Främjande eller hindrande?: En studie om socialarbetares uppfattning av arbetsmarknadsinsatser

Full text

(1)

Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60

Information@kau.se www.kau.se

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier

Amra Durguti Amelia Ohlsson

Främjande eller hindrande?

En studie om socialarbetares uppfattning av arbetsmarknadsinsatser

Promoting or hindering?

A study about social workers perception of labor market initiatives

Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet

Termin: VT 2021

Handledare: Jenny Höglund

Examinerande lärare: Caroline Östman

(2)

Sammanfattning

Titel: Främjande eller hindrande? Om socialarbetares uppfattning av arbetsmarknadsinsatser.

Författare: Amra Durguti, Amelia Ohlsson

Uppsatsens syfte var att undersöka socialarbetares erfarenheter av att stödja deltagare i

arbetsmarknadsinsatser. För att undersöka detta genomförde vi fem kvalitativa intervjuer med socialarbetare som är verksamma inom arbetsmarknadsenheter i två olika kommuner. Efter intervjuerna genomfördes en innehållsanalys. Resultatet av denna visar att socialarbetarna upplever att klienten påverkas positivt av rutiner och känsla av sammanhang, samt får en viktig referens att tillföra i CV:et. Respondenterna beskrev även ökad självkänsla och ett kontaktnät som främjande för individen. Enligt resultatet finns det faktorer som hindrar socialarbetarna i arbetet med individen. Dessa faktorer är otydlighet i rollfördelningen mellan arbetsförmedlingen och kommunen, otydligheter i lagen samt att det ibland infinner sig en känsla av tvång hos individen avseende deltagande i en arbetsmarknadsinsats. Slutsatsen är att arbetsmarknadsinsatser ger individen möjlighet att utvecklas på individuell nivå för att på sikt nå ett arbete. Direkta resultat av en arbetsmarknadsinsats är ovanligt, då det tar lång tid att se resultat.

Nyckelord: Arbetsmarknadsinsats, främjande faktorer, försörjning, socialt arbete.

(3)

Abstract

Titel: Promoting or hindering? About social workers perception of labor market initiatives Author: Amra Durguti, Amelia Ohlsson

The purpose of this essay was to investigate social workers experiences of supporting

participants in labor market initiatives. By interviewing social workers in labor market units, in two different municipalities, and by analyzing their narration of what factors increase a client's chance of employment. After the interviews we performed a content analysis. The result of the analysis shows that the social workers feel that the client is positively affected by routines, the sense of context and receive an important reference to add on the resume. The respondents also described increased self-esteem and a network of contacts as promotion for the individual. According to the result, there are factors that prevent social workers from working with the individual. These factors are ambiguity in the division of roles between the employment service and the municipality, ambiguities in the law and that there is sometimes a feeling of coercion in the individual regarding participation in a labor market initiative. The conclusion is that labor market initiatives give the individual the opportunity to develop on an individual level in order to eventually reach a job. Direct results from a labor market effort are unusual, as it takes a long time to see results.

Keywords: Labor market initiatives, promoting factors, livelihood, social work.

(4)

Förord

Vi vill rikta ett stort tack till de socialarbetare som ställt upp för intervju, denna uppsats hade inte varit möjlig att genomföra utan er. Vi vill även rikta ett stort och varmt tack till vår handledare Jenny Höglund för värdefull handledning under arbetets gång.

Genomgående har författarna arbetat med uppsatsen tillsammans. Vi som författare ansvarar därav gemensamt för uppsatsens alla delar. Vi vill slutligen tacka varandra för ett gott samarbete.

Amra Durguti & Amelia Ohlsson Karlstad, 4 juni 2021

(5)

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2

2.1AVGRÄNSNINGAR ... 2

2.2CENTRALA BEGREPP ... 2

3. KUNSKAPSÖVERSIKT ... 3

3.1PRAKTIK OCH KONTEXT ... 3

3.1.1 Arbetsmarknadsinsatsens utformning ... 3

3.1.2 Metoder i arbetet ... 4

3.1.3 Otydlig ansvarsfördelning mellan centrala aktörer ... 6

3.2HINDRANDE FAKTORER ... 7

3.2.1 Modernt arbetstvång? ... 7

3.3FRÄMJANDE FAKTORER ... 8

3.3.1 Samspel ... 8

3.3.2 Meningsfullhet ... 9

4. TEORETISKT PERSPEKTIV ... 11

4.1STYRKEINRIKTAT PERSPEKTIV ... 11

4.2BEMÖTANDE... 11

5. METOD OCH MATERIAL ... 13

5.1KVALITATIV METOD ... 13

5.2URVAL ... 13

5.3DATAINSAMLING... 13

5.4DATAANALYS ... 14

5.5DATAS KVALITET ... 15

5.6ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 16

6. RESULTAT OCH ANALYS ... 17

6.1FRÄMJANDE FAKTORER I ARBETET MED INDIVIDEN ENLIGT SOCIALARBETARE ... 17

6.1.1 Gott bemötande ... 17

6.1.2 Delaktighet ... 18

6.1.3 Tidsaspekten... 20

6.1.4 Analys... 21

6.2HINDRANDE FAKTORER I ARBETET ENLIGT SOCIALARBETARE ... 22

6.2.1 Otydlighet i lagen och bristande samverkan ... 22

6.2.2 Tvång ... 23

6.2.3 Analys... 24

6.3METOD OCH TEORI I ARBETET ... 25

6.3.1 Lösningsfokus... 25

6.3.2 BIP-indikatorer ... 25

6.3.3 Analys... 26

6.4SOCIALARBETARENS TANKAR OM VAD ARBETSMARKNADSINSATSEN TILLFÖR INDIVIDEN ... 27

6.4.1 Socialt sammanhang ... 27

6.4.2 Förutsättningar på arbetsmarknaden ... 28

6.4.3 Analys... 30

7. DISKUSSION... 33

7.1RESULTATDISKUSSION ... 33

(6)

7.2METODDISKUSSION ... 37

7.3SLUTSATS ... 38

REFERENSLISTA ... 39

BILAGA 1-INTERVJUGUIDE ... 42

BILAGA 2-INFORMATIONSBREV ... 43

(7)

1. Inledning

Idag finns en problematik angående att en stor del av Sveriges befolkning befinner sig utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten i Sverige uppgick till 9,7% i februari 2021, det motsvarar 530 600 personer. I februari 2021 har 2,8%, 154 000 personer varit arbetslösa i mer än ett halvår menar Torstensson (2021). Författaren beskriver att en person som varit arbetslös i mer än ett halvår kategoriseras som långtidsarbetslös. Antalet långtidsarbetslösa har stigit sedan 2019. Enligt Israelsson m.fl. (2020) förväntas antalet långtidsarbetslösa personer öka till rekordhöga nivåer till följd av covid-19. Krisen har inneburit en låg efterfrågan på arbetskraft samt svårigheter när det gäller att hitta arbetsplatsförlagda insatser så som praktik eller subventionerade anställningar. Detta menar Israelsson m.fl. (2020) kan innebära att personer som står långt ifrån arbetsmarknaden riskerar att hamna i en ännu svagare ställning.

Arbetslösa erhåller i många fall ekonomiskt bistånd för att försörja sig. Den ursprungliga tanken med ekonomiskt bistånd är ett tillfälligt stöd ekonomiskt, det vill säga ett stöd vid kortare perioder av försörjningsproblem (SKR, 2021). Men för många personer har försörjningsstöd blivit det enda möjliga försörjningsalternativet, exempelvis om de har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Ofta handlar det om långa perioder, detta kan leda till ett långvarig biståndsmottagande, vilket kan innebära försämrad livskvalitet för den enskilde men även ökade kostnader för samhället (SKR, 2021).

Det finns en problematik angående att personer som erhåller ekonomiskt bistånd ställs inför hot om sanktioner gällande grundläggande behov menar Lundälv och Lindqvist (2013).

Författarna redogör för att en del personer accepterar en arbetsmarknadsinsats de inte trivs med för att inte mista försörjningsstöd. Författarna lyfter kritik som beskriver att

långtidsarbetslösa sätts in i program och används som gratis arbetskraft. Personer som är arbetslösa har ansvaret för sin arbetslöshet helt själv. Om de inte lyckas få jobb eller deltar i något av de jobbprogram som erbjuds, kan de mista ekonomiskt bistånd. Detta kallas i artikeln av Lundälv & Lindqvist (2013) ”modernt arbetstvång”. Även Panican och Ulmestig (2019) skildrar detta. Försörjningsstödstagare blir enligt författarna en missgynnad grupp. De kan behandlas olika i olika kommuner på grund av otydligheter i lagen, trots att det i grunden finns ett behov av samma typ av aktivering. Likt Lundälvs och Lindquists (2013) beskrivning om att brukarna kan känna att de är tvingade till aktivering för att inte mista försörjningsstöd redogör Panican och Ulmestig (2011) för liknande resonemang. Brukarna ser det som ett tvång att delta i insatsen samt utföra uppgifter när de är där.

Ur ett samhällsperspektiv kan det ovanstående resonemanget kopplas till ekonomiska aspekter då långvarigt biståndsmottagande leder till ökade kostnader för samhället. På individnivå kan långvarigt biståndsmottagande innebära försämrad livskvalitet, vilket gör att detta även kan kopplas till aspekter rörande psykisk ohälsa.

I samband med VFU-perioden under termin fem på socionomprogrammet kom vi i kontakt med individer som har en arbetsmarknadsinsats samt erhåller ekonomiskt bistånd. Under denna period fick vi insikt i hur arbetet kring en person som har dessa insatser kan se ut.

(8)

VFU-perioden bidrog till ökade kunskaper inom området och väckte ett intresse för hur socialarbetare hanterar och arbetar med individerna. Vår uppfattning är att det är vanligt förekommande att personer blir kvar i försörjningsstöd under långa perioder. Det finns få studier som forskat i effekten av arbetsmarknadsinsatser (Panican & Ulmestig, 2019). Därav vill vi undersöka vilka främjande respektive hindrande faktorer som socialarbetare menar finns inom arbetsmarknadsinsatser. Vi ämnar även att undersöka socialarbetares uppfattning av vad en arbetsmarknadsinsats tillför individen.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet är att undersöka socialarbetares erfarenheter av att stödja deltagare i arbetsmarknadsinsatser. Syftet har konkretiserats i följande frågeställningar:

Vilka främjande faktorer menar socialarbetare finns för individen i en arbetsmarknadsinsats?

Vilka hindrande faktorer menar socialarbetare finns för individen i en arbetsmarknadsinsats?

Hur arbetar socialarbetare med främjande faktorer?

Vad upplever socialarbetare att en arbetsmarknadsinsats tillför individen?

2.1 Avgränsningar

I vår uppsats kommer vi enbart studera socialarbetare som arbetar inom arbetsmarknadsenheter.

2.2 Centrala begrepp

Deltagaren, klienten & brukaren - Vi har i denna studie valt att benämna

individer som erhåller en arbetsmarknadsinsats för deltagaren, klienten och brukaren Anledningen till detta är att respondenterna använder sig av olika benämningar.

Främjande faktor - I denna studie innebär begreppet främjande faktor en

omständighet eller handling som socialarbetare upplever bidra till att individen närmar sig ett arbete.

Hindrande faktor - Begreppet hindrande faktor används i studien för att

beskriva en omständighet eller handling som socialarbetare upplever hindrar eller begränsar deras förutsättningar att stödja individen att närma sig ett arbete.

Socialarbetare – Begreppet används i vår studie som en benämning på de intervjuade personerna. Dessa arbetar med arbetsmarknadsinsatser på arbetsplatser utan krav på socionomexamen. I denna studie innebär detta att socialarbetarna inte nödvändigtvis har avlagt en socionomexamen.

(9)

3. Kunskapsöversikt

I detta kapitel kommer tidigare forskning inom området för arbetsmarknadsinsatser att redovisas. Vi kommer även ge en beskrivning utifrån litteratur av vilka metoder och teorier som används inom området. Kunskapsöversikten kommer att presenteras under tre kategorier:

Praktik och kontext, hindrande faktorer och främjande faktorer.

3.1 Praktikoch kontext

3.1.1 Arbetsmarknadsinsatsens utformning

Arbetsmarknadspolitik i kommunen beskrivs av Panican och Ulmestig (2018) som de insatser som kommunen erbjuder de arbetslösa som försörjs med försörjningsstöd. De kan även erhålla exempelvis utvecklingsersättning, aktivitetsstöd, aktivitetsersättning eller anställningar som arbetsförmedlingen subventionerar. Efter 1990-talskrisen upplevde kommunerna att arbetsförmedlingen prioriterade de med arbetslöshetsförsäkring. Kommunerna ville därför på eget sätt aktivera de arbetslösa med försörjningsstöd, vilket kom att bli genom en

arbetsmarknadsenhet. Panican och Ulmestig (2018) redogör för att detta skulle gynna kommunen då de var i behov av arbetskraft som de ej hade råd att anställa. Arbetslösa med försörjningsstöd blev då kommunens lösning.

Panican och Ulmestig (2018) menar att arbetsförmedlingen och

arbetsmarknadsintegrationsenheter ofta erbjuder samma jobb. Skillnaden ligger främst i var klienten får sin försörjning från. En viktig aspekt som Panican och Ulmestig (2018) lyfter är att klienter kommer behöva vara beredda på att ge upp en del av sin frihet för att få sin

försörjning. Socialarbetare på enheten för ekonomiskt bistånd kan kräva att en klient ska delta i arbetsträning. Detta med stöd i socialtjänstlagen (SFS 2001:453, kap. 4 §1) som säger att den enskilde ska göra vad denne kan varje månad för att på sikt nå egen försörjning, och på så sätt eventuellt vara berättigad försörjningsstöd.

Socialstyrelsen (2017) beskriver ett antal vanligt förekommande arbetsmarknadsinsatser:

arbetsförberedande insatser (kartläggning och träning), arbetspraktik, jobbsökandeaktivitet, kurs, studie- och yrkesvägledning och övriga kommunala arbetsmarknadsinsatser. Den arbetsförberedande insatsen beskrivs som en kartläggning av individens förutsättningar att kunna arbeta. Den enskilde erbjuds även att träna sin psykiska, fysiska och sociala förmåga i syfte att senare komma ut i arbete. Den enskilde kan även erbjudas arbetspraktik. Det ger individen möjlighet att visa sina kunskaper och erfarenheter hos en arbetsgivare för att öka chanserna till en anställning. Det ger även praktisk övning inom ett yrke samt ett sätt att eventuellt skaffa referenser till framtida arbetssökande. Jobbsökandeaktivitet ger den enskilde ett konkret stöd. Bland annat i form av att skriva jobbansökan, ta kontakt med arbetsgivare samt möjlighet till övning i att söka arbete och övning inför en anställningsintervju.

Socialstyrelsen (2017) beskriver att kurser är en insats med ett tydligt syfte, att det ska leda till ett jobb. Det kan exempelvis vara en orienterande kurs, språkkurs, körkortskurs eller datakurs.

Studie- och yrkesvägledning syftar till att ge information och kunskap som bidrar till underlag

(10)

för beslut. Övriga kommunala arbetsmarknadsinsatser är kompetenshöjande verksamhet som inte passar in i ovanstående insatser. Denna typ av insats riktar sig till arbetslösa och

arbetsföra personer som är i behov av försörjningsstöd.

3.1.2 Metoder i arbetet

För att arbeta med insatserna som beskrivs ovan, nyttjar socialarbetare olika metoder, teorier och arbetssätt. Till exempel lösningsfokus, empowerment, självbestämmande, KASAM, supported employment och Beskæftigelses Indikator Projektet (BIP-indikatorer).

Enligt Payne (2015) grundar sig lösningsfokuserad praktik i att koncentrera arbetet på att hitta och planera framtida målsättningar. Fokuset i denna teori är även att utforska hur individen tolkar sina upplevelser samt arbeta för att klienten ska vara delaktig i så hög utsträckning som möjligt. Centralt för lösningsfokus är vidare att acceptera människors erfarenheter, söka lösningar, fokus på kompetenser, undvika skuld, ha fokus på positiva egenskaper och fokus på det människor vill prata om. Lösningsfokus är en av flera teorier som utgör en teoretisk bas för synsätt som finns inom empowerment (Payne, 2015). I socialt arbete kan empowerment innebära att en socialarbetare hjälper en klient att gå från maktlöshet till egenmakt. Att nå egenmakt innebär enligt Gustafsson (2011) att en person går från att vara passiv till aktiv deltagare i sin livssituation. Genom empowerment stärks individens självförtroende och vägen till arbetsmarknaden kan för en arbetssökande kännas enklare. Även Payne (2015) skildrar empowerment i sin bok. Författaren belyser bland annat vikten av delaktighet. Individens delaktighet har stor betydelse när det gäller insatsens effektivitet. Att involvera den enskilde i beslut som rör denne är viktigt, eftersom individer både vill och har rätt till att vara delaktig i beslut och åtgärder som rör dem själva. Den enskildes personliga ansvar bidrar till en bättre utgångspunkt samt ger mer effektiva insatser.

Likt tidigare redogörelse beträffande delaktighet, antyder även Eide och Eide (2006) att individens delaktighet är viktig. Eide och Eide (2006) benämner detta som självbestämmande.

Inom arbetsalliansen är det av stor vikt att det finns en stimulans för brukaren i form av självbestämmande och nyttjandet av egna resurser. Utöver detta är det betydande att både brukare och professionell förstår att de är ömsesidigt beroende av varandra för att stödet ska ge goda resultat. För att nå lyckade resultat ska man som professionell lyssna på brukaren och möta denna med respekt och förtroende. Att aktivt lyssna på brukaren, involvera denna i beslut och att våga se brukaren och dennes behov är viktiga element i arbetsprocessen.

Därefter är det viktigt att kommunicera och agera utifrån detta (Eide & Eide, 2006).

Författarna menar att aktivt lyssnande kan bidra till att brukaren får adekvat hjälp och stöd, men det ökar också risken att kränka och såra brukaren. Slutligen poängterar författarna att hjälparrollen innebär att stötta brukaren i dennes svaghet samtidigt som man arbetar med att bygga upp brukarens styrka. De poängterar även att brukaren har rätt till självbestämmande då det är brukarens eget liv som det handlar om.

Ytterligare en teori som i många fall ligger till grund för arbetet med en arbetsmarknadsinsats är KASAM. Teorin bygger på ett salutogent perspektiv. Inom KASAM finns tre

komponenter, dessa är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Den sistnämnda,

(11)

meningsfullhet, anses vara av störst betydelse (Rönnbäck, 2011). Författaren redogör för att meningsfullhet krävs för att hitta engagemang som driver oss framåt. Utan meningsfullhet saknas energin och drivet trots att vi möjligtvis känner förståelse för varför vi behöver utföra en uppgift och har resurser att utföra den. Utöver detta beskriver författaren att känsla av sammanhang uttrycker i vilken utsträckning individen har en känsla av tillit till att de stimuli som kommer från den inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, begripliga och förutsägbara. Det är även viktigt att individen har de resurser som krävs för att möta kraven som ställs samt att individen har en känsla av att dessa krav är utmaningar som är värda investering och engagemang.

Supported employment är en metod som syftar till att individer med nedsatt arbetsförmåga ska nå och behålla ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Supported employment bygger enligt Gustafsson (2011) på att arbeta utifrån den enskildes önskemål, det handlar även om att ta tillvara på individens motivation till arbete. Processen i att hitta motivation hos den

enskilde efter lång tid i utanförskap tar olika lång tid. I arbetet med supported employment möts brukaren och socialarbetaren för att tillsammans planera för framtiden och hur man på bästa sätt når arbetsmarknaden. I dessa möten är skapandet av förtroende mellan de två parterna viktigt. För att skapa förutsättningar för en fungerande arbetsprocess krävs enligt Gustafsson (2011) att parterna klargör hur stödet ska gå till. I det fortsatta arbetet är det av stor vikt att involvera brukaren i sökandet av ett arbete. Detta för att det stimulerar brukarens egen förmåga samt öppnar för delaktighet. Författaren menar att delaktighet i det som gäller ens eget liv är viktigt, inte minst i arbetssökandet då det kommer att vara en central del i personens liv. Gustafsson (2011) redogör för att det som ger lyckade resultat inte är träning inför ett arbete däremot träning på ett arbete, som för andra nyanställda. Skillnaden är att det inom supportet employment finns ett externt stöd. Detta stöd fungerar främst som en

dörröppnare till arbetsmarknaden. Möjligheterna på arbetsmarknaden för en person med nedsatt arbetsförmåga är begränsade och det är därför särskilt viktigt med ett externt stöd.

Risken är annars stor att personen utesluts redan under ansökningsförfarandet, detta grundas ofta i fördomar om kompetens och arbetsduglighet.

En del socialarbetare brukar BIP-indikatorer som ett verktyg i arbetet. BIP-indikatorer visar vilka faktorer som bidrar till att personer med komplexa problem, såsom psykisk ohälsa, missbruk, begränsat deltagande på arbetsmarknaden etc. kommer ut på arbetsmarknaden (Rosholm m.fl., 2020). Sambandet mellan utvalda indikationer för anställningsbarhet samt sannolikheten för utsatta personer att få jobb har undersökts. Författarna beskriver att genom att känna till sambandet kan socialarbetare hjälpa denna utsatta grupp i riktning mot

arbetsmarknaden. Inom BIP finns elva indikatorer för ökad anställningsbarhet. Rosholm m.fl.

(2020) menar att de elva indikatorerna för anställningsbarhet bland annat är

jobbsökningsbeteende, kunskap om arbetsmarknaden, individens tro på att få jobb,

handläggarens tro på att individen får jobb, målmedvetenhet, samarbetsförmåga och hantering av hälsan. Författarna beskriver att den gemensamma nämnaren för dessa indikationer är att det går att påverka dessa med insatser. En insats påverkar eventuella förbättringar inom en eller flera av indikatorerna. Indikatorer som direkt ökar sannolikheten för arbete är hälsa och hantering av hälsan, kunskap om arbetsmarknaden, tron på att klara av ett arbete,

(12)

handläggarens tro på att individen får jobb, målmedvetenhet, samarbetsförmåga och

jobbsökningsbeteende. BIP-indikatorerna beskrivs som ett verktyg för praktiken. Detta kan bidra till att socialarbetaren kan stötta individernas jobbsökande bättre, samt ger möjlighet att fokusera på indikatorer som ökar sannolikheten för arbete. Indikatorerna ger en bild av vilka aspekter av anställningsbarhet som har ett direkt samband med arbete (Roshoml m.fl., 2020).

3.1.3 Otydlig ansvarsfördelning mellan centrala aktörer

Ansvarsfördelningen mellan arbetsförmedling och kommun är otydlig (Panican & Ulmestig, 2017). Det finns ändock vissa riktlinjer som verksamheterna har att förhålla sig till.

Arbetsförmedlingen riktar sig till arbetslösa personer som bedöms ligga relativt nära arbetsmarknaden. Den kommunala arbetsmarknadspolitiken riktar sig till de mest socialt exkluderade och fattigaste i Sverige. Dessa grupper innefattar bland annat fattiga, personer med psykisk ohälsa, utrikesfödda, analfabeter, långtidsarbetslösa och personer utan

gymnasiekompetens. Panican och Ulmestig (2017) menar att det är dessa grupper som välfärdsstaten klassiskt sett har erbjudit arbetsrehabiliterande insatser för att möjligen inkluderas i samhället. Den kommunala arbetsmarknadspolitiken utgör en grundsten och besitter utmärkt potential för att bryta social exkludering och är därav en betydande del för hur utvecklingen fortskrider i Sverige. Trots detta är kunskap gällande effekter för individen, eventuella samhällsvinster och vad kommunens uppgift är, begränsad (Panican & Ulmestig, 2017). Utöver detta skildrar författarna en verklighet för dessa individer som ibland genom hot om sanktioner rörande grundläggande behov som mat och boende ifrågasätts.

Panican och Ulmestig (2017) menar att de kommunala arbetsmarknadsinsatserna ofta har en otydlig målsättning, samt i många fall tvivelaktig kvalitet i förhållande till vad som anses vara kompetenshöjande verksamhet. Författarna beskriver att insatser av tvivelaktig kvalitet kan vara flytthjälp, gräsklippning och snöröjning. Dessa insatser beskrivs i flera fall handla om aktivering endast för aktiveringens skull. Det vill säga att aktiveringen pressar fram utan hänsyn till den enskildes önskemål, problemområde och behov. Grundprincipen är ofta att försörjningsstöd inte betalas ut i de fall en motprestation inte görs. Det visar sig dock att det skett förändringar på flera håll inom den kommunala arbetsmarknadspolitiken. En del kommuner verkar i högre grad bedriva genomtänkta behandlingsmetoder och ha tydligare riktlinjer. Det finns även exempel på att fler kommuner verkar bedriva anpassade insatser utifrån individens behov samt mer stabila och långsiktiga insatser istället för insatser i

projektform. Enligt Panican och Ulmestig (2017) är den kommunala arbetsmarknadspolitiken inte lagstadgad. Det finns inte heller några övergripande avtal som genomsyrar och styr verksamheterna. Författarna beskriver att det i och med detta saknas tydliga skyldigheter för kommunerna att bedriva denna typ av verksamhet samt att det inte finns rättigheter för arbetslösa att få stöd.

Författarna beskriver att det i dagsläget är finns en otydlig och svag styrning av

verksamheterna som gör att det är lokalt förhandlat mellan dessa aktörer vem som ska få stöd hos arbetsförmedlingen och vem som ska för stöttning av kommunen. Att rollfördelningen mellan kommun och arbetsförmedling är oklar påverkar individens förutsättningar. Utfallet av detta kan bli att arbetslösa erbjuds färre insatser eller åtgärder som inte tillgodoser dennes

(13)

behov. Dessa oklara roller kan till och med leda till att dessa individer ”hamnar mellan stolarna”, på grund av att både kommunala verksamheter och Arbetsförmedlingen anser att det är den andres skyldighet att erbjuda åtgärder (Panican & Ulmestig, 2017). En tydligare rollfördelning mellan kommun och arbetsförmedling skulle kunna leda till att verksamheterna kan samverka på ett mer konstruktivt sätt. Detta skulle även stärka de arbetslösa personernas ställning eftersom de i sådana fall inte blir utlämnade till lokalt godtycke i lika hög grad menar Panican och Ulmestig (2017).

Sammantaget kan vi se att det finns en tydlig beskrivning av hur en arbetsmarknadsinsats utformas inom kommunen. Rörande denna insats finns flera teorier, metoder och arbetssätt som nyttjas i arbetet. För att beskriva praktikens förutsättningar har vi i detta avsnitt berört den oklara rollfördelningen mellan kommun och arbetsförmedling. I följande avsnitt kommer vi att belysa hindrande faktorer i arbetet med en arbetsmarknadsinsats.

3.2 Hindrande faktorer 3.2.1 Modernt arbetstvång?

Lundälv och Lindqvist (2013) belyser kritik som arbetsförmedlingens jobb och

utvecklingsgaranti (JOB) fått i svensk dagspress. Kritiken visar brister som finns i välfärden när det gäller att skapa möjligheter till arbete. Kritiken som förs fram handlar om att

långtidsarbetslösa sätts in i program och används som gratis arbetskraft. Lundälv och

Lindqvist (2013) skriver också att personer som är arbetslösa har ansvaret för sin arbetslöshet helt själv. Med detta menas att om arbetslösa inte lyckas få ett jobb eller går med i något av de jobbprogrammen som erbjuds riskerar de att mista ekonomiskt bistånd. Det är detta som i artikeln kallas ”modernt arbetstvång”. Författarna menar att arbetslösa känner att de måste tacka ja till i princip vilken sysselsättning som helst, för att inte mista inkomsten. Det är centralt hur socialarbetare jobbar för att anpassa sysselsättningen för sina klienter. Detta eftersom det krävs att fler faktorer inom arbetsmarknadsinsatsen upplevs som meningsfulla och av värde för att individen ska känna meningsfullhet.

En annan viktig aspekt lyfts av Panican & Ulmestig (2019), som diskuterar lagstiftning kring arbetsmarknadsinsatser. I artikeln framkommer att den förstärkta socialtjänstlagen som infördes år 2001 innebar att medverkan på arkiveringsprogram blev en del av kraven som socialtjänsten kunde ställa på individer som erhöll försörjningsstöd. År 2015 kom en ny revidering som innebar att aktiveringskravet skulle gälla för samtliga som erhåller ekonomiskt bistånd, vilket medförde att socialtjänsten började med krav om arbetsmarknadsåtgärder (Panican & Ulmestig, 2019). En arbetsmarknadsåtgärd beskrivs av författarna exempelvis vara en arbetsförmågeutredning eller en utbildning som förstärker individens kompetens.

Författarna skriver vidare att arbetsmarknadsåtgärder varierar beroende på hur aktiveringen organiseras samt vilka skyldigheter den arbetslöse har. Då aktiveringen endast delvis styrs av lagstiftning innebär detta att varje kommun utformar den enligt egna prioriteringar. Det finns inga avtal som styr utformningen och lagstiftningen är enligt författarna otydlig. Variationen handlar om vem som ska ingå i aktiveringsprogram samt vilka utgångspunkter som

utformningen av arbetsmarknadsåtgärder ska ha. Författarna menar att detta leder till att

(14)

försörjningsstödstagare blir en missgynnad grupp, samt att de behandlas olika trots att de kan ha samma behov av aktivering då olika kommuner utformar stödet på olika sätt. När Panican och Ulmestig (2019) skrev sin artikel fanns det bara fyra studier som undersökte effekterna av en arbetsmarknadsåtgärd. Dessa visar att kopplingen mellan en arbetsmarknadsåtgärd och självförsörjning är svag. I en av studierna fick deltagarna av arbetsmarknadsåtgärder besvara en enkät och av den framkom att de flesta hellre hade haft en annan insats, exempelvis genom arbetsförmedlingen. Panican & Ulmestig (2019) skriver också att aktiveringsåtgärder ibland har en negativ effekt, bland annat genom att det kan leda till social exkludering. Författarna nämner dock i sin slutsats att arbetsmarknadsåtgärder kan visa goda resultat i vissa

kommuner, men att deras artikel inte backar ett sådant påstående då forskning ej visat det ännu.

Panican och Ulmestig (2011) skriver i en annan artikel i tidningen ”Socionomen” om den relation som finns mellan socialarbetare och den arbetslöse. Syftet i denna artikel skriver författarna var att förstå makten som utövas i aktiveringsprojekt. Författarna jämför denna makt med Foucaults pastoralmakt. Foucault menar att pastoralmakt utövas när den som ska hjälpa/frälsa hjälper till på både individnivå för individen och samhällsnivå, samt att hjälpen regleras genom lag. Panican & Ulmestig (2011) skriver att socialarbetare som jobbar med aktiveringsprojekt är tillmötesgående gentemot sina klienter. De har citat i artikeln från både deltagare och socialarbetare som stärker detta argument. Bland annat beskriver en brukare att socialarbetare lyssnar in deras intressen och köper in exempelvis jord och frön om en

deltagare uttryckt att de gillar att plantera. En annan brukare beskriver relationen som ‘’vi och dem’’ relation och skildrar detta genom att ge exempel på att socialarbetare och brukare inte fikar ihop. Av detta framgår att socialarbetare erhåller makten i relationen mellan dem och deltagarna. Socialarbetare kan lyssna på önskemål och avgöra om de vill tillmötesgå deltagaren eller inte. Deltagaren kommer ändå känna sig tvingad att gå dit för att inte mista sitt försörjningsstöd (Panican & Ulmestig, 2011).

Sammanfattningsvis uppdagas att individen har en känsla av tvång gällande deltagande i arbetsmarknadsinsatser. Att avvika från en arbetsmarknadsinsats kan för individen innebära att denne går miste om försörjningsstöd, vilket är anledningen till att det kan ses som modernt arbetstvång. Vidare bidrar den otydliga lagstiftningen till att klienterna blir en missgynnad grupp. Dessutom är det socialarbetaren som besitter makt, då den själv kan avgöra hur tillmötesgående denne vill vara. I följande avsnitt presenteras faktorer som kan vara främjande för individen genom en arbetsmarknadsinsats.

3.3 Främjande faktorer

3.3.1 Samspel

Lundgren och von Schantz Lundgren (2011) undersökte hur coachning spelade roll i två arbetsmarknadspolitiska aktiveringsprojekt för att rehabilitera långtidssjukskrivna samt långtidsarbetslösa personer. I artikeln framkom att resultatet av coachningen är beroende av hur samspelet mellan coachen och individen fungerar. En förutsättning för goda resultat är en förtroendefull relation. Coachning bygger på ett antagande om att varje enskild individ kan

(15)

forma sitt eget öde. En funktion som en coach behöver är att förstå situationen men inte lösa, fixa eller göra den bättre.

Coachningens utgångspunkt är att lägga fokus på framtiden och det som är möjligt att utveckla. Tanken med detta är att deltagarna ska kunna öka kontrollen över sitt eget liv och sin situation. Lundgren och von Schantz Lundgren (2011) beskriver att något som uppdagades vara viktiga områden för deltagarna var relationen till nära och kära, att göra något som upplevs vara meningsfullt samt den egna fysiska och psykiska hälsan. Av deltagarna uppfattades coachningen som positiv, dock fanns en del begränsningar fortfarande kvar. En deltagare uttryckte att den hade gjort saker den aldrig trodde var möjligt. Samt fått många tips och råd som hjälper personen i vardagen men situationen var i princip oförändrad. För en del bidrog coachningen till insikter som i förlängningen påverkade deras livssituation. Resultatet visade även att coachningen bidrog till förbättrat självförtroende samt sociala kompetenser.

En deltagare som var med i projektet och deltog i gruppcoaching uttryckte att projektet har bidragit till att hen blivit mer social igen.

Resultatet visade att 56% upplevde att de mådde bättre efter att de deltagit i projektet. Det framgår att coachningen gav positiva effekter för många, men i majoriteten av fallen räckte inte coachningen för att individen skulle ha förutsättningar att förändra sitt liv. Drygt 80%

uppgav att de vad nöjda eller mycket nöjda med coachningen. Personer som anvisats från arbetsförmedlingen lyckades efter projektet i fyra fall av tio att erhålla en anställning (Lundgren & von Schantz Lundgren, 2011).

Sammantaget visade resultatet att coaching inte är en lösning på detta omfattande problem, att minska antalet långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna. Dock visade det sig vara av värde när det gäller att minska individers utanförskap samt förbättra deras förutsättningar i ett långsiktigt perspektiv. Författarna skriver att det finns ett samhällsvärde i att enskilda personer fungerar bättre socialt, mår bättre samt att de kan planera för en framtid utan arbetslöshet och sjukdom. Vidare beskriver Lundgren och von Schantz Lundgren (2011) att åtgärder som sätts in bör vara långsiktiga. De exemplifierar detta genom att beskriva att aktiveringsprojekt likt detta kan vara en del som ingår i ett mer omfattande åtgärdsprogram för den enskilde. Det beskrivs vara en förutsättning för att det senare i livet ska vara möjligt att försörja sig genom arbete. Författarna avslutar med att framföra att personer som befinner sig i svåra situationer, när det gäller socialt liv och hälsa samt inte förmår att stå till

arbetsmarknadens förfogande, blir lidande samt att det är samhällsekonomiskt kostsamt.

3.3.2 Meningsfullhet

I Höglunds (2020) avhandling studeras dagverksamheter som riktar in sig på att skapa en meningsfull sysselsättning för personer med funktionsnedsättning, alternativt en insats som är arbetsförberedande, eller arbetsrehabiliterande för personer som är arbetslösa eller sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Dessa dagverksamheter har sin utgångspunkt i lantgårdsmiljöer med djur. I avhandlingen beskriver författaren att arbetet känns meningsfullt för deltagarna.

Meningsfullheten i aktiviteterna kan påverkas av att denna har ett annat värde. Exempelvis att aktiviteten utförs för att den måste och inte enbart för att deltagaren vill utföra den. Höglund

(16)

(2020) beskriver att få möjlighet att ge omsorg till andra kan för deltagarna upplevas som socialt stödjande. Sociala villkor är centrala i utförandet av uppgifter för att deltagarna ska uppleva värde och meningsfullhet i det arbete de utför. Fortsättningsvis beskriver författaren att om deltagarna tvärt emot detta, upplever sociala krav att utföra arbetsuppgifter som är ensidiga och ostimulerande under en längre period kan förutsättningarna att uppleva meningsfullhet i arbetet utebli. I artikeln av Steigen m.fl. (2016) undersöker författarna litteratur för att presentera en översikt av grön omsorg i relation till människor som hamnat utanför arbetsmarknaden, skolan, som har problem relaterade till mental ohälsa och/eller drogrelaterade problem. Steigen m.fl. (2016) beskriver att struktur i vardagen bidrar till ökad meningsfullhet. Författarna redogör för att människor mår bra av att ha ett ställe att gå till samt att ha förväntningar att leva upp till i relation till närvaro och deltagande i olika uppgifter.

Steigen m.fl. (2016) menar att bryta isolering och skapa rutiner bidrar för många deltagare till en känsla av livsglädje. Insatserna som undersöks i avhandlingen av Höglund (2020) har även som mål att skapa rutiner och struktur i vardagen. Detta beskrivs som en betydelsefull

funktion. Det framhålls även att grön omsorg anses vara naturligt och “på riktigt”. De psykosociala målen på verksamheterna är att stärka individens självkänsla, självförtroende och känsla av meningsfullhet. Utöver detta framkommer det att verksamheterna har som mål att bryta isolering och destruktiva livsmönster, skapa en hälsofrämjande miljö, socialt

sammanhang samt meningsfulla aktiviteter (Höglund, 2020).

(17)

4. Teoretiskt perspektiv

Under denna rubrik redogör vi för vilka teoretiska utgångspunkter som används i analysen och tolkningen av den insamlade empirin i uppsatsen. Vi strävar efter att se vårt resultat utifrån ett styrkeinriktat perspektiv samt involvera bemötandets betydelse i analysen.

4.1 Styrkeinriktat perspektiv

Resultatet i denna studie analyseras utifrån ett styrkeinriktat perspektiv. Styrkeinriktade idéer har nära kopplingar till narrativa- och lösningsfokuserade idéer och härstammar från

socialpsykologiska och socialkonstruktivistiska teorier enligt Payne (2015). Teorin om styrkeinriktat arbete innebär ett fokus på att identifiera människors resurser och styrkor.

Huvudsakligen menar Payne (2015) att styrkeinriktad praktik bidrar med ett framåtriktat synsätt istället för att fokusera på problemlösning. Arbetet med klienterna bygger på att jobba med uppenbara problem utifrån deras styrkor. Detta anser Payne (2015) bidrar till att

klienterna kan få en positiv bild av framtiden. Vidare beskriver författaren att tyngd läggs vid att på ett icke fördömande sätt bygga på det positiva i en individs liv, även fokus på vad individen åstadkommit beskrivs som viktigt. Praktiken bygger på att inte koncentrera arbetet på brister i individens beteende eller relationer, istället lyfts fördelar fram. Detta för att minska betoningen på det som fungerar mindre bra i en individs liv. Payne (2015)

exemplifierar detta genom att beskriva att en person med funktionsvariation inte vill fokusera på problem som funktionsvariationen innebär. Istället vill denna person hitta sätt för att forma sitt liv till en positiv upplevelse. Styrkeinriktad praktik har ett starkt fokus på att involvera och engagera brukaren i utforskandet av deras verklighet. Samt att brukaren ska vara delaktig i beslut och utformning av olika interventioner. Brukarens upplevelse av detta arbetssätt kan enligt Payne (2015) vara att ständigt fokus på positiva aspekter är orealistiskt. Upplevelsen kan vara att socialarbetaren inte erkänner oron över effekter som olika typer av problematik kan medföra i brukarens liv. En del brukare vill ha möjlighet att utforska och arbeta med sin problematik alternativt skapa mening i tidigare livserfarenheter eller familjebakgrund. Payne (2015) svarar för att det då är viktigt att försäkra sig om brukarens samtycke till det arbetssätt socialarbetaren vill använda sig av. Det är även viktigt att få brukarens godkännande och acceptans gällande det angreppssätt man arbetar utifrån. Om socialarbetaren får brukarens godkännande och acceptans gällande att använda detta arbetssätt finns fyra huvudsakliga principer som ligger till grund för arbetet. Payne (2015) redogör att dessa principer är följande:

”Varje individ, familj, grupp och kollektiv besitter olika styrkor.

Problem kan vara negativa, men utgör också en möjlighet för utveckling.

Utgå från att man inte vet gränserna för människors förmåga att utvecklas; ta därför deras ambitioner och önskemål på allvar.

Människor är bäst betjänta av samarbete och delaktighet.” (Payne 2015, s 317).

4.2 Bemötande

Resultatet i denna studie analyseras även utifrån det teoretiska begreppet bemötande.

(18)

Bemötande är ett omtalat begrepp inom omsorg, socialt arbete, och vård. Begreppet har sedan 1723 funnits i Sverige. Då med betydelsen “gå i svaromål”, ordets innebörd handlade om att bemöta åsikter. Idag är ordets innebörd “uppträda mot någon” (Blennberger, 2013). Det finns olika sammanhang för bemötande. En grundläggande uppdelning kan göras genom att skilja på bemötande i privatlivet och bemötande i arbetslivet. Blennberger (2013) menar att man inom arbetslivet kan se på bemötande utifrån att det finns en grundinställning. Bemötandet bestäms av den grundinställning som den professionella har till andra. Exempelvis genom vår inställning till humanitet inför andra personer. Vi kan även påverkas av solidaritet, där vi eventuellt känner eller inser samhörigheten med andra personer på något sätt. Ytterligare en faktor som påverkar bemötandet är vår sociala responsivitet. Det handlar om förmågan att ge adekvat gensvar mot hur personen vi möter, exempelvis en klient eller deltagare, förhåller sig till vår yrkesroll. Författaren exemplifierar detta genom att beskriva att det är enkelt att vara respektfull och vänlig om vi möts av samma egenskaper från personen i huvudrollen, dvs.

deltagaren eller klienten. Om vi istället möts av en person som är osäker, rädd eller vädjande påverkar det den sociala responsiviteten. I detta läge prövas bemötandets kvalitet, med andra ord hur vår förmåga att på ett professionellt sätt kunna ge tilltalande respons. Viktiga

komponenter som Blennberger (2013) redogör för är bland annat respekt, alltså artighet och hänsyn. För att kunna visa respekt gentemot en annan person behövs en grundläggande

empatisk uppmärksamhet och lyhördhet inför personens situation. Även uttryck som saklighet och tydlighet anses vara relevanta inom bemötande. Dessa uttryck är extra viktiga när det gäller individens rättigheter. Det är då viktigt att vara tydlig i vilka juridiska rättigheter som individen har och vad som inte omfattas. Något annat som framkommer vara viktigt i bemötandet är att visa empati och medkänsla. Bemötandet bör också präglas av vänlighet, generositet, stöd och uppmuntran.

(19)

5. Metod och material

I detta kapitel redogör vi för de metoder som använts samt de etiska övervägandena som beaktats under arbetets gång. För att uppnå syftet och besvara frågeställningarna använde vi kvalitativ metod i form av intervjuer. Vi intervjuade socialarbetare som kommer i kontakt med personer som har en arbetsmarknadsinsats. Den insamlade empirin analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.

5.1 Kvalitativ metod

I vår studie har vi utgått från en kvalitativ metod i form av intervjuer. En kvalitativ metod innebär att insamlingen av underlag sker genom exempelvis intervjuer som sedan tolkas.

Ahrne och Svensson (2015) skriver att kvalitativ metod kan bidra till djupare förståelse för ett fenomen. Vidare menar Ahrne och Svensson (2015) att intervjuer kan vara att föredra för de författare som vill undersöka upplevelser från personer i arbetslivet.

Då vi ville undersöka socialarbetares uppfattning av arbetsmarknadsinsatser föll valet på kvalitativ metod i form av intervjuer naturligt.

5.2 Urval

I denna studei har vi valt att utgå från ett strategiskt urval. Öberg (2015) menar att ett strategiskt urval innebär att man väljer respondenter som kan ge omfattande information.

Exempelvis personer som har erfarenhet av det valda området. Målet med ett strategiskt urval är att få ett informationsrikt material trots få deltagare (Öberg, 2015). Eriksson Zetterquist och Ahrne (2015) skriver att det är forskningsfrågan som är helt avgörande för vem som blir relevant för intervju i studien. När den aktuella yrkesgruppen fastställts, i vårt fall

socialarbetare, blir nästa steg att bestämma vilka socialarbetare som bäst kan svara på studiens syfte och frågeställning. I vår studie valdes yrkesverksamma socialarbetare som på något sätt kommer i kontakt med personer som har en pågående arbetsmarknadsinsats. Deltagarna har antingen titeln arbetsmarknadshandläggare eller arbetsmarknadskonsulent. Vi valde dessa då vi hade en föreställning om att de kunde framföra en övergripande bild av området.

5.3 Datainsamling

Insamlingen av vår kvalitativa data hade utgångspunkt i Kvale och Brinkmanns (2014) halvstrukturerad livsvärldsintervju. Den halvstrukturerade intervjun bygger på en intervjuguide som fokuserar på teman och kan innehålla förslag till frågor. En

halvstrukturerad intervju kan varken liknas vid ett öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär. Vidare beskriver författarna Kvale och Brinkman (2014) att denna intervjuform söker efter teman för att förstå den levda vardagsvärlden ur respondentens perspektiv. Denna intervjutyp riktar fokus på det valda ämnet genom öppna frågor. Det är sedan upp till respondenten att ta upp dimensioner som denne anser vara viktiga. Förenklat kan man beskriva detta som att intervjuaren leder respondenten till olika teman, dock inte till bestämda åsikter om dessa (Kvale & Brinkman, 2014). Likt författarnas resonemang var vi ute efter att förstå den levda vardagsvärlden ur respondentens eget perspektiv. Detta var grunden till att vi valde att utgå från denna kvalitativa forskningsintervju. Under

(20)

intervjutillfället användes en intervjuguide (se bilaga 1) där intervjufrågor var förberedda.

Skälet till att vi valde att förbereda frågor var att vi ville minska risken att missa någon fråga.

De förberedda frågorna möjliggjorde för intervjuaren att fokusera på de förutbestämda teman som fanns och samtidigt kunna öppna upp för andra dimensioner utan att tappa tråden.

Innan intervjuerna genomfördes informerades respondenterna om syftet med studien. De informerades även om att deltagandet i studien är frivilligt samt att personuppgifterna som kommer oss till del, i detta fall i form av en ljudinspelning, förvaras på ett säkert sätt. Då vi just nu befinner oss i en pandemi valde vi att hålla samtliga intervjuer på Zoom som är en plattform för videosamtal. Samtliga intervjuer spelades in via zoom på en lösenordskyddad dator efter samtycke från respondenterna. Eriksson Zetterqvist och Ahrne (2015) resonerar för att det är viktigt att diskutera hur en internetunderstödd intervju påverkar intervjusituationen.

Vi tyckte att det var svårt att läsa av kroppsspråk, samt att det blev svårt att inflika med tankar när respondenten talade då det uppstår hack i ljudet. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att en intervju är en levande social interaktion där just kroppsspråk beskrivs som en av de

upplevelser som är tillgängliga för de som deltar i en intervju. Detta faller till viss del bort i en digital intervju.

Platsen som intervjupersonerna befann sig på varierade. Tre respondenter befann sig på sin arbetsplats, två respondenter befann sig i sina hem. Under alla intervjuer närvarade studiens två författare varav en av dem ansvarade för genomförandet av intervjun. Den andra

författaren var mer passiv, detta för att det inte skulle upplevas rörigt för respondenten. Den av oss som ej aktivt ställde intervjufrågorna fokuserade istället på att komma med relevanta följdfrågor. Intervjuerna varade mellan 41 minuter och 55 minuter. Efter intervjuerna transkriberades den insamlade empirin.

5.4 Dataanalys

Vi har använt oss av kvalitativ innehållsanalys för att analysera våra intervjuer. Lundman och Hällgren Graneheim (2017) beskriver att kvalitativ innehållsanalys är applicerbar på olika slags texter samt användbar inom olika forskningsområden. Författarna skriver att det finns tre olika angreppssätt för att analysera den transkriberade intervjun. Dessa angreppssätt är induktiv-, deduktiv- och abduktiv ansats (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Vi har valt att använda oss av abduktiv ansats, vilket författarna beskriver som en ansats som rör sig mellan induktiv och deduktiv, det vill säga mellan konkreta beskrivningar och teoretisk förståelse. Detta menar författarna ska möjliggöra en djupare förståelse för det som framkommer i den text som analyseras (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017).

Analysprocessen inleds med att läsa igenom den text som ska analyseras, för att ta ut det som kallas för meningsbärande enheter. Detta är stycken från den transkriberade texten som anses vara viktiga. När meningsenheterna valts ut ska de kondenseras. Det är en process där texten som valts ut görs kortare för att enklare kunna hantera den. Det är viktigt att de centrala innehållet kvarstår och att enbart det oväsentliga tas bort. Efter detta steg ska texten

abstraheras, vilket menas att texten ska kodas och på så sätt få en högre logisk nivå. Kod kan

(21)

beskrivas som en etikett på en meningsenhet. Etiketten (koden) ska beskriva vad den kondenserade meningsenheten innehåller och vara passande för studiens syfte (Lundman &

Hällgen Graneheim, 2017). Till exempel identifierade vi koden framgångsfaktorer i de svar från respondenterna som handlade om just det. Genom att koda får också forskaren tillfälle att reflektera över sin data. När kodningen är klar ska dessa sedan kategoriseras. En kategori innehåller flera koder som forskaren anser hör samman. Viktigt att tänka på är att ingen data får hamna mellan två kategorier. Kategorierna ska utformas så att all kod ska vara med under någon kategori. När kategoriseringen är klar ska dessa tematiseras. Det innebär att man ger varje kategorisering en rubrik som speglar vad de kondenserade meningsenheterna innehåller.

Ett tema ska svara på frågan ‘’Vad handlar det här om?’’ (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017).

Analysprocessen i denna studie har gått till likt Lundmans och Hällgren Graneheims (2017) beskrivning av processen. Till en början identifierade vi viktiga stycken ur den transkriberade texten för att sedan kunna hantera texten på ett enklare sätt. Därefter kodades

materialet. Rutiner, samarbete med socialtjänsten, samarbete med arbetsförmedlingen, lösningsfokus och tid är några exempel på koder vi tog fram. Utifrån dessa koder

kategoriserade vi sedan materialet. I denna process upplevde vi svårigheter i att uttrycka kategorier som vi ansåg fångade alla koder och dess innebörd. Efter en tids arbete kom vi fram till bland annat kategorierna; bemötande, socialt sammanhang, delaktighet,

lösningsfokus, otydlighet i lagen och bristande samverkan. Slutligen tematiserade vi dessa kategorier under fyra teman; 'Främjande faktorer i arbetet med individen enligt

socialarbetare’, ’Hindrande faktorer i arbetet enligt socialarbetare’, ’Metoder och teorier i arbetet’ samt ’Socialarbetarens tankar om vad arbetsmarknadsinsatsen tillför individen’.

5.5 Datas kvalitet

Hällgren Graneheim och Lundman (2017) skriver om delaktighet och överförbarhet som faktorer som ökar tillförlitligheten för studien. Författarna beskriver delaktighet som att intervjuaren är med och formar svaren, eftersom vi exempelvis ställer följdfrågor som är riktade åt ett synsätt. Författarna menar att vår delaktighet innebär att resultatet inte kan ses som oberoende, men att det är intervjupersonens röst som redovisas. Överförbarhet skriver Hällgren Graneheim och Lundman (2017) handlar om hur väl studiens resultat går att överföra till andra situationer. Överförbarheten menar författarna går att bedöma genom att noggrant beskriva urval, deltagare, datainsamling, analys och omständigheterna.

Hällgren Graneheim och Lundman (2003) menar att forskarens transparens och reflektion påverkar forskningens tillförlitlighet. Författaren skriver att ju mer reflekterande och transparent forskaren är desto mer trovärdig blir forskningen. Transparens beskrivs som en avgörande faktor när det gäller forskningens kvalitet. Enligt Hällgren Graneheim och Lundman (2003) kan de metoder som används forma resultatet. Detta innebär att det är av vikt att forskaren uttryckligen beskriver vilka metoder som använts samt öppet reflekterar över hur resultatet kan ha påverkats av metoderna. Transparens tillåter läsaren att själv bedöma om den litar på metoderna. För att stärka tillförlitligheten har vi genomgående i

(22)

uppsatsen ämnat att vara transparenta med genomförandet samt val av metoder. Vi har även reflekterat över hur detta kan ha påverkat resultatet.

I och med att studien endast omfattar fem intervjuer var vi medvetna om att resultatet endast är överförbart till viss del. Vi var även medvetna om att valet av att genomföra intervjuerna digitalt kunde bidra till mindre avslappnade samtal och därmed eventuellt påverka

informationsinhämtningen, vilket i sin tur skulle kunna påverka resultatet. Med den rådande covid-19 pandemin i åtanke beslutade vi att följa de rådande restriktionerna om att begränsa sina kontakter, därav genomförde vi intervjuerna digitalt. Slutligen har vi genom processens gång kritisk granskat alla delar samt haft ett transparent förhållningssätt när det gäller hur vi gått tillväga. Detta för att stärka den insamlade empirins tillförlitlighet.

5.6 Etiska överväganden

Försökspersoner eller informanter ska i största möjliga utsträckning skyddas från skador eller kränkningar i samband med att de medverkar i forskning. Detta kallas för individskyddskravet (Vetenskapsrådet, 2017).

Det finns fyra etiska huvudkrav när det gäller forskning. Dessa är samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet, nyttjandekravet och informationskravet. Samtyckeskravet innebär att forskaren ska inhämta samtycke från respondenten. Konfidentialitetskravet syftar till att behandla personuppgifter på ett sätt så att ingen obehörig kan ta del av dem. Nyttjandekravet handlar om att uppgifterna som samlats in endast används i forskningssyfte.

Informationskravet innebär att forskaren ska delge respondenten information om studien samt vilka villkor som gäller för respondenten. Exempelvis genom att berätta att medverkan är frivillig och att respondenten kan avbryta sin medverkan (Vetenskapsrådet, 2002).

I studien beaktade vi dessa etiska krav. För att ta hänsyn till informationskravet skickades ett informationsbrev (se bilaga 2) ut innan varje intervju. I informationsbrevet informerades respondenterna om studiens syfte, hantering av personuppgifter, att medverkan är frivillig, att den insamlade informationen endast används i denna C-uppsats samt att det inspelade

materialet förstörs då uppsatsen godkänts. Informationsbrevet innehöll även kontaktuppgifter till författarna, handledaren för uppsatsen samt dataskyddsombudet på Karlstads universitet. I samband med intervjutillfället beaktade vi samtyckeskravet genom att vi delgav

respondenterna informationen igen för att sedan inhämta ett muntligt samtycke. Vidare tog vi hänsyn till nyttjandekravet samt konfidentialitetskravet i och med att endast använda den insamlade empirin till denna uppsats samt förvara den på ett säkert sätt. Respondenternas namn, arbetsplats samt den kommun de arbetar i är avidentifierat i uppsatsen.

Vetenskapsrådet (2017) skriver att kännedom om relevanta lagar är av vikt för att forskare ska kunna bedriva sin forskning med god forskningssed. Vi har därför tagit hänsyn till GDPR, lagen (SFS 2018:218) om dataskyddsförordningen.

(23)

6. Resultat och analys

I detta kapitel redovisas resultatet samt analysen av den insamlade empirin. Vi har tematiserat den insamlade empirin från intervjuerna i olika teman. Varje tema avslutas med en analys.

Intervjupersonerna benämns i detta kapitel som respondent ett, två, tre, fyra och fem. Samtliga intervjupersoner arbetar med arbetsmarknadsinsatser. De fem personer som intervjuats arbetar i två olika kommuner, en mindre kommun och en större kommun.

6.1 Främjande faktorer i arbetet med individen enligt socialarbetare

6.1.1 Gott bemötande

Resultatet visar att ett gott bemötande är en viktig aspekt inom en arbetsmarknadsinsats.

Respondent fyra påpekar att det handlar om fingertoppskänsla när det gäller bemötande. Hen berättar att det är viktigt att vara lyhörd samt inte gå in och styra för mycket i processen kring en arbetsträning. Samma respondent redogör för att det är viktigt att våga vara personlig med individen. Detta för att lätta på olika typer av spärrar som kan finnas hos brukaren. För att stötta individen i att ta sig förbi dessa spärrar är bemötandet och hur man pratar med individen betydelsefullt. Respondent fyra menar att ett gott bemötandet och hur man vänder sig till individen kan spela roll när det gäller hur lång tid det tar att se resultat:

Jag tänker att våga vara lite personlig med individen. För att lätta på den här känslan, jag upplever ändå att många av klienterna som kommer till oss, som vi kallar deltagare, har någon spärr. De tänker att det här vill de att jag ska säga. Och den behöver man komma förbi. Det kanske är hur man då pratar och hur man vänder sig till individen som gör att det kanske går snabbare ibland. (Respondent fyra)

Av intervjun med respondent ett framkommer att tydlighet gentemot brukaren är viktigt trots att detta exempelvis kan innebära obekväma frågor. Respondenten menar att det är

nödvändigt att vara tydlig och rak emellanåt, naturligtvis med värme då hen vill brukarens bästa. Respondent fyra tror att tydlighet kan bidra till att brukaren får någon att lita på samt någon som är ärlig och bryr sig om brukaren. Att brukaren får en erfarenhet i hur det är att lita på andra människor kan vara av stor betydelse. Respondenten berättar att detta är viktigt i det fortsatta livet överlag:

Alltså i början är det jätteviktigt att vara så tydligt som möjligt. Det ska inte vara några hinder som ligger i vägen för individen. Frågor som vilken buss tar jag, vart kliver jag, vem kommer möta upp mig och hela den biten ska vara besvarade. All kontaktinfo och sådana saker, att det finns på papper. Den överenskommelsen vi skriver i, det gör vi ju inte bara för våran skull utan det är ju även för deltagarnas skull, att alla frågetecken ska vara utsuddade. De ska känna sig trygga när de går dit första dagen. Sen kanske inte alla gör det men det är just den här tydligheten som är viktig i början, tror jag. (Respondent ett)

Figur

Updating...

Relaterade ämnen :