Kunskapsteori om estetisk praktik

Masteruppsats

Kunskapsteori

om estetisk praktik

Författare: Hannes Rydell Handledare: Johan Berglund Examinator: Bo Göranzon Termin: HT15

Tack,

kloka studievänner, lärare och professorer för tre år fulla av tankeskatter.

Hannes Rydell, Stockholm 16 november 2015

Innehåll

Introducerande texter ... 6

En maskin för tanken ... 6

Spionage med ord ... 7

Finlogik ... 8

Om essä ... 10

Essä som format, i och utanför akademiskt skrivande ... 10

Ett sätt att läsa uppsatsen ... 14

Centrala begrepp i uppsatsen ... 14

Noter till Introducerande texter ... 16

Kunskapssyn och teknologi ... 17

Kunskapssyn och teknologi 1 ... 17

Den kompetenta samtidsmänniskan? ... 18

Yrkesstolthetens törnar ... 19

Frågor riktade till kunskapsparadigmets dunkel ... 21

Fakta eller kunskap? ... 23

Make pictures of things ... 24

Teknologi, området mellan vilja och förmåga ... 25

Nytta och bildning ... 25

Från vilja till handling ... 26

Dialogseminarier, en metod för yrkeskulturers utveckling ... 26

Världen som den är och världen som vad vi gör den till ... 28

Design teckning och slöjd ... 28

Yrkeskunnande och teknologi, kort om ämnets historia ... 29

Gör det själv – Tänk själv ... 29

Kunskapssyn och teknologi 2 ... 31

Slöjd som tankeformat ... 31

Från natur till kultur: En generell bild av händelseförloppen ... 32

Tänk i (tänk efter/tänk före) ... 32

Vet du vad du håller på med? Trevar du dig fram? ... 34

Utveckling av människa eller teknik ... 34

Äldre kunskaper i nyare teknologi ... 35

Den kokta grodan ... 35

Kunskapssyn och teknologi 3 ... 37

Händerna är länken mellan viljan och ett ting som tar form ... 37

Teckning som verktyg för design ... 38

Förståelsegemenskap ... 38

Yrkeskunnande och intuition ... 40

Förnuft och intuition i samverkan ... 40

Dubbla tankesätt ... 41

Noter till Kunskapssyn och teknologi ... 43

Perspektiv på tyst kunskap ... 44

Perspektiv på tyst kunskap del 1 ... 44

Fyra kunskapsnivåer ... 45

Vad omdömet kan ... 46

Perspektiv på tyst kunskap del 2 ... 48

Om verktyg som förlängningen av kroppen ... 48

Exempel: Att använda en penna ... 51

De proximala och distala leden i tyst kunnande ... 52

Perspektiv på tyst kunskap del 3 ... 54

Språkets gränser ... 54

Att illustrera tanken ... 55

Att översätta tanken ... 55

Ord som stödspråk ... 56

Kunskapsbegrepp – om att äga tolkningsföreträde ... 56

Tyst dispyt ... 58

Distinktioner ... 59

Perspektiv på tyst kunskap del 4 ... 62

Att inlemma en teori, att interiorisera den ... 62

Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större? ... 63

Blick för det väsentliga ... 65

Reduktionism och hantverk ... 66

Perspektiv på tyst kunskap del 5 ... 69

Språket som mötesplats ... 69

Två temperament ... 70

Pianospel ... 71

Del och helhet ... 74

Noter till Perspektiv på tyst kunskap ... 75

Litteraturöversikt ... 77

Introducerande texter

En maskin för tanken

Att skriva akademisk essä är balansgång. Essäskrivaren använder det essäistiska temperamentet, där den undersökande tanken tar skrivandet till hjälp. Jay Richards

formulerar sig om romanen som: ”A machine to think with”.¹ Detta är sant också för essän.

Dess temperament har flera kännetecken varav några är att texten kan ses som process, inte primärt produkt. Som dialog snarare än påstående. Som fylld av stoff hämtat ur impulser och egna erfarenheter, ställda i relation till en yttre omvärld, snarare än med anspråk på att sakligt redogöra för sakernas tillstånd som lösgjorda från rum och tid. För den skull är det inte psykologi eller centrallyrik där idén om jaget står i centrum. Långt ifrån. Det är som sagt en balansgång. Textformatet rymmer en ambition om att akademiskt hantverk och essäistiskt hantverk ska låna in det andra formatets metod växelvis, till en hybrid som har sakliga mål, men inte genom att rentvå texten från jaget utan genom att ärligt och redovisande ta dialogen mellan texten och tanken till hjälp för att precisera just dessa ting: texten och tanken. Kanske lite som att vara verktygstillverkare och använda verktyg till att tillverka verktyg. På så sätt blir textskrivandet (vilket text alltid är) ett cykliskt flöde där tankens iterationer preciseras i varv efter varv. Detta i kontrast till att man i stället skulle resa små rätvinkliga skjul, som man kallar för rubriker, som man därefter fyller, tills det är dags att bygga nästa skjul/rubrik, som en ingenjörsmässig favela med rätvinkliga gator mellan alla tankeförråden. Essän bejakar att tankens territorium inte bara är kontrollerad kultur utan också är en råare natur, kanske en skog där irrfärden leder till kantarellgömman.

Särskilt i en tid när kunskapsbegreppen för många betraktas som ett enda

kunskapsbegrepp. Och där individen enligt ett sätt att se bli till ett användande subjekt som hanterar information, mer än ett bildningssubjekt som besitter kunskap och erfarenhet. I en sådan tid är irrfärder en av få saker som kan ge tanken ny skörd. Den som helt vet vad den håller på med står mentalt still, den som upptäcker utsätter sig för det oförutsedda.

Text som ett verktyg för en mental utflykt kan alltså ses som en strategi för

kunskapsgenerering. En annan strategi kan vara att pröva en hållning långt, så långt att dess fogar knakar. När jag i detta arbete testar gränserna för min hantverkskonservatism, görs det alltså inte uteslutande som ett sätt att hävda en väl grundad position. Tvärt om hoppas jag få förmånen att genom min text nå en läsare som vill och kan nyansera min bild av sådana kunskapsakter där händer styr och huvudet följer, så att kunskapsakterna i andra processer kan ge en rikare bild.

Arbetet handlar mycket om det kroppsligt integrerade tänkande där handlingsplanens band till en yrkesmässig och estetisk syssla öppnas på glänt, så att det tysta tänkandets

långsamma och bortomspråkliga process ska bli mer synlig. Jag avser den tysta kunskapen, som kroppen vet av erfarenhet. Textens ambition är närma sig dessa kroppsliga

erfarenheter av att kunna och att där leta efter ord, egna erfarenheter såväl som andras.

Spionage med ord

Målet med texten är att den språkligt tänkande tanken ska få undersöka vad den tysta tanken gör. Orden blir på så sätt lite som spionens noter från vistelser i det tysta och sinnliga tänkandet. Till hjälp med det tar jag dels min egen förmåga att tänka noga, samt den läsning av framför allt kunskapsteori som jag refererar till. Förmågan att arbeta på detta sätt är också resultat av sammanlagt fyra år i en studiemiljö som använder

dialogseminariemetoden (se rubrik Dialogseminarier, en metod för yrkeskulturers utveckling sid. 26).

Min akademiska essä är ett spionage i ord över den tysta kunskapen inom i sådana

estetiska praktiker som jag själv arbetat med. Men arbetet är nedskuret till halv längd vilket

så som det längre och mer vittfamnande arbetet hade anspråk på. En tidigare och längre version av denna uppsats rymde flera intervjuer med hantverkare och konstnärer. Alla som intervjuades verkade inom fält som jag själv har viss erfarenhet av. Tanken med det var att en mer förtrogen intervjuare – och då menar jag förtrogen i ämnet inifrån dess praxis – ställer andra frågor som ibland når närmre de yrkeskunskapens delar som ofta är tysta.

Detta i jämförelse med den journalist eller forskare som har en kyligare blick och snarare har kunskap om än i ämnet.

En privatdeckares arbetsverktyg är bland annat iakttagelse, besinning, tålamod och en förmåga att läsa händelseförlopp som från ett upphöjt avstånd. Precis som för forskaren är en mycket liten del av dennes arbetstid mättad av nya upptäckter eller relevanta

orsakssamband. Du som läser behöver vänja dig vid att språket är på väg, det har riktning och rymmer upptäckter men det har inte ständigt mål i sikte. Däremot en kompass i väskan som ofta tas i bruk.

Finlogik

En av mina poänger i detta arbete är att: De kollektiva och fungerande formaten för kommunikation som människan uppfunnit åt sig, alltså människans alla språk, inte kan göra anspråk på att vara heltäckande och inbegripa allt mänskligt tänkande. Detta för att stora delar av tänkandet är privat, och även i denna privata form kan tanken vara skarp.

Alla tankar börjar i en mer privat och tyst del, vilken är förutsättningen för att nya tankar uppstår och utveckling kan ske. Den som söker följa en idé bakåt till dess tillblivelse, se dess grundstoff och existens-premisser, den kommer att bortom en viss punkt famla i mörker. Ändå uppstår tankar just ur ett sådant mörker. Vi kan inte alltid förstå men

däremot odla banden till tankens källor och ibland fånga dem innan de slipats av kulturella föreställningar. Vi kan om vi riktar uppmärksamheten i en sådan riktning se tänkandet mer avklätt och friare från överenskommelser och godtaganden.

Det finns visdom i det gamla skämtet: ”Om hjärnan vore så enkel att vi kunde förstå den vore vi så enkla att vi inte kunde.” ²

Det förra sekelskiftets svenska tänkare Hans Larsons, 1862-1944, rustar oss inte minst genom sin term finlogik för att leva med paradoxer, konstruktivt och utan att ge upp i vår

längtan efter kunskap, bildning och vetande. Det är lätt att vifta bort det förvetenskapliga, men utan förvetenskapliga aningar kan man inte få syn på vetenskapliga faktum. Ledtrådar är först tysta, men de drar till sig nya fakta om man följer deras förslag och så fort det krävs, reviderar sina antaganden.

Men Larsson betonar lika bestämt att intuitionen inte befriar från det rationella tänkandets lagar till förmån för ohämmad subjektivitet och ”genialt” godtycke. Mot sådana yttringar av romantisk självhärlighet står han alltid på vakt och tillåter inga kompromisser. Intuitionen följer logikens normer men tillämpar dem på ett finare och mer nyanserat sätt.” ³

Ett annat begrepp, nu från Aristoteles, är: fronesis. I korthet en praktisk klokskap som innefattar en etisk dimension. Både finlogiken och fronesiskunskapen knyter starka band till tid och plats. Därför blir de användbara för den som vill avtäcka, upptäcka och uppfinna kunnandet i, om och för sin yrkespraxis.

Målet med texten är inte vetande om estetisk yrkespraktik utan i stället kunnande, i, om, för och genom dessa estetiska yrkesfält; alltså det partikulära, och därigenom bitvis allmängiltiga, inte det generella och alltid sanna.

Om essä

Essä som format, i och utanför akademiskt skrivande

Essän är en av tankens bättre farkoster. Prövandet är det essäistiska temperamentets kanske första impuls. Arne Melberg fångar, både som redaktör och författare i boken ESSÄ,

mängder av kunskaper om vad essän är och kan vara.

Essäisten formar texten med associationer som viktigt (o)metodiskt grepp. Essän vill ofta ge läsaren förslag så att texten inte i första hand är något, utan primärt gör något med henne.

Essäns många uttrycksformer är suggestiva, men tankens utflykter i essäns form återvänder flitigt till ett sakligt betraktande och ett mer formellt tonläge. Särskilt i akademiska essäer är detta växelspel kännetecknande. Skribenten vandrar mellan att vara i sin tanke och att titta på den med hjälp av en annan text eller teori – dessa glidningar formar texten.

I inledningen till sin bok skriver Melberg om de personer som före honom forskat i essän som fenomen, form och potential. Gerhard Haas är en av dessa. Haas intresserar sig för essäns förhållande till vetenskapen och fångar upp en distinktion som Max Bense gjort, nämligen att skilja mellan finandlig (vetenskaplig) och skönandlig (poetisk) essäistik.⁴

På samma gång tycks essän likt den fria konstens aktörer sätta en ära i att undfly

definitioners förstelnande grepp runt sig. I samma text nämns Virginia Woolfs vilja att dela upp essäer i orena och rena. Hon menade även att ett kännemärke för essän är att den alltid inbegriper läsaren.

Haas formulerar tolv kännetecken för essän som förkortat beskrivs:

1. Promenad, omväg, utflykt, associativ tankerörelse 2. Samtalskaraktär och dialogisk struktur 3. Processualitet 4. Öppen form 5. Dialektisk verklighetssyn 6. Approximation, perspektivisk 7. Variation. Experiment 8. Frihet från system 9. Mognad. Skepsis 10. Frihet.

Lek 11. Kritik 12. Gestaltning av det gestaltade.⁵

Man kan välja att se exempelvis dessa karaktärsdrag som nycklar för ett fritt utforskande, där text och tanke går hand i hand med viljan att möta läsaren. Text och tanke förenas i en loopande syssla, eller hermeneutisk process om man så vill. Växelspelet förtätas och smälter samman så att texten blir just tankens farkost. Hade samma tanke försökt sägas utan textens två steg fram och ett steg bak, och ordens klädbyten, hade minnets kraft och tankens fokus inte räckt till. Då hade tanken bågnat under sin egen tyngd. Reflektion förutsätter distansering, och reflektionen når längre då tanken kan lämna kroppen. När en tanke vilar utanför den, utan ansträngning, alltså på pappret eller skärmen, kan reflektioner formas genom att förnuft och intuition utmanar varandra, prövar, skissar, förkastar och verifierar, genom närhet, distans och perspektivförskjutningar. Den skulptör som med lera lägger till och drar ifrån och som nästa dag karvar fram distinkta detaljer i den torrare leran kan här få illustrera sökandet, det som inom essäskrivandet delvis ersätter explicitare metodik där man tidigt vill veta mer om målet.

Text – likväl som annan artikulation genom tankarnas många andra språk – möjliggör längre logiskt sammanhängande tankar jämfört med de privatare och språkligt lösare aningar som bor inne i sinnet. De som aldrig konkretiserats bortom kroppen. Det stoff som texter byggs av kan dock ha samma flyktiga ursprung. Essän bejakar att tankens

framkallningsprocess kan vara lång. Detta samtidigt som essäisten har bråttom att skriva på, och ibland knappt törs bli klar, av rädsla för att göra våld på det möjligas sanning.

Skribentens position förvandlas av summan av stoff som tanken, genom skriften, lyfter in i sitt revir. Förflyttningen sker genom att man ställer sig frågan vad händer om …?

Tankeresan är alltså spekulativ och går till stora delar inåt. Skörden av erfarenheter blir till en förgrenad berättelse i mötet med nya tankefigurer, oavsett om dessa är lånade eller självupptäckta.

Jag beskriver, inspirerad av Melbergs fria luft i boken, essän som en farkost för tanken och ordet farkost är just avsiktligt vagt, det kan vara en bil, båt, cykel eller buss. Essäisten väljer fritt. Hon kan färdas fort i tid och rum men kan lika gärna begrunda i minnet, fickparkerad i skuggan, med utsikt.

Man kan alltså se den relativt gränslösa processen som lite av essäns väsen. Eller så kan man betrakta essäer från andra hållet och frustreras över bristen på systematik. Kanske är det bästa att tvingas pendla mellan essäns svindlande frihet och de strukturerade

textformatens mentala trygghet där man gör som man gör, uppbackad av regler som gör textgenren till vad den är just tack vare gränser. Jag tänker inte minst på Denis Diderot vars mentala skärpa kanske var som mest synlig i hans tankesprång och infall. Trots det kom han att ägna ofantligt mycket av sin tid åt att skriva inom det strängare format som

encyklopediprojektet gav honom, vilket kan tyckas motsägelsefullt. Diderot var, utöver sin roll som en av redaktörerna, den flitigaste artikelförfattaren i de omfångsrika bokbanden som utkom mellan åren 1751-77.

Graham Good positionerar sig under 1980-talet i kontrast till normen inom den då högljudda och normerande franska diskursen om textualitet. Good lyfter åter in

erfarenheten. ”Essäisten hämtar sin auktoritet från sin experience.” menar han. Essän är en akt (inte bara en produkt) av personligt vittnesmål. Essän lånar inte auktoritet från tradition och doktrin. Öppet sinne möter en öppen verklighet. Vidare skriver Good: Essän liknar filosofin och vetenskapen genom att göra anspråk på sanning, men ”Essäns sanningar är partikulära och handlar om här och nu.”⁶

Om Descartes ville ge kunskapen en ny start så kontrar essän med att starta på nytt varje gång. Likheter kan dras till skissen och brevet, menar Melberg. Vad gäller skissen så får den en särskild laddning ja till och med exakthet av att tecknaren trevande tecknat ett helt knippe linjer som söker sig fram mot den riktiga formen. Halva detta sökande sker då pennan ristar sina spår, den andra halvan sker hos den som ser skissen. Hon väljer utifrån alla de 3-4-5 linjerna den som bäst gör jobbet, och om formen påkallar det så byter hon

”fil”, som bilen på motorvägen. Om den mellersta linjen ritar föremålet bäst på raksträckan kan det vara ytterkurvan som vinner då man beskriver säg … en nästipp. Denna skissens

alternativa exakthet och bildkvalitet har exempelvis Michelangelo och Leonardo da Vinci, jämte alla andra skissare reflekterat, med eller utan ord.

I Graham Goods vilja till klassificering använder han sig av kategorierna Resan, Moralen, Kritiken och Självframställningen. Alla dessa essägenrer finner han leva väl än i vår tid, med undantag för den moraliska essän som han menar kan ha hamnat i kläm någonstans mellan den akademiska filosofin och journalistiken.⁷

Melberg ger uttryck för att essän indirekt inrymmer en kritik av det filosofiska föraktet för kroppens erfarenheter och det vardagliga livet. Detta perspektiv är också karaktäristiskt för området Yrkeskunnande och teknologi. För trots att den begreppsvärld som vi inom detta område rustar oss med – för att djupare förstå det egna och andras yrkeskunnande – till stora delar hämtas från filosofi, är det i det specifika och det partikulära som vi söker. Alltså inte i vad som ter sig sant i så många fall som möjligt – utan istället i vad som var sant i en enskild stund. Det är radikalt olika anspråk på vad det är att förstå något. Det allmängiltiga kan uppstå genom att man närmar sig det specifika. Medan det generella, i kontrast till det allmängiltiga ibland är ett förment ahistoriskt koncept. Den som söker allmänna

levnadsregler eller sanningar utan att gå i närkamp med stundens små avgöranden, kommer annat på spåren än den som söker sig direkt i levt liv, i kontrast till: tankar om livet. Just för att essän, om än indirekt, rymmer en kritisk blick på filosofins bäring på verkligheten passar den för området Yrkeskunnande och teknologi. Filosofins värde såväl som dess ömma punkter bör lyftas upp i ljuset. Inom området försöker vi gå till källan genom att närma oss yrkeslivets praxis och ofta söka nå det inifrån. Med essäer som format söker vi fånga relevant yrkeskunnande, inte minst i de svåråtkomliga skrymslen där

kunskapen klassificeras som ”Tyst kunskap”. Språkfilosofi och kunskapsteori fungerar inom YKT som en yrkespersons nya verktyg. Det är dessa intellektuella perspektivförskjutningar och grepp på det egna kunnandet som gör det fruktsamt att leta i vad man redan kan. Det är det som gör att kunskapen växer, inte bara fångas in.

Francis Bacon beskrivs i Melbergs bok som en tesdrivande vetenskapsfilosof, som trots en så tydlig agenda som att driva teser just skriver essäer – detta prövandets format. ”Essän

riktar sig till vännen som ett led i ett pågående samtal skriver Bacon, men tillägger också att vännen är långt mer än ett andra jag.” ⁸

Vetenskapsmannen Bacon tar en formulering av Herakleitos: Torrt ljus är det bästa⁹, men han menar att den mänskliga förståelsen inte är något torrt ljus, utan att den påverkas av vilja och affekter. Bacons ord belyser skiljelinjen mellan akademisk essä och friare

essäformer. För samtidigt som känslan inte kan städas bort från en medryckande text som rymmer partikulärt sanna saker ur en yrkespraxis, måste det torra ljuset till.

Ett sätt att läsa uppsatsen

Uppsatsen består av två perspektiv som flätas samman. Det ena är kunskapsteoretiskt. Det andra utgår från ett personligt erövrat yrkeskunnande från ett studie- och arbetsliv inom estetiska praktiker under de senaste 20 åren.

Uppsatsens första halva ägnas åt att ringa in ett kluster av frågor, begrepp och teman. Detta sker inte minst på spekulativ väg, där jag använder essän såväl som verktyg som en

slutprodukt. I det dialogiska skrivandet där tanken och texten replikerar varandra mejslas temat fram. Textens fokusområde ringas alltså in genom filosoferande, till en början utan att gå särskilt djupt i dialog med andra texter. Successivt och inte minst i kapitlen

Perspektiv på tyst kunskap, får den en form som mer närmar sig konventionella, samtida och akademiska tanke- och skrifttraditioner.

Centrala begrepp i uppsatsen en antydan om deras läsning

Teknologi:

Där natur blir kultur. Hur artefakter blir till.

Kvalitet:

1 Som specificerad förväntning och

2 som tillvaratagande av oförutsedda möjligheter.

Tingens  hermeneutik:    

Om praktisk intellektualism, loopandet av tanke, hand, blick. Intention och sinnesintryck i dialog.

Inlevelse:    

Riktat mot artefakter. Om att med sinnena komma nära en artefakt/ett material; leva sig in i tingets premisser och egenskaper. I kontrast till principiell förståelse och överblick.

  Essä:

Berättarlust som verktyg för längre tankar och metodisk framskrivning av nya perspektiv.

Tyst  kunnande:

Om förtrogenhet, färdighet, omdöme och tankens mindre formella språk.

Val  &  beslut:

1. Den snabba känslotanken

2. ett tänkande där man metodiskt laborerar fakta enligt en uttalbar logik.

Linjen:

Betraktad som språk.

Noter till Introducerande texter

1. Filosofiska rummet, Mannen utan egenskaper, verklighetssinnet och möjlighetssinnet. SR P1, 28 november 2010, 20 min in i programmet, Jay Richards citeras om vad en roman är: ”A machine to think with”.

2. Hjärnforskaren Martin Ingvar i Filosofiska rummet, Kan en robot ha ett medvetande, SR P1.

15 mars 2015.

3. Ur förordet till Poesins logik av Gunnar Aspelin. Larsson, Hans. Poesins logik, Stockholm: Bonnier, 1922. Sid 10.

4. Melberg, Arne ESSÄ, urval och introduktion av Arne Melberg, Daidalos, Göteborg: 2013, sid. 14

5. A. a. sid. 15 6. A. a. sid. 16-17 7. A. a. sid 17 8. A. a. sid. 40-41 9. A. a. sid. 42

Kunskapssyn och teknologi

Kunskapssyn och teknologi 1

Uppvärderandet av högteknologi riskerar att på outtalade sätt medföra en nedvärdering av enklare teknologi. Värderingen av kunskapen inom dessa lite konstlade genrer kan ofta vara ett uttryck för en grov logik där man från ett obetänkt avstånd drar likhetstecken mellan enklare sysslor och enklare tänkande. En sådan syn kan inrymma idéer som att

Den kunskap som är förbunden med sysslor där färre komponenter används skulle vara mindre sofistikerad till såväl tanke som resultat.

Att verktygen som förutsätter muskelmotoriskt arbete skulle ge sämre produkter eftersom de kräver finmotorisk kontroll, vilket inte kan anses vara en i

vetenskaplig mening pålitlig resurs.

Att dylika processer bara hade relevans i en strävsam och ineffektiv dåtid.

Vad sådana argument bortser ifrån är att de sysslor som utförs med mer direkta och enklare verktyg är mer överblickbara, genererar mer sinnesinformation samt ger mer tid till

reflektion.

Tiden som vigs åt en lågteknologisk syssla ger med automatik en närheten mellan sinnena, tingen och verktygen. Den tidsödande lågteknologiska sysslan som kräver handlag får finurligt nog kunskap som bieffekt. Denna kunskap är inte formaterad som teori, text eller annat som enkelt kan översättas till anteckningar. Dess format är förtrogenhet, färdighet och omdöme och denna kunskap blir trubbig och krymper drastiskt om den ska översättas

till enbart ord eller matematik. Och vill man lära någon annan om detta förutsätter det att man praktiskt visar och att talet fungerar som ett stödspråk till sysslan att göra och att visa³⁰.

Kunskap i dessa direkta format kan den ha ett stort värde, inte minst för att kunskap av dessa slag är förutsättningen för den djupförståelse som är nödvändig för att åstadkomma välanpassad högteknologi. Högteknologiska produktionsprocesser å sin sida effektiviseras tack vare att de går genvägen förbi detta kunskapskapital (för brukaren inte konstruktören av själva teknologin). De specialister som utformar de högteknologiska verktygen är helt beroende av att förstå dessa tysta samband och nyanser mellan orsaker och verkan, man vill effektivisera genom att låta brukaren av teknologin slippa detta. Här kan man iaktta en kunskapsförskjutning, en koncentration till en elit och en dränering på annat håll, vilken också avspeglas i löneskillnader och återgången till klassamhälle.

Många av exemplen i denna text har ting och framställningen av dem i fokus. Kvalitet inom dessa sysslor är inte att utifrån en högteknologisk logik förhålla sig till ISO standarder eller dylikt, utan kvalitet behandlas som en känsla vilken den som utövar sysslan själv äger kontroll över, genom just känsla för arbetet. Resonemangen i texten kan prövas på en rad sammanhang inom olika discipliner, du som läser får själv prova om skon passar eller skaver. Design, hantverk, slöjd och konst är de områden som jag som skriver har

erfarenhet av. Det går att skilja mellan artefakter där kulturen snarare än upphovspersonen formar produkten, andra gånger är individen snarare än kulturen som sätter spår. I

gränslandet mellan det ena och det andra förhållningssättet har jag mitt intresse, i yrkeslivet och i denna text.

Den kompetenta samtidsmänniskan?

Vad är nödvändiga kunskaper för den kompetenta samtidsmänniskan? Är det i första hand att kunna tänka logiskt och abstrakt utifrån ett välgrundat faktaunderlag och att förstå avancerad teknik?

Redan orden att förstå avancerad teknik är en aning missvisande och pekar ut en intressant förgrening av vad kunskap är, för vad de flesta av oss gör är inte först och främst att förstå teknologin i vår vardag utan att förstå hur vi ska ta den i bruk. Alltså besitter vi färdigheten att använda den, samt förtrogenheten att känna igen handlingsmönster som gör att vi kan

bli än bättre brukare av teknologin. Vi har sannolikt omdömesförmåga som handlar om gränsdragningar för vad vi bör kunna själva och vilka fakta och processer som vi ”läger ut”

till teknologin att sköta åt oss.

Här finner vi tre ord som utgör de typer av kunnande som kallas tyst kunnande, på engelska Tacit Knowing. Färdighet, förtrogenhet och omdöme. Ingen av dessa låter sig alltså fullt ut översättas till talat eller skrivet språk. Istället tas de i bruk av människan genom intelligent mental artikulation som till större delen får form bortom språkets gräns.

Vad det betyder i realiteten är att det skulle vara meningslöst att försöka föreläsa/skriva och på så sätt lära någon att bli varm i kläderna som yrkesperson och brukare av nämnda teknologi. Kropp och kunskap hänger samman, vilket måste avspeglas i inlärning.

Även om det blir krångligare att förhålla sig till ett kunskapsbegrepp som inte längre premierar stillasittande och rent vetande framför kunskap såsom inflätad i sysslor så måste det senare till för att ge en rättvisande bild av vad kunskap är.

Kunskap kan betraktas som en högintressant underkategori under det vidare begreppet kunnande. Vetenskap är i nästa led en högintressant del av kunskapen, men ingen av dessa senare storheter kan göra anspråk på att omfamna allt som går att veta och kunna.

Yrkesstolthetens törnar

När möbelsnickaren och mannen bakom termen praktiskt intellekt, Thomas Thempte i boken Arbetets ära ger uttryck för vad han menar med ett verktyg ger han det en innebörd där en utövare på specifika och konkreta sätt arbetar utan maskinkraft och så att säga äger processen själv¹⁰.

I vardagligt tal används ordet verktyg mindre preciserat och kan då täcka in väldigt mycket mer.

Även om den konservativa yrkeskunskapen från skråyrken ibland talar både auktoritärt och kan framstå som något stött över att gammalt yrkeskunnande marginaliseras – som här där man vill definiera vad ett verktyg ganska snävt – så äger den som är kunnig och yrkesstolt djupgående kunskap.

Innan man ersätter denna djupa kunskap med uppdaterande idéer om det moderna projektens framfart och innan man lösgör sig från historisk ballast, i syfte att upptäcka det nya, så bör man undersöka om där finns värden att bära med in i framtiden. Och snarare än att se till den äldre teknologins potential för produktion, se till potentialen i vad den kan ge kunskapen och dess rika nyansering av sinnenas förtrogenhet.

Visst låter det nostalgiskt men betänk att förtrogenhet med ting och materia går via sinnligt umgänge med desamma. Återigen, ord är i sammanhanget bara stödspråket till det genom sysslorna tänkta.

Sättet som en hantverksmästare kan utrycka sig på i stunder då det kan låta lite trubbigt syftar nog ofta till att kunskapen inte ska kringskäras och krympa av oaktsamhet och bristande förståelse för mängden sinnesinformation som det nära umgänget med ting och verktyg odlat fram genom ett yrkesliv.

Det moderna förhållningssättet till produktion är inte hantverk med sådana enklare verktyg.

Den sker istället genom styrning och kontroll av maskiner, det vill säga tack vare abstraktioner, rationaliseringar och förenklingar som syftar till att slippa tidsödande slit.

Målet är då inte att förstå exempelvis vilken träbit som passar till vad utan istället att mala ner träet och limma ihop det till ett skivmaterial utan bökig fiberriktning så att det enkelt kan figurfräsas så alla bitar passar över allt.

Om man nu zoomar ut från gammelhantverket och ser till sitt eget yrkesutövande:

Var synliggörs hög kvalitet?

Var i yrkeskulturen manifesteras att vi är intelligenta och att vi utvecklas?

I produkterna vi gör?

I yrkesutövaren?

I teknologin?

I de teorierna vi använder?

I vårt praktiska arbete?

I administrationen av system i arbetslivet?

…

Ofta sker detta längre och längre bort från mänskliga sinnen. Tål något så vagt som en känsla att litas till, eller ska vi ersätta känslan för kvalitet med språkligt artikulerade kravspecifikationer, då med följd att kvalitet rymmer vad språket rymmer, och inget mer.

Den tysta dimensionen i kunskapen blir då amputerad och frånsedd. Har vi något att vinna på att förflacka vårt kvalitetsbegrepp till antagandet om det fullt ut mätbara – det till ord och siffror översättbara?

Frågor riktade till kunskapsparadigmets dunkel

Idén om gränsdragningen för viktig och oviktig kunskap handlar om kulturens

avgränsningar av tänkandets områden. Abstrakt tänkande är en fantastisk resurs, men vad sker med våra ”praktiska intellekt”¹¹ om det abstrakta tänkandets generella förklaringar och regler ska ersätta vår nära förtrogenhet med den fysiska omvärlden? Kunskap sitter i

kroppar – fakta däremot kan förläggas till bortomkroppsliga processer som styrs av mänskliga intentioner, men inte utförs av människor, utan i/av digital och mekanisk teknologi.

Om man vill veta vad en 4 cm tjock is håller för, hur kan man veta att en teoretiskt urval av vad som är betydelsebärande stämmer? Hur kan man veta att den av någon annan artikulerade matematiken för en sådan uträkning kommer fånga det betydelsebärande?

Detta omdöme kan dystert nog inte infångas av teorin själv utan ligger bortom den. Och pimpelfiskarens kunskap är större, även om denne råkar vara en katastrof I matematik. Hur kan det vara så? En delförklaring är respekten för den partikulära sinnesinformationen och hur summan av sådan information tecknar en erfarenhetsbank. Denna kunskap talar alltså direkt till individen i naturens eget språk, inte via abstraktioner.

Givetvis beror isen bärkraft på de specifika temperaturväxlingarna, nederbördsförhållanden för just den specifika isen samt en rad fenomen som snabbt gör kalkylen alltför omständlig.

Detta berättar teorier sällan något om. Verklig kunskap är i detta fall att ha god blick för avvikelser och kunna känna igen när det är viktiga och när de inte har stor nog påverkan.

Hur lär man sig, färdighet, förtrogenhet och omdöme? Det är en fråga om hur, var och på vilket sätt praktik och teori sammanflätas. Märk väl att praktik står först. Detta på grund av att en praktik aldrig först är en teori som sedan tillämpas, utan istället att all praktik, så som yrkespraktik, inom sig bär på dess egen kunskapsteori, vilken kommer till tals på tusentals sätt, varav endast vissa delar kan formateras till språkligt tänkande.

”Meaning is use” säger Wittgenstein¹².

Handhavandet av teknologi är något som format vårt tänkande. Det sinnliga intrycken och erfarenheterna är bärare av information som kan omvandlas till kunskap. Men den

förvandlingen kan först ske när vi sätter något i rörelse, antingen oss själva eller ett verktyg.

Tilltron till den teoretiska kunskapens räckvidd innebär i vanliga fall en särskild sorts kunskapsförlust, ofta en förlust som inte tillskrivs värde. Exformationen, alltså

informationen som man mer eller mindre omedvetet rationaliserar bort, till förmån för teorins behändiga format, anses alltså inte rymma väsentligheter. Idén att språk i snäv mening ska inrymma all kunskap är en fåfäng och dum ideologi. Tack vare en sådan gränsdragning riktas blicken skevt. Eller snarast lite väl rakt på. Skygglapparna välkomnas, för de ger fokus. Omvärldens yvighet tystas av skalpellblickens riktade fokus. Snarare är det ett resultat av att vi för att inte bli knäppa behöver systematisera vår kunskap och att öppna dörren på glänt för allt det sinnliga som språket är sämre på att fånga riskerar att göra kunskapsprojekt av olika slag fullkomligt övermäktiga. Gränsdragningen där man håller tyst kunskap kort handlar således inte om kunskapens inneboende natur, utan människans mentala begränsningar.

Teori har tankekonomi som mål och den vill knäcka koden och på så sätt slippa överflödig sinnesinformation, för att ta fasta på endast det betydelsebärande. Men när och hur

granskar vi och omförhandlar vad som utgör detta det betydelsebärande?

När det gäller naturvetenskap blir urvalet enklare, eftersom denna kunskap inte ska betraktas som uppfinningar, utan istället kan ses som att avtäcka vad som redan var sant, innan våra sinnen nådde dit.

Men bara för att denna kunskap till karaktären har sådan fantastisk fördel i fråga om

uppbyggnad, innebär inte detta att vi kan låna dess ideal till att betrakta kunskap som finns bortom naturvetenskapens fält.

Överallt där människans vilja eller aspiration finns inflätad i kunskapen släpper kunskapen greppet om det rena vetandets fält. Där kan inte längre naturvetenskaplig logik vara

ensamrådande.

Teknologi har ofta arbetslivets och fritidens nytta som dess mål. Alltså oerhört långt ifrån det rena naturvetandets områden. Ändå utbildas de som skapar teknologi nästan

uteslutande i naturvetenskap. Det kan ses som ett konkret exempel på hur det går att gå vilse i den högteknologiska kulturens ofta smala idé om kunskapernas väsen?

Hur uppstår förmågan att på djupet förstå banden mellan teori och praktik?

Förhållningssättet till språket, som bärare av kunskap, ger viktiga ledtrådar.

Språket fungerar oftast som en fantastisk resurs för tänkandet. Men andra gånger ger det språkliga sättet att tänka en sorts regi till tankarna som kan styra dem bort från tyst kunskap. Den tysta kunskapens väsen är då till exempel en självutforskad

sinnesinformation som talat direkt till hjärnan via sinnena och där ger upphov till såväl tysta som språkliga reflektioner.

Fakta eller kunskap?

Om allt färre förstår naturen genom direkt sinneserfarenheter, uppstår en dold

kunskapsförlust. 1985 myntas termen funktionell autism efter att man i mycket omfattande undersökningar iakttagit det tidiga ”kunskapssamhällets” inverkan på yrkeskunnande, i samband med att nya mer digitala tillvägagångssätt varit i bruk i ett tiotal år i bland annat Japansk industri. Detta sker alltså bara ett decennium efter att man där myntat idén om kunskapssamhället med all dess digitala tillämpningar. Det visar sig då att

produktionseffektivitet givetvis ökat radikalt men man kunde också att iaktta inskränkt yrkesskicklighet, dels enligt en äldre måttstock, men också I en mer bred bemärkelse, oberoende av teknologiska verktyg. Utrymmet för reflektion i arbetet hade lämnat plats åt

ett regelmässigt handlande som missade viktiga nyanser i yrkesutövandet.¹³

Den utbytta teknologin med dess tillhörande kunskapssyn hade i korthet gjort verktygen smartare och snabbare men på samma gång människan som arbetar med dessa avancerade verktyg mindre reflekterande, iakttagande och vaken och på samma gång mindre

yrkesstolt.

Effektivitet leder till välfärd, men är denna välfärd också en själslig välfärd? som gagnar upplevelsen att ingå i något större och meningsfullt, att se sig som en medspelare i ett samhälle med en framtid?

Samma fråga kommer tillbaka: Var ska kompetens finnas? i individer? eller tänker man att kunnande kan finnas i tekniska system och kan plockas ut endast då det behövs? Är inte det senare att oaktsamt behandla orden kunskap och fakta som synonymer?

I glipan mellan språk och verklighet får otroligt mycket kunskap rum. Denna kunskap är en tyst kunskap. Men än halva denna uppsats handlar därför om detta begrepp.

Kapitlet Perspektiv på tyst kunskap består inte av ett spekulativt filosoferande i jakt på bättre och bättre frågor, som denna uppsatsens första del bitvis ägnar sig åt. Istället är det en akademisk essä där en närläsning av Michel Polanyis bok The tacit dimension utgör textens ryggrad.

Make pictures of things

Ludwig Wittgenstein menar att användandet av ord innebär att: göra sig bilder av ting,

”make pictures of things”³⁰, alltså bilder av det verkliga. Men ord har även den egenheten att de kan bygga en helt egen värld. Somliga av oss arbetar inte längre med verklighetens förändringar annat än marginellt, istället går det att helt och hållet tänka och arbeta inom språkets egna verkligheter. En fräck jämförelse, ändå med visst fog, är att likna det

språkliga tänkandet vid turism. Liksom turismen lägger under sig nya territorier är orden på jakt efter upptäckten av något genuint, men i det samma turisten/orden anlänt, bär de med sig sin medhavda världsbild som vare sig man vill det eller inte påverkar detta det nyss

orörda, det genuina som dittills saknat yttre referenspunkter och ytterligare

förståelseperspektiv utöver de lokala. Poesin är en av de saker som kan ge språket åter dess förtrollning av upplevelsen. Dess trolleri är inget hot mot det nyktra vetandet. Tvärtom kan förundran fungera som kunskapens bränsle och språket kan ibland, som i poesin och litteraturen, hjälpa oss att ta till vara förundrans förslag om att undersöka vidare; att fortsätta på den väg nyfikenheten slungat ut oss på och först vända hem när vi vet mer.

Teknologi, området mellan vilja och förmåga

Detta arbete skrivs inom Yrkeskunnande och teknologi vid Linnéuniversitetet. Hur kommer då ordet teknologi in i en essäistisk text som denna?

Mellan den yttre verkligheten och människors inre, tänkta och upplevda verkligheter finner vi teknologin. Mellan vilja och förmåga finns dess enorma område. I det vardagliga finns det risk att vi tar ordet teknologi i bruk så att fokus hamnar mer på den del som rör förmåga, då främst teknisk förmåga, så att viljans idé- och kunskapsfundament försvinner bortom intresse. Teknologin riskerar då att bli fattigt på riktning och mening men oändligt rik på möjligheter.

Nytta och bildning

De mentala verkligheterna är individuella, alla har varsin. Ett av målen med kunskap och kompetens kan anses vara att synkronisera dessa upplevda verkligheter till gemensamma mål för samhällen i stort, och de sociokulturella undergrupper som individen ingår i.

I politik, yrkesliv och skolor tar man sig alltså friheten att omdefiniera sina respektive kunskapsbegrepp efter egna idéer om vad som gagnar gruppen. Kunskapens områden framförhandlas på så sätt ständigt i relation till en samtida och delvis lokal idé om nytta.

Bildning å sin sida är en kunskapstyp som inte på detta raka sätt har den ekonomiska eller målinriktade nyttan som slutmål.

Från vilja till handling

Kompetenta ting och kompetenta individer

När de mål som ett visst yrkeskollektiv format sig, sedan i nästa led ska transformeras till handling är teknologin ofrånkomlig. En intressant fråga blir då: är målet att teknologin ska vara smart och att människan ska understödja den ”intelligenta” teknologin?

Eller vill vi även att vissa kompetenser och förmågor finns kvar i oss och alltså inte förläggs till maskinell förmåga. Var vill vi i vår samtid och framtid dra denna gräns?

En sådan gränsdragning förutsätter att man bejakar kunskapens etiska och moraliska dimensioner, etiskt och moraliskt omdöme är alltså delar i teknologin, detta för att teknologin inte är en från samhället avskild silo av kunskap som då och då avknoppar produkter; etiken har aktier i teknologin för att - att vara människa och att ingå i en kultur är att agera och detta agerande förutsätter teknologi.

Teknologi är ett kunskapsfält där mänsklig vilja drivs in i den yttre verkligheten med hjälp av kompetens och verktyg, men inte minst omdöme.

Dialogseminarier, en metod för yrkeskulturers utveckling

Att genomdriva förändringar och förbättringar i den yttre världen är till stor del en drift mot överlevnad och känslan av mening. Dessa olika längtan och drifter tar sig så förfinade uttryck att vi bland annat odlar olika yrkeskulturer med varsina uppsättningar idéer och

”sanningar”. Det i sin tur kan ses som resultatet av i viss mån individuella idéer och inte minst kollektivt formade idéer om vad ett samhälle, en yrkeskår, ett företag, en avdelning, etcetera, vill åstadkomma.

Yrkeskunnande och teknologi är ett akademiskt område där vitt skilda yrkeskårer möts för att belysa och nyansera de egna yrkeserfarenheterna med hjälp av kunskapsteori, filosofi och ett berättande språk.

Konst betraktas här inte bara som förströelse utan även som en källa till kunskap. Inom Yrkeskunnande och teknologi använder vi dialogseminariemetoden som formaliserar en struktur där den individuella yrkeserfarenheten kommer till tals och ställs intill

kunskapsteoretiska och språkfilosofiska tankefigurer.

Egna erfarenheter möter ny läsning, den korsningen av perspektiv ligger till grund för den mångdiciplinära dialogen. Över tid möjliggör detta samtal att vi kan låna varandras perspektiv och låta oss påverkas av varandras förståelsesätt. För att en sådan process ska vara fruktsam krävs att alla i en studiegrupp redan är varma i kläderna inom sitt yrke så att där finns erfarenheter att dela. Därför är det vanligt att genomsnittsåldern i klasserna är omkring fyrtio år.

Jag som designer, tecknare och slöjdare - som idag arbetar som pedagog inom designområdet har gått i klasser inom Yrkeskunnande och teknologi, YKT, där mina klasskamrater och lärare tillexempel varit ingenjör , rektor, politiker, ledarskapsutvecklare, polis, mötesfascilitator, frisör, lärare, dansare, kock, författare, matematiker,

arbetslivsforskare, med mera.

När en mångfacetterad grupp var och en läser en och samma text utifrån varsin yrkeshorisont, för att sedan ses, högläsa texter som vi själva skrivit med avstamp i de gemensamma impulstexterna, då alstras nya förståelsesätt. Efter högläsningen tar en strukturerad dialog vid, denna process består alltså av 1.) Kunskapsteoretisk läsning där filosofiska begrepp används som nya tankeverktyg och 2.) Läsning av texter som fångar mänskliga dilemman i gestaltande språk, inte minst dramatik essäistik och 3.) Att vi skriver texter med egna erfarenheter ur våra yrkesverksamma liv där kunskaper från punkt 1 och 2 finns representerade och sänder ljus åt de egna erfarenheterna.

Under seminarierna går man sedan ytterligare ett varv. I högläsning och strukturerad diskussion fördjupar vi där de teman som har bäring på flera yrken i gruppen, eller teman där ett visst begrep eller dilemma har bäring. Seminarieledarens roll i detta förutsätter tydlig regi av stunden och att han eller hon även ger deltagarna passningar till läsning av 1 och 2 och på så sätt tydliggör vad exemplen är exempel på.

De i vanliga fall mer tystlåtna eller svåråtkomliga tankarna om yrkeskunnande kan enligt denna dialogseminariemetoden tydligare komma till tals. Det handlar om förmågan att känna igen vad som i en given stund, i ett givet rum är betydelsefullt för att ta sin

Förtrogenhet, färdighet och omdöme. Dessa tre ord är även underkategorier i begreppet Tyst kunskap. Termen är en lite olycklig översättning av Michel Polanyis Tacit knowing, som i sin tur har viktiga tankelån från Ludwig Wittgensteins the unsayable.

Världen som den är och världen som vad vi gör den till

Vissa av oss arbetar direkt med att forma själva verktygen som i snäv mening utgör teknologin, medan andra tar dem i bruk. Oberoende av vilken del av det teknologiska samhället man verkar inom tar man som yrkesverksam del i det. Idén om vad teknologi är kan vara mycket bredare än hur den ofta tar form inom enskilda högteknologisk praxisar, och för att tala klarspråk: den bör vara det, för att det gagnar vår demokrati och

kunskapssyn. Teknologi angår alla. Teknologi är central för hur människan förenar idéer, kompetens och vilja om med dessa skapar sig sina egna verktyg för att omforma natur till kultur, ja för att forma sig sin livsvärld.

Mellan världen som den är och världen som vad vi gör den till finner vi teknologin. Den är summan av verktyg, och med dessa verktyg sammanflätade kompetenser, som vi

människor tar i bruk för att rikta vår vilja mot en specifik del av verkligheten och omforma denna del efter våra syften. Alla ting som ingår i kulturerna har omformats på detta sätt av vilja, kompetens och teknologiska hjälpmedel. I denna utzoomade filosofiska benämning av ordet blir teknologin central för väldigt mycket av vad vi företar oss.

Denna uppsats avgränsar sig till kunskapsakten i enklare teknologi. Inte för att jag skulle vara någon nostalgiker som längtar tillbaka till en annan tid, utan för att de

händelseförlopp där ny kunskap tar form lättare kan iakttas när de tekniska verktygen är enklare. De enkla verktygen gör det alltså möjligt att lättare se in i processen där nytt kunnande tar form.

Design teckning och slöjd

Att jag som skriver är designer, tecknare och slöjdare kommer därför också bli synligt i exemplen eftersom dessa relativt enkla, men på samma gång kunskapskrävande, fält är vad jag i yrkesmässigt kan något om.

Jag vill alltså ta teknologin till en annan diskurs än där alldagliga tolkningsföreträdet av

ordet riktar blicken mot mekanik och digital spetskompetens och i stället använda teknologi som en kunskapsteoretisk term, enligt tankarna ovan.

Yrkeskunnande och teknologi, kort om ämnets historia

Området Yrkeskunnande och teknologi har tagit form på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och är en kulturkritisk disciplin som skolat teknologer till bredare

bildningsperspektiv än de man normalt får sig till livs på tekniska utbildningar. KTH var områdets hemvist från 1995-2009. Efter det har det tagit bo på Linneuniversitetet i Växjö och Kalmar. Över tid har det visat sig att formatet varit minst lika lyckat om man korsar kunskapsfält, inte bara på så vis att teknologer odlar ny förståelse ur möten med konst, filosofi och humaniora och bildning genom läsning av klassisk litteratur, utan även genom att studiegrupperna rymmer olika yrken.

Gör det själv – Tänk själv

Kompatibel med sin omvärld blir den som i en kapitalistisk samhällsstruktur är mer lojal mot ett nyttobegrepp som definieras uppifrån av andra. Detta kan jämföras med en

självdefinierad syn på kunskap, bildning och mening. På ena utkanten av kunskapens stora fält en finns gör-det-själv-kompetensen, den är jordnära och praktisk men även av

reflekterande sort och applicerbar till att ta saker i egna händer och forma sin direkta omvärld med sina händer.

Ett annat ytterområde i kunskapens fält är filosofi, som bland annat genom att rymma tankeexempel blir till verktyg för att tänka klarare. Filosofin kan vara ett motgift mot att förälska sig i den snabba eller enkla sanningen, det kan vara resonerandets konst och ses som en stödvetenskap som kan appliceras på nästan alla andra kunskapsfält.

En av de många förändringar som det högteknologiska paradigmet ser ut att medföra är att styra oss bort från dessa två sätt att ta vår intelligens till användning.

Långt ifrån båda dessa kompetenser finner vi ett helt annat ideal: Att vara leverantör och konsument enligt andras tankar och definitioner av mål, mening och nytta.

Den samhällsmedborgare som inte söker annan mening med sin tillvaro än att behandla verkligheten som en given uppsättning regler att följa; den som inte önskar, eller förmår se något mer än konsument- och producentrollen, är en lydig medborgare som skulle märka liten skillnad mellan demokrati eller diktatur. Utan nämnvärd kontakt med de två nyss beskrivna vägarna till frihet och kunskap blir att vilja det samma som att följa. Även den som underställer sig är auktoritär, i så motto att den tydligt bidrar till auktoritära mönster.

Verkligheten är aldrig självklar utan i ständig omförhandling. Den fria människan står i evigt krig mot liknöjdhetens förlamningsprocesser där löften om komfort byts in mot makt över individens vilja och förmåga. En tillspetsad fråga blir i förlängningen av dessa

resonemang:

Ska vi ha teknologin till att kunna och att förstå mer, eller till att slippa kunna eller behöva förstå mer?

Om verktyget är ”dumt”, kan människan behöva vara mer vaken, intagande och precis, vilket kanske inte är så dumt om målet är kunskap.

–Ta tillbaka vad som är ditt.

–Var lätt som en fågel inte som en fjäder¹⁴.

–Bara genom medveten handling och uppövad förmåga gör man om ett fall till en rörelse framåt.

Kunskapssyn och teknologi 2

Kunskap är långt mer än ett avtryck av de teknologier som vinner mark i samtiden. För att ta notis om den glipa där teknologisk kompetens på smygande sätt rinner ut ur

yrkeskulturer behöver man se med en historisk blick.

Att ta fasta på arbetssysslors koppling till vad vi anser vara kunskap är en central tanke inom området Yrkeskunnande och teknologi.

Där verktygen är ”dumma”, behöver man själv vara mer vaken, intagande och precis.

Detta gör att äldre teknologier alstrar en annan och motsägelsefullt nog, ibland en rikare kunskap.

Nästa fråga blir: Är denna kunskap av värde?

Eller bör vi ersätta den med abstraktioner och förmågan att handha information effektivt, att upphandla snarare än att skapa rätt saker? Att internalisera kunnande och att praktiskt ta den kompetensen till användning, tillhör det förgångna?

Slöjd som tankeformat

Att slöjda avgränsas här till sysslan att skapa bruksting utan att använda ritning. I likhet med mängder av andra praktiskt intellektuella sysslor representerar slöjden en typ av tänkande som är på glid ut från dess tidigare position som ett självklart inslag i ett samtida kunskapsbegrepp. Även om små renässanser för slöjdens enkla gör-det-själv-idé och lärande genom att prova förstås fortfarande ligger och pyr som exklusiva inslag i samhället.

Den slöjdinriktning som jag som skriver har erfarenhet av är främst trähantverk med skärverktyg. Och då vanligen i färskt trä som väljs då den står på rot, inte plankor och

lång fanns två texter om träarbete med, en där snickarmästaren Beth Moen intervjuades och en om bildhuggaren Per Nilsson Öst. Vid intresse, välkommen att kontakta förf.)

Från natur till kultur: En generell bild av händelseförloppen

Omvandling från natur till kultur, eller lika gärna från halvförädlad råvara till färdig artefakt, är ofta relativt lätt att sammanfatta. En sådan generell beskrivning kan vara: Två material möts, med en liten kontaktyta, som involverar förflyttning. Interaktionen syftar antingen till att dra ifrån, eller att lägga till, eller att blandning sker. I sådana små möten styrda av mänsklig intention övergår natur till kultur. Detta oavsett om det sker med enkla verktyg eller avancerad maskinell utrustning.

Tänk i (tänk efter/tänk före)

om handlingsutrymmet i kunskapsakten

I en teknologi som skapas för att ge våra kroppar ledigt är dessa möten mellan verktyg och material mindre besökta av våra kroppar och intagande sinnen och därmed också mindre besökt av våra tankar. Den typ av tankar som tänks i sysslor, inte bara om eller inför sysslor, får i nyare teknologi ett annat, ofta mindre, utrymme.

Vi sköter alltså omvandlingen från ett allt större avstånd. Om- och inför-kunskap uppvärderas framför kunskap i och genom. Denna drift mot abstrakt tänkande hänger samman med modern teknologi och när man ser det från andra hållet, är den samtida teknologi också skörden av ett mer abstrakt tankeideal.

Detta får konsekvenser bland annat för vår förståelse av omvärlden, som i ekologi, skriftspråk, materialkunskap och mekanisk innovation, konst och så vidare. Förändringen rymmer förstås enorm potential, likväl som hot för historiska sätt att komma nära och därmed förstå naturen; den natur som vi fortsatt verkar i, den som nu och i alla tider utgör roten till vår existens.

I slöjdsysslan, här med exempel från träslöjden, tillverkas artefakter, vars

tillblivelseprocesser kan ses som ett sorts dialogiskt loopande som motsvarar hermeneutisk tolkningsmetod. Träslöjdandets arbete är inte tolkning i formatet ord, utan med bilder och andra sinnesförnimmelser om ting som tänkandets format. Men man kan låna termen

Hermeneutik främst från texttolkandets praktik, och dess grundfråga: Vad är det som visar sig och vad är innebörden i det? Välkomnandet av en föränderlig och ständigt

vidareutvecklad förståelse är gemensam för både arbete i ord och i trä¹⁵.

Detta varv efter varv-tänkande, som hela tiden bygger mer kunskap, ur konkreta

erfarenheter, fördjupar och förskjuter utkikspunkten, genom tankens, handens och blickens artikulation i varv efter varv, där samtliga delar kommer till tals och lyssnas till.

En säkerhetsmur mot naturen

Naturen är ett kretslopp som innefattar liv och död. Artefakter av hög förädlingsgrad har till upplevelsen rört sig bort från påminnelser om naturens kretslopp. Den släta ytans

perfektion, och en form som tydliggör att tinget är något annat än sådant som växer eller lever, formar upplevelserna av tinget till att bli mer ahistoriskt och oberoende av det kretslopp som det nu kan sägas revoltera mot. Förnuftets triumf, kulturens och teknologins segrar, manifesteras genom utsagor som vi förnuftiga människor omger oss med, utsagor i ord och i ting.

De högt förädlade tingen understryker att vi med vår intellektuella kapacitet besegrat hotet att naturen ska rycka tillbaka vad som tillhör den och svälja in det i sitt enträgna kretslopp av liv och död. Exempelvis en växt har inte på lika tydliga sätt en början och slut som en artefakt. Växtens direkta kontakt med den jord som senare ska ta den tillbaka påminner om det kretslopp som våra lösryckta och högt förädlade artefakter frigör sig från.

Vi upprättar en tänkt, och i ting manifesterad, säkerhetsmur mellan kulturen och naturen.

Detta genom att förtydliga vad som tillhör oss och vad som tillhör den. Tanken på livet i en koja väcker inte bara olust genom bristen på komfort, den utsuddade gränsen mellan natur och kultur påminner indirekt om att också vi ingår i detta kretslopp, och vem känner för att gå runt och tänka på döden utan att kanske ens lyckas sätta fingret på att det är det hon gör?

Känslan av vagt och odefinierbar olust eller äckel hänger intimt samman, rädslan för döden. Materiell artificialitet uttryckt i ting fungerar som en tänkt försäkring mot detta obehag¹⁶.

Sett ur det här ljuset fyller högteknologin helt andra funktioner bortom de rent praktiska.

Den får oss att glömma vår dödlighet, vilket kan ses som det närmaste den sekulära människan kan komma idén om ett evigt liv.

Vet du vad du håller på med? Trevar du dig fram?

Nu återgår vi till framställningen av ting. Utrymmet för att utveckla och förfina en syssla spänns ut över en längre tid för den som väljer att tillverka något med ett manuellt produktionssätt. I den fysiska kontaktytan mellan händer, verktyg och material får det praktiska intellektet för varje timme av uppmärksamt arbete mer och mer intryck som kan användas till reflektioner om ännu ett sätt, möjligen bättre. För den som väljer att arbeta på så vis äger en sorts förhandling rum mellan intention och råmaterial som, utan att man medvetet eftersträvar det, gör att tinget fortsätter att formas under hela processen.

Utrymmet för reflektion växer alltså i en enklare teknologi.

Utveckling av människa eller teknik

Återigen blir frågan: är dessa reflektioner av värde? Ska vi lämna dem bakom oss till förmån för smartare sätt att arbeta? Nöjer vi oss med att produkten är smart eller är ytterligare mål att även ge utövaren mer kunskaper genom själva sysslan?

Vår effektiva teknologi, som allt oftare ger kroppen ledigt, vad gör den med vår syn på kunskap? Hur disponeras kunskapen mellan konstruktör och brukare när verktygen är så avancerade att vi inte längre fullt ut förstår och än mindre tillverkar våra egna verktyg.

Hur opererar vana, minne och idén om ständig utveckling och förbättring i allt detta?

Är det produkten, processen eller kunskapen som primärt utvecklas?

Sker utvecklingen på bekostnad av något?

Äldre kunskaper i nyare teknologi

Enkelt hantverk kan ge kunskaper som är relevanta också för arbeten i en senare teknologi.

Här finns otaliga exempel att tillgå, fotografi och mörkrumsarbete kan ge bildande kunskaper för hanteringen av samma moment i den digitala eran. Att kunna snickra en möbel av lösvirke, utan att använda pressade eller gjutna skivmaterial ger, genom den ökade svårigheten, mer kunskaper om äldre möblers utformning, där funktionalitet,

material och estetik präglas av träets och verktygens inneboende logik. De olika möblerna får radikalt olika bäst-före-datum och det slitage som åldrar dem kan antingen vara

blickens eller kroppens, men en möbel gjord av pressat spån (som de flesta av idag) kommer aldrig fylla tvåhundra år, vilket nästan varje konventionellt snickrad möbel har potential till (om den genom sin form också tål ögats slitage).

Att texta en skylt för hand gör att den som håller i penseln reflekterar över hur bokstäverna blir som mest tydliga. Den lekman som istället skriver ut en skylt flyttar sannolikt sitt fokus till mindre utmanande frågor som: gillar jag typsnittet? Får orden plats? Många av oss arbetar inom områden där effektiviseringen, och med den även kunskapsförlusten av reflekterande slag, välkomnas. Det lättare arbetet anses då vara prioriterat framför den kompetensförlust som den nya teknologin ger. Man får kraft över till annat. Men eftersom teknikens inverkan på arbetsliv sker på bred front sänks också förväntningarna ibland, liksom obemärkt eftersom alla påverkas samtidigt.

Den kokta grodan

Den groda som sätts ned i en gryta svalt vatten kan finna sig mysigt till rätta då

temperaturen sakta stiger, intill den punkt då den inte längre förmår hopp ur, och strax därefter ska den upptäcka att den inte längre lever. Om den istället kastats ned i en kokande gryta hade den med all sannolikhet hoppat ur. Svedd men levande.¹⁷ Det krävs vaken och kritisk blick för att märka av temperaturförändringarna i såväl grytor som högteknologiska samhällssystem.

Grafisk form, handlar mycket om att handskas väl med format och standarder. Då

slutresultatet är på skärm och inte papper arbetar man helt inom dessa tekniska standarder

som då är mer absoluta. Finliret som för pappersprodukten skedde bortom standarden, där man så att säga stämde instrumentet till att bli än mer tilltalande och kommunikativt, får inte rum när ett budskap ska passa på olika skärmstorlekar. Vi har vunnit något,

tillgänglighet, men själva budskapets tonalitet blir enklare och trubbigare.

Intressehierarkierna där formgivaren månar om läsarens vakenhet och nyfikenhet kan inte längre få rum med samma nyanser i den strängare standarden.

Ett av få områden där det finns konsumenter som inte godtar liknande förändringar är inom mat och dryck. Matprogram med stjärnkockar, lyxrestauranger, vinkännare, med mera, får tack vare att konsumenterna har kvar sin känslighet för smaker ett bibehållet intresse.

(Även trender och mat som statusuttryck spelar givetvis in.) Medan känsligheten för god grafisk form snabbt går att byta ut mot uppskattningen för mer tillgängliga, men på samma gång trubbigare, visuella budskap där text plus bild är just text plus bild; alltså inte en samstämmig helhet som det får ta lite tid (läs pengar) att utforma.

Att göra avkall på perfektionen, för att förespråkare av ny teknik erbjuder alternativ till det mänskliga handlaget, tycks inte ske över allt inom smakernas värld. Är det så att

smakområdenas stadigare idéer om kvalitet i högre grad kan förstås av lekmän? Eller står smakerna under mindre påverkan av teknikens framsteg, jämfört med de estetiska

upplevelser som intas med blicken? Inte utan avund kan man betraktar de lyckligt lottade esteter som haft förmånen att ha valt smakerna som sitt yrkesområde.

Kunskapssyn och teknologi 3

Händerna är länken mellan viljan och ett ting som tar form

Som designer skiljer man mellan utvecklingsarbete och gestaltningsarbete. Det första handlar om att nyansera frågan, det andra svaret.

Frågan är delvis artikulerad i ord, men också i bortomspråkliga funderingar, svaret är ett resultat av tingligt tänkande och görande. Resultatet är ofta en produkt.

Säger man att en produkt har en design ser man design utifrån, som ett ting med en design, det är det vanligaste sättet att förstå ordet design, på svenska. I det här arbetet avses istället processen att designa, viljans artikulation, där artefakten och ett skissande arbete mot den färdiga artefakten, utgör tankens språk. Ord används också men kan inte anses vara dessa tankars huvudsakliga format. Att designa är att växla mellan tankens svalka och nyktra distans och ivern att göra, göra om och göra bättre. Sysslan rymmer reflektion av flera slag, dels att reflektera genom att låta kroppen visa vägen och justera med hjälp av blicken vartefter, och dels att tänka före och att försöka lyda tankens utstakade väg. Båda dessa sätt är verktyg för fler och bättre nyanser i såväl kunnande som resultat. Det ena på saktfärdig logisk väg, det andra på intuitiv med ett mer impulsivt testande. Och i resultatet ska dessa två världar sammanflätas så att produkten upplevs självklar, oavsett om den betraktas främst med förnuft eller främst med känsla. Man reflekterar över det nyss gjorda, zoomar ut och justerar, i varv efter varv tills den bubblande känslan av att närma sig det klara

resultatet kittlande gör sig påmind.

Överlag är länken mellan viljan och alla de ting som finns i vår värld, som inte är funna i sin naturliga råhet, ting som på ett eller annat sätta passerat människans viljeakter där händerna är de inbyggda verktygen som gör det hela möjligt. Händerna är även vad som gjort oss till de människor vi kommit att bli, genom vår mångtusenåriga historia. Våra fingrars position och finmotoriska potential är central för hur vi utvecklat våra intellekt.

Teckning som verktyg för design

Teckning är som språkgemenskap betraktat en liten, liten förståelse-ö. Det i sig handlar inte så mycket om att linjens språk skulle vara begränsat utan snarast om en samhälleligt

utbredd läsovana då det kommer till tankar artikulerade i linjer. Läsare av text är så fantastiskt mycket mer rustade att förstå än då samma människor läser linjer. Vad jag menar med det är att om en person ägnar en timme åt att skriva en text, och i denna förädla sin tankes klarhet till ett välskrivet A4 så är det papperet något som läsaren sedan kan tänkas ägna flera minuter åt att tränga

in i.

Hade samma timme ägnats åt att teckna på ett berättande sätt hade läsaren av bilden sannolikt kastat en blick och slappt fällt ett omdöme som lika gärna kan tänkas fokusera på smak som innehåll, detta istället för att tränga in i bilden och aktivt söka runt i dess

innehåll.

Och hade tecknaren arbetat på de yttersta gränserna för sin personliga logik hade bilden kanske tappat läsarens uppmärksamhet. Den delade överenskommelse om tolkning som måste till för att bildens kommunikation ska nå fram är något som tecknaren hade svikit om hon jobbade på de yttre gränserna för sitt linjespråk. Att somliga kan ta till sig abstrakt konst och andra inte sätter fingret på kommunikationens räckvidd och vilken delad

basförståelse som krävs. Exemplet rör tankar uttryckta med linjen som språk, råa fakta å sin sida utan subjektiva dimensioner, så som kartor och tekniska ritningar har en mer fast tolkning och en form som i högre grad styrs av konventioner.

Förståelsegemenskap

Textens och ordens förståelsegemenskap är så utbredd att den sträcker sig långt över landgränser, böcker översätts och vinner läsare på andra kontinenter. Men inte minst det faktum att pocketböcker säljs i mataffären och på Pocket shop pekar på vår vana att ta del av andras lagrade tankar i formatet text. Men inte på samma sätt tecknad bild. Foto visst.

Men där ryms inte på samma sätt en möjlig värld. Fotots baskoncept är att fånga en skärva av den verkliga världen, iscensatt eller inte.