• No results found

Av många, en

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Av många, en"

Copied!
76
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

1

Av många, en

Decentraliserade protester och avsekterisering i de libanesiska protesterna

Mathias Sköldebrand

Statsvetenskapliga institutionen Examensarbete 30 hp

Statsvetenskap

Masterprogrammet i statsvetenskap HT2020

Handledare: Hans Agné

English title: Out of Many, One: Decentralized Protests and De- Sectarianization in the Lebanese Protests

(2)

2

Av många, en

Decentraliserade protester och avsekterisering i de libanesiska protesterna

Mathias Sköldebrand

Sammanfattning

I oktober 2019 bröt en serie protester ut i Libanon efter att regeringen föreslagit en skatt på den populära applikationen WhatsApp. Demonstranternas missnöje grundade sig emellertid i ekonomisk misskötsel, korruption och arbetslöshet. Trots segregation och brist på ett centralt ledarskap pågick protesterna under ett år och lyckades avsätta två premiärministrar. Detta går emot den tidigare forskning om avsekterisering och sociala rörelser, som visar att politiskt motstånd i sekteriska samhällen ofta är splittrat och ineffektivt. I denna studie undersöks protesterna utifrån ett teoretiskt ramverk som förenar teorier om decentraliserade protester och avsekteriseringsstrategier. Studien undersöker hur tre olika begrepp – sekularism, populism och nationalism – används av

demonstranterna för att framföra sina budskap och krav. Studiens material består av totalt 240 demonstrantuttalanden som har samlats in från 80 tidningsartiklar och nyhetsinslag. För att undersöka begreppen tillämpar studien en kvalitativ innehållsanalys, och ett kodschema har

konstruerats för att fånga in hur de tre begreppen används i demonstranternas uttalanden. Analysen visar att öppna och pluralistiska budskap kan bidra till att förena demonstranter i segregerade samhällen, och att sekularism kan vara ett effektivt begrepp för att framföra dessa budskap. Genom att förena teorier om decentraliserade protester och avsekterisering bidrar studien till att öka förståelsen om hur dessa protester kan mobiliseras och förena människor i sekteriska samhällen.

Detta gör att studien inte bara bidrar till vår förståelse om Libanon, utan även liknande protester i Mellanöstern och Nordafrika.

Nyckelord

Sekterism, avsekterisering, decentraliserade protester, Libanon, Mellanöstern, kvalitativ innehållsanalys.

(3)

3

Innehåll

Inledning ... 6

1. Syfte och frågeställningar ... 7

1.1. Frågeställning och argument ... 7

2. Tidigare forskning ... 8

2.1. Sekterism ... 9

2.2. Så vad är egentligen sekterism? ... 10

2.3. Nationella pakten (1943) och Taiföverenskommelsen (1989) ... 11

2.4. Tidigare protester: fackrörelsen ... 12

2.5. Cederrevolutionen/Självständighetsinitifadan ... 12

2.6. Sopkrisen ... 14

2.7. Decentraliserade protester ... 15

3. Teori ... 17

3.1. Kollektiv handlingslogik och kopplad handlingslogik ... 17

3.2. Avsekterisering ... 19

3.3. Pilotstudien och ramverket ... 22

4. Metod ... 25

4.1. Innehållsanalys, ontologi och epistemologi ... 26

4.2. Begreppbaserade huvudkategorier ... 27

4.3. Empiribaserade underkategorier ... 28

4.4. Underkategorier ... 29

4.4.1. Populism: ... 29

4.4.2. Sekularism, underkategorier ... 30

4.4.3. Nationalism, underkategorier ... 31

4.4.4. Hot mot enigheten, underkategorier ... 32

5. Material och urval ... 33

5.1. Källkritisk diskussion och etiska skyldigheter ... 35

6. Resultat ... 36

6.1. Oktober 2019: huvudkategorier ... 36

6.1.1. Oktober: populism ... 38

6.1.2. Oktober: sekularism ... 40

6.1.3. Oktober: nationalism ... 43

6.2. November-december: huvudkategorier ... 43

6.2.1. November-december: populism ... 45

6.2.2. November-december: sekularism ... 47

(4)

4

6.2.3. November-december: nationalism ... 49

6.3. Augusti: huvudkategorier ... 50

6.3.1. Augusti: populism ... 52

6.3.2. Augusti: sekularism ... 53

6.3.3. Augusti, hot mot enigheten... 55

7. Analys ... 57

7.1. Sekularism ... 58

7.1.1. Sekularismens bidrag till protestsenigheten och avsekterisering ... 58

7.2. Populism ... 60

7.2.1. Populismens bidrag till protestsenigheten och avsekterisering ... 61

7.3. Nationalism... 62

7.3.1. Nationalistiska symboler ... 63

7.3.2. Nationalismens bidrag till protestsenigheten och avsekterisering ... 63

8. Slutsats: den libanesiska våren? ... 65

9. Referenslista ... 68

9.1. Källmaterial ... 71

(5)

5

Förkortningar

MENA – Mellanöstern och Nordafrika

GCWL - General Confederation of Workers in Lebanon RC – rational choice

RM – resursmobiliseringsteori AJ – Al-Jazeera

AJE – Al-Jazeera English AJA – Al-Jazeera Arabic FM – Future Movement

FPM – Free Patriotic Movement LF – Libanesiska styrkor

PSP – Progressiva socialistpartiet IMF – Internationella valutafonden

UN-Habitat – FN:s program för boende- och bebyggelsefrågor

8:e mars koalitionen – ”pro-syriska” samarbetspartierna, bestående av främst FPM, Hizbollah och Amalrörelsen, samt deras samarbetsblock. Leds av president Michel Aoun (FPM).

14:e mars koalition – ”anti-syriska” samarbetspartierna, bestående av främst FM, LF, PSP och Kataeb. Leds av partiledarna Saad Hariri (FM), Samy Gemayel (Kataeb) och Samir Geagea (Libanesiska styrkor).

(6)

6

Inledning

När den Arabiska våren svepte över Mellanöstern och Nordafrika (MENA) under 2011 påverkades Libanon endast måttligt. De protester som bröt ut i landet grundade sig i ett missnöje med landets kontroversiella sekteriska system, men de var relativt små i jämförelse med resten av regionen och varade i bara ett par månader (Cannistraro 2011: 41). I oktober 2019, när den libanesiska regeringen föreslog en skatt på den populära applikationen WhatsApp, fick Libanon till sist sin egen protestvåg. Massiva protester bröt ut över hela landet och demonstranterna riktade sin ilska mot ekonomisk misskötsel, arbetslöshet, korruption, och det sekteriska systemet.

Den libanesiska republiken genomsyras av ett sekteriskt maktdelningssystem där makten delas mellan landets 18 officiellt erkända religioner. President-, premiärminister- och talmansposten delas ut till en katolik (maronit), en sunnit respektive en shiit, parlamentet är uppdelat mellan landets olika kristna och muslimska grenar, och till och med landets valkretsar är uppdelade mellan olika religioner. Trots att dagens maktdelningssystem var ämnat att stabilisera landet efter det libanesiska inbördeskriget (1975–1990) är situationen idag allt annat än lugn. Demonstranterna verkar tillsynes ha förenats tvärs över landets sekteriska gränser mot regeringen, men det är inte tydligt vad som förenar dem. Ännu mer förvånande är att detta har skett utan ett traditionellt politiskt ledarskap. Hur har protesterna, trots sekteriska motsättningar och brist på politiskt ledarskap, lyckats skapa en relativt varaktig enighet?

I denna uppsats kommer jag undersöka hur enigheten mellan demonstranter har skapats genom att undersöka de idéer – sekularism, nationalism och populism – och symboler som används för att mobilisera protesterna. För att komma åt detta kommer studien med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys sortera, kategorisera och analysera de budskap och symboler som används av demonstranterna. Den övergripande gåtan i detta fall är hur decentraliserade protester kan skapa enighet i sekteriska samhällen, vilket är en fråga som hittills inte

undersökts tillräckligt.

(7)

7

1. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur protesterna har lyckats förena demonstranter trots sekterismen i Libanon. Det finns två särskilt viktiga aspekter med protesterna gör dem till ett statsvetenskapligt intressant och politiskt relevant fall. För det första är de libanesiska protesterna, likt protesterna som bröt ut under Arabiska våren för strax ett decennium sedan, decentraliserade. Detta innebär att protesterna i överlag är ledarlösa och att politiska och civilsamhälleliga organisationer agerar i bakgrunden eller tillsammans med demonstranterna, snarare än leder dem (Bennett & Segerberg 2013: 47). För det andra är de libanesiska

protesterna en reaktion mot ekonomisk misskötsel, arbetslöshet, korruption och landets sekteriska institutioner. Detta innebär att fallet till viss grad liknar andra tidsmässigt och geografiskt närliggande protester i bland annat Irak (pågående), Algeriet (2019–2020), Marocko (2016–2017) och Egypten (2019). Genom att undersöka de libanesiska protesterna kan vi utveckla ett ramverk som kan appliceras även på dessa fall.

Fallet korsar således två olika fält inom statsvetenskapen: dels forskningen om decentraliserade protester, dels forskningen om sekterism och avsekterisering. Ur ett

statsvetenskapligt perspektiv är det teoretiskt intressant att förstå hur decentraliserade protester kan förena demonstranter i ett land där olikhet och segregation uppmuntras via landets institutioner och politiska system.

1.1. Frågeställning och argument

Tidigare forskning om anti-sekteriska protester i Mellanöstern betonar ofta idéers förmåga att överbrygga skillnader mellan demonstranter, och menar att idéer kan bidra till att konstruera alternativa identiteter som kan mobiliseras mot sekterismen. Valbjørn (2020) menar att ideologier som nationalism och andra sekulära rörelser kan utmana sekterism, medan Mabon (2020) menar att sekterism i sig är en idé som kan omformuleras. Båda dessa författare hänvisar även till de libanesiska protesterna som exempel på en anti-sekterisk rörelse. Hurd (2015: 4) menar att sekterism kan förstås som en diskurs och att religiositet således inte har en fixerad politisk ställning, utan kan utmanas, omformuleras och illegitimeras. Den tidigare

(8)

8

forskningen har emellertid inte lagt ett lika stort fokus på hur dessa protester har organiserats och ifall detta påverkar förmågan att förena demonstranter. Eftersom de aktörer som

vanligtvis skulle ha resurser för att kunna förena demonstranter, exempelvis politiska

organisationer och partier, inte har varit särskilt framträdande under protesterna har frågan om hur idéer kan förena demonstranter blivit viktigare.

Med dessa insikter i åtanke inleddes studien med följande fråga:

- Vilka idéer använder demonstranterna för att skapa och behålla enigheten?

Den tidigare forskningen ledde mig till de tre begreppen sekularism, populism och nationalism. För att testa ifall dessa begrepp faktiskt spelade någon märkbar roll i

demonstranternas budskap utförde jag en pilotstudie på ett begränsat urval. Resultaten visade att demonstranternas uttalanden kunde sorteras in efter dessa begrepp, men även att de olika begreppen uttrycktes på flera olika sätt. Dessa upptäckter ledde mig till att precisera frågan så att den handlade om just dessa tre begrepp:

- Hur används begreppen sekularism, populism och nationalism för att förena demonstranterna i de libanesiska protesterna?

2. Tidigare forskning

I detta avsnitt belyser jag den tidigare forskningen om Libanons sekteriska politiska system, vad sekterism är och hur begreppet används i denna studie, samt vad decentraliserade protester är. Det finns flera olika syften med detta avsnitt. Ett av dem är att ge läsaren en övergripande bild av hur det sekteriska systemet är uppbyggt. Jag menar att detta är en viktig aspekt att ta hänsyn till för att kunna förstå demonstranternas krav på reformer. Ytterligare ett syfte med detta avsnitt är att visa varför tidigare protester misslyckades med att få gehör för de reformkrav som ställdes, men även varför dessa protester till slut splittrades. En sådan inblick kan, menar jag, vara en god grund för att förstå de pågående protesternas utmaningar och relativa framgångar.

(9)

9

2.1. Sekterism

De libanesiska protesterna bör förstås i en politisk kontext som präglas av sekterism.

Sekterismen har genomsyrat landets förvaltning, partiväsen, politiska konflikter, demokratisering och nationsbygge sedan självständigheten. Trots detta är den tidigare forskningen inte överens om vad begreppet faktiskt innebär. För att förstå demonstranternas krav och vad de opponerar sig mot behöver studien först förklara och definiera vad sekterism är. Dessa nästkommande två avsnitt kommer därför reda ut vad begreppet innebär.

Salloukh (2019) undersöker hur Taiföverenskommelsen har utformat landets maktdelningssystem. Överenskommelsen fördjupade det sekteriska systemet eftersom det i praktiken tillämpades i samtliga delar av statsförvaltningen (Salloukh 2019: 45).

Myndigheterna har under åren sedan inbördeskrigets slut svällt i storlek på grund av politiskt anknutna anställningar. Salloukh (2019: 46–48) menar att detta beror på att landets partier missbrukar rekryteringsprocessen för att fylla myndigheterna med partitrogna medarbetare.

Detta är en process som har förvärrat en redan osäker ekonomisk situation i Libanon under en lång tid eftersom myndighetsjobben sällan bidrar till ekonomin, förstärker korruptionen och dränerar den privata sektorn på potentiell arbetskraft (ibid.: 50).

Vi får här en inblick i vad sekterism kan vara, men det är långt ifrån en uttömmande definition. Som Salamey (2016: 190) också påpekar är sekterism inte ett nytt fenomen, men forskningen om sekterism i Mellanöstern är relativt ny. Sekterism kan, menar Haddad (2017: 112), betyda åtminstone fem olika saker: 1) ett generellt sätt att beskriva religiösa identiteter, utan att för den delen handla om en sekterisk ideologi; 2) att religionen spelar en central roll i en människas identitet; 3) religiöst präglade institutioner, vilket är en särskilt utmärkande del av det libanesiska politiska systemet; 4) en blandning av dessa, där sekterism förstås som både ett institutionellt arrangemang och som en identitetsskapande process; 5) en särskild form av rasism (ibid.: 112-113). Den politiska sekterism som råder i Libanon kan beskrivas som en slags kommunitarisk konsociationell demokrati (Salamey 2016: 198), vilket innebär en slags blandning mellan starka, lokala sekteriska grupperingar och konsociationella demokratiska institutioner. Konsociationell demokrati kan förstås som en form av konsensusdemokrati inom vilken politiska eliter samarbetar snarare än konkurrerar om den politiska makten. Lijphart (1969: 211) menar att konsociationella demokratiers

(10)

10

främsta egenskap är att de kan upprätthålla stabilitet i kulturellt pluralistiska länder. Denna kombination leder till vad vissa (Jaulin 2014: 252; Calfat 2018: 272; Suleiman 1967) kallar för en konfessionell demokrati.

2.2. Så vad är egentligen sekterism?

Ett förslag är att sekterism bör definieras som all form av politik som sätter den religiösa identiteten först. Detta är en relativt bred och minimalistisk definition, vilket också gör att det kan omfatta all form av politik som handlar om religion eller fixeras vid religion. Detta är inte en tillräcklig definition, eftersom detta kriterium i princip skulle kunna omfatta samtliga lagstiftningar som säkerställer någon form av religionsfrihet.

Ett bättre förslag är att sekterism bör definieras som en slags politisk ideologi som betonar och politiserar religiösa identiteter. Att kalla sekterism för en slags politisk ideologi gör att sekterism kan förstås och undersökas som en idé om hur ett samhälle bör vara uppbyggt. En sådan ideologi skulle exempelvis kunna framhålla att ens religiösa identitet bör premieras i landets konstitution, förvaltning, och politiskt deltagande. Den skulle även kunna kräva ett visst lokalt självstyre för religiösa grupper, jämlik representation av religiösa grupper inom landets politiska institutioner, eller politisk mobilisering via sekteriska partier.

Alla dessa exempel förekommer i Libanon.

Sekterism består således av två delar som skiljer begreppet från multikulturalism och låter oss undersöka sekterism som en slags politisk identitet. Den första är att

sekterisering förstås som en process där en religiöst präglad identitet konstrueras och politiseras (Dodge & Mansour 2020: 59). Den andra viktiga aspekten är att sekterism bör förstås som en ideologi som premierar en religiöst bunden identitet, och som konkurrerar med flera andra identiteter (ibid.: 59–60).

Ontologiskt står sekterismen nära konstruktivismen i antagandet att religion inte har en förutsatt mening eller betydelse inom politiken, utan att dess roll måste förstås utifrån en politiserande process inom vilken ett religiöst politiskt subjekt konstrueras. Det är genom en sådan konstruktion och politisering som religion, snarare än exempelvis nationalitet, kön, eller ideologi, blir den avgörande identiteten. Det är däremot viktigt att betona att sekterism

(11)

11

här endast syftar på en politisk identitet, inte hur religion praktiseras av individer.

Epistemologiskt menar en sådan förståelse av begreppet att vi måste undersöka denna politiserande process för att förstå hur religion omvandlas till en politisk identitet.

2.3. Nationella pakten (1943) och Taiföverenskommelsen (1989)

Sekterismen förekommer i två av Libanons viktigaste konstitutionella ordningar: den första är 1943 års nationella pakt och den andra är Taiföverenskommelsen. De viktigaste punkterna ur 1943-pakten är följande:

1. Presidenten måste vara maronit (katolik).

2. Talmannen måste vara shiamuslim.

3. Premiärministern måste vara sunnimuslim.

4. Parlamentets 99 säten ska fördelas enligt proportionerna 6:5 mellan kristna respektive muslimer (Salloukh 2017: 225–227).

Punkt fyra ändrades i den senare Taiföverenskommelsen, men de övriga tre punkterna gäller än idag. Taiföverenskommelse undertecknades 1989 av de stridande parterna i det libanesiska inbördeskriget, förutom Hizbollah. Överenskommelsen strävade efter att avväpna

partimiliserna, att på sikt avveckla den politiska sekterismen som skapades av den Nationella pakten, att de syriska ockupationsstyrkorna skulle dras tillbaka, samt att parlamentet skulle överge 6:5-proportionaliteten och istället delas upp jämlikt (1:1) mellan kristna och muslimer för att reflektera landets demografi. Överenskommelsen applicerades även inom Libanons statsförvaltning, där tanken var att anställningar inom vissa särskilda sektorer också skulle fördelas jämlikt mellan religionerna. Salloukh (2019: 44–45) menar att detta emellertid spreds till samtliga förvaltningar, vilket ledde till ett klientelistiskt system där sekterism och politiska kontakter kunde leda till en anställning inom landets förvaltning.

Istället för att stegvis avskaffa det sekteriska systemet bidrog överenskommelsen till att cementera den religiösa parlamentariska uppdelningen, och därmed det sekteriska systemet. Än idag har inga steg tagits mot att avskaffa detta sekteriska system, även om flera partier har under årtiondena sedan inbördeskrigets slut sagt att de vill fullfölja

överenskommelsen.

(12)

12

2.4. Tidigare protester: fackrörelsen

Den libanesiska fackrörelsen under 90-talet, som är det första exemplet på en sekulär opposition i efterkrigstidens Libanon, hade enligt Baumann (2016: 19–20) fyra strukturella problem. För det första var ekonomin främst serviceinriktad medan industrisektorn var relativt begränsad (ibid.: 19). För det andra var av denna redan begränsade målgrupp endast en liten andel fackanslutna. För det tredje var arbetslösheten redan under 90-talet hög och låg omkring 25%, vilket också innebar att fackens rekryteringsbas var begränsad. Till sist hade

fackrörelsen svårt att mobilisera den stora andel palestinska flyktingar som bodde i Libanon eftersom de inte hade rätt att arbeta inom industrin.

Majoriteten av alla fack i Libanon samlas under en gemensam fackorganisation, General Confederation of Workers in Lebanon (GCWL). Trots att organisationen under en lång tid motsatte sig Rafiq Hariris återuppbyggnadsprojekt och mobiliserade flera protester mot regeringen, började organisationen förlora sin förmåga att motsätta sig regeringens projekt när den började fyllas av nya partitrogna fackföreningar (Baumann 2016: 25). Till slut började partier som till exempel Amal, LF, PSP och Kataeb kontrollera tillräckligt många röster i organisationens beslutande organ för att sätta dess partipolitiska självständighet ur spel (ibid.). De första riktiga protesterna slogs alltså ur spel av vad Baumann (2016) beskriver som en slags politisk kupp inom GCWL. En viktig poäng som kan hämtas ur Baumanns tes är således att organisationer som opponerar sig mot den politiska makten riskerar att koopteras av partierna.

2.5. Cederrevolutionen/Självständighetsinitifadan

Det andra exemplet på större protester under efterkrigstiden är de anti-syriska protesterna som bröt ut 2005, den så kallade Cederrevolutionen eller Självständighetsintifadan. Protesterna bröt denna gång ut som en reaktion på mordet på den tidigare premiärministern Rafiq Hariri.

(13)

13

Kurtulus (2009: 199) menar att det under en kort period fanns en skör nationell uppslutning bakom protesterna tack vare några olika aspekter. För det första ansågs de syriska försöken att förlänga den dåvarande pro-syriska presidentens mandat inskränka landets

självständighet; för det andra spreds misstankar om att mordet på Hariri var pådrivet av externa aktörer som ville påverka landets politik; till sist började även flera länder både i övriga Mellanöstern och i FN:s säkerhetsråd kräva att Syrien skulle häva den nästan 30 år långa ockupationen av landet, vilket uppmuntrade motståndet mot de syriska

ockupationsstyrkorna i Libanon. Frågan var emellertid kontroversiell. Å ena sidan ansåg vissa att den syriska interventionen hade spelat en viktig roll i att stoppa det libanesiska

inbördeskriget, och att truppernas närvaro stabiliserade landet. Å andra sidan ansågs Syrien vara en illegitim och brutal ockupationsmakt som inskränkte Libanons självständighet.

Exempelvis misstänktes den syriska underrättelsetjänsten ligga bakom attentaten mot bland annat den tidigare presidenten Bachir Gemayel (Kataeb) under inbördeskriget,

premiärminister Rafiq Hariri (FM) och publicisten Gebran Tueni. Det är denna splittring som ligger till grund för parlamentets nuvarande blockindelning, där 8:e marskoalitionen samlar de pro-syriska partierna medan 14:e marskoalitionen samlar de anti-syriska partierna.

Även om mordet på Hariri bidrog till en kortvarig nationell enighet pekar Kurtulus (2009: 210–211) på att enigheten var skör och att uppslutningen bakom protesterna varierade mellan olika religiösa grupperingar. Exempelvis visade flera

opinionsundersökningar att maroniter, sunniter och druser i överlag var mer anti-syriska och mer benägna att dela FN:s ståndpunkter än shiiter, som i överlag var mer pro-syriska (ibid.).

Detta försvårade möjligheten att kunna enas kring vad som borde komma efter den syriska ockupationen, och hur en självständig libanesisk politik borde utformas. Även

demonstrationsplatser skilde sig åt. När shiiterna demonstrerade brukade de ofta samlas vid Riad al-Solhtorget, medan maroniterna, sunniterna och druserna brukade samlas vid

Martyrtorget.

Två saker är därför särskilt viktiga att ta med sig härifrån: 1) politiska åsikter och mål kan påverkas av den sekteriska identiteten och försvåra för demonstranter att

presentera gemensamma politiska alternativ, och 2) kontexten, exempelvis var demonstranter väljer att demonstrera, kan påverka budskapens och symbolernas mening.

(14)

14

2.6. Sopkrisen

Det tredje och sista exemplet som jag kommer lyfta här är den så kallade ”Sopkrisen”, vilket ledde till omfattande protester i och omkring Beirut, Tripoli och Biqadalen år 2015. Under inbördeskriget hade sophämtningssystemet fullständigt kollapsat. Eftersom frågan om hur Beiruts sophantering borde återuppbyggas inte kunde lösas valde regeringen att öppna en tillfällig soptipp i staden Naameh strax söder om huvudstaden. I juli 2015 stängdes den efter påtryckningar från stadens invånare som menade att soptippen var en allvarlig hälsofara (Geha 2019: 84). Samtidigt som tippen stängdes löpte kontraktet med företaget som ansvarade för sophämtningen i Beirutregionen ut. Utan vare sig sophämtningsservice eller någon annan plats att lämna soporna på började Beiruts gator snabbt fyllas med soppåsar, vilket blev startskottet på den så kallade Sopkrisen.

Protesterna grundade sig däremot i ett sedan länge växande missnöje och drevs främst på av en löst sammansatt grupp som kallades ”Rörelsen”, eller hirak. Gruppen

lyckades bilda ett stort nätverk mellan olika civilsamhällesorganisationer, vilket Geha (2019:

80) menar bidrog till att gruppen kunde effektivt inrama protesterna som en rörelse mot korruption, sekterism och de politiska partierna. Utifrån gruppens perspektiv var

sophanteringen bara ett symtom på landets djupa strukturella problem (ibid.: 82). På vissa sätt liknar därför Sopkrisen och de pågående protesterna varandra.

Trots att protesterna lyckades mobilisera demonstranter både nationellt och lokalt, tvärs över landets sekteriska gränser, var protesterna mindre framgångsrika när dessa försökte ställa politiska krav. Det är viktigt att betona att rörelsen (hirak) inte var en monolit utan ett löst sammansatt nätverk av allierade civilsamhällesorganisationer. När vissa delar av rörelsen började positionera sig mot hela det politiska systemet uppstod därför sprickor (ibid.:

85). Vissa demonstranter menade att det var orättvist att klandra samtliga politiker för Libanons utmaningar och började öppet ifrågasätta rörelsens krav på att förändra systemet.

Även regeringen svarade med att framställa rörelsen som farlig och destabiliserande, vilket splittrade rörelsens redan lösa sammansättning. Till slut var rörelsen så pass splittrad att dess krav på att avskaffa det sekteriska systemet inte hade någon kraft (ibid.: 86). Geha (2019: 90–

91) visar här två saker: för det första försvårar det sekteriska systemet politisk förändring

(15)

15

eftersom det uppmanar till intern splittring; för det andra är det sekteriska systemet idag, trots detta, utmanat och hotat av alltfler nätverk som vänder sig mot det.

Den tidigare forskningen om protester i Libanon säger oss därför någonting viktigt om hur de pågående protesterna bör uppfattas. Först och främst innehåller den en varning: vi bör inte ta den tillsynes starka uppslutningen bakom dagens protester för givet.

Även tidigare protester har uppvisat vad som antogs vara en bred uppslutning kring ett gemensamt politiskt mål, men denna uppslutning har varit skör och svår att omsätta i reell politisk förändring.

Vidare visar den tidigare forskningen att sekterismen gång på gång spelar roll.

Oavsett ifall det är det sekteriska systemet som kidnappar eller splittrar rörelser, eller en sekterisk identitet som påverkar hur libaneser deltar i politiken, fortsätter sekterismen prägla den libanesiska politiken.

2.7. Decentraliserade protester

Den tidiga forskningen om sociala rörelser kommer främst från sociologin och i början lades ett stort fokus på organisationers roll. Resursmobiliseringsteorin (RM) menar bland annat att politiska organisationer är centrala verktyg för att kunna mobilisera politiska klagomål, organisera protester, skapa nätverk mellan olika organisationer, samt formulera konkreta policyalternativ (Jenkins 1983). Enligt Buechler (1993: 218) grundade sig detta perspektiv i rational choice-teorin (RC), vilket betraktar individer som rationellt nyttomaximerande.

Nyttan med att delta i sociala rörelser vägdes mot eventuella kostnader, exempelvis tid och pengar. Likt Ostrom (2015) menade RM-teoretiker att individer troligtvis skulle avstå från att delta i organisationer som strävade efter allmännyttor, eftersom det skulle vara resursmässigt mer fördelaktigt att hålla sig utanför organisationen och ta del av deras vinster istället. För att undvika ett sådant snålskjutsproblem behövde organisationer även skapa incitament för individer att delta i organisationerna (Buechler 1993: 218).

Detta institutionalistiska perspektiv utmanades av bland annat kvinnorörelsen.

Buechler (1993: 223) belyste hur kvinnorörelsen var en blandning mellan informellt

organiserade aktivistgrupper och formella feministiska organisationer, vilket problematiserade

(16)

16

den tidigare centrala rollen som organisationer antogs ha i sociala rörelser. I senare forskning har även frågan om hur organisationer och nätverk inramar sina budskap undersökts. Morris (2000: 448) beskriver exempelvis hur afroamerikanska kyrkor ofta var en träffpunkt för rättighetsaktivister under 50 och 60-talet. Kyrkorna bidrog till att sprida aktivisternas budskap till sina församlingar genom att införliva budskapen i sin predikan, vilket gjorde att de kunde koppla samman aktivisternas rättighetskrav med kyrkans religiösa budskap. Morris (2000:

449) beskriver detta som ett exempel på hur kultur och inramning kan förenas för att bidra till att uppmuntra kollektivt agerande.

Utvecklingen visar att organisationer inte längre spelar en lika central roll i forskningen, även om de fortfarande är viktiga. Vidare belyser alltmer forskning hur budskap kan utformas, kommuniceras, inramas och spridas, och hur detta också kan bidra till att effektivisera mobilisering. Decentraliserade protester omfattar flera av dessa aspekter och lägger ett allt större fokus på hur sociala rörelser kan undersökas i en tid då politiskt

deltagande har blivit alltmer individualiserat. Decentraliserade protester kan således förstås som ett resultat av denna utveckling.

Decentraliserade protester syftar på de proteströrelser som inte organiseras centralt av antingen politiska partier eller formella civilsamhällesorganisationer, utan uppstår genom att ett stort antal medborgare mobiliseras antingen spontant med hjälp av bland annat sociala medier, eller i löst sammansatta grupper. Bennett och Segerberg (2013: 20–21) illustrerar detta med hänvisning till protestgruppen los indignados som lyckades mobilisera massprotester runtom i Spanien utan att stödja sig på fackföreningar, politiska partier eller övriga formella civilsamhällesorganisationer. Dessa grupper deltog förvisso i protesterna, men spelade inte en ledande roll (ibid.: 21). Det som är speciellt med dessa former av protester jämfört med traditionella organisationsbundna proteströrelser är att de kan: 1) växa i storlek snabbt; 2) mobilisera särskilt stora grupper; 3) kan vara flexibla gällande föränderliga politiska mål; 4) anpassa sina proteststrategier snabbt med hjälp av tekniska lösningar och tillräckligt öppna budskap för att kunna inkludera breda grupper (Bennett & Segerberg 2013:

25).

För Bennett och Segerberg (2013: 23) stöds framväxten av decentraliserade protester av främst två sociala förändringar som skett under det senare 1900-talet och 2000- talet. För det första menar de att neoliberala ideal som konsumism och individualism har lett till att politiskt engagemang i allt större utsträckning har individualiserats. Detta har i sin tur

(17)

17

lett till den andra sociala förändringen, vilket är att kollektiva identiteter har spelat allt mindre roll. För fackrörelser och politiska partier har detta inneburit en drastisk förändring, då färre väljare numera identifierar sig med ett särskilt politiskt parti eller sociala rörelser. Individer deltar fortfarande i politiska grupper och manifestationer, men författarna menar att

demonstranter alltmer strävar efter att uttrycka sina egna identiteter genom politiken snarare än att delta i en kollektiv gemenskap (Bennett & Segerberg 2013: 25). Jag är mindre

övertygad om att individualism skulle vara ett nödvändigtvis neoliberalt ideal men

författarnas poäng om att decentraliserade protester vuxit fram på grund individualiseringen är en viktig insikt.

3. Teori

I detta avsnitt redovisar jag hur decentraliserade protester kan förstås och undersökas, hur motstånd mot sekterism kan utformas, samt studiens teoretiska ramverk. Eftersom ämnet korsar tre olika fält – decentraliserade protester, sekterism och avsekterisering – kommer jag att förklara hur dessa tre teoretiska fält kan kombineras i ett gemensamt ramverk. Jag kommer även beskriva de två logiker – kollektiv handlingslogik och kopplad handlingslogik – som Bennett och Segerberg (2013) använder för att analysera decentraliserade protester, hur dessa logiker är kopplade till varandra, och hur de kommer användas i denna studie. Studiens teoretiska utgångspunkt ligger närmare den andra logiken, men jag kommer även skriva om den tidigare föra att skildra hur de två skiljer sig från varandra och därmed tydliggöra hur decentraliserade protester utmärker sig.

Fokuset kommer att ligga på författarnas teoretiska ansatser gällande decentraliserade protester snarare än deras metodologiska bidrag, eftersom de främst intresserar sig för sociala mediers roll i att kunna mobilisera och koordinera protester.

3.1. Kollektiv handlingslogik och kopplad handlingslogik

(18)

18

Kollektiv handlingslogik (i boken kallat logic of collective action) är begreppet som omfattar de traditionella, organisationsbundna proteströrelserna där en central organisation formulerar politiska budskap och krav på uppdrag av dess medlemmar. Dessa proteströrelser

kännetecknas av mer eller mindre hierarkiska organisationer (exempelvis partier och fackförbund). För att delta i protester som anordnas av organisationer krävs ofta ett medlemskap i organisationen, vilket gör att demonstranter behöver överväga eventuella deltagandekostander. Bennet och Segerberg (2013: 27–28) framhäver även att

organisationsmedlemskap kan tvinga medlemmar att anpassa sig efter en kollektiv identitet, vilket även medför en social kostnad för att delta i dessa slags protester. Digitala verktyg, exempelvis mobilapplikationer och sociala medier, används främst som verktyg för att stärka organisationens interna kommunikation snarare än som ett inkluderande verktyg eller som grund för själva protesterna.

Bennet och Segerberg (2013: 24–25) menar att decentraliserade protester att styrs av en annan form av organisationslogik, en så kallad kopplad handlingslogik (i boken kallat logic of connective action). Bland annat menar de att decentraliserade protester kan växa snabbare än organisationsdriva protester, mobilisera fler människor, förhålla sig mer flexibla till föränderliga politiska situationer, samt att de är bättre på att använda tekniska redskap (ibid.: 25). Deltagningströskeln antas också vara lägre; demonstranter behöver exempelvis inte bli medlemmar i en organisation innan de kan delta i protesterna, och mobilisering via sociala medier gör att protestsbudskap kan nå ut till och engagera fler.

Bennet och Segerberg (2013: 23) menar att decentraliserade protester blir allt vanligare på grund av att väljare (särskilt unga väljare) numera engagerar sig i politik som ett sätt att uttrycka sin identitet. Ett eventuellt sätt att betrakta de decentraliserade libanesiska protesterna är således som ett uttryck för en framväxande individualisering bland demonstranterna.

Skillnaden mot den kollektiva handlingslogiken är att dessa decentraliserade nätverk kan mobilisera lika stora eller större protester, utan att för den delen behöva en central organisation som organiserar dessa nätverk. Istället fortsätter denna form av organisering engagera demonstranter genom att ge ett slags utlopp för varje deltagares identitet (ibid.: 35–

36). En hybridsituation kan även uppstå eftersom decentraliserade protester kan innehålla fler eller färre inslag av centralt styrda organisationer som interagerar med de decentraliserade nätverken. Dessa hybridsituationer kännetecknas generellt sett av några olika aspekter. Bland annat kan organisationerna försöka inrama sina krav och mål på ett sätt som inkluderar

(19)

19

demonstranter utanför organisationen. De kan även skapa sina egna löst organiserade nätverk eller erbjuda tekniska redskap som stärker individuella demonstranters upplevelser,

exempelvis genom att kunna berätta sin egen berättelse om varför man deltar i protesterna eller skapa sina egna slogans, via organisationens hemsida (ibid.: 68–70).

Det som är särskilt relevant för denna studie är den kopplade handlingslogikens utgångspunkt att flera protester idag vilar på en individualiserad grund. Om decentraliserade protester växer fram på grund av ökad individualisering bör en sådan process även finnas i de libanesiska protesterna. Även där demokratiska institutioner är svaga och vacklande – som i MENA-regionen – verkar denna observation stämma; sociala medier och deras uppmuntran till individualisering antas av Bennett och Segerberg (2013) vara orsaken varför denna

förändring även spridit sig till MENA. I denna studie kommer jag däremot inte undersöka hur sociala medier används i protesterna, utan istället undersöka hur dessa individualiserade aspekter inom decentraliserade protester kan används för att bemöta sekterism. En lärdom som därför tas med från den kopplade handlingslogiken är att studien behöver undersöka ifall protesternas budskap är öppna nog för att tillåta individuella tolkningar och perspektiv.

Bennet och Segerbergs (2013) tes grundar sig emellertid på undersökningar som utförts i relativt stabila, demokratiserade och teknologiskt högutvecklade länder som

Storbritannien, Tyskland och Spanien. I denna studie riktas blicken istället mot ett land som kännetecknas av djupa sekteriska motsättningar, segregering, bristfällig internetuppkoppling och elförsörjning, samt svaga demokratiska institutioner. Samtidigt passar de ledarlösa libanesiska protesterna väl in på beskrivningen av decentraliserade protester som presenteras här. För att anpassa teorin efter denna kontext kommer jag i det nästföljande avsnittet gå mer in på begreppet ”avsekterisering”, där jag främst fokuserar på hur demonstranter i sekteriska länder använder idéer för att bekämpa sekterism.

3.2. Avsekterisering

Även om det finns en del forskning om hur sekterism kan uppstå, konstrueras och användas för politiska syften, så är frågan om hur ett samhälle kan avsekteriseras inte lika utforskad.

Sisk (2017: 264) menar däremot att svaret på denna fråga är avgörande för hur säkerhetsläget

(20)

20

i Mellanöstern bör hanteras av FN och för dess fredsbevarande uppdrag i bland annat Irak och Libanon. Men utöver fredsbevarande syften kan även svaret på hur samhällen kan

avsekteriseras vara av stor vikt för hur civilsamhällen i Mellanöstern kan organisera sig och mobiliseras mot sekteriska institutioner.

En grundläggande problematik i begreppet avsekterisering (eller anti-sekterism) som bland annat Valbjørn (2020: 13) och Mabon (2020: 2–3) pekar på är att det råder olika uppfattningar om hur en avsekterisering i praktiken går till och vilka strategier som kan användas mot sekterismen. Om det inte finns en entydig definition av sekterism blir det svårt att veta vad avsekterisering ska bekämpa. För att förtydliga vad begreppet faktiskt innebär föreslår Valbjørn (2020: 15–18) att det finns tre olika strategier som har tillämpats för att motverka sekterisering, och likt denna studie utgår strategierna från att sekterism uppfattas som en identitetskonstruerande ideologi och process. Dessa är enighetsstrategin,

skillnadsstrategin, och intersektstrategin (eller transsekterism). Först vill jag dock klargöra att ordet ”strategi” här inte nödvändigtvis syftar på någon policy som bedrivs av en särskild organisation, utan omfattar även aspekter som retorik och protestorganisering.

Enighetsstrategin försöker kontra sekterisering genom att konstruera en alternativ kollektiv identitet. Syftet är att konkurrera med sekterismen och motverka dess segregerande effekter genom att konstruera en gemensam och enande identitet. Vilka identiteter som är tänkbara kan emellertid påverkas av hur sekterism förstås och definieras.

Exempelvis menar Valbjørn (2020: 15) att den panislamistiska rörelsen som strävar efter att förena alltifrån shiiter, sunniter och ibaditer kan tolkas som en avsekteriserande rörelse. Vissa organisationer, som jordanska Royal Institute for Inter-Faith Studies (RIIFS) försöker även inkludera arabiska kristna i dess avsekteriserande projekt (ibid.: 15). Dessa två varianter av religiös avsekterisering tyder återigen på bristande konsensus ifall sekterism handlar om skillnader inom religioner, mellan religioner, eller mellan religion och sekularism. Även den tidiga postkoloniala panarabismen kan tolkas som en avsekteriserande enighetsstrategi och pådrevs av (åtminstone officiellt) sekulära och arabisksocialistiska rörelser som ba’athism och Nasserism. Denna form av avsekteriseirng betonar således etnisk snarare än en religiös

tillhörighet. Däremot är Nasserism en nästintill irrelevant rörelse som knappt representeras i något av Mellanösterns parlament idag, och ba’athismen fick främst fäste i Irak och Syrien.

Nationalism i sig är fortfarande en vanlig avsekteriserande kraft i Mellanöstern, menar Valbjørn (2020: 16), som pekar bland annat på hur den libanesiska nationalsången användes

(21)

21

under protesterna 2019. I denna studie kommer jag fokusera mer på dessa former av sekulära och statsbundna enighetsstrategier, snarare än pannationalistiska och panreligiösa grupper då dessa inte verkar vara särskilt framträdande i det här fallet.

Här vill jag inflika med en viktig punkt. Populism är inte medräknat som en enighetsstrategi och det framgår inte varför. Det är ett begrepp som skulle passa väl in bland de andra sätten enighetsstrategin används på, då det är teoretiskt sett möjligt att föreställa sig att ”folket” skulle kunna mobiliseras som en alternativ kollektiv identitet mot sekterismen.

Denna tanke fanns även med under pilotstudien som jag gjorde i samband med huvudstudien, vilket visade att flera av demonstranternas uttalanden kunde klassas som populistiska. Detta ledde mig till att utforska begreppet ytterligare, och särskilt hur det har använts i

Mellanöstern. Pilotstudien kommer att beskrivas ytterligare i avsnitt 3.3 på sida 22.

I ett försök att närma sig en förståelse av populism i Mellanöstern definierar Dorraj (2017: 296) det som en ideologi som konstruerar och förenar ett homogent ”folk” över sociala gränser mot en elit. Det här är en tillsynes relativt tunn definition, men till skillnad från Mudde (2004: 543–544) menar Dorraj (2017: 290–291) även att populism i Mellanöstern måste förstås i relation till regionens postkoloniala historia. Här tenderar populister att

kombinera traditionella värderingar med ekonomisk nationalism som en reaktion mot

västvärldens ekonomiska inflytande, och söker stöd bland de samhällsgrupper som förlorat sin makt i och med moderniseringens och industrialiserings framväxt. Ytterligare en aspekt som mobiliseras inom populistiska rörelser i Mellanöstern är islam, som ofta har ett starkare fäste bland populisternas målgrupper än modernistiska ideologier (ibid.: 291–292). De tre

exemplen som Dorraj främst utgår från är Ba’athpartiet, panarabism och Nasserism.

En orsak varför populism inte nämns som en potentiell avsekteriseringsstrategi kan således vara att den i Mellanöstern redan har varit starkt kopplad till nationalism och har införlivat delar av sekterism för att mobilisera stöd. Däremot verkar det rimligt att undersöka ifall vi idag kan se en framväxt av en sekulär form av populism, både på grund av att dessa äldre populistiska partier har tappat fäste runtom i regionen och för att flera populistiska budskap dök upp i pilotstudien.

Skillnadsstrategin förekommer främst i form av två olika varianter, men båda använder någon form av ”bra och dålig muslim”-inramning. Den första har tillämpats av flera auktoritära regimer, bland annat i Saudiarabien, Egypten och Bahrain, vilka ofta försöker

(22)

22

framställa sin egen statsreligion som en relativt fredlig och tolerant form av islam till skillnad från radikal islamism (Valbjørn 2020: 16–17). I detta fall fungerar avsekterisering som en slags försvarsmekanism som tillämpas mot regimkritiker. Den andra varianten av denna strategi försöker snarare göra skillnad på en slags mainstreamislam och de radikala former av islam som tillämpas i auktoritära stater, exempelvis Wahhabism och Salafism i Saudiarabien.

Denna strategi ser således inte avsekterisering som någonting nödvändigtvis sekulärt, utan snarare som någonting som skiljer ”vanlig” religiositet från radikalare eller extrema former av religiositet och de auktoritära regimer som följer dem.

Den tredje och sista strategin är intersektstrategin, eller transsekterism (Mabon 2020: 2). Genom att avpolitisera religion strävar strategin efter att frammana samexistens och samarbete mellan olika religioner. Strategin går ut på att framhäva och förespråka en slags

”banal” religiositet, det vill säga en religiositet som fokuserar på vardagligt praktiserande istället för politisering, och därmed illegitimera all radikal religiositet i politiken (ibid.: 17–

18).

Sammanfattningsvis är avsekterisering ett slags sätt att bekämpa konstruktionen och politiseringen av sekteriska identiteter. I den bemärkelsen är min förståelse av

avsekterisering nära Mabons (2020: 3) definition, som ett begrepp inom vilken en bred mängd olika bekämpningsmetoder mot sekterism samlas. Denna studies fokus är emellertid frågan om vilka idéer som används av demonstranterna för att skapa och bevara enighet, och hur denna enighet bidrar till avsekterisering. Att diskussionen här övervägande betonar just enighetsstrategin är därför avsiktligt.

3.3. Pilotstudien och ramverket

De tre begrepp som kommer undersökas utifrån dessa teorier är sekularism, populism och nationalism. Sekularism står för de mer individualistiska inslagen från den kopplade handlingslogiken, medan populism och nationalism är mer kollektivistiska alternativ till sekterismen som härleds ur avsekteriseringsteorin. Begreppen må vara hämtade ur teorierna, men de har utvecklats abduktivt snarare än deduktivt. Innan själva huvudstudien utfördes testades begreppen i en pilotstudie för att se ifall de verkligen kunde fånga upp de idéer som

(23)

23

förekom i demonstranternas uttalanden. Pilotstudiens material bestod av åtta artiklar från The Guardian (1), Le Monde (2), Al-Jazeera (1) och BBC (4) från början av protesterna.

Pilotstudiens huvudsakliga syften var att undersöka ifall de tre begreppen kunde fånga upp idéerna som användes av demonstranterna, samt att göra några inledande observationer kring hur dessa idéer i så fall användes.

Pilotstudien utfördes genom att applicera huvudkategorierna på uttalandena i materialet för att kunna dela in dem i kategorierna ”populism”, ”nationalism”, och

”sekularism”. Vid denna fas hade begreppen definierats relativt löst, och jag gick huvudsakligen efter nyckelord och fraser som exempelvis ”folket”, ”nation”, eller ”mot sekterism”. När uttalandena sedan hade delats in efter rubrikerna populism, sekularism och nationalism gick jag igenom materialet igen, var grupp för sig, och undersökte hur dessa idéer användes. Detta ledde till att jag upptäckte att idéerna användes på flera olika sätt: ibland uttrycktes exempelvis populism genom att beskriva politikerna som tjuvar, medan sekularism användes för att lägga fokus på rättigheter och materiella behov. Genom pilotstudien lyckades jag även generera några inledande underkategorier, vilka kommer att diskuteras ytterligare i avsnitt 4.4 på sida 29. En insikt som satt kvar efter pilotstudien var att ju öppnare

definitionerna var, desto fler uttalanden skulle studien kunna fånga upp och analysera.

Efter att ha slutfört pilotstudien började en tydligare och användbar definition av begreppen träda fram:

a) Populism: populism definieras här som en ideologi som ser politik som en kamp mellan ett homogent folk och en korrupt elit, och där all politisk förändring måste utgå från majoritetens vilja. Kategorin blir därför aktuell när en demonstrant beskriver de libanesiska protesterna som exempelvis en kamp mellan folket och eliten, att eliten har berövat folket dess makt eller resurser, eller att hela eliten är korrupt. Denna definition är nödvändigt minimalistisk, då kodschemat inte är designat för att mäta olika grader av populism. Således kan jag inte hävda att ett påstående är mer eller mindre

populistiskt än det ena. Däremot är en minimalistisk definition användbar av andra orsaker. Bland annat kan en minimalistisk definition registrera populistiska

ståndpunkter från både höger och vänster. Den ställer inte heller några krav på policy, vilket gör att den har en lägre tröskel för uttalanden att registreras. Studiens

frågeställningar handlar trots allt om hur dessa idéer används av demonstranterna, och detta kräver att demonstranternas användning av idéerna tar större plats än på förhand

(24)

24

givna definitioner. Definitionerna är därför öppna nog att lämna utrymme åt empirin att berätta hur populism uttrycks i uttalandena.

b) Sekularism: sekularism förstås här som kravet på att politik och religion bör separeras. Detta innebär att religion och politik bör uppfattas som två distinkta och självständiga områden, men utöver detta ställer definitionen inga krav på en tydligt definierad roll för religion inom politiken. En konsekvens av detta är emellertid att sekularism är kritisk till eller rent av emot det nuvarande sekteriska systemet. Återigen tillämpar jag en minimalistisk definition av begreppet för att lämna så mycket som möjligt öppet för den empiriska undersökningen. Sekularism är en unik kategori i den bemärkelsen att det är det enda begreppet som inte försöker konstruera en annan kollektiv identitet för att byta ut sekterismen. För den sekulära staten bör istället alla medborgare vara jämlika rättssubjekt, oavsett religiös bakgrund. På så sätt är

sekularism ett individualistiskt begrepp, eftersom den separerar demonstranterna från olika sorters kollektiva identiteter. Denna kategori blir därför relevant när en

demonstrant argumenterar bland annat för att religiösa och politiska institutioner bör åtskiljas, att sekteriska identiteter inte bör avgöra ens politiska och juridiska

representation, eller att den sekteriska staten underminerar medborgarnas rättigheter.

Här finns även utrymme att kritisera sekterismen utifrån dess korrumperande kvalitéer.

c) Nationalism: nationalism definieras här som ett begrepp som försöker sätta en sekulär nationell identitet emot en sekterisk identitet. Till skillnad från populism som snarare talar om ”folket” som en enande identitet, talar nationalism om ”nationen”, eller det

”libanesiska folket”. Begreppet blir relevant när demonstranter uttrycker, bland annat:

en stolthet över att vara libanes, att nationen måste förenas i krisen, eller när demonstranter använder libanesiska flaggan och sjunger nationalsången under

protesterna. Av samma anledning som jag förklarade ovan i definitionen av begreppet

”Populism” strävar jag återigen efter att lämna definitionen så öppen som möjligt för att låta empirin träda fram.

Det utmanande med att koppla ihop dessa teorier i ett vetenskapligt användbart ramverk är att de skiljer sig åt i hur de tolkar demonstranternas roll. Både sekterism och avsekterisering fokuserar på kollektiva identiteter, och i det senare fallet på konkurrensen mellan olika identiteter. En tolkning av kopplad handlingslogik skulle kunna vara att ju öppnare protesters budskap är för olika demonstranters identiteter, desto effektivare kommer

(25)

25

protesterna kunna mobiliseras. Motsatsen mellan dessa teoretiska ansatser kan i så fall härledas till att de intar olika ståndpunkter i hur protester kan effektivt organiseras, mellan individualiserade och kollektiviserade protester.

Genom att förena avsekterisering och kopplad handlingslogik i ett gemensamt ramverk kan det förra begreppet vidgas genom att introducera ett individualistiskt perspektiv på protesterna, istället för att enbart handla om en ständig konflikt mellan olika kollektiva identiteter (Dodge & Mansour 2020: 59). Det gemensamma ramverket bidrar till att förbättra vår förmåga att kunna undersöka protester i sekteriska samhällen. För att förena dessa två teorier måste begreppet ”enighet” breddas för att inte enbart handla om en gemensam kollektiv identitet som konkurrerar mot en annan kollektiv identitet. I Bennett & Segerbergs (2013: 25) diskussion om vad som gör decentraliserade protester så effektiva framhävs bland annat deras flexibilitet och inkludering. Begreppet ”enighet” skulle därför potentiellt kunna mätas i situationer där demonstranternas enskilda mål och krav skiljer sig åt, men förenas genom öppna och lättrelaterade protestsbudskap som lämnar tolkningsföreträde åt enskilda demonstranter. För att lämna utrymme åt just ett sådant individualiserat begrepp i ramverket kommer jag därför introducera ”sekularism” som ett eget begrepp.

Teorin kring decentraliserade protester måste emellertid anpassas efter ett sekteriskt land som Libanon. Genom att återkoppla teorin till Kurtulus (2009) studie om Cederrevolution blir det tydligt att själva platsen som protester mobiliseras på är en viktig aspekt när vi försöker tolka demonstranternas budskap. Därför kommer analysen även ta hänsyn till hur budskapen förhåller sig mellan olika städer, men också mellan olika områden i Beirut.

4. Metod

I den här studien tillämpas en kvalitativ innehållsanalys. Detta avsnitt ämnar därför förklara hur metoden fungerar och hur den kan användas för att undersöka mina forskningsfrågor.

Vidare diskuterar jag även vilka regler som måste beaktas när kodscheman konstrueras för att säkerställa studiens reliabilitet och validitet.

(26)

26

Flera olika forskare inom flera olika discipliner har intresserat sig för detta område, vilket har bidragit till att skapa ett metodologiskt pluralistiskt fält (della Porta 2014:

2). Metoderna varierar mellan alltifrån diskursanalyser och andra konstruktivistiska perspektiv (Lindekilde 2014; Doerr & Milman 2014) till mer kvantitativa och i viss mån positivistiska metoder som protest event analysis (Hutter 2014). Detta gör även att det finns olika sätt att beakta och bearbeta personlig bias, vilket är viktigt då Klandermans et al. (ref. i della Porta 2014: 3) menar att forskare som intresserar sig för dessa frågor i överlag brukar undersöka rörelser som de själva sympatiserar med. Att motverka denna bias är en viktig orsak varför jag valde just kvalitativ innehållsanalys.

Schreier (2014: 2) menar att det finns tre aspekter som sticker ut med kvalitativ innehållsanalys. För det första är kvalitativ innehållsanalys en metod som strävar efter att kategorisera och beskriva data, och detta görs genom att läsa igenom materialet och

kategorisera bland annat begrepp, idéer och politiska krav som uttrycks i texten. Kategorierna presenteras i ett större kodschema vilket hjälper forskaren att kunna tolka meningen i de texter som undersökts. För det andra måste varje del av materialet som på något sätt är relevant för forskningsfrågorna undersökas, vilket Schreier (2014: 2) även framhäver som en av de faktorer som motverkar potentiell bias. För det tredje är kvalitativ innehållsanalys betydligt mer flexibel än dess kvantitativa motsvarighet eftersom kodschemat och kategorier kan genereras både deduktivt genom att operationalisera fördefinierade begrepp, men även induktivt genom att undersöka materialet (ibid.: 2).

4.1. Innehållsanalys, ontologi och epistemologi

Kvalitativ innehållsanalys är en huvudsakligen deskriptiv metod som är främst anpassad till att kategorisera och redovisa textbaserat material. Att kalla metoden för ontologiskt och epistemologiskt positivistisk är däremot inte helt rätt. Snarare är det så att metodens syfte är att omvandla större material till mindre och mer lätthanterliga kategorier. Vad som sedan händer med denna data beror på studiens syfte, vare sig detta är att beskriva och redovisa materialet, att förklara mönster i materialet, eller för att undersöka vilka idéer och ideologier som förekommer i materialet. På så sätt är att metoden flexibel eftersom den kan användas för flera olika vetenskapliga syften. Då denna studie utgår från en konstruktivistisk ontologi och

(27)

27

epistemologi behöver även metoden anpassas för detta, bland annat genom att komplettera metoden genom att rekonstruera dess upptäckter i rätt kontext.

Eftersom den tidigare forskningen (se Kurtulus 2009) tyder på att även valet av protestsplats kan avgöra budskapens innebörd behöver jag säkerställa att budskapen inte bara liknar varandra, utan även faktiskt innebär samma sak oavsett plats. Ett potentiellt sätt är att triangulera protesterna med hjälp av följande tre aspekter: 1) platsen där protesterna

manifesteras, exempelvis vilken gata i Beirut eller stad protester manifesteras i; 2) budskapen som framförs av demonstranterna; 3) symbolerna som används av demonstranterna. Därför kommer jag även lyfta fram, undersöka och jämföra citat från olika protestsplatser utifrån dessa kriterier. Detta bör stärka studiens validitet och minimera risken att metoden endast möjliggör en ytlig analys.

4.2. Begreppbaserade huvudkategorier

Huvudkategorierna sekularism, populism och nationalism presenterades och definierades redan i teoriavsnittet. Definitionerna har följt de nedanstående reglerna. Begreppbaserade kategorier grundar sig i de begrepp eller teorier som en studie är intresserad av att undersöka.

Detta arbetssätt används främst för att konstruera huvudkategorier, och de är därför relativt abstrakta jämfört med de ofta mer empiribaserade underkategorierna. Trots att de är i överlag mer abstrakta måste kategorierna fortfarande följa vissa metodologiska regler. Bland annat behöver dessa vara:

1) Endimensionella, det vill säga endast täcka en aspekt av materialet (Schreier 2014: 7). Färdiga kodscheman brukar givetvis täcka flera aspekter av materialet, men för att uppnå ett sådant flerdimensionellt schema behövs flera huvudkategorier. Ta avsekterisering som ett exempel: i sig är det ett brett begrepp, vilket teoriavsnittet återspeglar, och kan brytas ner i tre olika huvudkategorier – sekularism, populism och nationalism.

2) Uttömmande för en särskild del av materialet. Ingen kategori i kodschemat bör vara så stort att det i princip omfattar hela materialet, men inte heller för smalt så att

(28)

28

det endast kan fånga upp en viss del relevant material.

En huvudkategori som inte beskrivs i teoriavsnittet är hot mot enigheten, eftersom detta inte härleds ur någon av teorierna som studien tillämpar. Till skillnad från de övriga begreppen är detta begrepp helt och hållet induktivt genererat och kommer inte hanteras på samma sätt som de tidigare begreppen eftersom det inte kan undersökas och mätas som en enade idé. Istället omfattar kategorin bland annat uttalanden där vissa demonstranter börjar ifrågasätta andra demonstranters metoder, när demonstranterna känner oro för att protesterna blir alltmer våldsamma, eller när demonstranterna uppger att de inte tror att landet kan räddas ur krisen.

Kategorin skapades eftersom dessa sorters uttalanden dök upp flera gånger i materialet. Hotet kan underminera sammanhållningen på flera olika: exempelvis kan ett hot mot enigheten tyda på en uppslutning bakom protesterna, splittringar eller oenigheter kring budskapen, eller genom att sprida pessimism och skräck för ett nytt inbördeskrig.

Kategorin kommer inte diskuteras lika ingående i analysen som de övriga begreppen, just eftersom det inte är en idé som används av demonstranterna för att bidra till enigheten. Istället kommer begreppet användas för att problematisera och diskutera vilka eventuella tolkningar som kan dras givet resultatet och analysen.

4.3. Empiribaserade underkategorier

Underkategorierna har dels tagits fram under pilotstudien, dels under själva huvudstudien.

Min strategi för att generera underkategorier var att först läsa igenom materialet som valts ut till pilotstudien, plocka ut alla eventuella uttalanden och därefter sortera dem under någon av huvudkategorierna. Därefter har jag undersökt hur de olika begreppen uttrycks i uttalandena, och varje olikt sätt har blivit en underkategori. Detta har gjorts tills inga nya underkategorier har kunnat plockas fram. Precis som huvudkategorierna har även dessa empiribaserade underkategorier följt vissa regler:

1) Underkategorier bör vara enkla och omfatta en specifik del av ett särskilt tema.

Syftet med underkategorier är att på ett konkret sätt beskriva hur ett begrepp eller tema förekommer i texten. Temat ”nationalism” skulle exempelvis kunna användas som en huvudrubrik, medan underkategorier sorterade under temat ”nationalism” bör besvara

(29)

29

hur begreppet används i texten. Poängen med ett kodschema är att vara enkelt att använda, i den bemärkelsen att vem som än försöker återskapa studien bör även kunna återanvända kodschemat, vilket bidrar till studiens reliabilitet.

2) Underkategorier bör konstrueras för att mäta samtliga sätt som en

huvudkategori uttrycks på. Risken är annars att kodschemat lämnar kvar vad Schreier (2014: 12) kallar restkategorier. Detta är kategorier som inte har fångats upp av kodschemat och indikerar att kodschemat potentiellt inte uppnår validitetskravet, det vill säga att kodschemat inte mäter det som det ämnar mäta.

4.4. Underkategorier

I detta avsnitt kommer jag förklara hur underkategorierna definieras och när de kan

appliceras. Flera av underkategorierna har även grenar under sig, vilket är till för att komma åt specifika formuleringar. I de fall där demonstranterna uttrycker någonting generellt,

exempelvis Populism-1 som menar att folket lider av elitens handlingar, men inte utvecklar sitt svar mer detaljerat kan ett uttalande kodas som bara ”1”, ”2”, ”3” etcetera, utan någon av de efterföljande bokstavsgrenarna. Underkategorierna är följande:

4.4.1. Populism:

1. Folkets misär orsakas av eliten – denna underkategori betonar folkets utsatthet som en faktor som förenar dem gentemot eliten och som mobiliserar populistiska budskap.

Den viktiga betoningen här är på att lidandet orsakas av elitens agerande, vare sig dessa är politiker, bankmän eller överklassen.

a) Eliten snor från folket – verbet ”snor” syftar direkt på att demonstranterna anklagar eliten för korruption, exempelvis att ha förskingrat pengar ur statens finanser.

b) Eliten bryr sig inte om folket. Denna kategori appliceras när en demonstrant uttrycker att hen känner sig bortglömd, ignorerad eller förminskad av eliten, eller när eliten inte verkar bry sig om folkets intressen.

(30)

30

2. Folket måste samlas mot eliten – kategorin appliceras när demonstranter uttrycker att protesterna endast kan lyckas om folket är förenat mot hela eliten. Till skillnad från Nationalism-3 syftar den här kategorin på budskap där demonstranter betonar att folket – som ett slags kollektiv som står i motsats till en elit – måste samla sig, men där demonstranten inte använder nationellt betingade fraser som exempelvis ”… det libanesiska folket måste förena sig”.

3. Folket kämpar för sin värdighet/stolthet/överlevnad – denna underkategori appliceras när demonstranterna menar att protesterna handlar om att återta sin värdighet, eller på något annat sätt få upprättelse. Vissa indikatorer på denna form av populism kan vara fraser som bland annat: ”… ta tillbaka det som är vårt”, ”… leva med vår värdighet intakt”, ”… folket kämpar för sin upprättelse/värdighet”, med mera.

a) Folket måste kämpa för att ta tillbaka makten – denna kategori appliceras när demonstranterna uttryckligen nämner att de måste ta tillbaka makten ifrån eliten, bland annat genom fraser som ”… den politiska makten ligger hos folket, inte eliten”, ”… folket måste ta tillbaka makten från eliten”.

4.4.2. Sekularism, underkategorier

1. Systemet i förtroendekris – denna kategori appliceras när demonstranter uttrycker att det sekteriska systemet inte går att lita på eller har svikit demonstranterna, eller när demonstranterna i allmänhet uttrycker en opposition mot

regeringen/staten/sekterismen utan att gå in på en djupare orsak. Orsaken varför detta sorteras under ”sekularism” är för att kategorin inte heller omfattar krav på alternativa identiteter, utan syftar snarare på det sekteriska systemets misslyckande. Att förkasta sekterismen förstås här som ett sekulärt uttryck. Denna kategori kan appliceras när demonstranter anklagar systemet för att vara korrupt i största allmänhet.

a) Protesterna bör vara partipolitiska obundna. Denna kategori appliceras när en demonstrant uttrycker motstånd mot partiernas inblandning i protesterna. Till skillnad från Populism-2 menar hävdar denna rubrik inte nödvändigtvis att ett parti nödvändigtvis är en del av eliten – flera partier som är aktiva i protesterna saknar exempelvis mandat i parlamentet.

b) Demonstranterna betonar att det viktiga är avsaknad av religiösa symboler.

(31)

31

2. Krav på att avveckla eller reformera det sekteriska systemet – kategorin appliceras när demonstranter argumenterar att systemet måste reformeras eller göras om från

grunden. Nedan följer tre mer ingående varianter av denna kategori.

a) Staten måste kunna ge alla lika möjligheter, rättigheter och allmännyttor. Det som skiljer denna gren av Sekularism-2 från till exempel Populism-1 är att den omfattar tillfällen då demonstranternas budskap går ut på att kräva bland annat sina

rättigheter, jobb eller möjligheter att utbilda sig, medan Populism-1 snarare syftar på en mer generell misär som de menar har orsakats av eliten.

b) De traditionella sekteriska partierna måste bort/valsystemet måste reformeras.

Denna kategori appliceras när en demonstrant menar att systemet måste göras om från grunden för att lösa krisen i Libanon. Fraser som indikerar att detta budskap kan vara liknande fraser som följande: ”… vi måste bli av med de gamla

partierna”, ”… vi vill se nya ansikten i politiken”, ”… valsystemet förhindrar förändring”, etcetera. Notera att kategorin inte kräver att demonstranten ska specificera ett alternativ.

4.4.3. Nationalism, underkategorier

1. Nationen behöver räddas/folket kämpar för nationens värdighet eller överlevnad – denna kategori appliceras när en demonstrant beskriver protesterna som en kamp för att rädda nationen. Fraser som indikerar detta kan vara till exempel: ”… vi är här för att rädda Libanon”, ”… folket kämpar för landets bästa”, etcetera.

2. Politikerna har svikt nationen – kategorin syftar inte bara på att politikerna svikit folket, utan att politikerna också har svikit själva landet Libanon. Det som skiljer detta från exempelvis Populism-1 är att kategorin snarare omfattar uttalanden där budskapet framställer de styrande politikerna som landsförrädare.

3. Nationen förenas mot eliten – kategorin syftar här på när demonstranter gör skillnad på nation och stat, och menar att en förenad nation står i opposition till staten, regeringen, eller både och. Till skillnad från Populism-2 syftar den här kategorin på uttalanden där demonstrantens budskap hänvisar till den nationella identiteten som en förenande faktor i protesterna. Fraser som kan indikera denna form av nationalism kan vara bland annat: ”… libaneserna står samlade”, ”… libaneser samlas under flaggan”, eller ”… vi är alla libaneser”, med mera.

References

Related documents

Senare samma år fick den tränaren jobb inom den förening som de båda haft gemensamt, detta ledde till att respondenten fick frågan att bli assisterande tränare för honom.. Året

The analysis identified the following strengths and supportive resources that participants used in episodes of precarity: (1) spiritual faith to maintain hope, find peace of

In telecom sector customer-support service plays an important role in customer relationship and long term relationship with customers depends how good

9 Av den anledningen finner jag det angeläget att undersöka vilka kriterier som utgör “gällande rätt” för bevisvärdering av utsagor i våldtäktsmål, om de används

Folkminnesforskningen var beroende av att utomstående upptecknare samlade in material från de traditionsbärande sagesmännen (intervjusubjekten). Därefter skickades

Den består av en kommandostruktur under en ledare som sägs vara garanten för nationellt oberoende och där en elit ger sig själv rätt till ett ohämmat utnyttjande av syste- met..

Var domen för Per Persa, så vädjade Jan Ersa till närmaste instans..5. JAK KRSÂ OCH

Samma tema går igen i ”Medan folket svälter” där Palm fram- håller att det inte är socialistiska agitatorer eller företrädare för arbetarföreningarna som hetsar människor