F O L K - R Ä T T E N S P R I N C I P .
A k a d e m i s k A f l m n d l i n g ,
med vidtlagfarna Juridiska Facullctens i Upsala tillstand
ulgifven af
C A H L O l i O F U E L L D É H ,
P h i l . o c ii J . U . D o c t o r , A d j . i S v e n sk o c h R o m . L a g fa r e n b e t,
H ä r a d s h ö f d in g ,
och
H A N S P E T E R f ; I S T . I F S O N ,
K o u g l . S t ip e n d . G o t t l.
på G ustavianska Lärosalen d. 1 4 Oct. 1 8 4 5 p. v. t. e. m.
II.
o g r » -
E P S A L A ,
L E F F L E R OCH S E B E L L ,
1845.
/
II Ö G Ä D L E
He r r . » « » A N M . M O I I W S T R O f l
O C R
II Ö G Ä D L A
F » u M A R I A C A J ’ I I . N O R R S T R Ö M född E R I C S S O N ,
m ed va rm a ste tacksamhet och tillgifvenhet
tillcgnadt
ten , som genom dess allmängiltiga föreskrifter stad
g a r no rm e r, efter li vil ka de splittrade individuella i ii teressena måste foga sig, sä att den enskilla nyttan oeli passionen gifva vika for förnuftets allmänna an
språk. I denna förnufts-rätt måste således finnas på en gång en pröfvosten och en skiljenorm för alla menskliga i älls-för h å lla n d e n , både offentliga och en
sk ilta, både mellan in d iv id er och Stater. Att det t illh ö r vetenskapen, a tt uppgifva denna förnufts-rätts a llm ä n n a grundsatser, följer af hvarje vetenskaps na
t u r ; men deraf följer för ingen del, att sjelfva grund
satserna skola anses för vätts-filosofens uteslutande tillh ö rig h e t, eller a tt förnufts-rätten , såsom sådan, blott b ö r uppfattas såsom resultat af vetenskaplig rätts- forskning. T verlom ligger denna mensklighelens all
m ä n n a angelägenhet öppen och tillgänglig för hvarje oförvilladt om döm e, så till vida, som individen, äf- ven utan alt vara r ä t t s l ä r d , har i sitt. förnuft regeln för sitt haudlingssäilt, och grunden för sin profiling af hvad r ä t t är. IIvilken skulle ock våga jäfva den allm ä n n a öfvertygodsens protest, f. ex. mot slafveriets eller den våldsamma krigs-inkräktningens rätts-vidrig
h e t , mot det godtyckliga våldet i afseende på per
sonlig frihet o. s. v. Det åligger blott vetenskapen, a tt med liegreppets klarhet uppfatta och bringa i sy
stemets ordnade sam m anhang allt det, som af det förnuftiga rätls-m edV elandet med så mycket större liflighet kännes, ju längre ett folk fram trädt på cul- tu re n s bana.
Detta i afseende på förnufts-rältens allmänna character och giltighet. Men med denna grundasigl;
a f rättens natur och väsende stå äfven andra sjioci- el la hithörande frågor i så nära samband, alt svaret
4
på tie sed ii are kan Ull en del sägas bero pä d e n för
ra. T v h v a r öch en tänkare, som e rkänner rätls- idéens allm änna förnuftsgiltigbet, såsom med n ö d v ä n dighet h ä rle d d ur d e t prakliska förnuftets character, måste jem v ä l, i consequenz d e rm e d , ät F olk-R ättens g r u n d p rin c ip tillerkänna samma sjelfsländiga, at alla y t tr e förhållanden oberoende, allm ängiltighet. Men då af F olk-R ättens historia inh äm ta s, dels, att en härem ot lmfvudsakligen motsatt åsigt gjort sig hos mänga författare gällande, dels ock, att flertalet af tänkare m in d r e fästat sig vid behofvet af en fast u t gångspunkt än af hith ö ra n d e äm nens praktiska u t
r e d n in g , föranledas vi h ä ra f, att sammanställa några af de väsendtligare skälen, som kunna anföras f ö r d e föreställningssätt, livilka afvika från vårt eget, helst vi derigenom jemväl bereda oss tillfälle att visa til
läm pligheten af den h ä r ofvanföre utvecklade Folk- R ätts p r in c i p , som synes oss vara den e n d a , i velen-
ska pligt hä n see n d e , tillfredsställande.
U r l ä t t förklarliga skäl bar den s e d v a n l i g a R ä t t e n (Jus consvetudinarium ) i Here hänseenden inverkat på rätts-förhållandet mellan serskilta, i berö
ring m ed hvarandra stående, folkslag. På induetio- nens väg, genom vanor och s e d e r 12), som lid eller annan gjort sig gällande i och vid folkens ömsesidi
ga r ä tts - f ö rh å lla n d e n , h a r lätteligen bildat sig ett fö
reställningssätt om livad i dessa rätts-förhållanden bör gälla, såsom regel. O m det nemligen å ena sidan
* ) Ilv a d sp ccielt rörer G r o t i u s och besk v II ning en m o t h o n o m alt siilta det sed v a n lig a i N ation ernas förhållanden till h varan dra iifver N a tur-H attens b estäm n in gar’’ (S n e llm A n läron om Staten s. 4 3 4) h än vise vi läsaren t ill hvad här ofvan före h lifvit anfördt. V isserlig en ön sk ad e G r o t iu s n å g o t i v ä rd igh et nedflytta sjelfva J n s JSaliuce (i dess b lott form alistiska m e n in g ) , m en att sådant sk u lle ske på den e g en tlig a för
nu fts-rätten s bekostnad in geck ald rig i hans syftn in g.
fu n n its cinot den mcnskliga sjelfständighets-känslan s tr id a n d e , a lt blott physisk styrka skulle föreskrifva lag, h a r det deretnot såsom följd a f en upprepad er
farenhet antagits för en giltig reg e l, a tt de såsom g r u n d e r för convenlioner emellan folkslagen vanligen godkände villkor, småningom skulle, förmedelst va
nans och häfdens giltighet, upphöjas till r ä tts-g ru n d satser, och sålunda har man från de t faetiska abstra- herat r ä tts - n o r m e r n a , och åt dessa tillegnat en slags auctori tet af allmängiltighet. Man har icke insett, alt h ä r lika litet, som i något an n a t fall, blott ge
nom in d u c tio n , endast genom sammanläggande al er
faren hets-fall, något egentligt och re n t förnufts-be- grepp i dess positiva egenskap a f objectivitet låter bilda sig, a tt hos Staten måste förutsättas rä tt till personlig sjelfständighet, och att således i följd af den n a Statens rätts-capacitet dessa fall uppkom m it dem m an nu i erfarenheten uppsamlat för a tt bilda en så beskaffad sedvanlig rätt. Redan från denna a llm ä n n a synpunkt *) måste man i afseende på d e n sedvanliga rätten fastställa den undantagslösa g r u n d sats, a tt den e n d a s t ä r g ä l l a n d e , så vid t den
samma ä r med Förnults-R ätten e nlig, men att d e r- e m o t, så snart den strider emot den af förnuftet stadgade r ä t t e n , så b ö r Staten vägra att följa det för
farande, som en sådan blott sedvanlig rä tt förestafvar.
Jem före vi 1111, för begreppens red a n d e , Folk- R ätten med P r iv a t-R a tte n , så framställer sig emel
lan desse delar a f rätts-vetenskapen den af oss redan h ä r ofvaniöre a n ty d d a likheten, att båda måste för
utsätta begreppet af juridisk personlighet för inne-
) J(i livad Iiär nedanföre af oss specic-It fram slälles så so m g em en sam p rincip i afseende p ä sä väl Jus C on su etu din ariu m so m Jus C onventionale.
hafvandel af det förnufls a n s p rå k , som h e te r rätt.
Vi halve äfven halt tillfälle förklara, Imrnledes just delta föreställningssätt al Staterna såsom sjelfsländige personligheter i rälts-afscende grundlägger dessa Sta
ters rätt emot hv a ra n d ra inbördes. Men fullfolje vi än viilare jeniförelsen, och för större tydlighets skull, först reflektera på de t empiriska, så tinne vi inom hvarje samhälle antagne och gällande gjorde vissa lagbestämmelser för privat-rälts förhållanden under det gemensamma inbegreppet af posit if P r iv a t-R ä lt, h vilken, ehuru såsom positit' lag uppkommen genom medborgarnes u lölhing af deras lagstiftnings r ä t t , dock måste anses ytte rst grundad på allmänna rätls- b u d , af förnuftet icke blott gillade, utan äfven fore- stafvade. Äfven de tän k a re, som mest ensidigt vid
hållit den empiriska åsigten , hafva ej ens k u n n a t be
strida en allmän F örnufls-R älls giltiga a n sp rå k , att utgöra grunden för dessa positiva lagar, hvilka visser
ligen erhålla den y t tr e auetoriteten genom att bliPva godkända af det folk, för h vil ket dö skola vara för
b in d a n d e . Beträffande nu Folk-R ätten, betraktad från den empiriska sid a n , d. v. s. såsom en sam
m anfattning af positiva rätls-stadganden, godkände af Stater u n d e r egenskapen att vara för dem inbördes fö rbindande, så måste vi härvid för reflexionen skil
ja tvenne olika förhå lla nde n: D e t e n a , som om fat
tar sådane emellan Stater ingångne conventioner eller aftal, hvarigenom vissa speciella rätts-förhållanden bestäm mas, hvilkas föremål således utgöras af ett con
ciet factum ; en viss materiell fixerad r ä t t , om hvil- ken parterna såsom paciscenler öfverenskom m a, d e r- vid paciscenterna kunna sägas hafva i allm änhet sam
ma egenskap af p a rte r, som medborgarne såsom i n divider i ett p riv a t-rälts förhållande. D e t a n d r a förhållandet inom Folk-Rätten , ehuru ännu liggande inom det positiva eller empiriska o m rådet, bör dock
creta ocli individuella, det nenil., då Iråga är 0111 g o d kännande af vissa allmänna reglor, om antagande af vissa gemensamma grundsatser, såsom i flera r ä tts förhållanden förbindande for de derom contra lieran
de Staterna. Om vi, för att åskådliggöra detta nya fall, föreställa oss en allmän convention mellan de Europeiska folkens styrelser, så kan man ej undgå a tt antaga vissa a llm ä n n a , äfven af blotta coutum en oberoende rätts-norm er, såsom liggande till grund för en sådan convention, som, redan ur formell s y n p u n k t, skilj er sig från det a f oss först uppgifna fallet af en blott concret a k t, och som bär måste hafva egenska
pen af allmängiltig regel. Funnes nu i sjelfva verket en utbildad så k. Europeisk Folk-Rätt *), så blefve den ifrågavarande conventionen blott en tilläm pning af dess allm änna föreskrifter. Redan här har således kom mit emellan ett slags gradation] af formell all
m ängiltighet, som icke kunde sägas äga rum i det förstnäm nda speciella fallet, deri den materiella för
delen kunde tänkas bero på de enstaka paciscerandes individuella klokhet eller egennytta.
Men denna analys förer oss ett steg längre. I det förutsatta första concreta förhållandet kunde rä tte n blott göra sig gällande med de inskränkande modi- ficationer, som härleddes frå n fullt individuella facta, och den blotta physiska styrkan gjorde h ä r , så vidt d e n fö rm å d d e, sitt anspråk gällande, äfven på r ä t tens bekostnad. I det andra fallet åter började rätts
p rincipen i samma mån tillegna sig inflytelse och af-
) \ i a n lia lle, all Läsaren i afscende på denna speciella f r å g a , -ville laga k än nedom a f hvad längre fram a f oss finnes anfiirdl vid a n s l ä l d undersökning om de allm änna principernas tilläm pning.
seende, som vissa allm änna reglor *) der fram stälde sig, u n d e r y rk ad giltighet äfven med eftergift a f den möjligen öfvervägande physiska magten hos e n eller annan af de contraherande. Det hlott concreta ele
m entet i conventionen förekommer redan h ä r säsorn mod i lierad t af den formella rätts-regeln, om än till sin y t tr e giltighet beroende pä ett positift godkän
n a n d e , likväl i så m åtto ikläd t egenskapen af för
bindande lag, a lt regeln var ä ld r e , än det concreta fallet, d. v. s. före tilläm pningen godkänd. F u ll- fi ljes 1111 undersökningen ä n n u ett steg tillb a k a , neml.
till frågan oin sjelfva r e g e l n s e g e n g r u n d , så m å
ste man söka och finna denna grund i samma a llm ä n na F ö r n u fts -r ä tt, hvars princip vi redan u p p g ifv it, oeli hvarpå äfven den positiva P r iv a t - R ä tt e n , enligt livad vi f u n n i t , y tte rst stödjer sig. T y låtom oss antaga, att en sådan folkrättlig gru n d icke funnes, hvad blefve d e ra f följden? Svaret kan ej blifva an n a t än d e t, att i brist på en sådan allm änt förnuftsgill- tig g r u n d , de i folk rätts-förhål lan den antagna regior- na skulle blifva endast på en gång godtyckliga och tillfälliga, beroende på hvad vi kalle klokhet och e gennytta, men icke R ä t t s - r e g i o r , h vilkas chara
cter just utgör dessas motsats.
D e t tillhör icke den vetenskap, som benäm nes Folk-R ä tt, utan det hörer till Rätls-Philosophien i allm änhet, a tt u r menniskans förnuftiga väsende gene
tiskt härleda rättens begrepp. H är hafva vi blott i
* ) Man finner l ä t t , a ll den stora svårigheten i afseen de på v e r k lig - görandel a f F o lk -R ä tten s bu d lig g er d e r i, alt icke för d e nationella tvi
stern a, såsom för d e e n s k illa , finnes en af d e tvistan de g em en sa m t g o d känd au cto ritet, so m utskipar d et rätta. E xisterade ett sådant tr ib u n a l, och fuiiucs det fursedt m ed tillräck lig kraft alt briuga d et ådöm da till e x secu tio n , sa för&vuimo i och m ed detsam m a alla svårigh eter.
dess allmännaste grunddrag kunnat framställa d e n n a deduction, och värt problem har hufvudsakligen m å s t inskränkas till r ä t t e n , såsom en b e s t ä m m a n d e o c h g r u n d l ä g g a n d e p r i n c i p i afseende på Staters och Folks förhållande till hvarandra. Det var denna e- genskap a f grundval för Rälts-reglornas fastställande, som vi här ofvan tilläde den allmänna Förnufls-rät- ten. Då denna qualitet utgör ett väsendtligt ingre
diens i det begrepp, hvars construction utgör vårt h u f v u d p ro b le m , bör densamma af oss från nya s y n p u n k ter utredas. Vi påstå, att den förnufts-idee, nemligen hvarje Stals personliga sjelfständighets r ä t t , som utgör Folk-llättens p r in c ip , måste, såsom hvarje annan idee, äga en a n n a n källa, än erfarenheten, och giltigheten af d e tta vårt påstående hoppas vi hafva i det föregående ådagalaggt. ö D b o Men denna giltighet kan. # O o icke i någon m an lida inskränkning i följd deraf, att de conventionella föreskrifter, dem vi af erfarenhe
ten inhäm ta hafva varit praktiskt gällande, stundom stå i strid mot förnuftets ovillkorliga fordringar. Der-o o före, då ett su n d t och oförvilladt omdöme nödgas vid anstäkl granskning förkasta *) såsom mot Förnufts- r ä tte n stridande vissa på convention och auctoritet g rundade folkrättliga stadganden, så ådagalägges re
dan härigenom , a tt det måste finnas ett h ö g r e m å tt, hvarefter pröfningen kan och bör anställas, en all
m än förnufts-norm , som i det hänseende må kallas idealisk, att till densamma all erfarenhets verklighet blott står i relationen af ett annalkande, ett n ä r m ande. Reflecterar man nu på den omständigheten, a tt folken, i följd af stigande e ultur, småningom höjt
* ) A n Ii.: ir ick e kan lilifva (Vaga om annat itu o g illa n d e , ur tlieore—
lisk sy n p u n k t, pa samma siitt som inan tlicoreliskt ogillar en L a g , d en m an d o c k , sä l.inge densam m a forlfar att gä ll a , finner sig tvungen att l y d a , torde Läsaren hafva insett redan utan alt delta beliöfi serskilcit aumurkas.
sig till m er ocli mer utbildade former för deras be
röring med h v a ra n d ra , a tt, i den mån de politiska b egreppen, serdeles u n d e r de t sist tillryggalagda sek
le t, e rn å tt en hög grad af utveckling, äfven i jem- b re d d d e ra te d , den del af Slats-vetenskapen, som u t
gör F o lk -R ä tte n , varit föremål för både tänkares och praktiske Statsmäns oallåtliga forskningar, u ttalande sig stundom i allm änna rätts-begrepps u tre d n in g ar såsom gru n d för vidtagna diplomatiska åtgärder *), så har man äfven h ä ru ti ett praktiskt talande bevis fo r, att det måste gifvas cn F ö r n u fls -rä tt, som är gilltig för hela m en sk lig h e ten , och som således, i följd a f denna allm ängiltighet, obestridligt utgör en ledande och be
stäm m ande princip för alla conventionella F olk-R ätts bestämmelser.
Denna allmängiltiga F ö rn u fts -rä tt har vidare en c h a ra c te r, som äfven serskildt bör förklaras, den ne m - lig e n , a lt vara upphöjd öfver den egna n y tta n s be
rä k n in g a r, för så vidt dessa stå i strid med rättvisans fordringar. Till h vad vi i det föregående haft till
fälle i denna punkt n ä m n a , bör h ä r tilläggas, att F ö r n u f t s - r ä tt e n , tä n k t såsom verksam för mensklig- helens stora ändam ål och i dess tjenst, kan så m y c ket m in d r e afvika från förnuftets fordran af det r ä t t a , som förnuftet derigenom skulle komma i strid och m ot
sägelse m ed sig sjelf, såsom på en gång rätts-ansprå
kens och sedlighetens källa. Men då en sådan mot
sägelse ej kan tänkas, utan att man i och med d e t
samma redan upphäfver den g r u n d , hvarpå hela tanke-.
*) Öfver allt i de D ip lom atisk a förh an d lin garn e, dem nyare och nyaste tid er förvarat i C ongress- acler och 1’r o lo c o lle r , ja äfven i M ani- fe ster, K rigsförklaringar m rn. återfinner m an sam m a str ä fv a n d e , o m än ofta p a itisk t och af eg o ism en h ä u fö r d t, att grunda beslu ten på rätts- sa lse r , d em m an söker gilva deu m öjligast allm änna fo iu u fisg illiig h e t,
gången Ii vilar ocli måste li vila, sä kan den ej a n n a t än af oss tillbakavisas, såsom på en gång förnufts
vidrig och ovetenskaplig. Fur den Folk-Hätis grund , som ensam kan af oss godkännas, stå klokhetens be
räkningar på en helt lägre *) linea, (Ibr att begagna e tt bildligt u ttry c k ), än d e n , som uteslutande up p tages af den allmänna Förnufls-i ätten, 1 loi hållan- det så väl mellan S tater, som mellan individuer, m å
ste afvägandet af materiell vinst subordinera under de högre aspecter, som hela moral och r ä tt, h vilka båda utgöra norm ocn haudl i ngs-regel; och redan er
kännandet af dessa q för tyd bara sanningar måste för
anleda erkännandet jeniväl deraf, att det såsom rätte snöre för alla empiriska conventioner måste gifvaseu till grund för dem liggande allmän Förnufts-rätt.
Vi hafva redan i korthet an lyd t , hvad icke heller lärer kunna bestridas, a l t , ehuru vidsträckt den blott con ventionella, ocln såsom sådan positiva rätten än ma till dess omfalltniug länkas, densamma alldeles icke kan fattas såsom omslutande h e l a mensklighe- ten. Vore ock, li vilket hillills vunnen erfarenhet motsäger, en så allmän conventionell rätt antagen och b e s t ä m d , a tt dess stadganden erhållit sanction af de llesla Nationer, så fra m stå r, detta oagladt den svå
rig h e ten , att i c k e a l l a Stater kunna sägas deraf vara förbundna , enär de icke densamma antagit.
D eraf komma ock de helt naturliga företeelserna, alt
* ) Pn (lel ifrågavarande förhållandet kan fullknm ligen läm pas det
resu lta t, livartill c iiiik e n a f m enn isk ans p h p isk a fö llllfig n ilieler Ictlgrj ftflllli a ll förståndets verksam hets sfer iir lägre relatift till förnuftets; och alt in ieressci for m ateriell fördel faller inom den lägre begärelse-förm agau s s le r , larer val fä redan ur den em pitisk a p sjch o lo g ien s sjn p im k t an ses for afgjordt. I den inan äter herraväldet in rym m es ål lägre driflcr*
g ö ie s sijtik.au g ä lla n d e , i siä llet för förnuftet.
den Europeiska Folk-Hällen °) utbildat sig sä som elt slutet ocli isoleradt h e lt, men ju m er de Europeiska Colonierna i a n d ra verldsdelar i n t r ä d t i classen af sjelfstiindiga S ta te r, desto m in d re liar denna in sk rä n kande b e n ä m n in g passat för det verkliga f ö rh ä lla n det. Dessutom hafva Europas Stater kom m it i berö
ring m ed en m ängd af icke C hristna S ta te r, i for
hällande till livilka ieke destom indre F olk-R ättens allm änna b u d måste tillämpas. Redan genom dessa a n m ä rk n in g a r tin ner man lätt omöjligheten a tt kun
na antaga en blott positif Folk-R ätt såsom o m fa tta n de a l l a j o r d e n s f o l k s l a g 00), hvilket å te r måste
*) Jurist. Ericyclop. t*. D r Fa l c k s. 2 8 9 . A tt d e r em o t flera lander u tom E u rop a god k ä u t detta Jus Gentium. E u ropaearu m p r a - cticuni inh äm tas af Kl u b e r s ”D r o it des G ens m oderne de U E u ro p e
t. i3, De Ma r t e r s recu iel des p r in c ip a u x ir a ite s T . IV . p . 1 9 6 , 1 9 7 , GiiNTHER, v . Ka mPt z o. fl. andra författare i F o lk -R ä tte n . Gu n t h e r C . G . E u ro p . F ölk. rech t u p p lyser i: 2 4: 3t . h u ru led es ej m indre N o r d - A m e t i k a n s k a S t a t e r n a än oc k B r a s i l i e n g e n o m e n n ttrycklig förklaring godk änt den s. k. E uropeisk a F o lk -B ä lie u . A n m ä r kas m å , att ehuru den E u rop eisk a F o lk -R ä tten må i visst afseen de a n tes äga siu positiva gru n d val i den Y esip haliska fred en , lik väl (lera Sta
ters fö th ållan d en forlforo att derefter vara o a fg jo v d e , och att d e l flunes en S l a t , som aldrig erkänt denna stora fr e d , hvilk en i så m å n g a hän
seend en grund ade och b estäm d e det E uropeiska S ta ts-S y ste m e t. O c h då detta är fö rh ållan d et m ed ett fördrag a f så stor o m fa ttn in g , so m d et ifrågavaran d e, hvilket hade till syftem ål alt afgöra de stora R elig io n s- partiernas öm sesid iga a n sp rå k , och för delta algörande m åste taga sin lillflygt till den allm änna F ö r n u fls-rä lten d . v. s till de lör alla folk slag förbin dand e R eglorna a f rättvisa och b illig h e t, så kan m an deraf lätleligen sluta till följden a f andra fördrag m ellau Europas folk slag.
Jfr Ge i j e r, Svea 11. s. a3^ o . if.
**) E n af d e beröm daste praktiska forskare i dessa ä m n e n , Ma r t e n s
m ed g er sjelf (i sin sakrika skrift E r e c ts d e s D r o it des G e n s m o d er ■ ne d e JJ E u r o p e , in tr o d u c i, s. 4) , att ej ens för E uropas sam tliga Stater en allm änt sauetiouerad F o lk -R ä tt är all h o p p a s, åtm in sto n e al drig existerat. D en , som önskar ännu fu llständigare ljus i detta äm ne böi jtuulöra Ma r t e n s’s nyss citerade skrift m ed hans s l j l i a n d l L e k e r
gälla susom ovillkorligt postulat rörande de allmänna rättsgrundsatserna för nationernas ömsesidiga förhål
landen. Dessutom bör i sammanhang h ä rm e d a n m ärkas, all lika litet som en blott positif Folk-Rätts bestämmelser kunna omfatta alla jordens folkslag, livilka, ehuru de möjligen kunna komma i beröring m ed h v a ra n d ra t. ex. genom verldshandeln som fin
n e r sin väg Öfverallt, dock ej inbördes sluta rätlliga aflal; lika litet låter det tänka sig, att äfven den lullständigaste folkrätlliga förening kan i förväg upp
taga och omfatta alla de speciella äm ne n, som i fol
kens beröring med hvarandra kunna förekomma. I sjelfva verket måste dock, äfven förutsatt en sådan fullständig c o nvention, liera fall inträffa, för hvilka man icke äger positiva bestämmelser att tillgå, utan måste nöja sig m ed allmänna folkrättliga norm er, h v ilk a , just genom deras allmänna förnuflsgilllighet, måste godkännas å ömse sidor såsom användbara på d et förevarande fallet. Ilä r måste man således i ytter
sta inslanzen taga isiu tillflygt till Ilätts-ideen i all
m ä n h e t , och genom d e n n a , på erfarenheten grundade analys, bafva vi sålunda erhållit ett n y tt bevis för sanningen al vår grundsats, att en allmän förnufls- p rin c ip måste gifvas för F o lk -R ä tte n , både såsom ve
tenskap, och i dess tilläm pning.
P å denna p u n k t af undersökningen bör till äm
nets u tre d a n d e meddelas upplysning om e n , i sakens n a tu r g r u n d a d , skillnad mellan förfarandet vid ett Folk-R ätts och ett P riva t-R ä tts fall. I det seduarc lallet hafva de tvistande parterna alltid både en a priori gilven lag att tillgå, och en Domare, som til
läm par lagen på det förevarande lactum. I. visst hän-
E x is t, ein. P o sit. Etirop. E ö lk e r-R e c h t u n d d. N tiss. dieser
Z l i s s e n s c f i . G ouiuij. 1 7 Ö7 . iu 4 :o.
seende kan man säga, a tt bådadera saknas i Folk- riitls förhållanden. Att den positiva Lagen, som här ntgöres af speciella Ömsesidigt sanclionei ade couven- tio n e r , endast m in d re fullständigt kan omfatta detal
jen af alla förekommande fall, och att en sådan posi- tif norm esomoftast saknas, derom hafva vi redan öf- vertygat oss. Anmärkas må dessutom , att för rätts
förhållandet Stater em ellan, icke gifves någon i egent
lig m ening lagstiftande y t t r e m agt, enär uttryckliga altal h ä r utgöra enda grunden för en i det y t t r e för- 1 ‘ ' ’e Lag, Äfven saknas här en D om are, som , i analogic m ed Pri vat-llälts fallet vidtager åtgärden af lagtilläm pning, em e da n, som k ä ndt ä r , sjelfsländiga Stater icke godkänna någon högre auetoritet öfver sig *). I följd häraf fordra S taterna, att de aflal,
* ) Y i b ö re har fästa läsarens u p pm ärksam het pä ett sersk tld t för
h å llan d e. D e n , som nr I Ie g e e s hithörande sk rifter, E n c / c l o p . 5 2 9 o , f . , sam t G r u n d lin . d. P h il, dea lie c h ls s. 312 o. f . , v ill er
hålla k ä n n ed o m af denna skarpsyu te tänkares åsigt a f p rincip erna för S t a ts- o c h F o l k - l l ä t l e n . finner saknaden a f en u tred n in g , so in om fattar F o lk -R ä tten s g r u n d , i h ö g grad känbar. S edan nem ligeu I I e g e e anta
git den va n lig a skilln aden i I n r e oc h Y t t r e S t a t s - R a t t , tillä g g er han ett tredje V e r l d s - h i s t o r i e u , em edan de setskilda folk andarna blott ära u lv e c k lin g s - m o m e n le r , och d e s s a , öfvergåugna i den allm än n a v e rld sa n d e u , utgöra V e r l d s - h i s t o r i e u . G enom tillägg a f detta tredje tn em brn n i i denna Megelska t r i a s har tillk o m m it ett för sjelfva äm n et främ m ande b egrep p , s o m , pa detta sätt u p p lä tta d t, endast föran led er m iss
förstånd o ch fö rv illelse. T y ehuru h ö g o ch om fattande b ety d else man än må tilleg n a V erid sh istorien , så lära väl derifrån hvarken kunna h ä m tas några allm än n a fö rn u fts-g ru n d sa tser, liggan d e in o m den ren a F o l k - Rättens s fe r , elle r några p o sitiva bestäm m elser för folkrältliga fö r h å lla n d e n , »ned undautag 1 sednare h än seen d et af de S t a ts-c o n v e n tio n e r , h v il
kas statuter förvaras sp e cie lt i d en politiska historien. Da IIegel gan
ska rigtigt m e d g ifv e r , att Staterna ej kunna sägas hafva någon g e m e n sam t erkänd dom are öfver sina rä ttsfö rh å lla n d en , m en d ock tillerkän ner V erid sh istorien en sådan slags d o m s r ä lt, har han d e n g e n o m b lo tt infort på 1 ättsvetenskapens om råde ett b e g r ep p , so m der ick e har n å g o n fast fu l, u ta u , d it iu fö r d l, blott leder till fö rv illelse. V ille inau här pä del
4864
som för cl cm skola gälla till efterlefnad, äro af dem sjelfva uttryckligen gillade, ocli Lill sådan efterrät
telse godkände. Men fråga ur: huruvida e tt större eller m indre afseende jemval må fästas å S e d v a n o r n a (C ontinues3 Gewohnheiten der F ö l her). Ai' soni- lige iöi latlare i holk-Hälten förkastas och ogillas dessa vanor; andra åter ej hlott godkänna °°) dem såsom källan till den Europeiska F olk-H ällen, u ta n , hvad mera ä r , såsom den enda källan derlill* För s istn ä m n d e åsigt ligger uppenbarligen den begrepps*
förvillelse till g r u n d , att man af brist på h ä r erfor
derlig serskiljning forvexlar begreppen a f sjelfva de rä tts g ru n d s a ts e r, som vid en mängd speciella fall til
läm pats, med dessa individuella fall, genom hvilkas sam m anläggning man bildat sig den su m m a , hvilkeii inan tillaggt benämningen a f folkens vanor. V id n ä rm a re granskning af delta förvcxlande finner man item lig e n , att just sjelfva identiteten ai de princi
p e r, som tid eller annan gjort sig i folkrättliga för
hållanden gällande, visar ovedersägligast, a ll vanan
g e b i e t , s o m u t e s l u t a n d e til lh ör r ä tte n i de ss tv å fa ld ig a a r t a f re n F ö r - i i u l l s - i ä i t e l l e r c o n v e u t io n e ll och p o s i l i f , l e m n a insteg lö r infl ytels en a f f l a m m a n d e b e g r e p p e tt för farande s o m vi l ö r vät- de l fullkoinllgcM og il le sa linnes ett a n n a t b e g r e p p , s o m vida m e r a o m e d e l b a r t i n - v c i k a r pa l o l l u ä t t l i g a fui h å l l a u d e n , n e m l i g e n d e n g e n o m s t i g a n d e c n l t u r u t b i l d a d e oll en tli ga m e n i n g e n , d e n sa k. a l l m ä n n a o p i n i o n e n i n o m de N a ti o n e i , o m hvilkas r ä t t ä r fråga. D e n n a , s å s o m u t t a l a n d e d e n a l l m ä n n a b i l d n i n g e n s förnufts fo r d ii n g a r ä g e r e tt o m e d e l b a r t p r a k t i s k t i n f l y t a n d e , s o m , ä t m i n s l o u e ge u oi n d e n m o r a l i s k a k r a f t , h v i l k e n sätt es d e r i g e n o m i r ö r e l s e , m e ra n ä r m a r sig till a n a l o g ie n a f en y t t r e t l o m s - m a k t . M e ll e r ti d h a r t l e t i a , af oss a n t y d d a , f a c t u m haft d e n p å f ö l j d , a ll m a ti hos He g e l fö rg äf v es s ök er så viil en t il ll r e d s lä ll a n d e h ä r l e d n i n g a f F o l k R ä t te n s p i i n c i p , s o m ock eu Utveckling a f de ss r e s u l t a t e t r ö r a n d e f ol ke n s i n b ö r d e s fö r h å ll a n d e n .
) J f r T i i i b A u t , Enchyclop. $. 1 8 1.
* * ) S c h m a l t z Europeisch. V ö lk e r-re c h l s. l o : 4 2 .
väl ieke rimligen kan tänkas hafva till sjelfva sin existenz uppkom m it genom tillä m p n in g e n , lika litet som d e , till g ru n d för uttryckliga c onventioner lig
g a n d e , rättsprinciperna kunna till deras genesis h ä r ledas från blotta åtgärden af deras conventionella an
tagande. T vertom gäller alldeles detsamma rörande den sedvanliga F o lk -R ä tten , som i fråga om den con
ventionella, att gru n d och in n e h å ll icke tillskapas ge
nom det oftare erk ä n n a n d e t i den förra, eller de t uttryckliga bestäm m andet i den sednare. G r u n d e n är här intet an n a t, än allmän F ö rn u fts -rä tt, och d e n na förvandlas blott från objectift gilltig, till em piriskt gällande 0) förmedelst dessa i sjelfva verkligheten vid
tagna åtg ä rd er: och då sådant är förhållandet måste äfven v i , i enlighet m ed härofvan deducerade och godkände allm änna Folk-Rätts p r in c ip , omfatta föl
jande grundsats. Den på fördrag emellan Staterna grundade r ä t t kan i c k e ä g a a b s o l u t g i l l t i g h e t ulan denna rä tt gäller b lo tt, så länge den är enlig med Statens egen idee, och öfverenstämmer med Sta
tens förnuftiga ända m å l; så snart motsatsen in trä ffar, förlorar den conventionella rätten sin giltighet.
Äfven från en annan sida m öter antagandet af en sedvanlig Folk-R ätts p ra x is , såsom n o r m , gan
ska betänkliga svårigheter. T y endast så vidt d e n na sedvanliga praxis äger verkliga rättsgrunde r a tt stödja sig p å , m å den såsom giltig godkännas, men derutöfver ieke. Naturligtvis har m an ingen annan källa, hvarifrån den n a folkrättliga praxis kan komma till vär k ä n n e d o m , än Folkens och Staternas historia. Men 0111 vi n u blott inskränka oss till E uro p a , så förekomma t. ex. u nder de sistförflutna
*) Rotteck, Lehrbuch d er m a teriellen P o litik , 5 B. s. 10.
t ren no seklerna flerlaldiga Stals-fördrag och convcn- tio n o r, livilka lill deras beskaffenhet visserligen ieke lata (brena sig m ed fordringa rne af en sträng För- nufls-riitL, ulan till ocli m ed slå i uppenbar strid dee
med. Historien lär oss, h u r u den svages rä tt ej siii- ian fått slå tillbaka för den starkares, och burn de m in d re Staternas rältliga sjelfständighets anspråk stun
dom nödgats gifva vika för öfvermagtens godtyckliga tvång. Om än S taterna, för a tt garantera hvarandra ömsesidiga r ä t t ig h e te r , proklamerat vissa allmänna grundsatser såsom ovillkorligt gällande, såsom t. ex.
i följd af det så k. politiska jemvigt-systemet med dess afvägning och fördelning af krafterna till försäk
rande af m agi, likhet och s k y d d , så lem nar dock historien vittnesbörd dels om den korta varaktighe
ten af sjelfva h u f v u d -p rin c ip e n , dels ock 0111 afvikel- serna d e rifrå n vid sjelfva tilläm pningen. P å sådant sätt har den folkrätt liga praxis ej sällan kom mit i strid med F ö rn u fts-rä tte n s fordringar, och i sjelfva de ollentliga å tg ä rd e r, dem man genom konstlad ar
gum entation sökt försvara såsom enliga med Folk
h ä l l e n , hafva genom krigslyckan mägtige vordne Sta
ter och deras belierskare begagnat fördelaktiga till
fällen att kränka samma Folk-Rätts klaraste föreskrif
ter. Likväl har just d e tta , med en stigande rätts
b ild n in g tillväxande behof, a tt inför den allmänna opinionen söka ett å tm instone skenbarligcn gilltigt skäl för rättsvidriga företag, obestridligt ”ådagalaggt, h u r u äfven den starkare känner nödvändigheten af, a tt jemte den pbysiska magien hafva en moralisk till stöd för sitt 1 1 .gs-sätt, och att således den ollent- liga meningen börjar blifva m er och m er vigtig äfven i alseende på folkrältliga angelägenheter.
Denna a n m ä rk n in g leder oss till undersökning af den bland tänkare mycket omtvistade frågan, h u
C6C
ruvida den så kallade F o l k e n s m o r a l får inga så
som element i Folk-Rättens princip eller icke? I motsats mot J o u y , som i sitt bekanta arbete ”la Mo
rale appliquée a l a politique” c) in ry m m e r åt moralen en vigtig inllytelse på Folk-Rätten* livilken m ening jemväl a n d ra författare, deribland den beröm de H u g o
i Here af sina a rb e te n , b i l r ä d t , har dereinot Ros a n dre tänkare den åsigt gjort sig gällande, att morali
ska förbindelser i egentlig m ening ej låta tänka sig hos Folk eller Stater. Så bar R o t t e c k * * ) såsom gru n d för denna sist anförda m ening anfört den satsen, att Folken, såsom persona? Morales > och Slaterne, såsom blott personce Mystica; ± i c k e k u n n a , strä n g t laget, sägas hafva några p l ig t e r , att d e , såsom sådana, ej äro subjecter för en egentlig moralisk förbindelse o. s. v.
Han medgifver väl, att det b<»r utbildas en ur mora
lisk s tå n d p u n k t godkännelig national- eller lolk-cha- racter, att Regeringarne hafva förpligtelsen att ära den moraliska lagen, och att alla medborgare lå v id kännas foljderne af deras Regerings immoraliska h a n d lingssätt, men dessa medgifvanden oagtadl, påstår ha n , att det icke gifves någon ethisk f o ’pligtclse hos ett folk mot e tt annat. Men om vi nu nä rm a re g ran
ska fö rh å lla n d e t, så är det k l a r t , a t t , då en persona Moralis utgör en sam m anfattning at Here personce Physica; med samvetskänsla och moralisk lörpligtelse, så måste ock, i följd de ra f, enahanda grund tor h a n d lingar förutsättas såsom gällande Tor en persona Mo
ralis ***) j som för en persona P h ysica _, enär en com-
*) T ry cl u i Paris 1 8 2 2 .
**) C it. skrift ” V ö lk e r M o r a l ' , s. l5 o. f..
***) M åhända kau m an till en del förklara delta m issförstån d från en o iig tig u p pfattning a f satsen U n ie e r s ila s n o n d e /in c j/iit, s e d s in g u la U n iv e r s ita tis m e m b r a" , en sa ts, hvars r ig lig h e l inom d et c r i -
m inella om råd et icke b ehöfver b estrid a s, utan att in an öfverflyltar dess tilläm pn ing på olik artade fö r e m å l, o c h p å ett frä m m a u d e g eb it.
plexus liärvid icke, enligt en följdriktig tankegång, kan ä n d ra förhållandet, utan att i och med detsam
ma jernväl upphäfva den individuella moraliska förplig- telscn hos m edleinm arne af den ifrågavarande socie
tas, hvars större eller m in d re omfattning är något för d e t t a a f s e e n d e alldeles likgiltigt. Således, då R o t t e c k ( s . 16) ganska rigtigt medgifver, a tt hos alla individuella m edlem m ar af en Regering och ett folk gifves en moralisk förbindelse, gällande både i enskilta och offentliga h a n d lin g a r, men det icke läre r kunna bestridas, a tt inom sferen af de offent
liga h a ndlinga rne jemväl ligger den verksamhet, soni utgör föremålet för Folk-Rättens b u d , så måste den slutsats h ärifrån hä rle das, a tt sannna moraliska lag li
kaledes y tte r s t utgör en n o rm för sådane h a n d lin gar, som ligga inom Folk-RäJttens område. I den construction a f hithörande begrepp, h vilken vi anse ensam t kunna tillfredsställa tänkaren, antages d e t f ö r n u f t i g a , såsom grunden för det rätta. E n lig t denna åsigts g r u n d p r i n c ip , är det således endast det praktiska fö rn u fte t, som gifver handlings-regeln för all rätts utöfnurg, och då således detta samma för
n u ft i d ess objecti va och allmängiltiga föreskrifter ic
ke kan tänkas stå i strid m ed sig sjelft, samt dess re p r e s e n ta n te r , desse må fattas u r synpunkten af in d iv id e r eller såsom en sammanfattning af sådana, ull
tid hafva förnuftets objectift giltiga handlings-regel att följa, så kan man h ä ra f följdriktigt sluta, att det etbiska , såsom flutet ur samma källa, som det rättliga, måste i hvad rörer folkrättliga förhållanden, på ena
han d a sätt för Staten i dess verksamhet föreskrifva h a n d lin g s-re g eln , som för individen i dess verksam
het. *)
) D a R o t t e c k längre fram i sin undersökning funnit b ehofvet a f att an taga, livad ban i u ig å n g s-p r in c ip e n icke go d k ä n t, inför lian b e -
5
G enom (lolla raisonncment ådagalägges jomväl, luiru förkastligt det ä r , all i Folk-Katten infora elt kasuisliskt val mellan pligter uti antagna collisions fall. Det låter nemligen ieke förlika sig med det fö
reställningssätt, livars g ru n d d ra g vi här ofvanför a n - t y d t , att det skulle kunna gifvas tvenne a f samvels- l;u-en föreskrifna p lig ter, emellan hvilka det stode in dividen fritt a tt godtyckligt välja. Denna godtyck
lighet, som helt och hållet måste förvisas från mora
lens o m rå d e , kan lika lilet finna rum inom rättens.
T y såsom följd af den allm änna förnuftsgiltighet, livilken vi funnit m ed nödvändighet ingå både i F ä lte n s och Statens idee, och med antagande i sjelf- va utgångspunkten af den sa nningen, att endast det förnuftiga är det r ä t t a , samt alt detta r ä tta , just föi medelst S ta te n , skall förverkligas, måste d e t lnedgd- vas vara ett m issförstånd, ett frångående af åsigtens g r u n d p r in c ip , att medgifva ett collissionsfall mellan pligter, vare sig inom moralens gebit eller inom det staträttliga, eller inom sferen för nationernas förhål
landen till hvarandra. Det är ej der före, "att den politiskt verksamme individen i förhållande till a n dra nationer alltid representerar nationens souverai- liitet” *), utan derföre, att han såsom förnults-individ representerar förnuftet, livilket å te r , såsom v is e tt, ä r den gemensamma källan lör p 1 i g t och r ä t t , som det
greppet a f Staternas och F o lk en s ” C o sm o p o lilisk a pligtar (s. i6 5) , m en att h ärulinnan ligger ett erkännande a f d et ethiska förhållandets n öd vän d ig h e t, torde ej kunna bestridas. F ö r öfrigt kan ej beliufva an m ärk as, all hvad vi antagit säsoin sannt och r ig tig t i afseende på u p p stä lln in g af g ru u d p rin cip eru a , icke far utsträckas till den förvillan de slu ts a ts , att vilja inb landa m oraliska förhållauden b lan d yttre juridiska i fråga o m j u r e tvångs använ d n in g. T v e r lo m är d et n a tu rlig t, alt 1'o lk -R ä tten så
som yttre rätt endast kan befatta sig m e d yttre tvån g. Jfr K lu b e k . c . s. i 4 .
1
*) S n e ll j k a n 1. c. s. 44 o .
b ä r ej låter tänka sig, alt det folkrättliga skulle va
ra förnuftstridigt eller tvertom , och härigenom h a r det ock lyckats oss, att erhålla ett tillfredsställande u ttry c k för s e d e n s begrepp, såsom på en gång om
fattande det rätta och det pligtenliga. Endast på detta sätt kan Staten bringa sedligheten till existens såsom bådas gemensamma u ttry c k g e n o m L a g e n , och sålunda måste all strid mellan Statens rätt och in d iv id en s, låta förlika sig i en högre, på en gång sedlig och rä tti i g, enhet.
Det ligger en vigtig, af förnuft och historia be
s t y r k t , sanning i livad den skarpsinnige och snillri
ke Jo h. v. Mu l l e r* ) a n m ä rk e r, i fråga om Statsför
fattningars allm änna uppkom st, att naturen sjelf med dess evigt gällande föreskrifter ä r för dem en säker le d a rin n a , och att de lallösa positiva reglorna, dem erfarenheten ådagalaggt vara nödvändiga, låta alltför väl hänföra sig till vissa al l männa grundsatser. I en
lighet med d e n n a åsigt, åligger det just vetenskapen, att både och ur vissa allm änna grundsatser härleda, och i den o rdnade tankeföljd, som vi benämne sy
s te m , framställa de rättsreglor, dem förnuftet god
k ä n n e r såsom börande i erfarenheten blifva gällande.
c r *
sa m m a n fa ttn in g en af dessa yeglor m å , om nian så vi l l , kallas allmän och naturlig F olk-R ätt, såsom con- tradistingverad mot de Positiva Folk-Rätts bestäm
m elser, som grunda sig på n å g o t a n n a t , än dessa al förnuftet gifna allmänna föreskrifter, men dervid m å a n m ä rk as, a lt den förres allmängiltighet alldeles icke lå r tänkas bero på ett af folken ömsesidigt gjordt e r k ä n n a n d e , utan grundar sig på denna lätts allmän
giltighet just genom sin egenskap af ohjectif Fmiiufts- Rält. Vi äro j u j å den p u n k t af vår undersökning, d e r det tillhör oss att u ä im a re utreda beskaffenheten
*) -AUgem. G esch. l I h *. 3 7.
af d e n F o l k - R ä t t , s o m u p p s t ä l l e s såsom c o n - t r a d i s t i n g u e r a d m o t den allm änna och n a tu r- liga.
T ill en början må h ä rv id anm ärkas, att något historiskt och empiriskt alltid måste tänkas ingå uti den ifrågavarande positiva och speciella F olk-R ätten.
Att i sådant hänseende analogi *) äger rum emellan densamma och en positif lag i a llm ä n h e t, t. ex. Ci-
* vil- och C rim in a l- L a g , kan väl icke bestridas, e när den faktiska tilläm pningen utgör bådaderas föremål.
Men längre får ej heller analogien utsträckas, enär sistom förmäld t a , till P rivat-R ätten hörande, lagar all
tid för tilläm pningen af desamma förutsätta, a tt de äro såsom positiva lagar uttryckligen godkände, livil- ket förhållande deremot väl inlrä llår med några, men ej m ed alla de ä mn e n , hvilka ma n , enligt vanligt s p rå k b ru k , subsumerar under den positiva F olk-R ä t
tens begrepp. T y man må fatta detta så in sk rä n k t som helst, så hän föres d e m n der alltid ett slags sed
vanlig r ä t t , hvilken således just i denna dess egen
skap af blott sedvanlighet, icke kan sägas vara g r u n dad på uttryckliga statutariska föreskrifter. \ i hal
va red a n u r G r o t i i -skrift00) a n m ä r k t, htnuledes lian jemte antagande a f Natur-Rättens, el lev sasom vi kalla d e t, förnuft-i ättliga föreskrifter i folkrättliga ä mn e n , äfven derjemte godkände såsom h andlings
regel det, som gjort sig gällande såsom bruk hos bil
dade folkslag, och ofverallt finna vi i hans sakrika skrift nya försök a tt sam m anbinda och intörlifva det af honom så kallade J a s V o lu u ta riw n med J a s N a turale. Det har visserligen funnits Here forskare i
* ) Jfr härm ed livad a f oss blifvit i d et föregåen d e anfördt i a fse- en d e på ifrågavarande analoga förh ållan d e.
* * ) G r o t i u s de J. B , e t P , L ib . i . Cap. l . i 3 &
Folk-R atten, såsom H o b e e s, P c f f e n d o r f , S a m . v . C o c
c e j i m. fl., som helt och hållet bestlid t antagandet
af hvaiie annan art af F olk-R ätt, än den allmänna och natu rrätlig a , men vi anse deruti ligga ett miss
f ö rs tå n d , hvars anledning låter lätteligen förklara sig.
Desse tän k a re, som tillerkände N atur-Rätten i dess fordna vidsträckta m ening e tt uteslutande herradöme ofver rätten s hela gebit, förleddes derigenom till den ensidigt abstracta åsigt, som af denna naturrätlliga formalism är en nödvändig följd. Men i samma mån e tt (ill dess väsende så concret och praktiskt förhål
la n d e , som det emellan folkslag, stående i ständig be
röring med o h v a ra n d ra , icke kan låta hänföra sig en-7 o dast och allenast till vissa abstracta satser och rätts- reglor, utan det praktiska lifvets mångfald härvid utvecklar sig i b vad vi kalla vana eller sed, så m å
ste ock genom en dagligen förnyad erfarenhet bilda sig ett sätt alt b a n d ia , som iagttages genom förutsatt ömsesidigt bilall (consensus gentium tacitus). Mån
ga af de n o rm e r, som tillhöra ett sådant Jus Gen
tiu m C onsuetudinarium äro så beskaffade, att den a llm änna Förnufts-Rätten icke kan sägas derom lem- na någon föreskrift, såsom t. ex. den rangordning, som följes emellan sjelfständiga Stater, hvilka just i foljd af hvarderas fulla sjelfsländighet, kunna och bö
ra anses med hvarannau jemngoda. Genom den af oss redan anställda granskning af begreppet af en blott sedvanlig Folk-llält (G ewohnheits V ölker-R echt, D roit des Gens C outum ier) halva vi funni t , alt den
samma så mycket mi ndr e kan tillegna sig någon sjelf- ständig plats uti framställningen af Folk-Rätten i s trä n g t vetenskaplig m ening, som i dess reglor all
tid måste förefinnas något villkorligt och tillfälligt, något icke i Folk-Rättens allmänna natur grumladt.
Samma beskaffenhet a f villkorlighet vidlådar äfveu ett a nnat , al' författare i denna vetenskap införd t be
