Pedagogers syn på vilket stöd som ges till barn med DAMP i förskolan

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Examensarbete

10 poäng

Pedagogers syn på vilket stöd som ges till barn med

DAMP i förskolan

Preschool teachers´points of view regarding support given to children with

DAMP in preschool

Malin Persson

Malin Rosquist

Lärarexamen 140 poäng

Barndoms- och ungdomsvetenskap Handledare: Ann-Sofi Råstam Höstterminen 2005 Examinator: Gitte Malm

Abstract

Arbetets art: C – uppsats i Barndoms- och ungdomsvetenskap.

Sidantal: 40

Titel: Pedagogers syn på vilket stöd som ges barn med DAMP i förskolan.

Författare: Malin Persson och Malin Rosquist.

Handledare: Ann- Sofi Råstam

Datum: 2005-12-15

Bakgrund:Vi har utgått från Gillbergs teori om DAMP samt Freltoftes och Juuls teorier om vilket stöd man som pedagog kan ge barn med DAMP. Debatten angånede

diagnosticering eller ej mellan forskarna Gillberg och Kärfve tas även upp.

Syfte: Syftet med vår undersökning är att komma till insikt om det finns likheter och/eller skillnader mellan ett låginkomstområde och ett höginkomstområde i Malmö gällande pedagogers syn på stöd som ges barn med DAMP i förskolan.

Metod: Vi har valt att använda oss av kvalitativa intervjuer av pedagoger i förskolan för att få fram vårt resultat.

Resultat: Vi har kommit fram till att pedagogernas syn på det stöd som ges barn med DAMP i förskolan inte skiljde sig åt i de båda områdena. Intresset och kunskapen om diagnosen Damp och det stöd som kunde ges på förskolan varierade mellan pedagogerna på de båda förskolorna.

Diskussion: I diskussionen har vi kritiskt granskat vårt genomförande, metod samt data. Även problempreciseringen besvaras här.

Innehållsförteckning

1. Introduktion... 7

2. Kunskapsbakgrund... 8

2.1 Vad är DAMP? ... 8

2.2 Pojkar och flickor... 10

2.3 Teori och konkreta arbetssätt ... 10

2.4 Forskningsöversikt... 12 2.5 Centrala begrepp ... 13 3. Problemprecisering ... 14 3.1 Syfte ... 14 4. Metodbeskrivning ... 15 4.1 Metodval ... 15 4.2 Undersökningsgrupp ... 16 4.3 Genomförande... 17 4.4 Uppdelning av arbetet ... 17 4.5 Analysbeskrivning ... 17 4.6 Forskningsetiska överväganden ... 18 5. Resultat ... 19 5.1 Erfarenhet... 19 5.2 Kunskap/forskning/fortbildning... 20 5.3 Diagnos ... 21

5.4 Stöd till barn med DAMP i förskolan ... 22

5.5 Handlingsplan ... 24

5.6 Miljö... 24

5.7 Pojkar/flickor ... 25

6. Diskussion... 27

6.1 Diskussion av vårt genomförande och metod... 28

6.2 Pedagogernas erfarenhet/kunskap/fortbildning/forskning ... 29

6.3 Pedagogernas åsikter om diagnos och deras syn på stöd... 31

6.4 Pedagogernas erfarenhet av handlingsplan... 33

6.5 Pedagogernas tankar om miljön... 33

6.6 Pedagogers åsikt om könsskillnader ... 34

6.7 Tankar om vår problemprecisering... 35

Referenslista... 37

1. Introduktion

I vårt arbete har vi valt att göra en jämförande studie rörande pedagogers syn på vilket stöd som ges barn med DAMP (Dysfunktion ifråga om uppmärksamhet, motorikkontroll och/eller perception) i förskolan. DAMP är en neurologisk avvikelse som gör att barnen bland annat har koncentrationssvårigheter, är hyperaktiva eller hypoaktiva, ofta har en klumpig grovmotorik eller har en perceptionsstörning.

Vi vill se om barn med DAMP ges olika eller liknande stöd beroende på om barnet växer upp och går i förskola i ett låginkomstområde eller höginkomstområde i Malmö stad.

Anledningen till att vi har valt att göra vår studie i förskolan är att vi som blivande förskollärare vill få kunskap om stöd som finns att tillgå barn med DAMP. Att vi väljer att jämföra två områden i Malmö beror på att vi vill se ifall det finns likheter/skillnader på vilket stöd som ges barn med DAMP, beroende på i vilket område man bor. Vi har letat men inte funnit någon tidigare gjord jämförande studie kring detta i områdena Limhamn/Bunkeflo kontra Rosengård. Såväl ämnesmässigt som yrkesmässigt finner vi detta intressant då denna studie kan ge oss mer kunskap om hur vi som pedagoger kan ge stöd åt barn med DAMP i kommande möten. I Läroplanen för förskolan (Lärarförbundet, 2002) kan man läsa att varje barn som behöver stöd, antingen tillfälligt eller varaktigt, skall få det med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Den pedagogiska

verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan.

I det befintliga forskningsfältet rörande DAMP finns det såväl likheter, skillnader som motsägelser. En del anser att DAMP ej handlar om funktionsstörningar och att samhället har för snäva normalitetsbegrepp. Andra menar att det handlar om funktionsstörningar (Nordahl, 2005). Sociologen Kärfve (2000) har kritiserat begreppet DAMP vilket hon anser inte existerar.

Syftet med vår studie är att undersöka om det finns skillnader och/eller likheter mellan ett låginkomst- respektive ett höginkomstområde i Malmö gällande pedagogers syn på stöd till barn med DAMP i förskolan.

2. Kunskapsbakgrund

I detta avsnitt har vi behandlat teorier och forskning som har anslutit till vårt

problemområde. Dessutom finns här centrala begrepp definierade som har förekommit i vårt syfte och i vår problemformulering.

2.1 Vad är DAMP?

Gillberg (1996), som är överläkare och professor i barn- och ungdomspsykatri, skriver att DAMP står för Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och uppmärksamhet,

Motorik-kontroll och Perception. DAMP brukar delas in i svår DAMP och lätt till måttlig DAMP. Barn med svår DAMP har problem med aktivitetsnivån, uppmärksamhet,

motorik, språk, tal och perception. Barn med lätt till måttlig DAMP har svårigheter i aktivitets- och uppmärksamhetsnivån i kombination med ett eller flera av övriga områden. Författaren skriver vidare att enligt svenska undersökningar som gjorts om DAMP visar på att ungefär 5% av barn i 6-7 års ålder har DAMP. Detta innebär att ett barn av tjugo har DAMP när de börjar skolan. Studierna visar även att det är tre gånger så vanligt att pojkar har denna diagnos. Gillberg påpekar dock att det kan vara fler flickor som har DAMP- problematik men att dessa inte är diagnostiserade än eftersom de inte visar samma symtom på DAMP som pojkar gör.

Det är svårt att ge diagnosen DAMP till barn under fem år om inte svårigheterna är påtagliga. Det är oftast inte förrän i skolåldern man säkerställer diagnosen. Tre av fyra barn med DAMP i skolåldern har läs- och skrivsvårigheter.

Gillberg skriver vidare att de vanligaste uppenbara DAMP-symtomen under de första förskoleåren är försenad talutveckling, oförmåga att lyssna och överaktivitet eller snabbt växlande aktivitetsgrad. Finmotoriska och perceptuella svårigheter blir påtagliga först mot slutet av förskoleåldern. Grovmotoriken brukar igenkännas som osmidig och klumpig.

Specialister som enligt Gillberg har kompetens att ställa diagnos är barnneurolog, barnpsykiatriker, barnläkare och habiliteringsläkare tillsammans med neuropsykologiskt

välutbildade psykologer. För att diagnostiken skall bli meningsfull och för att en rimlig åtgärdsplan skall kunna föreslås måste de ingå i team med läkare inom skola,

barnpsykiatri och habilitering.

Symtomen på DAMP kan vara: • koncentrationssvårigheter

• svårt att sitta stilla, svårt att planera sina uppgifter och aktiviteter • låg uthållighet

• problem med vakenheten

• svårigheter med grovmotoriken såsom klumpighet och balansproblem • svårt att samordna kroppens rörelser på ett smidigt sätt

• perceptionsstörningar dvs svårigheter med sinnena vilket bla leder till svårigheter med att lokalisera ljud, svårt att uppfatta former och avstånd, tycker inte om när folk klappar eller masserar dem

• försenad tal- och språkutveckling (hälften av alla barn med DAMP diagnos har en försenad tal- och språkutveckling)

• bristande empatiförmåga • dåligt korttidsminne • lyssnar inte på direkt tilltal • utåtagerande

(Gillberg, 1996) (Freltofte, 1998).DAMP (Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och Uppmärksamhet, motorikkontroll och Perception).

DAMP indelas i svår DAMP och lätt till måttlig DAMP. För att få diagnosen svår DAMP har man problem med dessa fyra områden:

1. aktivitet och uppmärksamhet 2. grovmotorik

3. perception 4. språk och tal

Vid lätt till måttlig DAMP har man svårigheter i uppmärksamhet och aktivitet i

kombination med ett eller flera av de ovannämnda områdena (Bengtner/Ivarsson, 1998).

DAMP är en neurologisk avvikelse som gör att barnen bland annat har

koncentrationssvårigheter, är hyperaktiva eller hypoaktiva, ofta har en klumpig

grovmotorik eller har en perceptionsstörning. Med hyperaktivitet menas att barnen har svårt att sitta stilla, klänger och klättrar, byter aktivitet ofta, trummar med fingrarna m.m. De barn som är hyperaktiva behöver oftast lite sömn. Hypoaktiva barn är raka motsatsen till de barn som är hyperaktiva det vill säga att hypoaktiva barn får kämpa med tröttheten och är passiva. Hyperaktiva och hypoaktiva barn kan ha samma

uppmärksamhets-problem (Asmervik, Ogden, Rygvold, 2001).

2.2 Pojkar och flickor

Beckman (2004) skriver att enligt studier som gjorts är DAMP två till tre gånger vanligare bland pojkar som hos flickor. Pojkar och flickor kan visa olika symtom på DAMP. Flickor kan visa sin överaktivitet genom att t ex prata när de skall vara tysta, pilla sig i håret och ha en påtaglig rastlöshet. Flickor visar även mindre aggressivitet än pojkar och har även ett mer sällan utagerat beteende. Pojkar visar sin överaktivitet genom att springa rundor, klättra och klänga. Många flickor med DAMP visar sina känslor mer påtagligt vid glädje, sorg eller ilska.

Gillberg (1996) skriver att det kan vara fler flickor som har DAMP- problematik men som inte fått någon diagnos eftersom flickor oftast inte visar samma symtom på DAMP som pojkar. Orsaken till att det är fler pojkar än flickor med DAMP är, enligt Gillberg, att pojkars hjärnor mognar senare än flickors och det innebär att det finns större risk för skador på pojkars hjärnor eftersom det tar längre tid för pojkars hjärnor att bli färdigutvecklade.

2.3 Teori och konkreta arbetssätt

Till vårt arbete har vi använt oss av litteraturstudier eftersom vi önskade få förkunskaper och en uppfattning om stöd som man som pedagog i förskolan kan ge till barn med

DAMP. Freltofte (1998) är en dansk legitimerad psykolog och specialist i

barnneuropsykologi. Författarens teori om hur man som pedagog kan stödja barn med DAMP ansåg vi vara av hög relevans till vårt arbete. Freltofte ger bland annat konkreta råd om hur man som pedagog kan stödja barn med DAMP. Viktigt att tänka på är att dessa råd är generella och att de inte passar alla barn med denna problematiken. Som pedagog får man anpassa sitt stöd efter det enskilda barnets behov och förutsättningar.

Råd som Freltofte ger är följande:

• Barn med DAMP behöver tydliga instruktioner och att man delar upp dessa i mindre delar.

• En del av barnen kan inte göra två aktiviteter samtidigt medan andra barn har lättare för att bibehålla koncentrationen om de samtidigt får syssla med annan aktivitet.

• Många barn med DAMP lär sig bättre om inlärningen kan kopplas samman med motorisk aktivitet.

• Som pedagog bör man tänka på att vara tydlig och kortfattad annars blir det lätt missförstånd.

• Ge positiv motivation hela tiden.

• Hjälpa barnet att tolka kroppsspråk eftersom barn med DAMP har bristande empatiförmåga.

• Anpassa kravet till barnet istället för tvärtom. • Viktigt att låta barnet ta den tid den behöver.

• Viktigt att ge barn med DAMP snabb och omedelbar återkoppling på barnets reaktioner och beteende.

• Fasta dagliga rutiner. Undvik överraskningsmoment. • Musik eller ljud kan fungera avskärmade vid vila.

• Barn med DAMP fungerar bäst i mindre grupper. Har svårt att vänta på sin tur.

Juul (2002) är en dansk specialist i barnneuropsykologi samt pedagogisk psykolog. Hon skriver att som pedagog bör man ta utgångspunkt i barnet eftersom alla barn med DAMP

är mycket olika. Att kunna identifiera barnets starka sidor är särskilt viktigt eftersom det är genom dessa som barnet har möjlighet att stärka sin självkänsla. Juul ger även konkreta råd på hur man som pedagog kan hjälpa barn med DAMP. Några råd som Juul ger är: att man skall tänka på att rutiner i vardagen skapar trygghet för barnet, att varje sak skall finnas på sin plats det vill säga att man inte skall flytta runt på saker, som pedagog behöver man vara uppmärksam på att en del barn med DAMP kan vara känsliga för beröring och kan reagera med obehag på detta. Författaren betonar också att man skall låta barnet finna sitt eget tempo.

Både Freltofte och Juul ger ungefär samma råd till hur man som pedagog kan på bästa sätt stödja barn med DAMP. Båda ger uttryck för vikten av att utgå från det enskilda barnets egna förutsättningar och behov. Det är av stor vikt att ha fasta dagliga rutiner och att man skall undvika överraskningsmoment med barn som har DAMP eftersom det kan förvärra barnens symtom.

2.4 Forskningsöversikt

I centrum för en länge pågående debatt angående DAMP och dess existens står

sociologen Kärfve och professor Gillberg. Kärfve har skrivit boken Hjärnspöke (2000) och i denna kan man läsa att Kärfve anser att ursprunget till begreppet DAMP finns i begreppet MBD (Minimal Brain Dysfunction) vilken Kärfve benämner son ” myten om

den minimala hjärnskadan”(s13). Vidare skriver hon att det är en liten grupp neuropsykiatriker som genom sin teori om DAMP har lyckats konkurrera ut övriga förklaringar till att barn uppför sig underligt i varierande situationer. Kärfve efterlyser bevis för att DAMP är biologiskt orsakat alternativt att miljö i kombination med genetiska orsaker kan uteslutas. Gällande diagnoser så anser hon att dessa främst är till för att lugna föräldrarna till barn med DAMP. Föräldrarnas ”fördelar” (s79) med att diagnos ställs är enligt Kärfve ”lugn, lättnad från skuldbörda samt vårdbidraget” (s79). Enligt författaren betraktar föräldrarna detta som en gåva och priset som betalas blir diagnosen vars nackdelar är att föräldrarna inkompetensförklaras .Barnets känsla av

utanförskap förstärks dessutom tack vare att den hjälp som erbjuds undantagslöst innebär segregation.

Kärfve har riktat stark kritik mot Gillberg. Gillberg (1996) skrev den första svenska introduktionsboken om begreppet DAMP. Han dömdes i juni 2005 (Sandberg 2005) till villkorlig dom och dagsböter för att ha vägrat lämna ut forskningsmaterial där ett hundratals barn med DAMP samt deras familjer ingick. Kärfve var en av de som ansåg att Gillbergs material skulle lämnas ut och granskas.

2.5 Centrala begrepp

Under denna rubrik har vi beskrivit de centrala begrepp som har förekommit i vårt syfte och problemprecisering.

Pedagog i förskolan: Det vi avser med detta begrepp är förskollärare och specialpedagog.

Stöd: Den hjälp barn får av pedagogen.

DAMP: Begreppet är en förkortning av Dysfunktion i fråga om Aktivitetskontroll och uppmärksamhet, Motorikkontroll och/eller Perception (Gillberg, 1996).

Höginkomstområde: Med detta menar vi ett område, här Limhamn/Bunkeflo, med högt antal höginkomsttagare. Den disponibla medelinkomsten är 302 700 kronor. 1% uppbär socialbidrag. 32 726 personer bor i detta område varav 10% är födda i utlandet

(Kommunikation & utveckling, Malmö stadskontor, 2005).

Låginkomstområde: Med detta menar vi ett område, här Rosengård, med högt antal låginkomsttagare. Den disponibla medelinkomsten är 173 300 kronor. 23% uppbär socialbidrag. 21 436 personer bor i detta område varav 59% är födda i utlandet. utlandet.(Kommunikation & utveckling, Malmö stadskontor, 2005).

3. Problemprecisering

Vår problemprecisering lyder följande:

• Finns det likheter och/eller skillnader gällande pedagogers syn på vilket stöd barn med DAMP får i förskolan i ett höginkomst- respektive låginkomstområde i Malmö stad?

Våra frågeställningar till vår problemprecisering är följande:

• Vad anser pedagoger i förskolan om vilket stöd som ges barn med DAMP? • Hur påverkar miljön?

• Vilka kunskaper krävs för att ta hand om barn med DAMP i förskolan? • Vilka förhållningssätt tillämpas?

• Görs det skillnader mellan pojkar och flickor med DAMP? I så fall hur?

3.1 Syfte

Syftet med vår studie är att komma till insikt om det finns skillnader och/eller likheter mellan ett låginkomst- och ett höginkomstområde i Malmö gällande pedagogers syn på stöd till barn med DAMP i förskolan. Som blivande pedagoger i förskolan vill vi få kunskap kring vilket stöd som vi pedagoger kan ge barn med DAMP i vårt framtida yrkesutövande. Detta för att vi med all säkerhet kommer att möta dessa barn i

verksamheten. Vi vill även se ifall det ges liknade stöd beroende på vilket område men växer upp i.

Vi kommer i vårt arbete att bedriva en jämförande kvalitativ studie av ett höginkomstområde och ett låginkomstområde i Malmö. Vi har valt att jämföra Limhamn/Bunkeflo och Rosengård eftersom det är väl känt här i Malmö att de är varandras motpoler. Anledningen till att vi har valt dessa två områden är dels för att de skiljer sig ekonomiskt åt men även att människorna som bor i dessa områden har olika bakgrund och ursprung.

4. Metodbeskrivning

I detta avsnitt har vi behandlat metodval, undersökningsgrupp, genomförande, uppdelning av arbete, analysbeskrivning samt forskningsetiska övervägande.

4.1 Metodval

Som metod har vi använt oss av kvalitativa intervjuer för att få svar på vår

problemprecisering. Med kvalitativ intervju menas att det endast är frågeområdena som är bestämda medan frågorna kan variera från intervju till intervju beroende på de svar man får. Syftet med kvalitativ intervju är att få så djupgående svar som möjligt

(Johansson och Svedner 2001). Om man ser till intervjuers nackdelar så kan dessa enligt Björklund och Paulsson (2003) vara mycket tidskrävande och ibland även kostsamma som följd av resekostnader.

Anledningen till att vi valde just kvalitativ intervjun var för att vi ville kunna ställa relevanta och varierande frågor beroende på om vi intervjuade specialpedagoger eller förskollärare. Kvalitativa intervjuer passade även bäst till vår problemprecisering. Enligt Rienecker (2004) är det en bra problemprecisering om den är relevant för ämnesområdet, är av intresse för författaren, om den anger det centrala innehållet i texten samt är så kortfattad som möjlig. Vår problemformulering innehöll dessa kriterier.

De metoder vi valde mellan var observationer, enkäter samt intervjuer. Anledningen till att vi uteslöt observationer som metod var för att de både är tids och resurskrävande och sen gällde det att finna ett fält som belyste vår problemprecisering. Observation uteslöt vi således eftersom det var pedagogernas syn på det stöd som ges barn i förskolan vi ville få kunskap kring.

Ytterligare en metod vi uteslöt var enkäter som är en kvantitativ metod. Med kvantitativa studier menas där informationen kan mätas eller värderas numeriskt ( Björklund och Paulsson 2003). Anledningen till att vi uteslöt enkäter var för att vi önskade mer djup i våra svar vilket kunde vara svårt att få i enkäter. Repstad (1999) anser att den kvantitativa undersökningens logik ofta innebär jämförelser i en eller annan form, t ex hur ofta något

förekommer eller hur vanligt något är. Vill man däremot ha insikt om det särpräglade i en viss miljö är det bättre att använda sig av kvalitativa intervjuer.

4.2 Undersökningsgrupp

I vårt arbete representeras dessa områden av Rosengård kontra Limhamn/Bunkeflo. Här följer en kort beskrivning av områdena, taget ifrån Kommunikation & utveckling, Malmö stadskontor 2005:

• Rosengård: Antal invånare är 21 436 st. Av dessa är 59% födda i utlandet. Den disponibla medelinkomsten är 173 300 kronor. 23% uppbär socialbidrag.

• Limhamn/Bunkeflo: Antal invånare är 32 726 st. Av dessa är 10% födda i utlandet. Den disponibla medelinkomsten är 302 700 kronor. 1% uppbär socialbidrag.

Vår undersökningsgrupp bestod av åtta förskollärare samt två specialpedagoger. Eftersom vi valt att göra en jämförande studie mellan Limhamn/Bunkeflo och Rosengård

intervjuade vi fyra förskollärare och en specialpedagog på respektive område. Specialpedagogerna tillhörde områdenas resursteam. I dessa resursteam ingick specialpedagog, kurator, psykolog och skolsköterska. Vi valde att intervjua

specialpedagoger eftersom det är de som blir kontaktade av förskollärare vid misstanke om ett barn har DAMP. Anledningen till att vi valt att intervjua förskollärare var för att få deras syn på vilket stöd de ger/kan ge barn med DAMP i förskolan. De pedagoger som ingick i vår studie var följande:

Limhamn/Bunkeflo: Samtliga intervjupersoner i detta område var kvinnor i åldrarna 30-59 år.

4.3 Genomförande

Vi ringde upp fyra förskolor i Limhamn/Bunkeflo, presenterade oss och vår tänkta studie, frågade om de ville ingå i densamma samt bestämde tid för intervju. Vi gick tillväga på samma sätt i Rosengård. Vi har även tagit kontakt och bokat tid med en specialpedagog i vardera område.

Vid intervjuerna använde vi oss av bandspelare, penna och papper. Bandspelaren använde vi oss av för att kunna analysera intervjun och för att kunna gå tillbaka och lyssna på vid behov. Papper och penna hade vi med för att kunna notera intervjupersonens kroppsspråk och miner. Vi var båda närvarande vid samtliga intervjuer. En av oss ställde frågor medan den andre skötte bandspelare och noterade. Fördelen med att en observerar och sköter bandspelare är att den som intervjuar kan fokusera helt och hållet på intervjun och intervjupersonen. Nackdelen att vara två närvarande vid intervjun kan vara att intervjupersonen känner sig underlägsen.

4.4 Uppdelning av arbetet

Under detta avsnitt har vi beskrivit hur vi har gått tillväga vid själva genomförandet. Eftersom vi har skrivit vårt arbete tillsammans är det viktigt att beskriva vem som har gjort vad. Vi delade upp arbetet på så vis att Malin Rosquist ansvarade för att etablera kontakt samt intervjua pedagogerna i Limhamn/Bunkeflo medan Malin Persson

ansvarade för att etablera kontakt samt intervjua pedagogerna på Rosengård. Samarbetet har fungerat utmärkt och båda har tagit lika mycket ansvar.

4.5 Analysbeskrivning

Widerberg (2002) skriver att det första steget man gör i en analys är att sortera sitt material. När vi hade gjort våra intervjuer bearbetade vi och skrev ut dem. Då vi bearbetade vårt material försökte vi beskriva det vi uppfattade som väsentligt utifrån problempreciseringen. Vi försökte även ha ett kritiskt förhållningssätt.

Widerberg (2002) skriver även att man kan göra en språkanalys. Vilka ord och begrepp används av intervjupersonerna? I vårt fall var det intressant att se vilka begrepp och ord som återkom.

Att arbeta tillsammans har varit till en fördel vid analysen av empirin eftersom vi har diskuterat och utbytt olika idéer och tankar. Syftet med att analysera intervjuerna kan vara att synliggöra för hur vår förförståelse präglat såväl innehållet som utformningen av intervju (Widerberg,2002). Vi har gjort en beskrivande kvalitativ analys.

4.6 Forskningsetiska överväganden

Gällande forskningsetik så finns det en del att tänka på. Repstad (1999) skriver att etikregler bland annat rymmer information, det vill säga att personer som deltar i undersökningen skall känna till syftet med undersökningen samt att deras medverkan är frivillig. Vidare skall personen behandlas med konfidentialitet och de uppgifter som samlas in endast skall utnyttjas för forskningsändamålet. Vi var noga med att poängtera när vi tog kontakt att det var frivilligt att medverka samt att den intervjuade och dess förskola var anonym.

5. Resultat

Under denna rubrik har vi redovisat resultatet av vår gjorda undersökning. Här har även frågeställningarna besvarats. Efter varje redovisat resultat kommer en underrubrik

slutsatser. Här har det framgått vilka slutsatser vi har dragit i relation till frågeställningarna och utifrån resultatet.

Eftersom vi har bedrivit en jämförande studie så har vi här under denna punkt delat upp Limhamn/Bunkeflo och Rosengård var för sig, detta för att vi lättare skulle kunna hålla isär resultaten från respektive område. Under våra slutsatser jämförde vi dem med varandra.

I det redovisade resultatet har vi utgått från de nyckelord som fanns med i våra intervjufrågor (bilaga 1). De nyckelord/begrepp som vi kommit fram till och som vi utgått från är:

Erfarenhet, kunskap/fortbildning/forskning, diagnos, stöd till barn med DAMP,

handlingsplan, miljö samt pojkar och flickor. Vi styrker våra funna kategorier med citat från intervjupersonerna.

5.1 Erfarenhet

Limhamn/Bunkeflo

I Limhamn/Bunkeflo hade ingen av förskollärarna någon direkt erfarenhet av barn med diagnosen DAMP. Ett svar vi fick av en pedagog löd: ”Jag har ingen erfarenhet av ett

sådant DAMP - barn”. En av pedagogerna har haft ett barn på avdelningen med misstanke om DAMP. Specialpedagogen sade ”Jag har erfarenheter kring barn med

diagnosen DAMP, oftast får barnen inte någon diagnos förrän i skolan”

Rosengård

I Rosengård hade endast en av förskollärarna erfarenhet kring barn med DAMP. Men det var dock inget barn i förskoleåldern. De övriga förskollärarna hade ingen erfarenhet kring barn med diagnosen DAMP. En av förskollärarna uttryckte sig så här:” Vi har en unge i

huset som det är något konstigt med”. Specialpedagogen hade ingen erfarenhet med barn som har diagnosen DAMP utan hon hade erfarenhet av barn som misstänkts ha DAMP. Eftersom hon sällan kommer i kontakt med det enskilda barnet så är erfarenheterna små kring barn med diagnosen DAMP. Specialpedagogens uppgift är att vägleda

förskolepedagogerna i deras arbete med barn i behov av särskilt stöd.

Slutsatser: _{De slutsatser vi kan dra här är att i Limhamn/Bunkeflo är det få av}

förskollärarna som har erfarenheter kring barn med diagnosen DAMP men någon av dem har erfarenheter kring barn som misstänkts ha DAMP. Specialpedagogen däremot hade erfarenheter kring barn med diagnosen DAMP och barn som har misstänkt DAMP. I Rosengård såg det ut ungefär likadant att majoriteten av förskollärarna inte hade någon erfarenhet av barn med diagnosen DAMP endast en av dem hade erfarenhet, men dock ej av ett barn i förskoleåldern. Specialpedagogen hade heller inte någon direkt erfarenhet av barn med DAMP eftersom hon sällan kommer i kontakt med det enskilda barnet.

Jämförande vis kan man säga att erfarenheterna kring barn med diagnosen DAMP såg likadant ut i Limhamn/Bunkeflo som på Rosengård.

5.2 Kunskap/forskning/fortbildning

Limhamn/Bunkeflo

I Limhamn/Bunkeflo var förskollärarna ej insatta i aktuell forskning kring DAMP. Kunskaperna om DAMP bland förskollärarna var nästan obefintliga. En av dem hade läst lite om DAMP under sin utbildningstid men hon sade sig snappa upp DAMP kunskaper lite varstans. En av förskollärarna sade sig få de kunskaper som behövdes om hon fick ett

”DAMP – barn” på sin avdelning. Ingen av förskollärarna hade fått någon fortbildning inom området.

Specialpedagogen var insatt i aktuell forskning i mån det gick. Hon försökte köpa in ny litteratur kring området. Hon uttrycker sig så här: ”Jag anser att DAMP är ute ur tiden,

nu är det mer inne med Asbergers och Autism. Jag ger fortbildning åt assistenter som arbetar med barn som har misstanke om eller diagnosen DAMP”.

Rosengård

I Rosengård var ingen av förskollärarna insatta i aktuell forskning gällande DAMP. Kunskaperna kring DAMP var vaga men en av dem hade de få kunskaper hon fått på högskolan. Förskollärarna hade ingen fortbildning inom området. En av förskollärarna sade att de inte fick någon fortbildning för de hade inga ”sådana” barn.

Specialpedagogen var insatt i forskningen kring barn med koncentrationssvårigheter varav barn med diagnosen DAMP ingår där. Fortbildningen som man får är inom barn med koncentrationssvårigheter.

Slutsatser: Det man kan tyda här är att i båda områdena är majoriteten av förskollärarna

inte är insatta i någon aktuell forskning kring DAMP. Specialpedagogerna är däremot insatta i forskningen i mån det går. Kunskaperna kring DAMP bland förskollärarna var vaga i båda områdena. Det man kan se här är att de kunskaper de har om DAMP är de kunskaper de har fått under sin utbildningstid, vilket de påpekade inte var så mycket. Vad man även kan utläsa är att har man inget barn med diagnosen DAMP på sin avdelning så har man ej heller någon kunskap om detta problemområde. Eftersom majoriteten av förskollärarna svarade att de inte får någon fortbildning inom området DAMP förrän de har barn på avdelningen som har diagnosen DAMP eller har en misstanke om DAMP. De flesta förskollärarna i både Limhamn/Bunkeflo och på Rosengård sa att ifall de behöver råd eller stöd kan de kontakta specialpedagogerna och därigenom få kunskaper kring hur man kan arbeta med barn som har misstanke om eller diagnosen DAMP.

5.3 Diagnos

Limhamn/Bunkeflo

I Limhamn/Bunkeflo svarade två av förskollärarna att de ej visste vad som hände efter det att barnet fått diagnosen DAMP. Båda trodde dock att de skulle få resurshjälp. En av förskollärarna uttryckte sig så här ”Jag vet inte vad som händer efter det att barnet har

fått diagnosen DAMP, men jag tror att vi skulle få en resurs”. En av förskollärarna visste att hon skulle få resurshjälp samt att arbetslaget skulle få mer kunskap kring DAMP. Specialpedagogen sa att det sker en utredning ifall barnet är i behov av medicinering efter det att diagnos ställts. Vidare berättade specialpedagogen att medicinering ges för att barnet skall bli lugnare eller hålla sig mer vaket. Oftast ges barnet amfetamin i låg dos. Enligt specialpedagogen får barn med DAMP samma stöd såväl före som efter diagnos ställts.

Rosengård

I Rosengård svarade två av förskollärarna att de vid diagnos skulle få resurshjälp. En trodde att hon skulle få handledning av resursteamet. ”Vid upptäckt pratar vi med

föräldrarna och sen gör vi upp individuella handlingsplaner” sade en förskollärare. Specialpedagogen på Rosengård berättade att det ej blir någon skillnad i

förhållningssättet eftersom man redan tidigare försökt att se till barnets behov. Det är inte diagnosen som är det viktigaste. Oftast har barn med misstanke om DAMP redan fått resurshjälp. Denna fortsätter även efter diagnos.

Slutsatser: Förskollärare i båda områdena tror att de kan få någon slags resurshjälp. De

kunde även få stöd och handledning hos specialpedagog. Specialpedagogerna ansåg att barn med diagnosen DAMP får samma stöd och hjälp såväl före som efter diagnos. Specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo sade att det sker en utredning över ifall barnet är i behov av medicinering vilket hon tyckte hon var bra.

5.4 Stöd till barn med DAMP i förskolan

Limhamn/Bunkeflo

I Limhamn/Bunkeflo svarade en av förskollärarna att hon är osäker på vilket stöd hon kunde ge men hon skulle nog arbeta i mindre grupper. En av förskollärarna ansåg att hon ej hade något stöd att ge men skulle frågat specialpedagogen om hjälp och skulle säkert därigenom få en resurs till barnet. En av förskollärarna skulle nog försöka arbeta i mindre

grupper och ligga steget före. Hon skulle även be specialpedagogen om råd kring vad hon skulle kunna göra med barnet. En skulle arbeta i mindre grupper eftersom hon ansåg att det var bäst för barn som hade diagnosen DAMP eller hade misstanke om DAMP. Specialpedagogen ger råd, stöd och handledning till förskollärarna. ”Jag anser att

pedagogerna kan arbeta med enskilda barn eller i liten grupp. Alla barn har rätt till stöd”. Hon arbetar även själv enskilt med dessa barn. För att kunna arbeta vidare med barnet måste hon få föräldrarnas tillåtelse annars kan hon endast ge konsultation till förskollärarna som då inte får nämna barnets namn. Om föräldrarna ger sin tillåtelse så har hon ett möte med förskollärarna, tittar på verksamheten och på hur gruppen ser ut. Specialpedagogen bokar in tre nya tider med förskollärarna. Vid andra mötet diskuterar hon med förskollärarna om hur de kan gå vidare.

Rosengård

I Rosengård svarade en av förskollärarna: ”Jag vill inte arbeta med barn som har

DAMP”. En av de andra förskollärarna ansåg att det var viktigt att ha en bra kontakt med barnet, stimulera barnet till olika aktiviteter samt att se barnets positiva sidor. En annan av förskollärarna ansåg att föräldrakontakten var viktig och att hon skulle arbetat såväl individuellt med barnet som i smågrupper. Hon skulle även stödja dem i leken. En annan förskollärare ansåg att det var bra att ha mycket människor runt barnet.

Specialpedagogen svarade att hon inte arbetar direkt med det enskilda barnet utan att hon ger råd och stöd åt personalen. Hon ordnar även träffar för personalgruppen och pratar om problematiken.

Slutsatser_: I både Limhamn/Bunkeflo och på Rosengård ansåg majoriteten av

förskollärarna att de skulle arbeta i mindre grupper. De kunde också alltid ta kontakt med specialpedagog om de behövde råd och stöd. Gemensamt för specialpedagogerna var att de inte arbetade enskilt med barnen utan att de gav råd och stöd till personalen. Det som var utmärkande var att det var någon som inte ville arbeta med barn som har diagnosen DAMP eller har misstanke om DAMP. Det var även en förskollärare som ansåg att det var bra att ha mycket människor kring barnet.

5.5 Handlingsplan

Limhamn/Bunkeflo och Rosengård

Såväl i Limhamn/Bunkeflo som på Rosengård svarade samtliga förskollärare att det inte fanns någon handlingsplan att tillgå eftersom de inte har något barn med DAMP. Specialpedagogerna svarade att det inte fanns någon handlingsplan men att det alltid fanns åtgärdsprogram upprättat för barn med diagnosen DAMP.

Slutsatser: _{Sammanfattningsvis kan man säga att någon handlingsplan för barn med}

diagnosen DAMP ej finns att tillgå. Individuella handlingsplaner och åtgärdsprogram upprättas alltid vid behov.

5.6 Miljö

Limhamn/Bunkeflo

Förskollärarna i Limhamn/Bunkeflo tycker att miljön spelar stor roll. En av

förskollärarna uttryckte sig så här: ”Jag anser att miljön påverkar. Man bör minimera

den och försöka att skapa en lugn, medveten, dämpad och tydlig miljö. Dessutom skall man försöka träna barnet att sortera intryck”. Även specialpedagogen ansåg att miljön var viktig. Hon pratade om att miljön där barnen växer upp i och bor spelar en viktig roll. Alla förskollärarna ansåg att det var viktigt att arbeta i mindre grupper eftersom det var tufft för barn med diagnosen DAMP att vistas i för stora barngrupper.

Rosengård

På Rosengård var det skiljda meningar om hur miljön påverkar eller ej. Hälften av förskollärarna ansåg att miljön inte hade någon större betydelse för barn med DAMP. Den andra hälften tyckte att miljön spelade stor roll för barnets vistelse på förskolan. En

av förskollärarna ansåg att man skulle vara bestämd gentemot barnet och inte ge upp. Hon tyckte även att man skulle försöka hjälpa barnet i mån det gick. ”Miljön påverkar

mer än man tror. Bullrig miljö förvärrar vistelsen på förskolan för barn med DAMP”

sade en förskollärare. Specialpedagogen ansåg att miljön spelade en viktig roll för barn med DAMP. Fasta dagliga rutiner, gruppindelning, förhållningssätt personal – barn samt hur lokalernas utformning är något som påverkar.

Slutsatser: _{Majoriteten av förskollärarna i Limhamn/Bunkeflo och på Rosengård ansåg}

att miljön var viktig för barn med DAMP. De flesta ansåg att det var viktigt att arbeta i mindre grupper. Hög ljudnivå är något som förvärrar vistelsen i förskolan för barn med DAMP. Specialpedagogerna i båda områdena ansåg att miljön spelade en viktig roll. Specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo pratade mer om barnets uppväxtmiljö och specialpedagogen på Rosengård pratade mer om miljön på förskolan och hur bemötandet av barnet skall ske av pedagogerna. Dagliga rutiner och ett bra förhållningssätt är en viktig del.

5.7 Pojkar/flickor

Limhamn/Bunkeflo

Förskollärarna i Limhamn/Bunkeflo var överrens om att det skulle vara lika för pojkar och flickor men de trodde att man var mer tolerant mot pojkarna än mot flickorna och därför gav man ej samma stöd i början. Specialpedagogen var också inne på

förskollärarnas spår och sade att det skulle vara lika för flickor och pojkar. Men eftersom pojkarna oftast inte uppvisar samma symtom som flickorna upptäcker man DAMP tidigare hos dem. Det är den skillnaden som görs. Hon uttryckte sig så här: ”Flickor får

diagnosen senare. Pojkar är överrepresenterade och har en mer sårbar hjärna över lag”.

När såväl pojkar som flickor fått en diagnos så skall där inte göras någon skillnad på vilket stöd de ges.

Rosengård

På Rosengård gavs det olika svar på om det görs skillnad på pojkar och flickor. De flesta av förskollärarna ansåg att det inte borde göras skillnader på de olika könen men om det är en pojke som har DAMP är man mer tolerant än mot en flicka som har DAMP. Detta eftersom pojkar oftast är mer spralliga av sig. Om en flicka är mer livlig uppmärksammas detta mer. En av förskollärarna sade att om man gjorde skillnad så var det för att barnen hade olika personligheter. En annan förskollärare sade att: Man har mer acceptans om

pojkar är odistraherade. Det är också lättare att få föräldrar att förstå om det är en pojke”. Specialpedagogen sade att skillnader görs om pojkar och flickor inte har samma symtom på DAMP. Hon menade även att det talas mer öppet nu om flickor med DAMP.

Slutsatser: _{Alla förskollärarna i båda områdena var överrens om att det skall vara lika}

mellan pojkar och flickor. Toleransen mot pojkarna är ändå högre eftersom pojkar i allmänhet ses som mer livliga än flickor. En av förskollärarna på Rosengård berättade att pojkar förväntas vara livliga och spralliga av sig medan en flicka skall vara tyst och lydig. Det är därför lättare att få föräldrarna att acceptera situationen om det gäller en pojke. Enligt specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo har flickor med DAMP mer

6. Diskussion

Under denna rubrik har vi gjort en kritisk granskning av vår studies genomförande, metod och data. Vår problemprecision kommer även att besvaras här.

Vi anser att vi lärt oss mycket av detta arbete. Vi har fått insikt i pedagogers syn på det stöd som ges barn med DAMP i förskolan och fått klarhet i att det ser likadant ut i Limhamn/Bunkeflo och på Rosengård. Svaren vi fått var inte förväntade eftersom vi trodde att vi skulle få veta mer konkreta arbetssätt för barn med DAMP än de vi fick. Anledningen till detta var dock att majoriteten av pedagogerna ansåg att de inte fått eller att de inte hade tillräckligt med kunskap om barn med DAMP. Av specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo fick vi veta att DAMP nu anses vara ute ur tiden och att det nu var Asperger och Autism som stod i centrum. Detta kan vi säga vara ny kunskap för oss eftersom vi inte trodde att diagnoser gick i mode utan var aktuella hela tiden.

Styrkan med vårt arbete är att vi har kommit fram till ett resultat som vi kanske inte hade trott. Vi tycker även att lite av styrkan i vårt arbete ligger hos våra intervjupersoner. Fastän att kunskaperna var vaga om DAMP så svarade alla på våra frågor i mån de kunde. Fast de inte alltid visste vad de skulle svara så kom de ändå med ett svar de trodde kunde fungera. Vi fick deras tankar och idéer. Något som vi även finner är en styrka med vårt arbete är att man har varit två om arbetet. Det är en styrka att ha någon att diskutera med och komma fram till likheter och olikheter.

Svagheten med vår studie är nog att man har fått begränsa sitt arbete efter den tid man har haft. Vi skulle vilja intervjuat dubbelt så många personer och sen sett ifall resultatet hade blivit annorlunda.

Vi har utgått från Juul (2002) och Freltoftes (1998) teorier kring hur man som pedagog kan stödja barn med DAMP samt Gillbergs och Kärfves debatt. En av frågorna var vilket stöd pedagogen kunde eller skulle ge ett barn med DAMP. Svaren som vi fått har vi jämfört med Freltofte och Juul. Eftersom ingen av intervjupersonerna kände till Gillberg

och Kärfves debatt har vi inte kunnat sammanställa ett resultat utifrån den. Bristande kunskap om DAMP från pedagogernas sida är väl en förklarlig orsak till varför de inte kunde ge konkreta svar på stöd till barn med DAMP.

6.1 Diskussion av vårt genomförande och metod

Som vi tidigare nämnt under punkt 4.3 Genomförande så har vi varit i kontakt med fyra förskollärare och en specialpedagog i Limhamn/Bunkeflo respektive Rosengård. Vi tog kontakt med samtliga per telefon och bokade tid för intervju. Att ta kontakt per telefon tyckte vi var bra eftersom där kunde vi få svar direkt ifall de kunde tänka sig ställa upp på en intervju. Detta fann vi vara tidssparande. I stället för att etablera kontakt via e-post eller per brev, som även var ett alternativ för oss, fann vi detta vara det bästa och snabbaste alternativet. Vi ringde till många förskolor i de båda områdena, alla var dock inte intresserade av att medverka. På Rosengård stötte vi på de flesta motgångarna där b la en inte ville ställa upp eftersom de inte hade någon befogenhet att prata med oss. Men de flesta vi pratade med var positiva till vår studie och ville gärna hjälpa till.

Specialpedagogerna ville även de hjälpa till. Vi tyckte att alla vi intervjuade var väldigt positiva till vår studie.

När vi tog kontakt var vi noga med att påpeka att personerna kände till syftet med undersökningen, att deras medverkan skulle vara frivillig samt att personen skulle behandlas med konfidentialitet och att uppgifterna som samlades in endast skulle användas för undersökningsändamålet. Detta gjorde vi för att det finns forskningsetiska överväganden att ta hänsyn till när man gör en studie.

Som tidigare nämnts i kapitlet ”metodbeskrivning” har vi använt oss av kvalitativa intervjuer. Detta har fungerat bra och vi anser att vi utifrån dessa har vi fått fram ett resultat till våra frågeställningar. Till intervjuerna har vi använt oss av bandspelare, penna och papper. Samtliga intervjuade godtyckte till att vi använde oss av bandspelare och ingen verkade besvärade av dess närvaro. Pennan och pappret kändes bra att ha med sig eftersom den som antecknade kunde anteckna kroppsspråk, miner och gester, vilket hat varit till nytta för oss när vi analyserat vårt arbete. Metoder vi valde att utesluta och

anledningen till varför vi valde att utesluta dem finns beskrivna i metodavsnittet. Vår undersökningsgrupp, dvs de förskollärare och specialpedagoger vi intervjuat, har känts relevant för såväl denna studie som för vår fortsatta yrkesutövning. Som blivande pedagoger förstår vi att vi har mycket att lära av andra yrkesverksamma pedagoger.

6.2 Pedagogernas erfarenhet/kunskap/fortbildning/forskning

I vårt resultat kom vi fram till att ingen av förskollärarna i respektive område hade erfarenhet av barn med diagnosen DAMP i förskolan. Anledningen till att ingen av förskollärarna hade erfarenhet av barn med diagnosen DAMP tror vi vara att barn med misstanke om DAMP oftast inte får diagnosen ställd förrän barnet kommer upp i

skolåldern. Denna åsikt delas även av specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo som menar att anledningen till att barnet oftast inte får diagnosen förrän i skolan är att barnets

svårigheter blir så mycket tydligare då i och med större krav som ställs på barnet. Gillberg (1996) skriver att många barn med lätt till måttlig svår DAMP oftast klarat sig relativt väl under förskoletiden. Under de första skolåren brukar barn med DAMP oftast ha sina mest uttalade svårigheter. Vi anser att genom att äga kunskap kring symptom som barn med DAMP uppvisar i förskolan så kan vi stödja barnet redan här. Vid övergång till grundskolan kan vi hjälpa barnet genom att informera pedagogerna i förskoleklassen så att de får en förståelse för de svårigheter barnet kan ha.

Specialpedagogen på Rosengård hade ingen erfarenhet med barn DAMP i förskolan. Däremot hade hon erfarenhet av barn i förskolan som misstänks ha DAMP. Vi anser att erfarenheterna kring barn med diagnosen DAMP tedde sig lika i de båda områdena.

I både Limhamn/Bunkeflo och på Rosengård var förskollärarnas kunskaper om DAMP nästan obefintliga. De kunskaper två av förskollärarna, en i varje område, hade om DAMP var det de hade läst under sin utbildningstid på högskolan. Samtliga pedagoger ansåg att det skulle det vara bra om man på lärarutbildningen haft kurser, som ingick i utbildningen, om barn som är i behov av särskilt stöd. Som det ser ut nu så finns det en

sådan kurs men den finns endast att välja som sidoämne vilket är frivilligt för studenten. Vi anser att denna borde vara obligatorisk eftersom att vi som pedagoger alltid kommer att stöta på barn i förskolan och skolan som är i behov av särskilt stöd. I FN:s

barnkonvention (1999) kan man läsa att de uppmanar regeringen att tillse att

lärarutbildningen anpassas till undervisningen av elever med behov av särskilt stöd inom det ordinarie skolväsendet. Här menar de på att lärarutbildningen ska ha något inslag om elever med behov av särskilt stöd. Detta hade resulterat i att barnet hade fått det stöd den behöver fortare eftersom pedagogerna har de kunskaper som krävs för att göra vistelsen på förskolan dräglig för både det aktuella barnet och för övriga barn.

Specialpedagogerna i båda områdena har kunskaper om DAMP och samtliga

förskollärare gjorde klart för oss att om man behövde kunskaper om DAMP kunde man alltid kontakta dem. Något vi fick fram i vårt resultat var att hade man inget barn på avdelningen med diagnosen DAMP på så hade man inga kunskaper heller inom problematiken.

Angående hur pass insatta samtliga förskollärare var inom den aktuella debatten och forskningen kring DAMP så var även det obefintligt. De visste heller inget om debatten mellan Kärfve och Gillberg. Vi tror att det kan bero på att förskollärarna inte hade några kunskaper om DAMP och därför inte intresserar sig för debatten och forskningen. Specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo ansåg sig vara insatt i aktuell forskning inom DAMP i den mån hon hade tid, men hon var dock ej insatt i debatten mellan

Kärfve/Gillberg. Rosengårds specialpedagog var däremot ej insatt i aktuell forskning inom DAMP men insatt i forskning kring barn med koncentrationssvårigheter. Detta fann vi intressant eftersom specialpedagogernas uppgift skall vara att ge stöd åt barn med särskilda behov. Det krävs, tycker vi, att man är insatt i aktuell forskning eftersom det kommer nya rön hela tiden. Kan det kanske ligga något i det specialpedagogen från Limhamn/Bunkeflo sade att DAMP var ute ur tiden och nu var det mer inne med Aspergers och Autism? Vi vet så klart att man inte kan vara insatt i aktuell forskning inom alla de områdena en specialpedagog verkar men vi tror nog att man måste uppdatera sig inom området regelbundet. Detta för att hjälpa barnen på bästa möjliga vis.

När det gäller fortbildning inom DAMP för förskollärarna fanns det ingen av dem som fått någon. Vad kan det då bero på? Det kan vara så som de flesta förskollärarna sade: Får man ett barn på sin avdelning som har misstanke om eller diagnosen DAMP att det är först då man får fortbildning inom området. Detta tycker vi är mindre bra eftersom vi anser att vi som pedagoger måste ha dessa kunskaper innan, eftersom det står i läroplanen för förskolan (2002) att den pedagogiska verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan. Hur skall man kunna sträva efter detta om man inte har kunskaperna som krävs för att stödja dessa barn eller upptäcka de barn som behöver särskilt stöd? Barnen, oavsett om de har DAMP eller ej, måste få en dräglig och lärorik tid på förskolan. Det är vår skyldighet som förskollärare.

6.3 Pedagogernas åsikter om diagnos och deras syn på stöd

Om ett barn får diagnosen DAMP så trodde samtliga förskollärare att de kunde få resurshjälp samt stöd och handledning från specialpedagog. Specialpedagogerna från de båda områdena ansåg båda två att barn med DAMP oftast redan före diagnos ställts har fått resurshjälp. Denna hjälp fortsätter även efter diagnos ställts.

Vi anser oss kunna utläsa från de svar vi fått att synen på vad som händer efter diagnos ställts var densamma på Rosengård och Limhamn/Bunkeflo. Gillberg (1996) skriver att under och efter diagnos ställts måste man ha klart för sig att alla barn är individer och därför måste också alla åtgärder individualiseras. Alla barn skall inte få samma stöd bara utifrån kännedom om att barnet har DAMP utan det är viktigt att upprätta åtgärdsprogram utifrån varje barn med diagnosen DAMP. Gillberg skriver vidare att en personlig assistent ibland kan vara en tillfällig lösning på problem som uppstår kring barnet. Kärfves (2000) syn på diagnostisering skiljer sig gentemot Gillberg då hon anser att barnet såväl före som efter diagnos upplever ett faktiskt utanförskap och att ”med en diagnos flyr allt hopp om förändring”(s.81). Vi håller inte med detta påstående eftersom vi tror att om en diagnos ställs så skall detta leda till ökad förståelse för barnets svårigheter samt att barnet kan erbjudas det stöd han/hon behöver på alla plan. Det vi fått fram efter samtal med specialpedagogerna är att för att en diagnos skall ställas så krävs en grundlig utredning av barnet. Detta var enligt specialpedagogerna inget som görs lättvindigt utan det tar lång tid innan diagnos väl ställts. Enligt Beckman (2004) gör oftast omfattande utredningar av

specialteam på barnmottagning, barnneurologisk eller barnpsykiatrisk mottagning (BUP). I dessa team ingår alltid läkare och psykolog. Många gånger ingår även sjukgymnast, pedagog och logoped.

Vad som framgick ur resultatet var att majoriteten av förskollärarna i respektive område ansåg att det stöd de kunde ge barn med misstanke om eller med diagnosen DAMP var att arbeta i mindre grupper. Enligt Freltofte (1998) fungerar barn med DAMP bäst i mindre grupper. Här tänkte förskollärarna helt rätt, anser vi. Det är viktigt med mindre grupper. En förskollärare på Rosengård ansåg att det var viktigt att ha bra kontakt med barnet och att stimulera det vid olika aktiviteter samt att se till barnets positiva sidor. Det som Freltofte anser är att man som pedagog skall ge barnet positiv motivation och det var det förskolläraren var inne på. Man skall uppmuntra barnet. En annan av förskollärarna på Rosengård var precis som Gillberg (1996) inne på att arbeta individuellt med barnet. Gillberg skriver att individuellt arbete med barnet är bra eftersom man då kan hålla det på barnets nivå. Detta håller vi också med om. Som pedagog lär man sig hur barnet fungerar och kan därför anpassa sitt stöd efter barnets behov. Majoriteten av förskollärarna

poängterade även här vilken tillgång specialpedagogerna är. Något som vi ställde oss frågande till var att de flesta av förskollärarna i båda områdena sade att de nog skulle få resurshjälp. Är det inte lite av att skjuta över ”problemet” på någon annan och slippa ta itu med det själv? Det tar lång tid att få resurshjälp om man nu får det, och vad händer då med barnet innan ”hjälpen” kommer?

Gemensamt för de båda specialpedagogerna var att de inte arbetar enskilt med barnet utan att de ger råd och stöd åt personalen. Samarbetet mellan pedagog och specialpedagog verkade fungera utmärkt i båda områdena. Det är bra med samarbete eftersom man då oftast kommer fram till vad som är bäst för barnet. Det känns bra att veta att pedagogerna kan vända sig till specialpedagogerna och be om råd. Det kan man ju säga är ett steg i rätt riktning för att stödja barnet.

Något som vi reagerade starkt på var att en förskollärare inte ville arbeta med barn som har DAMP. Vi anser att man inte kan uttrycka sig så som förskollärare. Om nu denna förskollärare skulle få ett barn som har misstanke om eller diagnosen DAMP i sin

barngrupp, skulle hon då ge det barnet det stöd som den behöver? Som förskollärare skall man se varje barn oavsett om den är i behov av särskilt stöd eller ej.

Det som vi tyckte var positivt var att förskollärarna i båda områdena kunde ge förslag på stöd de skulle ge barn med DAMP fastän de inte hade direkta erfarenheter eller

kunskaper om DAMP.

6.4 Pedagogernas erfarenhet av handlingsplan

Gällande om det fanns en handlingsplan att tillgå angående barn mede DAMP svarade samtliga pedagoger att sådan ej fanns. Anledningen till detta var enligt förskollärarna att de ej hade något barn med DAMP. Samtliga förskollärare sade att alla barn har

individuella planer. Specialpedagogerna svarade att det alltid skall finnas åtgärdsprogram för barn med DAMP.

Vi kan förstå om det ej finns någon handlingsplan att tillgå ute på de förskolor vi besökt eftersom ingen där hade någon erfarenhet av barn med DAMP på sin arbetsplats. Det vi förundrades över var att det inte fanns en handlingsplan att tillgå hos specialpedagogerna. Vi anser att det skulle vara bra om det funnits en handlingsplan att tillgå eftersom målet med en sådan är att uppmärksamma barn med DAMP samt att anpassa undervisningen utefter deras behov och att som pedagog kunna underlätta för barnet. Vi har båda läst sidoämnet ”Barn och unga som behöver särskilt, 10p”. I denna kurs fick vi veta att det sällan finns handlingsplaner att tillgå för barn med olika sorters problematik vilket skulle behövas.

6.5 Pedagogernas tankar om miljön

Miljön är viktig för barn som har diagnosen DAMP eller har misstanke om DAMP, anser vi. Vi tycker att man som pedagog skall anpassa miljön efter barnets behov. Juul (2002) anser att varje sak skall finnas på sin plats och att man skall undvika att flytta på saker. Man skall även ha fasta rutiner varje dag och undvika överraskningsmoment med barn

som har DAMP eftersom det kan förvärra barnets symtom. Vi anser att förskolans miljö skall vara lugn, trygg och anpassas efter alla barn som vistas där.

Förskollärarna och specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo var eniga om att miljön spelar en stor roll. Samtliga förskollärare i Limhamn/Bunkeflo ansåg att mindre barngrupper skulle förbättra miljön på förskolan för barn med DAMP men även för övriga barn. En av förskollärarna ansåg att man skall försöka skapa en lugn, medveten och tydlig miljö för barnet. Vi tycker att förskollärarna i Limhamn/Bunkeflo är på rätt spår när de anser att barngrupperna behöver minskas för att förbättra situationen för barn med DAMP i förskolan.

På Rosengård ansåg hälften av förskollärarna att miljön inte spelade någon roll medan den andra hälften menade att miljön var viktig för barn med DAMP. De som inte tyckte att miljön var viktig för barnen visste nog inte hur viktig roll den faktiskt spelar. Detta tror vi beror på bristande kunskap om DAMP.

Specialpedagogen i Rosengård menade att miljön var viktig för barn med DAMP. Fasta dagliga rutiner, gruppindelning, förhållningssätt mellan personal - barn samt hur

lokalerna ser ut är en viktig faktor ansåg specialpedagogen på Rosengård.

6.6 Pedagogers åsikt om könsskillnader

Alla förskollärarna i Limhamn/Bunkeflo var överrens om att det skulle vara lika för pojkar och flickor men trodde att man var mer tolerant mot pojkarna än mot flickorna och man därför inte gav samma stöd i början. Vi kan tycka att det är lite märkligt att man skulle vara mer tolerant mot pojkar. Varför? Som pedagog skall man behandla alla barn lika oavsett kön. Här kan man nästan ana att förskollärarna hade en tendens till att göra skillnader. Varför är man mer tolerant mot pojkarna? Att man inte ger samma stöd i början har vi full förståelse för. Pojkar och flickor uppvisar oftast inte samma symtom på DAMP (Beckman, 2004). Därför kan man ej som pedagog ge samma stöd eftersom man skall anpassa sitt stöd efter barnets behov. På Rosengård fann vi olika svar. De flesta ansåg att det inte borde göras någon skillnad mellan könen men medgav att man nog var mer tolerant mot pojkarna. Detta för att pojkarna ansågs vara mer livliga och spralliga av sig. Om en flicka var mer livlig och sprallig så tyckte man det var konstigt. Varför, undrade vi då? Kan det vara så att man har olika syn på pojkar och flickor beroende på

vilken kultur man kommer ifrån. Det kanske är så men det behöver ej vara så. En förskollärare på Rosengård sade att föräldrarna hade lättare att acceptera om det var en pojke som hade misstanke om eller diagnosen DAMP.

Specialpedagogen i Limhamn/Bunkeflo tyckte också att det skulle vara lika för flickor och pojkar men eftersom man upptäcker DAMP tidigare hos pojkar får de de stöd fortare än flickor. När båda väl fått diagnos har de samma rätt till stöd och de skall få det stöd de är i behov av. Detta håller vi med om. Det är viktigt som pedagog att anpassa sitt stöd efter barnets behov annars är hjälpen inte till någon nytta. Specialpedagogen på Rosengård sade att det görs skillnader mellan flickor och pojkar eftersom de inte visar samma symtom. Men det görs ingen skillnad mellan könen när det gäller deras rättigheter till stöd. Sammanfattningsvis kan man säga att pojkar och flickor har samma rätt till stöd men stödet anpassas efter barnets behov och förutsättningar. Det är där skillnaden finns.

6.7 Tankar om vår problemprecisering

Vår problemprecisering löd följande:

• Finns det likheter och/eller skillnader gällande pedagogers syn på vilket stöd barn med DAMP får i förskolan i ett höginkomst- respektive låginkomstområde i Malmö stad.

Det vi kommit fram till är att pedagogernas syn på det stöd som ges barn med DAMP i förskolan inte skilde sig åt. Samtliga förskollärare ansåg att kontakten med

specialpedagog för att kunna få råd och stöd var en självklarhet. Möjligheten till att få en resurs för ett barn med diagnosen DAMP sågs även det som självklart. Majoriteten av förskollärarna ansåg också att de skulle vilja dela upp barngruppen. En av dem skulle även vilja arbeta enskilt med barnet. Endast en av förskollärarna svarade att hon ej skulle vilja arbeta med barn med DAMP. Vi upplevde det som att alla förskollärare utan en önskade få kunskap kring barn med DAMP. Flertalet påpekade att de ansåg att en kurs som handlar om barn i behov av särskilt stöd skulle vara obligatorisk på

om man arbetar med de yngre eller äldre barnen kommer att möta flertalet barn som är i behov av särskilt stöd. För att kunna ge dessa barn bästa möjliga förutsättningar krävs medvetna, engagerade och kunniga pedagoger.

Specialpedagogernas syn på det stöd som ges barn med DAMP var att barnen fick samma stöd såväl före som efter diagnos. De gav själv inget enskilt stöd till barnet utan de gav endast råd och stöd till personalen.

Gällande pojkar och flickor och det stöd de ges så ansåg samtliga pedagoger att det ej skall göras någon skillnad men att det ändå finns en större tolerans för pojkar. På

Rosengård fick vi veta av förskollärarna att pojkar förväntades vara livligare än flickor av föräldrarna. De trodde att det var så på grund av olika kulturer. Denna förväntning tror vi egentligen finns i alla kulturer.

Referenslista

Asmervik, Sverre, Ogden ,Terje och Rygvold, Anne-Lise (2001). Barn med behov av

särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur.

Beckman, Vanna (2004). ADHD/DAMP – en uppdatering. Lund: Studentlitteratur. Bengtner, Annika och Iwarson, Birgitta (2000). Varför vill ingen leka med Dennis?. Iwarson/Säve Förlag. Tryck: Kristianstads boktryckeri AB.

Björklund, Maria och Paulsson, Ulf (2003). Seminarieboken – att skriva, presentera och

opponera. Lund: Studentlitteratur.

Freltofte, Susanne (1998). Att stödja barn med DAMP. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.

Gillberg, Christopher (1996). Ett barn i varje klass. Om DAMP, MBD, AD/HD. Stockholm: Bokförlaget Cura AB. Tryckning: Fingraf AB, Södertälje.

Johansson, Bo & Svedner, Per-Olov (2001). Examensarbete i lärarutbildningen.

Undersökningsmetoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsförlaget i Uppsala AB.

Juul, Kirsten (2002). Barn med DAMP/ADHD. ABC för lärare og andet pedagogisk

personale. Odense: Kompetenceprojektet om DAMP. Phonix- Trykkeriet as.

Kärfve, Eva (2000). Hjärnspöke. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposition AB.

Lärarförbundet (2002). Lärarens handbok. Skollag, läroplaner och yrkesetiska principer. Stockholm: Tryckindustri information, Solna.

Nordahl, Inger (2005). Struktur och rutiner blir en hjälp.(26.10.2005)

http://www.btj.se/sb/FrontServlet?jump=asok

Rienecker, Lotte (2004). Problemformulering. Stockholm: Liber AB.

Repstad, Pål (1999). Närhet och distans – kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Sandberg, Peter (2005). Gillberg fick dagsböter i forskarstrid. (28.06.2005) http://www.btj.se/sb/FrontServlet?jump=asok

Skolverket (1999). Överenskommet. Fem internationella överenskommelser som ligger

Bilaga 1

Intervjufrågor

Hur länge har Ni arbetat som pedagog?

Har Ni någon erfarenhet kring barn med DAMP? Är Ni insatt i aktuell forskning rörande DAMP? Får Ni någon fortbildning kring området? Hur går Ni tillväga efter det att diagnos ställts? Vad ger Ni för stöd till barn med DAMP?

Har Ni någon handlingsplan? Dvs om det finns något skrivet hur man går tillväga med dessa barn.

Hur påverkar miljön?