H ISTORISKA INSTITUTIONEN Rädda Norge
När Norge bad Sverige om hjälp mot tyskarna våren 1945
Masteruppsats 45 Hp Författare: Cim Sehlin Handledare: Niklas Stenlås Examinator: Mikael Byström Ventilationsdatum: 1 juni 2018
ABSTRACT
My master thesis concerns Sweden during the Second World War, and Sweden´s relation to occupied Norway. During the last spring of the war, German troops still sized 300 000 men terrorized the Norwegian country and populations. Troops evacuated the population in
“Finnmark” and destroyed their settlements. As afraid of continued destruction of Norwegian industrial and other interests, the Norwegian government, now seated in London, appealed to Sweden at the beginning of February for a possibly coming and needed military help against remaining German soldiers. Sweden hesitated and waited for the end of the war to come and didn’t want to make any commitment of future actions, but ostensibly started up planning for an eventual military intervention. In April the Norwegian government appealed once again for help and suggested Sweden to mobilize the military as a press on the germen remaining troops to surrender. Sweden hesitated once again and consider to have had full information of the situation in Norway and therefore could hold an opinion of an inoffensive end to the war in Norway. The Norwegian government went very upset, not accepting another state to have better information of the situation in their own country and felt betrayed by Sweden. This thesis tries to describe the disagreement between the two countries and to scrutinize the information Sweden could have had to assert a position of a peaceful end in Norway.
Keywords: norsk oro, mobilisering, intervenering, regering, försvarsstaben, kapitulation
Innehållsförteckning
ABSTRACT 1
1. INLEDNING 3
1.1 Introduktion 3
1.2 I ett Norden i krig. 5
1.3 Tidigare forskning 8
1.3.1 Analys av tidigare forskning med frågeställningar. 11
1.4 Teori och Metod 12
1.4.1 Vad är neutralitet? 12
1.4.2 Teoretisk utgångspunkt. 15
1.4.3 Materialet och dess avgränsning. 16
1.4.4 Metod och disposition. 17
2. UNDERSÖKNING 19
2.1. Relationer med Norge vid krigets inledning. 19
2.2 De norska hänvändelserna 22
2.2.1 Den Norska oron över slutet på kriget. 22
2.2.2 Reaktioner i den svenska regeringen. 25
2.2.3 Norska regeringen vädjar igen om ett svenskt agerande 29
2.2.4 Sveriges riksdag debatterar 33
2.3 Svensk information om situationen i Norge 37
2.3.1 Om det civila samhället 37
2.3.2 Om tyska militär i Norge 38
2.3.3 Nya upplysningar om tyska styrkor. 41
2.4 Norska folkets villkor för ett svensk ingripande. 43
2.5 Det svenska försvaret och dess möjligheter 45
2.5.1 Svenska försvarets situation inför krigsslutet. 45
2.5.2 Planering för intervention. 47
2.6 Himmler, Schellenberg, tyskt bål och krigets avslutning i Norden. 50
2.6.1 Greve Folke Bernadotte har samtal med Himmler. 50
2.6.2 Givande möte på Reisen. 51
2.6.3 Upplösning – kapitulation i Norge 52
3 Resultat och avslutning 55
3.1 Sammanfattande diskussion 55
3.2 Svaret på huvudfrågan, Hade Sverige grund för sin tveksamma hållning? 58
3.3 Några efterord 58
Tabellförteckning 59
Förkortningar 59
KÄLLOR OCH LITTERATUR 60
Otryckta källor 60
Riksarkivet i Stockholm 60
Beskickningsarkivet (placerad i depå Arninge) 60
Beredskapsverket arkiv (BV) Placerad i Krigsarkivet 60
Krigsarkivet i Stockholm (KrA) 61
Tryckta Källor 61
Litteratur 61
1. INLEDNING 1.1 Introduktion
Det föreligger heller icke ännu någon framställning om intervention. Vad som förts på tal är vissa militära dispositioner för att vi skall kunna vara beredda att lämna snabbt bistånd om sådant skulle påfordras för att betvinga ockupationsstyrkorna. Om den verkan sådana dispositioner kunna få råda meningsskiljaktigheter.1
Ovanstående citat som är hämtat från Statsminister Hanssons tal den första maj 1945 inleder denna masteruppsats och beskriver de meningsskiljaktigheter som rådde mellan de svenska och norska regeringarna över verkan av de militära och diplomatiska åtgärder Norge önskade att Sverige skulle utföra våren 1945. Dessa för enligt den norska regeringen kunna säkerställa ockupationens upphörande i Norge vid andra världskrigets slut. Uppsatsen teoretiska utgångspunkt är småstatsperspektiv och att den svenska regeringen anpassade sin politik emot Tyskland i egenskap av ett mindre land med avsikt att hålla landet utanför kriget till varje pris.
Denna avsikt var rådande ända till krigets slut hävdar uppsatsen och präglade den svenska regeringens tvekande till att gå de norska önskemålen tillmötes och skapade meningsskiljaktigheter länderna emellan.
Efter nyåret 1945 med de allierades framryckningar och den tyska Ardenneroffensivens misslyckande blev det allt tydligare att slutet på andra världskriget nu närmade sig. Den tyska armén hade retirerat från norra Finland in i Nordnorge där de tvångsevakuerade befolkningen och skapade allmän förödelse i sin väg. Även på andra platser terroriserade de kvarvarande tyska trupperna det ockuperade Norden och dess befolkning.2 Ockupationen av de nordiska länderna skulle förhoppningsvis komma till ett snart slut genom att de tyska trupperna i Norden skulle samtidigt nedlägga sin vapen so den allmänna tyska kapitulationen. I Norge fanns över 300.000 kvarvarande tyska soldater men osäkerhet var stor och åsikterna delade, över hur dessa trupper skulle agera vid det kommande tyska sammanbrottet. Den norska exilregeringen i London, och senare även danska Frihetsrådet, var skeptiska till ett kommande fredligt slut och hävdade att det fanns skäl att tro att så inte skulle bli fallet.
Därför kom i början av februari 1945 från den norska regeringen i London en framställning till den svenska regeringen med önskemål om ett svenskt agerande och därefter ytterligare en i april. Först ett diplomatiskt agerande i februari och sedan under april med önskemål om förberedelser för en eventuell kommande väpnad svensk intervenering i Norge.3 Sverige skulle visa att man inte stillasittande skulle acceptera en fortsatt ockupation av Norge efter en allmän tysk kapitulation. Interveneringsförberedelserna skulle kunna, även om de inte förverkligades,
1 Hansson 1945, s. 232.
2 Oldenburg 2008, ss. 405, 408; Sandvik 1975, s. 38.
3 Norges Forhold III, ss. 303, 306.
utgöra ett hot mot de tyska trupperna. Möjligheten av ett kommande svenskt ingripande skulle därmed minska den tyska viljan till fortsatt krig.4 Regeringen i Sverige var dock mycket tveksam, förhalade frågan och ville gärna tro på ett fredligt krigsslut i Norden med en tysk nedläggelse av vapnen. Det svenska utrikesdepartementet ansåg sig genom norska kontakter ha god information om situationen i Norge och kände även till det tyska Wehrmachts uppgivenhet och hävdade därför att en intervenering inte skulle komma att behövas. Den svenska regeringen ansåg att alla former av ett hot negativt skulle kunna inverka på en möjlig fredlig upplösning.5 Under våren blev den norska regeringen i London allt mer irriterad över den svenska regeringens ovilja att agera och som dessutom ansåg sig ha bättre överblick av situationen i Norge än dem själva. Det svenska utrikesdepartementet och regering menade ändå sig fortfarande ha fullt fog för sin tvekan. Men var det verkligen som så att vi i Sverige hade bättre kunskap än norrmännen själva och i så fall, på vilket sätt hade man tillskansat den informationen som inte Londonregeringen kunde erhålla? Om länderna hade samma information, varför rådde det då så stora meningsskiljaktigheter över nyttan av det agerande som norrmännen önskade av Sverige? Som vi kommer att se i avsnittet över tidigare forskning finns det hittills inget arbete som har studerat informationen som den svenska regeringen erhållit över situationen i Norge och därför en sådan studie är intressant. Detta även i belysning av att det då samtida norska påståendet att bristen på svenskt agerande berodde på en svensk illvilja p.g.a. unionsupplösningen 1905. Var det illvilja från svensk sida, en vilja att hålla sig utanför kriget till varje pris och inte god kunskap över den norska situationen med de kvarvarande tyska styrkor som styrde den svenska hållning? I så fall fanns det ett allvarligt problem i de norsk–svenska relationerna som även kan påverka nutida relationer. Detta skulle också kunna förklara divergensen av ländernas tolkningar över nyttan av ett svenskt agerande.
Allierade styrkor hade mycket svårt att komma till undsättning och hade inte heller upprättat någon planering för ett kommande ingripande i Norge och/eller i Danmark. Geografiska problem och stor brist på tonnage gjorde att någon allierad aktion inte kunde förväntas förrän efter det tyska nederlaget. Situationen i Norden eskalerade under 1944–1945 och tvingade UD att börja studera olika möjliga utgångar av den tyska ockupationen och under våren planera för en eventuell nödvändig intervenering av både Norge och Danmark. Redan 1940 då dessa länder besattes av tyska trupper, hade försvarsstaben initierat studier av ett antal möjliga krigsfall ifall tyska trupper skulle komma att anfalla Sverige från norskt territorium. Dessa studier kunde nu ligga till grund då försvarsstaben 1942–1943 på eget bevåg började dra upp riktlinjer för en intervenering av både Norge och Danmark.6 Denna interveneringsplanering hade hittills skett
4 Chiffertelegram till Beck-Friis i London från UD den 17 april. HP01/An, vol. 116–118, RA/M.
5 Chiffertelegram 14 april till beskickningen Oslo. 230083, F3 PT London vol. 1, RA/A; Norges Forhold III, s. 316;
Förhandlingarna, s. 18.
6 PM Försvarsstaben 26/11 1942, PM dito 2/12 1942. 009:Ö, BV; Furtenbach 1956, sid. 6;
utan dåtidens politiska medvetenhet och väckte därför stor förvåning när regeringen under våren 1945 tillfrågade försvarsmakten om möjligheten med en aktion.
När planerna under april 1945 formulerades i detalj var regeringen därefter kontinuerligt informerad även om det från politiskt håll både troddes på, och arbetades för en fredlig lösning.
Greve Bernadottes samtal med Himmler angående de vita bussarna och hemtransport av politiskt fängslade norrmän och danskar, kom under senvåren även att innefatta förhandlingar om en nedläggning av vapnen i Norge. I slutet av april inbjöds en representant från den norska exilregeringen i London att komma till Stockholm för samtal som tills nu enbart skett genom skriftväxling. Sveriges regeringen beslutade också i april att ge militären extra medel samt inkallade olika kårtruppförband för intryckning den sjunde maj vilket senare ändrades till den fjärde. Samma dag lade tyskarna ner sina vapen i Danmark och all planering stoppades gällande Danmark, men för Norge var osäkerheten fortfarande stor hur tyskarna skulle reagera ända fram till den 7 maj.
1.2 I ett Norden i krig.
I det svenska arvet fanns en stor generell rädsla för Sovjet eftersom Ryssland var den gamla antagonisten men någon motsvarande rädsla fanns inte för Tyskland. I början av kriget var de tyska influenserna traditionellt ganska betydande. Det fanns några högljudda protyska grupper, dock var den partipolitiska nazismen mycket liten. Sympatierna för det tredje riket visade sig ändå vara stora när Riksföreningen Sverige–Tyskland bildades i december 1937.7 Zetterberg anser att Sverige var ideologiskt fientligt till Nazismen och att samlingsregeringen hade folkets stöd liksom den svenska generellt hållna neutraliteten. Tyskland kunde inte splittra den svenska nationen politiskt och dessutom var Sverige och Tyskland beroende av varandra ekonomiskt och försörjningsmässigt genom den gemensamma handeln. Nationen stod enad mot det tyska trycket bortsett från dessa mindre nazistiska grupper likaså kampen för nationell självständighet som fri nation. Denna politik hade så stor nationell uppslutning bland politiker och hos befolkningen menar Zetterberg att den inte kan ifrågasättas i efterhand.8 Sverige hade flera viktiga resurser såsom skog, vattenkraft, och betydande tillgångar av järnmalm. Detta tillsammans med Sveriges geografiska läge vid sidan om krigförande områden utgjorde enligt Baker Fox en betydande faktor till att landet kunde hålla sig utanför kriget.9 Tyskland hade varken ekonomiska, politiska eller militära möjligheter till en front så långt norrut med betydande svårighet av långa transporter under tidvis svårt vinterklimat.10 Sverige lyckades få sin neutralitet accepterad av de krigförande länderna trots stundtals hård kritik från dessa eftersom handelsmöjligheterna med Sverige var en
7 Oredsson 2001, s. 205.
8 Zetterberg 2002, s. 19.
9 Baker Fox 1959, ss. 109–114; Zetterberg 2002, s.11.
10 Zetterberg 2002, ss. 12–13.
viktig faktor för bägge sidor. De var i behov av svenska industriprodukter och därigenom beroende av ett gott handelsklimat. Tyskland kunde inte riskera tillförseln av nödvändig malm till sin krigsindustri och insåg att en alltför stor press mot Sveriges handel med de allierade skulle slå tillbaka på dem själva.11 För Sverige som inte var självförsörjande med bränsle och drivmedel, var handel helt nödvändig för importen av förnödenheter under kriget. Såsom instängd i Östersjön eftersom Skagerak var blockerad, utgjorde Tyskland i huvudsak den enda möjliga handelspartner vid sidan av den begränsade lejdtrafiken från Göteborg till England.12 Med rädsla att hamna i samma bekymmersamma försörjningsläge som under första världskriget, upprättade därför Sverige redan före kriget handelsavtal med både Tyskland och England. Landet var relativt självförsörjd med livsmedel, men saknade kolonialvaror, bränsle (dvs. kol koks, brännolja mm) och råvaror för sin industri. Därför var importen och exporten under kriget av fundamental betydelse för den svenska ekonomin. Regeringen insåg att synen på neutralitet inte skulle komma att vara densamma som innan kriget och att handelsavtalen var ett sätt att försöka etablera respekt för Sveriges neutralitet.13 Neutralitetspolitik och krigshandelspolitik hänger samman menar Hägglöf, därför att utan utrikeshandel skulle näringslivet och folkhushållningen inte kunna behålla sin inre styrka och landet sin försvarsförmåga.14 Handeln med Tyskland med järnmalm i utbyte med för Sverige nödvändiga varor, har efter kriget kritiserats men var enligt folkrätten inte ett neutralitetsbrott. Under 1940–1942 kände den svenska regeringen sig hårt trängd av den tyska dominansen och därför kunde inte Sverige föra sin tidigare jämbördiga politik mot de krigförande länderna utan favoriserade starkt Tyskland.
Tyska UD var mycket upprörd över den svenska tyskfientliga pressen och den tyska kritiken blev allt större efter 1940. Svenska regeringen fruktade att det skulle kunna leda till ett anfall mot landet. Regeringen såg därför nödvändigheten av allt mer omfattande maktmedel för att begränsa en alltför frispråkig press. Den första februari inrättades svenska informationsstyrelsen som utgav information (de så kallade grå lapparna) över vad som inte borde publiceras. Den statliga presspolitiken innebar censur, beslag utan rättegång och transportförbud på statliga kommunikationer av vissa tidningarutgivningar.15 Den svenska flyktingpolitiken under 30-talet och de första krigsåren, var mycket restriktiv där allmän förföljelse och ekonomiska problem inte var tillräckliga skäl för inresa. Förändringen kom 1943 när först de norska, och sedan de danska judarna, skulle transporteras till koncentrationsläger. En flyktingström kom från både Norge och Danmark och många kunde fly till en säkrare tillvaro i Sverige.
Sverige, omringad av tyskkontrollerade områden, kunde inte hoppas på hjälp från England utan stod ensam i norra Europa. Landet hade liksom många andra länder, kraftigt nedrustat enligt
11 Baker Fox 1959, ss. 117, 126.
12 Se exempelvis Hägglöf 1958, Svensk krigshandelspolitik under andra världskriget.
13 Wahlbäck 1986, s. 38; Boheman 1964, ss. 11ff, 79ff; Baker Fox 1959, ss. 118–121.
14 Hägglöf 1958, s. 10.
15 Zetterberg 2002, s. 22; Oredsson 2001, s. 236.
1925 års försvarsbeslut i en allmän europeisk utbredd tro på fred och att det stora kriget inte kunde upprepas. Den svenska krigsmakten började upprustas under mitten av 1930-talet och speciellt efter den tyska ”Anschluss” av Österrike, men försvarsförmågan var fortfarande svag i början av kriget. Den ännu inte uppbyggda försvarsmakten, instängd för all möjlig militär hjälp från England och med rädslan för Hitler nyckfullhet, gjorde att den svenska regeringen kände sig tvingade att gå med på olika tyska krav såsom de tyska transiteringarna med järnväg genom Sverige. Detta var från den svenska sidan ett klart brott mot neutraliteten då Sverige som neutralstat hade en skyldighet att med vapenmakt om nödvändigt, förhindra dessa transporter.
Man ansåg dock att den svenska försvarsmaktens förmåga 1940 inte gav manöverutrymme nog för att motsätta sig transporterna. Maria-Pia Boëthius riktar skarp kritik mot den svenska politiken under andra världskriget i sin bok Heder och Samvete 1991, som hon menar var usel och feg. Hon ansåg att statsminister Hanson var vag och drog allt i långbänk och utrikesminister Günther lat och att Sverige inte stod upp för demokrati och frihet utan agerade som en lydstat under nazismen.16 Mycket av hennes kritik vänder sig mot svenskt agerande under krigets första halva där landet kände sig trängd av Tyskland och med viljan att med alla medel hålla sig utanför en militär konflikt med Tyskarna. Denna kritik kom att både förändra samtalet och inspirera andra författare till ett ifrågasättande av Sveriges roll under kriget, förhållande till nazismen och vad regering och makthavare egentligen visste om förintelsen.
Den engelske historikern Gilmour har i sin av få utländska analyser de senare åren beskrivit de svenska erfarenheterna.17 Han anser att Sverige gjorde så gott det kunde, och att många som framför kritik mot den svenska politiken som utövades under stor press där det aldrig fanns tid för eftertanke och analyser, dessa säger aldrig hur Sverige borde ha handlat. Sverige agerade i ett krig som inte primärt var krig om judars förintelse och dess fruktansvärda ohyggligheter vars omfattning inte blev kända förrän vid slutet, utan var en geopolitisk kamp mellan 5 stora makter över hegemoni och territorier, och skall därför ses utifrån detta.18
Oredsson skriver att den svenska neutraliteten under andra världskriget kan indelas i 4 olika faser. Den första under finska vinterkriget med svensk icke-neutralitet men som icke krigförande.
Den andra från juni 1940 till augusti 1943 med anpassning till de tyska kraven. Under den tredje hade Sverige en reell neutralitet från sommaren 1943 till sommaren 1944 och under krigets sista del var Sverige helt anpassad till de allierade kraven.19 Kabinettsekreterare Boheman vill på ett liknande sätt dela in Sveriges tid där han också kallar ageranden under den första och sista delen av kriget som icke-neutralt men ändå icke krigförande.20 Förre diplomaten Leif Leifland menar att Sverige under första delen av kriget agerade stundtals i strid med folkrätten, dock ofta med stora
16 Boëthius 1999, ss. 10, 23, 32.
17 Gilmour 2011, ss. 277ff.
18 Gilmour 2011, ss. 277 ff..
19 Oredsson 2001, ss. 227–228.
20 Boheman 1964, ss. 13ff.
moraliska dilemman. Han att under senare delen av kriget agerade Sverige icke folkrättsligt på flera andra sätt och utan de tidigare moraliska dilemmana och det risktagande man tidigare haft, till förmån för de allierade för att skapa goodwill.21
1.3 Tidigare forskning
Det har genom åren skrivits en hel del om den svenska situationen och relationen till Tyskland.
Vid inledningen och början av kriget så ville man efter kriget förklara det svenska handlandet med att Sverige som en liten och svag stat och med ett försvar som till stora delar fortfarande var nedrustat hade varit tvungen att handla på det sätt man gjorde. Klas Åmark i sin bok ”Att bo granne med ondskan” presenterat en syntetisk slutrapport ifrån vetenskapsrådets nazistprogram.22 I denna rapport går Åmark igenom de olika vetenskapliga analyserna på ett mera lättförståeligt sätt för den bredare allmänheten. Han menar i sin ansats i början av boken att i debatten om hur den svenska politiken utformades under andra världskriget har två olika synsätt dominerat, den ena med ett småstats perspektiv och ett moraliserande.23 Redan under kriget dominerade synsättet att samlingsregeringens neutralitetspolitik var av nöd tvungen allt medan journalister och samhällsdebattörer har ifrågasatt den utifrån moraliska perspektiv. Detta moraliska perspektiv reser en del problem såsom anakronism när man försöker bedöma handlingar som skedde under kriget utifrån våra dagars värderingar och synsätt. När man talar om de tyska kraven och de svenska eftergifterna finns det moraliserande perspektivet men om man belyser handel och ekonomi så blir perspektivet annorlunda menar Åmark. När Sverige under slutet av 30-talet drog upp riktlinjer för handelspolitiken var det importbehovet som dominerade, i en tid där Sverige inte var utsatt för något direkt militärt hot. De inrikespolitiska argumenten var helt rådande vid förhandlingar med Tyskland.24 En nyligen utkommen mycket kritisk bok över det svenska handlandet är av den norske Författaren Eirik Veum och Det Svenska Sveket 2016, där han försöker skildra den svenska politikens negativa konsekvenser för den norska befolkningen under kriget. Veum stöder sin mycket omfattande bok och läsvärda bok i hög grad på svenska journalistiska arbeten men är viktig eftersom den ger ett norskt perspektiv.
Erik Carlsson i Gustav V och andra världskriget utgiven 2006, ger goda insikter om kungens roll under kriget och hans kunskaper om förintelsen med kungens relationer med Tyskland. Han vill befästa kungens humanitära insatser under kriget, välvilja mot Norge och att kungen, även om han var Tysklandsvänlig, inte hade några nazistiska sympatier.
Sverker Oredsson med Svensk rädsla, 2001, behandlar den offentliga rädslan i Sverige under första hälften av 1900-talet för Ryssland, nazisterna och flyktingar. Bägge de sistnämnda verken
21 Leif Leifland 2002, ss. 122ff.
22 Åmark 2011, s. 39.
23 Åmark 2011, s. 33.
24 Åmark 2011, s. 667.
ger värdefulla insikter om Sverige under kriget men berör inte något sätt de tänkta pacificeringsexpeditionerna för Norge och Danmark.
Wilhelm Carlgren har i sitt omfattande verk om svensk utrikespolitik under andra världskriget mycket kortfattat behandlat de norska hänvändelserna. På cirka en halv sida beskriver han huvuddragen med de framställda norska noterna tillsammans med den svenska oviljan att besvara dem för att inte lämna några utfästelser om svensk hjälp.25 Carlgren har i kapitlet ”Svensk-norska förbindelser under andra världskriget” i Grimnes og Ekmans Broderfolk i ufredstid, redogjort för de frostiga relationer som rådde mellan länderna under stora delar av kriget.26 Dessa till följd av olika missförstånd enligt Carlgren men också p.g.a. den norska irritationen över en större svensk villighet med hjälp till Finland under vinterkriget än till Norge i april 1940. Sverige var då villig att gå utöver vad neutraliteten gav möjlighet till men nu inte detsamma för Norge. Den norska regeringen kände stor bitterhet över de tyska transiteringarna och i övrigt svensk undfallenhet för tyska krav, en anpassning som norrmännen ansåg var betydligt större än vad neutraliteten krävde.
Carlgren beskriver att relationerna mellan länderna under krigets slutskede förbättrades när Lie 1944 besökte Stockholm och de diskussioner som fördes över situationen i Norge. Relationerna försämrades åter igen genom det svenska bristande gensvaret på de norska noter och önskemål av ett svenskt agerande. Carlgren lämnar ett stort tomrum i sin forskning med frågorna om hur den svenska regeringen reagerade på de norska hänvändelserna, hur diskussioner fördes i UD, riksdag och det svenska UDs kunskap om situationen i Norge, hur denna inhämtats och ett flertal liknande frågor.
Kersti Blidberg har skrivit kapitlet ”Polistrupper och operation rädda Norge” i tidigare nämnda Grimnes og Ekmans Broderfolk i ufredstid om räddningsaktionen mot Norge.27 Hon hävdar att den svenska försvarsledningen redan 1942 hade en planering av en räddningsaktion utan politikernas vetskap. Den militära ledningen hade en önskan med en sådan aktion för att den i förlängningen skulle ge ett svenskt politiskt inflytande i den europeiska efterkrigstiden som Sverige annars inte skulle ha. Avsikten var att skapa en ny administration i Norge med en ny statsledning. Den svenska krigsmakten skulle enligt Blidberg, reorganisera stora delar av det norska samhället utan att norrmännen själva skulle vara delaktiga.28 Här drar hon möjligtvis sina slutsatser för långt över reorganiseringen av det norska civila samhället eftersom jag inte fullständigt kan bekräfta detta i de källor som vi delat. Hon beskriver i huvuddrag de norska noterna till Sverige från London regeringen med önskemålen om ett svensk agerande vilka aldrig besvarades från svensk sida. Hon uppger att den tyska chefen för Böhmes underrättelseavdelningen, Överste Hörst, kom till den tyska delegationen i Stockholm. Under middagen på kvällen där även Jakob Wallenberg och Ehrensvärd deltog, skall ”problemet Norge”
25 Carlgren 1971, ss. 570–571.
26 Carlgren 1991, ss. 18–62.
27 Blidberg 1991, uppsats i Grimnes och Ekman (red.) Broderfolk i ofredstid.
28 Blidberg 1991, ss. 148–149.
ha diskuterats och Hörst enligt Blidberg skall ha sagt det skulle lösas sig till svenskarnas tillfredställelse.29 Jag kan inte utifrån hennes refererande av Ehrensvärds egna dagboksanteckningar verifiera hennes utsaga helt om Hörst. Däremot att de ingående diskuterade Norge med olika lösningar och med en eventuell internering av tyska soldater i Sverige, problemen med Terbovens30 och andra nazisters ovilja till att avsluta ockupationen. Även Blidberg utelämnar helt de frågor som jag efterlyser hos Carlgren.
Ole Grimnes har i Et flyktingesamfunn vokser fram, beskrivit flyktingströmmen från Norge till Sverige, flyktingmottagandet som var minimal i början kom att förändras med tiden och hur de norska flyktingarna organiserades i Sverige. Det kom med tiden att utvecklas till regelrätta norska civila och militära samfund. Anders Johanssons bok, Den glömda armén, Sverige-Norge 1939-1945 utgiven 2005, behandlar förtjänstfullt och ingående utbildningen av de norska polistrupperna i Sverige.31 Ett mycket omfattande arbete som tyvärr inte baseras på något arkivmaterial utan enbart sekundärlitteratur och dessutom saknar noter till den omfattande litteraturlistan. Dock finns i texten hänvisningar till olika författare men utan noter är Johanssons arbete osäkert och hans påståenden svårkontrollerbara.
Boheman har i sina memoarer På vakt behandlat sin roll som kabinettsekreterare under andra världskriget och ger översiktligt också de norska hänvändelserna.32 I senare delen av sina memoarer ger han något av huvuddragen i de norsk-svenska förbindelserna och en eventuell svensk intervenering av Norge med de noter som överlämnats med önskemål om svensk hjälp.
Bohemen träffade den norska utrikesministern Lie i London under februari 1945 och sagt till honom att en svensk intervenering knappast skulle bli nödvändig. Bohemen menar att den svenska regeringens resonemang främst grundade sig över osäkerheten hur de tyska trupperna skulle reagera på en svensk mobilisering. Med ett hot om en möjlig intervenering skulle den tyska rädslan snarare skapa trolig en motsatt effekt på de tyska trupperna och öka den tyska stridsviljan.
Han anser också att den svenska regeringen hade bättre underrättelser om läget i Norge än den norska London regeringen. Dessutom, det norska folket hemma önskade inte någon hjälp från Sverige. Boheman är därmed den ende som ger någon informationen om svenska reaktioner och inofficiella uttalanden till Norge.
I gruppen angående det som tidigare skrivits om de militära förberedelserna har Börje Furtenbach med en artikel i den årligen utgivna Aktuellt och historiskt för år 1956 av försvarsstaben militärhistoriska avdelning redogjort den militära planeringen av operationerna mot Norge och Danmark.33 Han anger huvuddragen i planeringen med beräkningar av dels de trodda tyska styrkornas antal och positioner i dessa båda länderna och dels de faktiska förhållanden som
29 Blidberg 1991, s. 157.
30 Terboven var den tyska rikskommissarien i Norge, dvs. chefen för den civila administrationen.
31 Johansson, Anders 2005.
32Bohemen, Erik, På Vakt, Kabinettsekreterare under andra världskriget, 1964.
33 Uppsats i Aktuellt och historiskt, meddelanden från försvarsstabens historiska avdelning för år 1956.
framkommit efter kriget. Här används också beskrivande kartor över tyska truppositioner med sammanfattningar av tänkta anfallsvägar och den tänkta initiala krigsutvecklingen. Cronenberg har i sin artikel ”Krigsfall Tyskland” i Bo Hugemarks 1940 urladdning, beskrivit vad som kallades Krigsfall IV Tyskland sedermera kallad Krigsfall 1, med risken att Tyskland 1940 i ett preventivt syfte skulle befästa Sveriges sydligaste delar för att erhålla full kontroll över inloppet till Östersjön.34 De strategiska studierna gjordes av försvaret med hänsyftning till försvarsplaneringen och den så kallade ”Per Albin-linjen” med strandbefästningar runt Skåne. Han beskriver den märkliga handläggningen av de militärpolitiska frågorna och bristen på samarbetet mellan regeringen och den militära ledningen. Denna planering kom senare att delvis användas vid planering av operationerna rädda Norge och Danmark.
Leif Leifland har utifrån främst engelska och allierade källor behandlat den eventuella allierade befrielsen av Norge i boken Böhmes val.35 Han är den enda som redogör en möjlig allierad befrielse av Norge och ger översiktligt arbetet i det allierade högkvarteret SHAEF planeringsavdelning.
Vid en eventuell kommande norsk befrielse trodde de allierade sig kunna räkna med svensk hjälp genom en vilja att återupprätta Sveriges dåliga rykte efter den förda politiken under kriget. Tydligt är, menar Leifland, att de allierade under lång tid inte hade någon planering för en befrielse av Danmark och Norge. Detta beroende på stora svårigheter med landstigning, sjötransporter och tillgång till trupp. Det skulle förutsätta nödvändigheten av ett svenskt deltagande både initialt i Norge och ett nyttjande av svenskt tonnage. Leifland har i sin artikel ”… secrets matters not so far disclosed” i Vårstormar ed. Bo Huldt och Klaus Böhme, beskrivet med Bilder och dokument hur Engelsmännen fick sätta upp och besätta med egen militär personal en avlyssningsstation i Ottenby på Ölands södra udde för att signalspana på de V1 och V2 raketer som avfyrades mot London. Likaså den RAFs navigationsstation som sattes upp i Malmö.36 Åke Svenssons bok, De vita bussarna kom i en nyutgåva 2007. Denne Åke Svensson var advokat men också reservofficer och ställföreträdande plutonchef för expeditionen med de vita bussarna och har skrivit memoarer från tiden med de vita bussarna. Han skildrar de olika resorna mellan de olika lägren runt om i Europa och de tidvis stora svårigheterna och förhållandena i lägren.
1.3.1 Analys av tidigare forskning med frågeställningar.
I samtliga av dessa tidigare arbeten behandlas ämnet mycket kortfattat. Carlgren redogör på ungefär samma sätt som Blidberg summariskt för de norska hänvändelser som framställdes till Sverige och Boheman ger något över det sätt som de besvarades. Inget tidigare arbete försöker vara analytiskt utan är enbart ett historiskt beskrivande. Inte heller försöker de tidigare arbeten ge
34 Uppsats i Urladdning 1940 Blixtkrigens år red Bo Hugenmark, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 1990, nytryck 2002.
35 Leifland, Leif 1992, General Böhmes val, Sverige och det nazistiska Tyskland våren 1945.
36 Leifland, Leif 2002c, ss. 162–164.
en samlad bild hur de norska hänvändelserna behandlades, den svenska regeringens diskussioner eller den kunskap som den svenska regeringen ansåg sig ha över situationen i Norge. Vad visste egentligen den svenska regeringen, vilken information fanns om de tyska trupperna och hur resonerade de svenska politikerna? Inte heller tar något tidigare arbete upp den huvudfrågan, Varför agerade inte den svenska regeringen och hur säkra var Sverige på ett fredligt slut på ockupationen i Norge. Den svenska regeringen höll sig passiv och ville inte på något sätt låta sig avge några utfästelser till den norska London regeringen. Var det neutralitetstänkandet som styrde den svenska oviljan att företa sig något, kunskapen om den norska situationen, opinionen hos det svenska folket med
”har vi klarat oss hit ska vi klara det sista också” eller var det ren illvilja mot Norge?
I och med den närmast totala bristen i tidigare forskning finns ett stort och viktigt utrymme för min uppsats med ny kunskap. Det som skrivits om den militära planeringenen av en eventuell intervenering är betydligt utförligare än de tidigare angivna arbeten som behandlar de politiska och diplomatiska aspekterna. Med beaktande av de tidigare arbeten ställer forskningsläget hittills helt nödvändiga och obesvarade frågor som,
• Varför agerade inte den svenska regeringen som Norge önskade?
• Vilken informationen som försvarsstaben och utrikesdepartementet hade och dess betydelse för regeringen i sin uppfattningen om ett möjligt fredligt slut på ockupationen av Norge. .
• Hur resonerade den svenska regeringen och riksdag, och finns det något som tyder på att Sverige var beredd att tillmötesgå de norska hänvändelserna?
• Vilken roll spelade viljan att hålla sig utanför kriget till varje pris?
• På vilket sätt bidrog kontakter med Tyskland och tysk militär Sveriges hållning?
1.4 Teori och Metod 1.4.1 Vad är neutralitet?
Neutralitet är inget lätt ord, uttydningen är mångsidig och varierar mellan länder som förklarar sig neutrala.37 Begreppet betecknar ett land som står vid sidan en konfliktsituation. Neutraliteten förutsätter med andra ord en krigssituation och är ett förhållningssätt emot krigförande länder. I fredstid är ett land per definition inte neutralt utan alliansfritt i sin relation till andra länder.
Neutraliteten Kriget definieras som med vapenmakt förd strid mellan olika stater.38 Dessa begrepp är centrala för att förstå ett lands förhållande till andra länder och de möjligheter och ramar som ett land kan agera inom.
37 Krig och neutralitet var dock definierade före andra världskriget i Haag konventionen år 1907.
38 Gihl 1942, ss. 14, 107.
Karsh menar i sin bok Neutrality and small states, att neutralitetens inneboende idé ger att bruket av våld är ett misslyckande och ett avsteg från en neutral policy. Detta misslyckande anser Karsh, är både ett legalt misslyckande och ett politiskt såsom utrikespolitiskt instrument.39 Konsekvensen för neutralitetens brytande, vare sig det är externt från ett annat land eller av det egna landet, så omfattar neutralitets avsteg båda dessa aspekter. Ett krigförande land har förpliktelser mot ett neutralt land och måste respektera dess oberoende och territoriella integritet.
Neutraliteten är liksom kriget, folkrättsligt reglerat.40 Det krigförande landet är förbjudet att bryta ett neutralt lands integritet på land, till havs eller i luften. Neutraliteten essens tvingar det neutrala landet att följa opartiskhetens princip i sitt förhållandet till, och sitt beteendet mot, de krigförande länderna. Denna opartiskhet berör det operativa förhållandet till andra länder, men inte nödvändigtvis det ideologiska. En neutral stat har sin fulla rätt att identifiera sig med, eller sympatisera med ett krigförande land. Internationell lag varken förbjuder ett neutralt lands verbala samtycke eller förkastande av ett krigförande land.41 Opartiskheten har två aspekter, en aktiv och en passiv. Det neutrala landet får inte, enligt Karsh, passivt stödja ett krigförande land på ett sätt som är menligt för dess motpart. I relationerna med alla de krigförande länderna måste den neutrala staten upprätthålla ett jämbördigt förhållande. Haagkonventionen förbjuder visserligen inte handel med vapen och ammunition med krigförande länder, men restriktioner får inte upprättas mot en av de stridande parterna. Den aktiva opartiskheten ger att det neutrala landet måste om så behövs, med våld skydda och upprätthålla sitt lands integritet. Ett krigförande land måste på alla sätt hindras från att transportera trupp, eller materiel genom det neutrala landet. Det får inte heller i eller genom det neutrala landet ges möjlighet att upprätta kommunikationer eller att rekrytera soldater.42 En annan än Karsh som studerat de små europeiska länderna i internationella relationer är Annette Baker Fox som 1959 i The power of small states studerat de små neutrala länderna under andra världskriget. Hennes arbete har fortfarande ett stort inflytande i studierna av de små och svaga ländernas relationer till starkare makter. Den traditionella stereotypa synen på den lilla landets hopplösa situation i världspolitiken är att den lilla landets ses som objekt av de starkare länderna och därför kan manövreras runt i deras kamp för dominans över andra länder.43 Men menar hon, varken de starka eller de svaga länderna beter sig alltid enligt denna stereotyp. En liten och militärt svag land kan ha förmågan att motstå krav från starkare länder. Ett motstånd mot starkare länders krav istället för ett undfallande för sin egen säkerhet kan ofta utgöra den lilla landets maktfaktor. Dessa krav, eller en komplexitet av krav, ställs ofta vid krig eller risk för krig av stora och starka länder. De må länderna kan antingen
39 Karsh 1988, s. 21.
40 Gihl 1942, s. 16.
41 Karsh 1988, s. 22; Gihl 1942, s.110.
42 Karsh 1988, ss. 108, 111.
43 Baker Fox 1959, s. 1.
pressas att ansluta sig till den ena sidan eller förbjudas ansluta sig till den motsatta.44 De flesta starka länder ser och behandlar många gånger de svagare på mer jämbördigt förhållande även om det är till nackdel för dem själva. På samma sätt har ibland små länder kunnat ställa ovälkomna krav på stora med en förvånansvärd framgång. Våld är enbart en av de möjligheter som ett land har för att uppnå resultat i sin relation till andra. Både starka och svaga länder kan använda ekonomiska, handelsmässiga, ideologiska eller diplomatiska metoder. Ett liten land kan vädja till världsopinionen, framhålla sin rättskaffenhet eller förmåga att kunna möta våld med våld.
Förmågan att ställa sig militärt till, eller att inte bidra militärt till den andra av de stridande parterna.45
Susanna Erlandsson ställer frågorna vad ett liten land är och vad som konstituerar makt i sin avhandling, Windows of opportunity. Hon menar att all tillgänglig litteratur saknar en tillfredställande definition över vad begreppet ”liten” avser i ett liten land. Samma förhåller det sig med begreppet makt, finns det en speciell makt som ett liten land äger?46 Karsh anser att en ”liten stat” inte är en stormakt i ett mindre format utan utgör en autonom enhet med sin egen psykologiska och beteendemässiga karakteristik som skiljer sig från stora stater.47 Små stater försöker hålla sig utanför krig men hur detta lyckas beror på de krigförande ländernas intressen. Krigförande länder kalkylerar fördelar och nackdelar av ett angrepp på en neutrals stat. För Erlandsson är säkerhet att försäkra sig om både sitt territoriella som sitt politiska oberoende. Det betyder att försvara sitt territorium, sin regering, integritet och landets manöverförmåga.48 Det är skenbart att en stor neutral stat bättre skulle kunna undvika att dras in i krig än en liten. En liten neutral stat måste minimera de krigförande ländernas oro genom trovärdig neutralitet i handling, undvika krig som ett utrikespolitiskt instrument förutom i självförsvar, och visa värdet av den lilla statens neutralitet.49 Baker Fox påstår att en liten neutral stat kan koncentrera sig på att hålla sig utanför kriget medan en stor stat måste ständigt ha perspektiv på hela den internationella arenan.
Erlandsson inför termen handlingsutrymme (Margin for manoeuvre) i sin avhandling i stället för att använda den vanliga termen makt (Power). Ordet makt har ingen konsensus över dess betydelse och genom att använda termen handlingsutrymme slipper hon fastna i olika konnotationer av begreppet. Dessutom öppnar begreppet handlingsutrymme upp en mängd möjligheter till hur en liten stat skall kunna behålla sin territoriella integritet och politiska oberoende. Det räcker att definiera en stor stat som en stat vars beslut påverkar eller kan bli ett hot mot andra stater, och där en liten stat har en begränsad påverkan på andra stater.50 Den lilla staten är ytterst beroende av de beslut som fattas av andra stater för sin säkerhet och förmågan
44 Baker Fox 1959, s. 3.
45 Baker Fox 1959, s. 3; Erlandsson 2015, s. 19.
46 Erlandsson 2015, ss. 16-17.
47 Karsh 1988, ss. 3–5. Samtidigt poängterar han att många forskare inte håller med honom.
48 Erlandsson 2015, s. 16.
49 Karsh 1988, ss. 35–38.
50 Erlandsson 2015, ss. 19, 245–254.
att stå emot ett angrepp av en starkare stat är begränsad. Den lilla staten måste planera sitt handlande och förhållande till andra stater under stor osäkerhet.51
1.4.2 Teoretisk utgångspunkt.
Den svenska regeringen utgångspunkt vid inledningen av andra världskriget var att inte bli indragen i kriget. När sedan Danmark och Norge ockuperades blev frågan akut och man förklarade sig neutralt efter påtryckningar av Tyskland. Under hela världskriget var detta den svenska regeringens mål till varje pris. Detta innebar att den svenska regeringen ibland ansågs sig vara tvungen att ta avsteg från en strikt tänkt neutralitet vilket man också gjorde. Ett mindre land (i internationell litteratur kallad small stat eller weak stat)52 måste förhålla sig till de krigförande länderna och har tre alternativ välja på, 1. att ansluta sig till någon av de krigförande länderna, 2.
förklara sig neutralt och hoppas att detta respekteras eller 3. ingå i någon form av allians med något annat icke krigförande land. Två typer av allianser frånskiljer sig emellan med begreppen
”Balans” och ”Bandwagoning”. Ett land som känner sig hotat av en starkare makt kan ansluta sig till andra svaga makter som är eller kan bli hotade. Genom detta uppkommer en balans av de ingående ländernas gemensamma militära förmågan och de starka hotande staterna. Det leder till ett mer jämbördigt förhållande mellan de enskilt svaga och starka makterna och en minskning av hotet mot det enskilda landet. Denna ”balansering” mellan ett svagt land med svag militära förmåga och en starkt kan även ske genom att den svaga staten betydande upprustar sin militära förmåga. Sverige hade redan några år innan kriget börjat lägga om sin industriproduktion och att upprusta försvaret och därigenom försöka hävda sin suveränitet. Bandwagoning betecknar när ett svagare land ansluter sig, alternativ anpassar sig till den hotfulla och starka landet.53 Sverige kände sig trängt av Tyskland samtidigt som man såg de närmast totala framgångarna som Tyskland och vågade inte utmana Förhoppningsvis för att kunna undgå att bli attackerad, eller kunna dra nytta av det starkare landet position, makt eller framgångar.
Den svenska politiken under hela kriget var en tydlig bandwagoning. I början under de första åren mot Tyskland med olika anpassningar och medgivandet av exempelvis transiteringar för att inte riskera att bli attackerade. Tysklands militära framgångar var närmast totala och man vågade inte utmana Tyskland. Sedan när kriget vände till Tysklands nackdel inträdde en mellanperiod där den svenska regeringen kunde behålla en relativt strikt neutralitet. Under kriget sista period började den svenska regeringen att utöva en ny form av anpassning men vände sig nu till den allierade sidan för att förbättra sin position vid det kommande krigsslutet. Det innebär att den svenska regeringen under hela kriget hade anpassat sig med syfte att slippa bli indragen i kriget, hålla sig väl med den part som ansågs segra och därigenom kunna dra fördelar vid ett kommande
51 Erlandsson 2015, s. 19.
52 Exempelvis; Handel, Michael, Weak states in the international system 1990.
53 Walt 1987, ss. 19–20.
krigsslut. Uppsatsen tes är att den svenska regeringen bedrev sin politik att hålla sig utanför kriget ända in till de sista timmarna av kriget och att detta låg bakom landets tveksamma hållning till de norska hänvändelserna.
1.4.3 Materialet och dess avgränsning.
Detta är främst en studie över hur Sveriges utrikesdepartement och regering hanterade den norska begäran om förberedelser för en eventuell nödvändig intervenering under krigets absoluta slutskede i förhållande till kunskapen över situationen i Norge. Därför kommer undersökningen huvudsakligen utföras med politiskt och diplomatiskt material och till mindre del av militär art.
Arkivmaterialet finns att tillgå i Riksarkivets depåer i Marieberg och Arninge samt i Krigsarkivet på Banérgatan i Stockholm. Materialet är huvudsakligen tidsmässigt avgränsat till mellan december 1944 och maj 1945. Jag har använt utrikesdepartementets, försvarsdepartementet, försvarsstaben och beredskapsverkets arkiv där originaldokument studerats. Detta källmaterial har tidigare enbart delvis och översiktligt använts är viktiga och ger grunden för uppsatsen. Detta material anser jag vara källkritiskt primärkällor och originaldokument. De tryckta aktstycken av de norska och svenska utrikesdepartementen och som tidigare använts enbart sparsamt är visserligen andrahandskällor men ligger mycket nära dess original. Underrättelser till UD från beskickningarna i London, Berlin och Oslo inklusive de där verksamma militärattachéerna är tidsmässigt äkta och trovärdiga men ändå beroende av vara andrahands information delgiven av andra länders militärer. Märkligt anser jag det förefaller med arkivens mängd av material eftersom jag exempelvis hade väntat mig ett betydligt rikare UD-arkiv och man kan misstänka att en viss utsortering gjorts i dessa arkivlådor. Dessbättre är huvuddelen av det material som berör den militära planeringen till det mesta enligt min bedömning intakt och finns i Beredskapsverkets arkiv som numera inte längre är hemligt.
Problem föreligger med regerings interna dokument eftersom det inte sedan 1809 förs någon dokumentation ifrån statsrådsberedningar och konseljer. Besluten finns registrerade hos de olika departementens arkiv men i övrig får man försöka tolka dagböcker, anteckningar och memoarer av de enskilda ministrarna. Detta innebär att man inte kan följa regeringens interna debatter och hur besluten utifrån dessa tagits, något som forskningen tagit skada av. Publicerat material från hemliga överläggningar i Sveriges riksdag samt i utrikesnämnden har jag inte funnit att det tidigare använts. Detta är det mycket viktigt material då det ger en uppfattning av de svenska politikerna i riksdagen inställning. Dagboksanteckningar av Beck-Friis, Domö, Ehrensvärd samt efterlämnade papper av ÖB Ljung, försvarsminister Sköld och Folke Bernadottes förhandlingar med Himmler, har bedömts i huvudsak trovärdiga och tidsmässiga men ändå tendensiösa och ska ses med viss försiktighet eftersom de är beroende av hur dagboksförfattaren uppfattat händelser, diskussioner eller tal mm. Memoarer av Boheman, Ehrensvärd m.fl. är skrivna ett tiotal år efter
kriget och måste bedömas därefter. En särställning tar Kerstens bok där han sammanställt hans fars, Felix Kerstens som var Himmlers livläkare, efterlämnade papper. Denna har använts mycket försiktigt på grund av dels avståndet i tiden och dels att det är bearbetat andrahands material och troligtvis starkt tendensiöst, även om materialitet är mycket informativt. Jag har inte funnit att arbetarrörelsens arkiv innehållit i detta fall information aktuell för uppsatsen och inte heller att riksdagstryck eller övrigt politisk material varit aktuell. Jag hävdar ändå jag att mitt material är väl lämpligt för min uppsats trots bristande underlag från regerings resonemang. En brist övrig i uppsatsen är dock att inte norskt material har studerats på plats i det norska riksarkivet i Oslo men jag anser att de norska aktstyckena som används ändå delvis kompenserar detta.
1.4.4 Metod och disposition.
Min metod är huvudsakligen hermeneutisk men även hypotetiskt–deduktiv där jag försöker att hermeneutiskt försöker tolka vad de olika ingående texterna i uppsatsen uttrycker eller avsikten med olika handlingar och vad dessa förmedlar till sina olika mottagare.54 Jag väljer denna hermeneutisk metod då min empiri inte är kvantitativ utan kvalitativ med analyser av uttalanden och texter där man ”måste läsa mellan raderna” för att kunna förstå vad utsagan försöker förmedla. Eftersom dessa är i huvudsak diplomatiska förmedlar en hållning som måste analyseras försiktigt. Det är när vi inte fullt förstår undersökningsmaterialet som vi förlitar oss på hermeneutiken för att skapa oss tolkningar. Text och händelseanalytiskt försöker jag förstå språket i en text, dess syfte och den situation den förmedlats i och vad den uttrycker för mottagaren. I min tolkning av de olika texterna kommer jag att lägga stor vikt vid vilken typ av text gäller och dess upphovsman.
Hypotetiskt–deduktivt är uppsatsen eftersom den prövar min tes att den svenska regeringen ville hålla Sverige utan för kriget in i det sista. Hypotetisk–deduktiv där jag ställer upp hypotesen att den svenska regeringen handlade utifrån ett småstatsperspektiv och där regeringen till varje pris ville hålla landet utanför kriget och önskade inte att bli inblandad i dess absoluta slutskede.
Uppsatsen ställer arbetsmässigt olika frågor av typ: vad var avsikten av att inte svara den norska regeringen i London på den första hänvändelsen? Vad berodde den svenska oviljan att agera på, vad kan man se i regerings handläggning? I riksdagens debatt i april 1945 m.fl. andra frågor. Sedan läses texterna och inblandade personers hermeneutiskt och försöker finna förklaringar till dessa.
Dispositionen i uppsatsen är först Introduktion med de inledande avsnitten med introduktion, tidigare forskning, material, teori och metod. Sedan kommer undersökningen med först relationen med Norge vid den tyska inmarschen och hur den norska aversionen mot Sverige bildades på grund av missuppfattningar, Sedan följer tematiskt avsnitten om de norska
54 Føllesdal et.al. Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, 2001.
hänvändelserna med de diplomatiska förvecklingarna, vilken kunskap Sveriges hade om situationen i Norge och de där förlagda tyska styrkorna, planeringen för en intervention och krigets avslutning. I början av varje tematiska avsnitt kommer jag att ställa en eller flera arbetsfrågor som de tematiska avsnitten försöker förklara. Sist kommer en sammanfattning, diskussion och uppsatsens slutsatser.
2. UNDERSÖKNING
2.1. Relationer med Norge vid krigets inledning.
Vilka relationer hade Sverige med Norge 1940 och hade de någon betydelse för relationerna mellan de två länderna genom kriget? Stod den svenska regeringen stark mot Tyskland?
Redan under inledningen till andra världskriget var relationen mellan den svenska och den norska regeringen synnerligen ansträngd. Det fanns sedan en lång tid en osämja mellan konung Gustav V och den norske konungen Haakon VII som känt varandra sedan slutet av 1800-talet.
Haakon var ursprungligen en dansk prins och bror till Christian X som blivit konung i Danmark och de bägge bröderna var kusinbarn till Gustav V genom Carl den XV dotter Lovisas äktenskap med Fredrik VIII. Osämjan, vars orsaker är tämligen osäkra, kan härledas till runt sekelskiftet och hade kommit att förvärras genom åren. De bägge regeringarna, båda socialdemokratiska, hade inga nära förbindelser och inte heller hade deras regeringar fört några säkerhetspolitiska förhandlingar likt dem Sverige hade fört med Finland.55 Under unionstiden hade det funnits ett gemensam utrikesväsende under en svensk utrikesminister, något som hade irriterat det norska folket.56 En oro hade funnits i Norge under det finska vinterkriget för att de finlandsvänliga stämningar som uppstod i Sverige skulle först dra in Sverige och sedan Norge i kriget. Den starka opinionen i Sverige under vinterkriget för militär hjälp till Finland rådde inte i Norge som enbart ville hålla sin hjälp inom neutralistens ramar.57
Efter den 9 april 1940 befanns sig Sverige och Norge i två helt skilda situationer, Norge var i krig medan Sverige hade förklara sig neutralt. Detta efter de skarpa tyska direktiven som kom tidigt på morgonen den 9 april då Günther uppsöktes i sitt hem av den tyska ministern, Prinsen Victor av Wied. Anfallet mot Danmark och Norge var inte helt oväntat eftersom redan den 31 mars hade en rapport kommit från sändebudet i Berlin till svenska UD om en snar aktion mot Norden kunde förväntas vilket kom att stärkas genom nya underrättelser påföljande dag.58 Förnyad rapport kom från ambassaden i Berlin den 5 april med uppgifter att Danmark skulle besättas och att de tyska styrkorna skulle fortsätta till Norge. En aktion mot svenskt territorium var inte troligt menade ambassaden och den 8 april sågs den tyska flottan passera genom Stora Bält.59 I den norska regeringen rådde en bitter stämning över att inte samma svenska beredvillighet fanns för att hjälpa Norge när Tyskland anföll som Sverige hade haft till Finland under finska vinterkriget. De norska styrkorna förvägrades några större leveranser av materiel
55 Carlgren 1991, s. 18; Carlsson 2006, ss. 104, 106.
56 Hadenius 2005, ss. 49–50.
57 Carlgren 1991, ss. 20–21.
58 Underrättelser från Berlin till Svenska UD, meddelande nr: 132–138, Förspelet 1947, ss. 187–192.
59 Furthenbach dagboksanteckningar dat. 5/4 och 8/4. 010:Ö vol. 4, BV; Förspelet 1947, ss. 222, 228, 253.
Underrättelser nr 157, 164, 184; Klaus-R Böhme 2002, ss. 165–188, behandlar dessa underrättelser i Uppsatsen
”Underrättelser från Berlin”.
från Sverige vilket man hade gjort till Finland under vinterkriget. Sverige uppfattades därför i Norge som mycket finlandsvänliga och direkt ovänlig emot Norge.60 Günther förklarade för den norska ministern Wollebæk i Sälen den 13 april, att efter påtryckningar från Tyskland kunde inte den svenska regeringen utfärda exportlicens för ammunition. Inte heller kunde den svenska regeringen tillåta att några värvningskontor upprättades för att organisera frivilliga svenskar. Det var helt omöjligt för Sverige menade Günter, att sträcka sig så långt såsom under finska vinterkriget. Detta på grund av de tyska varningarna och därmed rädslan att bli indragen i kriget.61 Jag anser med stöd av Karsh att försäljning av ammunition hade dock varit möjligt enligt neutraliteten men att värvningskontor hade varit ett klart brott mot neutraliteten.
I Norge fanns en upprördhet över att Haakon VII hade vägrats garantier för att inte bli internerad om han hade flytt över gränsen till Sverige då den svenska regeringen inte vågande utmana Tyskland.62 Den norska regeringen, liksom den norska kungen, ansåg sig ha övergivits av den svenska regeringen som hämnd för 1905 års unionsupplösning.63 Kung Haakon kom senare kom att lämna Tromsö den 7 juni ombord på en engelsk kryssare och reste därefter till London.
Natten mellan den 9 och 10 juni inträdde vapenstilleståndet mellan Norge och Tyskland.64 Allvarligast var dock det stora missförstånd som uppstod med det brev från Gustav V till Hitler som det svenska sändebudet, statssekreterare von Weizsäcker, överlämnade till det tyska UD i Berlin den 16 juni med en vädjan att de tyska trupperna skulle framgå med stor moderation i Norge liksom mot det norska folket. När den norska regeringen informerades missuppfattades skrivelsens syfte, vilket även det brittiska sändebudet i Stockholm, Victor Mallet kom att göra.
Det troddes vara en aktion med avsikt att avsätta kung Haakon och i stället insätta sonsonen under en förmyndarregering i Oslo. Varken norrmännen eller britterna hade dock erhållit hela texten och Haakon blev rasande.65 Saken hade kunnat ha klarats upp då Victor Mallet träffade Boheman för att informeras om vad som egentligen hade avsetts. Mallet telegraferade därefter den 27 juni 1940 till London och förklarade missförståndet med den svenska kungens vädjan till Hitler om Norge, dess konung och folk. Tyvärr kom denna förklaring och tillrättaläggande aldrig den norska Londonregering tillhanda utan fastnade hos det brittiska utrikesdepartementet.66
Den norska kronprinsessan Märta, född svensk prinsessa, hade flytt till Sverige med sin man och barn och vistades under våren och sommaren 1940 som gäst hos det svenska kungahuset.
Hon reste till USA med barnen på en amerikansk lejdbåt den 12 augusti eftersom det fanns en
60 Carlgren 1991, ss. 25–26, 43.
61 Norges forhold I, s. 14. Noterat av Jens Bull den 13 april.
62 Kung Haakon uppträdde under dessa dagar i generalsuniform och var därigenom militär befälhavare. Enligt alla internationella regler kunde inte den svenska regeringen bortse från detta utan varit tvungen att internera honom såsom militär personal liksom övrig främmande militärer som passerade gränsen.
63 Unionen hade ensidigt sagts upp av Norge.
64 Carlgren 1991, ss. 25, 29.
65 Brev från konung Gustav V till Hitler. 230083, F3 PT London vol. 1, RA/A; Carlsson 2006, ss. 99–100.
66 Carlsson 2006, s. 101.
inbjudan från president Roosevelt att komma till USA. Dessutom trodde hon sig lättare kunna ha kontakt med sin övriga familj ifrån USA.67
I Norge och hos den norska regeringen fanns en stor irritation över de stora svenska eftergivenheterna till Tyskland såsom de tyska kraven på transiteringar. Norrmännen ansåg dem inte vara nödvändiga men den svenska regeringen uppfattade sig vara tvungna och vågade inte gå emot de tyska kraven. Sverige vågade inte äventyra sin integritet, självständighet eller det stora beroendet av sin handel med Tyskland för försörjningen av industrin och befolkningen.68
Den norska Londonregeringen ansåg dessutom sig vara förvägrad en högre svensk diplomatisk representationen under kriget första tre år vilket uppfattades som rent oförskämt och inte enligt internationellt sedvänja. Efter den norske envoyén Wollebaeks frånfälle i oktober 1940, ville inte den svenska regeringen ge agremang för en ny befullmäktigad norsk minister i Stockholm och den norska representationen kom därefter att nedtrappas i Stockholm.69 Detta inverkade negativt på kontakterna mellan norska intressen i Norge och Londonregeringen som ofta gick genom den norska beskickningen i Stockholm. Den svenske minister i Oslo, Johan Beck-Friis hade inte följt med den norska regeringen då den lämnade huvudstaden utan stannat kvar i Oslo för att bevaka svenska intressen. Han blev dock återinrättad hos den norska Londonregeringen strax före midsommar 1943 vilket var lyckat då han tidigare varit väl sedd av Haakon och hans ministrar under tiden han varit i Oslo.70
Misshaget mot Sverige kom att mildras något efter att Lie hade varit på besök i Sverige under oktober 1944 men den 15 januari 1945 rapporterade Beck-Friis från London till Boheman att det enligt Lie förtroligt, i en del norska kretsar begagnas i allmänhet varje tillfälle att framställa kritik mot Sverige. Lie menade att det fanns ett gammalt missnöje med Sverige från 1940 som givit norrmännen ett horn i sidan mot svenskarna men även också för lovade men uteblivna hjälpsändningar. Beck-Friis uppmanade därför Boheman att man från svenskt håll måste vara noggrann med sina avgivna löften och inte göra utfästelser som inte till 100% kan garanteras fullföljas.71
Slutsats: Relationerna mellan Sverige och Norge präglades av en stor norsk besvikelse i Londonregeringen men även hos det norska folket över det svenska agerandet under hela kriget.
Den norska regeringen behandlades styvmoderligt och nedlåtande av den svenska, något som pågått sedan unionstiden. Londonregeringen ansåg att Sverige hade haft ett betydligt större manöverutrymme mot Tyskland än den svenska regeringens uppfattning. Med de skarpa tyska villkoren under de första åren av kriget då de tyska framgångarna var närmast totala, vågade de svenska politikerna inte utmana Tyskland. Landet var uttalat officiellt neutralt men ansågs sig vara
67 Carlsson 2006, ss. 102–103.
68 Carlgren 1991, s. 30; Carlsson 2006, s. 105.
69 Den norska beskickningen i Stockholm blev senare, allt efter att de norska flyktingarna blivit fler, mycket stor.
70 Carlgren 1991, ss. 34–35, 45.
71 Från beskickningen i London till UD den 15/1 1945. HP01/An vol. 116–118, RA/M.
