• No results found

”De kom inte för vår skull”

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "”De kom inte för vår skull”"

Copied!
2
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

A F G H A N I S T A N-N Y T T

# 2 – 2 0 0 7 1 6

– ... journalist.

– Varför det?

– Jag vill skriva och berätta om viktiga saker och besöka andra länder, kanske Europa.

Abdul Ahak är 17 år och går i elfte klass i Sanganaskolan i provinsen Panjshir, några timmars bilresa från Kabul.

T E X T & B I L D

:

M A R K U S H Å K A N S S O N

Abdul är smalt byggd men har grova händer och en inte alltför blygsam fjunmustash. Han pratar bra engel- ska och blir vår självutnämnde guide för skolbesöket. Vi har kommit till Sangana med bil, en pick-up, ful- lastad med skolböcker. Skolan har byggts och drivits av SAK. Idag är det Afghanistans utbildningsministe- rium som står för driften men SAK har fortfarande ansvar för skolmate- rial till skolans fl ickavdelning. Man kör i tvåskift – killarna på förmidda- gen och tjejerna på eftermiddagen. I samma stund vi anländer är killarna på väg hem efter förmiddagens lektioner.

I en timme är det tyst och lugnt och vi

slår oss ned i lärarrummet tillsammans med några av de manliga lärarna. Ut- sikten från lärarrummet är enastående – höga berg på var sida och fl oden som forsar långt där nere. Här går omkring 900 fl ickor och pojkar i skolan, från första till tolfte klass.

Böckerna är till fl ickorna

Jag är där tillsammans med en av SAKs skolkonsulenter och informa- törskollegan Malin Lager. Med på resan är också Agneta Lejdström, före detta SAK-anställd, numera på Sidas kontor i Kabul.

Vi avslutar vårt samtal med att poängtera för de manliga lärarna att skolböckerna vi har med oss är till fl ickorna.

Sedan tar vi en sväng runt i skolan under Abduls överinseende.

– Vad tycker du om den ameri- kanska militärens närvaro i Afghanis- tan? frågar han mig plötsligt.

Jag mumlar något om den pro- blematiska situationen men håller tillbaka tyckandet en smula. Jag vill istället höra vad Abdul har att säga om saken.

– Det är förjävligt. De är orsak till den situationen vi nu befi nner oss i. Vad hade de här att göra i första läget, frågar sig Abdul? De kom inte hit för vår skull och de fi nns inte här idag för vår skull, säger han.

Jag håller med honom och tittar ut från kullen där skolan ligger.

Flickor har börjat strömma till sko- lan. Först kommer ettagluttarna – en tvärhand höga – blyga men vansin- nigt nyfi kna på vad vi är för några.

De kommer från alla håll och kanter.

Snart anländer också de kvinnliga lärarna och de äldre tjejerna. De hälsar artigt.

Med den svenska debatten om internationell trupp i Afghanistan i färskt minne frågar jag Abdul om hur han ser på Isaf-styrkornas närvaro.

Hans svar är kort och verkar själv- klart för honom:

– De är i Afghanistan för att bringa säkerhet, de behövs här.

Gått i fl era timmar

Klockan är nu lite efter ett och jag noterar att strömmen av fl ickor inte vill ta slut. Eftermiddagspasset, börjar

”De kom inte för vår skull”

Abdul, 17, om skolan, livet och framtiden

Unge Abdul Ahak vill bli journalist när han blir stor.

Abdul är smalt byggd men har grova händer och en inte alltför blygsam fjunmustash. Han pratar bra engel- ska och blir vår självutnämnde guide för skolbesöket. Vi har kommit till Sangana med bil, en pick-up, ful- lastad med skolböcker. Skolan har byggts och drivits av SAK. Idag är det Afghanistans utbildningsministe- rium som står för driften men SAK har fortfarande ansvar för skolmate- rial till skolans fl ickavdelning. Man kör i tvåskift – killarna på förmidda-

te m a | f ra m ti d

(2)

# 2 – 2 0 0 7 1 7

klockan ett. En hel drös med tjejer kommer att komma för sent till sina lektioner – kanske inte så konstigt, flera av dem har gått i flera timmar för att komma hit.

Abdul Ahak ska fullgöra sitt tolfte år på Sanganaskolan, sedan vill han till Kabul och universitetet och efter det ut och se sig om i världen. Han gillar fotboll och volleyboll och ber fem gånger om dagen.

– Jag tycker om att be, säger han.

Den blivande journalisten visar sig igen och han frågar vad jag tillhör för religion. Kristendomen känner han ännu inte till men han tittar lite undrande på mig när jag säger att jag aldrig ber. Sedan rycker han på axlarna.

– Vi är alla olika, säger han och flinar.

Vi beger oss ånyo in på lärarrumet – den här gången träffar vi den kvinn- liga rektorn som flankeras av flera kvinnliga lärare. Skolböckerna som vi kommit för att lämna ligger alltjämt surrade på pick-upen utanför och vi diskuterar var vi ska lasta av grejerna.

Problemet är att det inte finns någon vaktmästare på plats så diskussion uppstår vem som ska lasta av de stora tunga säckarna med böcker.

Det slutar med att alla hjälps åt – Malin, Abdul, Agneta, skolkon- sulenten, några kvinnliga lärare och jag själv. Det tar bara fem minuter

så ligger allt i en prydlig hög utanför skolan. Vi går en runda i klassrum- men som nu är fulla, inte överfulla, med tjejer mellan kanske 6 och 18 år. Hos de som går i ettan eller tvåan sitter också en del smågrabbar. De är så små att här kan man undervisa både killar och tjejer på samma gång får jag förklarat för mig. Vi besöker lektioner där man pluggar fysik, matte, dari och geografi. Vi tar några bilder och de små gapskrattar när de får se sig själva i den lilla displayen på digitalkameran. När jag går fram till en liten kille i tvåan som sitter med läseboken i dari uppslagen på bänken börjar han instinktivt att visa sina färdigheter. Lätt ljudande börjar han läsa krumelurerna i boken med ett pekfinger som indikerar var i tex- ten han befinner sig. I samma klass går också Abduls lillasyster som lite osäkert men med en påtaglig stolthet följer sin bror med blicken.

Vilka är ni?

De lite äldre tjejerna fotograferar vi inte. Vissa sveper in sig i sina sjalar.

Andra är frågvisa och snackar på.

– Vilka är ni? Vad kommer ni ifrån?

Vi språkar en stund med några tjejer i 11:an och deras fysiklärare (se tidningens omslagsbild), en liten mysfarbror som visst har gåvan att göra fysik till ett roligt och intressant

ämne. Allt medan Abdul tolkar så gott han kan.

Vi vill komma hem innan det blir mörkt och börjar dra oss mot bilen.

Abdul åker med en bit och hoppar av där han bor, strax innan national- hjälten Massouds pompösa gravplats.

Vi tackar Abdul för all hjälp och han svarar med att bjuda in oss, nästan tjata på oss att hänga med upp och hälsa på mamma och pappa.

– En annan gång Abdul, lycka till!

– Have a safe trip back, säger han samtidigt som fjunmustashen fladdrar till i eftermiddagsbrisen som trycker på över bergen.

På väg tillbaka mot Kabul färdas vi på slingrande vägar. Förbi ås- nor och gamla gubbar. Kvinnor i burka. Kvinnor utan burka. Lekande småungar. Urblåsta stridsvagnar.

Nämnde Massouds gravmonument.

Gröna betesfält. Och fartgupp. I varje litet samhälle vi åker igenom har man byggt fartgupp. Gott så, det får inte gå för fort i Afghanistan. Det blir inget bra då. Inte i ett land där problemen är tillsynes oöverstigliga.

Men trenden kommer att vändas.

Den gör det i Afghanistan. Det har den alltid gjort men det måste få ta den tid det tar.

Och med ungdomar som Abdul Ahak under uppväxt så känns landets framtidsutsikter plötsligt aningen ljusare.

I Panjshirprovinsen är det bedövande vackert – bara några timmars bilfärd från Kabul.

Eftermiddagspasset stundar. Flickorna är på väg till skolan som ligger uppe på kullen.

Ahmad Shah Massouds gravplats. Tavlan visar hur monumentet ska se ut när det är klart.

This work is licensed under the Creative Commons

Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5

Sweden License. To view a copy of this license,

visit creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/

References

Related documents

Ännu en informant berättar att det har varit svårt för honom och hans hustru att skapa en relation och upprätthålla kontakt med det placerade barnets biologiska förälder då denna

Men om det är om dom ska skriva redovisning om någonting eller, kanske skriva en debattartikel så pratar vi väldigt mycket om språket och just skillnaden mellan talspråk

Nils Thedin, här som ledare för den svenska delegationen till Unicefs styrelse i New York 1969, sittandes mellan Lisa Mattson och artikelförfattaren Carl Schönmeyr.... Så

I detta fanns förvisso rädsla för att genom kritik ådraga oss vår mäktige grannes misshag och att ytterligare skärpa de motsättningar i Östersjöområdet som kommit

Det skulle sannolikt vara fullt möjligt att leverera hälsobistånd till civilbefolkningen inne i Afghanis- tan genom en så kallad ”cross border operation” – så länge det

Vårt samarbete med det afghanska läkarsällskapet byggde på tanken att dess personal, klinik och andra loka- ler i Peshawar skulle kunna utgöra början till en institutionell bas

Hennes ord avslöjar inte bara förvåning över att ha klarat sig så länge, utan även glädje över att ha orkat klara av den diskrimi- nering, sociala utstötthet och ensamhet

194 Om en elev upplever sig vara utsatt för kränkande behandling på nätet av andra elever på samma skola och dessa kränkningar påverkar skolans verksamhet, till exempel