FÖREDRAG VID

SKOLM OCH SEDLIGHETSRflRELSEN

F Ö R E D R A G

V I D

ALLMÄNNA F O L K S K O L L Ä R A R E M Ö T E T

I STOCKHOLM 1903

A P

KAROLINA WIDERSTRÖM

M E D . DOKTOR

S T O C K H O L M

IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI

1903

Skolan och sedlighetsrörelsen,

Den roll, skolan spelar "i ungdomens uppfostran, h a r u n d e r tidernas lopp blifvit allt större och större och dess m a k t h a r ock i s a m m a proportion ökats. F ö r n ä r v a r a n d e äger skolan också oerhördt stor m a k t , e n f r u k t a n s v ä r d m a k t , skulle j a g vilja säga. M a n k a n mången g å n g f ö r u n d r a sig öfver, a t t föräldrar k u n n a v a r a så likgiltiga, som d e o f t a äro, f ö r d e t faktum, a t t skolan n ä s t a n alldeles bemäktigar sig deras b a r n . Men med m a k t följa ansvar. Och uppenbart är, a t t skolan i ganska stor utsträckning också k ä n n e r d e t t a ansvar. Därom vittna sträfvandena a t t begränsa eller stryka bort e n del äm­

nen och a t t utvidga eller tillägga a n d r a af större v i k t ; därom vittnar f r a m t r ä d a n d e t af valfrihetens princip, studiet af barn­

psykologien som p å vissa håll tagit så stark f a r t , sträfvandena a t t reformera undervisningsmetoderna i öfverensstämmelse m e d psykologiens och fysiologiens fordringar; därom v i t t n a d e röster, som h ö j a sig m o t den alltför ensidiga teoretiska utbildning skolan lämnat, och som y r k a p å a t t ä f v e n d e praktiska anlagen skola tillgodoses och utbildas.

D e ofullkomligheter och brister, som ä n n u emellertid vid­

låda skolan — och d e äro m å n g a — ä r d e t j u s t p å g r u n d af hennes maktställning en lifssak för h e n n e a t t klargöra f ö r sig.

Tvenne m ä k t i g a allmän-mänskliga rörelser h a f r a m t r ä d t p å d e senaste årtiondena, hvilka b a n a sig v ä g och v i n n a m a r k bland alla samhällslager och oberoende af politiska och religiösa trosbekännelser, nämligen nykterhetsrörelsen och sedlighetsrörelsen.

H u r u förhåller sig skolan till dessa b å d a rörelser? H a r hon någon skyldighet och möjlighet a t t t a h ä n s y n till d e m eller a t t deltaga i dem?

Båda dessa rörelser k ä m p a f ö r människornas befrielse

f r å n förnedrande slafveri u n d e r låga begär, för personlighetens

frigörelse och viljans stärkande; d e s t r ä f v a m o t ädlare, m ä n ­

niskovärdiga former för mänsklig lycka. Men gentemot dylika sträfvanden f å r gifvetvis skolan, m e d den uppfostrareroll, som alltmer blifvit hennes, icke s t å likgiltig. H o n gör d e t icke heller. Verksamhet i nykterhetens t j ä n s t h a r länge s t å t t p å hennes program och b ö r j a r i v å r a dagar a t t m e r och m e r tillhöra hennes lefvande verk, allt efter som denna verksamhets betydelse blir allmännare och d j u p a r e insedd inom lärarekåren, och allt efter som dess beskaffenhet göres lämplig för skolan.

Lämplig såsom undervisningsämne h a r nykterheten blifvit, sedan vi f å t t bevisande vetenskapliga f a k t a a t t s t ö d j a oss p å f r å n den patologiska anatomien, f r å n d e n experimentella fysio­

logien och psykologien och f r å n brottmålsstatistiken. Dessa f a k t a äro så k l a r a och bevisande, a t t om det skulle k u n n a ske, a t t Sveriges lärare och lärarinnor m e d d e m i h a n d och m e d den personliga öfvertygelsens v ä r m e — m e n u t a n fanatism

— begagnade d e tillfällen, som skolstadga och skolschema ge dem, a t t verka f ö r d e n n a sak, s å skulle e j m å n g a decennier h a förflutit, i n n a n e t t jättearbete vore gjordt, som beredt alko­

holismens välde i v å r t l a n d större afbräck ä n livad h v a r j e a n n a n nykterhetsverksamhet — p å öfvertygelsens v ä g näm­

ligen — k u n n a t m ä k t a åstadkomma.

Den v ä g skolan h a r a t t g å p å detta f ä l t ä r således ut­

stakad och klar, d e t gäller b a r a a t t m e d friska k r a f t e r beträda d e n och energiskt v a n d r a f r a m å t därpå.

Men h u r ställer sig skolan till h v a d m a n i trängre bemärkelse b e n ä m t sedlighetsrörelsen? K a n hon deltaga u t i densamma, och p å h v a d s ä t t ?

Otvifvelaktigt s t å vi h ä r inför en i alla hänseenden vida svårare fråga, m e n som tillika h a r ä n n u djupare innebörd.

Nykterhetsspörsmålet rör sig o m den enkla, klara och lätt­

fattliga saken, a t t m a n bör u n d v i k a a t t skapa sig e t t behof, som k a n bringa e n o f ä r d ; t y af spritdrycker h a r j u e n sund, f r i s k m ä n n i s k a intet som helst Jaehof. Men vid sedlighets- spörsmålet rör d e t sig o m e t t naturligt, inneboende behof, d e t gäller a t t finna normer för en naturdrift, som n ä s t den individuella själfbevarelsedriften ä r och m å s t e v a r a den starkaste af alla. Dessa normer m å s t e å e n a sidan ge full uppskatt­

n i n g å t fortplantningsdriftens styrka och betydelse; å a n d r a

sidan m å s t e d e s t å i samklang m e d d e kraf, som ställas af

m ä n n i s k a n s högre andliga jag, af hennes egenskap a t t v a r a en

varelse m e d f r i vilja, u t r u s t a d m e d personliga böjelser, m e d

förmåga a t t bedöma och bestämma sina handlingar, och m e d

förmåga, j a behof a t t l y d a äfven högre lagar ä n naturdrifternas.

5 De människor, som s t r ä f v a efter a t t finna dessa normer, påträffa såsom det kanske väsentligaste h i n d r e t p å sin v ä g den mörka lifsåskådning, som anser, a t t n a t u r e n såsom s å d a n är ond, och som stämplar m ä n n i s k a n s kropp och dess lifs- yttringar såsom hennes onda princip. D e n n a åskådning, som låg så oändligt f j ä r r a n f r å n v å r religionsstiftares s å d j u p t mänskliga syn p å lifvet, insmugglades e f t e r h a n d i den lära, som bar h a n s n a m n , och fortfor a t t h ä r s k a d ä r i århundraden.

Luther bröt m e d d e n och lyckades inom d e n protestantiska världen u p p h ä f v a d e y t t r e former, d e n n a åskådning tagit sig;

öfver själarna räcker emellertid dess välde den d a g i d a g ä r i vidsträckt m å n .

Och i s j ä l f v a verket ä r d e t endast alltför förklarligt, a t t den gör det. Människans kroppsliga lifsyttringar och alldeles särskildt de, som h a a t t göra m e d släktets bevarande, gestalta sig ofta så vederstyggligt, a t t m a n synnerligen l ä t t f r e s t a s a t t betrakta driften själf som synd. Gör blott sent e n a f t o n eller en n a t t e n vandring genom v å r a gator, och d u skall göra observationer, som k o m m a dig a t t e r f a r a den ohyggligaste beklämning, och som fylla dig m e d sorg och blygsel öfver a t t människonaturen verkligen ä r s å d a n ; d e t förefaller dig som vore det bättre, a t t människosläktet doge u t , ä n a t t all d e n n a vidrighet skall finnas till. S a m m a smärtkänsla beredes oss för öfrigt icke blott af r å t t t a l och slipprigt s k ä m t u t a n af ganska alldagliga resonnemang människor emellan.

Men betraktar m a n saken n ä r m a r e och lugnare, så kom­

m e r m a n så småningom och allt säkrare och vissare till det resultat, a t t detta, som sårade en så d j u p t , det v a r icke n a t u r , d e t v a r icke normal drift, d e t v a r onatur, förirring och miss­

tag. Och m a n inser också tydligt och klart, a t t räddningen skall n å s icke genom e n sträfvan a t t förkväfva drifterna, u t a n a t t den m e d nödvändighet m å s t e bestå u t i a t t förädla dem.

Men skall detta förädlingsarbete lyckas, så m å s t e d e t v a r a lika o m f a t t a n d e och d j u p t ingripande som v a r s a m t ; d å m å s t e det ock b ö r j a s i tid, s å tidigt ske k a n hos h v a r j e individ.

Länge tyckes m a n h a tagit för en gifven sak, a t t e n drift, som i normala fall icke alls finnes till u n d e r barnaåldern, icke heller d å p å något s ä t t skall k u n n a påverkas eller väg­

ledas. Det enda m a n därför a k t a d e u p p å v a r a t t se till, a t t den e j i förtid väcktes. För d e t t a ä n d a m å l ansåg m a n b l a n d a n n a t synnerligen maktpåliggande och nödvändigt, a t t b a r n e n af stängdes f r å n h v a r j e kännedom o m allt, som hör till fort­

plantningsområdet. Ledsamt nog h a d e d e s m å ingen som

helst respekt f ö r cletta område eller dess gränser, och d e öfver- skredo alltsomoftast dessa i sina forskningar och sina frågor.

Men genom lämpliga tillrättavisningar bibragte m a n d e m dock r ä t t s n a r t den hälsosamma och nödiga skyggheten, och de lärde sig a t t förstå, h v a d det v a r som m a n icke fick f r å g a om. Andra, m e r a poetiska föräldrar omskapade verkligheten till d i k t och gåfvo d e s m å till lifs sagor om dessa ting. Och sagans värld den ä r j u barnets värld, och d e n borde väl ock k u n n a v a r a n o g för dem.

I skolan fortsattes, så godt sig göra lät, s a m m a tillväga­

gångssätt. Storkhistorien respekterades, ovetenheten likaså;

den senare sattes t . o. m . i system därigenom a t t m a n u r zoologien s å konsekvent m a n k u n d e utmönstrade kapitlet om fortplantningsorganen; j a , sedan m a n h u n n i t så långt, a t t människans anatomi, fysiologi och hälsolära blifvit upptagna som e t t särskildt läroämne i skolans öfversta klasser, strök m a n också d ä r b o r t s a m m a kapitel. Inkonsekvent nog ute­

slöt m a n icke s j ä t t e budet, eller v a r d e t kanske konsekvent, d å det j u ä r e t t f ö r b u d ? S j ä t t e budet ä r v ä l för öfrigt det f ö r b a r n m i n s t begripliga af alla buden, och m e d tigandets princip f ö r öfrigt genomförd ä r det n o g ock fullkomligt omöj­

ligt a t t p å något s ä t t göra det begripligt för dem.

D e t f a n n s emellertid icke så f å såväl föräldrar som peda­

goger, som insågo d e t t a systems svagheter, och e n del af d e m h a d e m o d och företagsamhet nog a t t bryta m e d d e t s a m m a och a t t följa e t t helt a n n a t förfaringssätt. Och så småningom växte dessa uppfostrares antal, och s å småningom bildade de en opinion, stödd dels p å deras egna g y n n s a m m a erfarenheter, dels p å d e observationer, m a n samlat, hvilka ådagalade det härskande systemets nackdelar. Betecknande nog h a r denna opinion f r a m t r ä d t tämligen samtidigt i flera olika länder.

Barnets kanske m e s t u t m ä r k a n d e egenskap ä r dess oer­

h ö r d a vetgirighet, en vetgirighet, «öm u t a n u n d a n t a g sträcker sig till allt, som k o m m e r inom dess iakttagelsers räckvidd.

N ä r därför e t t b a r n p å sina frågor till föräldrarna, livar m å n n e s m å b a r n k o m m a ifrån, och o m därmed sammanhängande ting f å t t snäsiga, afvisande svar, så ger det sig i regel icke till tåls därmed (föräldrarna t r o gärna, a t t det gör det, eller inbilla sig t r o det), d e t låter blott bli a t t spörja föräldrarna mera, efter­

som d e t t a blott skulle vålla d e t ytterligare obehag. D e t spörjer i stället p å a n d r a håll, d ä r m a n e j ä r s å n j u g g med svaren.

Det behöfver f ö r öfrigt e j f r å g a alls, d e t blott iakttager h v a d

som sker och h ä n d e r och lyssnar till hvad som säges. Af

7 förtäckta anspelningar, af s a m t a l v u x n a människor emellan, hvilka ingen tror, a t t b a r n e t hör eller bryr sig om, samlar det sig efterhand e t t stoff, af h vilket det bildar sig sina före­

ställningar. Oftast r å k a r det dessutom förr eller senare i säll­

skap m e d någon kamrat, hvilken vet ofantligt v ä l besked o m alla dessa t i n g och som ä f v e n m e d den största beredvillighet berättar därom. D e föreställningar, b a r n e t p å d e t t a s ä t t skapar sig, äro vanligtvis mycket oklara och orediga och utgöra en ofta en i hög grad vanställd bild af verkligheten. Men livad som f r a m f ö r allt u t m ä r k e r d e n n a bild, d e t ä r dess fulhet. Alla, som b a r n e t h ö r t tala o m dessa ting, h a tydligen varit t j u s a d e af d e m m e n på s a m m a gång f u n n i t d e m vidriga. Och m e d den prägeln bevaras de i barnets minne.

Föga b ä t t r e blir resultatet, o m b a r n e n till svar p å sina frågor f å sagan o m storken. T y skillnaden mellan denna

x

saga och a n d r a sagor är, a t t d e n n a begär m a n , a t t d e t skall t r o p å som p å verklighet, u n d e r d e t a t t d e a n d r a alltid b ä r a n a m n af sagor. N ä r b a r n e n så förr eller senare f å veta, a t t h v a d d e t r o t t p å var lögn, n ä r d e kanske dessutom h å n a s för sin lättrogenhet, d å b ö r j a r deras f ö r u t så f a s t a tillit till föräl­

drarna, deras absoluta tro, a t t h v a d d e säga ä r sant, a t t under- gräfvas. I det ena fallet som d e t andra, vare sig b a r n e t blifvit afvisadt eller m a n l j u g i t för det, så förkväfves den naturliga förtroligheten mellan föräldrar och barn, och en m u r reser sig d e m emellan, hvilken allt m e r och m e r skiljer dem å t . När d e n t i d kommer, d å föräldrarna g ä r n a skulle vilja tala m e d barnen, skulle vilja v a r n a d e m och r å d a dem, k u n n a de ej. Föräldrar och b a r n förstå h v a r a n d r a e j längre.

H u r g å r d e t m e d förtegenhetssystemets genomförande i skolan? Jo, som e n lärarinna mycket träffande y t t r a d e vid e n diskussion: »ämnet (om fortplantningsorganen) förekommer faktiskt alltid i skolan, antingen under t i m m a r n a eller u n d e r rasterna. Stänga det u t e k u n n a vi oj. Vilja v i icke, a t t d e t skall f å plats p å lektionstimmarna u n d e r lärarinnans ledning och p å det sätt, som hon bestämmer — iinder rasterna förekom­

m e r det m e d all säkerhet u n d e r d e kamraters ledning, hvilkas karaktär och läggning ä r sådan, a t t m a n m i n s t af allt skulle önska, a t t j u s t dessa blefve d e tongifvande inom klassen».

D e t t a är, j a g vill tillägga det, icke en enstaka skolas erfaren­

het, u t a n s å d a n t ä r omdömet i allmänhet, f r å n d e håll näm­

ligen, d ä r m a n observerar barnen äfven mellan lektionstimmarna.

Förtegenhetssystemet b a r således h a f t en alldeles m o t s a t t

verkan m o t d e n m a n å s y f t a t . Man h a r icke allenast e j

lyckats hålla b a r n e n i okunnighet, u t a n m a n h a r dessutom genom sitt s ä t t a t t g å tillväga förvållat, a t t hela barnets tanke- och fantasivärld beträffande dessa t i n g blifvit besudlad, och det h a r dessutom o f t a h ä n d t , a t t d e begär, m a n afsett a t t hålla slumrande, i stället j u s t väckts i förtid och tagit sig u t t r y c k i okyska h a n d l i n g a r ; d e meddelsamma k a m r a t e r n a äro e j sällan också förförare.

Hela systemet m e d dess förkonstling och dess sorgliga konsekvenser hör egentligen stadslifvet till, hör m e d till den m y c k n a onatur, som d ä r uppvuxit. P å landet, d ä r m a n be­

finner sig m i d t uppe u t i naturlifvet, d ä r k u n n a ock barnen, om d e e j m e d afsikt afhållas därifrån, studera alla dess före­

teelser s j ä l f v a och f r å n b ö r j a n f å omedelbar och riktig upp­

f a t t n i n g af d e m ; d ä r behöfva d e e j k o m m a m e d s å m å n g a frågor, och d e t lönar sig j u s t i n t e a t t l j u g a f ö r dem heller;

verklighetsiakttagelsen skulle s n a r t korrigera lögnen. L a n d t - ' lifvets seder äro ock både vida naturligare och vida renare ä n stadslifvets — i stort sedt åtminstone.

N a t u r och sanning blef ock reformvännernas lösen. Låtom oss f ö r d e t första e j göra våld p å barnets egen n a t u r , låtom oss i stället l ä r a oss a t t förstå den, a t t respektera dess egen­

domligheter och a t t bygga p å d e m . Vetgirigheten ä r icke blott den m e s t f r a m t r ä d a n d e u t a n äfven den nödvändigaste egenskapen hos barnet. Tack v a r e den förskaffar det sig den k ä n n e d o m om t i n g och företeelser, som ä r till gagn f ö r f r a m t i d e n , j a , som ä r absolut nödvändig för denna. Hvar- f ö r skulle kännedomen o m det, som hör till fortplantnings- området v a r a onödig, och livarför skulle den m e d nödvändighet v a r a till s k a d a ? Låtom oss lägga m ä r k e till p å hvad s ä t t b a r n e t spörjer o m dessa ting. Jo, p å alldeles s a m m a sätt som o m a n d r a . Och svaren, n ä r de ges u t a n tvekan eller bryderi, d e m t a r b a r n e n emot alldeles som a n d r a svar och går a t t m e d dem till h j ä l p bygga vidare i "sin tankevärld. F ö r öfrigt synas de till sitt i n r e v a r a af dessa ting f u l l t oberörda, i olikhet m o t h v a d v u x n a människor pläga vara. D e t ä r denna olikhet, m a n f ö r u t h a r förbisett, och barnet h a r f å t t lida för d e vuxnas egenskaper och fel. D e t ä r icke själfva kunskapen om d e n ä m d a tingen, som skadar barnet, u t a n d e t t a sker genom något a n n a t , som inplantas tillika m e d kunskapen.

T a g b o r t d e t t a andra, och kunskapen blir oskadlig; förvandla d e t till dess motsats, och kunskapen blir i dubbel mening värdefull. Och d e t t a a n d r a ä r undervisarens personliga upp­

fattning. Det gäller d å — och d ä r ligger frågans k ä r n p u n k t

9

— a t t först uppfostra sig själf, a t t lära sig a t t se d e ting, det gäller, enkelt, okonstladt och naturligt och ä n vidare a t t upp­

f a t t a deras skönhet och deras d j u p a mening. Ser d u det som naturens visa, ändamålsenliga anordning, a t t människorna icke skapas som enstaka, fristående individer, u t a n a t t d e t ena släktledet b ä r inom sig fröet till n ä s t a ; förnimmer d u som d i t t h j ä r t a s visshet, a t t det e j finnes starkare och e j heller heligare b a n d p å jorden ä n de, som förena d e båda, hvilka till­

sammans ge en n y varelse lif, och de, som förena d e m med denna n y a varelse; förnimmer d u , a t t dessa b a n d äro lika mycket själens som kroppens — d å skall d u , p å s a m m a gång d u omtalar d e s a n n a sakförhållandena för d i t t b a r n , också skänka det d e n n a din öfver£ygelse som g å f v a och arf.

Redan barnet h a r vinst af den s å meddelade kunskapen.

Det behöfver e j g å p å a n d r a håll för a t t f å r e d a på, h v a d det vill veta; d e t bevaras sålunda f r å n besudlade och v r ä n g d a f r a m ­ ställningar; det h a r till och m e d blifvit kritiskt m o t s å d a n a : f a r och mor h a gifvit det mycket b ä t t r e besked. Föräldrarnas auktoritet s t å r alltså k v a r som den högsta, förtroendet till d e m ä r bevaradt, och h v a d det ä n gäller, s å växer b a r n e t aldrig i f r å n a t t g å till föräldrarna och t a l a o m d e t och a t t h ä m t a r å d hos dem. Men den största vinsten skördas längre f r a m , f r å n den tidpunkt, d å drifter och begär b ö r j a v a k n a . .Seger i kampen emot begären ger visserligen kunskapen e j ; därtill kräfves f r a m f ö r allt, a t t viljan i barndomen blifvit s t ä r k t och riktad p å a t t härska öfver det egna jaget, och därtill k r ä f v e s det stödjande exemplet af uppfostrarens egen vandel. Men d e t inflytande, m i t t vetande och i ä n n u högre grad den fantasi­

värld j a g på d e t s a m m a byggt upp, u t ö f v a r p å m i n a tankar, känslor och handlingar, ä r dock mycket stort, såsom vi litet h v a r äro i tillfälle a t t konstatera. Och h a r j a g l ä r t m i g a t t älska e t t ideal, s å undviker j a g instinktivt d e vägar, d ä r d e t t a e j hör h e m m a .

Men förhåller d e t sig så, d å begår skolan icke blott f r å n undervisningssynpunkt e t t fel, d å h o n stympar e t t af sina läroämnen, u t a n hon a f h ä n d e r sig därmed också en stor upp­

gift som uppfostrare. M a n h a r också b ö r j a t a t t inse d e t t a och b ö r j a t a t t skapa sig e t t a n n a t förfaringssätt.

A t t i zoologien t a g a m e d det f ö r u t utelämnade kapitlet

o m fortplantningsorganen och deras funktioner underlättas, f ö r

a t t icke säga p å s ä t t och vis möjliggöres (barnen k o m m a j u till

skolan m e d så olika förutsättningar), genom a t t dels t a g a d e t

komparativt m e d motsvarande kapitel inom botaniken, dels i

s a m m a n h a n g m e d utvecklingsläran, embryologien.* Denna, en af d e y n g s t a bland naturvetenskaperna, ä r tillika e n af de mest fängslande. Såsom beståndsdel af ä m n e t zoologi i skolan k a n utvecklingsläran inpassas n ä s t a n h v a r som helst (eftersom den hör h e m m a öfverallt), m e n bäst — säga de, som h a erfarenhet om saken -— g a n s k a tidigt, och sedan bör den så a t t säga följa m e d hela vägen ä n d a u p p till läran om människan. D ä r denna tages m e r a utförligt, i skolans högsta klass, h a lärjungarna h u n n i t d e n mognad, a t t m a n k a n tala n ä r m a r e o m människans fortplantningsorgan och om dessa organs vård.

Låtom oss t a g a f r a m n å g r a f a k t a f r å n djurvärlden, män­

niskan däri inbegripen. J u högre v i k o m m a u p p i djurserien, dess längre t i d behöfver a f k o m m a n för sin utveckling, dess längre t i d ä r d e n i behof af h j ä l p och s k y d d ; dess fastare blir därför ock -bandet mellan modern och afkomman. Hos en del högt stående d j u r deltager äfven f a d e r n i arbetet a t t v ä r n a om afkomman, och d e osjälfviska omsorgerna o m denna förena modern och f a d e r n p å e t t alldeles särskildt sätt. Människo­

b a r n e n behöfva e n lång r a d af å r till sin utveckling. D e t blir därför nödvändigt, a t t f a r och m o r hålla ihop mycket länge, hålla ihop hela lifvet, och skall barnens andliga utveck­

ling k u n n a ledas så väl som möjligt, s å m å s t e föräldrarna dels vara f u l l t utvecklade själfva, dels s t å i e t t mycket inner­

ligt själsligt samförstånd m e d hvarandra. K a n någonting predika starkare emot lösliga förbindelser, för förening endast p å g r u n d af verklig kärlek och f ö r trohet, ä n dessa enkla fakta, för a t t n ä m n a blott dessa? Men det, h v a r m e d skolan, likaväl som hemmet, kraftigast påverkar d e unga, ä r det sätt, hvarpå f a k t a meddelas. »Utan I omvänden eder och värden såsom barn, k u n n e n I icke se Guds rike» — Guds härliga rike p ä jorden, som finnes där, blott vi lära oss a t t se det, och som vi k u n n a ä n ytterligare befästa: lagbundenhetens, ända­

målsenlighetens, fullkomningens rike, skönhetens, renhetens och kärlekens rike. Men m e d barnarena och b a r n a f r o m m a h j ä r t a n skola v i icke blott själfva f å blicka d i t in, u t a n v i skola ock k u n n a visa b a r n e n e n s k y m t af d e t t a rike.

"Vi böra göra det goda f ö r det godas egen skull, heter det. Men t y v ä r r äro vi människor så beskaffade, a t t v i mycket ofta, för a t t sporras till handling, måste drifvas af f r u k t a n

* En kortfattad och klart gjord framställning af denna har all­

deles nyligen utkommit på Norstedt & Söners förlag: »Grunddragen

af embryologien» af Elin Cederblom.

11 för de onda gärningarnas följder. V i d nykterhetsverksam- heten sporrar oss gisslet af d e sjukdomar, d e n n ö d och d e brott, som alkoholismen f ö r t m e d i släptåg. Till sedlighets­

verksamheten finns d e t ock e t t kraftigt p å d r i f v a n d e gissel: d e veneriska sjukdomarna. Dessa äro s å spridda och anställa så fruktansvärda härjningar ä f v e n i v å r t land, a t t v i h e l t enkelt måste samla oss o m a t t b e k ä m p a dem. Och d e t t a sker genom flera medel. Det bästa ä r j u a t t förekomma sjukdomar, d ä r så ske k a n . Skola vi k u n n a förekomma dessa, måste vi nöd­

vändigt skapa naturligare och renare seder. Och g r u n d e n där­

till m å s t e läggas redan hos d e u n g a i h e m m e t och i skolan.