man måste alltså vara väl insatt i ämnet. Intervjumetoden ger möjlighet åt den svarande att fördjupa sig i de punkter som den själv finner intressanta och relevanta. Både enkäten och intervjun kräver att frågaren och svararen talar samma språk och förstår varandra så att frågaren kan använda och tolka informationen på rätt sätt.
Kvale (1997) skriver så här:
I den kvalitativa forskningsintervjun byggs kunskap upp: det rör sig om ett samspel, om ett utbyte av synpunkter mellan två personer som samtalar om ett ämne av gemensamt intresse. (s.9)
Kvale (1997) definierar forskningsintervjun som
… en intervju vars syfte är att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening. (s.13)
försöker förstå världen ur den intervjuades perspektiv. Intervjun bygger på ett samspel mellan frågaren och svararen och kan därför ge oväntad och fördjupad kunskap åt båda parter.
3.2 Metod och design av studien
3.2.1 Val av metod
Att använda intervjun som forskningsmetod känns givet, eftersom jag vill att informanterna själva ska ha möjlighet att ta upp aspekter som jag kanske inte själv kommer på. I min
undersökning vill jag vara öppen inför oväntade stickspår och jag vill att respondenten skall vara med och påverka innehållet i samtalet. Att ge dem en enkät med förbestämda frågor kanske inte ger samma resultat. Jag vill också delvis tillämpa metoden ”direkt” informationssamling, genom att observera och lyssna på när de spelar upp några exempel för mig. På så sätt tror jag att jag kan få en djupare förståelse för hur mina respondenter tänker.
3.2.2 Urval av personer
Jag har valt att intervjua tre personer som spelar folkmusik på piano. Att hitta personer som skulle passa att intervjua var ingen självklarhet, då det är ont om folkmusikpianister. Jag hittade mina informanter tack vare rekommendationer jag fick från några personer som jag har
förtroende för i ämnet.
Samtliga tre är musiker, men de har även andra jobb såsom exempelvis lärare, kompositör och egen företagare i rollen som konsult och programmerare. Jag valde just de här tre personerna för att de mer eller mindre aktivt spelar svensk folkmusik på piano. Alla tre har även en fot i andra traditioner som jazz, pop, rock och klassiskt. Två av dem har relativt folkmusikaliskt traditionella inriktningar och den tredje hade en mer experimentell inriktning, enligt min bedömning. Men gemensamt för mina informanter är att de delvis strävar efter att spela enligt svensk
folkmusikalisk stil. Jag gjorde inget urval vad gäller kön, men det slumpade sig så att alla tre är män. Deras ålder är 26, 45 och 50. De två äldre har lång erfarenhet av att spela i olika
3.2.3 Genomförande av intervju
I intervjuerna ställde jag några bakgrundsfrågor för att få en övergripande bild av respondenterna som musiker och personer. Sedan fortsatte intervjun med några huvudfrågor. Frågorna var ganska korta och utifrån dem pratade varje person om det som den tyckte var relevant. Jag ställde även ibland följdfrågor, vissa som jag hade planerat att jag preliminärt skulle ställa och vissa som jag ställde spontant. Samtliga respondenter pratade engagerat kring frågorna och även utanför frågorna ibland. Min intention var att vara öppen inför eventuella och oförutsägbara stickspår. Respondenterna hade möjlighet att styra samtalet åt det håll de ville, men vi diskuterade också de frågor som jag har haft mitt fokus på. Intervjuerna hölls i rum där det fanns tillgång till piano. På så sätt kunde respondenterna ge exempel direkt, rent praktiskt på det som vi pratade teoretiskt om, och jag fick förståelse inte bara genom orden utan också genom musiken. Varje gång de förklarade något som hade med spelandet att göra så bad jag dem demonstrera. Och varje gång de spelade något så bad jag dem att sätta ord på vad det var de gjorde. Det innebär att jag fick en del av mina frågor besvarade på två plan och att jag kunde använda deras egna ord när jag skulle beskriva vad det är de gör.
Varje intervju tog ungefär en dryg timme. För att jag, innan jag träffade mina respondenter skulle få en uppfattning av vad de var för slags musiker och hur de spelar så lyssnade jag på
inspelningar där respondenterna spelar folkmusik på piano.
Jag gjorde även en faktainriktad intervju som handlar om folkmusikgruppernas utveckling och instrumenteringens utveckling inom folkmusiken. Denna intervju gjordes med fiolspelmannen och folkmusikpedagogen Mats Berglund för att få kompletterande information till
bakgrundskapitlet, information som var svår att finna på annat sätt.
3.3 Analys och bearbetning
… man måste släppa lite på metriken, eller med att det blir helt rakt… att man suger i… liksom drar i rytmer och så vidare …
Jag gjorde även beskrivande anteckningar och analyser av vad jag kunde höra i deras spel. Dessa anteckningar kan ses som komplement till ljudexemplen som finns på en cd-skiva längst bak i häftet. Ljudexemplen är alltså inga skivinspelningar utan spontant spel under intervjuerna. Jag läste sedan igenom intervjuerna många gånger och hittade teman och rubriker som ringar in mina forskningsfrågor. Jag tittade efter skillnader, likheter, mönster och vad de själva lyfte fram i sitt tal om pianot som instrument i folkmusiken. Jag har på så sätt försökt kategorisera all
information som jag tror kan vara viktig och som kan ge mig och läsaren någon kunskap. Resultatdelen kom att bestå av fyra huvudrubriker som jag hoppas kan ge svar på
forskningsfrågorna.
Även om mina respondenter var engagerade i samtalet och gärna pratade mycket så tycker jag i efterhand att informationen som jag fick har varit relativt svår att använda. Det var svårt att få konkret information. Istället har respondenterna gett mig mycket känslobaserad information utan tydliga beskrivningar av hur de gör när de spelar piano.
3.4 Giltighet och tillförlitlighet
Jag är inte övertygad om att mina informanter kan representera några mer än sig själva. Eftersom folkmusikpianister är så ovanligt förekommande så hade jag inga andra alternativ än just de här tre. Hade jag haft obegränsat med valmöjligheter hade jag till exempel kunnat intervjua hälften kvinnor/ hälften män eller hälften från en tradition/ hälften från en annan och så vidare. Men den information som mina respondenter har givit är ändå mycket värdefull i den bemärkelsen att jag ville undersöka några enskilda pianisters förhållningssätt och tillvägagångssätt.
Jag har försökt att inte lägga in mina egna värderingar i mina tolkningar av intervjuerna. Att jag själv är folkmusiker och pianist kan vara en fördel på det sättet att jag har kunskap om både folkmusiktradition och pianospel och att jag kan förstå och sätta in informationen i ett
4. Resultat
Här följer resultatet av analysen av mina intervjuer. Jag har delat upp resultatet under fyra rubriker som berör pianots funktion, pianots möjligheter, pianots begränsningar samt respondenternas attityder kring pianospel inom folkmusiktraditionen.
4.1 Pianots funktion och karaktärsdrag
Pianistens roll beskrivs dels som ackompanjatör och dels som en medspelare som förstärker uttrycket genom att ta fram ”svänget” i melodin. Ibland spelar pianisterna stämmor till melodin. Generellt står pianisten oftast för det harmoniska och även för det rytmiska. Beroende på
låtkaraktär och ensemblens utformning varierar pianistens uppgift. Om pianisterna spelar helt solo bär de upp allting själv. Om en pianist spelar med en fiol eller sångerska så får pianisten ofta en roll som stämspelare eller ackompanjatör på något sätt, tycker Axel.
… om det är en person som också är intresserad av och erfaren av
improvisation, då kanske man kan byta rollerna lite mer och blanda…(Axel) … det är ju ganska definierade roller, så det blir svårt att förändra det. Så nånstans är det ju roligare om man kan växla de där rollerna, bryta upp mönstren…(Axel)
När Alfons ska spela med en fiol eller sångare så har han oftast ”rytmik och harmonik i
vänsterhanden och sen så antingen en klang eller en andrastämma i högerhanden…”. En fördel med pianot tycks enligt respondenterna vara att pianot ger stora möjligheter vid solospel. Pianisten har hela ”orkestern” i sina händer och kan spela så som det faller en in i stunden.
4.1.1 Pianots funktion ur det rytmiska perspektivet
I Musikex. 1 spelar Axel spelar en Bodapolska. Att göra dragningar på det här sättet tycker han är karaktäristiskt för stilen, men han förstärker det ännu mer i sitt pianospel. Det här är ett exempel på hur man som pianist har möjligheter att spela olika dragningar mellan händerna. Det går isär ibland och ihop ibland, men eftersom det är en och samma person som styr över båda stämmorna blir samspelet oklanderligt. (Jag återkommer till pianistens två händer som två fristående aktörer under rubriken ”pianots möjligheter”.)
Alfons säger att
… just det här att försöka ha kvar rytmiken och inte räta ut den för mycket liksom, utan det känns som en väldigt originell och rolig bit att ha kvar.
Lite senare i intervjun säger han att
… man måste släppa lite på metriken, eller med att det blir helt rakt… att man suger i... liksom drar i rytmer osv. …
Han pratar också om att man kan använda betoningar för att förstärka rytmerna. Alfons benämner ”rytmisk stökighet” som karaktärsdrag för musik från Västvärmland och västra dalarna.
… det är asymmetriskt och att det är, ja men man trycker in massa toner på ett slag liksom och så spelar det inte så stor roll om det är 4 eller 5 slag…
Här följer kommentarer till två ljudexempel när Alfons spelar två olika typer av polskor. I den första låten följer vänsterhanden med melodin i rytmer och klanger och i den andra har han en motrytm i vänsterhanden som fungerar som ett komp.
I Musikex. 3 spelar Alfons en lugn polska. Han spelar här melodin i högerhanden tillsammans med en bordunton som ligger ovanför på 5.e tonen i skalan. I vänsterhand lägger han toner som får klinga ut och som bildar klanger tillsammans med melodin. Ibland övergår tonerna i en andrastämma eller basstämma. I den här lugna låten framkommer mer klanger säger han själv, och det går att höra det, men fortfarande så finns en rytmisk betoning som ger låten en speciell karaktär.
I Musikex. 4 spelar Alfons spelar en egen låt, det är en dels polska. Melodin består av 16-delar och i vänsterhand spelar han samma rytm hela tiden (punkterad åttondel, sextondel, fyra åttondelar varav den första överbunden) med nästan samma toninnehåll hela låten.
Några specifika låttyper som nämns förutom olika typer av polskor är schottis, vals och finnskogspols. I den inspelade musiken går att höra att i vals betonas ettorna väldigt tydligt, i schottis betonas baktakten och i finnskogspols betonas ettorna och tvåorna medan trean är ”lätt”. Här följer två exempel på hur de spelar schottis och ett exempel på vals.
I Musikex. 5 Alfons spelar en schottis. Man kan höra hur vänsterhanden förstärker svänget genom att ibland betona offbeat och ibland på slaget.
När Axel spelar en schottis efter sin farfar i Musikex. 6 spelar han melodin i högerhanden. Till det spelar han en basgång i vänsterhanden. Han säger själv att han driver på ibland och stannar upp ibland för att få det rytmiskt lite oväntade. Andra varvet lyfter han upp melodin en oktav. Han spelar mest tvåstämmigt, men på något ställe spelar han fler toner.
följer. Han gör ett vanligt valskomp i botten och försöker variera dynamiskt och hitta ett mjukt valssväng.
Något som pianisterna också använder ibland i vänsterhanden, som komp till melodin, är ”ostinaton”.
I Musikex. 8 spelar Axel en brudmarsch med ett ostinato i vänsterhanden. Han spelar melodin och improviserar i högerhanden. Högerhanden spelar frirytmiskt till ostinatot.
I Musikex. 9 Alfons spelar en ”kort trea”. Han spelar här ett ostinato med lite variationer. Han säger själv att han gör tungt i vänsterhanden.
Axel berättar att han gärna använder pedalen både för en klanglig och för en rytmisk effekt. Han använder pedalen i baktakt så att klangen blir bredare på ”offbeat”. Detta exemplifierar han för mig i Musikex. 10, där han spelar en tvåtaktslåt, gånglåt efter Lars Åhs. Axel beskriver själv att han spelar ”gungande” för att få ett ”sväng”.
I Musikex. 11 Axel spelar ”Frisells storpolska”. Han spelar melodin i ettstrukna oktaven, med drillar. I vänsterhanden spelar han en basstämma som betonar ettan och trean i takten och med ledtoner emellan. Första tonen i melodin kommer innan ettan och är överbunden och alltså helt omarkerad, så då får vänsterhanden markera ettan. Basstämman har en funktion att den leder energin framåt. Den fyller i och leder vidare så att melodin blir levande och kommer fram.
Några möjligheter som nämns är pianots stora register och det går att använda pianot percussivt. Piano och slagverk ”har ganska mycket gemensamt när det gäller typen av rytmik… … och det är en möjlighet, att man kan hjälpas åt med att hålla olika energier uppe”, säger Alfons.
Alfons beskriver också svårigheten att fånga svänget i exempelvis en halling. Att få till baktaktskänslan är lättare med en hel arm och en stråke än med bara fingrarna. Sväng är
någonting som ligger nära andningen. Känner musikern att det svänger så är ofta ” kroppen med och det återspeglar sig i andningen” (Alfons). Pianot har inte den fraseringen så naturligt, utan det är någonting som musikern får jobba lite hårdare för, jämfört med på en fiol. Men om musikern däremot spelar asymmetrisk takt så är pianot ett mer naturligt instrument att göra det på än exempelvis gitarr. ”… pianot liksom öppnar väl upp för att inte riktigt spela just lika metriskt…” (Alfons).
4.1.2 Pianots funktion ur det melodiska perspektivet
… ofta är ju pianot nåt slags hjärta i mycket av annan musik om det inte är gitarrbaserad musik sådär… ofta har ju låtarna skrivits kring ett piano… … och ackorden sätter väldigt mycket grund i musiken… … men så är det inte i folkmusiken…(Rune)
I folkmusiken beskrivs melodin istället som stommen i musiken. Alla tre poängterar att de utgår från melodin när de spelar, eftersom den är en väldigt stor och väsentlig del av musiken. Att utgå från den blir därför väldigt naturligt. Axel beskriver det som att han spelar melodin väldigt mycket, gärna med båda händerna, och att han försöker göra det väldigt enkelt i början. Sen får ”det växa fram av sig självt.” Pianisternas sätt verkar vara att plocka ut rytmik och harmonik ur melodin och använda sig av det materialet som redan finns, snarare än att harmonisera en låt på det sättet att man lägger till snygga ackord ovanpå melodin. ”Det finns så mycket klanger i melodin…” ”… så jag inte lägger på klanger utan mer se vad som finns”. (Axel)
stämma ibland och så vidare. Han lägger ibland till en klang för att betona melodin, exempelvis när andra reprisen börjar. Han använder då klanger som finns inbyggda i melodin.
Rune pratar om hur han utgår från melodin när han spelar med båda händerna:
En folkmusikmelodi har ju ofta allt. Det är liksom rytm och komp och allt… man kan dansa till en fiol liksom det är bas och trummor och alltihopa i melodin. På det viset kan man också vara ganska fri i förhållande till… man behöver inte… man måste inte kompa, man måste inte spela en viss ackordföljd till, man kan liksom… ja… välja olika saker till, att göra till det här då…
Alfons beskriver en folkmelodi som ”primitiv”. Den är uppbyggd av några få toner men det är rytmen som bygger upp den. Som pianist kan man spela runt melodin och förstärka den genom att…
… vandra fram och tillbaka och betona vissa slag… och ibland kommer nånting som gör att man får en viss harmonisk touch på det liksom och… fast inte stanna i det harmoniska tänket för det är inte det som är essensen i musiken liksom. (Alfons)
I Musikex. 13 spelar Alfons två valser, där han visar exempel på det spelsätt som han beskriver ovan. Det låter som att han spelar allt som kan förväntas i en ensemble: bas, ackord, melodi och rytmik.
I Musikex. 14 Alfons ger exempel på hur det låter på piano om man spelar drillarna så som det skulle spelas på en fiol. Han menar att det blir för mycket, om det inte är så att man vill göra en effekt av det.
Saker som är lätta på fiol är inte alltid lätta på piano. Och för att få det lika lätt så måste det vara lite perfektion på pianot liksom. (Alfons)
Rune brukar använda hela ackord när han gör förslag. Han bryter ackordet och så låter det som ett förslag eller en drill. Han brukar också använda toner som ligger ”en bit ifrån”, när han gör förslag.
4.1.3 Pianots funktion ur det harmoniska perspektivet
Pianisterna verkar vara överens om att den folkmusikaliska traditionen inbjuder till att använda borduntoner, färgningar och basgångar. På så sätt så uppstår också ackorden. Tersen är dock inte alltid ”uttalad”. Alfons beskriver det mer som att hitta ”klanger” snarare än att spela rena
durackord och klassiska ”jazzharmisar”.
… harmoniskt är det ju ganska annorlunda jämfört med mycket västerländsk och europeisk musik sådär att... att det inte är en ackordsföljd på samma sätt… Det är naturligare att lägga en bordun liksom. (Rune)
När Alfons i Musikex. 15 spelar en lugn polska säger han själv att han har
… nånting som visar lite harmonik i vänsterhanden och rytmik och sen, antingen en klang i andra handen eller också en andrastämma eller en stämma som typ följer med melodin och som kanske byter olika ackordstoner ibland.
Rune berättar att han har försökt efterlikna hur fiolen spelar med bordunsträngar. Han visade för mig ett exempel där han spelade en melodi tillsammans med en bordunton som klingade med på ett sätt som liknar fiolens sätt att låta lösa strängar klinga med. Detta går att höra i Musikex.16, där Rune spelar en melodi med grundton och kvint som medklingande borduntoner. I Musikex.
kadens. I Musikex. 18 spelar han samma låt på ett folkmusikaliskt sätt med borduntoner, färgningar och basgångar. Ytterligare ett exempel visar samma låt igen och här i Musikex. 19 spelar han låten på lite olika sätt. Han använder bordun och färgningstoner som vandrar mellan kvinten och grundtonen på #6 och #7. Han växlar också från grundtonsbordun till andra modus som mollparallellen. Ibland spelar han bara en andrastämma till. I slutet improviserar han innan han kommer tillbaka till melodin.
I och med att pianot är så ovanligt instrument inom folkmusik så kan det tillföra nya klanger och förnya musiken på många sätt, tror Axel. Axel använder ibland även strängarna inuti pianot eller flygeln när han spelar. I Musikex. 20 spelar han en polska efter Ole Hjort, där han visar hur det kan låta. Det går att höra hur han spelar på pianots strängar innanför locket. Han beskriver och visar hur man kan få olika ljud beroende på hur man använder strängarna.
Konkret så används grundton och kvint ofta som utgångsläge i harmoniseringen. Utifrån det kan man variera med basgångar och färgningstoner. Detta verkar vara något som alla tre har tagit fasta på.
Axel tycker att grunden ska vara ganska enkel och att man sen med enkla medel kan göra variationer. Bastoner som går mot ackorden ibland och med ackorden ibland,
… men också göra det lite oväntade… rytmiskt sådär… driver på ibland och stannar upp ibland. (Alfons)
På liknande sätt resonerar Axel när han säger att
… man behöver inte ha så många toner och olika ackord och så utan man kan ha ett ganska begränsat material och hitta variationerna i det. (Axel)
I Musikex. 21 spelar Rune en schottis. Man kan höra hur han använder ackordtoner i baktakt till melodin. Basgången består av grundtoner med växelbas och ledtoner.
Ibland tar pianot gitarrens funktion. Det kunde jag höra i nästa ljudexempel som Rune spelade för mig. Det går att höra en 16-dels rytm som han inte hela tiden spelar men som ändå kommer fram. Ibland i melodin och ibland i kompet. Det låter som en gitarr som ligger och tickar på 16-delar. Att pianot i detta sammanhang fungerade som gitarren brukar göra var han medveten om. Detta kan man höra i Musikex. 22, där Rune spelar en vals. Här hörs hur han ibland svarar melodin med härmande motiv. Han använder hemioler i kompet. Han beskriver det själv som att han lägger mycket klang, men inte funktionsharmoniskt.
Att spela i en grupp där det finns t.ex. en gitarrist och basist kan innebära att man krockar ibland. ”Man är på samma yta”, säger Rune: bas, rytm och harmonisering. Därför tycker Rune att det kan vara” skönt att va själv” med den uppgiften. Att spela melodi ihop med exempelvis en fiol kan också innebära en krock när det gäller intonering, kvartstoner och även frasering. Men det handlar också om samspel.
4.2 Pianots möjligheter:
Rune visar i Musikex. 23 hur händerna följs åt i en rytmisk ide. Det är en möjlighet som är unik för piano, säger Rune.
4.3 Pianots begränsningar:
På piano är det inte möjligt att spela legato på samma sätt som på en fiol. Det blir en ny attack för varje ton hur pianisten än gör. Att spela crescendo på samma ton är också helt omöjligt. Det går inte att ”glida in” på tonen eller ”böja tonen” som det går att göra på en fiol. En begränsning som Axel nämner är att pianister inte kan ”gunga” på tonen som en fiolist kan göra med stråken. Pianister kan alltså inte styra tonen på samma sätt. Det är vid anslaget och när pianisten släpper upp tangenten som den har kontroll över tonen. Det går heller inte att ändra tonhöjden på piano. Alltså går det inte att använda kvartstoner, vilket är något som alla tre poängterar att de saknar. En pianist är inte så nära sitt instrument och inte så nära klangen som kommer ut. Det går inte att ha den direkta kontakten med ljudet som med exempelvis en fiol. Dessutom är pianot är svårt att ta med på spelmansstämmor. Alla tre är överens om att ha möjligheten att spela så många toner samtidigt och över hela registret kan vara en begränsning på så sätt att man ibland gör för mycket. En annan begränsning som Alfons nämner är att det är lätt att ljudmässigt dränka de andra instrumenten som man spelar med, framförallt om de är ljudsvaga som exempelvis fioler kan vara.
4.4 Attityder till folkmusiktraditionen
Traditionen är som element som man kan plocka av…(Alfons)
… det är ju alltid kul när det kommer in andra personligheter och tänkanden. (Rune)
… nåt slags sökande till rötter och den här förankringen i det äldre samhället. … ibland kan man tro att det bara är musiken men jag tror att det hänger ihop med nån slags identitet efter sociala rötter…(Axel)
säger snarare att deras intention är att spela inom stilens regler, inte enbart för sakens skull utan mer för att utveckla spelet i den riktning som musiken tillåter. Att inte till varje pris ”försöka återskapa precis som det lät vid nåt visst årtal”, utan att gå djupt in i en låt och en tradition och förstå vad den vill säga och sen ta in det i sin egen personliga upplevelse, anser Rune är viktigt. Axel framhåller vikten av och tillgången i att kunna gå in i en tradition och härma förebilder i detalj. Han menar att det personliga spelet, improvisationen och experimenten blir trovärdigare om musikern har den bakgrunden.
Alla tre nämner aspekten att ”hitta något nytt”, att de vill utveckla musiken och utvidga
traditionen och inte nödvändigtvis gå i gamla spår. Två av dem nämner Jan Johansson och säger att de beundrar hans sätt att spela, men samtidigt ser de ingen mening med att spela som han gör. De vill istället hitta sitt eget uttryck.
5. Diskussion
Vad har pianot för roll och vad skulle pianot kunna ha för roll inom svensk folkmusik är en fråga som har funnits i mitt huvud under hela processen. Jag har haft idéer om pianots roll och hur man kan använda pianot på ett folkmusikaliskt sätt. Mina respondenter har bekräftat och utvecklat många av mina tankar.
5.1 Pianot som nyskapande instrument
Att folkmusiken har förändrats i alla tider står helt klart. Att den också just nu står i en förändring borde därför också vara helt klart. Pianot kan vara en del av den förändringen. Som Lundberg och Ternhag (1996) skriver så innebär ”traditionell musik” en utveckling och en blandning mellan gammalt och nytt. Förändringen är en del av traditionen. Pianot är ett instrument som knappt har kommit in i folkmusiktraditionen ännu. På de håll där pianot har klivit in i folkmusikvärlden har pianot dock tillfört något nytt. Genom min undersökning har jag kommit fram till att vad pianot kan tillföra, och vad det faktiskt tillför till svensk folkmusik som inget annat instrument kan, är en ny klang, ett nytt sound. Denna slutsats styrks av Berglund (2010) i kapitel 2.1.3. En musikstil är väldigt mycket förknippad med ljudbilden som kommer av de instrument som brukar spela. Svensk folkmusik har som alla andra genrer ett speciellt sound. Pianot tillför en ny klang och ljudbild som inte är förknippad med stilen och genom det blir musiken på ett sätt förändrad och förnyad, bara genom det nya soundet.
Något annat som är unikt för pianot är möjligheten att kunna spela så mycket toner samtidigt med två händer som två fristående aktörer, på det sättet som en pianist kan göra. En pianist kan
fungera som hela ensemblen, vilket tillför ett nytt spelsätt till folkmusiken.
Mina respondenter förhåller sig till traditionen med ett helt nytt instrument, ett
traditionsfrämmande instrument, på ett nyskapande men ändå traditionsbundet sätt. Pianot har den funktionen att den kan ha flera ensembleroller samtidigt, ibland alla. Pianot har möjligheten att fylla olika rollers funktioner och spelsätt och det fungerar för pianot att anamma det folkliga spelsättet som senare års ensembler, med exempelvis gitarr och slagverk, använder.
5.2 Pianisten ”fyller i hålen”
En stor del av pianots roll i folkmusiken verkar vara att fungera som ett stöd för melodin och förstärka den både med hjälp av rytmik och harmonik. Jag tycker mig kunna se vissa likheter mellan spelsättet inom country och svensk folkmusik. Johansson (2009) har i sin uppsats kommit fram till att pianot i countrymusik har två tydliga roller. Den ena är pianot som rytminstrument, som vi kommer till i nästa stycke. Den andra rollen är pianot som lead-instrument. Där spelar pianot fills med solistisk karaktär, medan de andra instrumenten spelar de ackord och rytmer som är grunden i låten. Pianot ”fyller i de hål” som finns i låten. I uppsatsen beskrivs att pianot ibland spelar melodin medan sångaren eller fiolen improviserar runt melodin. Pianot ska göra det lättare för sångaren att sjunga. Där beskrivs också hur en fras sjungs och följs av fills från pianot med tonmaterial som sångaren har använt. Mina respondenter har också varit inne på att ”fylla i hålen” i musiken även om de uttrycker det på ett annat sätt. Alfons beskriver det som att han ”spelar runt melodin och förstärker den”. Alla tre framhåller att de utgår från melodin och lägger till rytmer, klanger, stämmor och fills där de tycker att de kan tillföra något. Vad som framstår som en väsentlig skillnad mellan country och svensk folkmusik är utgångspunkten i musiken. I country beskrivs rytmsektionen som utgångspunkten medan man i svensk folkmusik utgår mer från melodin. Eftersom melodin redan innehåller komp och rytm, som Rune säger, så kanske det blir naturligt att utgå från den istället för att lägga till spännande ackord och rytmer som inte finns i grundmaterialet i låten. Pianots uppgift som ackompanjatör i folkmusiken är alltså, enligt mina respondenter, bland annat att plocka material som finns i melodin, såsom rytmiska figurer, melodiska figurer och harmoniskt material.
Alla mina tre respondenter nämnde framförallt rytmen som ett viktigt karaktärsdrag i
rytmiska spel gör dansrytmen mer definierbar i musiken. Hon skriver också att rytmen har en betydelsefull roll. Där beskrivs pianot delvis som en del av rytmsektionen som utgör stommen i musiken. Sedan läggs de övriga instrumenten som fiol och gitarr ovanpå det som dekoration. I svensk folkmusik har jag fått uppfattningen att pianistens roll snarare verkar vara att ta fram den rytmiska karaktären genom att betona vissa slag och dragningar och på så vis framhäva melodins rytmiska språng. Skillnaden verkar vara att man som pianist i svensk folkmusik anpassar
rytmspelet efter melodin, medan man som countrypianist lägger en rytmisk grund som melodispelaren kan improvisera över.
5.3 Fiolen som förebild i pianospelet
I mitt eget pianospel har jag haft mycket tankar om hur man kan frasera som fiolen. Att få med svänget som kommer av stråken på ett naturligt sätt har varit en utmaning och ett intresse för mig. Melodierna är ju oftast gjorda på fiol och det ligger inte lika naturligt för piano. Jag har strävat efter att efterlikna fiolen. Dels hur stråken får fram melodin och dels hur själva tonerna låter, hur man gör drillar och förslag och hur fiolen ofta spelar borduntoner till melodin. Jag har hela tiden velat härma fiolen just för att fånga folkmusiksoundet. En naturlig intervjufråga från mig blev därför: Har du fiolen som förebild när du spelar melodier? Vi diskuterade detta och en av
respondenterna sa att han hade fiolen som förebild på ett omedvetet plan på det sättet att han ofta lär sig melodierna på fiol först för att sedan överföra det till pianot. De andra två hade inte tänkt på det alls. Det förvånade mig lite eftersom jag själv har tänkt så mycket på det. De hade ingen intention att efterlikna fiolen, utan menade snarare att man försöker hitta ett möte mellan musik och instrument. Perez (2003) skriver i sin uppsats om stråkföringen som en stor del av det folkmusikaliska språket. Kanske är han mer medveten om den aspekten för att hans spelsätt liknar fiolen mycket mer än vad pianisters spelsätt gör. Han har ju till och med samma fingersättningar som fiolen, då han har stämt gitarren i kvinter som en fiol. När mina
respondenter sedan spelade för mig tyckte jag ändå att jag kunde höra tydliga spår av fiolidiom, till exempel att använda en bordunton till melodin så som fioler ofta gör. Drillarna påminde också om fiolens sätt att spela på och även dragningar som kommer av hur man behandlar
karaktär i sig, men ändå så tycker jag att det låter fiol om det. Det är svårt att definiera vad som kommer från fiolen och vad som helt enkelt hör till stilen.
5.4 Pianots framtida roll inom svensk folkmusik
Berglund (2010) tror att pianot har svårt att komma in i folkmusiken på grund av att det är så opraktiskt instrument att ta med sig. Det kan vara svårt att komma in i traditionen med ett sådant instrument. Enligt min uppfattning så spelas mycket folkmusik spontant. Man har med sig fiollådan på ryggen när man åker på spelmansstämmor och sen kanske man träffar någon som man spelar lite med, ytterligare någon hakar på och så vidare. Men ska man spela piano på en stämma måste det redan finnas ett piano där, ett piano som dessutom måste vara någorlunda stämt. Pianister som vill spela folkmusik på spelmansstämmor brukar ofta ta till något smidigare instrument så som dragspel och bärbara orglar. Kanske har pianot av praktiska skäl lättare att komma in på folkmusikscener och konsertsammanhang än på spelmansstämmor. Kanske kommer de folkmusikpianister som spelar idag att inspirera och bidra till att pianots
användningsområde inkluderar folkmusik. Kanske kommer pianots plats i folkmusiken alltid att vara lika liten som den är nu på grund av dess opraktiska storlek.
5.5 Reflektioner kring informationen
6. Referenser
Berglund, Mats (2010). Intervju gjord av Fanny Wikström, Arvika.
Ekholm, Mats & Fransson, Anders (1992). Praktisk intervjuteknik. Göteborg: Norstedts Förlag AB.
Isaksson, Bo i Ransätt (1979). Folkmusiken i Sverige. Västerås: Ica bokförlag.
Johansson, Elisabeth (2009).Vilken roll spelar pianot i countrymusiken? - En undersökning riktad till pianister, pianopedagoger och klasslärare i musik. Malmö: Musikhögskolan Malmö
Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Ling, Jan (1989). Europas musikhistoria Folkmusiken. Göteborg: Esselte Studium.
Lundberg, Dan & Ternhag, Gunnar (1996). Folkmusik i Sverige. Smedjebacken: Gidlunds förlag. Lundberg, Dan, Malm, Krister & Ronström, Owe (2000). Musik Medier Mångkultur, förändringar
i svenska musiklandskap. Södertälje: Gidlunds förlag.
