MOT HELA VÄRLDEN

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

X-

Ä1É

I ; S

GUSTAF UDDGREN

GROSSMAN

MOT HELA VÄRLDEN

GÖTEBORG 1917

ELÄNDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

PsilS

DENNA BOK TILLEGNAS EN DÖD VÄN.

FÖRFATTAREN

FÖRSTA AFDELNINGEN

GROSSMANS DEBUT

I.

Grossman satt nonchalant tillbakakastad i en be­

kväm karmstol och stirrade ut genom Barfönstret.

Han satt och njöt af sin blåa halftimma, denna korta stund då fantasien får regera i denna den gråa­

ste af städer, då Torget — skådadt här inifrån —- liknar en blå gobeläng, i hvilken man kan väfva in hvilka sagor som helst för att för en kort stund för­

gylla upp en tillvaro så tröstlös, att den erinrade om det meningslösa lifvet i ett stort fängelse, där alla fångarna voro oskyldiga och dock inspärrade för lifvet.

När han såg den blåa taflan därutanför fönstret, då lefde han upp för några få korta minuter. Någon­

ting så blått som denna aftonstämning i Stockholm, strax efter det solen gått ned bakom hustaken i väster, hade han aldrig sett någon annan stans i världen. Det tycktes honom, som hade staden sam­

lat allt det goda och sköna, detta som döljer sig så väl under de grågula förmiddagarne och de gulblac- ka eftermiddagstimmarne, samlat allt detta till en klang i blåviolett, hvilken med en stark längtans

jublande smärtfylda rytmer höjde sig mot den lik­

giltiga oändligheten där of van oss.

Denna blåa aftonstund var det enda han hade kvar af sin kära stad. Allt det andra hade han ana­

lyserat sönder och fått det till torr sand, som han strödde bakom sig, då han vandrade vidare. Ingen var mera förvånad öfver detta än han själf, häpen öfver att några års vistelse ute i de stora världsmetro- polerna gjort honom så klarseende, att han kunde genomskåda det som han från sin barndom lärt sig betrakta som helgedomar, hvilka man ej fick röra vid.

Grossman läppjade på sitt absintglas, men då han kände dryckens alltför tunna smak, stjälpte han med en plötslig ingifvelse i sig alltsamman.

Just denna afton tycktes Torget blåare än någon­

sin. Han såg det afdämpadt af spetsgardinens nät­

verk, så att det erinrade om en arrangerad drömscen på en teater. Men icke ens detta beröfvade det dess stämning. Dennas intensitet var stark som Anthox- antumdoften ute på åkrarne en juniafton, öfverväl- digande med en sötma som man njöt af ända till pina och dock icke kunde afstå ifrån.

Mot denna djupt blåvioletta bakgrund såg han en ström af människoansikten passera förbi. De lyste orangegula med ett ljusblått drufskimmer öfver sig dessa anleten, som drogo förbi likt guldfiskar i ett halfmörkt akvarium. Han sökte flamma upp för något enda af dem, men det tycktes honom omöjligt,

ty de hade alla en prägel af likgiltighet öfver sig, någonting stelnadt likt pappersdockorna i ett skugg­

spel.

Några af dem han kunde iakttaga noggrant voro också afskräckande. Gamla torra ansikten med hängande linier erinrande om en tröttkörd häst som låtit hufvudet falla ned. Andra hade hårdnat af den alltför bittra strid de haft att utkämpa, det fräcka hångrinet ryckte i deras mungipor och ögonen ström­

made ut iskyla mot alla mötande. Som motsats mot dessa en och annan glädjeflicka, hvars »glädje» var en parodi som snarare bort kallas: den nakna sor­

gen. Och så slutligen alla dessa själfbelåtna, som kommit till världen sittande i en fet köttgryta, där spadet aldrig torknar och flottfläckarne simma om­

kring likt små extrasolar, ditsatta för dem som födts på sin rätta planet.

Grossman hade alltid sökt inbilla sig själf, att han älskade människorna. Men när han såg denna ström af vedervärdiga fysionomier draga förbi, kände han rysningar djupast inne. Den stora frasen om kär­

leken som kommit till världen med den nya religio­

nen var ju fullkomligt missvisande, ty större brist på kärlek än som nu råder har väl aldrig funnits. Han kunde ju se på alla dessa, som tågade förbi, hur de föraktade kärleken, än mer än de föraktade den hål­

ögda flickan, som alltför medveten om bedrägeriet bjöd ut åt dem en löjlig kopia i stället för original­

bilden med dess höga majestät.

II.

Ännu en absint, starkare än den föregående, stod framför honom på bordet.

Det var inte absintruset, det var absintens själ Grossman tyckte om. Alla dofter likaväl som alla färger voro för honom direkta själsuttryck. I dem uttalar sig den »stumma naturen», sänder oss tydliga meddelanden, hvars chifferskrift det blott gäller för oss att kunna afläsa. Och de äro så lätta att tyda, blott man själf är omedelbar och låter dem tränga fram ända till sitt hjärta.

Hvarken den pösande sötman eller anisbismaken tyckte han om. Utan det var Malörtens bitterhet, möjliggjord att njuta af genom föreningen med de andra båda, det var denna som skänkte honom en njutning långt sällsammare än någon saga ur Tusen och en natt.

Det var en stingande känsla åtföljd af ett hastigt af domnande. Detta bittra hade en ljuf eftersmak, där bitterheten och det ljufva blandades samman, så att man förnam ungefär samma sensation, som då det förunnas en ung page att leende få sjunka in i döden för den härskarinna han älskat genom att sticka en blank dolk in i det häftigt bultande hjärtat.

All lifvets friska bitterhet och vedervärdiga sötma med dess fadda bismak voro samlade i glaset fram­

för honom. Då han drack af absinten harmade det honom i alla fall, att det skulle vara så omöjligt

kunna njuta af bitterheten enbart, utan att man måste ha de båda andra med som ett oundvikligt på- bröd. Men så starka voro viljeströmmarne in­

om honom, att han kunde höja sig ovan det ma­

teriella i njutningen och låta endast Malörtens bit­

terhet återverka på sin hjärna.

Sedd genom inflytandet af denna bittra odör, hade bilden framför honom en sällsam makt. Han tyckte sig lyssna till en hel orkester, då han förnam samklangen mellan dessa tre: den opalgula absinten i gaset där framför honom och de orangegula an­

siktena som drogo förbi, båda sedda mot dagerns mörkblå bakgrund.

Ju längre kan betraktade dem dess högre svällde rytmerna och det var som kunde de när som hälst bryta ut i en jubelmarschs klingande festfanfarer, då Grossman plötsligen afbröts i sina odörvisioner af att någon helt lätt klappade honom på axeln.

Alla uppvaknanden hafva något af födslovåndans smärta i sig. Att behöfva släppa en dröm, just som man närmar dess läppar emot sina egna, släppa den och bli fullt medveten om att man aldrig mer kan få den tillbaka och att all fortsättning är obevekligt afklippt, detta är harmfullt ända till förryckthet.

Grossman var äfven på väg att häftigt stöta ifrån sig handen, som lagt sig på hans skuldra. Att det inte var någon af hans vanliga vänner, det visste han, ty ingen af dem skulle haft hjärta att störa ho­

nom under hans blå halftimma, han var alltså fullt

på det klara med, att det var någon obehagligt på­

trängande person, men trots allt detta råkade han till all lycka vända sig om och se på mannen innan han skakade honom af sig.

Det var verkligen en man som stod där. Men med ögonnerverna ännu fylda af ljuset från visionerna såg Grossman honom inte i form af en fullständig gestalt, det var endast färgvalörerna han förnam vid första ögonkastet. Han såg de utstående hvita kindkotorna, de blå urhålkade kinderna, de tomma ögonhålen, den slappt nedhängande hakan och de hvita tänderna, hvilka just nu i förskräckelse upp­

hörde att skallra af köld. Det var inte människan han såg utan benranglet.

Grossman samlade sig helt hastigt. För att få tid på sig, kastade han fram ett par ord:

— Var god och sitt ner — herr Död!

Den andre fick plötsligt lif i sina tomma ögonhålor.

Det flammade till i honom, som ville han förbränna den som vågat tilltala honom så. Men de slocknade igen och båda ögonen blefvo ånyo osynliga.

Han satte sig sakta på stolen framför Grossman, vändande ryggen mot gobelinen utanför fönstret.

— Jag är inte död än, fast min låga är släckt till hälften . . . Ännu mindre Herr Död, som kommer för att taga dig.

III.

Det var för Grossman som att ur en vacker dröm, utan att själf märka det, klifva rätt in i en ful och smutsig, där alla de härliga dofterna plötsligt för­

vandlats till motsvarande stanker.

Han var alldeles viss om, att han sett benranglet träda ut ur den andres gestalt. Det kunde ha varit en sensation framkallad endast af färgen, men det kunde också ha varit en ren vision, hvilken trädt fram och ställt sig framom den andre. Grossman hade förut upplefvat något liknande, då han en gång jagade efter en vän, som bedragit honom så skamligt, att han ansåg det vara sin plikt skjuta ned honom.

Två gånger hade han höjt sin revolver mot obekanta, som tydligt haft vännens anletsdrag, men från hvil- ka i sista ögonblicket den visionära masken fallit af.

När han nu med vanliga ögon kunde se på honom han nyss tagit för Döden, kände han igen en bekant, som varit borta ett par år.

— Nej, hvad ser jag, är det du?

— Ja, det är jag. Fast du inte kommer ihåg hvad jag heter.

— Jo, jag vill minnas . . .

— Wilhelm Eröfraren, kommer du ihåg det nam­

net?

— Wille Bengtson! Nu minns jag. — — Men var tusan kommer du ifrån? Du ser ut, som om du varit och hälsat på i Dödsriket.

— Det har jag. I dubbel bemärkelse.

Wilhelm Eröfraren berättade i korta drag om hur han gifvit sig ut för att eröfra hela världen. I två år hade han lefvat på svältlön i hondon. Så hade han skaffat sig gryn hemifrån och fortsatt till Amerika. Där var det ännu värre, ty där gäller en bildad människa mindre än en obildad tomskalle, bara den sistnämnde har mera dollars på fickan.

Sedan han sopat gatorna ett par veckor, hade han fått ta hyra på ett norskt segelfartyg, som förde ho­

nom till New Zeeland. I åtta månaders tid fick han gå och träla som vanlig arbetare, innan han kunde få sig en ny hyra, så att han kom öfver till Sydafrika.

— Men där hade du framgång, det ser jag på din min.

— Ja vars, fast inte som värst lysande.

— Du fick plats på ett konsulat?

— Som hette Gyllne Kalkonen, ja!

— Jaså på en krog! Hvad gjorde du där?

— Tredje bartender. Fick langa fram is och vat­

ten åt dem, som skakade drinks. Man tog mig bara för att jag skulle prata med skandinaver, så att de skulle hålla sig till våran bar. Jag fick spela clown och norlandra för att roa dem.

— Och alla dina eröfringar bland fruntimren då?

— Tror du man kan eröfra kvins, när man går klädd som en arbetare? En stilig flicka tittar inte ens åt en sådan.

— Alltså inte spår till kärlek?

—-Nej, inte nån riktig sådan.

— Hvad slags då?

— Gamla käringar har alltid tyckt om mig.

— Det var obehagligt.

— Gumman som ägde baren var en änka på 46 år och ville gifta sig med mig. Värre var det inte.

— Och hur undgick du det?

— Genom att resa hem för att hemta ett stort arf.

—- Åh tusan, har du blifvit rik?

— Jag vet ännu inte, hvem jag ska ärfva.

— Om du letar, kanske du hittar nån gammal faster eller morbror.

— Stört omöjligt är det ju inte.

Grossman kunde inte annat än småle åt denne galgfågel, som varit ute och »eröfrat », så att han till och med förlorat sig själf. Allt det där Adonistrinda, som flickorna förr i tiden tyckte så bra om honom för, var borta. Han var hålögd och hålkindad med en hektisk rodnad på kindkotorna. lytt lefvande lik skulle sett bättre ut än han gjorde. Det var sna­

rare ett lefvande skelett, som satt här midt emot Grossman. Alltså låg det nära till hands, att man kunde ta honom för Idemannen själf.

— Men Wille, sitter du inte här och torkar?

— Tack du, ingenting starkt.

— Hvad då?

—-Citron och sockervatten. Jag har lungsot.

Grossman såg på honom med stora ögon. Så stora att den andre kunde läsa i dem allt hvad han tänkte.

Men Wilhelm ryggade inte tillbaka. Han såg och gillade.

Grossman mumlade:

— Vet du hvad, vi borde ha bytt roller.

IV.

Det var inte utan, att Grossman kände en viss avoghet mot Wilhelm för att denne stört honom i hans blå stämning. Men ju mer Grossman hörde honom tala dess mer glömde han detta och till sist såg han endast den talande dödsskallen framför sig och sökte blicka in i det som låg bakom hans ord.

Ty det fanns någonting bakom allt detta, det tyckte sig Grossman kunna känna, någonting som innebar en stor ångest och som tryckt sin stämpel på detta ansikte, som mera liknade dödsskallens än en lefvande människas.

Grossman kunde inte återhålla en fråga, som en god stund bränt på hans läppar.

—- Säg mig, hvar har du fått dödsskallen ifrån?

Den andre bleknade helt lätt, men samlade sig snart ånyo.

— Jaså, du kan också se honom? Man blir sådan, då man en gång stått döden alltför nära.

— Då är det någon som velat mörda dig!

Wilhelm bara nickade och strök askan af cigarret­

ten med en gest, som innebar att sådant där kan man inte rå för. Och medan allt flera samlat sig omkring honom och Grossman, berättade han hi­

storien om italienaren i Johannesburg.

V.

—- Änkan på »The Golden Turkey», som ju baren hette på engelska, hade förut haft en vän, en svart- muskig italienare, som var rasande förälskad i henne för hennes många pengars skull och svartsjuk som en kameleont.

Hon hade visst i ett svagt ögonblick gifvit honom ett halft löfte att gifta sig med honom, men så snart jag visade mig med mitt blonda och ljuslätta nor­

diska ansikte och satte fart i baren med mitt glada humör, då lät hon den svarte fara.

Han var en sån där alfreskomålare och ansåg sig därför vara en bildad karl, fast bildningen var mera lätt påstruken. Men som de flesta half bildade var han nedrigt bakslug.

Samma dag gumman portförbjöd honom, ställde han till en stor scen och spelade Othello. Men da­

gen därpå kom han smitande in i baren och var älskvärdheten själf mot alla, så ingen hade lust att

Grossman 2

be honom gå. Och han, som annars aldrig betalat annat än sin egen drink, bjöd då och då på en om­

gång, när det inte var för många inne.

Det dröjde inte länge, innan han hade fått klart för sig, att det var jag som utsetts till hans efter­

trädare. De andra varnade mig för honom, men han gick så försiktigt tillväga, att jag så småningom glömde alla farhågor och kom på allt mer vänskap­

lig fot med honom. Han visade mig en påfallande vänlighet och tycktes trifvas så bra i min närhet, att jag inte kunde skaka honom af mig. Och han spenderade pengar allt mer och mer.

Slutligen biefvo vi så goda vänner, att jag på mina frikvällar någon gång följde med honom på någon varieté eller teater. När vi voro ensamma ute på sådana där ställen, berättade han allt som oftast om sina alfreskomålningar och att jag någon gång borde se dem för att verkligen kunna förstå honom som konstnär.

En söndagseftermiddag medan baren var stängd lyckades han också locka mig bort till ett nybygge, där han höll på med en målning. Han hade egna nycklar till de provisoriska dörrarne, men jag blef något häpen, då jag hörde honom låsa stora porten efter sig med två slag. Han lade märke till min förvåning, men urskuldade sig med, att obehöriga kunde komma in, om han läte porten stå öppen.

Han förde mig omkring inne i bygget och visade mig den ena stora väggytan efter den andra, som

var iordningställd för honom att måla på. Han var mycket nervös och spratt till som skulle han ha blif- vit genomskådad, då jag frågade honom:

— Men hvar har ni era målningar då?

— Vi komma strax dit!

Och nu förde han mig med rask fart upp för en spiraltrappa till ett gafvelrum, som också detta var stängdt med en provisorisk dörr. Vi gingo in, men då jag lade märke till, att han ville stänga äfven denna dörr på innersidan, förklarade jag halft skämt­

samt för honom, att det var fullkomligt onödigt, enär vi ju här inte behöfde befara att bli öfverras- kande af några obehöriga.

— Ni har rätt! — förklarade han och lät dörren till all lycka förbli olåst.

Det var en ganska enkel och schablonmässig al- freskomålning han höll på med: små nakna barna- kroppar, som krumbuktade sig i lek. Jag tyckte mig ha sett afbildningar af någonting liknande för­

ut och jag antar, att de blott voro dåliga kopior ef­

ter någon fris han sett där hemma.

Mitt ansikte måtte ha gifvit uttryck åt något miss­

nöje och han måtte ha lagt märke till detta, ty han förklarade att målningen inte kom till sin rätt, då man såg den från den plats där jag stod, utan man måste se den från ena hörnet längst bort i rummet.

Undrande öfver, på hvad sätt detta skulle kunna för­

bättra en målad fris utan perspektiv som denna, lät jag honom dock draga mig bort dit han ville. Jag

skulle hålla ihop handen som en kikare och kika med ett öga, så skulle jag få se hur vacker den var.

Jag lydde hans föreskrift, men med detsamma jag satte handen för ögat, kände jag hans händer rundt min hals. Innan jag hunnit få klart för mig, hvad han förehade, hade han snört samman strupen på mig, så att jag tappade andan. Jag tror, att jag försökte göra motstånd, men smärtan kring min hals öfverväldigade mig, så att jag kände mig alldeles kraftstulen.

Ögonblicket därpå hade han störtat mig på hufvu- det i en stor lår med mjuk lera, lagt på locket och satt sig på detsamma. Jag låg alldeles dubbelvikt under locket och med hufvudet så hårdt tryckt mot högra axeln att senorna här på vänstra sidan af hal­

sen försträcktes. Jag kan numera inte böja hufvu­

det annat än åt ett håll, som ni ser.

— Men du blef ändå räddad? — frågade Gross- man.

— Någon af förmännen på bygget, som råkat va­

ra inne på sitt provisoriska kontor i närheten, hade hört oss skynda upp för trapporna och följt efter för att se, hvem det var som gått in vid denna egendom­

liga tid på dygnet. Han öppnade just dörren, då italienaren satt sig på locket och som han hört nå­

gra besynnerliga stönanden, sprang han fram och skuffade undan karlen. Han blef så förskräckt, då han fick se mig ligga där sanslös och dubbelvikt, att han till en början stod alldeles handfallen. Detta

begagnade italienaren sig af för att smita ut och dubbelrigla dörren.

Den gode transvaalaren drog upp mig ur leran och efter åtskilligt arbete fick han sans i mig. Han trod­

de, att nacken var bräckt, därför att jag hade så svårt att hålla upp hufvudet.

— Och italienaren?

— Han var spårlöst försvunnen.

VI.

Vännerna voro djupt rörda af Wilhelms historia, men Grossman syntes fullkomligt kall. När man in­

låter sig med en gammal krögareänka, som har en italienare till älskare, får man finna sig i att upplef- va ett och annat. Wilhelm hade försyndat sig mot kärlekens första bud: »Du skall ingen annan Gud ha än den du älskar», och han hade fått utstå sitt straff härför, det var det hela.

Men det fanns en sak i Wilhelms historia, som dock intresserat Grossman mer än man låtsades om. Det var, att dödsfaran tryckt en sådan stämpel på Wil­

helms ansikte. Han hade sett Döden i ögonen och detta hade förvandlat honom, så att han blifvit lik Diemannen.

Grossman kände någonting liknande afund mot Wilhelm för detta. Det här var något han själf aldrig fått upplefva, han som med sådant våldsamt begär sökt dricka alla lifvets brunnar tomma. Och därför att han afundades Wilhelm, kände man sig i hemlig­

het dragen till honom.

— Se så, gossar — började Grossman. — Nu ska vi inte sörja längre öfver den där barnkammarhisto- rien. Vill ni inte i stället följa med mig hem och fi­

ra hans lyckliga återuppståndelse?

Det ville de alla. Från förstämningens mollac­

kord slogo de med ens om i entusiasm.

Wilhelm själf var enbart förvånad. Han hade kommit fram till Grossman som en tiggare, nästan som en nyutsläppt tukthusfånge, och i stället för att stöta bort honom och förakta honom, ville han nu bjuda honom på en välkomstfest. Han fann det mer än människovänligt. Själf skulle han inte ha kunnat visa en sådan liberalitet mot en något afsig- kommen före detta vän.

Det snörde ihop om strupen på honom, han sval­

de ett par gånger, så att halsen vardt klar, och sedan kände han sig som förvandlad.

— Oskar, tag hit en absinth! — ropade han åt vaktmästaren, som om han plötsligt blifvit hemvan på baren.

VII.

I hög stämning kom man hem till Grossmans bo­

stad vid Nybrogatan.

Det var tre automobiler i rad, som stannade utan­

för hans port. I de två första åkte Grossman och hans fem vänner, i den sista satt Oskar med en stor korg full med läckerheter, hvilka inköpts i all hast på Rydberg. Oskar hade man fått låna på några timmar för att sköta om serveringen.

Så tågade man upp i bostaden en trappa upp.

Grossman gick före och slog på det elektriska lju­

set. Rum efter rum strålade upp i en belysning så stark, att man till en början kände sig blän­

dad.

För de andra var detta ingenting märkvärdigt, men för Wilhelm var det som att komma midt upp i en saga. Redan detta, att se en sådan här våning för en större familj inrättad som ungkarlsbostad, syntes honom förunderligt. Hvad en gammal fa­

milj emoster skulle ha blifvit förskräckt, om hon fått se, hur Grossman här inrättat allt, för att han själf och hans vänner skulle ha det komfortabelt. I hvar je rum fanns det en härlig turkisk divan, inte en sådan där i dussinstil, utan en som man drunkna­

de i när man kastade sig på den. Alla garderober vo­

ro inredda till eleganta toilettrum och Grossmans egen sängkammare med en stor bred säng under en pompös sänghimmel och ett toalettbord fullt af kri-

stallflaskor med parfymer angaf att det hela var af- sedt för raffinerade nattliga orgier.

Möblemanget hade för öfrigt något alltför gediget, grosshandelsstelt öfver sig. Det var dyrbara gamla mahognypjäser, hvilka förmodligen härstammade från Grossmans föräldrar. De togo sig litet löjliga ut gent emot den orientaliska komforten rundt om­

kring dem, men för ett rymligt samvete som Wil­

helms svuro de likväl inte allt för mycket mot hvar­

andra.

Medan Grossman och hans vänner gjorde toalett till middagen, hade gamla Thilda och Oskar dukat bordet till fest med sex kuvert och sex högkarmade stolar. En hel rad vinglas framför hvarje kuvert, blommorna, de brutna servetterna och så det strå­

lande ljuset från den stora takkronan med sina hun­

dratals slipade små glasprismor, förhöjde den fest­

liga stämningen.

Man slog sig ned vid bordet utan ceremonier.

Grossman skulle ha Wilhelm till höger om sig, sedan fingo de andra placera sig som de ville. Till vänster om Grossman satt den unge kärlekspoeten Sigurd Svan, midt emot honom på andra sidan presiderade Monsieur le Baron med skådespelaren Martin Hed­

man på den ena och den unge målaren Einar Alm- berg på den andra sidan.

Monsieur le Baron bar egentligen ett helt vanligt borgerligt namn, men som Grossman inte tyckte det var vackert nog och inte passade denne glade och

älskvärdt lättsinnige svensk-parisare, som han blif- vit god vän med under sin vistelse i Seine-staden, ha­

de alla inom vänskapskretsen slängt detta hans verkliga namn på skräphyllan och kallade honom en­

dast vid den signatur Grossman fått det infallet att hänga på honom.

— Och nu, mina vänner, hugga vi in på smörgås­

bordet!

Grossman föregick själf de andra med godt exem­

pel.

VIII.

Kärlekspoeten var den ende, hvilken smörgåsbor­

dets alla utsökta läckerheter inte imponerade på det allra minsta.

Han åt sin ryska kaviar och smakade på den rökta laxen med samma min, som han plägade sätta upp, då någon bekant kom och smickrade honom för hans sista erotiska dikt i någon af tidningarne. Svan satt där med sitt ironiskt öfverlägsna leende, bak­

om hvilket ett pojkaktigt skälmstycke ständigt tycktes lura, och såg ut som om han i tystnad ville säga till smickraren:

— Fortsätt du bara. Intet beröm i världen kan ändå gå upp mot den dikt jag skrifvit.

Och på samma sätt fann han, att inte ens alla de läckerheter man satt fram till honom på långa vägar när voro hyllning nog åt honom och hans konstnärs- skap. Förresten hur kunde något så andligt som hans själs evighetsblommor hyllas medelst något så jordskorpeaktigt materiellt som dessa födoämnen där på tallrikarne och faten?

Och ändå åt Sigurd Svan med god aptit. Men hans öfverlägsenhet bestod i, att han aldrig lät ma­

ten tysta mun utan ständigt hade spydigheter på läpparne åt sin värd och sina bordskamrater. Han hade till princip, att aldrig tacka folk för deras löj­

ligt sentimentala vänligheter annat än genom att friska upp dem med elegant stiliserade små elakhe­

ter.

Det hade en god stund retat Sigurd att se Wil­

helm sitta där kyrkhögtidligt imponerad af denna festmiddag till hans ära och kringfjäsad af alla de andra, hvilka räckte honom den ena svenska delika­

tessen efter den andra med ett artigt:

— Det där fick du inte i Transvaal!

Grossman hade emellertid lagt märke till Sigurds blickar och tyckte sig förstå, att poeten satt och le­

tade efter någon gaddighet. Han ansåg det nödvän­

digt att förekomma honom, ty Wille tålde antagligen ännu inte vid alltför skarpa saker. Grossman fat­

tade därför sitt glas, ett högfotadt slipadt brännvins­

glas med Gustaf III:s namnchiffer och fylldt till brädden med starkt brunt sädesbrännvin.

— Mina herrar! Hos mig hålls aldrig några tal vid middagsbordet. Men sedan vi tagit den första supen under denna allvarstunga tystnad, hvarmed man plägar hedra den giftiga pärlan, höjer jag nu för andra gången mitt hundraåriga brännvinsglas, denna gång, för att bedja er samtliga vara välkomna till mitt bord, men i all synnerhet den från långväga och farliga resor till fosterlandet återbördade vännen Wilhelm, hvilken jag härmed förklarar återuppta­

gen i sin forna vänkrets, å hvars vägnar jag anhåller, att vi icke kvälja honom med att i tid och otid pra­

ta om Sydafrikas heta slätter, utan hädanefter till­

erkänna full svensk medborgarrätt. Välkomna al­

lesamman! Bottenfock!

Alla drucko i botten med äktsvensk traditionell energi, alla med undantag af den lille poeten, hvil­

ken hejdade sig och försökte bita af supen, enär han plötsligt kom att tänka på, att hela den här såsen e- gentligen var riktad mot honom och att Grossman måtte i hemlighet vara tankeläsare, eftersom han täppte till mun på honom för ord, som han ännu inte hunnit yttra. Men en skarpt befallande blick från Monsieur le Baron kom Sigurd att lika hastigt ändra beslut och med en knyck pressa i sig äfven den andra hälften af glasets innehåll. Han insåg efter­

åt att öfverceremonimästaren haft rätt, men fatta­

de samtidigt det beslutet, att Wilhelm senare på natten skulle mångdubbelt få umgälla, därför att man nu hindrat honom, den spirituelle poeten, från

att få säga några elaka roligheter, som han haft rik­

tigt god lust att briljera med.

Grossmans tal hade det goda med sig, att stämnin­

gen vardt enhetligare och att Wilhelm blef befriad från sin likbjudaremin, glömde att känna sig gene­

rad för att hans kläder voro sämre än de andras och därtill svårt luggslitna samt började inlåta sig i re- sonnemang med vännerna.

Monsieur le Baron ansåg att tidpunkten var lämp­

lig för att sätta stil på konversationen genom att be­

rätta någon elegant svinaktig Pariserhistoria. Han berättade med all den inlärda charm han förvärfvat sig i kokottboudoarerna i världens mest bildade stad, men han lyckades inte att få någon att lyssna fullt andäktigt till hans historia, ty antingen hade de hört den förut eller intresserade de sig inte för denna kry­

stade demimondegeist. Endast Sigurd uppfångade hvart enda ord från den tjusige berättarens läppar, men han lyssnade med ett så illvilligt småleende att stackars Monsieur le Baron vardt irriterad och glöm­

de sig, så att själfva slutpoängen gick delvis förlorad.

Han räddades från fullständigt nederlag genom att Oskar kom in med två stora glaskannor fyllda med porter- och ölblandning. Grossman tillkänna- gaf att nu skulle man hugga in på ostronen och dric­

ka mumma, för att ha en god grund lagd till nattens strapatser.

— Ska vi hålla på så länge? — frågade Wilhelm nästan med ängslan i sin röst.

— Visst ska vi hålla på, bara vi kommit i gång.

Och du får inte vika dig och spela fällknif, hör du det, Wille?

— Jag ska bjuda till att hålla mig spänstig. Fast jag tycker, att ni blifvit grundligare än någonsin nu för tiden här hemma i Sverige.

IX.

När de stora ostronfaten burits bort med endast krossade isbitar på och mumman var urdrucken, hade de sex vännerna undergått en förvandlingsakt.

Den lilla tillstymmelse till stelhet — förorsakad af det öfverraskande i att helt plötsligt få komma med på en sådan här vild middagsorgie — man till en början kunnat iakttaga, hade utan att de visste om det lyftats af dem liksom af en osynlig liten hvirfvel- vind, en af dessa man om sommaren ser leka ta fatt ute på fälten med papperslappar och vissnade blad och som drar ihop dem än här än där till en tratt, som vrider sig i spiraler.

Deras ansikten hade fått renare drag, på samma gång de börjat rodna. Inte denna hektiska rod­

nad, som man får fram mot småtimmarne efter en genomfestad natt, utan en rosafärgad svallvåg som plötsligt slår fram kring halsen och därpå helt sakta omsluter hela ansiktet.

Alla sex hade vaknat upp till en öfversvallande välvilja mot hvarandra. Grossman hade lofvat att skaffa Wilhelm en god plats. Sigurd Svan hade lof­

vat Martin Hedman att skrifva ett stort poem åt ho­

nom, som han skulle få deklamera på nästa Höstsol.

Monsieur le Baron hade lockat Einar Almberg att lofva honom en liten skiss i olja, ty den gode Parisa­

ren ville vara ultramodern äfven i det hänseendet, att han aldrig köpte fullfärdiga taflor — en man med hans dyrbara vanor hade gifvetvis inte råd — men däremot samlade han ifrigt på allt hvad skisser het­

te, »värdelösa » skisser som konstnärerna kanske an­

nars kastade bort. Och i glädje öfver sitt välvilliga löfte till Martin hade slutligen Sigurd haft kurage hviska något till Grossman om en tusenlapp och Grossman hade nickat bifall med vissa reservatio­

ner.

Grossmans humör var i starkt stigande, Hans medfödda lefnadslust hade ånyo fått herravälde öf­

ver honom och han hade skakat af sig alla lifs- ledans kräftbölder och alla tankar på, hur fult och innehållslöst lifvet ändå är. Den blåa Grossman var försvunnen och hade helt och hållet gått upp i en röd Grossman, som inte längre var någon drömmare utan besatt en handlingskraft mäktig hvad som helst.

I sådana ögonblick hade Grossman ett fanatiskt behof efter att få offra sig för något vackert — all­

männyttigt ändamål. Om det setat en tyrann eller 30

odugling på tronen, en kung hvars bortgång skulle varit en välgärning för alla, skulle Grossman i denna sin röda stämning utan vidare ha kunnat gå upp på slottet och expedierat honom. Men tyvärr hade Grossman hitintills ej lyckats få tag i någon fullt värdig anledning att offra sig och han hade så små­

ningom fått för sig, att han i det hänseendet blifvit född under en olycklig stjärna, som inte tillät honom att få möta denna hans högsta ödesgudinna.

Sigurds begäran att få låna en tusenlapp af honom, hade gifvit honom uppslaget till en plan, som han en god stund satt och funderade på, hur den skulle kunna lämpligast sättas i verket. Han kunde inte bara nöja sig med att hjälpa den lille erotiske poe­

ten, han måste göra något för de andra också. Och som han ännu hade en liten slank af sin forna för­

mögenhet kvar på banken, kom han på en luminös idé, som han undrade om han inte kunde utföra lite längre fram på natten.

X.

Svan hade ätit ostron med en våldsam ifver, ty dessa voro en af hans älsklingsrätter och en af dem hans erotiska lifsfilosofi placerat i högsta klassen bland ädlare födoämnen.

Men när soppan kom, läppjade han endast på den­

na. Han var full af stridslystnad och begär att på ett elegant sätt få hämnas för de tysta nederlag han nyss lidit. Hans blanka kastanjebruna ögon gnist­

rade af alla de roliga infall han fått under ostronä­

tandet och som han ville affyra medan de andra täppte till munnen med soppskeden.

Han började med att plötsligt skratta Monsieur le Baron rätt i ansiktet.

— Min bäste Monsieur le Baron, den där spiritu­

ella franska historien ni nyss sökte pigga upp oss med och som visst ingen annan än jag lyssnade rik­

tigt andäktigt till, hvarifrån har ni egentligen fått den?

Monsieur le Baron vardt blek, ville slänga till ho­

nom ett skarpt svar, men hejdade sig och teg.

— J ag menar inte, att ni behöfver säga några namn. J ag ville blott veta, om det inte var i någon parfymdoftande boudoar eller någon annan stans, ni första gången hört den berättas?

— Jo, ni har rätt. Det var i en elegant boudoar och ett par vackra kvinnoläppar som framförde den.

— Berättade inte er sköna, hvarifrån hon fått den?

— Det tror jag nästan hon gjorde. Jag vill min­

nas, att hon fått den från någon samling pikanta historier, som någon hofdam nedskrifvit på. 1500-ta- let, men som man nu först hittat reda på.

— Det var just det jag trodde!

— Hur så, min bäste herr poet?

— Jo, vet ni hvem den hofdamen var?

— Nej, det sa’ hon inte.

— Hofdamen var — den franske författaren Pier­

re Loiiy s.

—• Det är inte möjligt.

— Har ni läst några af hans böcker?

— Nej, jag läser aldrig annat än tidningar. Aldrig poesi.

—■ Om ni hade läst några af Pierre Bouÿs tidigare arbeten, skulle ni genast ha förstått mig. J o, ser ni, när Pierre Bouÿs skrifver några starkt erotiska dik­

ter och vill förhindra, att kritiken kastar sig öfver dem, begagnar han sig af det lätt förlåtliga lilla kne­

pet att påstå, att han hittat dem och att de alltså skulle vara skrifna af någon helt annan än han själf.

Monsieur le Baron lyste upp:

— Det där förefaller mig som ett slags litterärt bedrägeri.

— Fast af de fullständigt förlåtliga — dekreterade Sigurd Svan. — När han gaf ut sin »Chanson de Bilitis», som handlar om kvinnokärlek, föregaf han, att den var en öfversättning från en okänd grekisk författarinna, måhända från den berömda Sappho själf. Och på samma sätt nu med de här Bouis XV- historierna, använde han sig af en anonym hofdam som skydd.

— Det kan jag aldrig tänka mig. De verka alltför äkta.

Grossman 3

— Tack vare hans konsts äkthet, ja. Det var just det jag roade mig åt så diaboliskt, när Monsieur le Baron nyss berättade sin historia, att ni trodde er komma med en originalhistoria från ett af världens lättsinnigaste och mest förfinade hof och så var det i verkligheten en modern fransk författare, en af dem som aldrig ens kan komma in i akademien, hvars ord ni citerade.

Allas blickar voro riktade mot Monsieur le Baron, då Sigurd affyrade detta fruktansvärda undervat- tensskott emot honom. Men Monsieur le Barons un- dervattenspansar tycktes vant att uthärda kanske än värre projektiler än denna, ty i stället för att kan­

tra och sjunka under bordet, flöt han tvärtom ofvan- på med en glans, som gjorde all heder åt hans Paris­

uppfostran.

Han lyste upp som inför en uppenbarelse, fattade sitt madeiraglas och riktade sig mot Sigurd:

— Monseiur le Poète, jag är er utomordentligt tacksam för att ni för mig afslöjat en litterär hemlig­

het, som inte ens hälften af det litterärt bildade Pa­

ris har en aning om. Den dame, som berättade hi­

storien för mig, var en framstående ung skådespeler­

ska vid en af teatrarne. Jag lofvar er, att hon skall få sig en högtidsstund af skratt, då hon erfar hvem hofdamen var som upplefvat alla dessa små skabrösa historier. Hr skål, Monsieur le Poète!

De båda antagonisterna skålade med hvarandra, fåfängt försökande att hålla sig allvarliga, och sedan

de tömt sina glas i botten brusto alla i skratt öfver den lyckliga utgången af den lilla skärmytslingen.

Sigurd tycktes smått flatterad öfver att ha fått en så skicklig riposte och det drog en god stund innan hans tunga hade några spydigheter att framslunga.

XI.

Oskar och Thilda knogade oafbrutet fram och tillbaka med nya maträtter och nya vinsorter.

Grossman satt och njöt af att observera sina gä­

ster. Han fann det lustigt att studera, hur hvarje glas vin de stjälpte i sig löste deras tungor allt mer, så att de började tala om sådant de verkligen tänk­

te, i stället för dessa fraser de lagt sig till med för att inte behöfva blotta sig ute i umgängeslifvet.

Särskildt intresserade han sig för öfvergångssta- diet, detta då de försöka att tala öppet men ännu ha en del försiktighet kvar, så att ena delen af en sats är uppriktigt menad, men den andra tillkom­

men för att dölja detta.

De hade kommit in på ett af de mest segslitna ämnen, som samtiden just nu idisslar som tugg- gummi, nämligen i hvilken grad konsten har rätt att vara obegriplig. Sigurd Svan hade hetsat upp ämnet och fått de andra allt mer uppbragta.

Monsieur le Baron, såsom tillhörande den högre franska bracksocieteten, höll gifvetvis på att all konst skall vara så enkelt banal, att en bonde lika väl som en kardinal skulle kunna omedelbart njuta af densamma. Sigurd betsade honom med att en så simplifierad konst inte var möjlig, ty en bonde som kommer in i ett tafvelgalleri njuter endast af det som han kan känna igen som direkt afbildadt efter den natur han känner till. En potatishacka ställd mot en vägg och fotografiskt afmålad skulle bringa honom i större extas än ett Stilleben i de här­

ligaste färger af Cezanne.

— Men en kardinal, en kardinal skulle alls inte nöja sig med detta. Han skulle i främsta rummet söka efter något själsligt innehåll i taflorna, helst något rent litterärt innehåll, så att han kunde dra­

ga några moraliska konsekvenser ur den bild taflan framställer. Det konstnärliga ideal Monsieur le Baron uppställt bottnar i det fullständigt omöjliga.

—■ Visst inte, Monsieur le Poète! Vi hade en så­

dan konst i Frankrike på 8o-talet. Dessa härliga landskap, dessa själfulla porträtt! Det fanns konst i världen på den tiden!

Till och med Martin ogillade detta föråldrade ideal:

— När jag var i Paris och studerade teater, locka­

de en fransk skådespelare mig med på Salongen.

Han förde in mig där, nästan som skulle han ha fört in mig i ett tempel. Men när jag vandrat genom sal

efter sal och fann, att den ena var lika tröstlöst in­

tetsägande och schablonmässig som den andra, greps jag af fasa öfver, att den franska konsten råkat i sådant förfall och jag kunde förstå, hvarför våra svenska konstnärer inte längre vilja utställa på dessa salonger.

Monsieur le Baron gjorde en gest af öfverdrifven förvåning, men innan han hann svara något kastade sig också Ej nar in i samtalet:

— Där ser man, hvart det bär hän, när man målar blott för att behaga dem som köpa konst. Det är ju att förnedra sig själf, att sätta sin konst lägre än sitt eget jag, i stället för att den borde vara det oupphinneliga idealet, som man alltjämt förgäfves eftersträfvar, men ändock tum för tum närmar sig.

En verklig konstnär sträfvar efter att få fram det personliga hos sig själf, ty han vet att det är det enda som har något värde. Han gläds öfver att rik­

tigt hejdlöst få slunga sitt eget jag i ansiktet på de andra som inte ha något. Ja, det bereder honom en njutningsrik stund, hvar gång han märker, att han riktigt duktigt kunnat chockera dem genom något arbete, som står för högt för deras fattnings­

förmåga.

Monsieur le Baron såg ut som om han fått ett slag i ryggen med en Herkulesklubba:

— Mon dieu! J ag tror ni är anarkist eller någon­

ting ändå värre.

De andra brusto i skratt åt den siratlige världs-

mannens förskräckelse. Sigurd var enbart glad åt, att hans hets lyckats så bra och fortsatte den från ett annat håll:

— Det är inte alls så farligt som det låter, hvad Ej nar säger. Han menar bara att konsten inte af ser att bli uppfattad med förståndet. När man står in­

för en tafla skall man endast låta sin känsla öppna hjärtvalferna och låta konstverket tränga in i sig, som fullgjorde det en obefläckad afvelse i stil med en Madonna Catholicas.

—• Man skall alltså inlåta sig i något slags öfver- sinligt kärleksförhållande med konstverket, — före­

slog Grossman.

— Ja, visst. Någonting i den stilen! — erkände Sigurd.

— Men, mina bästa herrar — fortsatte Monsieur le Baron — då måste ju hvarje konstverk vara för- sedt med någon slags manslem?

— Det har det också! — ropade både Ejnar, Si­

gurd och Martin i korus.

— Min gud, hvad skall det bli för slags konst? — vojade sig den stackars parisaren.

— All god konst är sådan! — dekreterade Ej­

nar.

— Och det är därför inga kvinnor kunna göra god konst! — fortsatte Sigurd. —• De sakna det manliga emblemet både fysiskt och andligt. De konstverk de försöka åstadkomma bli på sin höjd eunucker, feta vämjeliga missfoster!

—• Vi ha dock författarinnor ... — försökte Wil­

helm sig på att inflika.

—- Bara en: Sappho. Och hon var förmodligen niera man än kvinna. Vi ha ju äfven i våra dagar sett exempel på personer, hvilka kommit till världen som kvinnor men efter hand blifvit omändrade till män . . .

Som Grossman inte ville, att man skulle fortsätta det ämne man helt oförhappandes kommit in på, sökte han vrida samtalet rätt igen:

— Det var ju om det obegripliga i målarkonsten vi skulle få veta något?

— Ja, och det skall ni också få — förklarade Si­

gurd. .—. Eftersom endast den som utöfvar en konst förstår sig på den, så kunna inga andra än målare förstå sig på målarekonsten. Men som det är en erkänd sanning, att den ene målaren inte förstår sig på, lrvad den andre målar, är all annan konst än hans egen absolut obegriplig för honom. Frågan tillspetsar sig då sålunda: begriper en målare verk­

ligen det han själf målar? I regel skulle jag vilja svara: nej! Nå, hur ska man då kunna uppställa den fordran att annat folk skall kunna förstå kon­

sten? Konsten har alltså rätt att vara obegriplig!

— Ja, — tillfogade Ejnar — därför att den inte har med några lägre förståndsmässiga begrepp att skaffa, utan med själens allra högsta luftlager: de stora okända strömmarne ute i rymden öfver hvilka känslan råder.

Monsieur le Baron visste inte något mer ohyggligt ord inom svenska språket än detta ord »känslan».

Under miner och tecken, som skulle antyda en för­

skräckelse utan gräns, borrade han båda pekfing- rarne in i sina öron och bad bevekande:

— Bästa herr konstnärsgeni, nämn inte det ordet ånyo. Det innehåller så mycket ful bondesentimen­

talitet, att det dryper af flott och elaka odörer.

De råa barbarerna hånskrattade åt den öfverför- finade fransmannens effeminerade skräckutbrott.

Endast Wilhelm var tillräckligt på efterblifna kar­

tan för att gilla detta. Han sökte komma Monsieur le Baron till hjälp med att än en gång framkasta:

— Ja, men äro inte de stora författarinnorna bra mycket större än de stora författarna? Gå inte Selma Eagerlöfs böcker i mångdubbla upplagor mot Strindbergs?

Effekten af dessa ord vardt långt större än Wil­

helm vågat hoppas. Allas ögon vändes från Mon­

sieur le Baron och riktades mot den som vågat ut­

tala denna löjliga hädelse. Han såg särskildt ett par små bruna ögon gnistra emot sig af skadeglädje öfver att hämndens stund ändtligen var inne. Si­

gurd formligen murade in honom som skolpojkar pläga mura in hvarandra med snöbollar i en snö- bollsbatalj:

■— Då skulle den där amerikanska käringen Bee- cher-Stowe vara större än alla de stora författarne på hennes tid, ty hennes af falsk sentimentalitet och

dumma lögner sammanknådade »Onkel Toms stuga»

var väl den mest populära i hela världen under förra århundradet. Den stora massan tycker om att se falskt hjärteblod rinna. Den slukar allt andens af- skräde med förtjusning, under det den hatar alla stora och goda människor som gå sina egna vägar.

Det märks, Wilhelm, att du blifvit andligt deprave­

rad af din vistelse på den engelska kolonialbond­

vischan.

XII.

Man visste efteråt inte, hur det hade gått till.

Grossman hade sett, att Wilhelm rörde sig af och an på stolen, som hade han suttit i sjögång. Wil­

helm hade velat säga någonting till svar på Sigurds ord, men då han märkte, att han i en hast inte kun­

de hitta de rätta kraftuttrycken, hade han gripits af en beklämmande förtviflan och med detsamma hade det svartnat för ögonen på honom.

Då hördes en våldsam duns mot golfvet. Wil­

helm hade nästan som af en explosion slungats från stolen och fallit på ett egendomligt sätt, så att det såg ut, som han hölle pannan tryckt mot golftiljorna.

Han låg där, som en som blifvit skjuten i en gatu- kravall, och tycktes alldeles liflös.

Alla reste sig upp stela af häpnad. Endast Gross- man hade sinnesnärvaro att kasta sig på knä bred­

vid den sanslöse. Men Wilhelm var tung som bly och han förmådde inte ensam lyfta upp honom.

Monsieur le Baron skyndade efter ett glas vatten och med detta och Ejnars tillhjälp fick Grossman honom upp i sittande ställning och återkallad till sans.

Wilhelm slog upp ögonen med ett småleende, halft generadt, halft putslustigt:

— Hvad har jag gjort? Hur kom jag att ramla i golfvet?

•—• Du damp! — upplyste Grossman.

— Det var någonting jag ville säga och inte kunde få fram. Sedan vardt det svart för ögonen på mig.

Men hur jag kunnat flyga ett sådant här långt stycke utefter golfvet, det förstår jag inte.

Wilhelm hade fått ett svårt skrubbsår i pannan och detta började blöda. Grossman baddade på det med kallt vatten, men så snart han tog bort näsdu­

ken för att doppa den i det kalla vattnet strilade blodet ned öfver ansiktet, så att Wilhelms både stärkkrage och rock blefvo nedblodade. Till sist fick man dock i ordning ett ordentligt förband, man fick honom på fötter igen och förde in honom i lilla salongen, där han fick lägga sig på en turkisk divan, som täcktes af ett stort rödt öfverkast och därför kallades för operationsbordet.

Vännerna drogo af honom den nedblodade rocken och Grossman letade fram ur en garderob en svart

munkkåpa från någon maskerad. Insvept i denna lämnade man honom så att hvila ut från strapat­

serna.

De fem andra slogo sig ånyo ned vid middagsbor­

det. Alla hade hämtat sig från sin förstämning, alla med undantag af Sigurd Svan. Han var blek och halft virrig samt stjälpte i sig det ena glaset champagne efter det andra för att restaurera sig.

Det var alls inte några samvetskval, som plågade honom, utan blott det att han sett blod rinna. Han tålde inte att känna lukten af blod, det verkade på honom så kväljande, som hade giftiga ångor slagit emot honom.

— Om jag skulle komma med i ett krig och råka få se ett fältslag, där det utgöts blod, skulle jag dö, innan jag lossat ett skott, bara vid åsynen af blodet

— påstod han.

— Drick då någonting starkare än champagne!

—• uppmanade Grossman. —• Här har du ett starkt gammalt portvin.

Sigurd drack med stigande förtjusning klunk efter klunk af den härliga drufvan, tills han tömt det glas Grossman räckt honom. Blodet sköt ånyo upp i hans ansikte och han satte ifrån sig glaset med ett:

— Det botade mig fullständigt.

Portvinet var verkligen så storartadt, att ingen ville släppa det. När vännerna stego upp från bor­

det, tog livar och en på engelskt manér sitt välfyllda glas med sig in i rökrummet. Med en stor färsk ha- vanna i munnen domnade man för en stund bort i de mjuka divanerna, som fyllde nästan hela rummet och endast lämnade en mindre fyrkantig plats i mid- ten fri, där ett stort turkiskt rökbord, erinrande om ett altare i en moské, placerats. Äfven väggar och tak voro madrasserade och väggarne därtill bekläd­

da med persiska tempelmattor, under det man i ta­

ket spänt upp en plafond af bourgognerödt siden, hängande löst på två spjut, så att den fladdrade om någon rörde sig.

— Här råder ju fullständig haremsstämning! — tyckte Martin.

— Det är bara odaliskerna som fattas! — replike­

rade Sigurd.

— Ni har bara att säga till, så trollar jag genast fram dem, — upplyste Grossman.

— båt oss åtminstone få njuta vår siesta i fred,

— bad Monsieur le Baron.

— Man kan väl ändå förbereda invasionen, — an­

såg Grossman och gaf Oscar order, att ur relikskå­

pet i hans sängkammare hämta fram den berömda Haremsboken, däri adresserna på alla sultaninnorna stodo iippskrifna jämte telefonnummer samt ett och

annat igenkänningstecken, för att man ju skulle kunna skilja dem åt.

— En sådan här kväll hos Grossman tycks mig som en verklig saga, — deklamerade helt oväntadt Sigurd Svan. — Att tänka sig, att man är kvar i detta gråa nykterastårhundrade, som söker med förbud på förbud hindra människorna att njuta de få stackars njutningar lifvet förmår bjuda dem! De vilja fullkomna den s. k. frireligiösa världsplanen att förlägga hela helvetet hit till jordelifvet, så att man skall bli himla glad, när man slipper bort från alltsammans. All lifsglädje skall utrotas och alla begär undertryckas tills de surna, kärleken skall lysas i bann och ersättas med malörtsbittert hat, mänskligheten skall bringas så nära sin själfförin- telse som det är möjligt. Men tänk . . . tänk . . .

Han reste sig upp på armbågarne med glödande ögon, som skulle han just nu se alltsammans i en klar vision:

. . . Tänk, när motrevolutionen kommer, tänk hvilka orgier, när mänskligheten reser sig som en man och sopar bort alla förbuden och hänger sig ånyo åt »Wein, Weib und Gesang». Det är bara rysansvärdt, att man inte får vara med då, att man inte kan sofva öfver det här fula seklet och få vakna upp först i det nästa. Är det inte förhatligt att lefva vid den tidpunkt, då isregionen breder ut sig öfver hela civilisationen, då det blir en ny Medeltid med grönsvarta fimbulvintrar? Jag undrar om

mänskligheten fortfarande kan flyga, när allt detta är öfverständet?

Monsieur le Baron måste småle, där han satt med ryggen mot den mjuka väggen och benen utsträckta i en vinkel framför sig på divanen. Han fann poe­

ten så rörande naiv med detta ständiga tal om orgier och hejdlösa njutningar. Han skulle velat ha ho­

nom med sig till Paris på ett år och där fått lära honom, att all njutning måste ske med måtta, om den skall vara värdig en förfinad kulturmänniska.

Fast det vågade han inte säga till Sigurd, af en obe­

stämd fruktan för att bli afliånad och utskrattad.

XIV.

Äfven Grossman smålog, fast han i det hela taget var af samma mening som Sigurd.

För honom, som alltid haft fullt upp med pengar, hade lifvet gestaltat sig som en enda lång hej dlös njutning, som började när han blef manbar och skulle sluta ... ja, om den tog slut, då ville han inte lefva en dag längre.

Det var inte bara en kärleksberusning, en sexuell extas, han lefvat i dessa år. Alltsedan en vän, nå­

gra år äldre än han själf, fört honom ut i lifvet och visat honom det från toppen af kunskapens berg,

hade lifvet tett sig för honom som en enda stor hän­

förd berusning. Redan den varma luften där nere i Frankrike var för honom som ett strålande vinrus.

Han hade efter denna sin första kärleksnatt lärt att se, hur mycket vackert det fanns hos människorna, äfven hos dem han förut föraktat, ja, till och med hos en liten dum flickunge — dum, trots att hon ju var välskapt. Han hade lärt sig att älska allt detta vackra hos människorna, samtidigt med att han greps af ett allt häftigare hat mot allt, som var fult.

Sitt hat till det fula odlade han som en slags hem­

lig kult. Ju mer han eggade sig till hat mot detta, dess högre brunno kärlekens flammor inom honom. Att inte vara indifferent emot de människor han mötte, ansåg han som en af de viktigaste lifsprinciper han påträffat. Hvar je nytt ansikte, som kom honom till mötes, sökte han analysera. Men han dömde inte blott efter de yttre dragen, det var minspelet, blic­

ken han ville ha fatt på, för att kunna se så djupt in som möjligt.

Han var ingen don Juan, ingen Rebenskiinstler.

Så mycket han än upplefvat, hade han ändock aldrig förfört en flicka. Men han kunde vandra en gata fram och bli förälskad i hvart annat, hvart tredje ansikte han såg. Han kunde på en dag i sin fantasi genomlefva tusentals romaner med alla dessa han mött i världsvimlet och som haft »rena» anleten.

Hufvudsumman af allt hvad lifvet lärt honom ville han sammanfatta i ett enda ord: Kärleken. Hade

inte också Kristus sagt, att detta ord var summan af det hela? Men vår tids s. k. kristna ha glömt detta, de ha gjort kärleken till ett slags oäkta barn, som först måste legaliseras, innan det kan få umgås med fint folk. Det vill säga: den äkta kärleken, den som har rot och inte likt en parasitväxt klänger sig fast vid de doftlösa blommorna i Platos uppkonstruerade paradis.

Vidare hade Grossman den egenheten, att han äl­

skade allt skönt. Han ansåg sig likna gud fader häruti, ty liksom denne kände han sig förpliktad att älska hvartenda människobarn, som ägde skönhe­

tens gåfva, en skönhet som gifvetvis äfven måste innesluta godheten. Däremot fann han det alldeles obegripligt, hur någon religion eller statsförfattning kunde föreskrifva något så naturvidrigt som att man under hela sitt lif icke skulle få älska mer än en människa. Vid henne skulle man binda sig med de kyrkliga och borgerliga lagarnas strängaste band och det värsta var, att äfven sedan kärleken var slut, skulle man nödgas att vara bunden vid henne.

Hur många af våra store tänkare ha icke afslö- jat det omoraliska i detta? Och ändå följer man alltjämt slentrianmässigt den gamla trallen och fördömer dem som skilja sig, då det är deras mänsk­

liga plikt att gå ifrån hvarandra. Äktenskapet är en ekonomisk institution och har ingenting med kärleken att göra, därför borde häller inte kyrkan

ha något med äktenskapet att skaffa. Snarare då Patent- och registreringsverket, där ett äktenskap borde kunna registrereras liksom ett annat bolag.

Finns det människor, som ovanligt nog kunna be­

vara sin kärlek till hvarandra under äktenskapets tak, är det ju så mycket dess bättre för dem, men för alla som ej kunna hålla flamman brinnande bör det kännas som en plikt att återskänka hvarandra friheten och en möjlighet att ånyo påträffa ett al­

tare, där den eviga elden åter kan få tillfälle att slå ut i flammor. Kärleken skulle af alla erkännas som någonting högre än de samhälleliga institutionerna, ja, hvarför inte, som den allra högsta, som summan af hela lifvet.

När man nu som Grossman aldrig funnit någon kvinna, som helt och hållet kunde lägga beslag på honom för någon längre tid, och som han dessutom var dt så häftigt förälskad i hvar je ädelt och rent an­

sikte han såg, fanns det ju ingen anledning att gå åstad och binda sig vid någon viss. Grossman hade gjort upp med sig själf, att han inte skulle få binda sig, att det skulle vara en orättvisa både mot honom själf och den andra parten om han gjorde det, och att han alltså af rent moraliska skäl vore nödsakad fortsätta detta sitt frihetslif, fladdrande från blom­

ma till blomma.

Orossman 4

XV.

Man hade njutit sin siesta en god stund, så god att den unge poeten hunnit få sig en liten stärkande slummer efter sina senaste'sinnesrörelser vid mid­

dagsbordet, då Oscar kom in och anmälde att ha- remseancen skulle taga sin början, samtidigt med att Monsieur le Baron spelade upp en slags fantasi på Bojarernas intågsmarsch.

Men Bojarerna själfva voro till en början något för siestalata för att orka med att hålla sitt intåg.

I stället tågade sex beslöjade sultaninnor in i rök­

rummet och slogo sig ner i tur och ordning framför hvar och en sultan. Två af de beslöjade kunde inte finna sina gemåler: den ene spelade piano och den andre var ju rekonvalescent.

Grossman meddelade dem detta och de båda unga damerna skyndade genast ut igen.

En smäktande boston flöt så ut genom rummen och innan den hunnit stegras till mera gälla repris­

melodier, hade allesammans dragits in i dess hvirf- vel. Den lilla djäfletten Margot hade till och med fått lif i Wilhelm och svängde nu rundt med »ere­

miten» — som hon kallade honom — fortfarande iklädd sin svarta munkkåpa och med en hvit bindel om pannan.

Och när man dansat tills man tappat andan, ru­

sade allesammans ut i lilla salongen, där Oskar stod

vid en stor champagnebål och serverade glas på glas af den läskande kylslagna drycken.

Dansen och flickorna göto nytt lif i de domnade ådrorna. Alla hade blifvit unga på nytt och man hoppade omkring som tokiga barn, och när man vardt trött af att hoppa, lekte man kurra gömma med hvarandra i någon af de mystiska afkrokarne i dessa kärlekens irrgångssalonger.

Margot, som blott varit van vid dessa flotta unga kavaljerer, man träffar ute i nöjeslifvet, fann ett särskildt behag i denne bleke munk hon fått på sin lott. Han var f. d. stockholmsk rännstensunge lik­

som hon själf, han var blek och lidande och hade in­

te varit med om en sådan här orgienatt på han visste inte hur länge. Och sedan hon eggat Wille till en första våldsam omfamning, som syntes honom så ljuf, att det kändes som om jorden skulle sjunka un­

dan hans fötter, var han alldeles förälskad i henne ända upp öfver öronen och kunde inte vara ifrån henne en sekund så länge orgien varade.

Grossman däremot flög från den ena till den andra.

Han såg förströdd och lite besynnerlig ut och ingen af flickorna lyckades riktigt fånga hans intresse.

Endast för vännernas skull dansade han med vidare och höll sitt humör uppe i allra högsta falsett för att inte stämningen skulle slappas.

Men när timma gått efter timma under vildt ras och glam, kunde det inte hjälpas att förslappningens ande så småningom trängde sig in ibland dem.

Grossman hade emellertid föresatt sig, att detta icke fick ske och medan han lagt sig en stund till hvila inne på divanerna i rökrummet med den »sö­

ta» Tilla Holm vid sin sida, kom han på en idé, som förut gång på gång flugit genom hans hjärna, men som först nu fick riktigt fast fot i hjärnbarkcellerna.

Han skulle redan i natt fatta ett stort beslut.

Han kände själf leda öfver den ständiga nöjeshvirf- vel, liv ari han hållits fast dessa två år! Det var inte möjligt att fortsätta så i längden. Om inte annat så höllo hans penningtillgångar på att sina.

Han hade just nu i natt räknat ut, att han blott hade femton röda långschalar kvar på banken. De skulle blott räcka en månad, på sin höjd två.

Att vänta en trettio à fyrtio dagar på en sådan där katastrof, det var alls inte i Grossmans smak. Då fann han det bra mycket behagligare, att katastro­

fen kom med ens och helst att han framkallade den själf. Han behöfde ju bara nu med detsamma skänka bort dessa stackars lappar, så var saken klar.

Tilla Holm vardt förfärad, då han delgaf henne sina planer.

— Då blir det ju slut på alla de trefliga tillställ- ningarne här hos dig! — klagade hon. — Hvad ska vi flickor taga oss till, då vi inte ha någon Gross- man mer?

—■ Åh, jag kommer inte att göra mig osynlig. Jag skall naturligtvis stanna kvar, men jag vill försöka

skaffa mig en lifsuppgift. Jag är trött på att bara roa mig.

— Men kunde inte du och jag taga de där pengar- ne du nu vill göra af med och fara till någon treflig plats och där roa oss på dem, så länge de räcker?

— Det är just hvad jag inte vill. Att sitta så där och vänta på att fattigdomen skall komma och knacka på ens dörr, det finner jag ohyggligt. När den sista sedeln har gått, då sitter man där slapp och utledsen och viljelös. Det finns ingenting man kan taga sig till, utom möjligtvis att skjuta sig enkula för pannan.

— Hur vill du göra då?

-—Jo, ser du, jag tycker om att själf framkalla olyckshändelserna i mitt lif. Katastrofen skall komma som en skrällig teatereffekt jag diktat ihop.

Då ger den mig kurage att hugga i med något nytt.

Den är som en bastant lyckospark, när man skall starta ett företag.

—-Nå, så sparka dig själf då, bäst du gitter. Jag skall inte stå i vägen!

Och den unga skönheten vred sig med en knyck loss ur Grossmans armar och skyndade ut i balsalen för att se om hon inte hade bättre tur hos någon annan.

Grossman låg kvar och småmyste åt hennes vrede öfver, att det inte skulle bli hon, som ensam finge göra af med de där långschalarne.

54

XVI.

Monsieur le Baron hade gång på gång velat göra slut på dansen, ty han var trött på att hamra piano och det föreföll honom, som om dansörerna hade fått mer än nog af dans och kurtis.

Men Sigurd och Wille höllo ut och hade trugat honom till den ena nya onestepen och twostepen ef­

ter den andra. Wille drefs fram af Margot, som inte ville ge tappt utan påstod, att hon kunde steppa i ett kör så länge hon lefde med sin lilla gris till munk.

Och Sigurd hade fått öfvertaga både sin egen och Monsieur le Barons utvalda och detta hade piggat upp honom, så att han var outtröttlig i att hoppa omkring.

Midt i en onestep, som Margot njöt af så att hon vände ut och in på ögonen, då hon skulle titta på Wille, kom Grossman plötsligt in i danssalen och klappade i händerna.

— Sista nattbålen serveras, champagne och por­

ter. Och så har jag en liten öfverraskning. Kom fort in!

Medan Oskar hällde i glasen med en stor silfver- slef, knackade Grossman i bålen.

— Det är en nyhet jag har att berätta er. Jag har i natt fattat ett beslut och det är någonting som jag inte gjort på många år.

Jag har beslutat, att detta är min afskedsfest.

De slantar jag haft på kistbotten närma sig slutet

Ni skola dela med mig, hvad som finnes kvar, och så startar jag helt och hållet på nytt från och med i morgon.

Botten upp för Grossmans stora beslut och så — pang!

Han kastade det tömda champagneglaset öfver axeln på sig, så att det träffade kakelugnen och sprang i tusen bitar. De andra sågo på hvarandra något tvehågsna och så utan ett ord krossade de sina glas mot kakelugnen.

Oskar kom genast in med ett dussin nya glas på en bricka. Grossman höll ännu ett tal:

— Nu är den gamle Grossman död. Gåt oss då dricka en bägare för den nye. Han vill gå ut i lifvet och trots allt se till, om han inte kunde göra lite nytta för sina medmänniskor, innan han dör. Skål för det!

Pang!

Alla de andra elfva glasen följde efter mot ka­

kelugnen. Alla utom lilla Margots, som inte nådde fram utan föll ned helt på mattan. Biksom om hon hade begått en nästan ohjälplig faute, sprang Wille genast fram, hoppade högt i luften som en nigger- dansör i Afrika och krossade det med en ynklig skräll under sina fotsulor. En af flickorna ropade »aj », som om det varit hon, som krossats.

— Nå, hur mycket ämnar du ge oss hvar? —• frå­

gade den lilla pigga Margot och plirade mystiskt åt Grossman.

— Du får en tusenlapp.

— Och min Wille?

—- Dika mycket.

— Och de andra?

— Dika mycket.

— Och du själf.

— Inte ett dugg mer.

— Bravo, Grossman! Du är en hederlig karl.

Och den lilla vildkatten sprang och kastade sig om halsen på Grossman och gaf honom en kyss midt på mun.

— Jag var bara så rädd, att jag och Wille inte skulle ha råd att flytta tillsammans. Men nu kan vi det och lefva lyckliga och glada en hel månad.

— Hvarför inte i två? — undrade Wille.

— Då måste man spara och det kan inte jag. Det är bättre att nöja sig med en månad och ha den rik­

tigt bra. Kärlek skall man aldrig dra ut på läng­

den, för då krymper den som tvättade yllestrum­

por.

Alla skrattade åt den lilla Margot. De andra flickorna gjorde plötsligt en gemensam attack mot Grossman och försökte kyssa honom alla fem på en gång.

Vännerna däremot sågo brydda ut. De visste inte hvad de skulle tro om det Grossman yttrat.

Endast Sigurd var fullt inne i situationen, men han fann det löjligt, att också alla de andra skulle ha lika mycket som han själf bedt om. Då kunde