Att finna sin väg.
Att finna sin väg.
Socialt arbete i mötet mellan frivilliga och offentliga organisationer
Redaktör: Lars Rönnmark
Att finna sin väg.
Socialt arbete i mötet mellan frivilliga och offentliga organisationer
Redaktör: Lars Rönnmark
Boken ingår som nr 2:2003 i skriftserien vid FoU i Väst.
© 2003 FoU i Väst och författarna Typografering: Lars Rönnmark Omslag: Tony Dahl
Förlag: FoU i Väst, Göteborg Tryck: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: 91-89558-11-1
FoU i Väst HTU Högskolan Trollhättan/Uddevalla
Göteborgsregionens kommunalförbund Institutionen för individ och samhälle
Box 5073 Box 1236
402 22 Göteborg 462 28 Vänersborg
fouivast@gr.to
Innehåll
Inledning
av Lars Rönnmark ... 7
Demokrati och frivilligsektor
Demokrati och delaktighet inom frivilligsektorn av Barbro Holmström ... 9
Möjligheter och svårigheter i samverkan mellan frivillig och offentlig sektor
av Eva Apelman, Ann Malmsten, Lotta Malm
och Hans Wrenne ... 13 Attityder och föreställningar bland aktörer för frivilligt socialt arbete. Reflektioner från området av stöd och service till personer med funktionsnedsättningar i Göteborg
av Hans Wrenne ... 16 Samverkan mellan offentlig och frivillig sektor sett ur fritidsassistentens perspektiv
av Ann Malmsten ... 20
Nya organisationer och arbetsformer Samverkan för bättre äldreomsorg
av Lotta Malm ... 24 Reflektioner kring starten av en frivilligcentral
av Eva Apelman ... 27 Betydelser av mötesplatser i närmiljön för den enskilda medborgaren
av Gunilla Foltyn och AnneMarie Blom ... 30 Träffpunkterna i Tynnered
av Gunilla Foltyn ... 31 Sociala arbetskooperativ. Idéburen affärsverksamhet och demokratiska arbetsplatser
av Ulla Reimers ... 36
Samverkan i äldreomsorg
av Inga Elgquist, Karin Persson och Annika Strandberg ... 40 En dagcentrals samverkan med socialt inriktade
frivilligorganisationer
av Inga Elgquist ... 40
Svenska kommunalförbundet: Bromskloss eller visionär?
av Karin Persson ... 44 Att ta och ge. Samverkan mellan kommun och
frivilligorganisationer i stadsdelen Centrums Anhörig 300-projekt
av Annika Strandberg ... 48
När livet hotas eller kränks
Barn dör. Reaktioner och stöd till drabbade föräldrar.
av Susanne Hedrén ... 53 Mobbningsföreningarnas situation ur ett deltagarperspektiv
av Gunnar Bärnarp ... 57
Handikapporganisationer
Hörselskadades Riksförbund. Igår, idag och imorgon av Hans Hedström ... 64 Frivilligt eller offentligt ansvar i handikappomsorgen
av Tore Holm ... 68
Kontaktpersoner till psykiskt funktionshindrade Frivilliga samhällsarbetare på uppdrag som medmänniskor av Tina Johansson ... 71 Frivilliga kontaktpersoner till psykiskt funktionshindrade av Birgitta Ljungholm ... 77
Frivilligverksamhet i genderperspektiv Kvinnocentret i Bergsjön
av Eva Hildeblom ... 82 Röda Korset sett ut ett könsperspektiv
av Christina Hilding ... 85
Politiska partiers attityd till frivilligt arbete Riksdagspartierna
av Anne Holmdahl ... 90 Kommunala partiers inställning till frivilligarbetet
av Margot Vogel ... 95
Inledning
av Lars Rönnmark lars.ronnmark@htu.se
ORDETESSÄ (ENG. ESSAY, LAT. EXAGIUM) betyder försök, prov.
”An analytic or interpretative literary composition usually dealing with its subject from a limited or personal point of view”, preciserar Merriam-Websters Collegiate Dictiona- ry. Det är en glädje att nu kunna ge en vidare spridning till tjugotvå essäer, där frontpersonal och förtroendevalda delar med sig av erfarenheter kring socialt arbete i gränslandet mellan olika sektorer, organisationer, uppdrags- och kun- skapsområden.
Texterna griper på ett konkret sätt in i den pågående diskussionen om nya välfärdslösningar. Från politiskt håll söker man i ökad omfattning efter samarbetslösningar på områden som tidigare helt och hållet sköttes av kommu- nerna. Det minskade finansiella utrymmet i offentlig sek- tor är ett skäl till detta. Frivilligorganisationernas flexibili- tet och förmåga att artikulera och motsvara nya behov är ett annat. Med termer från Gidron, Kramer och Salamon (1992) kan de aktuella förändringarna ses som övergång från en ”Government-Dominant Model” – där välfärden både finansieras och levereras inom offentlig sektor – till en ”Collaborative Model”, där en mix av offentliga orga- nisationer, företag och den sociala ekonomins aktörer fram- ställer och distribuerar välfärdstjänster.
I Sverige och i övriga Norden är vi ovana att samarbeta över sektorsgränserna. I en analys av samarbete mellan of- fentlig och frivillig sektor och organisationer i Danmark använder Ulla Habermann (1993) begreppen ”tvåkultur- modellen” – betecknar att offentlig och frivillig verksam- het traditionellt har bedrivits avskilda från varandra – res- pektive ”samarbetsmodellen”. Den senare modellen är be- roende av ett ömsesidigt erkännande av parternas nytta.
Habermann (1996) framhäver fem aspekter som bör beak- tas om man vill främja ett samarbete mellan organisationer i offentlig respektive frivilligsektor. För det första krävs en gemensam måldiskussion, där parterna klargör varför samar- bete är önskvärt och vad som ska främjas. För det andra personkännedom. För de tredje, menar Habermann, krävs bra och riklig information. För det fjärde krävs att parterna för- står att samarbetet innebär en kulturkrock. För det femte krävs rikligt med tid. Just tidsfaktorn förbises ofta. Ingående kunskap om varandras arbetssätt, kultur och metoder ut- formas i en läroprocess, som måste ges tid och som inte kan
ersättas med rationellt fattade beslut.
Berth Danermark (2000) analyserar samverkans villkor i och mellan organisationer som arbetar med människor. Sam- arbete, skriver Danermark (2000:15), ”är en naturlig del av vår vardag. Hela det sociala livet bygger på samarbete. Att samverka däremot innebär att man tillsammans med andra, ofta personer med annan utbildning, och som är styrda av andra regelsystem och i annan organisatorisk position, ar- betar mot ett gemensamt mål. Samverka är alltså medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte.”
Bara i begränsad mån förklarar personliga faktorer – per- sonkemin – om och varför samverkan kommer tillstånd och hur den utvecklas. Större förklaringvärde har, enligt författaren, aktörernas förmåga att identifiera, klargöra och hantera skillnader i synsätt, organisationstillhörighet och regelverk.
Rafael Lindqvist (1998) hävdar att välfärdsstaten är ut- satt för ett förändringstryck både vad avser verksamheter- nas innehåll och former. Innehållet påverkas av en pågåen- de heterogeniseringsprocess. Förutsättningar för nya verk- samhetsformer uppkommer när ramlagstiftning ersätter detaljreglering och större utrymme ges till lokal och indi- viduell anpassning av välfärdstjänster.
Vi befinner oss antagligen mitt i en förändringsprocess, vars mekanismer inte är uppenbara och vars följder vi ännu inte kan överblicka. Flera av bidragen i denna antologi ger exempel på lokala och konkreta uttryck på förändringar i välfärdsstatens sätt att fungera.
Berth Danermark & Christian Kullberg fokuserar på det tilltagande behovet av samarbete i förändring av välfärdsta- ten. De skriver: ”Att samarbeta över myndighetsgränser är i och för sig inget nytt. Det har förekommit i större eller mindre omfattning under hela den tid välfärdsstaten exis- terat. Det nya, vill vi hävda, är att samverkan inte längre är något de olika aktörerna kan välja att göra eller inte göra.
Idag är samverkan en nödvändig arbetsform” (Danermark
& Kullberg 1998:9).
Den ökade benägenheten att söka nya lösningar över sektorsgränser medför spänningar hos alla de parter som går in i förhandling, samarbete och samverkan. En situation som illustrerar detta är kommunal upphandling av privata tjänster. Det ställer å ena sidan kommunen inför uppgiften att tydligt och klart formulera vad man vill köpa, varför, i vilken omfattning och kvalitet, av vem och till vilket pris.
Å andra sidan ställer det krav på leverantören, exempelvis en förening, att förklara vad för slags tjänst man tillhanda- håller, hur den framställs, vad den kostar, vem som är bru- kare, vilken kvalitet den har, vilken nytta man tänker sig att tjänsten har för brukarna, et cetera. Det är inte ovanligt att de idéburna verksamheterna på detta sätt hamnar i en situ- ation där man produkt- och affärsanpassar sin verksamhet
och att verksamheten professionaliseras för att klara upp- handlarens krav. Det ställer traditionen och idébasen under press, men öppnar också för nya uppgifter, idéer och ut- vecklingsspår. Titeln Att finna sin väg syftar på att socialarbe- tare på ömse sidor av sektors- och organisationsgränserna trampar upp stigar i samarbete med nya parter kring kända och okända uppgifter.
Grundfrågor kring samarbete på välfärdsområdet kom att beskrivas, analyseras och diskuteras utifrån konkreta si- tuationer i kursen Socialt arbete i offentlig och frivillig sektor (5 poäng) som genomfördes på hösten 2001 och en bit in på våren 2002. Kursen var ett led i den nationella handlings- planen för äldrepolitiken och den anordnades av HTU (Högskolan i Trollhättan/Uddevalla). Kursen upphandlades av Göteborgsregionens Kommunalförbund (GR) i samför- stånd med företrädare för socialt inriktade frivilligorganisa- tioner. Merparten av kursdeltagarna var tjänstemän i Göte- borgs kommun. En tredjedel var förtroendevalda i frivillig- organisationer. Kursen syftade till att öka arbetsledarnas kompetens att förstå och tillvarata frivilligorganisationer- nas bidrag till välfärden.
Det förekommer inte så ofta att förtroendevalda och tjänstemän kommer samman i den här typen av lärositua- tioner. Flera av de punkter som Habermann ställer upp kring etablering av samarbete, fick tid att fyllas med inne- håll under heldagstillställningarna i Stadsmissionens lokaler i Stigbergsliden. Det gavs många tillfällen till erfarenhets- utbyte och i samtalen växte nya bilder och föreställningar om samarbete och samarbetspartnern fram. Inte minst gi- vande var det informella lärandet om varandra och praktisk networking.
Ett moment i kursen var att deltagarna skulle göra egna undersökningar kring en viktig fråga för dem själva och relevant för kursen. Till en början arbetade man i grupper kring vissa teman. Inom ramen för dessa teman gjorde var och en fördjupad undersökning, vars resultat vi här kan ta del av. Texterna granskades i ett seminarieförfarande. Syn- punkter och påpekanden från opponenter har arbetats in liksom synpunkter från kursledningen. Då det på hösten 2002 blev klart att GR och HTU skulle finansiera tryck- ningen av denna bok, bearbetades texterna ånyo. Leena Odebo, min kollega på FoU i Väst, har språkgranskat ma- nuskriptet i slutskedet. Titeln Att finna sin väg är hennes idé.
Det finns en stor variation bland texterna i den här bo- ken. Variation inte bara i ämnesval utan även i stil och per- spektiv. Jag tycker att denna blandning gör rättvisa åt kom- plexiteten i det sociala arbetet som sker i skarvarna mellan offentlig och ideell sektor, offentliga och privata organisa- tioner, professionell yrkesutövning och volontärskap, be- talda och obetalda socialarbetare. Det finns skäl att fästa uppmärksamhet just vid dessa kontaktytor, för just här i skarvarna och mötesplatserna kan vi få kunskap om hur
det sociala arbete ska kunna uppdateras och omfördelas.
Författarna till de texter som presenteras här finns och verkar i dessa brottytor. De skildrar i första hand egna yr- kes- eller personliga erfarenheter och ofta är det samarbets- problematiken – eller snarare bristen på samordning, sam- verkan och samarbete – som man väljer att lyfta fram.
De 22 texterna beskriver och problematiserar på olika sätt relationen mellan offentlig och frivilligsektor. Bidragen är skrivna så att de kan läsas var för sig. De uttrycker ett kunskapsintresse hos författaren och troligen hos personer som befinner sig i motsvarande yrkes- eller handlingssitua- tioner.
Boken är ingen bildningsroman utan pärmar som inne- sluter sinsemellan ganska olika texter. Det finns ingen lo- gik i texternas inbördes relationer och placering i boken, vilket har med bokens tillkomsthistoria att göra. Boken pla- nerades inte på förhand utan blev till en redovisning av det som kursdeltagarna ville skriva om. Inplaceringen av bi- dragen i förhållande till varandra är en efterkonstruktion där följande rubriker användes:
• Demokrati och frivilligsektorn
• Möjligheter och svårigheter i samverkan mellan frivillig och of- fentlig sektor
• Nya organisationer och arbetsformer
• Samverkan i äldreomsorg
• Då livet blir kränkt och hotat
• Handikapporganisationer
• Kontaktpersoner till psykiskt funktionshindrade
• Frivilligt arbete i ett genderperspektiv
• Politiska partiers inställning till frivilligt arbete
Det är rykande färskt erfarenhetsbaserat vetande vi här kan ta del av och förhoppningsvis kan läsaren fortsätta samtalen där dessa texter slutar.
Vänersborg, januari 2003
Lars Rönnmark, PhD, kursledare och redaktör
Referenser
Danermark, Berth & Kullberg, Christian (1999). Samverkan. Välfärds- statens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur
Danermark, Berth (2000) Samverkan. Himmel eller helvete? Stockholm:
Gothia.
Gidron, Benjamin, Ralph Kramer & Lester Salamon (Eds.) (1992).
Government and the Third Sector: Emerging Relationships in Welfare States. San Francisco: Jossey-Bass.
Habermann, Ulla (1993). Folkelighed og frivilligt arbeide. Köpenhamn:
Akademisk forlag.
Habermann, Ulla (1996) i Stig Larsson (red.) Frivilligt välfärdsarbete &
offentligt ansvar. Göteborg: Nopus.
Lindqvist, Rafael (red.) (1998). Organisation och välfärdsstat. Lund: Stu- dentlitteratur.
GRUNDTANKENIBEGREPPETDEMOKRATI är att varje med- borgare ska kunna påverka samhällets utformning och där- med villkoren för sitt eget liv. Demokrati har således med makt och inflytande att göra. ”Skillnader i tillgången på ekonomiska resurser, kunskap och kompetens, självförtro- ende och kontakter med inflytelserika personer betyder då också skillnader i inflytande”, heter det i direktiven till de- mokratiutredningen (Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44, hämtad på Internet). Detta gäller förstås enskilda personer i allmänhet, men beskrivningen kan också gälla aktiva inom olika frivilliga organisationer.
Min utgångspunkt är att demokratin i beslutsprocesser- na inom frivilligorganisationerna kan utvecklas. Hur kan beslut göras mer demokratiska? Mot bakgrund av en kort översikt om politisk demokrati med Rousseau i blickfång- et och ett resonemang om demokrati och rättvisa, diskute- rar jag demokratin i dagens samhälle. Som avslutning redo- visas ett par metoder som kan bidra till att öka demokrati och samverkan inom och mellan frivilligorganisationer.
Jag har använt mig av litteraturstudier, internet, ett före- drag samt egna erfarenheter under 30 år inom föreningsli- vet.
Politisk demokrati
1Demokrati betyder folkmakt, men vilka har egentligen ut- gjort ”folket”? I det antika Grekland gällde demokratin för alla fria vuxna män. Under historiens gång har folkmakten också grundats på till exempel ålder, inkomst och medbor- garskap (Andrén 1990:4, s.496). Den engelske filosofen John
Locke formulerade redan på 1600-talet idéer om att ett samhälle inte kunde styras utan att folket medverkade. Men först under 1700-talets upplysningstid började idéer for- muleras om att demokrati gällde alla. Det var förnuftet som skulle råda. Det handlade om en intellektuell kamp, därför blev upplysning, uppfostran och undervisning viktiga medel för uppbyggnaden av en demokratisk samhällsordning. Det var miljö och uppfostran som avgjorde vem som var fattig eller rik, dum eller klok. Men de stora upplysningsfiloso- ferna, Voltaire, Diderot och Holbach drog däremot inte slut- satsen att detta borde innebära ett totalt jämlikt samhälle (Liedman 1981:138). Den förste att hävda jämlikhetstanken var Rousseau, och han gjorde det i opposition mot upplys- ningsfilosoferna.
Rousseau vädjade inte till förnuftet, utan till samvetet.
Samvete har med instinkt och känsla att göra och leder oss rätt. Det är med hjälp av samvetet vi kan skapa det goda samhället. För Rousseau var det ett samhälle där varje med- borgare deltog i alla beslut som gällde de egna livsvillkoren;
det vi idag brukar kalla för direkt demokrati. Han pläderade för små samhällen både vad gäller invånarantal och yta; an- nars försvinner möjligheten att utöva den direkta demo- kratin. Denna ”naturliga stat” ska enbart bestå av individer, inga politiska eller andra grupperingar ska finnas (Liedman 1981:141f).
Ur de idéer som Locke, upplysningsfilosoferna och Rousseau framlade, växte under 1800-talet de moderna politiska ideologierna fram (konservatism, liberalism och socialism) och antog många av de former som de har än idag. I den politiska demokrati, som råder i västvärlden nu- mera, röstar vi fram våra politiska representanter som styr oss via en representationsförsamling; den representativa de- mokratin. I den politiska demokratins fotspår följer till ex- empel yttrandefrihet och fri opinionsbildning, annars skul- le det inte vara möjligt för de politiska partierna att föra ut sina budskap (Lindberg 1986:25).
Den politiska demokratin ger varje samhälle en formell bas att stå på. För mig ter det sig dock viktigt att det också finns en koppling mellan begreppet demokrati och realite- ten rättvisa; en konstellation som är betydligt svårare att uppnå än den politiska demokratin. Det är en mer sam- mansatt, men därför också en mer verklighetsrelaterad struk- tur som innehåller sådana övergripande teman som jämlik- het och frihet, vilka i sin tur är relaterade till genus samt till sociala och ekonomiska villkor.
Demokrati och frivilligsektor
Demokrati och delaktighet inom frivilligsektorn
av Barbro Holmström gfc@gfc.o.se
1 Denna översikt baseras på Liedman (1981), Lindberg (1986) samt uppslagsordet demokrati i Nationalencyklopedien 1990:4.
Demokrati och rättvisa
En fungerande politisk demokrati ger ett formellt grund- skydd för varje människas elementära politiska och mänsk- liga rättigheter. Däremot ger den inte automatiskt någon rättvisa när det gäller sociala eller ekonomiska förhållan- den. Ser vi till den svenska arbetarrörelsens historia så har socialdemokratin inriktat sig på att försöka lösa dessa rätt- visefrågor genom att i första hand angripa dem politiskt;
man har utökat de områden som den politiska demokratin verkar på. Förvisso har arbetarrörelsen nått långt och under 40-, 50- och 60-talens folkhemsbygge trodde nog många att problemen med den lilla människans ekonomiska och sociala trygghet var på väg att lösas. De senaste årtiondenas utveckling visar att så inte var fallet. Den glorifierade och mytologiserade ”marknaden” tycks styra det mesta och har begränsat den politiska demokratins sociala och ekonomis- ka verkningsradie. Utbrändhet, utmattningsdepression och långtidssjukskrivningar ökar lavinartat. Fler och fler män- niskor uttrycker vanmakt över den egna situationen, man kan inte ens påverka de spelregler som gäller för det egna vardagslivet (Metro 7/1 2002). Detta tycks peka mot att den representativa demokratin ensam inte är tillräcklig för att den enskilda människan ska kunna och orka med att utöva och utveckla sina politiska och demokratiska rättig- heter. Det behövs ytterligare verktyg i form av till exempel mer tid och pengar, nätverk och kontakter samt olika fora för att utveckla individens makt över närsamhället.
En företeelse, som ökat i omfattning under de senaste årtiondena och som ger stöd för ovanstående slutsats, är bildandet av en alldeles speciell slags sammanslutning, näm- ligen föreningar eller grupper som ägnar sig åt en enda uppgift relaterad till traumatiska händelser i människors liv.
Det har under denna tid bildats föreningar för olika psykis- ka problem, för mobbade, för brottsoffer, för anhöriga till exempelvis personer som begått självmord, drabbats av vålds- brott eller gått med i sekter. Dessutom har det bildats ett stort antal självhjälpsgrupper; människor som söker sig till andra med samma upplevelser och/eller problem som de själva har. Inom självhjälpsgrupperna verkar det finnas en social demokrati, en jämlikhet, som samhället idag har myck- et svårt att ge. Här blir man lyssnad på och bekräftad på ett sätt som samhällets institutioner oftast inte klarar av. För många människor är även familjen en nedmonterad förete- else, utflyttningar från hemorten och skilsmässor har skapat enpersonshushåll med många ensamma människor. Själv- hjälpsgruppen skiljer sig från den vanliga ideella förening- en genom att man får vara anonym, det krävs heller inget medlemskap. I gruppen tillämpas också en direkt demo- krati som bygger på att man är villig att lyssna på andra, villig att dela med sig av egna erfarenheter och att man respekterar även de som ej tycker likadant. (Självhjälpshu-
set Solkattens informationsmöte om självhjälpsgrupper 15/
1 2002, Folkets Hus Göteborg.)
Demokratin under utredning
Kan dessa nya fenomen i samhället vara ett uttryck för sam- hällets oförmåga att hjälpa sina egna medlemmar? Har av- ståndet mellan den representativa demokratins utövare och deras faktiska uppdragsgivare blivit så stort att demokratin gått förlorad? Enligt Demokratiutredningen (Internetver- sionen s.13) finns det många tecken på en förtroendekris mellan medborgare och politiker; sjunkande valdeltagande, fler blankröster, partibyten och att osäkerheten ökar om vad partierna verkligen står för. Enligt samma utredning har folkrörelserna svårt att värva unga människor och en stagnerande aktivitet blir följden. Ungas engagemang tar sig andra uttryck. Vi har också den tredje statsmakten, mass- media, som har ökat allmänhetens informationsmöjlighe- ter rejält. Inte minst Internet är en viktig informationskälla och umgängesform för den yngre generationen. Demo- kratiutredningen formulerar också en intressant upptäckt:
”Förändringstendenserna inom dessa områden (offentlig sektor, den representativa demokratin, organisationerna, opinionsbild- ningen, mitt förtydligande) följer i ett viktigt avseende samma mönster.
Medborgarna utövar makt genom att överge. Att lämna ett gam- malt alternativ och om möjligt välja ett nytt framstår som mer effektivt än att stanna kvar och försöka förändra.”
Enligt mitt sätt att se är ovannämnda grupperingar ett ut- slag av denna tendens liksom organisationer som Green- peace, Attac, Djurens Rätt i Samhället med flera samt hela kvinnorörelsen. Man kan också se ökad sjukfrånvaro och oviljan att ta enklare arbeten som ett uttryck för övergi- vandets taktik (Demokratiutredningen, Internetversionen s.13).
Mitt intryck är att människor söker sig till frivilligt ar- bete därför att man upplever att det man gör har betydelse för andra människor och därmed också för samhället. En kvinna jag talade med menade att om hennes engagemang för anhöriga till personer som begått självmord resulterade i att de personer hon samtalade med mådde bättre på grund av detta, så var det en vinst både för dessa människor och för samhället, eftersom de som sökte hennes hjälp kanske inte behövde sjukskriva sig trots det trauma de upplevt.
I SOU 1999:84 uttrycks det så här: ”Föreningsliv, grann- skap och andra delar av lokalsamhället är arenor där aktivt medborgarskap kan utövas och förverkligas” (Stark & Ham- rén 2000:23). I samma rapport redovisas att svenskarna i genomsnitt utför sex timmars frivilligt arbete i månaden, mätt på hela befolkningen. Beräkningar som gjorts visar att detta obetalda arbete motsvarar ungefär 300.000 årsarbe- ten.2 I början av 90-talet fanns det farhågor om att svensk-
ens intresse för föreningslivet höll på att minska, men de undersökningar som gjorts visar inga sådana tendenser.3 I Sverige har engagemanget i föreningar setts som en viktig del i skapandet av ett demokratiskt Sverige (Stark & Ham- rén 2000:24). Uppenbarligen fyller det frivilliga arbetet en viktig funktion för många människor och ger lärdomar som kan påverka deras övriga liv. En viktig lärdom är just de demokratiska spelregler som ska råda i en förening. Hur kan föreningsarbetet göras mer demokratiskt och därmed ge ytterligare stimulans och arbetsglädje till föreningens medlemmar?
Samverkan och demokrati
Viktigt i sammanhanget tycks vara vilka reella möjligheter till inflytande som varje enskild medlem har i en förening.
Hur gör varje individ sin stämma hörd? Är det så enkelt att en medlem också betyder en oberoende röst? Naturligtvis inte. Informella nätverk och smågrupperingar, plats i be- slutshierarkin och så vidare medverkar givetvis till hur de- mokratiskt ett fattat beslut i realiteten är. Jag tror att styrel- sen (och därmed ofta föreningens eldsjälar) har en mycket stor betydelse för hur övriga föreningsmedlemmar uppfat- tar sina möjligheter till inflytande. En styrelse som är med- veten om sitt ”övertag” och som aktivt arbetar med meto- der för ökat inflytande och demokrati bör rimligtvis uppnå ett arbetsklimat som genererar medlemmar som vågar och vill säga sin mening och som upplever att de blir lyssnade på. Därmed blir också medlemmarna mer aktiva och in- tresserade för att arbeta för föreningens ändamål av den enkla anledningen att de känner sig delaktiga och respek- terade som viktiga för föreningens samlade arbetsresultat och utveckling.
För att uppnå en demokratisk struktur måste man kun- na samverka. Att arbeta för en organisation eller förening kan kanske ses som ett ständigt pågående projekt, ett arbete som hela tiden ska gå framåt och inte stagnera. Ibland gnisslar samarbetet inom föreningsstyrelsen och inom föreningen i övrigt och många brukar då hänvisa till att personkemin inte stämmer eller att man inte kan göra sin stämma hörd.
Frågan är om inte teorin om personkemi många gånger övertolkas på gränsen till mytologisering, i syfte att smita undan ansvaret att organisera arbetet så att man upptäcker och tydliggör olikheter och informella strukturer och därmed ökar möjligheten för alla att höras.
Danermark (2000:12f) pekar på tre faktorer som påver- kar skeendena i en samverkanssituation:
1. Kunskaps- och förklaringsmässiga faktorer. Här handlar det om individers utbildning, synsätt, förklaringsmodeller och idéer. Lägg därtill uppfostran, ålder, politiska ideal och teorier, så inser man att dessa faktorer kan ge totalt olika synsätt på en och samma situation.
2. Formella och informella regler. Man kan till exempel komma från olika föreningskulturer, där helt olika regelverk tillämpas.
Skillnaden mellan till exempel en självhjälpsgrupps och ett po- litiskt partis sätt att arbeta är alldeles uppenbara.
3. Organisatorisk situation. Vad har var och en för organisato- risk position? Hur påverkar det individens förmåga att hävda en åsikt? Tillhör man en annan typ av organisation i arbets- livet eller är man med i ytterligare en förening med en helt annan organisatorisk lösning? Hur påverkar det ens arbete i den här föreningen?
Danermark anser att de här tre olika faktorerna måste ”iden- tifieras, lyft[a]s fram och diskuteras” (2000:13). De tre ledorden synsätt, regelverk och organisation kan hjälpa till att upptäcka olikheter och underlätta samverkan inom och mellan för- eningar. Danermark menar att man genom att arbeta med en matris som tar upp ovanstående begrepp, lättare kan ”iden- tifiera vilka faktorer man behöver gå igenom för just det samver- kansprojekt som planeras” (Danermark 2000:50ff).
Danermark pekar också på den avgörande roll som led- ningen för ett projekt har (2000:18ff). Översatt till fören- ingslivet innebär det att styrelsen har det avgörande och övergripande ansvaret för att samverkan inom och utom föreningen fungerar, bland annat att det avsätts både tid och pengar för att utveckla de demokratiska processerna i en förening. Ett sätt att grundlägga en demokratisk inriktning i en förening är att analysera förutsättningarna för samver- kan enligt ovanstående modell. Efter att man gjort det bör kraften inriktas på att utforma handlingsplaner för det ar- bete som skall göras inom föreningen.
Framtidsverkstäder
Ett intressant arbetsverktyg för att åstadkomma en reell för- ändring, som är demokratiskt förankrad är framtidsverksta- den (FV). Det finns andra metoder som liknar FV, till ex- empel sökkonferenser och Open Space, men jag fokuserar på FV, eftersom den har en mycket tydlig struktur och le- der fram till en konkret handlingsplan.
Jag vill peka på några grundläggande dimensioner som är centrala vid allt förändringsarbete och som framtidsverk- städer vilar på. Här följer jag texter på hemsidan www.framtidsverkstad.se/artiklar 2002-01-04 och sidnum- ren refererar till denna text.
1. ”Synen på den enskilda människan” (s. 8). Varje människa
2 Detta gäller allt slags frivilligt arbete, inte enbart frivilligt socialt arbete.
3 SOU 1993:82 samt SOU 1999:84.
är unik och kan ta ansvar både för sig själv och för andra. Det kan däremot vara omständigheter omkring oss som gör att vi inte blir behandlade på det sätt vi skulle vilja. Det gäller att hjälpa sig själv och andra att ”spela huvudrollen i sina egna liv” (s. 8).
2. ”Synen på det kollektiva skapandet” (s. 8). Människan för- verkligas i samspel med andra. Ensam är inte stark. I framtids- verkstaden uppstår ofta synergieffekter när man möter männis- kor med andra idéer än de egna.
3. ”Synen på demokrati” (s. 8f). ”Så länge människor som, på ett självklart vis, har med saken att göra inte känner sig tillfrå- gade eller delaktiga i beslut och förändringar är det fråga om en ofullkomlig demokrati.” (s. 9) Det är viktigt att skapa tillfällen för till exempel politiker och medborgare att mötas, framtids- verkstaden kan var ett sådant tillfälle när alla blir lyssnade på.
4. ”Synen på framtiden” (s. 9). Framtiden är alltid ett val, det finns alltid flera olika vägar att gå. I FV får man hjälp att se de olika möjliga framtiderna och att våga välja.
5. ”Synen på samspelet mellan kritik och vision” (s. 9). Vi har väl alla mött människor som alltid är kritiska, som tycker att allt redan är gjort. Liksom vi har mött den ständige visionä- ren, som talar och talar utan att få något uträttat. I framtids- verkstaden kan dessa två förenas och tillsammans åstadkomma förändring.
6. ”Synen på mänsklig utveckling” (s. 9). Vårt samhälle för- ändras ständigt och så gör också vi människor. Man kan inte sitta med armarna i kors och tro att den metod vi valde för tio år sedan kommer att fungera i all evighet. Det behövs ”kreativitet och mod” för att pröva nya lösningar, för ”att se en möjlig fram- tid bortom dagens begränsningar” (s. 9).
En Framtidsverkstad kombinerar således ”analys och logik med kreativitet, bygger på respekt för demokrati och olik- tänkande och har målet att åstadkomma en lösning som olika parter kan enas kring” (s. 6). Verkstaden innehåller fem olika faser: förberedelsefas, kritikfas, fantasifas, förankringsfas samt handlings- och uppföljningsfas. Genom att alla deltagare tillsammans arbetar sig igenom de olika faserna och att alla får göra sin röst hörd, landar man i ett konkret handlings- program som svarar på frågorna:
Vad? Vad vill gruppen åstadkomma? Vad är målet? Vilka är del- målen?
Hur? Hur ser vägen mot målet ut? Vad måste ske för att gruppen ska nå fram till målet? Vilka metoder bör användas?
Vem/Vilka? Vilka ska göra de olika delarna av arbetet? Behöver man kontakta ytterligare personer utanför gruppen? Vem kon- taktar dem? Hur ska de övertygas att delta?
När? Man gör en tidsplan för arbetet, gärna med så exakta tid- punkter som möjligt.
Första steget? Hur ser det allra första steget ut?
Ofta arbetar man i flera grupper med olika aspekter av ett
gemensamt problem eller projekt. Vid redovisningen för- ankras gruppernas förslag i storgruppen och man uppnår konsensus kring hur de olika delproblemen ska lösas. Allt- sammans dokumenteras och skrivs ut till samtliga deltagare.
Slutord
Ett klargörande av under vilka former man samverkar inom en förening samt en reell möjlighet för alla medlemmar att framlägga sina synpunkter och åsikter i viktiga frågor, bör vara en mycket bra grund för ett livaktigt och demokratiskt föreningsarbete. Styrelsens roll i föreningen är av avgöran- de betydelse, den måste stimulera en fri och öppen diskus- sion och ta på sig det ledningsansvar som är nödvändigt för att föreningsmedlemmarnas engagemang ska tas tillvara på rätt sätt. Tid och pengar behöver avsättas för detta, viktiga beslut för föreningens arbete och framtid behöver förank- ras bland alla aktiva medlemmar. Kanske att Rousseaus vi- sion om den ”naturliga staten” kan vara en bra bild att ha framför sig, när man funderar på de demokratiska formerna för sin förenings verksamhet?
Referenser
Andrén, N. (1990). Demokrati i Nationalencyklopedien 1990:4. Höga- näs: Bokförlaget Bra Böcker.
Danermark, B. (2000). Samverkan - himmel eller helvete? Stockholm:
Förlagshuset Gothia AB.
Liedman, S-E. (1981). Från Platon till Mao Zedong. Stockholm: Bonni- erFakta.
Lindberg, B. (1986). Demokratin i historien i Vår bild av verkligheten Idéhistoriska teman Utbildningsradion, Liber Hermods och Bra Böcker 1986
Stark, A. och Hamrén, R. (2000). Frivilligarbetes kön En översikt. Stock- holm: Svenska Kommunförbundet.
Internet
SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige hämtat från websida: http:/
/www.const.sns.se/makt/svmukap11.htm den 4/1 2002 Artikel om Framtidsverkstäder hämtad på websida http://
www:framtidsverkstad.se/artiklar/Kvalitet99.html den 4/1 2001
Föredrag
Informationsmöte Självhjälpshuset Solkatten 15/1 2002 Folkets Hus, Göteborg
Tidningsartikel Metro 7/1 2002
SYFTETMEDDEFYRA essäer som följer efter denna inled- ning är att belysa möjligheter och svårigheter i samverkan mellan frivillig och offentlig verksamhet. Perspektivet är samverkan mellan kommunal verksamhet och frivillig verk- samhet kring äldre personer eller personer med funktions- hinder. Efter en gemensam inledning problematiseras atti- tyder och föreställningar hos samverkansaktörerna. Sam- verkan inom äldreomsorgen beskrivs och diskuteras mot bakgrund av konkreta exempel från starten av en frivillig- central. De två sista texterna redovisas under temat ”Nya organisationer och arbetsformer”.
Inledning
Det svenska samhället med dess formella och informella strukturer genomgår stora förändringar. Ett förändringsom- råde är den välfärd som handlar om stöd och service till människor med funktionshinder, sjukdom eller åldersför- ändringar som begränsar förmågan till självständighet. Här sker ett möte mellan den privata omsorg som utförs inom familjen och den offentliga, som utförs av kommun och landsting. Här är också ett område där frivillig, ideell verk- samhet möter den offentliga; den offentligt finansierade och vanligen också offentligt utförda.
Med några exempel vill vi beskriva möjligheter och svå- righeter i en aktiv samverkan mellan den frivilliga och of- fentliga verksamheten.
Människors ansvarstagande och omsorg för varandra har naturligtvis en lika lång historia som människan är känd. I Sverige i dag har en stor del av ansvarstagandet genom lagstiftning gjorts till ett ansvar för offentliga myndigheter, bland annat kommunerna. Det gemensamma bidraget har utformats som skatteuttag av befolkningen. Parallellt finns en stor mängd från kommunen fristående organisationer som helt eller delvis har till syfte att bistå andra människor som behöver stöd och hjälp. Dessutom finns en omfattan- de flora av organisationer som primärt har en annan upp- gift, till exempel att bedriva idrottsverksamhet men vars verksamhet också kommer att till exempel underlätta en integrerad fritidsverksamhet för ungdomar med funktions- hinder.
Frivilligverksamhet i bemärkelsen oavlönade insatser ut- förda inom ramen för en frivilligorganisation eller av en- skilda personer utan särskild sammanslutning har ”alltid”
förekommit. Med allt mer noggranna och kritiska analyser och diskussioner av samhällsutvecklingen och olika aktör- ers roll och betydelse, har också frivilligverksamheten på det sociala området tydliggjorts. Ett exempel är Socialtjänst- kommittén (S 1991:07) med uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen. Kommittén uppdrog åt en fors- kargrupp vid Sköndalsinstitutet att översiktligt kartlägga socialt arbete inom frivilliga organisationer i Sverige. Upp- draget presenterades i rapporten ”Frivilligt socialt arbete”, SOU 1993:82 och innehåller en omfattande begreppsbe- skrivning, kartläggning och övrig kunskapsöversikt av fri- villigt socialt arbete. I socialtjänstkommitténs slutbetänkande
”Ny socialtjänstlag”, SOU 1994:139 sammanfattas forskar- rapporten och kommittén anser att socialtjänsten skall stödja frivilligt socialt arbete. Med frivilligt socialt arbete menar kommittén uppgifter som i intention och handling har en primär välfärdsinriktning och som utförs antingen som oav- lönade insatser inom en organisatorisk ram eller som avlö- nat arbete i en frivillig organisation. Kommittén anser att frivilligt socialt arbete i första hand skall vara ett komple- ment i betydelsen ”välfärdsförstärkare” till den offentliga sektorns insatser. Det betyder ”att vi sätter stort värde på väntjänstarbete och kontaktmannaskap i olika former” (SOU 1994:139 s. 384). Kommittén föreslår att den nya social- tjänstlagen innehåller en bestämmelse om att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete.
En intressant utveckling är att organisationer, som star- tat som frivilligorganisationer med ideellt dominerade sam- hällstjänster, nu också i stor utsträckning är aktörer på den professionella ”marknaden”. När kommunerna upphand- lar verksamhet för äldre eller funktionshindrade kan dessa organisationer, utan vinstintresse, konkurrera med vårdfö-
Möjligheter och svårigheter i
samverkan mellan frivillig och
offentlig sektor
av Eva Apelman, Ann Malmsten, Lotta Malm och Hans Wrenne
retag i till exempel bolagsform. I Göteborg är denna ut- veckling tydlig med exempel som Göteborgs kyrkliga stads- mission, Göteborgs Räddningsmission och Bräcke Diako- nigård. Även handikapp- och intresseorganisationerna, som tidigare huvudsakligen verkade med medlemsstöd och in- tressepolitiskt arbete agerar nu som utförare av sociala tjäns- ter. Intresseföreningen för Schizofreni (SIF) driver exem- pelvis Gyllenkroken, en verksamhet för psykiskt funktions- hindrade och säljer platser till kommunen. Handikappför- eningarnas samarbetsorgan i Göteborg (HSO) har bildat aktiebolag med avsikt att driva verksamhet med inriktning på funktionshinderområdet.
Lagstiftningen uttrycker det offentliga samhällets ansvar för både strukturella och individuella åtgärder som under- lättar för människor med funktionshinder att ha goda lev- nadsvillkor och leva som andra, icke funktionshindrade och för äldre människor att erhålla sådant personligt stöd att de har en skälig levnadsnivå. Genom lagstiftningen stadfästs det offentliga ansvaret för grundläggande välfärd för exem- pelvis äldre och funktionshindrade. I lagstiftningen betonas också den offentliga huvudmannens ansvar att i sitt arbete samverka med andra samhällsorgan, organisationer, fören- ingar och enskilda. I kommunens planeringsansvar för äld- re och för funktionshindrade betonas samverkan med an- dra samhällsorgan och organisationer.1 Däremot finns inte någon direkt anvisning i socialtjänstlagen om att kommu- nen bör stödja frivilligt socialt arbete. I lagstiftningen om särskilda insatser till personer med vissa funktionshinder nämns särskilt kommunens uppgift att samverka med orga- nisationer som företräder människor med omfattande funk- tionshinder.2
Det sker, nu liksom i alla tider, förändringar i samhälls- bilden beträffande den sociala omsorgen. Bland annat visar det sig i förändringar av gränssnittet mellan det som är ett lagstadgat, obligatoriskt ansvar för exempelvis kommuner och landsting och vad som är ett för huvudmännen ”frivil- ligt” åtagande. I dag talas i kommunerna ofta om behovet att koncentrera sig på sina ”kärnverksamheter”. Den de- batten gäller både vilka verksamheter kommunen över hu- vud taget skall engagera sig i och avgränsningen inom ett typiskt kommunalt ansvarsområde som socialtjänsten.
I gränslandet mellan för kommunen obligatoriskt och frivilligt diskuteras ofta möjligheterna att sådana service- former som kommunen inte ansvarar för (längre) kan vara lämpliga uppgifter för frivilligorganisationerna och ideella insatser. De som menar att respektive kommun borde ta ansvar för mer omfattande socialtjänst än vad som sker är
då också ofta kritiska till frivilligarbetet, eftersom det kan uppfattas underlätta för kommunerna att ”dra ner” på den offentligt finansierade omsorgen. Folkhemmets eller den generella välfärdspolitikens värnare kan således av principi- ella skäl ta avstånd från utvecklandet av frivilliginsatser och samverkan mellan kommun och frivilligorganisationer ef- tersom det underlättar ”den sociala nedrustningen”.
Vad samverkan kan vara
Grundläggande för den fortsatta diskussionen är innebör- den i begreppet samverkan. Danermark (2000) definierar samverkan som medvetna, målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte. Samverkansforme- rna mellan kommunen och frivilligorganisationer med in- riktning mot personer som är funktionshindrade eller per- soner som är äldre är idag utformade på flera olika sätt, exempelvis:
• frivilligverksamheten beskriver sin idé och verksamhetsplan och erhåller ekonomiskt stöd för detta av kommunen.
• kommunen underlättar på något sätt för frivilligverksamheten att komma i kontakt med sin ”målgrupp”, exempelvis äldre personer eller personer med funktionshinder.
• frivilligverksamheten och kommunal verksamhet arbetar med en verksamhet, ett projekt eller liknande ”sida vid sida”, kan- ske med anställda och ideellt arbetande personer som arbetskamrater.
När samverkansfrågor diskuteras behöver formen av sam- verkan tydliggöras. I den fortsatta behandlingen avses med samverkan i första hand de konkreta samverkans- och sam- arbetsformerna med arbete ”sida vid sida”. Det är i den samverkanssituationen som skillnader i synsätt, organisa- tion och regelverk blir tydligast mellan organisationerna.
Många av de möjligheter och svårigheter som upplevs och kan identifieras i samverkansrelationer finns beskrivna i litteratur inom området. Danermark beskriver bland an- nat de kulturskillnader som kan finnas både inom en orga- nisation och mellan organisationer. Följande exempel kan i stor utsträckning relateras till de kategorier som Daner- mark redovisar; synsätt, organisation och regelverk.
Möjligheter
En rad förutsättningar möjliggör och underlättar en sam- verkan mellan offentlig verksamhet och frivillig verksam- het, här sett huvudsakligen ur ett offentligt perspektiv.
Grundförutsättningen är troligen den omfattande potential för socialt arbete som finns hos medborgare i allmänhet genom bland annat intresse, energi, empati, social ansvars- känsla, idérikedom och initiativförmåga, olika slag av kom- petens samt tid. Samverkan underlättas troligen av den star-
1 SoL, Socialtjänstlagen, SFS 2001:453, 3 kap 1 §.
2 LSS, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, SFS 1993:387, 14 § 7 p.
ka och omfattande organisations- och föreningstradition som finns i Sverige. Den välorganiserade kommunen kan ha kontakt med den likaledes välorganiserade frivilligrö- relsen. Kommunen behöver inte ha en direkt kontakt med varje enskild intresserad person som kan arbeta frivilligt socialt, utan med representanter för de organisationer/för- eningar som flertalet är medlemmar i. Om en samverkans- struktur å andra sidan enbart bygger på en kommunal för- valtnings relationer till andra organisationer, utestängs de enskilda personer som gärna vill arbeta ideellt – frivilligt och gärna i relation till en kommun/förvaltning, men inte vill ingå i det kollektiv som en förening utgör.
Till möjligheterna för samverkan hör givetvis också den
”belöning” man känner av arbetet. Detta utbyte varierar individuellt och med verksamhetens karaktär, men har en stark betydelse för engagemangets varaktighet.
Svårigheter
Samverkan mellan offentlig verksamhet och frivillig verk- samhet präglas naturligtvis också av svårigheter. En svårig- het är de olika uppfattningar som finns både inom och mellan de offentliga och frivilliga organisationerna om vad som borde ingå i det offentliga ansvaret. Begrepp som ”folk- hem” och ”generell välfärd” uttrycker olika tiders social- politiska mål. Samtidigt är begreppen relativt opreciserade och har olika innebörd för olika människor. När uppfatt- ningarna är olika inom en kommunal förvaltning påverkas viljan och entusiasmen att utveckla samverkansformer med frivilligorganisationerna. Motsvarande situation finns inom frivilligorganisationerna. När skillnaden finns mellan kom- mun och frivilligorganisation uppstår problemen i att ge- mensamt planera och genomföra verksamheter.
En klassisk svårighet i samverkan är frivilligorganisatio- nernas upplevelse att det är långa och långsamma besluts- processer i kommunen med åtföljande otålighet och irrita- tion.
Organisationsformerna för frivilligverksamheter föränd- ras, vilket kan innebära såväl möjligheter som svårigheter för samverkan. Utöver de etablerade, traditionsrika organi- sationerna uppstår allt fler tillfälliga grupperingar och grup- per, som flera organisationer kring nyupptäckta diagnoser av sjukdomar och funktionshinder.
En svårighet ur kommunalt perspektiv är många frivil- ligorganisationers ovilja eller oförmåga att ingå bindande överenskommelser om åtagande i verksamheter. Kommu- nen kan, utifrån sitt befolkningsansvar, vilja medverka i verk- samheter med god kontinuitet, där deltagare eller brukare från början vet när en träffpunkt är öppen eller när en akti- vitet äger rum. I frivilligorganisationen kan det vara svårt eller omöjligt att få medlemmar att binda upp sig i en viss omfattning för lång tid framåt. Frivilligarbetet bygger för
många enskilda, på lust och känsla och en bundenhet, ett
”tvång” riskerar att orsaka en känsla av att utnyttjas. Till svårigheterna hör också olika syn på behov av gemensam- ma regler och sådana eventuella reglers utformning. En kommunal förvaltning präglas ofta av fasta strukturer och tydliga regler och ansvarsgränser medan en organisation som samverkar med frivilligarbete består av personer som bland annat värderar att agera mer fritt i en organisation som möjliggör detta.
Ur kommunalt perspektiv betonas i samverkansarbete säkerhets- och sekretessfrågor och ibland på ett sådant sätt att de blir en svårighet för samverkan.
Hittills har exemplen handlat om två parter; den offent- liga verksamheten med dess företrädare och den frivilliga verksamheten med dess företrädare. I många sammanhang för frivillig verksamhet finns naturligtvis ytterligare en part;
de personer som får del av den frivilliga verksamheten och i många fall också den offentliga verksamheten. Brukarnas inställning till frivilligverksamheten blir givetvis avgörande för om verksamheten kommer till stånd. Denna aspekt blir ytterligare belyst i beskrivningen av inverkan av attityder och förväntningar från de olika aktörerna i samverkanspro- cessen.
Förutsättningarna för samverkan vill vi ytterligare be- skriva genom fyra exempel från området insatser till äldre eller funktionshindrade
Attityder och föreställningar bland aktörer för frivilligt socialt arbete
Reflektioner från området av stöd och service till personer med funktions- nedsättningar i Göteborg
av Hans Wrenne
hans.wrenne@stadshuset.goteborg.se
INOMOMRÅDETMÖJLIGHETER och svårigheter i samverkan mellan offentlig och frivillig verksamhet är avsikten med denna uppsats att belysa betydelsen av berörda aktörers fö- reställningar och attityder till varandra och till frivilligt so- cialt arbete. Det görs genom exempel på föreställningar och attityder inom den offentliga verksamheten, frivilligverk- samheten samt bland de personer som erhåller insatser från offentlig och frivillig verksamhet.
Bakgrund
I dagens svenska samhälle bryts många traditioner och per- spektiv mot varandra, bland annat i sociala frågor; i frågor om hur människor får den hjälp och det stöd man behöver när de egna resurserna eller den egna förmågan inte räcker till. Aktuella begrepp i det offentliga samtalet är bland an- nat globalisering, mångfald, social nedrustning, den svens- ka modellen, välfärdspolitiken, privatisering och upphand- ling.
I ett något förenklat perspektiv kan ses två grunder för personligt stöd och service:
(1) Människor föds in i livet i beroende och med ringa autonomi.
(2) Människor är från varandra fristående och självständiga individer.
1) Människor föds in i livet i beroende och med ringa autono- mi. Respekten för det lilla barnet kan vara stor samtidigt som dess behov av all omsorg och hjälp för att överleva, vara självklar och okontroversiell. I livets andra ände åter- kommer vanligen beroendet. I det ”naturliga åldrandet”
minskar successivt den egna förmågan. För välmående och så småningom kanske till och med överlevnad blir männis- kan beroende av hjälp från andra.
En väsentlig bas i ”hjälpandet” mellan människor är den nära relationen; föräldrar/barn, syskon, makar, barn/föräld- rar, arbetskamrater, grannar och liknande. Känslan av soli- daritet och ”medmänsklighet” kan för många människor sträcka sig längre än den närmaste kretsen av familjemed- lemmar och grannar och innefatta andra människor som man får vetskap om behöver kontakt, stöd, hjälp eller om- vårdnad. ”Lusten” och förmågan att ge stöd och hjälp till andra kan fungera på ett individuellt sätt där var och en får kontakter med andra människor. Det kan också formeras genom organisationer/föreningar. Hjälp- och stödinsatser kan bli en följd av den naturliga sociala samvaron i organi- sationen eller vara ett uttalat mål med organisationens verk- samhet.
2) Människor är från varandra fristående och självständiga in- divider: Relationen till andra utgörs huvudsakligen av ”sam- hället”, som utgörs av de gemensamma resurser som män- niskor gemensamt och i demokratiska former beslutar om, utformar och solidariskt finansierar efter var och ens för- måga. Självständigheten är utgångspunkten och normen för det mänskliga livet och när självständigheten sviktar är det samhällets ansvar att med gemensamma medel bistå den enskilde. För den enskilde är det en rättighet att få hjälp från samhället efter de normer som samhället satt upp i demokratiska former. Den enskildes hjälpbehov ska tillgo- doses av gemensamma resurser och ska inte innebära nå- gon individuell belastning för andra människor, inte heller närstående. Genom gemensam, solidarisk skattefinansiering finns tillgång till professionella (yrkesmässiga och avlöna- de) resurser för att tillgodose den enskildes behov. Ett ”starkt samhälle” ska klara av att ge all nödvändig personlig hjälp.
Om enskilda personer behöver få hjälp på ett individuellt, icke-professionellt sätt är det ett uttryck för ”samhällets misslyckande”.
Den som tar emot ett icke-professionellt praktiskt eller ekonomiskt stöd av enskilda andra personer hamnar i en tacksamhetssituation, tacksamhets”skuld”, som skapar en ojämlik situation av över- och underläge. Att göra väl, ”väl- görenhet”, blir således upphov till ojämlikheter i samhället, något som undviks eller döljs genom att hjälpinsatser sker genom ”det allmänna” och där inte någon personlig tack- samhetsskuld uppstår. Ju mer grundläggande för överlev- nad; genom ekonomisk eller personlig-praktisk hjälp, desto mer känsligt är det att ta emot hjälpen som frivillig, ideell insats.
Perspektivet i ovanstående två beskrivningar förefaller kanske något tillspetsat. Det är dock inte tänkt som någon nidbild av en samhälls- eller människosyn utan en förtydli- gad beskrivning av synsätt som bryts mot varandra i början av 2000-talet. Det finns i Sverige en mycket omfattande gemensam sektor, en välfärdsmodell med merparten av or- ganiserad utbildning, vård, omsorg och socialt stöd i sam-
hällelig regi och med gemensam skattebaserad finansiering.
Samtidigt finns en stark tradition av organisationer och ”rö- relser”, ”folkrörelser”, med olika inriktning som delvis bär den omfattande offentliga sektorn, delvis också bär möjlig- heterna till att den offentliga sektorn i viss utsträckning ifrågasätts eller i varje fall får alternativ och konkurrens.
Situationen i Göteborg
I Göteborg finns en omfattande verksamhet av frivilligt socialt arbete. Både i form av att frivilligorganisationer som utför professionellt (avlönat och yrkesutformat) socialt ar- bete i form av omvårdnad, stöd och service ”säljer” detta till kommunen, och i form av rent ideellt arbete. Det är en kommunal intention att stödja sådana initiativ från frivil- ligorganisationer som ”ligger i socialtjänstlagens anda” och det sker utan tvekan en utveckling av det sociala arbetets inriktning och metod genom frivilligorganisationernas verk- samhet. Kommunens stöd, främst ekonomiskt, ges genom flera nämnder. Två stadsdelsnämnder har som resursnämnds- uppdrag att fördela bidrag handikapporganisationer respek- tive ”frivilligt socialt arbete” – sammanlagt cirka 60 mkr år 2002. Samtliga stadsdelsnämnder fördelar dessutom bidrag i olika omfattning till frivilligverksamheter som till exem- pel frivilligcentraler. Idrotts- och föreningsnämnden förde- lar bidrag till idrotts- och invandrarorganisationer. Gräns- dragningen mellan de olika nämndernas uppdrag är i vissa fall otydlig, vilket ibland skapar osäkerhet bland organisa- tionerna om vilka kontakter de bör ha. För att förbättra organisationernas möjligheter och stödja verksamhetens utveckling arbetar kommunledningen 2002 med ett upp- drag att förstärka stödet för sociala arbetskooperativ.
Metod
Här avgränsas inledningsvis frivilligt socialt arbete till indi- viduell eller gruppverksamhet som riktar sig till personer med funktionshinder. Utgångspunkten är tre aktörer:
• den enskilde personen/de enskilda personerna, vars funktions- hinder gör henne/dem beroende av stöd och service i olika vardags- situationer,
• den offentliga verksamheten – kommunal verksamhet (handikappomsorg),
• frivilligverksamhet – organisationer som erbjuder personlig hjälp, som exempelvis ledsagning, fritidsverksamhet eller fonder som erbjuder ekonomisk hjälp.
Min tes är att respektive parts attityder till och föreställ- ningar om varandra och till frivilligt arbete har en avgöran- de betydelse för samverkan mellan det offentliga och det frivilliga. I det följande presenteras uttalanden och hållningar från samtliga tre parter. Underlaget utgörs huvudsakligen
av samtal som under en längre tid, 2001–2002 förts med personer med egna funktionshinder, flera av dem aktiva inom handikapporganisationer, anställda i olika befattning- ar inom socialtjänsten i Göteborg samt personer i olika slag av uppgifter inom frivilligorganisationer i Göteborg. Sam- talen har varit löst strukturerade och förts både spontant och planerat och inte endast med avsikt att samla material till denna essä. Underlaget är samtal med cirka tio personer ur varje kategori, det vill säga offentliganställda, verksamma inom frivilligverksamhet och ”brukare”, personer med egna funktionshinder och som erhåller olika slag av stöd och service.
Föreställningar och attityder om andra aktörer
I det följande redovisas uttryck för attityder, föreställningar och förväntningar som parterna har om och på varandra.
Först redovisas A) personal i offentlig verksamhet, sedan B) verksamma inom frivilligorganisationer och slutligen C) personer med egna funktionshinder.
A. Uttalanden om frivilligverksamheten från enskilda per- soner som arbetar i den offentliga verksamheten och på olika sätt företräder den.
Frivilligverksamhet och frivilligorganisationer…
• är en värdefull och nödvändig del av välfärdssystemet.
Frivilligverksamhet ses som en traditionsrik företeelse: ”Lions brukar komma varje år och dela ut julklappar till barnen, och det är så trevligt.” Frivilligverksamheten åstadkommer
”guldkanten på tillvaron”, det där ”lilla extra”.
• möjliggör nedskärningar. Välfärd ses som liktydigt med of- fentlig verksamhet. När den offentliga verksamheten minskar av ideologiska eller ekonomiska skäl ”drabbar” det offentligt anställda genom minskade arbetstillfällen/arbetslöshet för vissa och högre arbetstryck för andra. Frivillig verksamhet ses som en företeelse som möjliggör nedskärningar och ses därför mycket negativt.
• är hot mot professionaliteten. Stöd och service uppfattas ofta i den egna organisationen ha en låg professionell status. En relativt stor andel anställda i kommunal handikappomsorg är
”outbildade”, det vill säga saknar särskilt yrkesinriktad utbild- ning. Vid personalbrist ”tas folk in från gatan”. När stöduppgifter som har ingått eller skulle kunna ingå i de kommunanställdas arbete utförs av frivilliga som ideellt arbete, kanske fritidssyssel- sättning, bekräftar det att ”vem som helst” kan utföra uppgif- terna. Perspektivet skapar en negativ inställning från vårdarbet- are till frivilligt socialt arbete.
• innebär problem med administration, ansvar, säkerhet och sekretess. Ofta innebär ”samverkan” att anställda i adminis- trativa eller ledande befattningar i kommunal verksamhet om- beds att medverka till det frivilliga arbetet genom att förmedla
kontakter eller på andra sätt underlätta för frivilligarbetare och
”brukare” att komma i kontakt med varandra. Ofta diskuteras vilket ansvar detta innebär för den kommunala verksamheten/
anställde, om kommunen måste ”garantera kvaliteten” på frivilligarbetaren. Frågan är särskilt aktuell kring personer som bor i ”särskilt boende” där kommunen ofta känner ett totalan- svar för vad som händer och vilka personer hyresgästen träffar.
Bakgrunden är situationer där personer med till exempel ut- vecklingsstörning utsatts för fysiska-sexuella övergrepp eller lu- rats på pengar. Sekretessfrågorna beskrivs ofta som oklara och oftast som en hindrande eller begränsande orsak till samverkan.
• hotar ansvaret för ”de våra”. Det finns en känsla av att personer som får kommunala insatser, särskilt om personer bor i särskilda boendeformer med personal dygnet runt, ”hör till”
personalen och en gemenskap som utgörs av personalen och ”de boende”.
• innebär kritik mot den offentliga verksamheten. Det är en kritik mot oss som arbetar här om den enskilde dessutom
”ska behöva” få hjälp från frivilliga.
• ger den enskilde möjlighet till kompiskontakter. ”Vi blir ju mer vårdande och tjatiga. När Bengt träffar Tony (frivillig- arbetaren) är det mer avspänt, Tony är mer ’en vanlig män- niska’ och har inte så många ’måsten’ att tänka på”.
B. Uttalanden om den offentliga verksamheten från en- skilda personer som arbetar inom frivilligverksamheter.
Den offentliga verksamheten…
• saknar personal. ”Det är bra att vi kan ’ställa upp’ eftersom det blivit så mycket nedskärningar i det offentliga”.
• har inte tillräcklig kvalitet. ”Det är bra att ’vanligt folk’
kommer in i verksamheten, man hör ju hur det slarvas och hur dåligt de handikappade blir omskötta. Då är det bra med lite insyn”.
• är så regelstyrd och byråkratisk. ”Om vi ska arbeta tillsam- mans med kommunens folk, händer ju ingenting eller allting tar så lång tid. Det är bättre att vi arbetar på egen hand”.
C. Uttalanden om frivilligverksamhet från personer med egna funktionshinder eller som representant för en handikapp- organisation.
Frivilligverksamhet…
• är ett fattigdomsbevis. Välfärden ska innebära att vi får det stöd vi har rätt till från samhället.
• är förnedrande. Vi ska inte behöva stå med mössan i handen och ta emot hjälp som är överskott av andra människors tid och pengar.
• bör värderas utifrån den människosyn som präglar den som ger och den som får insatsen. En insats skall präglas av en ömsesidighet, man skall ge varandra något och det får inte vara ett subjekt – objektförhållande; det är ofta problem med kontinuiteten och ibland stora åldersskillnader med en äldre
person som ger och en yngre som tar emot insatser.
Kommentar och analys
Funktionshinderområdet – handikappområdet är troligen särskilt komplext när det gäller frivilliginsatser. I motsats till nedsatt förmåga hos åldrande personer innebär funk- tionshinder ett oftast livslångt beroende av stöd och servi- ce. Historiskt är handikappomsorgen byggd på frivilliga insatser, ideellt arbete, välgörenhet och utanförskap för den funktionshindrade. Välgörenhetsbegreppet är synnerligen känsligt i debatten kring stöd till funktionshindrade. I han- dikapporganisationernas tidskrifter och andra debattorgan argumenteras ofta mot tendenser till välgörenhet, till ex- empel i form av penninginsamling (stödgalor, ”Röda Fjä- dern”, Radiohjälpen och liknande). Kopplingen till en missuppfattning av ordets ursprung - handicap – att stå med mössan i handen (och be om hjälp) - lever hos många och ses som ett uttryck för den förnedring som ett funktions- hinder kan leda till beroende på hur man får stöd och ser- vice.1
I det perspektivet är det intressant att se två trender i samhällsutvecklingen i Sverige. Lagstiftningen under 1990- talet har starkt betonat möjligheterna för personer med funk- tionshinder att kunna leva som andra, icke funktionshin- drade personer, i samma ålder. I förarbeten och introduk- tion av handikappreformen 1994 betonas den enskildes rätt till grundläggande stöd.2 Skyldigheten för kommun och landsting att samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder avser främst att ge intresseorganisationerna inflytande över planering och utveckling i den offentliga verksamheten. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387) har ofta benämnts en rättighetslag och innebär en starkare rätts- position för den enskilde jämfört med exempelvis både dåvarande och nuvarande socialtjänstlag (SFS 1980:629 resp.
SFS 2001:453).
Parallellt med den rättighetsmarkering som lagstiftning- en utgör finns ett bejakande av frivilligarbetet i till exem- pel socialtjänstkommitténs rapporter och huvudbetänkan-
1 Eng. handicap, enl. ordalydelsen: ”hand i mössa”. Det eng. ordet är tidigast anträffat (mitten av 1600-talet) ss. benämning på ett slags bytesspel, vid vilket de två parterna jämte en opartisk tredje man (som bestämde mellangiften) nedlade insatser i en mössa l. hatt, se- dermera (1754) om på liknande sätt förberedd kapplöpning mellan två hästar, varvid tredje man bestämde den extra vikt som den bättre hästen hade att bära, samt om handikapplöpning i dess nuv. form 1786. Svenska Akademiens Ordbok, nätversion, 2001.
2 Stöd och service till vissa funktionshindrade Regeringens proposi- tion 1992/93:159.
