GÖTEBORGS UNIVERSITET EXAMENSARBETE
Institutionen för Globala Studier i Internationella Relationer VT 2013
JOHAN EKBERG BACHELOR THESIS
870710-5592 in International Relations
0736389710
ekberg.gbg@gmail.com
Say no to racism?
- FIFAs antirasism ur ett postkolonialt perspektiv
Handledare: Maria Clara Medina
Institutionen för Globala Studier
Antal ord: 16572
1
Abstract
Ekberg, Johan, 2013: Say no to racism? – FIFA´s anti-racism through a postcolonial lens. Bachelor thesis in International Relations, School of Global Studies, University of Gothenburg, Box 700, SE 405 30 Göteborg, Sweden.
The purpose of this thesis is to historically describe how Fédération Internationale de Football Association (FIFA) interprets how the discourse of anti-racism has developed within their own organization throughout the years. In doing so, the thesis lands in a present time perspective and then aims to identify the norms which FIFA, according to the organization itself, stands for in regard to anti-racism within world football. That standard of behavior is then put in contrast with the hidden ideological conceptions which, with the applying of a post-colonial perspective, can be found in the rhetoric used by FIFA in expressing themselves about their anti-racism stand.
The methodology used in this thesis builds upon a qualitative text analysis approach in which solely primary sources available through the official website fifa.com are considered.
The study finds that anti-racism is a relatively young concept within FIFA and that the com- municated ideal standard of behavior circles around terms such as unity, diversity, solidarity and equality. Further on, FIFA clearly articulates how the universal power of football as such can unite people and that FIFA, as the administrator of this the world’s greatest sport, can set an example for the rest of the world to follow when it comes to notions of tolerance and soli- darity in preventing racism in the future.
In following the terminology provided by the post-colonial theorists Homi Bhabha and Gyatri Spivak, and applying the concepts of fixity and essentialism on the rhetoric around anti-racism, the study discovers that FIFA, in sharp contrast to the articulated norms, in fact express ideological conceptions of skin as a barrier of difference between people, and that FIFA on good grounds can be accused of reproducing racist stereotypes rather than bridging them.
The study concludes that its findings clearly demonstrates the increased need of consider- ing sports, and more specifically international sport organizations, as a basis for research within the academic field of International Relations, and that a postcolonial perspective very much can provide alternative understandings of how these actors operate and what influence they might have in the international system.
Key words: FIFA, anti-racism, post-colonialism, fixity, essentialism
2
Innehållsförteckning
1. Inledning 3
1. 1. Syfte 3
1. 2. Relevans 3
1. 2. 2. FIFA som global aktör 4
1. 3. Forskningsproblem 5
1. 4. Preciserade frågeställningar 6
1. 5. Tematiska avgränsningar 7
1. 6. FIFAs utveckling 9
1. 7. Disposition 9
2. Teori 11
2. 1. Tidigare forskning 11
2. 1. 2. Studiens plats i forskningslandskapet 12
2. 2. Det postkoloniala perspektivet 13
2. 2. 1. Introduktion till teoribildningen 14
2. 2. 2. Fixity 14
2. 2. 3. Essentialism 15
2. 3. Diskursen om antirasism 17
2. 3. 1. Antirasism vs. rasism 17
2. 3. 2. Antirasismens historiska framväxt 18
2. 3. 3. Postkoloniala grundantaganden om rasism 19
2. 3. 4. Retorik och ras i teorin 20
3. Metoder och empiri 21
3. 1. Kvalitativ textanalys 21
3. 2. Om valet av metod 23
3. 3. Om empiriskt material och källkritiska principer 24
3. 4. Metodologisk avgränsning 25
3. 5. Metodologiska reflektioner 25
3. 6. Etisk hänsyn 27
4. Resultatredovisning 28
4. 1. Hur har diskursen om antirasism utvecklats genom FIFAs historia? 28
4. 2. Vilka normer säger sig FIFA stå för när det gäller antirasism? 31
4. 3. Analys/Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom
sin retorik när det gäller antirasism? 33
5. Slutsatser 40
6. Referenslista 42
7. Primärkällor 45
8. Bilaga 1 48
3
1. Inledning
Avsikten med denna inledande sektion är att utforma de grundläggande fundament som skri- velsen bygger på. Argument för varför denna studie innehar vetenskaplig relevans kommer att framföras, såväl som varför det internationella fotbollsförbundet (FIFA) är en aktör värd att forska på. Med det följer en diskussion som leder fram till denna uppsats forskningsproblem vilken ytterligare fördjupas när studiens preciserade frågeställningar formuleras. Därefter dryftas ett antal tematiska avgränsningar som ansetts nödvändiga för detta verk följt av ett kortare stycke som berör FIFAs utveckling som organisation för att få en närmare inblick i organisationen som sådan. Avslutningsvis delges en disposition för hur resten av denna upp- sats kommer att utkristallisera sig.
1.1. Syfte
Syftet med denna uppsats är att historiskt beskriva hur diskursen om antirasism växt fram inom FIFA för att på så vis, fastställa de normer som FIFA, utifrån deras eget perspektiv, står för, samt att slutligen, genom ett applicerande av ett postkolonialt förhållningssätt, ämna ana- lysera de ideologiska föreställningar FIFA ger uttryck för i sin retorik kring antirasism.
Forskningsproblem: Vad går att finna om ett postkolonialt perspektiv appliceras på FIFA i deras kampanjande för antirasism?
Preciserade frågeställningar:
1. Hur har FIFAs diskurs om antirasism utvecklats genom organisationens histo- ria?
2. Vilka normer säger sig FIFA stå för när det gäller antirasism?
3. Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller antirasism?
1. 2. Relevans
Huruvida en studie med ett internationellt idrottsförbund i fokus verkligen är intressant, och framför allt vetenskapligt relevant, för en uppsats inom det akademiska fältet Internationella Relationer (IR) tåls att diskutera. Tidigare har idrott som studieobjekt i samhällsvetenskapen främst kunnat identifieras inom sociologin, och då framför allt i Storbritannien där bland an- nat University of Leicester och University of Brighton har specifika forskningsinstitutioner inom just Sociology of Sport.
Att forskningsfälten sociologi och IR har en tät sammanlänkning är en tes som Andrew
Linklater och Katie Liston vill driva i sin artikel ”Sociology and International Relations: The
4
Future?”, en artikel som också fungerar som en introduktion för en upplaga av den akade- miska tidskriften Human Figurations där ett antal skrivelser följande samma tema presente- ras. Det bör poängteras att Linklater och Liston inte på något sätt ignorerar det faktum att det innebär stora normativa utmaningar med att betona en tvärvetenskaplig ansats, men de vill samtidigt ”... encourage intellectual exchange between different perspectives that leads to a deeper understanding of processes that have shaped, and are shaping, the whole of humanity.”
(Linklater & Liston 2012).
Utifrån att idrott tycks vara ett relevant och legitimt studieobjekt inom sociologin, och att man genom att integrera sociologi och IR kan nå en djupare förståelse, är argumentet här att idrotten även bör klassificeras som vetenskapligt relevant att studera inom IR.
För att ytterligare betona denna relevans hänvisas nu till några av de argument som Aaron Beacom, Senior Lecturer på University College Plymouth, fört fram i sin artikel Sport and International Relations: A Case For Cross-Diciplinary Investigation. Beacom konstaterar motvilligt att det, bortsett från den förhållandevis lilla skaran idrottsforskare, tycks råda en ovilja att betrakta idrott som en mänsklig aktivitet vars egenskaper i allra högsta grad berör såväl politik, ekonomi och social utveckling världen över. Detta ställer sig Beacom oerhört kritisk till och betonar specifikt att ett fokus på utvecklingen av internationella idrottsinstitut- ioner kan bidra till värdefulla insikter för IR-teoretiker som söker förklaringsmodeller bortom ett statscentrerat perspektiv (Beacom 2000: 4,17). Förhoppningsvis kan denna studie utgöra ett bidrag av den art Beacom eftersträvar.
1.1.2. FIFA som global aktör
När det gäller den samhälleliga relevansen av studien gäller det att rikta blickarna mot vad FIFA är och det ansvar de säger sig ha (för att förtydliga bör det sägas att när FIFA benämns fortsättningsvis så syftar det på FIFA som organisation om inget annat anges). Med sina 209 medlemsförbund världen över utgör organisationen definitivt en av de idrottsinstitutioner som Beacom (2000) anser vara relevant att studera för att förklara hur världen ser ut ur ett IR-per- spektiv. Enligt FIFA är fotboll inte bara en oerhört global sport utan också en ”... unifying force whose virtues can make an important contribution to society.” (FIFA 1). FIFA anser sig helt enkelt kunna bygga en bättre framtid med fotbollen som verktyg. Som FIFAs nuvarande president Joseph S. Blatter uttrycker det:
We see it as our duty to take on the social responsibility that comes hand in hand with our position at the helm of the world's most loved sport.” (FIFA 1).
5
Det är inte bara i retoriken som FIFA tar plats utan organisationen agerar också som en aktör vars inflytande på den internationella scenen är odiskutabelt. Sedan 1999 har man ett nära samarbete med FN vilket bland annat resulterat i omfattande sociala projekt tillsammans med International Labor Organisation och UNICEF gällande barnarbete och barns rättigheter.
FIFA har även ett samarbetsavtal med Inter-American Development Bank i vilket fokus ligger på att, genom fotbollen, skapa utvecklingsmöjligheter för unga och fattiga i Latinamerika och Karibien. Utöver ovan nämnda aktörer har FIFA även ett omfattande samarbete med ett stort antal NGOs och CBOs runt om i världen där målsättningen är att med fotbollen som redskap sträva mot social utveckling i missgynnade delar av samhället (FIFA 2).
1.3. Forskningsproblem
Vilka aktörer som är av relevans att studera är ett frekvent debatterat ämne inom IR. Att det, som Beacom (2000: 4,17) konstaterat, verkar saknas forskning som behandlar internationella idrottsinstitutioner och dess roll i det internationella systemet är således det grundproblem som denna studie bottnar i. Som behandlats ovan råder det inget tvivel om att FIFA som orga- nisation är en aktör vars spännvidd sträcker sig långt bortom endast idrottens sfär. Men hur bör FIFA analyseras? Ett tillvägagångssätt är att kolla på vad organisationen säger sig stå för.
Det tidigare nämnda byggandet av en bättre framtid med fotbollen som verktyg sker kontinu- erligt och på en otalig mängd olika plan och nivåer. En aspekt som på senare tid dock sticker ut lite extra, och som får anses ha växt fram till lite av FIFAs hjärtefråga är kampanjen Say No To Racism som lanserades inför fotbolls-VM 2006 (FIFA 3). I ett tal adresserat till FN på den internationella dagen för eliminering av rasdiskriminering försäkrade Federico Addiechi – ordförande för FIFAs kommittee för socialt ansvar – att rasism är ett ämne som ”… runs to the very heart of our mission as the world’s governing body of football.” ( FIFA 4: 1).
FIFA har alltså identifierat ett problem de säger sig vilja eliminera från den sport de admi- nistrerar. Det är ett problem som, enligt Addiechi, existerar på alla samhällsnivåer och som är ständigt närvarande och något som fotbollen dessvärre inte undkommer. ”Racism is all around us” (FIFA 4: 1). Att en organisation som FIFA, med dess egenpåstådda möjlighet att bidra till ett bättre samhälle, förespråkar en retorisk nolltolerans mot rasism torde därmed vara ett ämne relevant nog att titta lite närmare på.
Studiet av ras och rasism inom mainstream IR kan tyckas borde vara frekvent förekom-
mande men har, som Henderson (2013: 71-92) konstaterar, i princip helt avklingat i modern
tid. En teoretisk skolbildning som däremot inte borstar de begreppen under mattan är postkol-
onialismen (vars teoretiska fundament kommer presenteras närmare i teoridelen). Således är
6
forskningsproblemet utskissat; FIFA är en global aktör som anser sig ha ett samhällsansvar på vilket det saknas relevant forskning kring, FIFA propagerar starkt för antirasism som de identifierar som ett samhälleligt problem vilket kan problematiseras genom att applicera det teoretiska perspektivet postkolonialism. Som Bale & Cronin belyser i boken Sport And Postcolonialism: ”With such global power FIFA has the potential to support existing hege- monic and colonial power structures” ( Bale & Cronin 2003: 12) Vad går att finna om ett postkolonialt perspektiv appliceras på FIFA i deras kampanjande för antirasism?
1.4. Preciserade frågeställningar
I denna sektion kommer resonemanget från föregående paragraf byggas på och landa i de pre- ciserade frågeställningar som ligger till grund för studien och som är formulerade i åtanke att tillsammans belysa det forskningsproblem som definierats ovan.
Först och främst bör FIFA som aktör och institution behandlas. Det behövs en historiebe- skrivning där viktiga skeenden och händelser som format organisationens nuvarande förhåll- ningssätt gentemot antirasism presenteras. Fokus ligger då på hur FIFA själva tolkar sin historia snarare än att perspektivet är objektivt. Förhoppningen är att närma sig en förståelse av varför FIFA över huvudtaget bryr sig om rasism. Denna inledande tillbakablick kommer även fungera som bas för de två mer djuplodande frågeställningar som behandlas nedan och lyder enligt följande: 1. Hur har FIFAs diskurs om antirasism utvecklats genom organi- sationens historia?
Från ett historiskt perspektiv kommer sedan fokus flyttas till FIFAs nuvarande perspektiv, det vill säga vad FIFA säger om antirasism idag. För att med ett postkolonialt förhållningssätt kunna problematisera FIFA och dess inställning gentemot rasism behövs det en fördjupning kring vad organisationen de facto säger sig stå för. Detta görs med följande preciserade frågeställning: 2. Vilka normer säger sig FIFA stå för när det gäller antirasism?
Den tredje och sista frågeställningen är den som knyter samman studien och som tydligt
återkopplar till forskningsproblemet. De två föregående är dock av vital vikt för att få ett
helhetsperspektiv av organisationen som sådan. Med ett postkolonialt perspektiv kommer
studien här att ämna kontrastera och problematisera de normer som presenterats med hjälp av
den andra frågeställningen. Fokus kommer att ligga på potentiella reproduceringar av
postkoloniala stereotyper och dikotomier som kommer till uttryck genom den retorik FIFA
använder sig av. I slutändan handlar det om att tydliggöra ideologiska föreställningar som kan
kontrasteras mot de normer FIFA säger sig stå för. 3. Vilka ideologiska föreställningar ger
FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller antirasism?
7
Frågeställningarna har alltså tre olika perspektiv. Ett historiskt perspektiv där FIFAs egen tolkning av historien presenteras men där författaren dock själv ämnar tolka vilka skeenden som är av relevans, ett perspektiv som utgörs av FIFA och deras nuvarande förhållningssätt samt ett perspektiv som utgörs av uttolkarens egen tolkning utifrån ett applicerande av ett postkolonialt förhållningssätt. Det bör betonas att fokus ligger på vad FIFA som organisation säger och står för och att det inte handlar om vad framstående individer inom FIFA potentiellt tänker och tycker. Exempelvis kommer FIFAs president Joseph. S. Blatter kontinuerligt att figurera i uppsatsen med diverse uttalanden men där läggs det ingen värdering i huruvida Blatter uttrycker sina egna åsikter eller ej. Som president representerar Blatter sin organisation och eftersom all empiri är hämtad från FIFA.com, där potentiellt missriktade uttalanden har kunnat korrigeras om de nu inte stämt överens med vad FIFA som organisation står för, tolkas Blatters uttalandes som motsvarande för FIFAs värderingar.
En närmare förklaring över tillvägagångssättet följer i avsnittet Metoder och Empiri där varje frågeställning tydligt kommer att kopplas till valen av metod lämpliga för de olika fråge- ställningarna.
1.5. Tematiska avgränsningar
Det finns ett antal aspekter i relation till FIFA och antirasism som är av en intressant art rent forskningsmässigt, men som denna skrivelse medvetet valt att förbise. I detta avsnitt kommer författaren att diskutera tre infallsvinklar som passar in i den beskrivningen och dessutom motivera varför dessa avgränsningar gjorts.
För det första så är inte FIFA en ensam aktör inom världsfotbollen när det gäller att arbeta
med att förhindra rasism inom sporten. Det finns fog för att argumentera att det europeiska
fotbollsförbundet (UEFA) och deras antirasistiska kampanj Respect (att jämföra med FIFAs
Say No To Racism) utgör en minst lika intressant bas för forskning. UEFA har dessutom ett
väldigt nära samarbete med ett nätverk vid namn Football Against Racism in Europe (FARE)
vars inflytande, tillsammans med ett antal andra liknande organisationer på den europeiska
fotbollsscenen, definitivt är värdigt en närmare granskning. En annan tänkbar vinkling hade
varit att undersöka styrkeförhållandena mellan de två organisationerna UEFA och FIFA just
när det gäller arbetet för antirasism. Det hade dock blivit närmast en utvärdering över makt-
kampen mellan två organisatoriska jättar inom världsfotbollen där just rasism-aspekten riske-
rat att hamna i skymundan. Dessutom går det att, utifrån ett postkolonialt perspektiv, argu-
mentera för att det vore orättvist gentemot de andra regionalt baserade fotbollsorganisationer
8
som finns runt om i världen då det är just den formen av eurocentriskt tänkande som postkol- onialismen i månt och mycket kritiserar. FIFA har en absolut global spännvidd och utgör där- för den mest relevanta aktören att forska på utifrån ett IR-perspektiv, vilket denna skrivelse också avgränsar sig till.
Ytterligare en aspekt som berör FIFA och rasism som vore fängslande att fördjupa sig i är hur respektive nationella fotbollsförbund förhåller sig till FIFAs ställningstagande och till vilken grad antirasism implementeras på nationell nivå. Det problematiska med en sådan angreppsvinkel på denna forskningsnivå vore dock att genomföra ett tillräckligt begränsat urval och hur det urvalet då skulle kunna motiveras. Vilka länders fotbollsförbund skulle prio- riteras och varför? Med tidsaspekten och det givna utrymmet i åtanke har därför en sådan komparativ ansats valts bort i detta fall.
Om ovan nämnda avgränsningar kring övriga aktörer och enskilda nationella fotbollsför- bund ändå väcker intresse vill författaren rekommendera Christos Kassimeris synnerligen genomarbetade artikelsamling Anti-Racism in European Football (Kassimeris 2009).
En tredje tematisk avgränsningar viktig att framföra här är det faktum att genus som ram för analys inte tas upp i detta verk. Feminism i kombination med postkolonialism är inte ett ovanligt förhållningssätt inom det postkoloniala forskningsfältet och den nära relationen mel- lan rasism och genus har påpekats av ett flertal postkoloniala tänkare - inklusive Spivak, vars terminologi läggs stor vikt vid i denna skrivelse (Eriksson et al. 1999: 23). Genom att anlägga ett genusperspektiv på FIFA hade det dessutom definitivt varit möjligt att nå intressanta slut- satser när det gäller maktförhållandena mellan herr- och damfotboll. Syftet här är dock något helt annat även om det inte går att komma ifrån att det material studien kommer behandla i princip uteslutande är hämtat ifrån en manlig fotbollsvärld.
1. 6. FIFAs utveckling
När FIFA grundades år 1904 var det enbart en europeisk organisation med sju medlemsstater - Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Sverige och Schweiz – (FIFA 5).
Året senare blev också Storbritannien medlem och det var i huvudsak genom dess då världs- omspännande rike fotbollen kunde spridas till andra världsdelar (Sugden & Tomlinson 2003:
180). Starten för FIFAs interkontinentala aktiviteter skedde när Sydafrika som första icke-
europeiska gick med 1909. Argentina, Chile och USAs medlemskap blev officiella under åren
som följde (FIFA 6). Efter ett logiskt avbrott till följd av första världskriget kunde FIFA vid år
1925 konstatera att man närmade sig 40 medlemsstater där organisationens expansion främst
skett i Europa och Latinamerika (FIFA 5). I Uruguay år 1930 arrangerades för första gången
9
FIFA World Cup som sedan dess varit organisationens flagskepp och betraktas idag i regel som den mest prestigefulla turnering en fotbollsspelare kan vinna (FIFA 7).
Det var när Dr João Havelange blev vald till FIFAs president år 1974 som organisationen på allvar började ta för sig på den internationella scenen. Fram till dess hade FIFA präglats av en konservatism och ovilja att överbrygga konflikter mellan medlemsnationer. Havelange, å sin sida, förspråkade en universalism och använde inte sällan FIFA som bas för internationell diplomati med fotbollen som verktyg och utökade succesivt storleken på World Cup så att fler länder från framförallt Asien och Afrika gavs utrymme att delta (FIFA 8).
Allt eftersom stater runt om i världen nått självständighet har medlemsantalet ökat och när Sydsudan beviljades medlemskap 2012 blev man det 209:e landet att inackordera sig under FIFAs vingar (FIFA 9). Med det har FIFA 16 fler medlemsländer än FN som i dagsläget uppnår ett medlemsantal på 193 stater (UN).
1.7. Disposition
Med grundfundamenten för studien formulerade följer härmed en presentation kring hur åter- stoden av detta arbete kommer att gestalta sig. Bortsett från denna inledande sektion består denna skrivelse av fyra huvuddelar.
Närmast följer ett avsnitt gällande Teori (2.) i vilket tre olika teoretiska tyngdpunkter kommer läggas fram. Inledningsvis riktas fokus på tidigare relevant forskning för att identifi- era denna studies plats i forskningslandskapet. Därefter kommer utrymme tillägnas den teore- tiska utgångspunkt utifrån vilken empirin ämnas analyseras; det postkoloniala perspektivet.
Där ges först en kort introduktion till teoribildningen som sådan för att sedan zooma in på de två postkoloniala tänkare vars begrepp utgör studiens analysram; Homi Bhabha och Gyatri Spivak. Det efterföljs av ett avsnitt om diskursen om antirasism där avsikten är att tydliggöra kopplingar mellan de olika begrepp och ämnesområden som berörs i studien. Trådar vävs samman och grundantaganden klargörs. Överhuvudtaget är teoriavsnittets primära funktion att motivera och framförallt definiera de teoretiska nyckelbegrepp som undersökningen tar sin utgångspunkt ifrån.
Med teoridelen avklarad följer ett avsnitt benämnt som Metoder & Empiri (3.). Denna del
av uppsatsen avser behandla de metoder som studien bygger på samt vilken typ av material
min empiri utgörs av. Varje frågeställning kommer tydligt kopplas till ett metodologiskt ar-
betssätt där de tre delmomenten alla sorteras in under den övergripande metoden kvalitativ
textanalys. Utrymme ges också åt en diskussion om valet av metod och om alternativa metod-
10
möjligheter. Därutöver dryftas tankar kring det empiriska material studien utgår ifrån samt hur studien förhåller sig till ett antal källkritiska principer. Sektionen avslutas med en kortare paragraf gällande en viktig metodologisk avgränsning, ett djuplodande avsnitt av metodo- logiska reflektioner med fokus på forskarens roll samt ett stycke om etisk hänsyn.
I Resultatredovisningen (4.) kommer de preciserade frågeställningarna besvaras en efter en. Först redovisas resultatet av de två frågeställningarna som berör FIFAs perspektiv, hur diskursen om antirasism utvecklats inom FIFA och vilka normer de står för idag. Därefter knyts allt samman i en analys där den avslutande frågan om FIFAs ideologiska föreställningar utifrån ett postkolonialt perspektiv ska besvaras. Frågeställning ett och två hålls alltså separerade från analysen medan den tredje och sista frågeställningen utgör analysen.
Därefter hittas en sektion titulerad Slutsatser (5.) där en diskussion som sammankopplar analysen med det ursprungliga forskningsproblemet utgör merparten. Utöver det kommer studien i sin helhet utvärderas i samband med att förslag till vidare forskning erbjuds.
Avslutningsvis ges en komplett Referenslista (6.) följt av en förteckning över de Primär-
källor (7.) som använts i studien samt Bilaga 1 (8.) där ett FIFA-dokument över organisation-
ens milstolpar när det gäller anti-rasism presenteras. Skillnaden mellan referenslistan och
primärkällorna är att man i referenslistan finner den akademiska litteratur som studien lutar
sig emot medan primärkällorna alltså är den empiri som hämtats från FIFA.com och som lig-
ger till grund för den analytiska granskningen.
11
2. Teori
2.1. Tidigare forskning
Som nämnts tidigare är det främst inom sociologin man finner samhällsvetenskaplig forskning relaterad till idrott. Det finns dock några verk i angränsning till denna studies fokus kring FIFA och antirasism som är värda att poängtera.
Först och främst bör det konstateras att det i Stellan Danielsson finns något av en före- gångare när det gäller fotbollsrelaterade studier i kombination med IR på Institutionen för Globala Studier på Göteborgs Universitet. Danielsson hade dock ett annat fokus än vad denna studie har då han fokuserade på fotboll som en närmast universell förbrödringsmekanism och som ett verktyg för fred. När det gäller slutsatserna i hans studie är det dock värt att notera att han menar att FIFAs primära roll är att organisera och administrera fotbollen men också att
”...FIFA som en viktig biprodukt av sitt arbete kan bidra till ökad tolerans och förståelse mel- lan folk och stater.” (Danielsson 2010:48). Att FIFA kan bidra till ökad tolerans är måhända ett något mer sansat påstående i jämförelse med FIFAs eget perspektiv (se 1. 1. 2. FIFA som global aktör) men ger ändå uttryck för samma typ av optimism denna studie ämnar proble- matisera kring. Även om begreppet tolerans är vanligt förekommande i Danielssons studie saknas en utförlig diskussion kring rasism och FIFAs roll i förebyggande av densamma.
Några som däremot tar ett rejält grepp när det gäller arbetet mot rasism inom fotbollen är de engelska sociologerna Bradbury & Williams (2006). De behandlar dock ämnet enbart ur ett brittiskt perspektiv och utsätter inte FIFA för någon närmare granskning utan nöjer sig med att konstatera att organisationen som sådan inte bryr sig om ett förebyggande av rasism inom fotbollen i samma utsträckning som det brittiska fotbollsförbundet. En ytterst relevant slutsats Bradbury & Williams kommer fram till är dock att problemet med rasism i en brittisk fot- bollskontext handlar om en strukturell diskriminering och att det brittiska arbetet kring anti- rasism inte tacklar problemen på den nivån (2006: 73).
Dr. Paul Darby, verksam på University of Ulster, gjorde år 1997 ett försök att applicera Immanuel Wallersteins världssystemanalys på hur den internationella fotbollen var uppbyggd.
Afrika som kontinent och afrikansk fotboll placerades då som tillhörande periferin i motpol
till centrumet där västeuropeisk fotboll med FIFA i spetsen systematiskt ansågs motarbeta
varje försök till en rubbning av ordningen (Darby 1997). Denna tes har Darby sedan dess del-
vis reviderat men i boken Africa, Football and Fifa: Politics, Colonialism and Resistance
(Darby 2002) vill han ändå hävda att det fortfarande existerar en maktbalans inom FIFA som
tydligt favoriserar västeuropeiska aktörer.
12
2.1.1. Studiens plats i forskningslandskapet
Denna studie kommer att ha en utgångspunkt som i grova drag följer Darbys tankar även om den inte avser utreda huruvida Wallersteins tankar är applicerbara eller ej. Darbys huvudfokus är inte rasism inom fotbollen utan han för en bredare diskussion där rasism existerar som ett inneboende element i en orättvis fotbollsvärld präglad av ett kolonialistiskt synsätt. Den här skrivelsen kretsar kring FIFA som enskild aktör och behandlar, till skillnad från Darby, inte fotboll med en afrikansk kontext som given motpol.
Darbys verk är intressanta men det är två andra artikelsamlingar som tillsammans utgör språngbrädan denna studie tar sats ifrån. I Adrian Budd och Roger Levermoores Sport and International Relations – An emerging relationship (2004) har ett antal akademiker bidragit till ett verk som, enligt general editor J.A Mangan, ”…breaks new analytical ground ; consti- tutes the beginning of a new type of inquiry; and is a welcome first for sport in the global so- ciety” (Budd & Levermoore 2004: xii). Även om bokens vitt skilda kapitel behandlar ett stort antal olika ämnen med relevans för IR och i relation till sport så saknas en postkolonial ap- proach. Dock föreslås en mängd potentiella framtida forskningsobjekt inklusive det markant ökande inflytandet av idrottsinstitutioner som icke-statliga aktörer i det internationella syste- met. Författarna avslutar deras introduktionskapitel med att uttrycka en förhoppning om att andra IR-forskare kommer välkomna deras försök utveckla vad som hittills har varit en konti- nuerligt bortglömd akademisk vrå (Budd & Levermoore 2004: 14-15).
Där Budd och Levermoores banbrytande alster slutar tar John Bale & Mike Cronin vid (om än producerade närmast parallellt) i och med volymen Sport And Postcolonialism (2003).
Redan på de första sidorna konstateras det med häpnad att avsaknaden av sport ”… one of the
most globalized and commonly shared forms of human activity, ” (Bale & Cronin 2003: 2)
som forskningsobjekt inom postkolonialismen är anmärkningsvärt stor och att behovet av att
fylla denna vetenskapliga lucka är vitalt. I bokens sista kapitel, skrivet av John Sugden och
Alan Tomlinson, börjar vi närma oss den absoluta skärningspunkt från vilken denna studie
kan härledas. I och med ämnesvalet Football and FIFA in the Postcolonial World vill bokför-
fattarna Bale & Cronin mena att ett helt nytt akademiskt fält för studiet av sport och postkol-
onialism öppnas upp (2003: 12). Vad Sugden och Tomlinson dividerar kring under tjugo
tänkvärda sidor är fotbollens och FIFAs universalism, internationalism och kraft som för-
brödringsmekanism å ena sidan, och om hur organisation å andra sidan kan sägas reproducera
13
former av neo-imperialism och till och med förmedla implicita budskap om rasism (Sugden &
Tomlinson 2003: 175-195).
Med frågeställning nummer två, Vilka normer säger sig FIFA stå för när det gäller anti- rasism? är tanken att just ovan nämnda universalism ska fastställas i relation till antirasism.
Och med frågeställning nummer tre, Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller antirasism?, ska följaktligen de implicita budskapen kon- trasteras mot de universella normer som FIFA själva uttrycker.
Således är den vetenskapliga lucka denna skrivelse ämnar bidra till att fylla tydliggjord.
Som Henderson (2013: 71-92) noterat har studiet av ras och rasism avklingat inom modern IR- forskning, och som Beacom (2000: 4,17) betonat behövs det relevanta studier på internation- ella idrottsinstitutioner med ett IR-fokus. Att FIFA dessutom är en global aktör värd att klassi- ficera som en sådan institution bör det nu inte råda något tvivel om. Med den tvärvetenskap- liga relation som Levermoore & Budd (2004) förespråkar mellan sport och IR i åtanke, och med den emfas Bale & Cronin (2003) uttrycker när det gäller vikten av att inkludera sport som forskningsobjekt inom postkolonialismen, och med det helt unika akademiska fält utlin- jerat av Sugden & Tomlinson i deras kapitel om FIFA (2003), torde därmed studiens position i forskningslandskapet vara tillräckligt utkristalliserad.
Härnäst följer en närmare fördjupning över hur den postkoloniala teoribildningen används i denna forskning, följt av en liknande överblick gällande hur diskursen om anti-rasism spelar in rent teoretiskt.
2.2. Det postkoloniala perspektivet
Av de verk som benämnts hittills är det egentligen enbart just Sugden & Tomlinsons kapitel
(2003) som är av relevans när det kommer till en diskussion om den postkoloniala teoribild-
ningen. De är dock inte särskilt djuplodande i den aspekten, vilket heller inte är deras syfte,
utan begränsar sig till att behandla FIFAs framväxt och påverkan på ”den postkoloniala
världen” snarare än att applicera postkolonialismen och dess begrepp som analysverktyg
(Sugden & Tomlinson 2003). Även om just dessa rader inte har för avsikt att bryta ny mark
när det gäller postkolonial teori är det dock på sin plats att definiera de teorier och upp-
fattningar utifrån vilka studiens material kommer analyseras och slutsatser dras, och därmed
gå lite djupare in i det teoretiska än vad ovan nämna herrar ansåg sig behöva göra.
14
2.2.1. Introduktion till teoribildningen
Frantz Fanon är i regel ansedd som något av grundaren av den postkoloniala teoribildningen. I verket Svart hud, vita masker (1952), tog han upp och synliggjorde ett antal ämnen som är aktuella än idag. Bland annat funderade Fanon över skapandet av kulturella identiteter och rasismens stereotyper samt hur dessa hängde ihop med den västerländska moderniseringen (Eriksson et al. 1999: 15f). Enligt Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn, författare av verket Globaliseringens Kulturer – Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, associeras begreppet postkolonial teori idag generellt med vad de benämner som
”den postkoloniala trojkan” som utgörs av Homi Bhabha, Gayatri Spivak och Edward Said (1999: 17). Said kan med sin bok Orientalism (1978) sägas ha startat vad som benämns som den postkoloniala debatten och hans tankar har haft en stor betydelse för teoribildningen som sådan (Eriksson et al. 1999: 21). I denna uppsats analytiska ramverk kommer emellertid tyngdpunkten varken ligga på Fanon eller Said. Däremot kommer de identiteter och stereotyper som Fanon problematiserade kring redan på sin tid behandlas genom den terminologi som erbjuds av Spivak och Bhabha.
Författaren vill härmed introducera ett antal begrepp med ursprung från just ovan nämnda postkoloniala tänkare. Dessa termer utgör tillsammans den teoretiska lins genom vilken FI- FAs retorik kring anti-rasism kommer beskådas, och således fungera som mekanism för att besvara den tredje, och viktigaste, av de frågeställningar studien bygger på: Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller antirasism?
2.2.2. Fixity
Begreppet Fixity (från och med nu fritt översatt till Fixering) använt i detta verk härleds till
Homi Bhabha, postkolonial förgrundsfigur verksam på Harvard University. Konceptet fixe-
ring, menar Bhabha, är en grundbult i den postkoloniala diskursen och innebär en kontinuerlig
ideologisk konstruktion och ett ständigt utmålande av den Andre som annorlunda i termer av
kultur, historia, ras osv. (Bhaba 1996: 37). (I denna kontext är det uppenbarligen fixeringen av
en rasmässig skillnad mellan människor som är av intresse.) Vad som sker vid fixering är att
stereotyper reproduceras av någon som anser sig ha kunskap om den Andres egenskaper, och
pendlar hela tiden mellan att utgöra något som alltid varit historiskt givet och något som
ständigt måste uttryckas och repeteras (Bhaba 1996: 37). Bhabha kallar detta för ”the paradox
of otherness” och pekar på det kontrasterande i att stereotypens funktion dels är att överdriva
olikheten hos den Andre, och på samma gång verka för att producera den Andre ”… as a
15
stable, fully knowable object.” (Hook 2005: abstract). Denna ambivalens är central i Bhabhas behandling av begreppet stereotyp. Själva ambivalensen i sig ses som en diskriminerings- strategi och tonvikten ligger i att se på stereotypen som en distinkt men ändå ”… ambivalent mode of knowledge and power” (Bhaba 1996: 37).
Fixeringen innebär alltså att en skillnad normaliseras och att ömsesidigt exklusiva identi- tetskategorier upprätthålls, i dess tydligaste form mellan kolonisatören och den koloniserade, men i detta verk mellan de som utsätts för rasism inom fotbollen och de inom samma sport som av hudmässiga skäl inte gör det. Rasismen, menar Bhabha, är i konstant behov av att upprepas och reproduceras för att bestå, och fixeringen är således det verktyg med vilket så sker. Märk väl att begreppen fixering och stereotyper inte är synonymer i det här samman- hanget, om än tätt sammanlänkade. Med Bhabhas terminologi är det snarare så att fixeringen bör ses som resultatet av en stereotypiseringsprocess (Hook 2005: 12-13).
I artikeln The Other Question (1996) erbjuder Bhabha ett väldigt mycket mer djuplodande resonemang än vad ovanstående introduktion kan göra rättvisa. De av Bhabhas teoretiska komponenter som fyller en funktion i detta verks analytiska ramverk är dock på plats och så- ledes är det dags att konkretisera hur de ska appliceras och kopplas till antirasism, FIFAs retorik och dess ideologiska föreställningar.
Begreppet fixering kommer alltså att appliceras på FIFAs retorik kring antirasism för att utröna huruvida det potentiellt är så att FIFA i sitt sätt att uttrycka sig konstruerar den Andre som annorlunda, det vill säga att färgen på skinnet porträtteras som en skiljelinje mellan hur människor är. Kan det vara så att FIFA retoriskt reproducerar en rasmässig stereotyp till den grad att den fixeras, och med det cementerar en historiskt given olikhet trots att organisation tydligt tar ställning och propagerar för ett anti-rasistiskt förhållningssätt? Och kan denna am- bivalens i så fall sägas utgöra en, omedveten eller ej, strategisk diskriminering? Bidrar FIFAs retorik till att upprätthålla ömsesidigt exklusiva identitetskategorier, att de med vitt skinn ut- gör en distinkt annorlunda grupp än de med svart skinn? Sammantaget kan Bhabhas fixering som analysverktyg bistå i att analysera ideologiska föreställningar som tar sig uttryck i FIFAs retorik, dels i det som de facto sägs (de manifesta budskapen) men kanske framför allt i det underliggande som inte bokstavligen uttrycks (de latenta budskapen).
2.2.3. Essentialism
Essentialism har som teoretiskt begrepp inom filosofin och samhällsvetenskapen, enligt
Encyclopedia of Social Science Research Methods (EoSSRM), i regel använts för att beskriva
16
”… someone else’s allegedly mistaken belief that he or she has accurately described the es- sential nature of something or someone” (EoSSRM 2004: 315). Tänkare som Aristoteles, Marx och Karl Popper har alla problematiserat och kritiserat begreppet men i detta samman- hang är det Gayatri Spivaks variant av termen essentialism som är av intresse.
I en postkolonial kontext gäller essentialism som en beskrivning för när utsätta grupper blir reducerade ner till en ”essential” idé av vad det innebär att vara exempelvis Afrikan, Indier eller Asiat (Cliff 1996). För Spivak är essentialism en generalisering eller en stereotypiserad fiktion som inträffar när ett försök till ”the recovery of the subaltern voice” sker (Sharp 2009:
114). I hennes kanske mest kända verk Can the Subaltern Speak? behandlar hon problemet med att tala för dem vars kulturella bakgrund av olika anledningar är distinkt olik ens egen,
”…speaking for cultural others” (Sharp 2009: 111). Spivak, som frekvent anser sig bli feltol- kad, är noga med att poängtera att termen subaltern inte är en synonym för de förtryckta, de Andra eller de som inte får en del av kakan. Kakan i detta fall är specifik och utgörs enligt Spivak av den kulturella imperialismen (Kilburn 1996). De som har begränsad eller ingen tillgång till den kakan är subaltern – och är det på grund av det finns ett ”… space of diffe- rence.” mellan de som har tillgång och de som inte har tillgång till den. Exempelvis kan ar- betarklassen vara förtryckt men ändå finnas inom ”rätt” sfär och är således inte subaltern.
(Kilburn 1996).
Frågorna som Spivak lyfter fram med hjälp av dessa begrepp kretsar kring huruvida the subaltern i dess marginaliserade position kan tala för sig själv, eller ej, på ett sätt som till fullo når fram till de icke-marginaliserade. Vad är den upplevda verkligheten för den utsatta grup- pen och vem kan på ett autentiskt sätt representera den? (Sharp 2009: 111,114). Risken är att man genom att klassificera och låta något utgöra rösten av de förtryckta ytterligare skapar och förstärker de stereotyper vilka man ämnar bekämpa just genom att låta rösten tala. Spivak menar också att det leder till en generalisering av de diversifierade identiteter som utgör den socialt givna grupp rösten sägs representera. Var problemet ytterst ligger är att makten att utse den röst eller de röster som ska representera the subaltern befinner sig utom räckhåll för den utsatta gruppen. På så vis är det också en fråga om att de icke-marginaliserade anser sig be- sitta kunskap om att besluta om hur ”den andre” ska porträtteras (Sharp 2008:114–115).
Spivaks tankar kring essentialism har, efter att hon själv myntat termen, ofta blivit be-
nämnda som strategisk essentialism. Hon menar dock att det begreppet kontinuerligt missbru-
kats och dess innebörd förenklats så därför har hon valt att inte längre använda sig av just den
termen (Danius & Jonsson 1993: 35). Av den anledningen kommer detta verk därför enbart
referera till Spivaks tankar som essentialism och ingenting annat.
17
Den givna kritiken mot Spivaks resonemang är inriktad på om det då är bättre att inte låta en marginaliserad grupp komma till tals överhuvudtaget eller vad ett föredraget alternativ i så fall skulle kunna tänkas utgöras av. Det är en diskussion som definitivt är legitim men som i denna studie inte ämnas problematiseras ytterligare. Här är inte syftet i första hand att utvär- dera eller rättfärdiga ett teoretiskt resonemang, utan snarare att låna och applicera en termi- nologi vars upphovskvinna är en respekterad och flitigt citerad teoretiker inom det akade- miska fält till vilket författaren i och med denna uppsats sållar sig till.
Frågan att beakta inför resultatredovisningen är således om FIFA, i sin retorik kring anti- rasism, kan anklagas för essentialism i sitt sätt att uttrycka sig. Går det att identifiera ett space of difference mellan FIFA och de som utsätts för rasism inom fotbollen, och bidrar retoriken i sig till att bibehålla denna ideologiska föreställning? Kan Spivaks term subaltern appliceras på FIFAs förhållningssätt gentemot de som drabbats av rasistiska tillmälen inom världsfot- bollen?
2.3. Diskursen om antirasism
Med det postkoloniala perspektivet introducerat är det dags att fördjupa sig i antirasism, vilket som bekant utgör basen för analys i detta verk. Det är av vikt att betona att denna sektion inte avser att presentera ytterligare ett analytiskt ramverk utan att det snarare handlar om att, på en teoretisk nivå, tydliggöra kopplingar mellan de olika begrepp och ämnesområden som berörs i denna uppsats.
Inledningsvis klargörs författarens distinktion mellan rasism och antirasism och hur det påverkar forskningen som helhet. Avsnittet är därefter organiserat ytterligare tre delar där den historiska framväxten av antirasism är först ut för att koppla den till postkolonialismen. I efterföljande sektion ligger fokus på postkoloniala grundantaganden om rasism där innebör- den av att applicera ett postkolonialt perspektiv på ett ämne av denna art utreds. Avslutnings- vis följer en diskussion kring retorikens roll och påverkan på termer som ras, rasism för att ytterligare väva samman uppsatsens olika trådar.
2.3.1. Antirasism vs. rasism
I sin bok Anti-Racism (2000) visar Alastair Bonnet att just antirasism är ett globalt fenomen
såväl som en väldigt diversifierad social process beroende på var den äger rum. Därmed är det
svårt att fastställa en distinkt och universellt gällande definition av begreppet som sådant. Fo-
kus i detta verk ligger dock som bekant inte på att klargöra en teoretiskt allmängiltig preci-
18
sering utan snarare på att tydliggöra vilka värderingar FIFA lägger i begreppet. Fram tills det har skett är det dock av intresse att peka på vad antirasism inte är.
Ett annat argument som Bonnet nämligen framhäver är det faktum ”… that anti-racism cannot be adequately understood as the inverse of racism”. (Bonnet 2000: 3). Alleyne har dessutom visat att “…a belief in anti-racism does not necessarily mean an abandonment of supremacist ideology” (2011: 12). Dessa två grundantaganden om antirasism och dess filoso- fiska natur är av yttersta vikt att bära med sig när väl analysen av FIFAs antirasistiska app- roach behandlas. Rasism som begrepp ämnas alltså inte problematiseras ytterligare. Tanken är inte att försöka klargöra varför rasism förekommer inom fotbollen eller att nysta i psyko- logiska aspekter som kan ligga bakom det. Som konstaterades redan i inledningen är alltså utgångspunkten att FIFA identifierat ett problem som de vill göra någonting åt. Problemet som FIFA har funnit definieras som rasism och det bemöts i sin tur med en antirasistisk kampanj. I analysen av retoriken kring antirasism är det dock meningen att anledningen till varför FIFA engagerar sig i den frågan ska utkristalliseras. Men det är alltså antirasismen och inte rasismen som ska problematiseras med ovan fastställda antaganden i åtanke; antirasism bör inte förstås som rasismens totala motsats och en övertygelse om antirasism innebär inte nödvändigtvis att en hegemonisk ideologi överges.
2.3.2. Antirasismens historiska framväxt
Först och främst bör det konstateras att en historisk beskrivning antirasism ställs inför ett omedelbart problem; termen antirasism är nämligen en 1900-tals skapelse. Bonnet noterar att det vanliga tillvägagångssättet i skrivelser där antirasismen anläggs ett historiskt perspektiv helt enkelt är att benämna varje attack mot rasism som en antirasistisk handling (2000: 11).
Hur förvirrande det än kan verka så är antirasism sin egen diskurs och att vara emot rasism innebär inte per automatik att man är en antirasist. Däremot är det naturligtvis så att mycket av den symboliska kraft som begreppet idag bär med sig bygger på idéer som härstammar från betydligt längre tillbaka i tiden än 1900-talet.
Inom vad Bonnet benämner som ”Western thought” har idéer kring tolerans och rasmässig
jämlikhet varit synnerligen mångfacetterade. Dels har det hävdats att det var tänkare från den
Europeiska upplysningen som var först med sådana tankar, men den koloniala historien och
faktumet att begreppet ras är en västerländsk uppfinning tyder snarare på att andra åsikter
varit dominerade. Från Montesquieus relativistiska tankar till Comtes mer universaliska per-
spektiv argumenterar Bonnet dock för att de i båda fallen går att identifiera spår, om än väl-
19
digt kontrasterande, av ”human equality” som kan sägas utgöra en grogrund för dagens anti- rasism (Bonnet 2000: 11-24).
Idéer av antirasistisk art begränsar sig emellertid inte till en Europeisk eller västerländsk historisk kontext. I Latinamerika betonade tänkare som Simon Bolívar och José Vasconcelos vikten av att etablera ”…legal equality between the races and of breaking away from notions of racial purity” (Bonnet 2000: 28). I Kina ansågs det västerländska rastänkandet som ett hot mot den traditionella konfucianska förståelsen av mänsklig åtskillnad och motarbetades där- för. Det innebar dock inte nödvändigtvis att man var övertygade om att alla människor var jämlika. På den Nordamerikanska kontinenten reflekterade Du Bois över The Souls of Black Folk (1903) och belyste behovet av ”… the recognition of different races, different traits and talents.”(Bonnet 2000: 38-39). Samtidigt erkände dock Du Bois västs intellektuella historias överlägsenhet. Slutligen landar Bonnets idémässigt världsliga resa hos en redan bekant indi- vid, nämligen Frantz Fanon, och därmed binds antirasismens historiska framväxt samman med det den teoretiska skolbildning som hela uppsatsen utgår ifrån; det postkoloniala per- spektivet. Fanon var starkt kritisk till Du Bois och även Vasconcelos vilja att inackordera sig själva i den Europeiska traditionen av att se på begreppet ras och bröt i och med det ny mark för antirasistiska idéer, mark som sedan tagits i anspråk av tänkare så som Bhaba och Spivak (Bonnet 2000: 39-44).
Antirasismens rötter är alltså djupt historiskt förankrade och kan spåras över i princip hela världen. Rasism och antirasism behöver inte utgöra två sidor av samma mynt, den gode vs.
den onde, utan antirasisten och rasisten kan, som Bonnet påvisar, i många fall vara samma person. En person som är emot rasmässig diskriminering kan också på samma gång vara övertygad om västs överlägsenhet och ha en tro på rasmässiga och/eller sociala hierarkier (Bonnet 2000: 44). Denna vetskap är av stor vikt att bära med sig när väl FIFAs retorik ska granskas.
2.3.3. Postkoloniala grundantaganden om rasism
Vad Frantz Fanon synliggjorde i Svart hud, vita masker (1952) var hur central åtskillnaden
mellan människor var för att ge legitimitet åt imperialismen, att kolonialismen inte var möjlig
utan en tydlig gränsdragning mellan svart och vit (Eriksson et al. 1999: 26). Vad många av de
postkoloniala tänkare som efterföljt Fanon är ense om är att rasism idag bör förstås som ett
distinkt kulturellt mönster som väldigt tätt hänger samman med de gränsdragningar som
Fanon identifierade under kolonialismen (Eriksson et al. 1999:28). Som Eriksson, Eriksson
20
Baaz och Thörn konstaterar så innebär ett accepterande av det postkoloniala grundantagandet
”... att rasismen har en djupgående förankring i de historiska processer som format de mo- derna västerländska kulturernas självförståelse... också att rasismen utgör en latent, omed- veten dimension av vår föreställningsvärld, inbäddad i de språkliga kategorier med hjälp vi definierar och ordnar vår omgivning” (Eriksson et al. 1999:38)”.
För att återkoppla till den tredje av de preciserade frågeställningarna (3. Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller anti-asism?) är det alltså denna potentiella latenta omedvetna dimension av FIFAs föreställningsvärld som ett postkolonialt perspektiv kan tydliggöra, och i just denna forskning är det alltså retoriken kring antirasism som utgör de språkliga kategorier som berörts ovan.
2.3.4. Retorik och ras i teorin
I boken Race, Rhetoric and the Postcolonial (1999) har Olsson och Worsham engagerat ett antal teoretiker i en diskussion om hur just dessa tre element hänger samman.
I bokens inledande kapitel benämns det hur kulturteoretikern Gloria Anzaldúa kontinuer- ligt pekar på vikten av att aktivt motarbeta de diskursiva dikotomier, och då framförallt de rasrelaterade varianterna, som kontinuerligt uttrycks och reproduceras genom retorik. Identi- tet, menar Anzaldúa, existerar inte i relation till några strikta gränser och därför är det ett ka- tegoriskt feltänkande att se på former av identitetsdrag som fixerade och ”prepackaged” (Ols- son & Worsham 1999: xii). I samma bok pratar rasteoretikern Michael Eric Dyson om hur den traditionella synen på ras måste ruckas på och att kampen istället bör fokusera på att tyd- liggöra hur ras, klass och genus konstrueras på sätt som förstärker hegemoniska strukturer.
För honom är det solklart att språket och det retoriska går i första ledet i denna kamp, och då särskilt när det handlar om rasstrukturer (Olsson & Worsham 1999: xiii & Dobrin 1999: 82).
För Bhabha är “theory” en oerhört vital del av den retoriska kamp Dyson pratar om. The-
ory hjälper oss att “…interrupt the dominant and the dominating strategies of generalizat-
ion...” (Olsson & Worsham 1999: 4). Med theory i vår hand kan antaganden och förutfattade
meningar utmanas, dikotomier dekonstrueras och strukturer synliggöras, menar Bhabha (Ols-
son & Worsham 1999: 4). Retorik i förhållande till ras är med andra ord något som lätt kan
reproducera en diskursiv dikotomi, men samtidigt är också retoriken verktyget att bekämpa
strukturerna med, och med ett postkolonialt teoretiskt perspektiv blir det särskilt möjligt.
21
3. Metoder och empiri
Denna sektion är ämnad åt en presentation och diskussion kring de metodologiska val som gjorts under arbetet med denna uppsats, samt hur materialet samlats in och analyserats.
Metodarbetet för att besvara de tre olika frågeställningarna kommer att bestå av tre distinkt skilda moment som dock är tätt sammankopplade och som alla sorteras under metoden kvalit- ativ textanalys. Dessa tre metoddelar görs också i en specifik ordning där varje steg bidrar till, och möjliggör, nästa moment. Under följande avsnitt kommer det tydliggöras hur varje preci- serad frågeställning besvaras med hjälp av en specifikt utarbetad metod som valts med målet att passa uppsatsens övergripande syfte.
Under Om valet av metod kommer de metodval som gjorts motiveras och dessutom dryftas ett antal alternativa metodmöjligheter. Därefter diskuteras studiens empiriska material samt de källkritiska principerna äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. Utöver det kommer även utrymmes ges åt en metodologisk avgränsning som är av stor vikt att betona. Det efterföljs av ett avsnitt gällande metodologiska reflektioner där det diskuteras hur forskarens roll samt hur begreppet subjektivitet spelar in i en studie av denna art. Avslutningsvis följer en kortare pa- ragraf dedikerad åt vikten av etisk hänsyn och god forskningssed.
3.1. Kvalitativ textanalys
Det övergripande begrepp som denna uppsats val av och metod sorteras in under är Kvalitativ Textanalys där de tre momenten, i tur och ordning, utgörs av kvalitativ historietolkning, idéanalys och kritisk ideologianalys. Inledningsvis är det värt att poängtera att det inte existe- rar en given metodologisk mall för hur dessa metoder bör genomföras utan att det snarare handlar om att konstruera ett verktyg som på bästa möjliga sätt följer den ursprungliga forsk- ningsfrågan (Bergström & Boreus 2000: 176).
För att besvara den första av uppsatsens preciserade frågeställningar (1. Hur har FIFAs
diskurs om antirasism utvecklats genom organisationens historia?) har metodvalet blivit att
genomföra en kvalitativ historietolkning. Det handlar alltså om att presentera de historiska
skeenden och händelser som är av vikt i relation till det nuvarande förhållningssättet gentemot
antirasism, och med det ge en heltäckande bild av hur FIFA själva ser på hur diskursen om
antirasism växt fram inom organisationen. Med denna resa genom årtiondena är målet att
tillräcklig förståelse ska nås om organisationen FIFA för att kunna ta in vidden av de två åter-
stående frågeställningarna.
22
När det gäller studiens andra frågeställning (2. Vilka normer säger sig FIFA stå för när det gäller antirasism?) är avsikten att besvara den med hjälp av en idéanalys. Efter att ha belyst det historiska perspektivet i den inledande frågan är det dags att fokusera på FIFAs egna och nutida perspektiv. Det handlar alltså om att förtydliga det manifesta i FIFAs förhåll- ningssätt gentemot anti-rasism. Vad säger egentligen FIFA och vilka normer anser de sig stå för? Ett vanligt tillvägagångssätt när det gäller metodformen idéanalys är att använda sig av idealtyper som analysverktyg (Bergström & Boréus 2000:158–162). Med en sådan angrepps- vinkel är det i regel forskaren själv som betecknar vad idealtyperna eller idealtypen skall utgöras. Här är syftet dock att definiera vilken normmässig idealtyp FIFA själva ger uttryck för. Genom att syna policydokument och officiella uttalanden relaterade till antirasism kommer med andra ord FIFAs grundläggande värderingar och idéer synliggöras, och med det även vilka normer FIFA säger sig stå för. Denna normmässiga idealtyp kommer sedan att kontrasteras mot det resultat som den sista och tredje frågeställningen ämnar finna.
För att besvara den tredje och sista frågeställningen (3. Vilka ideologiska föreställningar ger FIFA uttryck för genom sin retorik när det gäller antirasism?) är helt enkelt tanken att med hjälp av det postkoloniala perspektiv som utlinjerats i teoridelen synliggöra vad som po- tentiellt döljer sig bakom den normmässiga idealtyp som FIFA står för när det gäller antiras- ism. Metoden för att genomföra detta är kritisk ideologianalys. Med ett sådant tillvägagångs- sätt är syftet att begripliggöra, avslöja eller demaskera en dominerande ideologi (Bergström &
Boréus 2000: 155-157). I denna studies något modifierade metodvariant har ett något mildare språkbruk valts för att undvika att resultatredovisningen blir missvisande. Här är syftet istället att analysera en ideologi och det läggs heller ingen värdering i just benämningen domine- rande. Genom att applicera Bhabhas och Spivaks begrepp och kritiska förhållningssätt (i första hand fixering och essentialism) kommer resultatet av idéanalysen, det manifesta, kontr- asteras med de underliggande ideologiska föreställningarna, det latenta.
I Bergström och Boréus Textens mening och makt (2000) blir dessa två analysmetoder,
idéanalys och ideologianalys, i viss mån sammanflätade men kommer i denna studie hållas
särskilda för att tydliggöra skillnaden mellan de olika frågeställningarna. Idéanalysen kretsar
alltså kring normer och FIFAs eget perspektiv medan ideologianalysen fokuserar på föreställ-
ningar utifrån ett applicerande av ett postkolonialt perspektiv, det vill säga uttolkarens per-
spektiv.
23
3.2. Om valet av metod
Valet att använda just kritisk ideologianalys som den bärande metoden i denna studie föll sig tämligen naturligt (som behandlats ovan är den kvalitativa historietolkningen och idéanalysen i månt och mycket verktyg som möjliggör ideologianalysen). Som Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn visat är den postkoloniala teoribildningen i grund och botten en skolbildning som är uppbyggd kring olika former av ideologikritik (2011: 17-19). Eftersom detta projekts for- mulerade forskningsproblem handlade om ett applicerande av ett postkolonialt perspektiv på FIFA i deras kampanjande för antirasism var det givet att metodologin skulle utgöras av något som möjliggjorde en ideologikritisk ansats.
En möjlig alternativ angreppsvinkel som valts bort längs med vägen under arbetandet med denna uppsats berör användandet av analysramen, det vill säga den teoretiska lins genom vil- ken FIFAs retorik kring antirasism kommer beskådas. Det har övervägts att utarbeta ett antal förhandsdefinierade kategorier eller någon form av klassifikationsschema där retoriken i fråga sedan kunnat infogas i specifika fack beroende på hur schemat formulerats. Med en sådan metod hade alltså presentationen av det teoretiska ramverket (Bhaba och Spivak) efterföljts av en mall för exakt vad analysen av materialet sökt att finna, det vill säga vilka ord eller formu- leringar som varit av intresse rent forskningsmässigt i detta sammanhang. Fördelen med att nyttja ett sådant verktyg är att studien då, jämfört med denna studies mer öppna förhållnings- sätt, inte i samma utsträckning hade varit beroende av vad som kan hittas i empirin (Esaiasson et.al. 2012: 218). Som fallet är nu riskerar slutsatserna i viss mån att bli urholkade om texterna inte bär på de egenskaper som studien ”förväntar sig”.
Det finns dock ett antal välgrundade anledningar till varför ett mer strikt klassifikations- schema inte utarbetats. Först och främst på grund av att syftet med denna undersökning inte är att kritisera användandet av specifika formuleringar, utan snarare att erbjuda ett alternativt perspektiv och sätt att tänka. Ytterst är det är inte retoriken i sig som ska kritiseras utan av- sikten är att problematisera de ideologiska föreställningar som sättet att uttrycka sig på ger spår av. Genom att introducera Bhabas och Spivaks terminologi är också en viss typ av
”schema” för hur materialet ska analyseras presenterat, även om det inte är specificerat exakt
vad studien letar efter. I teoridelen har ett sätt att tänka redogjorts för, ett postkolonialt för-
hållningssätt, och detta förhållningssätt kommer att appliceras på FIFA och dess retorik kring
antirasism. En helhet appliceras på en annan helhet. Känslan är att hela undersökningen blivit
allt för ”isärplockad” om man klassificerat vissa formuleringar som tydande på en viss inne-
börd och sedan letat efter just sådana formuleringar.
24
