Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap
Upplevelsen och erfarenheten hos personer med typ 2- diabetes av att mäta sitt blodsocker
Författare
Rebecca Guldberg Carina Hult
Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp Specialistsjuksköterskeprogrammet inriktning Diabetes
2019
Handledare
Anna Lindholm Olinder Examinator
Janeth Leksell
SAMMANFATTNING
Bakgrund: En förutsättning för att diabeteskomplikationer ska kunna förhindras eller i alla fall fördröjas, är att personen med typ 2-diabetes har ett välkontrollerat blodsocker.
Blodsockermätning är en del av egenvården, därför är det betydelsefullt att ta reda på hur detta moment upplevs av personer med typ 2-diabetes så att diabetessjuksköterskan kan ge det stöd personen behöver.
Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsocker för personer med typ 2-diabetes.
Metod: Studien utfördes med beskrivande kvalitativ metod. För att få tillgång till materialet genomfördes halvstrukturerade intervjuer i två fokusgrupper. En grupp med kvinnor
(67-87 år) och en grupp med män (40-80 år). Kvalitativ innehållsanalys användes vid analys av det transkriberade materialet.
Resultat: Efter bearbetning och analys framträdde kategorierna känslor samt kunskap och stöd. Det överordnade temat identifierades som ”att veta men inte göra”. Till kategorin känslor hittades subkategorierna skam och dåligt samvete, rädsla för höga och låga värden, obehag, olust och äckel, bekräftelse och kontroll samt samhörighet med andra. Till kategorin kunskap och stöd identifierades de tre subkategorierna samsyn, blodsockermätning och teknik samt stöd, hjälp och utbildning.
Slutsats: I studien framkom att både upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsockret påverkar om personer med typ 2-diabetes genomför mätningar i den utsträckning som rekommenderas. Därför är det betydelsefullt att diabetessjuksköterskan arbetar
personcentrerat för att kunna ge det stöd till egenvård som personen vill ha.
Nyckelord: Blodsockermätning, typ 2-diabetes, egenvård
ABSTRACT
Background: A prerequisite for diabetes complications to be prevented or at least delayed is that the person with type 2-diabetes has a well-controlled blood sugar. Self-monitoring blood glucose is part of self-management, therefore it is important to find out how this is
experienced by people with type 2-diabetes so that the diabetes-nurse can provide the support the person needs.
Purpose: The aim of this study was to describe experiences of self-monitoring blood glucose for persons with type 2-diabetes.
Method: The study was performed with descriptive qualitative method. To gain access to the material, semi-structured interviews were conducted in two focus groups. A group of women (67-87 years) and a group of men (40-80 years). Qualitative content analysis was used to analyze the transcribed material.
Results: After processing and analysis, the categories emotions and knowledge and support emerged. The parent theme was identified as "knowing but not doing". To the category of emotions was found the subcategories of shame and bad conscience, fear of high and low values, discomfort and disgust, confirmation and control, and affinity with others. To the category of knowledge and support, three subcategories were identified, self-monitoring blood glucose and technology, as well as support, help and education.
Conclusion: In summary, it can be said that people with type 2 diabetes experiences and experiences of measuring their blood sugar show that it is associated with both positive and negative emotions and a need for continuous support from the diabetes nurse. The results of the study are supported by previous research in the field.
Keywords: self-monitoring blood glucose, self-measuring blood glucose, type 2-diabetes, self-management
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND 1
Typ 2-diabetes 1
Egenvård 2
Blodsockermätning 2
Patientrapporterat utfallsmått 3
Personcentrerad vård 3
Teoretisk ram 4
Problemformulering 5
Syfte 5
METOD 6
Design 6
Urval 6
Inklusionskriterier 6
Exklusionskriterier 6
Datainsamlingsmetod 6
Tillvägagångssätt 7
Forskningsetiska överväganden 7
Bearbetning och analys 8
RESULTAT 9
Känslor 9
Skam och dåligt samvete 9
Rädsla för höga och låga värden 9
Obehag, olust och äckel 11
Bekräftelse och kontroll 11
Samhörighet med andra 12
Kunskap och stöd 13
Samsyn 13
Blodsockermätning och teknik 15
Stöd, hjälp och utbildning 17
DISKUSSION 18
Resultatdiskussion 18
Samhälleliga och etiska aspekter 22
Metoddiskussion 23
Slutsats 25
KLINISK RELEVANS 25
REFERENSER 26
BILAGA 1. Informationsbrev 31
BILAGA 2. Samtycke om deltagande 33
BILAGA 3. Intervjuguide 3
BAKGRUND
Av Sveriges vuxna befolkning beräknas antalet personer med diabetes att vara nästan 5 procent, varav de allra flesta (cirka 85 procent) har typ 2-diabetes (Socialstyrelsen, 2018).
Globalt beräknas det nu finnas 425 miljoner personer, i åldrarna 20-79 år, som har diabetes.
Fram till år 2045 beräknas antalet med diabetes ha ökat till 630 miljoner (International Diabetes Federation, 2017). Både i Europa och i övriga världen är typ 2-diabetes den sjukdom som ökar snabbast (Prasad & Groop, 2015).
Typ 2-diabetes
Typ 2-diabetes är en av de sjukdomar som obehandlad ger förhöjt blodsocker. Sjukdomen är progressiv. Orsaken till att en person utvecklar sjukdomen är komplex, förutom betydelsen av livsstilsfaktorer som fysisk aktivitet och matvanor, har det identifierats över 120 gener som är kopplade till att typ 2-diabetes uppkommer (Prasad & Groop, 2015). En stor del av
personerna med typ 2-diabetes har även metabolt syndrom. I syndromet ingår bl.a. obesitas (bukfetma), insulinresistens och högt blodsocker. Den egna insulinproduktionen räcker inte till vilket gör att kroppens celler har svårare att ta upp glukos och sjukdomen är då ett faktum (McCracken, Monaghan, & Sreenivasan, 2018).
Det är ett flertal komplikationer (både mikro- och makrovaskulära skador) som personer med typ 2-diabetes kan drabbas av på grund av obehandlat förhöjda blodsockervärden. Exempel på komplikationer som kan uppkomma är retinopati, nefropati, neuropati, hjärt-kärlsjukdom, svårläkta fotsår samt amputation (Deshpande, Harris-Hayes, & Schootman, 2018). Mellan 2006 och 2014 ökade antalet personer i Sverige som tog läkemedel för typ 2-diabetes från cirka 206 000 till ca 367 000 stycken. För samma period ökade den totala samhällskostnaden i Sverige från cirka 5,5 miljarder till ca 11,6 miljarder kronor. Kostnaderna inkluderar
slutenvård, öppenvård, primärvård och läkemedelskostnader för personer med typ 2-diabetes (Nathanson, Sabale, Eriksson, Nyström, Norhammar, Olsson & Bodegård, 2018).
Det är av betydelse för att minska uppkomsten av komplikationer till sjukdomen att
blodsockret hålls på en så normal nivå som möjligt. För att personen med typ 2-diabetes ska kunna ta ansvar för sin egenvård behövs utbildning i hur blodsockermätning ska utföras, hur värdena ska tolkas och om så behövs, vilka åtgärder som kan göras. För att egenvården ska fungera behövs även att diabetesvården är lyhörd och ger det stöd varje person vill ha (Socialstyrelsen, 2018).
Egenvård
Att personer med typ 2-diabetes ges möjlighet att genom utbildning få lära sig om egenvård är en betydelsefull uppgift för diabetessjuksköterskan (Socialstyrelsen, 2018). Att personen ges kunskap i egenvård och om sin sjukdom medför att det blir lättare för personen att ta rätt beslut (SBU, 2009). Detta medför att förutsättningarna för egenvården ska bli så bra som möjligt och därigenom minska risken för långsiktiga komplikationer samt en fortsatt god livskvalitet (Socialstyrelsen, 2018).
Socialstyrelsen (2018) rekommenderar grupputbildning när egenvård till personer med typ 2- diabetes ska läras ut och/eller uppdateras. För att uppnå ett bra resultat behöver
grupputbildningen ledas av personal som har pedagogisk kompetens och kunskap om sjukdomen. Att grupputbildning är effektivare för att uppnå en bra egenvård jämfört med individuell utbildning blir tydlig i studier som tittat på HbA1c (långtidsblodsocker) som utfallsmått (SBU, 2009). Det som rekommenderas av SKL (2015) att ingå i grupputbildning för personer med typ 2-diabetes är bl.a. hur diabetes påverkar kroppen, risker och skador, nyttan av fysisk aktivitet samt matens betydelse.
Blodsockermätning
Det är vanligast att personer med typ 2-diabetes använder sig av teststickor med tillhörande mätare när kontroll av blodsockervärdet behöver göras. Detta sätt att mäta förkortas SMBG (self monitoring blood glucose). SMBG delas upp i riktad och systematisk egenmätning av blodsocker. Riktad mätning utförs när syftet är att få svar på blodsockervärdet i en viss situation. Socialstyrelsens rekommendation är att person med kost- eller tablettbehandlad typ 2-diabetes bör erbjudas riktad blodsockermätning som en pedagogisk åtgärd vid utbildning i egenvård (Socialstyrelsen, 2018). En meta-studie genomförd av Hou, Qiu och Wang (2014) visar på att HbA1c förbättras när personen med typ 2-diabetes utför SMBG och även får handledning eller stöd från vårdpersonal i detta.
Förutom det pedagogiska momentet är det fördelaktigt att personen har möjlighet att mäta sitt blodsocker vid t.ex. akut sjukdom eller medicinjustering för att upptäcka förändringar som kan behöva åtgärdas. Vid systematisk mätning tas blodsockret, under en dag, före måltid och två timmar efter måltid. Socialstyrelsen rekommenderar att personer med typ 2-diabetes som behandlas med insulin bör erbjudas att göra systematisk egenmätning dagligen. Även
subkutan intermittent blodsockermätning (FGM) kan, om vissa kriterier uppfylls, förskrivas enligt Socialstyrelsens rekommendationer. För personer med typ 2-diabetes och som
behandlas med kost eller tabletter kan erbjudas att få förskrivet teststickor så att systematisk egenmätning kan utföras, men då inte mer än två dagar i veckan (Socialstyrelsen, 2018).
Patientrapporterat utfallsmått
Nationella Diabetesregistret, NDR, (2018) har fram tills nu enbart samlat information om den medicinska behandlingen som ges till personer med diabetes. För att även belysa personens upplevelse av hur det är att leva med sjukdomen, hur det dagliga livet påverkas och hur personen med diabetes upplever den vård som ges, införs nu patientrapporterat utfallsmått (patient-reported outcome measures, PROM) (Svedbo Engström, Leksell, Johansson, &
Gudbjörnsdottir, 2016). PROM tas fram genom att personen med diabetes får fylla i en enkät med totalt 33 frågor. Exempel på två av frågorna som ingår är: ”Hur fungerar det för dig att ta hand om din diabetes i vardagen?” och ”Hur nöjd är du med de hjälpmedel du har för att mäta ditt sockervärde?” (Nationella Diabetesregistret, 2018) Frågorna till PROM är framtagna utifrån resultatet från en studie genomförd av Svedbo Engström, Leksell, Johansson och Gudbjörnsdottir (2016). Designen för studien var kvalitativ intervjustudie, i den hittades fem kategorier, en av dessa var ”Barriärer relaterade till diabetes”. I denna kategori framkom bland annat att ständigt behöva ta hänsyn till blodsockervärdena kan upplevas tvingande, svårt och begränsande i det dagliga livet.
Personcentrerad vård
En av grundförutsättningarna i personcentrerad vård är att en person inte blir sin sjukdom (diabetiker) eller sitt symtom (hon som har högt blodsocker), utan att personen har råkat drabbats av ohälsa (sjukdomen diabetes). Att använda ordet patient när personen behöver vård finns det ingen motsättning till i personcentrerad vård. Det sociala sammanhang personen lever i med närstående, partner osv. är betydelsefullt. Förutom att de sociala
behoven tas hänsyn till är det lika viktigt att andliga, existentiella, psykiska och fysiska behov tillgodoses för att synliggöra hela personen. Personen ska kunna bevara upplevelsen av att fortsätta vara den hon/han vill vara, med förmågor och behov samt bibehålla viljan att ta ansvar för sitt eget liv.
Ett annat av grundantagandena inom personcentrerad vård är att den upplevelse och kunskap personen har om hur det är att leva med sjukdomen, är jämställd med vårdpersonalens kunskap om vård och behandling av sjukdomen. Att den person som fått sjukdomen (diabetes) ges möjlighet att ta egna beslut efter att ha fått evidensbaserad information är betydelsefullt. Diabetessjuksköterskan och personen med diabetes ses som jämställda i
vården och det finns ett ömsesidigt förtroende. Det är viktigt att diabetessjuksköterskan får ta del av personens berättelse och uppfattning av sin situation, samt även har kunskap om bland annat personens värderingar, synsätt, intressen och vanor. Utifrån personens behov och diabetessjuksköterskans identifiering av behov och professionella bedömningar, ges personen förutsättningar att sköta sin egenvård (Sjuksköterskeförening, 2016) & (GPCC, 2017). SBU (2017) har i sin granskning av personcentrerad vård funnit att vårdformen fungerar bäst för personer med kronisk sjukdom, de genomgångna studierna visade på förbättring på
utfallsmått med anknytning till delaktighet.
Teoretisk ram
Dorothea Orem påbörjade sitt arbete med egenvårdsteorin, Self-Care Deficit Nursing Theory, 1956 (Orem, 2001). Men inte förrän 1985 presenterade hon de tre delteorier som tillsammans bildar Orems egenvårdsteori (Masters, 2015). Delteorierna är Theory of Self-Care/Dependent Care, Theory of Self-Care Deficit samt Theory of Nursing system. Delteorin för egenvård (theory of self-care) har bl.a. följande begrepp kopplade till sig; egenvård, förutsättningar för egenvård, terapeutiskt egenvårdsbehov och grundläggande inlärda faktorer. I delteorin betonas att det är personen själv som genomför åtgärder åt sig själv eller till sin omgivning.
Egenvård genomförs av personen som en del i det dagliga livet. Vid egenvård är det medvetna val av åtgärd/er som personen utför. Åtgärderna har som syfte att bidra till ett självständigt liv, motverka ohälsa samt främja välbefinnande, och bygger på att personen själv känner till sitt behov samt kan utföra åtgärder för att möta behovet av egenvård. Orem
fastslog att egenvård är frivilligt (Orem, 2001) & (Dennis, 1997).
Den andra delteorin är teorin om egenvårdsbrist (theory of self-care deficit). Teorin utgår ifrån att förutsättningarna för en person kan förändras vilket ställer nya krav på personens egenvård. Dessa förutsättningar kan vara hälsorelaterade, bero på sjukdom eller på
förändringar i den yttre miljön. Personen får då begränsningar i att kunna genomföra sin egenvård, till exempel kan förmågan att utöva egenvård hindras, hämmas eller medföra att egenvården helt eller delvis inte kan utföras. Delteorin egenvårdsbrist riktar in sig på förhållandet mellan de nya förutsättningarna och de förmågor personen har för att kunna klara av de nya förutsättningarna. Egenvårdsbristen kan vara antingen bestående eller tillfällig. Det är viktigt att de risker som kan uppstå åtgärdas. Personen med egenvårdsbrist kan genom t.ex. ny kunskap eller motivation få hjälp att träna upp nya förmågor för att möta de nya kraven på egenvården (Orem, 2001) & (Dennis, 1997).
Den tredje delteorin är omvårdnadssystemteorin (theory of nursing system). Teorin utgår
ifrån att patienter tillhandahålls hjälp av sjuksköterskor. När en person har fått egenvårdsbrist finns möjlighet till hjälp genom omvårdnad. Det kan då t.ex. ingå att personen får lära sig använda tekniska produkter (t.ex. blodsockermätare, författarnas kommentar) för att kunna klara av de nya förutsättningarna i egenvården. Sjuksköterskan kan hjälpa personen t.ex.
genom guidning, stöttning, tillrättaläggande av miljön eller undervisning (Orem, 2001) &
(Dennis, 1997). Begreppet egenvård är centralt i Dorothea Orems omvårdnadsteori. Hennes egenvårdsteori kan användas av diabetessjuksköterskan när rätt stöd till personen med typ 2- diabetes ska utformas (författarnas kommentar).
När personen har begränsningar eller brister i sin egenvård kan det bland annat bero på känslomässiga upplevelser eller problem som är kopplade till sjukdomen. Orem delar upp egenvårdsåtgärderna i tre system beroende på vilket ansvar personen själv klarar av att ta: det helt kompenserade systemet (personen får hjälp med alla delar i egenvården, t.ex. person med samtidig demens); det delvis kompenserade systemet (personen tar tillsammans med
sjuksköterskan beslut om vilka egenvårdsåtgärder som personen ska göra, t.ex. vid nydiagnostiserad typ 2-diabetes); det stödjande och undervisande systemet (personen ansvarar själv för sina egenvårdsåtgärder i det dagliga livet och sjuksköterskan är endast till stöd och vägledning) (Orem, 2001 & SBU, id.).
Problemformulering
En förutsättning för att diabeteskomplikationer ska kunna förhindras eller i alla fall fördröjas, är att personen med typ 2-diabetes har ett välkontrollerat blodsocker. I en studie baserad på data från nationella diabetesregistret (NDR) påvisades att primärvården behöver förbättrade strategier för att kunna stödja de personer med typ 2-diabetes vars blodsockerkontroll är i behov av förändring (Husdal, o.a., 2019). PROM (patient reported outcome measures) som är under implementering i NDR är framtaget för att belysa hur personen med typ 2-diabetes mår samt har det i det dagliga livet med sin diabetes (Nationella Diabetesregistret, 2018).
Blodsockermätning är en del av egenvården, därför är det betydelsefullt att ta reda på hur detta moment upplevs av personer med typ 2-diabetes så att diabetessjuksköterskan kan ge det stöd personen behöver.
Syfte
Syftet med studien var att beskriva upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsocker för personer med typ 2-diabetes.
METOD
Design
Studien utfördes med kvalitativ metod för att få en helhetsförståelse av personers upplevelse och erfarenheter av fenomenet (Polit & Beck, 2008). För insamlingsmetod av material valdes att använda halvstrukturerad intervju i fokusgrupper (Wibeck, 2010). Efter transkribering av intervjuerna genomfördes kvalitativ innehållsanalys (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017).
Urval
De undersökta subjekten var personer med Diabetes Mellitus typ 2. Med utgångspunkt från författare R:s bakgrundskunskaper om den aktuella populationen genomfördes ett strategiskt urval. Deltagare till fokusgruppsintervjuerna handplockades av författare R och bestod av både kvinnor och män i åldrarna 40-87.
Inklusionskriterier
Personer med diagnos Diabetes Mellitus typ 2 och listade på den vårdcentral där författare R arbetar. Personer som var intresserade av och hade förmågan att berätta om upplevelsen av att mäta sitt blodsocker.
Exklusionskriterier
Behov av tolk för samtalet. Demensdiagnos. Annan mätmetod än kapillär provtagning, t.ex.
FGM.
Datainsamlingsmetod
För att få svar på syftet beslöts att gå direkt till källan, och fråga hur de som lever med typ 2- diabetes upplever det att mäta sitt blodsocker. För att få tillgång till materialet genomfördes intervjuer i grupp, s.k. fokusgrupps-intervjuer. Fördelarna med att genomföra intervjuer i grupp är att det till stor del är tidsbesparande, man får tillgång till många människors åsikter på en gång. Genom att deltagarna kunde relatera till varandras upplevelser fick vi ut mesta möjliga av gruppdynamiken och ett mer fylligt material. Vi utgick ifrån ett fåtal
förutbestämda frågor (se bilaga 3) och under intervjuernas gång kompletterade moderatorn C med ytterligare frågor. Deltagarna ombads också att förtydliga och fördjupa sina uttalanden vid behov. Samtliga intervjuer spelades in på kassettband (Wibeck, 2010). Polit och Beck (2008) samt Wibeck (2017) rekommenderar att respondenterna är en någotsånär homogen grupp. Av de två fokusgrupperna bestod den ena av endast män (åtta personer) och den andra
av endast kvinnor (tre personer). Åldern på deltagarna varierade mellan 67 och 87 för kvinnorna, och mellan 40 och 80 år för männen. Deltagarna hade haft diabetes olika länge, från 25 år till knappt ett år.
Tillvägagångssätt
Författare R ringde upp de utvalda respondenterna som tillfrågades om deltagande. Totalt kontaktades 17 personer. 12 personer tackade ja till att delta, en till provintervju och resterande till gruppintervju. En person kunde inte inkluderas pga. mätning med FGM. En person kunde ej nås per telefon, trots upprepade försök. Tre personer var bortresta under de dagar som intervjuerna hölls och kunde därför inte delta. De personer som tackade ja till att delta i studien fick skriftlig information hemskickad, med information om att intervjuerna skulle hållas på vårdcentralen samt med möjlighet att när som helst dra sig ur. När
respondenterna samlats hölls en kort information där samtliga personer uppmanades till att låta det som sades i rummet få stanna där, vilket alla samtyckte till, och upplyste om vår tystnadsplikt som sjuksköterskor. Deltagarna fick också lämna sitt skriftliga samtycke till deltagandet. Respondenterna uppmanades att inte tala samtidigt som någon annan, då vi på provintervjun insett att detta skulle innebära svårigheter att transkribera materialet efteråt, i synnerhet som de var många fler. Intervjuerna hölls i ett neutralt rum på vårdcentralen och deltagarna bjöds på kaffe och frukt. Författare R deltog som observatör och författare C som moderator. Båda hade privata kläder under intervjuerna.
Forskningsetiska överväganden
Detta projekt genomfördes inom ramen för högskoleutbildning på avancerad nivå och behövde därför inte genomgå etikprövning (Riksdagen, 2019). Innan deltagare till fokusgrupperna bjöds in till deltagande fick projektet godkännande av vårdcentralens verksamhetschef samt regionalt ansvarig medicinsk chef. All information till deltagarna lämnades både skriftligt (se bilaga 1) och muntligt. Informationen innefattade syftet med projektet, att intervjuerna skulle ske i grupp och att samtalen spelades in, att intervjuerna skulle komma att behandlas konfidentiellt och avkodas före transkribering, att all data som samlats in enbart skulle behandlas av oss två studenter och vår handledare. Information gavs om att allt inspelat material skulle komma att förstöras, att deltagandet var frivilligt, att de kunde avbryta sin medverkan i förtid om de så önskade och att deltagande inte skulle komma att påverka deras vidare vård vid enheten. Samtliga deltagare skrev under att de samtyckte till att vara med (se bilaga 2) (CODEX, 2019).
Bearbetning och analys
Det inspelade materialet transkriberades ordagrant, i den mån det varit möjligt att urskilja vad varje deltagare har sagt (Polit & Beck, 2008). Författarna lyssnade igenom samtliga kassetter och transkriberade i tillägg till den andre. Wibeck (2017) beskriver att det kan vara svårt att veta vem som sagt vad och huruvida det som uttryckts är en åsikt hos gruppen eller den enskilde talaren. För att kompensera för detta agerade den ene av oss, författare R, assistent och förde noggranna anteckningar under intervjuerna. Dessutom kände hon respondenterna sedan tidigare och kunde lättare identifiera de som talade.
Efter att allt material transkriberats ordagrant lästes det igenom i sin helhet flera gånger.
Materialet lästes enskilt av författarna, och var och en tog ut meningsbärande enheter som kondenserades och kodades, varefter det diskuterades tillsammans. Denna process kallas kvalitativ innehållsanalys (Polit & Beck, 2008), se Tabell 1. Utifrån detta utformades subkategorier, kategorier och ett övergripande tema (Wibeck, 2010; Polit & Beck, 2008).
Tabell I. Exempel på innehållsanalys
Meningsbärandeenhet
Kondensering av menings- bärande enhet
Kod Subkategori Kategori
”… är jag sjuk då är det ingen idé för då vet jag att värden flyger upp i alla fall.”
Man 2, 40 år
Vetskapen att blodsockret stiger vid feber leder till att blodsockret inte kontrolleras.
Egen vetskap Bekräftelse och kontroll
Känslor
RESULTAT
ATT VETA MEN INTE GÖRA
”… det är en sak vad man borde... en annan sak vad man gör…”
KÄNSLOR
Skam och dåligt samvete
Rädsla för höga och låga värden Obehag, olust och äckel
Bekräftelse och kontroll Samhörighet med andra
KUNSKAP OCH STÖD Samsyn
Blodsockermätning och teknik Stöd, hjälp och utbildning
Vid analys av resultatet framträder tydligt kategorierna känslor samt kunskap och stöd. Att mäta sitt blodsocker vid typ 2-diabetes framkallar många känslor. Exempel på positiva
känslor är bekräftelse och kontroll samt samhörighet med andra. Exempel på negativa känslor är skam och dåligt samvete, rädsla för höga och låga värden, obehag, olust och äckel.
Kunskap och stöd innefattar samsyn, blodsockermätning och teknik samt stöd, hjälp och utbildning.
KÄNSLOR
Skam och dåligt samvete
”… men det är en sak jag borde… en annan sak vad man gör.” Kvinna 67 år
Respondenterna i studien uppgav att de vet vad som förväntas av dem i fråga om
blodsockermätning, men gör det inte och att detta är förenat med känslor av skam och dåligt samvete och en känsla av att vara slarvig och att inte ”sköta sig”.
”Jag skulle ha mätt, jag får dåligt samvete”. Kvinna 73 år
”… det finns hela tiden i botten att ”sköter jag det här…” Kvinna 87 år
Rädsla för höga och låga värden
”Jag är rädd för jag vill inte ha ner det lägre för då, då är det risk för känningar…” Man 80
år
”… det finns ett latent hot i den där lilla väskan.” Kvinna 87 år
Flera av respondenterna beskriver det obehagliga och skrämmande i att uppmäta för höga blodsockervärden och att de därför ibland avstår ifrån att mäta sitt blodsocker.
Moderator: ”du tar bara blodsocker på morgon, du tar aldrig nåt annars?”
”Neej… jag vill inte det heller. För att jag vet att efter frukost då är det högre.
(…) Och jag orkar inte med det. Jag tycker det är jobbigt… jag blir ju inte glad direkt. För det blir inte bättre, *jag* blir inte bättre och inte gladare heller att behöva ta ett blodsocker flera gånger om dagen. För då ser jag ju att det blir högre och högre och högre. Jag blir lite besviken på mig själv.” Kvinna 77 år
”… det börja med att jag misskötte mig och så förstod jag att jag hade höga värden och för att slippa se dem så mätte jag inte.” Man 53 år
”Om jag tar och det är väldigt högt, så finns det i botten hela tiden, jag är så rädd att det ska vara så. Det färgar min inställning till alltihopa. Så det finns ett latent hot i den där lilla väskan.” Kvinna 87 år
Det finns också en rädsla för att få för låga värden. Respondenterna beskriver det som en känsla av utsatthet, att vara ensam hemma och inte veta om man ska kunna hantera sitt låga blodsockervärde på egen hand. Det krävs ofta en större del av dagen att må bra igen och en medvetenhet om att inte istället få för höga värden.
”Jag kan vakna mitt i natten och vad jag känner är BRIST!! En brist-situation, ja, så då äter jag nånting. Och då gäller det att äta något som både tar och inte stannar för mycket. Så att eh, det är ett bekymmer…”Kvinna 87 år
Flera av de äldre respondenterna hade egna erfarenheter av att ha väldigt låga
blodsockervärden, och en beskrev hur han hjälpt sin hustru när hon drabbades av låga värden.
Flera av de yngre respondenterna uppgav att de kände av när de hade låga värden.
”… och det är väl som du säger att när man blir som jag 80 år och så va, så är det viktigt att man håller inte för låg nivå för det har jag ju märkt att då blir jag darrig på olika sätt.” Man 80 år
”Ledsen och eh ja, man blir ju förbannad också *viskar fram det sista* för det hände då och då. Men det är klart att det inte hände så ofta, men det var
tillräckligt för att jag (ska) tycka att det var jobbigt. Och jag var ju ensam…
också…” Kvinna 77 år
Obehag, olust och äckel
”Det är ju inte kul.” Kvinna 67 år
Flera av respondenterna beskriver momentet att mäta sitt blodsocker som något som måste göras även om det är obehagligt och besvärligt, och hur de också försöker ta hänsyn till andra människors känsla av obehag av deras blodsockermätning.
”Ja, det är klart att det har väl blivit något negativt och så men ja, jag klarar ju det. Det är ju inte så att jag gör det varenda morgon, det har jag ingen lust med.” Kvinna 67 år
”… det vill man ju inte sitta och gegga med bland folk och så…” Man 53 år
”Ja, jag måste säga att jag klarar väl det rent tekniskt men jag tycker inte om att ta det, det är inte bara… med fingertoppar och allt det här. Det är ju inte kul”.
Moderator: ”Du får ont?”
”Nej, men man rycker till… ibland känner man bara såhär lite, men det räcker med det lilla obehaget.” Kvinna 67 år
Bekräftelse och kontroll
”… jag har aldrig haft för högt men däremot har jag haft för lågt flera gånger så jag vaknat när ambulansmännen ligger på golvet nedanför sängen… och då har jag lovat mig själv, min man och diabetessjuksköterskan att varje kväll tar jag blodsocker innan jag lägger mig och då ser jag om jag behöver äta något eller om jag klarar mig så jag kan sova lugnt och stilla…” Kvinna 72 år
Att mäta blodsockret beskrivs också som något positivt, något som är till nytta för en och kan bekräfta det man känner i kroppen. Det ger kontroll över situationen att kunna mäta sitt blodsocker, framförallt då man gjort förändringar i sin läkemedelsbehandling, men även då
och då för att stämma av att man ligger rätt i förhållande till sitt målområde och hur det känns i kroppen.
”… om jag haft högt någon gång så har det visat sig att dagen efter har jag blivit förkyld, så det kan jag se på blodsockervärdena…”Kvinna 72 år
”Särskilt om man gått in och gjort någon förändring som du pratar om, någon medicinförändring eller nåt sånt där, då känner jag att det är viktigt (att mäta blodsockret). Oavsett vad det är för medicin, om man äter nån annan medicin, man vet ju att det påverkar, (…) då brukar jag gå in och mäta och testa och se så det inte påverkar negativt nånstans.” Man 2, 40 år
Att mäta sitt blodsocker ger också ett underlag för att fatta egna beslut om behandling och om den behöver justeras.
”… och sen har jag höjt det 2 grader till själv. Så nu, nu börjar det bli ordning.” Kvinna 67 år
Detta förutsätter att man har rätt kunskap om hur man ska justera behandlingen, till exempel vid feber.
”… är jag sjuk då är det ingen idé för då vet jag att värden flyger upp i alla fall.” Man 2, 40 år
Samhörighet med andra
”Man kan få tröst genom att man hör andra (…) det är alltid bra att utbyta erfarenheter…” Kvinna 87 år
Något som respondenterna framhöll var att samhörighet och stöd kan fås av t.ex.
diabetesföreningar och deras gruppverksamheter, internet och att träffa andra personer med diabetes.
”Jag vet inte om ni är med i vad det heter, Stockholms Diabetesförening eller nånting (…) där har jag varit med i flera samtalsgrupper, i början då för att jag skulle få lite mer information (…). Det tycker jag har varit väldigt både trevligt och lärorikt.”
Kvinna 72 år
”Man kan få tröst genom att man hör andra liksom, som har samma svackor som en själv och bekymmer och också glädjeämnen när det är bra värden alltså, det är alltid bra att utbyta erfarenheter, det är bra tycker jag.”
Kvinna 87 år
KUNSKAP OCH STÖD Samsyn
”Jag har tre andra läkare också som jag vänder mig till och de har ju helt annan syn på vissa saker när det gäller just det här med diabetes och det tycker jag kan vara ett
problem.” Man 57 år
Det framkom i studien att samsyn mellan diabetessjuksköterska, övrig vårdpersonal och personen med typ 2-diabetes påverkar upplevelsen och erfarenheten av att mäta blodsockret.
När det fanns en samsyn upplevdes blodsockermätningen som en viktig åtgärd för personen att utföra.
”Men jag är bra om jag i samarbete med någon (…) som kräver av mig att jag ska göra och att jag får en lapp och ska skriva upp det.” Kvinna 87 år
När diabetessjuksköterskan bad om systematiska blodsockervärden för några dagar upplevde flera av informanterna att det var svårt att genomföra alla blodsockermätningar (mäta före samt två timmar efter varje måltid). Det är inte alltid en vanlig dag innehåller både frukost, lunch och middag. Det framkom även att personen med typ 2-diabetes kan uppleva sig styrd över att behöva inrätta sig i rutiner som diabetessjuksköterskan bestämmer ska göras, t.ex.
systematisk blodsockermätning. För den som är yrkesverksam kan det uppfattas som svårt att få in mätningen i vardagen.
”Ja, ja hela den här kulturen måste jag in i, och lägga om hur jag vill leva. Ja, till exempel ”Hur dags äter du frukost”? Det beror helt och hållet på
situationen, klockan sex om jag var i skolan och klockan tolv om jag suttit uppe och pratat hela natten… och då vet man inte vad man ska svara, då hittar man på något.” Kvinna 87 år
”... det stämmer. Jag håller med dig…... Jag äter frukost när jag tycker att jag vaknat till, och allt det här, och det är samma med, om jag vill ha nånting vid
lunch, det kan ju vara kl. 1 men det kan lika väl vara kl. 3, det är ju inte så noga, och det kan vara lite eller det kan vara mycket……. Men sen är det här, jag är inte så…. Jag äter ju frukost, det gör jag, men den är nånstans mellan 7 och 9, men sen när lunchen blir, det vet jag inte, det beror på vad jag gör och samma med… så jag har svårt med det här att mäta före och efter, och så ska det ha gått de där timmarna, och då blir det, ja, då blir det väl lite hipp som happ med det när jag ska ta det, under nån sån vecka…” Kvinna 67 år
”… jo men det kan jag tycka att om jag ska mäta blodsockret två timmar efter lunch och så sitter jag i ett möte, mitt i ett möte, ska jag kvista ut, ja ursäkta här nu och man sitter i nåt intensivt och personligt, ja jag ska bara kvista ut här och ska man berätta och ja, det är lite meckigt det tycker jag. Då faller det ju…
dålig tajming…” Man 53 år
”… jag tycker det är ganska jobbigt för att man är jämt så stressad över att man inte riktigt har tid och så apparaten som håller på liksom sådär men det är alltså ingen fara.” Man 1, 40 år
Det identifierades också brist i samsyn.
”… jag bodde i Eskilstuna förut och där träffade jag flera olika läkare titt som tätt och en del sa i princip att du ska leva som en asket, du ska inte äta ett dugg och andra sa ät vad du vill, (…) nivåerna var olika som de sa och det var olika hur det skulle medicineras. Allt var olika, hela tiden.” Man 2, 40 år
”Läkare som inte är specialiserade och inte läser på, då tror jag det är väldigt lätt att de hamnar på efterkälken och då finns det en dissonans liksom, vilken kunskap har de. Om man har ett annat specialistområde och då är det ju klart att det blir bökigt då om de har åsikter på om hur jag förhåller mig till min diabetes.” Man 53 år
”En period i Eskilstuna sa de att nä, du behöver inte mäta alls. Jag fick inga nålar, jag fick ingenting. (…) man får slåss för att få grejer. Sånt kan jag tycka är jobbigt, för vill man få testa sig själv och ha den utrustningen så ska man få ha det.” Man 2, 40 år
Flera av respondenterna beskrev hur de upplevde blodsockermätningen som ett tvång som kommer framförallt från diabetessjuksköterskan. Man måste mäta sitt blodsocker, fast man
inte har lust med det och att det känns jobbigt. Tvånget kan upplevas som att ha en piska över sig, och att man behöver lägga om hela sin livsstil för att få den att stämma överens med hur man skall mäta blodsockret. Tvång upplevs som en ny kultur man måste in i och som
förändrar ens egna rutiner. Många beskriver hur de mäter endast för diabetessjuksköterskans skull och när de blir ombedda att presentera lite värden, och inte för att de själva vill eller har nytta utav mätningarna. Trots detta finns ändå en slags känsla av att man måste underkasta sig, anpassa sig efter de nya förutsättningarna.
”… det är bara när jag blir tvingad nästan så och kolla ibland (…), då kan jag göra det, men annars(…) i det långa loppet, när ingen har sagt någonting åt mig, då existerar inte det där, nej…” Kvinna 67 år
Blodsockermätning och teknik
”Det är lätt att glömma.” Man 2, 40 år
Mätning av blodsocker som en del i den dagliga rutinen utförs när upplevelsen och erfarenheten är att det är till nytta för personen, eller bara för att det ”ska” mätas. Det framkom även att vetskapen om att blodsockret är högt kan medföra att blodsockermätning inte utförs.
”… det är morgonrutinerna om man säger så, har det blivit… ” Man 66 år
”Jag har gått ner till, jag mäter bara två morgnar i veckan och det är de som jag av tradition sen tidigare har haft bäst och sämst värde. Jag känner mig mycket lugnare sen jag började ta två gånger, det är mycket skönare...” Man 57 år
” … det är bara å göra. Det är som vi pratat om flera gånger, det gäller att komma ihåg det bara. Och särskilt om man har sagt att man ska göra det vissa tider. Det är lätt att glömma.” Man 2, 40 år
Blodsockermätningen kan också utföras när upplevelsen är att något inte stämmer i kroppen och vid läkemedelsändringar eller dosjusteringar.
”Ah, jag har varit jätteslarvig med att mäta (…), nämen jag har gått över till nån ny (…) insulin, ja man undrar ju vad som händer när man byter så det har
jag ju kollat typ dagligen då, eller åtminstone en gång om dan… sen dess.”
Man 66
Att periodvis ha kontinuitet i blodsockermätningen beskrevs också, ”att vara periodare”.
”… jag mäter ju inte alls så mycket nu, jag är periodare. Känner jag att jag är på väg upp eller ner då brukar jag dubbelkolla för att bekräfta liksom, om det är fel på nåt sätt. Jag brukar känna på mig, liksom.” Man 1, 40 år
Det varierade bland informanterna hur den tekniska delen av blodsockermätningen fungerade och upplevdes. Vad gäller handhavandet av hjälpmedlen belystes att lansett-byte efter varje fingerstick inte alltid görs som en rutin.
”… ja, men jag slarvar med att byta de här lansetterna så att eh, de är väl lite krokiga och danna…” Man 80 år
”… jag har en ny sån mätare med en liten app som jag skickar via Blåtand över till mobilen och där är det ganska coolt, jag kan titta på utvecklingen av mitt blodsockervärde… I mängd sådär så ökar det ju, det blir mer intressant, pusslet blir mer intressant att lägga. Det tycker jag, det där ökar mitt incitament för att sticka mig.” Man 53 år
”… man måste göra det men det är bara ett extra moment, (…) så ibland så blir det fel, så måste man sticka om, och hålla på och mecka liksom, så för mig är det ett ganska störigt moment. Och så är det ju inte kul att sticka sig i fingret.”
Man 1, 40 år
”… en sak som jag upplever är att den behöver ganska mycket blod den apparaten jag har, och den är ganska stor, så att(…) den jag har är ganska mycket (blod). Så jag får ju sitta och trycka såhär i mina fingrar för att det ska komma nåt (…) men nu tar inte jag så ofta så det spelar inte så stor roll för mig.” Man 1, 40 år
Stöd, hjälp och utbildning
”… det har faktiskt betytt *otroligt* mycket…” Kvinna 77 år
Det framkom i studien att personen med typ 2-diabetes upplever sig få stöd, hjälp och
utbildning av sin diabetessjuksköterska, närstående, websidor, diabetesföreningar. Betydelsen av att diabetessjuksköterskan identifierar och åtgärdar problem kopplade till personens
läkemedelsbehandling lyftes fram.
”Jamen jag kan ju säga att diabetessjuksköterskan har ju underlättat väldigt mycket i behandlingen, förut hade jag, det skulle ju vara insulin på morgonen och måltidsinsulin och kvällinsulin och en massa starka Metformin-doser men nu är det mycket, mycket enklare.” Man 66 år
”… jag säger ändå att jag är glad att du bytte insulin, för det har faktiskt betytt
*otroligt* mycket.” Kvinna 77 år
”Det var så vackert att jag fick för lågt blodsockervärde så jag funderade på hur lågt är för lågt? Så då hörde jag av mig (…) då sökte jag hjälp och fick mer medicin, bättre hjälpmedel och bättre nycklar liksom att jobba med… Ju mer jag läser och ju mer information om diabetes och blodsockervärden jag får, desto mer förstår jag att jag inte förstår. Nämen det är så komplext alltså, stress, sömn, lite allt möjligt sådär. Tidigare så, nä men käka en bulle – högt, käka en grönsak – lågt. Men så vackert var det ju inte.” Man 53 år
Men det kan även upplevas att stöd inte ges.
”Och jag var ju ensam… också…” (när hon hade 3,9).
Moderator: ”… när du var sådär då… fick du bra stöttning då utav din diabetessjuksköterska…?”
”Nej. Jag hade ju ingen att ringa.” Kvinna 77 år
”Det har varit lite dåligt med diabetessjuksköterskor här på Serafen tidigare.
(…) innan dess (för några år sedan) vet jag inte att det fanns någon speciell diabetes… nä… Kvinna 72 år
DISKUSSION Resultatdiskussion
Två olika kategorier framkom vid analys av resultatet, känslor samt kunskap och stöd.
I föreliggande intervjustudie beskrev respondenterna hur de visste vad de borde göra (mäta blodsockret) men att de inte gjorde detta. Känslan av skam och dåligt samvete beskrevs av både kvinnor och män, oavsett ålder. I en studie av Gucciardi, Fortugno, Senchuk, Beanlands, McCay och Peel (2013) beskrivs hur respondenterna upplever känslomässigt lidande,
frustration och missmod av att mäta sina blodsockervärden. I synnerhet framkallar höga blodsockervärden starka negativa känslor av skam och skuld (Peel, Parry, Douglas, &
Lawton, 2004), samt besvikelse, frustration, ilska och ledsenhet (Gucciardi, o.a., 2013).
Känslan av skam och självanklagande framträder tydligare hos kvinnor (Gucciardi, o.a., 2013). I vår studie beskriver flera av respondenterna att blodsockermätning är något man tänker på hela tiden. Det tycks som att framförallt höga blodsockervärden är förenade med så starkt negativa känslor att man hellre avstår från att mäta. Detta resultat bekräftas i flera andra studier (Dlugasch & Ugarriza, 2013) (Ong, Chua, & Ng, 2014). När blodsockret hålls inom normala värden (4-8 mmol/l) upplevs det positivt vilket förstärker viljan av att fortsätta mäta (Gucciardi, o.a., 2013), samt framkallar känslor av glädje och tillfredsställelse (Dlugasch &
Ugarriza, 2013).
Respondenterna i denna studie berättar om rädslan för att få låga blodsockervärden, och att det i sig gör att man mäter oftare. Detta resultat har inte kunnat styrkas i aktuell forskning.
Känslan av obehag och olust är något som flera respondenter framhåller och detta bekräftas även av andra forskare (Dlugasch & Ugarriza, 2013). Framförallt för att
blodsockermätningen gör ont, men också det rent opraktiska med själva mätningen, och att få in det i vardagen. För den som är yrkesverksam blir det ytterligare en utmaning att få in mätningen i vardagen (Hall, Joseph, & Schwartz-Barcott, 2003) & (Peel, Parry, Douglas, &
Lawton, 2004). Ong, Chua och Ng (2014) beskriver hos sina informanter en motvillighet till att genomföra mätningar i närheten av andra, och en av våra respondenter avstod ifrån blodsockermätning för att slippa ”sitta och gegga med det bland folk”. Mathew, Gucciardi, De Melon och Barat (2012) undersökte skillnader mellan kvinnor och män i upplevelsen av att leva med typ 2-diabetes och fann att män hade svårare än kvinnor att visa upp i sociala sammanhang att de hade diabetes, bland annat ledde detta till att de avstod från att mäta sitt blodsocker då andra personer var i närheten.
Våra resultat visar att mätning av blodsocker utförs av personer med typ 2-diabetes för att få kontroll över sjukdomen, sina blodsockervärden och för att kunna dra slutsatser om
behandling och livsstil. I en studie av Al-Keilani, Almomani, Al-Sawalha och Shhabat (2017) där man undersökte egenmätning bland patienter med diabetes i Jordanien svarade 75 % av respondenterna att de tyckte det var hjälpsamt och användbart. Av dessa angav 78 % att det hjälpte dem hålla koll på sitt blodsocker, 63 % att det hjälpte dem att undvika hypoglykemi och 14 % att det ökade deras möjligheter till fysisk aktivitet. I studien av Gucciardi o.a.
(2013) där man beskrev kanadensiska invånares perspektiv på blodsockermätning,
bekräftades det vara ett värdefullt instrument för att uppnå kontroll av sjukdomen samt för att kunna utvärdera kost, fysisk aktivitet och läkemedelsbehandling. Dlugasch och Ugarriza (2012) undersökte vuxnas med typ 2-diabetes erfarenheter av egenmätning. De beskrev hur mätningen användes för att bekräfta det de redan känt i kroppen. Förutom det som redan tidigare nämnts uppgav deras respondenter att de också fick information om hur stress och viktförändringar påverkade blodsockret. I vår studie uppgav flera personer att de genom blodsockermätningen fick kunskap om hur komplex diabetes-sjukdomen är att leva med, det är så många olika faktorer som påverkar värdet.
I studien framkom att det är av stor vikt att rätt kunna tolka värdena och agera utifrån dessa.
Detta blev tydligt då en av respondenterna beskrev att när han var sjuk var det ingen idé att mäta eftersom ”då vet jag att värden flyger upp i alla fall”. Wang, Zgibor, Matthews, Charron-Prochovnik, Sereika och Siminerio (2012) undersökte sambandet mellan
egenmätning och problemlösningsstrategier vid hypo- och hyperglykemier hos personer med icke insulin-behandlad typ 2-diabetes. De fann att av de personer som ofta uppmätte
hyperglykema värden gjorde ca 51 % ingen efterföljande åtgärd. Ca 22 % kontrollerade mätaren och/eller teststickorna. Ca 16 % ändrade sin kost. Färre än 7 % gjorde något av följande; ändrade motionsvanor, ökade läkemedelsbehandlingen eller kontaktade sin diabetessjuksköterska. Av de personer som ofta uppmätte hypoglykema värden gjorde
förskräckande många, nästan 68 %, ingenting. Trots att de alltså hade låga blodsockervärden.
Drygt 26 % åt mer och ca 19 % kontrollerade mätaren och/eller teststickorna. Endast 12 % tog glukos och bara 4 % kontaktade sin diabetessjuksköterska. Detta visar på att många inte känner till inom vilka värden de bör ligga eller vilka åtgärder de skall vidta då de uppmäter avvikande värden. Detta bekräftas också av Dlugasch och Ugarriza (2012) där så många som 37 % av respondenterna uppgav att de erhöll blodsockervärden som de inte kunde tolka, t.ex.
då de hade höga värden utan att veta varför.
Det är viktigt med regelbundet stöd från vårdpersonal för att det ska upplevas meningsfullt för patienterna att mäta. Stödet behöver bestå både i att hjälpa patienten att tolka värdena men också att förändra behandlingen i förhållande till vilka värdena är (Gucciardi, o.a., 2013). En del patienter mäter för att tillfredsställa läkarens eller diabetessjuksköterskans önskan och tycker själv det är slöseri med tid att mäta (Peel, Parry, Douglas, & Lawton, 2004). En del av respondenterna i denna studie uppgav att de upplevde att mäta blodsockret var ett tvång som kom från diabetessjuksköterskan och som de gjorde endast när de blev ”tvingade till det”
(alltså på en direkt uppmaning från diabetessjuksköterskan). I studien av Al-Keilani o.a.
(2017) uppgav endast 55 % att de hade fått utbildning i hur de skulle använda sin
blodsockermätare och 60 % uppgav att de hade fått information om egenmätning (t.ex. sina målvärden, hur ofta de skulle mäta och varför). Egenmätning måste ses som en del av behandlingen av typ 2-diabetes och kombineras med utbildning i hur man tolkar resultaten och vilka åtgärder man eventuellt utför (Al-Kailani, Almomani, Al-Sawalha, & Shhabat, 2017).
Den tekniska delen av blodsockermätningen, hanteringen av mätare, teststickor och lansetter beskrevs i vår studie endast av de manliga deltagarna. Det blir tydligt hur den tekniska utvecklingen gått framåt de senaste 25 åren. Dels fanns det en fascination över den nya tekniken, där det blir möjligt att föra över information från mätaren till en app i mobilen, men också en irritation över att ens egen mätare kräver för mycket blod och att det är jobbigt att byta lansetter efter varje provtagning. Mathew, o.a. (2012) undersökte skillnader mellan kvinnor och män i upplevelsen av att leva med typ 2-diabetes och fann precis som vi att endast männen diskuterade de tekniska aspekterna av blodsockermätningen, medan
kvinnorna hellre diskuterade de känslomässiga aspekterna. I vår studie var det främst kvinnor som tog upp känslor av skam och dåligt samvete.
Flera av respondenterna tog upp exempel på hur de upplever stödet från diabetessjuksköterskan. De beskrev skillnaden mellan att ha tillgång till en
diabetessjuksköterska och att inte ha det och hur det påverkar deras liv med diabetes. Stödet består i att få tillgång till fakta, kunskap om sjukdomens komplexitet och att kunna samarbeta mot gemensamma mål.
Flera forskare (Parkin, Schwenke, Ossege, & Gchmann, 2017) (Peel, Parry, Douglas, &
Lawton, 2004) (Parkin, Buskirk, Hinnen, & Axel-Schweizer, 2012) (Mathew , Gucciardi, De Melo, & Barata, 2012) (Dlugasch & Ugarriza, 2013) (Gucciardi, o.a., 2013) (Al-Kailani,
Almomani, Al-Sawalha, & Shhabat, 2017) (Wang, o.a., 2012) beskriver vikten av stöd och utbildning för att kunna klara av livet med typ 2-diabetes samt korrekt mäta och tolka blodsockervärden. Så många som 58 % av deltagarna i Dlugasch o.a. (2012) studie uppgav att de lärde sig hantera sin mätare endast genom att läsa bruksanvisningen, och hade alltså ingen tillgång till medicinskt utbildad personal som de kunde rådfråga. Mathew o.a. (2012) fann skillnader mellan hur kvinnor och män sökte och fick information. Män tenderade att söka information via böcker, broschyrer och internet medans kvinnor verkade föredra mer sociala sammanhang, som grupputbildning, stödgrupper (t.ex. i kyrkans motionsgrupp eller viktminskningsgrupper) och hos sitt diabetesteam. Respondenterna i vår studie uppgav förutom diabetessjuksköterskan också internet, diabetesföreningar, familj och vänner som källor till stöd. Trots att vårt material var förhållandevis litet anar vi vissa skillnader mellan kvinnor och män, vilka överensstämmer med de resultat som Mathew o.a. (2012) beskrev.
Männen uppgav sin hustru som det största stödet, medans kvinnorna tvärtom aldrig uppgav sin make som en källa till stöd, men däremot döttrar, systrar och väninnor.
I en översikt av Parkin, Buskirk, Hinnen och Axel-Schweitzer (2012) gick forskarna igenom nio artiklar som utvärderade egenmätningens effekt på HbA1c och beteende. Resultaten visade genomgående att de personer med typ 2-diabetes som mätte strukturerat och med stöd av sitt diabetesteam hade lägre HbA1c, lägre pre- och postprandiella värden samt skattade högre livskvalitet.
En del forskare (Heinemann, 2008) går så långt som till att föreslå att personer med diabetes bör gå en särskild utbildning i egenmätning, både avseende det tekniska handhavandet och tolkningen av värdena, som avslutas med ett prov och ett körkort som visar vilka kunskaper man uppnått.
Orems teori om egenvård kan användas när diabetessjuksköterskan ska utforma rätt stöd till personen med typ 2-diabetes. I vårt dagliga arbete möter vi människor med många olika hälso- och sjukdomsrelaterade besvär, såsom kognitiva funktionsnedsättningar (demens, psykos, schizofreni, autism, mm.), kroppsliga begränsningar (fetma, artros, reumatism, mm.) samt själsliga och beteenderelaterade besvär (missbruk av mat eller alkohol, depression, ångest och stress) som försvårar egenvården. I samband med att diabetessjuksköterskan träffar en person med typ 2-diabetes första gången kan hon/han göra en kartläggning av behovet och en bedömning av förmågan till egenvård. I detta kan ingå att informera patienten om att hon/han förväntas ta eget ansvar för sin sjukdom och sin hälsa, och att stöd finns att
hämta när behov uppstår. Att arbeta personcentrerat innebär att ta reda på personens behov utifrån flera olika perspektiv, medicinska, omvårdnadsmässiga, sociala och andliga.
Personcentrerad vård jämställer patientens egen upplevelse av sin ohälsa/sjukdom med diabetessjuksköterskans kunskap om ett tillstånd av ohälsa eller illabefinnande. Båda perspektiv behövs för att skapa en god omvårdnad. Att bli diagnostiserad med en kronisk sjukdom kan innebära starkt förändrade förutsättningar i livet. För den som debuterar med mycket höga blodsockervärden kan det innebära att gå från att ena dagen vara frisk till att nästa dag vara beroende av dagliga injektioner av insulin och upprepade
blodsockermätningar. Vår erfarenhet är att det kan vara en stor omställning för många. Då är det av största vikt att diabetessjuksköterskan finns där som ett stöd och kan bidra med sin kunskap och erfarenhet, vad avser den praktiska delen av blodsockermätningen men också den känslomässiga. Likväl som det för den som är stabil i sin diabetes, men drabbas av cancer och behöver få behandling som påverkar blodsockret, oväntat kan uppstå ett ökat behov av stöd från diabetessjuksköterskan vad gäller t.ex. läkemedelsbehandlingen. För den som pga.
hög ålder och sjuklighet är inskriven i hemsjukvård blir diabetessjuksköterskan ett mycket viktigt komplement till stödet som ges via hemsjukvårdsteamet. Stödet kan ges både till den enskilde personen med typ 2-diabetes, till anhöriga eller till hemsjukvårdsteamet och kan avse exempelvis förskrivning av enklare hjälpmedel för lättare egenmätning men också översyn av läkemedelsbehandling för att minska riskfylld överbehandling.
Studiens resultat och tidigare forskning visar att många personer med typ 2-diabetes upplever det påfrestande att mäta sitt blodsocker, man kan möjligen för en del av dessa tänka sig att förenkla mätandet genom användande av FGM. Flash glukos mätning är mindre smärtsam och kan enkelt läsas av även i sociala sammanhang. De kriterier som för närvarande finns för användning av FGM för personer med typ 2-diabetes är dock så snäva att väldigt få patienter kan få tillgång till denna mätmetod. Sett utifrån ett personcentrerat vårdperspektiv, och utan hänsyn till samhällskostnader, skulle man kunna tänka sig att öka tillgängligheten till FGM för alla personer med typ 2-diabetes.
Samhälleliga och etiska aspekter
Som tidigare nämnts visar forskningen att patienter behöver stöttning i att tolka sina värden.
Det är inte samhällsekonomiskt eller etiskt försvarbart att patienter får hjälpmedel utskrivna som de inte kan hantera på ett korrekt sätt. Det borde rimligen bli billigare i längden att istället anställa diabetessjuksköterskor som kan stötta patienten i mätning av sina
blodsockervärden, då dessa så starkt är förknippade med minskad risk för komplikationer.
Metoddiskussion
För studien valdes kvalitativ metod med deduktiv ansats (Polit & Beck, 2008). Författarna hade tagit beslut om att enbart inkludera personer med typ 2-diabetes vilka alla hade
författare R som sin diabetessjuksköterska. Författarna var medvetna om att personerna som tillfrågades om att delta var i beroendeställning till författare R och därför kunde uppleva sig tvungna att tacka ja, därför påpekades både muntligt och skriftligt att medverkan inte skulle påverka deras fortsatta vård och att de när som helst kunde avbryta att vara med i intervjun (Kvale & Brinkmann, 2009). Ett strategiskt urval gjordes genom att författare R valde deltagare från sin bokningslista, som uppfyllde inklusionskriterierna. Totalt valdes 17
personer ut av författare R, av dessa tackade 12 ja till att delta. Samtliga deltagare som ingick i studien hade lämnat samtycke (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Deltagarna
fördelades på en fokusgrupp bestående av tre kvinnor, en fokusgrupp bestående av åtta män, samt en provintervju med en kvinna. Materialet från provintervjun inkluderades i studien. De personer som av olika anledning tackade nej till att delta i studien ersattes på grund av tidsbrist inte av nya deltagare. Detta medförde att antalet deltagare blev färre än författarna hade planerat för, vilket kan ha påverkat studieresultatet. Wibeck (2010, 2012) anser att antalet deltagare i en fokusgrupp inte bör vara lägre än fyra eller högre än åtta. I denna studie har författarna valt att dela upp kvinnorna i en grupp och männen i en grupp. Dessa
homogena grupper gjordes för att underlätta för deltagarna att känna intimitet och
samförstånd vilket kan underlätta att de delger mer under intervjun (Wibeck, 2010). På grund av detta blev det enbart tre deltagare i gruppen med kvinnor. Enligt Wibeck (2010) finns det risk för att det blir spänningar inom gruppen om det är tre deltagare. Detta problem kunde inte identifieras av författarna när intervjun genomfördes. Genom att deltagarna kunde relatera till varandras upplevelser bidrog gruppdynamiken till ett mer fylligt material. Ingen av deltagarna dominerade i respektive grupp. Detta gällde även moderatorn, som lät
respondenterna tala, utan att ha synpunkter på vad som sades (Wibeck, 2010). Intervjuerna i fokusgrupperna och provintervjun baserades på halvstrukturerad insamlingsmetod (Wibeck, 2012). Moderatorn utgick ifrån i förväg bestämda frågor och när så behövdes ställdes
kompletterande frågor eller så ombads personen att berätta mer. Metoden öppnar för djupare och mer genomtänkta svar, men kräver dock av deltagarna att de har god förmåga att uttrycka sig verbalt (Polit & Beck, 2008).
För att minska upplevelsen av eventuell beroendeställning var det författare C som agerade moderator och författare R agerade observatör utifrån en avsides placering i rummet. Båda författarna hade privata kläder och platsen var ett neutralt rum på vårdcentralen (Kvale &
Brinkmann, 2009). Personerna upplevdes av författare R genom detta vara mer avslappnade än när de kom till mottagningsrummet i egenskap av patienter. Tidsåtgång för intervjuerna beräknades till en-två timmar, men visade sig bli ca 40 minuter för samtliga intervjutillfällen (Wibeck, 2010). Detta genererade 37 sidor transkriberat material.
Kvalitativa studier ställer höga krav på forskaren då hon/han använder sig själv som verktyg för att få tillgång till materialet. Enligt Polit och Beck (2008) krävs att man måste vinna deltagarnas förtroende och det är viktigt att man som forskare reflekterar över sin egen roll och eventuella påverkan på deltagarna (Kvale & Brinkmann, 2009). Vi tror att det faktum att författare R har haft en yrkesrelation till respondenterna gjorde att deltagandet blev högre än om det hade saknats. Författare C upplevde inte att deltagarna avstod med att säga vad de ville ha sagt med tanke på att de hade en vårdrelation till författare R. Tvärtom upplevde vi att respondenterna kände sig trygga att delge sina åsikter just på grund att detta.
Författare C hade innan denna studie ingen erfarenhet av att vara moderator, detta kan ha haft påverkan på det material som samlades in och detta är författarna medvetna om. Innan
intervjuerna startade var det lite småprat samt genomgång av syftet med studien och deltagarna fick även information om hur värdefullt deras deltagande var. Genom att vara lyhörd under intervjuerna, ställa kompletterande frågor och be om utvecklande av svar, samt läsa av kroppsspråk kunde den positiva och förtroendefulla stämningen bibehållas. Efter varje intervju lyssnade författarna tillsammans igenom det inspelade materialet en gång, detta för att kontrollera att inga tekniska problem uppstått samt att reflektera över upplevelsen av intervjun (Wibeck, 2010).
Författarna har en förförståelse i ämnet vilket har medvetandegjorts inför varandra, och därigenom stärkt trovärdigheten. Vid bearbetning och analys har respektive författare försökt förhålla sig objektiv, detta för att inte påverka tolkningen av materialet (Wibeck, 2010).
Genom att i studien redogöra för deltagarnas citat har vi gett röst åt deras åsikter och därmed stärkt trovärdigheten. Båda författarna har därefter läst igenom materialet ett flertal gånger var för sig och även åter lyssnat på det inspelade materialet när så behövts. Därefter har respektive författare plockat ut de meningsenheter som svarat på studiens syfte. Även kondenseringen och kodningen utfördes av respektive författare var för sig. Efter detta har författarna gemensamt identifierat subkategorierna och kategorierna (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Det övergripande temat framkom i samband med en handledarträff där resultatet diskuterades. Denna noggranna process i analysarbetet stärker tillförlitligheten i resultatet.
Författarna kan inte avgöra om teoretisk mättnad har uppnåtts i det insamlade materialet, det fanns inte tid att utföra ytterligare intervjuer i fokusgrupp inom ramen för denna uppsats (Wibeck, 2010). Överförbarheten av resultatet från denna studie till annan kontext kan inte föreslås på grund av osäkerheten om teoretisk mättnad uppkommit (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Dock tror vi att resultatet kan överföras till andra personer med kroniska sjukdomar som ställer höga krav på egenvård, till exempel astma/KOL.
SLUTSATS
I studien framkom att både upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsockret påverkar om personer med typ 2-diabetes genomför mätningar i den utsträckning som rekommenderas.
Därför är det betydelsefullt att diabetessjuksköterskan arbetar personcentrerat för att kunna ge det stöd till egenvård som personen vill ha.
KLINISK RELEVANS
Studien visar på att momentet blodsockermätning kan upplevas så pass betungande att det påverkar personens egenvård. Att diabetessjuksköterskan tar reda på personens upplevelse är betydelsefullt för att kunna ge rätt stöd till personen i att uppnå så normalt blodsockervärde som möjligt i det dagliga livet. Resultaten i föreliggande studie bidrar till en ökad förståelse av personens upplevelse av att mäta sitt blodsocker, som varje diabetessjuksköterska bör ta del av.
Referenser
(NDR), N. D. (den 1 februari 2019). Rapporterat utfallsmått PROM. Stockholm, Sverige.
Hämtat från https://www.ndr.nu/#/prom: https://www.ndr.nu/#/prom
2003:460, L. (u.d.). https://www.riksdagen.se. Hämtat från Lag om etikprövning av forskning som avser människor, Sveriges Riksdag .
Al-Kailani, M. S., Almomani, B. A., Al-Sawalha, N. A., & Shhabat, B. (2017). Self- monitoring of blood glucose among patients with diabes in Jordan: Perception, adherence, and influential factors . Diabetes Research and Clinical Practice, 79-85.
CODEX. (den 2 februari 2019). http://www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml. Hämtat från www.codex.vr.se.
Dennis, C. M. (1997). Self-Care Deficit Theory of Nursing: concepts and applications. . Missouri: Mosby-Year Book .
Deshpande, A., Harris-Hayes, M., & Schootman, M. (2018). Epidemiology of diabetes and diabetes-related complications. Physical Therapy, 88(11), 1254–64.
doi:https://doi.org/10.2522/ptj.20080020
Dlugasch, L. B., & Ugarriza, D. N. (2013). Self-monitoring of blood glucose experiences of adults with type 2 diabetes. Journal of the American Association of Nurse
Practitioners, 323-329. doi:10.1002/2327-6924.12042
Fawcett, J., & DeSanto-Madeya, S. (2013). Orem's Self-Care Framewok. i J. Fawcett, & S.
DeSanto-Madeya, Contemporary Nursing Knowledge Analysis and Evaluation of Nurseing Models and Theories (ss. 179-230). Philadelphia: F. A. Davis Company.
Freeman, T. (2006). ‘Best practice’ in focus group research: making sense of different views.
Journal of Advanced Nursing, 56(5), 491-497.
GPCC. (den 11 04 2017). Göteborgs Universitet. Hämtat från https://gpcc.gu.se:
https://gpcc.gu.se/om-gpcc/personcentrerad-vard den 21 04 2019
Guba, E., & Lincoln, Y. (1981). Effective evaluation. San Francisco: Jossey-Bass.
Guba, E., & Lincoln, Y. (1994). Competing paradigms in qualitative research. i N. Denzin, &
Y. Lincoln, Handbook of qualitative research (ss. 105-117). San Francisco: Thousand Oaks, CA: Sage Publications.
Gucciardi, E., Fortugno, M., Senchuk, A., Beanlands, H., McCay, E., & Peel, E. E. (2013).
Self-monitoring of blood glucose in Black Carribean and South Asian Canadians with non-insulin treated Type 2 diabetes mellitus: a qualitative study of patiens'
perspectives . BMC Endocrine Disorders, 1-10.
Hall, R. F., Joseph, D. H., & Schwartz-Barcott, D. (2003). Overcoming Obstacles to Behvior Change in Diabetes Self-Management. The Diabetes Educator, 303-311.
Heinemann, L. (July 2008). Measuring Glucose Concentrations: Daily Practice, Current and Future Developments. Journal of Diabes Science and Technology, 2, 710-717.
Hou, Y., Qui, J., & Wang, X. (2014). Efficacy of blood glucose self-monitoring on glycemic control in patients with non-insulin-treated type 2-diabetes: A meta-analysis. Journal of Nursing Sciences, 1, 191-195. Hämtat från
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352013214000386
Husdal, R., Adolfsson, E. T., Leksell, J., Eliasson, B., Jansson, S., Jerdén, L., . . . Rosenblad , A. (2019). Associations between quality of work features in primary health care and glycaemic control in people with typ 2 diabetes mellitus: A nationwide Survey.
Primary Care Diabees, 13:2, 176-186. doi:https://doi.org/10.1016/j.pcd.2018.11.005 International Diabetes Federation, I. (2017). www.diabetesatlas.org. Hämtat från
http://www.diabetesatlas.org/across-the-globe.html den 13 02 2019
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun (2 uppl.). Lund:
Studentlitteratur.
Lundman, B., & Hällgren Graneheim, U. (2017). Kvalitativ innehållsanalys. i B. Höglund Nielsen, & M. Granskär , Kvalitativ innehållsanalys (3 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Masters, K. (2015). Nursing Theories: a Framework for Professional Practice . Burlington:
Jones & Bartlett Learning.
Mathew , R., Gucciardi, E., De Melo, M., & Barata, P. (2012). Self-management experiences among men and women with type 2 diabes mellitus: a qualitative analysis. BMC Family Practice, 1-12.
