This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Vi har väntat i 27 år
Det hela känns så overkligt när vi med flygplan sveper över Saharas oändliga vidder av sand, sand och åter sand. Med jeep färdas vi sedan genom ett fantastiskt ökenlandskap som aldrig tycks ta slut.
Så ödsligt och omänskligt, men samtidigt otroligt vackert. Vi åker rakt ut i "ingenstans", till de västsahariska flyktinglägren i Algeriets öken.
På denna extremt omänsklig plats på jorden bor det ca 165 000 människor i fyra läger:
Ausserd, Laayone, Smara och ytterligare 160 km söder ut, Dachla. Det är samma namn som på städerna i hemlandet Västsahara.
Här handlar det om ren överlevnad. Det finns inte något annat val än att kämpa vidare.
I början fanns här ingenting.
- Under de första tio åren i öknen handlade arbetet främst om att organisera lägren, att utveckla administration, utbildning, hälsovård, ja allt, säger Fatma El-Mehdi,
generalsekreterare för Saharawi Women Union.
Kvinnorna fick ta huvudansvaret eftersom männen deltog i kriget mot ockupationsmakten Marocko. Polisario, motståndsrörelsen som organiserade kampen och flyktinglägren, tackade nej till utländska biståndsarbetare. På så vis aktiverades flyktingarna med att sy tält, bygga tegelhus och fördela kläder och mat från FN.
Trots att kvinnorna gjort storverk i lägren menar Fatma El-Mehdi att de inte har den plats de förtjänar. Det har med utbildning och samhällssystem att göra.
- Vi har gått igenom väldigt mycket under en kort period. Men många kvinnor saknar självtillit och självförtroende, inte bara individuellt utan för kvinnor generellt. Det är en av anledningarna till att det är svårt för många kvinnor att t.ex. rösta fram andra kvinnor till höga positioner. Alla kvinnor har rösträtt och kan bli valda, men ändå röstar många på män.
- Av många anledningar tror jag att vi skulle behöva och tjäna på att ha en kvinnlig president.
Idag finns fungerande sjukvård men det saknas mediciner och utrustning. Näringsbrist är vanligt eftersom man inte kan odla tillräckligt med grönsaker. Vattentilldelningen är15 liter vatten per dag och person.
En ny generation växer nu upp i lägren där det idag finns skolor för alla barn upp till 15 år.
Men det råder stor resursbrist och det finns inte mycket annat för barn och ungdomar att göra än att studera. För att ger barnen möjligheten att se en annan kultur och en annan miljö får varje år ca 4 000 barn resa på "Holiday in Peace".
- Vi försöker skaffa spel och leksaker till dem som inte får möjlighet att åka utomlands, berättar en lärare.
Människorna i lägren är trötta på att vänta på en lösning som aldrig tycks komma.
Frustrationen har ökat. Om inte en folkomröstning om självständighet för Västsahara genomförs säger många här att det med största sannolikhet blir krig igen. Det finns inget annat att göra, man har inget att förlora.
- Frågan för oss är egentligen enkel. Vi har nu väntat 27 år i öknen på en demokratisk lösning,
säger M'hamed Kadad, Polisarios FN-förhandlare.
- Ingen av oss accepterar att bli marockan. Vi saharier ska själva få välja i en folkomröstning, och vår önskan ska respekteras. Vi kommer att kämpa tills vi får den fundamentala rätten.
Alexandra Lange
