Kandidatuppsats
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp
Jag förstår inte vad ni menar
Kommunikation i omvårdnad vid demenssjukdom
Omvårdnad - Vetenskapligt arbete 15 hp
Halmstad 2020-11-06
Jag förstår inte vad ni menar
Kommunikation i omvårdnad vid demenssjukdom
Författare: Sofia Edvinsson
Helena Hänninen
Ämne Vetenskapligt arbete
Högskolepoäng 15hp
Stadochdatum Halmstad 2020-11-06
Sammanfattning
Bakgrund: Kommunikationen är en stor och viktig del i omvårdnaden av individer med demenssjukdom. Demenssjukdomen påverkar individens kommunikativa förmåga samt hjärnans förmåga att processa information. Syfte: Syftet var att belysa faktorer som främjar kommunikationen i omvårdnaden med individer som är
diagnostiserade med demenssjukdom. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie. Studiens ansats var induktiv. Resultatet baserades på nio
vetenskapliga artiklar. Resultat: I resultatet framkom fyra huvudkategorier: Kunskap och förståelse för individen, Personcentrerad vård, Prioriteringar och tid samt Kommunikativa hjälpmedel. En underkategori till Kommunikativa hjälpmedel skapades också: Musik som hjälpmedel. I resultatet framkom flertalet
kommunikationsstrategier som ansågs främja kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom, däribland musik, kunskap och språklig anpassning. Konklusion:
Faktorer såsom anpassat språk, musik och god kunskap om individen lyftes främja kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom samt att flertalet av faktorerna går hand i hand. Det uppmärksammades att vårdpersonal måste bli bättre på att implementera faktorerna i demensvården samtidigt som mer utbildning för vårdpersonal behövs kring ämnet.
Titel Jag förstår inte vad ni menar: Kommunikation i omvårdnad vid demenssjukdom
Författare Sofia Edvinsson och Helena Hänninen
Sektion Akademin för Hälsa och Välfärd
Handledare Elenita Forsberg, Universitetslektor i omvårdnad, Med. Dr.
Examinator Kristina Ziegert, Professor i omvårdnad, Med. Dr.
Tid Höstterminen 2020
Sidantal 20
Nyckelord Demenssjukdom, icke-verbal kommunikation, omvårdnad och verbal kommunikation.
Title I don´t understand what you mean: Communication in nursing with dementia.
Author Sofia Edvinsson and Helena Hänninen
Department School of health and welfare
Supervisor Elenita Forsberg, Senior Lecturer in nursing, PhD.
Examiner Kristina Ziegert, Professor in nursing, PhD.
Period Autumn 2020
Pages 20
Keywords Dementia, nonverbal communication, nursing and verbal communication
Abstract
Background: Communication is an important part in caring for people with dementia. Dementia affects the individual’s communications skills and the brain’s ability to process information. Aim: The aim of this study was to illustrate factors that facilitates communication in the daily care for people diagnosed with dementia.
Method: This study was conducted as a literature review with inductive approach.
The result was based on nine scientific articles. Result: The result emerged in four main categories; Knowledge and understanding of the person, Person-centered care, Priorities and time and Communicative aids. Another category, associated to
Communicative aids was formed, Music as an aid. The result reveled several communications strategies that were considered to promote communication in the daily care for people living with dementia such as music, knowledge and language adaption. Conclusion: Adapted language, music and good knowledge of the person are factors that facilitates communication in the daily care in people living with dementia and most of the factors goes hand in hand. The study drew attention to the fact that nursing staff needs to improve their skills regarding implanting the factors in dementia care. At the same time, more training is needed for the nursing staff on this subject.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Bakgrund ... 1
Kommunikation som begrepp ... 1
Demenssjukdom som samlingsnamn ... 2
Primärdegenerativa demenssjukdomar ... 2
Sekundära demenssjukdomar ... 3
Omvårdnad ... 3
Kommunikation vid demenssjukdom ... 4
Problemformulering ... 4
Syfte ... 5
Metod ... 5
Design ... 5
Datainsamling ... 5
Inklusionskriterier- och exklusionskriterier ... 6
Artikelsökning i CINAHL ... 6
Artikelsökning i PubMed ... 6
Artikelsökning i PsycInfo ... 7
Manuell sökning ... 7
Databearbetning ... 7
Forskningsetiska övervägande ... 8
Resultat ... 9
Kunskap och förståelse för individen ... 9
Personcentrerad vård ... 10
Prioriteringar och tid ... 12
Kommunikativa hjälpmedel ... 12
Musik som hjälpmedel ... 13
Diskussion ... 14
Metoddiskussion ... 14
Resultatdiskussion ... 16
Konklusion och implikation ... 19
Referenser Bilagor
Bilaga A: Sökordsöversikt Bilaga B: Sökhistorik Bilaga C: Artikelöversikt
Inledning
I världen finns det idag cirka 50 miljoner människor som har blivit diagnostiserade med någon form av demenssjukdom (World Health Organization [WHO], 2020).
Denna siffra förväntas öka till det dubbla var tjugonde år (Söderman et al., 2018).
Varje år tillkommer ungefär tio miljoner nya fall världen över. Av de som globalt diagnostiseras med demens är det 60–70 procent som får diagnosen Alzheimers (WHO, 2020). I Sverige har 130 000 – 150 000 individer någon typ av
demenssjukdom. Fortsättningsvis uppskattas 20 000 – 25 000 individer insjukna varje år och antalet förväntas öka kraftigt (Socialstyrelsen, 2018).
I dagens hälso- och sjukvård finns inte kunskaper att bota demenssjukdomar
(Nazarko, 2015), utan vårdens syfte är att underlätta vardagen samt bidra till en god livskvalitet för de individer som lever med en demenssjukdom. Socialstyrelsen (2017) skriver att av tio individer med en demensdiagnos uppvisar nio stycken
beteendemässiga eller psykiska symtom under sjukdomsförloppet. Allt för ofta bidrar dessa symtom till att anhöriga och vårdpersonal upplever svårigheter att bemöta individen som lever med demenssjukdom. Ett personcentrerat förhållningssätt är av yttersta vikt i kontakten med en individ med demenssjukdom (Socialstyrelsen, 2017).
Genom aktivt lyssnande och delaktighet i den vardagliga kommunikationen kan sjuksköterskan bättre utläsa patientens tankar och behov vilket kan resultera i mer hälsofrämjande omvårdnad (Sheldon et al., 2006). Utöver det verbala innebär även kommunikation att kunna läsa av och tolka uttryck i en individs kroppsspråk. Vid kommunikation mellan vårdgivare och individer med demensdiagnos är en god medvetenhet om demenssjukdomens påverkan att föredra (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2007; Stein-Parbury et al., 2012). Hjärnskador av den här typen ställer krav på kommunikationen samt sjuksköterskans förmåga att tillämpa speciellt anpassade kommunikativa strategier sett till individens tillstånd (SBU, 2007). Genom att undersöka och beskriva faktorer som främjar den här typen av kommunikation är möjligheterna större att ge patienterna adekvat vård.
Bakgrund
Kommunikation som begrepp
I Machiels et al. (2017) beskrivs kommunikation som en interaktion mellan två eller flera parter. Svenska Akademiens ordlista (2015) beskriver ordet kommunikation som förbindelse; samfärdsel samt samtal; överföring av information. Erneby (2008) skriver att begreppet kommunikations ursprung återfinns i latinets communica´tio som översätts till ömsesidigt utbyte.
Det kan vara utmanande att kommunicera med individer som har demens relaterat till kognitiva försämringar och nedgång i verbala kommunikationsförmågor (Machiels et al., 2017). Kommunikationssvårigheter med individer som har en demenssjukdom
kan bidra till ökad stress hos vårdgivare och även hos anhöriga enligt Vries (2013).
Kommunikation består av verbal- samt icke-verbal kommunikation (Machiels et al., 2017). Downs och Collins (2015) beskriver hur verbal och icke-verbal
kommunikation skiljs åt. Ansiktsuttryck, ögonkontakt, kroppsspråk och gester är icke verbal kommunikation som människor använder sig av för att underlätta
kommunikationen med varandra. Likväl är det viktigt för individen att höra den som kommunikationen förs med. Det tonläge en individ pratar i berättar mycket om vilket känslomässigt tillstånd individen befinner sig i (Downs & Collins, 2015). Hos
individer med demens påverkas den sändande såväl som mottagande aspekten av kommunikationen. Kommunikationssvårigheter varierar mellan individer med demens. Kommunikationssvårigheterna återspeglas dock ofta i individens val av ord och meningsbyggnad, svårigheter att förstå verbal information samt komma ihåg det som nyligen sagts. Ofta kan individer med demens fortfarande förstå enklare
meningar och icke-verbal kommunikation (Machiels et al., 2017). I Vries (2013) jämförs kommunikationen hos individer som har en demenssjukdom med sofistikerad konst. Med sofistikerad konst menar Vries (2013) att en hög nivå av kompetens hos vårdgivare behövs för att uppnå effektiv kommunikation.
Demenssjukdom som samlingsnamn
Demens är ett paraplybegrepp för olika hjärnsjukdomar med symtom såsom förlust av korttidsminne, bedömning och resonemang samt personlighetsförändringar (Sendecki, 2013). Ordet demens kommer från latinets “de mens” som översätts till svenskans
“utan själ” (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2006). För att skatta en individs kognitiva funktioner kan Mini Mental State Examination (MMSE) användas. Genom MMSE kan en demenssjukdom hos en individ identifieras. MMSE är ett test med en poängskala mellan 0-30, där ett lågt värde symboliserar sämre kognitiva funktioner, det vill säga, en svårare demenssjukdom (Marioni et al., 2011).
Sendecki (2013) konstaterar att vid demens påverkas hjärnans funktion genom att individen förlorar förmågan att fungera i vardagliga aktiviteter samtidigt som behovet av inkludering bevaras samt att ses som en individ. Demens brukar ses som ett progressivt tillstånd (Sendecki, 2013) och det finns olika typer av
demenssjukdomar. Ofta är demenssjukdomarna svåra att tydligt särskilja då de yttrar sig olika från individ till individ. Demenssjukdomarna delas in i två huvudgrupper, primärdegenerativa och sekundära (SBU, 2007). Risken för demens ökar med det dubbla vart femte år efter 65-års ålder. Fler kvinnor än män uppskattas bli
diagnostiserade med demens (Sendecki, 2013). Demens kan beskrivas som en resa, kantad av osäkerhet och brist på kontroll. På resan måste vårdgivare följsamt följa patienten och aktivt jobba för att finna vägen framåt (Golden et al., 2012).
Primärdegenerativa demenssjukdomar
Vid primärdegenerativa demenssjukdomar bryts nervceller i hjärnan ner utan en känd egentlig orsak (SBU, 2007). En primärdegenerativ demenssjukdom är
Alzheimers sjukdom vilken är den vanligaste typen av demenssjukdom (SBU, 2007;
Sendecki, 2013). Begreppet alzheimer är ett samlingsnamn för flera liknande sjukdomar och Alzheimers sjukdom utgör ca 60% av alla demensfall. Alzheimers sjukdom yttrar sig genom bland annat minnessvårigheter, avtrubbat känsloliv och svårigheter med tidsbegrepp. En annan vanligt förekommande primärdegenerativ demenssjukdom är frontotemporal demens. Frontotemporal demens uppdagas vanligtvis före 65 års ålder och leder till att nervcellerna i frontal- och
temporalloberna bryts ned (SBU, 2007). Nedbrytningen påverkar individens beteende och beteendeförändringar är mycket vanligt förekommande. Bang et al. (2015) poängterar även att individen själv oftast har liten eller ingen självinsikt i sitt beteende.
Sekundära demenssjukdomar
Sekundära demenssjukdomar utlöses av en känd orsak. En sådan orsak är störning av blodflödet som följaktligen orsakar celldöd i hjärnan. Celldöd i hjärnan sker vid vaskulär demens. Vaskulär demens skiljer sig från exempelvis den
primärdegenerativa demenssjukdomen Alzheimers då den vaskulära demensen yttrar sig genom bland annat psykisk långsamhet, nedsatt initiativförmåga och
personlighetsförändringar (SBU, 2007). Av de som diagnostiseras med demens får 15% diagnosen vaskulär demens och den räknas som en av de vanligaste
demensformerna efter Alzheimers sjukdom (O´Brien & Thomas, 2015).
Omvårdnad
Svenska akademins ordlista (2015) preciserar att bli omvårdad som att bli ägnad vård och omtanke, att bli omskött (Svenska akademins ordlista, 2015). Vård ska finnas tillgänglig på lika villkor för alla individer och ska värna om alla människors lika värde och enskilda värdighet (SFS 2014:821). En vårdtagares uppfattning och upplevelser är grunden för omvårdnad samtidigt som vårdgivaren ska vara genuint engagerad (Ingeberg et al., 2012). Fortsättningsvis ska vården främja god kontakt mellan vårdtagare och vårdgivare samt tillgodose vårdtagarens behov av att känna en säkerhet och trygghet i vården (SFS 2017:30). Genom att tillhandahålla omvårdnad på ett sådant vis att vårdtagaren bibehåller eller förbättrar sitt hälsotillstånd upplever även vårdgivaren välbefinnande (Ingeberg et al., 2012). Holopainen et al. (2017) lyfter fram vikten av att skapa balans mellan närhet och avstånd till patienten vilket grundar sig i att sjuksköterskan har förståelse för sin professionella position i ett visst sammanhang. Vidare lyfter Holopainen et al. (2017) fram vikten av ett omtänksamt möte mellan sjuksköterska och patient samt vikten för patienten att kunna lita på sjuksköterskan. Ett förtroende skapas då sjuksköterskan ser individen bakom patienten och placerar individen i centrum med avsikt att inge lugn och bekräftelse (Holopainen et al., 2017). Omvårdnaden ska ske på personnivå och individen ska ses i ett enhetsperspektiv. Med enhetsperspektiv menas att hänsyn måste tas till hela
individen med kropp, själ och ande samt att var individ är unik. Omvårdnad ska även ske på en vetenskaplig grund, det vill säga evidensbaserat. Evidensbaserad
omvårdnad strävar efter att ge den bästa omvårdnaden sett till vetenskaplig kunskap,
beprövad erfarenhet och kunskap om den enskilde individen (Forsberg, 2016). Målet för vårdgivaren bör vara att uppmuntra och främja vårdtagarens potential oavsett livssituation (Ingeberg et al., 2012). Omvårdnadsmiljön ska främja de mänskliga rättigheterna samt ta hänsyn till var individs värderingar, sedvänjor och
trosuppfattningar. Vården ska fortsättningsvis även ge individen den information som krävs för att individen i fråga ska kunna ge informerat samtycke till omvårdnad (ICN, 2012).
Kommunikation vid demenssjukdom
Varje individ är unik och upplever demenssjukdomen på olika sätt. Graden på
demenssjukdomen och demenssjukdomens faser varierar även mellan personer och är ytterst individuell. När demensen fortskrider kan individer med demens uppleva att världen inte längre känns förståelig. Hjärnan kan inte processa information som tidigare vilket kan leda till känslor av ensamhet och förtvivlan hos individen med demenssjukdom (Nazarko, 2015). Ofta tar också kommunikationen längre tid
(Sendecki, 2013) vilket gör att vårdgivarna upplevs ge kommunikationen låg prioritet relaterat till hög arbetsbelastning (Machiels et al., 2017). Demensen påverkar även förmågan att förstå verbala och skrivna instruktioner, de mottagliga förmågorna påverkas. Vidare kan även förmågan att uttrycka tankar påverkas och individer med demens kan uppleva det svårt att finna de rätta orden. I en mer framskriden fas av demenssjukdomen kan individen utveckla egna ord för tidigare kända föremål.
Sådana ord kan likna de ursprungliga orden eller vara helt olika. Förmågan att skapa meningar och uttrycka sig via flera ord samtidigt påverkas också av
demenssjukdomen. Att börja använda och uttrycka sig via svordomar är inte helt ovanligt. I en långt framskriden demenssjukdom har individen inte längre förmåga att uttrycka sig verbalt utan använder då den icke-verbala kommunikationen.
Demenssjukdom påverkar även minnet hos individer. Även detta sker individuellt under demensens faser och utvecklas med sjukdomen. Livet kan ses som ett bibliotek med en bok för varje levnadsår. Demensen kan göra att böcker för flera år eller årtionden förvinner och individen kan uppfatta sig själv som individen gjorde i ett tidigare skede av livet (Nazarko, 2015).
Problemformulering
Livslängden bland världens befolkning ökar och fler förväntas insjukna i sjukdomen demens till följd av hög ålder. Sjuksköterskan saknar ofta tillräcklig kunskap för att skapa effektiv kommunikation med vårdtagare. Kommunikationssvårigheter
försämrar kvalitén på omvårdnaden och ineffektiv kommunikation har visat sig öka stressnivåer hos vårdgivare. I studien granskas befintligt forskningsområde för att finna faktorer som främjar kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom.
Syfte
Syftet var att belysa faktorer som främjar kommunikationen i omvårdnaden med individer som är diagnostiserade med demenssjukdom.
Metod Design
Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie med syfte att bearbeta aktuell forskning i ämnet kommunikation i omvårdnaden med demenssjukdom.
Ansatsen i denna litteraturstudie var induktiv vilket beskrivs enligt Forsberg och Wengström (2015).
Datainsamling
De databaser som har använts till grund för att söka vetenskapliga artiklar har varit Public Medline (PubMed), Cumulative Index of Nursing and Allied Health
(CINAHL) samt American Psychological Association PsycINFO (PsycINFO). De utvalda databaserna är inriktade på medicin och omvårdnad vilket gör att de är relevanta till det valda syftet vilket Forsberg och Wengström (2015) beskriver.
Sökord som användes redovisas i Bilaga A, Tabell 1. Trunkering användes för att täcka in olika varianter av ett ord. Den booleska operatorn OR uteslöts medan operatorerna NOT och AND användes för att begränsa sökningarna samt ge ett smalare resultat av artiklar enligt Forsberg och Wengström (2015). För ytterligare begränsningar användes limits, som redovisas i Bilaga B, Tabell 2. Sökningarna utgick från ämnesordlistorna i respektive databas. CINAHL benämner sin ämnesordlista som CINAHL Subject headings, PubMed benämner sin som
Medical Subject Headings (MeSH-termer) och PsycInfo benämner sin ämnesordlista som APA Thesaurus of Psychological Index Terms. Sökningarna kompletterades även med fritextsökning.
Sökningarna genomfördes i två delar. Den inledande informationssökningen kan betraktas som fas ett där sökarbetets grund skapades och relevanta sökmotorer identifierades enligt Östlunds (2017) förklaring. Den egentliga
informationssökningen, som kan betraktas som fas två, inleddes i CINAHL, PubMed och därefter PsycInfo. De tilltänka svenska orden och begreppen översattes till
engelska och till termer relevanta för databaserna. Ett systematiskt arbetssätt användes för att finna de slutliga vetenskapliga artiklarna som bäst gav svar på det valda syftet enligt Östlund (2017). Artiklarna granskades enligt Carlsson och Eimans (2003) bedömningsmall där de graderades mellan grad I-III. Grad I påvisade hög
vetenskaplig kvalitet och Grad III påvisade låg vetenskaplig kvalitet (Carlsson &
Eiman, 2003). Då det var av största vikt att de valda vetenskapliga artiklarna var av god kvalitet granskades de kvalitativa artiklarna även utifrån trovärdighet, pålitlighet, överförbarhet och bekräftelsebarhet medan de kvantitativa artiklarna granskades utifrån reliabilitet och validitet enligt Mårtensson och Fridlund (2017).
Inklusionskriterier- och exklusionskriterier
Att de valda artiklarna skulle fokusera på individer med demenssjukdom samt kommunikation och omvårdnad vid demenssjukdom var ett av de inklusionskriterier som sattes för litteraturstudien. Artiklarna skulle vara peer-reviwed, inte vara äldre än tio år samt vara skrivna på engelska.
Exklusionskriterier var artiklar som enligt Carlsson och Eiman (2003) graderades till grad III. Artiklar som fokuserade på vård i livets slutskede exkluderades också. Även artiklar som saknade etiskt godkännande exkluderades ur denna litteraturstudie.
Artikelsökning i CINAHL
Den första sökningen genomfördes med söksträngen (MH “Dementia”) AND (MH “Communication”) AND “Nursing care” (fritext) samt begränsades med
10 years och english. Sökningen gav 83 träffar varav alla titlar lästes. Fortsättningsvis lästes 71 abstrakt då resterande artiklar saknade tillgängliga abstrakt. Nio artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003). Granskningarna resulterade i att en artikel valdes till att användas i litteraturstudien. Den andra sökningen genomfördes med söksträngen (MH “Dementia”) AND (MH “Communication” AND
“Dialogue” (fritext) NOT “End of life care” (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav sju träffar och alla abstrakt lästes. Två artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) men resulterade inte i några resultatartiklar. Den tredje sökningen genomfördes med söksträngen (MH “Dementia”) AND
“verbal communication” (fritext) AND “nonverbal communication” (fritext) AND “nurs”* (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav sju träffar varav alla abstrakt lästes. Tre artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) vilket resulterade i en resultatartikel. Den fjärde sökningen
genomfördes med söksträngen (MH “Dementia” AND (MH “Communication” AND
“Engourage” (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav tio träffar och alla abstrakt lästes. Tre artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) och resulterade i en dubblettartikel från tidigare sökning. Se Bilaga B, Tabell 2.
Artikelsökning i PubMed
Den första sökningen genomfördes med söksträngen (“Communication” MeSH) AND (“Dementia” MeSH) AND (“Nursing” MeSH) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav 47 träffar där alla titlar lästes. Fortsättningsvis lästes 41 abstrakt då resterande titlar saknade tillgängliga abstrakts. Sex artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) och en resultatartikel valdes. Den andra sökningen genomfördes med söksträngen (“Communication” MeSH) AND (“Dementia” MeSH) AND “Dialogue” (fritext) NOT “End of life care” (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav tolv träffar varav elva abstrakt lästes då ett abstrakt ej fanns tillgängligt. Tre artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) vilket
inte resulterade i några resultatartiklar. Den tredje sökningen genomfördes med söksträngen (“Communication” MeSH) AND (“Dementia” MeSH) AND
“Encourage” (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Den tredje sökningen gav 20 träffar varav alla abstrakts lästes. Två artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) vilket resulterade i två resultatartiklar. Fjärde sökningen genomfördes med söksträngen ("Dementia"MeSH) AND “verbal communication”
(fritext) AND “nonverbal communication” (fritext) AND “nurs*” (fritext) samt begränsades med 10 years och english. Sökningen gav 20 träffar varav alla abstrakt lästes. En artikel granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) vilket resulterade i en resultatartikel. En dubblettartikel från tidigare sökning återfanns också. Se Bilaga B, Tabell 2.
Artikelsökning i PsycInfo
Sökningen genomfördes med söksträngen (MAINSUBJECT EXAKT “Dementia”) AND (MAINSUBJECT EXAKT “Communication”) AND
(MAINSUBJECT EXAKT “Nursing”) samt begränsades sedan till 10 years samt english. Tio artiklar uppkom via sökningen och alla titlar lästes. Samtliga abstrakt lästes vilket resulterade i att tre stycken artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003). Ingen artikel valdes till resultatartikel.
Manuell sökning
En manuell sökning, som utgick från en artikel, genomfördes som ett komplement till sökningarna i databaserna enligt Forsberg och Wengström (2015). Två manuella sökningarna utgick från Machiels et al. (2017) vilket resulterade i att två artiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) och fortsättningsvis valdes ut till resultatartiklar. Se Bilaga B, Tabell 2. Ytterligare en manuell sökning genomfördes med utgångspunkt från Vries (2013). En artikel granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) och valdes ut till resultatartikel. Se Bilaga B, Tabell 2. De manuella
sökningarna hämtades från artiklarnas referenslistor.
Databearbetning
De artiklar som tycktes relevanta sett till det valda syftet granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) för att kontrollera att artiklarna var av god kvalitet. Granskningarna genomfördes till en början enskilt för att sedan granskas en andra gång gemensamt.
Vid granskning framkom en procentmängd som bestämde graden på artikeln. Av de nio resultatartiklar som valdes ut graderades sju artiklar till grad I och två artiklar till grad II (Carlsson & Eiman, 2003). Resterande artiklar uppnådde grad III och
exkluderades därför ur litteraturstudien. Även artiklar som uppfattades irrelevanta då de inte motsvarade inklusionskriterierna för studien exkluderades. Efter de första sökningarna upptäcktes att ett flertal artiklar fokuserade på vård i livets slutskede. De artiklar som handlade om vård i livets slutskede exkluderades och vidare sökning begränsades med den booleska operatorn NOT i kombination med fritextsökningen
“End of life care”. Artiklarna läste till en början var för sig för att sedan diskuteras i
grupp. Delar av artiklarnas resultatdel översattes till svenska för att säkerställa att innehållet uppfattats korrekt. Översättningen gjordes med hjälp av
översättningsprogram. Artiklarna granskades gemensamt för att relevanta teman skulle skapas. Likheter och skillnader diskuterades fram och materialet bearbetades ytterligare. Koder skapades och fördes sedan samman i resultatdelens fyra
huvudkategorier: Kunskap och förståelse för individen, personcentrerad vård, prioriteringar och tid och kommunikativa hjälpmedel. En underkategori till
kommunikativa hjälpmedel skapades också: Musik som hjälpmedel. Slutligen tolkades och diskuterades resultatanalysen gemensamt fram (Forsberg & Wengström, 2015).
Forskningsetiska övervägande
Etiska överväganden är viktigt att bejaka under hela forskningsprocessen och bör genomsyra såväl val av ämne som slutligt resultat. Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) avser att skydda individen likväl respekten för människovärdet vid forskning. Forskning som inte lever upp till det kan inte heller godkännas ur ett etiskt perspektiv (SFS 2003:460). Forskarna ska även väga vikten av ny kunskap gentemot deltagarnas hälsa och intresse
(World Medicial Assosiation, 2018) samt bedöma forskningens för- och nackdelar (Belmontrapporten, 1979). Ingen deltagare får komma till skada genom forskningen (Codex, 2020). Som Helsingforsdeklarationen understryker ska även individers autonomi och integritet skyddas av forskaren (World Medical Association. 2018) och Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning ska
tillämpas i all forskning som berör fysiska individers personuppgifter (SFS 2018:218).
Deltagarna i forskning ska få möjlighet att lämna informerat samtycke (Codex, 2020) samt informeras att de under hela forskningsprocessen kan välja att avbryta sin medverkan (ICN, 2012). Belmontrapporten (1979) utvecklade tre grundläggande principer: respekt för individen, göra-gott principen och rättviseprincipen
(Belmontrapporten, 1979). Respekt för individen innefattar informerat samtycke samt respekt för individens privatliv. Med göra-gott-principen menas att minimera riskerna i forskning samt väga risk mot nytta. Göra-gott-principen innefattar också att skydda konfidentialiteten. Den sista principen, rättviseprincipen, innebär lika behandling för individerna samt att sårbara grupper ska skyddas och inte utnyttjas (Kjellström, 2017).
De objektivt utvalda artiklarna i litteraturstudien är baserade på forskning som involverar individer med demenssjukdom, vilket betraktas som en sårbar grupp. Vid forskning som involverar sårbara grupper måste forskaren motivera varför denne väljer att inkludera just denna grupp och kunna påvisa att forskningen inte medför risker för individerna. Forskaren ska också kunna påvisa att individerna i fråga gynnas av forskningen och kommer få tillgång till forskningens resultat. Att försäkra sig om att ingen kommit till skada eller har utnyttjats i samband med forskningen som använts som grund för denna litteraturstudie är av största vikt vilket beskrivs i
Kjellström (2017). I litteraturstudien är därför enbart studier med etiskt godkännande inkluderade (Forsberg & Wengström, 2015). Etiska överväganden diskuterades i nio
av nio valda artiklar och samtliga hade etiskt godkännande från etiska kommittéer. I denna litteraturstudie anses nyttan vara större än potentiell risk. Nyttan är att lyfta fram relevant information kring det valda ämnet. Risken med denna litteraturstudie ansågs låg då valda artiklar hade etiskt godkännande.
Innan litteraturstudiens datainsamling påbörjades diskuterades bias för att stärka pålitligheten i litteraturstudien (Forsberg & Wengström, 2015; Mårtensson &
Fridlund, 2017). Den förförståelse som fanns grundades i tidigare erfarenheter inom yrkesverksamhet samt utbildning inom sjuksköterskeprogrammet. Viss förförståelse fanns vilken grundades i tidigare utbildning till undersköterska, dock fanns ingen konkret kunskap angående kommunikationen i förhållande till omvårdnad vid demenssjukdom.
Resultat
I litteraturstudien användes termen vårdgivare i resultatet då flertalet resultatartiklar använt sig av termen som bland annat innefattar sjuksköterska, undersköterska samt vårdbiträde.
Kunskap och förståelse för individen
Kunskap om individen, individens sjukdom och hur sjukdomen påverkar individens kommunikationsförmåga var nyckeln till god kommunikation. Brist på kunskap var ett återkommande problem i kommunikationen (Stans et al., 2013). Williams (2011) menade att det var av stor vikt att besitta kunskap om ämnet för att möjliggöra effektiv och god kommunikation med en individ. Som vårdgivare kunde god kommunikation främjas genom inlärning av strategier som kunde främja
kommunikationen och skapa en stödjande relation. En återkommande orsak till att kommunikationsproblem uppstod i relationer mellan vårdgivare och individ var bristen på kunskap om hur kommunikationen skulle användas för att främja den enskilda individen och individens situation. Hos vårdgivare kunde låg medvetenhet kring kommunikationsstrategier leda till missförstånd och missade möjligheter till fortsatt lärande (Williams, 2011). Olika språk beskrevs också som ett hinder för kommunikation. Olika modersmål hos vårdgivare och individer med demenssjukdom kunde framkalla kommunikationssvårigheter. Vidare hände det ofta att individen upprepade sig gång på gång utan att vårdgivaren kunde tolka vad individen ville uttrycka (Wang et al., 2012). Vårdgivare som uppfattade sig själva som duktiga på kommunikation tenderade att vara omotiverade till att söka ny information samt fördjupa sina kunskaper inom kommunikationen. När en vårdgivare förstod vad som hände i kommunikationen kunde de vara mer lyhörda och risken att stöta på
beteendeproblem minskade i mötet med individen. Vid större medvetenhet kring kommunikativa svårigheter var chansen att vårdgivaren utökade sina kunskaper kring kommunikation större (Williams, 2011).
Wang et al. (2012) betonade att vårdgivaren ofta behövde upprepa sig då individer med demenssjukdom glömde det som sagts relaterat till minnessvårigheter och kognitiv försämring. När vårdgivarna förklarade för individen att den upprepar sig och att de redan svarat på frågan kunde individen reagera genom att bli arg. En individ med demenssjukdom kunde använda repetitiva fraser till följd av nedsatt minne och verbal kommunikationsförmåga (Wang et al., 2012). Söderlund et al.
(2016) menade att det var typiskt för individer med demensdiagnos att samtalen ofta handlade om flera saker samtidigt. Vidare konstaterades att om vårdgivaren försökte styra in samtalet på ett ämne blev individen förvirrad och följaktligen även samtalet.
Om individen istället fick tid att fortsätta prata kunde individen själv leda in samtalet på ett ämne och därmed blev samtalet tydligare för både individ och vårdgivare (Söderlund et al., 2016). Young et al. (2016) hävdade att individer med
demenssjukdom hade förmågan att använda sig av relevanta minimala svar på frågor samt välja samtalsämnen fram till det sista skedet av demenssjukdomen (Young et al., 2016). En individ med kommunikativa svårigheter berättade om hur hon stundtals upplevde att vårdgivaren inte förstod henne. Individen upplevde att vårdgivare tenderade att gissa vad hon menade vilket gjorde att samtalet upplevdes betydelselöst för henne. Att känna patienten beskrevs som en främjande faktor för effektiv
kommunikation och för att bättre förstå vad individen uttryckte (Stans et al., 2013).
Stans et al. (2013) skrev att individer med kommunikationssvårigheter ofta
misstolkades och missuppfattades. Ett exempel kunde vara när en individ varje dag i flera veckor fått in en kopp kaffe och inte själv kunnat uttrycka att endast te önskas.
Individen slängde till sist kaffekoppen i golvet som ett uttryck för frustrationen som upplevdes vilket ledde till att individen tolkades som aggressiv av omgivningen.
Hammar et al. (2011) konstaterade att problematiskt beteende från individer med demenssjukdom ledde till stort tryck på vårdgivarna och kunde väcka känslor av en ovilja att hjälpa individerna som yttrade beteendet (Hammar et al., 2011). När individen visade svårigheter till att ta initiativ till samtal tenderade vårdgivaren att ta över och börja ställa frågor. Individen i fråga försökte, utefter sin förmåga, att svara men frågorna ledde till att individen hade svårt att bestämma vad samtalet handlade om och därmed svårt att komma fram till ett svar. Vårdgivaren visste ibland svaret på frågan som ställdes och försökte då lirka ut svaret med hjälp av att ge individen ledtrådar. När individen till slut svarade rätt var svaret kort och irriterat (Söderlund et al., 2016). I Hammar et al. (2011) belystes att individer med demenssjukdom under omvårdnad hade svårt att både uttrycka men också tolka den verbala och icke-verbala kommunikationen.
Personcentrerad vård
I Stans et al. (2013) betonade flera vårdgivare vikten av att besitta en inre drivkraft för att lyckas skapa en effektiv kommunikation med individer som hade
kommunikationssvårigheter. Många individer med kommunikativa svårigheter påverkades av de svårigheter som blev vardag och fick till följd av svårigheterna ett
sämre självförtroende (Stans et al., 2013). Vårdgivare som stöttade individen till att göra så mycket som individen kunde själv i sin allmänna dagliga livsföring sågs stärka individens självförtroende samtidigt som vårdgivaren fanns där för att hjälpa individen i processen (Wilson et al., 2012). Det var viktigt för individer med demenssjukdom att uppleva en känsla av värdefullhet i sociala aktiviteter samt att ges plats i samtal utifrån sin egen kommunikationsförmåga (Dassa & Amir, 2014).
Att anpassa kommunikationen efter individens förmåga togs upp som en av kommunikationens hörnstenar i Stans et als. (2013) studie samt i Rämgård et al.
(2016). Det var viktigt att vårdgivare involverade individerna i möjligheten att hitta en förbättring kommunikativt i den utsträckning som det var möjligt eftersom
individerna själva var en viktig faktor i kommunikationsprocessen. Att involvera anhöriga kunde också ses som positivt för kommunikationen om den möjligheten fanns (Stans et al., 2013). Genom att stärka individens självuppfattning kunde den kognitiva förmågan öka, vilket kunde leda till en positiv påverkan på individens samspel med andra (Rämgård et al., 2016).
I studien av Hammar et al. (2011) belystes att vårdgivare tenderade att utesluta individer med demenssjukdom från kommunikationen under den dagliga
omvårdnaden då vårdgivaren endast fokuserade på uppgiften som skulle slutföras och inte på att skapa kontakt och samarbete med den enskilda individen. Då individen saknade förmåga att svara på instruktioner samt frågor förstärktes vårdgivarnas tendens att inte bjuda in till kommunikation. Vårdgivarna tenderade vidare att sällan söka ögonkontakt med individerna, något som ledde till att individen objektifierades och inte bjöds in till samtal (Hammar et al., 2011). Söderlund et al. (2016) framhävde vikten av att behandla alla individer som vuxna människor. När vårdgivaren tilltalade individen som en vuxen svarade individen oftast adekvat och relevant. Om
vårdgivaren istället valde en mer barnslig inriktning på samtalet svarade individen ofta med tystnad eller genom att prata om något annat (Söderlund et al., 2016). I Wang et al. (2012) beskrevs hur många individer med demenssjukdom hade svårt att förstå den verbala kommunikationen. Vårdgivare förväntade sig att individer med demenssjukdom skulle nöja sig med ett svar och inte ställa fler upprepade frågor till vårdgivaren. Relaterat till demenssjukdomens korttidsminnesproblem var det dock svårt för individerna att ta in de svar som gavs. Vårdgivare försökte iblnad använda verbal kommunikation för att förklara och argumentera med individen med
demenssjukdom, något som inte främjade kommunikationen då individer med demenssjukdom ofta saknade resonemangskunskaper. Vårdgivarna anpassade inte alltid kommunikationen utan kommunicerade utifrån sitt perspektiv och enligt rutin vilket ledde till att individer inte samarbetade och en ineffektiv kommunikation uppstod. Vidare bidrog även användning av olämpliga kommunikationsstrategier eller dominerande uttryck till ineffektiv kommunikation (Wang et al., 2012). I Wilson et al. (2012) lyftes effektiva kommunikationsstrategier såsom slutna frågor, att fråga en fråga i taget, enkla meningar och upprepning ord för ord. Vidare skrev Wang et al.
(2012) att brist på personcentrerad kommunikation upplevdes vara en av de främsta orsakerna till de kommunikativa svårigheter som vårdgivare upplevde. Varje uttryck
som en individ med demenssjukdom uttryckte kunde vara meningsfulla. Vårdgivaren behövde vara uppmärksam på uttrycken samt lära sig att bedöma individers
emotionella eller psykologiska status för att uppnå effektiv kommunikation (Wang et al., 2012).
Prioriteringar och tid
I Wang et al. (2012) berättade vårdgivare om en tidsbegränsning som upplevdes i arbetet. Den begränsade tiden hindrade dem från att ge tid till samtal med individer och lära känna dem. Även svårigheter att fördela tiden de har mellan administrativa uppgifter och vårdtagarna belystes. Vårdgivare tenderade att vara mycket
uppgiftsorienterade under tidspress vilket ledde till att deras avsikter med
kommunikationen var att övertyga individer med demenssjukdom om en tillräcklig grad av samarbete för att slutföra arbetsuppgiften (Wang et al., 2012). Ofta upplevdes vårdtagare med mycket medicinsk hjälp att de fick mer uppmärksamhet och mer tid för kommunikation med vårdgivaren. Vidare berättade vårdgivare om hur
kommunikationen inte alltid var första prioritet då stressen var påträngande. När de var upptagna och distraherade glömde de att uppmärksamma de olika
kommunikationsbehoven hos individer med kommunikationssvårigheter. Individer med demenssjukdom i tidigt stadie beskrev att de upplevde det svårt att processa vad som sades om den som talade pratade för snabbt (Stans et al., 2013). Talhastigheten poängterades även i Wilson et als. (2012) studie som en kommunikationsstrategi vid samtal med individer med demenssjukdom (Wilson et al., 2012). Forskning visade att individens kommunikationsförmåga förbättrades om kommunikationspartnern aktivt uppmärksammade och anpassade kommunikationen sett till individen som hade en demensdiagnos (Young et al., 2016). Det var av största vikt att ge kommunikationen tid och att vänta in individen i samtalen genom att ta pauser och låta individen bearbeta det som precis hade sagts för att svara (Söderlund et al., 2016; Young et al., 2016).
Kommunikativa hjälpmedel
Vårdgivare berättade om hur de upplevde frustration och besvikelse när de inte kände att de förstod individen med demenssjukdom (Stans et al., 2013). Vårdgivaren måste lära känna individens behov och beteenden eftersom liknande beteenden kunde ha olika betydelser över olika kulturer (Wang et al., 2012). Vidare tyckte en del av de vårdgivare som arbetat länge med individen att de kände individen så väl att de inte behövde råd för att förbättra kommunikationen (Stans et al., 2013; Williams, 2011).
I Stans et al. (2013) belystes av en språkpatolog att vårdgivare inte alltid såg potentialen i kommunikationshjälpmedel. De tyckte sig veta vad individen menade utan en effektiv kommunikation, hjälpmedlen glömdes bort eller så tyckte de att det tog för lång tid. Vårdgivarna berättade samtidigt att de inte hade tillräcklig kunskap om hjälpmedlen och de visste därför inte vilka hjälpmedel som kunde hjälpa vilken individ. Vidare beskrev några vårdgivare hur individer med demenssjukdom i tidigt
stadie skrev ner det som sades, bad någon att rita det åt dem eller upprepa informationen för att de skulle uppfatta det som sades korrekt. Verktyg som kan användas för att stödja kommunikationen kan vara symboler, ordtavlor, böcker och kommunikationshjälpmedel för röstutgång eller exempelvis hörapparater (Stans et al., 2013). Ett annat bra hjälpmedel var sång från det förflutna vilket möjliggör ett enklare deltagande i sociala sammanhang för individerna (Dassa & Amir, 2014). Medicinska clowner hade även visats förbättra kommunikation med individerna genom
stimulering av sinnena (Rämgård et al., 2016). Även ordval, val av ämne samt att börja eller avsluta en konversation med öppna eller stängda frågor var en viktig aspekt (Young et al., 2016; Stans et al., 2013). Vidare påpekade Wilson et al. (2012) att slutna frågor hade visat sig möjliggöra slutförandet av aktiviteter i den allmänna dagliga livsföringen. Söderlund et al. (2016) lyfte fram vikten av röstläget samt att hur frågorna ställs var av största vikt för att uppnå en så bra kommunikation som möjligt mellan individ och vårdgivare. Fortsättningsvis belyste Wilson et al. (2012) att vårdgivare använde två verbala kommunikationsstrategier som inte var vanligt förekommande i litteraturen. Kommunikationsstrategierna var att ge individen med demenssjukdom verbalt beröm samt att använda individens namn när de pekade på ett föremål eller demonstrerade en handling. Det var dock fortfarande oklart vilka
kommunikationsstrategier som är mest effektiva i utförandet av den allmänna dagliga livsföringen hos individer med demenssjukdom. I studien uppmärksammades även att den verbala kommunikationsstrategin som användes mest frekvent av vårdgivare var att ge individen ett förslag i taget. Den icke-verbala strategin som användes mest var guidad beröring.
Musik som hjälpmedel
I Söderlund et al. (2016) framkom hur musik och sång påverkade individer positivt i kommunikationen. Individerna med demenssjukdom lyssnade in musiken och sjöng sedan med i välkända låtar (Rämgård et al., 2016; Söderlund et al., 2016). Dassa och Amir (2014) beskrev hur individer kom ihåg orden med musiken och hur musiken hjälpte hjärnan att minnas. Ansiktsuttryck såsom leenden kunde ses hos individerna när välkända låtar spelades (Rämgård et al., 2016). I Dassa och Amir (2014) framkom också hur individer med demenssjukdom kunde ingå i samtal kopplat till låtarna efter att de spelats. Personliga erfarenheter och minnen, som fanns lagrade i
långtidsminnet, framkom genom låtarna vilket gjorde att vårdgivaren lärde känna individen. De rikaste minnena framkallades genom sånger från de tidigaste delarna av individens liv (Dassa & Amir, 2014). Musiken skapade en bättre kommunikation mellan vårdgivare och individen med demenssjukdom (Rämgård et al., 2016;
Hammar et al., 2011; Dassa & Amir, 2014). Vid samtal kunde vårdgivaren välja ett samtalsämne kopplat till individens minnen och bakgrund som således ledde till effektiv kommunikation. Musiken upplevdes även hjälpa individerna med demenssjukdom att hålla sig fokuserade på samtalsämnet under en längre tid än tidigare (Dassa & Amir, 2014).
I Hammar et al. (2011) framkom att när vårdgivarna sjöng i omvårdnaden verkade de mer intresserade av att kommunicera och engagera sig med individerna och en vilja till samarbete kunde ses. Under den musikterapeutiska vården tycktes vårdgivare och individ med demenssjukdom vara mer närvarande i situationen och individen möttes som en hel människa av vårdgivarna och inte endast som sin sjukdom. Vård beskrevs inte bara som att göra utan också som att vara med individen i samband med musiken.
Under den musikterapeutiska vården tycktes vårdgivarna inte bara utföra uppgifterna utan också vara närvarande för individen med demenssjukdom samtidigt som
samarbetet och kommunikationen ökade. Genom verbal kommunikation, sång och icke-verbal kommunikation, kroppsrörelser och ögonkontakt verkade vårdgivarna bjuda in individerna att kommunicera och samarbeta. Verbal kommunikation om ämnet och vad som skulle utföras verkade onödig, då sången handlade om andra saker än själva omvårdnadsmomentet. Vårdgivarna och individerna sågs samarbeta i större utsträckning och individerna med demenssjukdom var mer aktiva i att utföra den allmänna dagliga livsföringen och kommunicera. Individerna uppfattades mer lyhörda till vårdgivaren (Hammar et al., 2011) och de uttryckte positivitet och glädje i
samband med musiken (Dassa & Amir, 2014).
Diskussion Metoddiskussion
Liknande kombinationer av sökord användes i databaserna för att identifiera artiklar som besvarade studiens syfte. Kombinationerna användes också för att säkerställa att relevanta artiklar ej uteblev, något som sågs som en styrka i litteraturstudien.
Ämnesorden i, de huvudsakligen använda databaserna, CINAHL och PubMed är inte identiska enligt Karlsson (2017), vilket bidrog till en svårighet i att söka
systematiskt med likvärdigt resultat. I Bilaga A, Tabell 1, syns en redovisning av de sökord som använts för att komma fram till resultatartiklarna i litteraturstudien vilket ökar studiens trovärdighet och bekräftelsebarhet. Varje sökning har fortsättningsvis beskrivits under studiens datainsamling vilket gör de möjliga att genomföra igen, något som ökar studiens bekräftelsebarhet (Mårtensson & Fridlund, 2017).
Sökningarna som genomfördes till litteraturstudien genomfördes i tre databaser, PubMed, CINAHL samt PsycINFO. Sökningen i PsycINFO genererade inte några resultatartiklar. Att sökningar har gjorts i flertalet databaser ökar studiens sensitivitet och trovärdighet vilket Henricsson (2017) beskriver. Litteraturstudiens resultat
grundades i både kvalitativa och kvantitativa artiklar, något som enligt Borglin (2017) beskrivs öka litteraturstudiens trovärdighet. Av nio artiklar var sju kvalitativa vilket kan ses som en styrka då upplevelser och erfarenheter beskrivs (Friberg, 2017). En svaghet som kan ses i litteraturstudien är det faktum att tre resultatartiklar hittats via manuella sökningar och därmed inte framkommit genom de sökningar som
genomfördes i databaserna (Friberg, 2017).
Vid sökningarna granskades alla titlar under sökningens träffar vilket beskrivs styrka studiens trovärdighet (Karlsson, 2017). Fortsättningsvis granskades artiklarnas
abstrakt då titlarna inte alltid svarar på artikelns innehåll. Efter att alla abstrakts granskats valdes ett antal artiklar ut för fortsatt granskning. Arbetet sågs som en styrka i litteraturstudien då bekräftelsebarheten ökade genom att risken för att exkludera relevanta artiklar minskade enligt Friberg (2017). Dubbletter av resultatartiklar erhölls i databaserna CINAHL och PubMed vilket tyder på att sökningarna var specifikt utformade vilket följaktligen stärker litteraturstudiens sensitivitet samt trovärdighet och kan därför ses som en styrka i studien (Karlsson, 2017; Henricson, 2017). Tänkbara resultatartiklar granskades enligt Carlsson och Eiman (2003) och endast artiklar med grad I och II inkluderades i studien för att stärka trovärdigheten. Vidare granskades de kvalitativa artiklarna utifrån
kvalitetsindikationerna överförbarhet, bekräftelsebarhet, trovärdighet och pålitlighet samtidigt som de kvantitativa artiklarna granskades utifrån kvalitetsindikationerna validitet och reliabilitet (Mårtensson & Fridlund, 2017). Granskningsmallen av Carlsson och Eiman (2003) samt bedömningen utifrån kvalitetsindikatorerna utgår från personliga tolkningar av artikeln vilket kan anses vara en av litteraturstudiens svagheter. Artiklarna granskades till en början självständigt för att sedan gemensamt granskas.
Sökningarna begränsades till att inte vara äldre än tio år, det vill säga inte vara skrivna tidigare än år 2010. Begränsningen gjordes för att säkerställa att den forskning som litteraturstudien baserades på var aktuell samt för att inte missa de senaste
forskningsbidragen inom ämnet. Alla artiklarna granskades manuellt för att undersöka om de uppnådde inklusionskriteriet peer-reviewed vilket i sin tur säkerställer
kvaliteten på forskningen enligt Karlsson (2017) samtidigt som det ökar studiens trovärdighet vilket följaktligen är en av litteraturstudiens styrkor enligt Henricson (2017). Ett av litteraturstudiens inklusionskriterier var att artiklarna skulle vara skrivna på engelska. Inklusionskriteriet engelska kan ha påverkat antalet sökträffar, vilket i sin tur kan ha bidragit till att relevanta artiklar exkluderats från studien. Via översättningsprogram kunde viktiga uttryck få en annan innebörd vid översättning från engelska till svenska. I litteraturstudien fanns viss kunskap inom det engelska språket vilket medförde att uttryck kunde översättas mer korrekt manuellt.
Litteraturstudien behandlade forskning som involverar individer med demenssjukdom, vilket i enlighet med Kjellström (2017) kan anses som en sårbar grupp. För att stärka studiens trovärdighet och pålitligheten exkluderades artiklar utan etiskt godkännande (Mårtensson & Fridlund, 2017).
Ett flertal artiklar som svarade på sökningarna var inriktade på vård i livets slutskede, vilket inte uppfattades relevant till litteraturstudiens syfte. Den booleska operatorn NOT användes därför för att begränsa sökresultatet (Karlsson, 2017). Den booleska operatorn NOT och användandet av den kunde ses som en svaghet i litteraturstudien, då begränsningen kunde innebära att artiklar som kunde svarat på studiens syfte uteslöts. Den booleska operatorn OR uteslöts ur litteraturstudien då operatorn medförde ett brett resultat med artiklar som inte svarade på det valda syftet.
Uteslutandet av operatorn OR kan också beskrivas som en svaghet i studien enligt
Karlsson (2017). Fortsättningsvis kunde trunkering (*) ses som en styrka då det breddar sökningen (Karlsson, 2017). Trunkering användes i studien på ordet nurs då artiklarna valde att använda olika uttryck med samma innebörd för ordet omvårdnad.
Litteraturstudiens resultatartiklar fann ursprung i; Israel, Sverige, Nederländerna, Kanada, Taiwan, USA och Australien. Flertalet artiklar var genomförda i Sverige vilket ökar överförbarheten till den svenska populationen vilket i sin tur är en av studiens styrkor (Friberg, 2017). Studien inkluderar artiklar från samtliga världsdelar utom Afrika och Sydamerika. Det faktum att artiklar från Afrika och Sydamerika saknas kan ses som en svaghet i litteraturstudien då överförbarheten till dessa världsdelar kan minska. Att studien inkluderade artiklar från flera olika delar av världen kan ses öka studiens överförbarhet i globalt perspektiv vilket är en styrka (Mårtensson & Fridlund, 2017). Sverige är ett mångkulturellt land vilket gör att sjuksköterskor med sannolikhet kommer att vårda individer från annat land och med annan kultur. Att studien grundade sig och baserades på artiklar från flera delar av världen ses därför som en styrka i litteraturstudien.
Litteraturstudien var skriven med viss tidigare erfarenhet av demenssjukdom samt omvårdnad av individer med demenssjukdom, vilket Henricson (2017) menar kan ses stärka trovärdigheten och pålitligheten i litteraturstudien. Förförståelsen som förelåg litteraturstudien hade inte inflytande på arbetsprocessen och en objektiv analysprocess har upprätthållits i den utsträckning det är möjligt. I litteraturstudien diskuteras
förförståelse vilket stärker studiens trovärdighet och pålitlighet enligt Henricson (2017).
Resultatdiskussion
Litteraturstudiens fynd resulterade i olika kommunikationsstrategier och hjälpmedel som användes av vårdgivarna för att uppnå lyckad kommunikation i omvårdnaden vid demenssjukdom. Ögonkontakt var en faktor som främjar god kommunikation
(Hammar et al., 2011) liksom röstläge och språk (Söderlund et al., 2016). Även musik lyftes som en framgångsfaktor i kommunikation (Hammar et al., 2011; Dassa &
Amir, 2014; Rämgård et al., 2016; Söderlund et al., 2016) samt anpassade meningar (Stans et al., 2013; Wang et al., 2012; Söderlund et al., 2016; Young et al., 2016;
Wilson et al., 2012; Rämgård et al., 2016).
Anpassat språk genom slutna frågor, enkla meningsuppbyggnader och att endast ställa en fråga i taget beskrevs gynna kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom (Wilson et al., 2012). Forskningen kring kommunikationsfrämjande åtgärder vid demenssjukdom är något som utvecklats med tiden. I Whall (1989) framkom hur vårdgivare bör använda sig av öppna frågor samt förklara hur de genomför omvårdnadsmoment ingående, något som skiljer sig mot aktuell forskning. En reflektion är följaktligen att det därför är av största vikt att vårdgivare är uppdaterade på den senaste forskningen för att kunna tillhandahålla en god vård vid
demenssjukdom. Vidare framkom vikten av att vårdgivaren visade följsamhet i kommunikationen var en stor framgångsfaktor för lyckad kommunikation i
omvårdnaden (Stans et al., 2013; Williams, 2011; Wang et al., 2012; Söderlund et al., 2016; Young et al., 2016; Wilson et al., 2012; Rämgård et al., 2016). Resultatet lyfte vikten av att ett vuxet språk fortsatt används (Söderlund et al., 2016) även om meningens uppbyggnad och struktur anpassas. Att ändra språket som att ett barn tilltalas när samtal med individer med demenssjukdom förs anses respektlöst
gentemot individen och individens självförtroende och självuppfattning (Stans et al., 2013; Dassa & Amir, 2014; Rämgård et al., 2016). En reflektion är att det är lätt att som vårdgivare hamna i det barnsliga språket när meningarna förenklas och man talar långsammare. Vårdgivare måste hitta en balansgång i kommunikationen vid
demenssjukdom, något som kan ses som en komplex uppgift. En vidare tolkning är att kommunikationen som förs av individer med demenssjukdom kan ses som
oförutsägbar och därför måste vårdgivare besitta kunskap om hur effektiv
kommunikation kan uppnås i olika situationer som kan uppkomma. Utbildning i detta är något som arbetsplatsen bör tillhandahålla samtliga vårdgivare som arbetar med individer med demenssjukdom. Bristen på kunskap hos vårdgivare är något som även framkom i den litteraturöversikten som genomfördes av Machiels et al. (2017). I Vasse et al. (2010) lyftes vidare att vårdgivare bör få uppdatering och återkommande utbildning för att hålla den erhållna kunskapen aktiv och därigenom effektiv. Hammar et al. (2011) belyste även det aggressiva motstånd som kan uppkomma i mötet med individen. Aggressionen kunde tolkas som ett beteende som individen tog användning av när ord saknades (Hammar et al., 2011), när individen blir missförstådd eller frustrerad. I Wang et al. (2012) lyftes att vårdgivaren måste tolka de uttryck som individen med demenssjukdom yttrar samtidigt som Stans et al. (2013) lyfte vikten av att inte anta och missförstå individen. En reflektion är att vårdgivaren har en komplex uppgift att tolka men inte missförstå individen. Vårdgivare måste lära känna den enskilda individen för att lyckas med kommunikationen och omvårdnaden.
Resultatet påvisade vikten av att använda både verbal likväl icke-verbal
kommunikation i omvårdnaden vid demenssjukdom. I Wilson et al. (2012) beskrevs flertalet kommunikationsstrategier, däribland guidad beröring, verbalt beröm samt användning av individens namn. Samtidigt som Wilson et al. (2012) beskrev verbalt beröm och användning av individens namn som goda kommunikationsstrategier behövs mer forskning som stödjer och stärker dessa som effektiva
kommunikationsstrategier. En effektiv kommunikationsstrategi som framkom i flertalet studier var musik som kommunikativt hjälpmedel vid demenssjukdom (Söderlund et al., 2016; Hammar et al., 2011; Dassa & Amir, 2014; Rämgård et al., 2016). Musikens positiva påverkan på individens kommunikation och humör påvisades även i litteraturstudien av Wall och Duffy (2010). En tolkning är att musiken kan tänkas ge individerna med demenssjukdom en känsla av värdefullhet i sammanhanget där de känner att de är involverade. Musiken kan även tänkas ge trygghet hos individen med demenssjukdom vilket enligt hälso- och sjukvårdslagen är vårdgivarens uppgift att tillgodose vårdtagaren (SFS 2017:30). I Hammar et al. (2011)
diskuterades även hur traditionell verbal kommunikation i form av ord om ämnet verkade onödig när musiken spelades. Trots att musiken handlade om andra saker än ämnet upplevdes den förbättra kommunikationen i omvårdnaden med individer med demenssjukdom. En tolkning med en parallell till trygghet kan dras då musiken skapade trygghet för individen och hjälpte individen att förstå det som sägs vilket i sin tur leder till att förtroendet för vårdgivaren förstärks. När vårdgivaren istället
använder ett språk som blir svårt för individen att förstå kan det framkalla en känsla av osäkerhet hos individen. Osäkerheten kan följaktligen medföra att samarbetet försämras.
Kunskap om individen och kommunikationen är två huvudsakliga faktorer som främjar kommunikationen i omvårdnaden. Stans et al. (2013) beskrev bristen på kunskap som ett återkommande problem i kommunikationen. Som Erneby (2008) beskrev begreppet kommunikation, ömsesidigt utbyte, måste vårdgivarna lyssna in och tolka individen verbalt likväl icke-verbalt då individen som Nazarko (2015) skrev ofta kommunicerar via uttryck i en längre framskriden demenssjukdom. En tolkning är att vårdgivarna inte får bli nöjda med den kommunikativa kunskap de besitter utan bör hela tiden finna motivation till att vilja utvecklas och bli bättre. Ingen individ är den andra lik vilket betyder att det alltid finns mer att lära när man arbetar med individer med demenssjukdom. En reflektion som görs är att alla de
kommunikationsstrategier som lyfts i resultatet finner grund i personcentrerad vård och kommunikativ kunskap. Den personcentrerade vården innefattas av förståelse för individen samt för demenssjukdomen och ska enligt patientlagen (SFS 2014:821) tillämpas i all vård som bedrivs. Utan förståelse för individen kan inte vårdpersonal spela de välkända låtarna, valet av ett bekant samtalsämne kan inte genomföras och det blir svårare att tolka de uttryck som individen använder. En reflektion är att kontinuitet i vem som vårdar individen underlättar utformandet av personcentrerad vård vilket därför kan föredras. Vårdgivarna måste vilja utveckla sin förståelse för individen likt Stans et al. (2013) menade. Individen får inte objektifieras utan ska ges möjlighet att delta i vården utifrån de förutsättningar som individen besitter (Hammar et al., 2011; ICN, 2012; SFS 2014:821). Vidare lyfte Stans et al. (2013) möjligheten att involvera anhöriga. En tolkning är att de anhöriga har känt individen innan demenssjukdomen och besitter ofta mycket kunskap om den enskilde individen.
Anhöriga kan involveras i den mån det är möjligt men respekt måste visas för att anhöriga inte alltid vill involveras.
I resultatet framkom vikten av tid i kommunikationen vid demenssjukdom.
Demenssjukdomen påverkar de mottagliga förmågorna hos en individ och hjärnan behöver ges mer tid att processa informationen (Nazarako, 2015). En faktor som främjade god kommunikation i omvårdnaden vid demenssjukdom var att vårdgivaren anpassade sin talhastighet (Wilson et al., 2012; Stans et al., 2013). En reflektion är att det är lätt att som vårdgivare prata på och inte tänka sig för vilket bidrar till att
individen med demenssjukdom inte ges en möjlighet till förståelse. Enligt Young et al. (2016) och Söderlund et al. (2016) måste vårdgivaren även vänta in individen
genom pauser samt tillåta bearbetning av det som just blivit sagt för att ge individen möjlighet att svara. Att kommunicera med en individ med demenssjukdom kräver tid (Sendecki, 2013) och ibland behöver ord upprepas vid ett flertal tillfällen (Wilson et al., 2012). En tolkning kring att uppnå god kommunikation i omvårdnaden vid demenssjukdom är att vårdgivaren måste besitta gott tålamod som kan bibehållas när individen vid flertalet tillfällen upprepar samma fraser och frågor. Vårdgivaren behöver också ha tålamod till att själv upprepa sig i sin kommunikation. Vårdgivare yrkade i Wang et al. (2012) om en tidsbegränsning i deras arbete. Att inte ha
tillräckligt med tid i kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom tolkas inte korrelera i med de faktorer som främjar god kommunikation. En reflektion är således att vårdgivare behöver uppleva att mer tid finns tillgänglig för att kunna ge individer med demenssjukdom en vård av hög kvalitet och för att känna att de som vårdgivare räcker till. För att lära känna individerna krävs även mer tid till varje enskild individ med demenssjukdom, detta för att kunna utforma den
personcentrerade vården som alla individer har rätt till. En vidare tolkning är också att en känsla av otillräcklighet och upplevelse av tidspress hos vårdgivare kan antas vara en bidragande orsak till att stressnivåerna hos vårdgivare ökar och det kan ur ett längre perspektiv tänkas leda till utbrändhet hos vårdgivare.
Konklusion och implikation
Några av de kommunikationsstrategier som beskrevs gynna kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom var anpassat språk, musik som hjälpmedel och kunskap om individen samt kommunikationen. Många av de faktorer som främjar god kommunikation går hand i hand med varandra och bottnar i personcentrerad vård.
Vårdgivarnas bemötande och beteende spelar stor roll för att kunna uppnå en god kommunikation med individen med demenssjukdom. Även tiden lyftes som en viktig aspekt i kommunikationen i omvårdnaden vid demenssjukdom då det sedan tidigare är känt att individer med demenssjukdom behöver mer tid till att processa det som sägs för att ha möjlighet att förstå och svara.
Individer med demenssjukdom är i stort behov av stöttning och hjälp för att utföra den allmänna dagliga livsföringen. Individen måste helt kunna förlita sig på vårdgivarna och vårdgivarna måste därmed ha kunskap om demenssjukdomen och individen.
Varje individ är unik därför är kontinuiteten av vem som vårdar individen central för att underlätta utformandet av en personcentrerad vård av individen i
fråga. Utbildning kring kommunikation i daglig omvårdnad vid demenssjukdom bör implementeras på samtliga vårdinrättningar där möjligheten att vårda en individ med demenssjukdom finns. Mer utbildning och kunskap kring kommunikation i daglig omvårdnad vid demenssjukdom behöver även implementeras i
sjuksköterskeutbildningen, för att blivande sjuksköterskor sedan ska kunna föra med sig kunskapen ut i arbetslivet. Om den kunskap som finns i dagens forskning
implementeras vid all omvårdnad av individer med demenssjukdom skapar det trygghet för individen vilket leder till bättre vård. Vårdgivarna måste även få mer tid
till individer som har demenssjukdom för att ges möjlighet till att lyckas med kommunikationen i omvårdnaden. Mer forskning kring ämnet behövs för att skapa den bästa möjliga kommunikationen i omvårdnaden för individer med
demenssjukdom.
Referenser
Stjärnmarkerade artiklar*= Resultatartiklar
Bang, J., Spina, S. & Miller, L.B. (2015). Frontotemporal Dementia. The Lancet 386(10004), 1672-1682. https://doi.org/10.1016/S0140-6736(15)00461-4
Borglin, G. (2017). Mixad metod - En introduktion. I
M. Henricson (Red.). Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad. Studentlitteratur.
Carlsson, S. & Eiman, M. (2003). Evidensbaserad omvårdnad -
Studiematerial för undervisning inom projektet “Evidensbaserad omvårdnad - ett samarbete mellan Universitetssjukhuset MAS och Malmö högskola”. Rappor t nr 2. Malmö: Fakulteten för hälsa och samhället,
Malmö Högskola. http://portal.omv.lu.se/publicfiles/uppsatsanvis/rapport_hs_0 5b.pdf
Codex; regler och riktlinjer för forskning. (2020, 12 april). Forskning som involverar människan. http://www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml
*Dassa, A. & Amir, D. (2014). The Role of Singing Familiar Songs in Encouraging Conversation Among People with Middle to Late Stage Alzheimer’s
Disease. Journal of Music Therapy 51(2), 131-153. https://doi- org.ezproxy.bib.hh.se/10.1093/jmt/thu007
Downs, M. & Collins, L. (2015). Person-
centred communication in dementia care. Nursing Standard 30(11) 37- 41.
https://doi.org/10.7748/ns.30.11.37.s45
Erneby, B. (2008). Nordstedts etymologiska ordbok. Nordstedts akademiska förlag.
Forsberg, A. (2016). Omvårdnad på akademisk grund. Att utvecklas och ta ansvar.
Stockholm: Natur & Kultur.
Forsberg, C. & Wengström, Y. (2015). Att göra systematiska litteraturstudier:
värdering, analys och presentation av omvårdnadsforskning. (4.uppl.).
Stockholm: Natur & Kultur.
Friberg, F. (2017). Att göra en litteraturöversikt. I F, Friberg.
(Red.), Dags för uppsats, Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. (s.
141-152). Studentlitteratur.
Golden, A. M., Whaley, B.B. & Stone, M. A. (2012). “The system is beginning to shut down”: Utilizing caregivers' metaphors for dementia, persons with dementia, and caregiving. Applied nursing resaerach, 25(3), 146–
151. https://doi.org/10.1016/j.apnr.2011.02.001
*Hammar, L-M., Emami, A., Engström, G,. Götell, E.
(2011). Communicating through caregiver singing during morning care situation s in dementia care. Scandinavian journal of caring sciences, 25(1), 160-
168. https://doi-org.ezproxy.bib.hh.se/10.1111/j.1471-6712.2010.00806.x
Henricson, M. (2017). Diskussion. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad (2: a uppl.). Studentlitteratur.
Holopainen, G., Nyström, L. & Kasén, A. (2017). The caring encounter in
nursing. Sage Journal, 26(1), 7-16. https://doi.org/10.1177/0969733016687161
International Council of Nurses. (2012). Etiska koder för sjuksköterskor. Hämtad 3 september, 2020, från https://www.icn.ch/sites/default/files/inline-
files/2012_ICN_Codeofethicsfornurses_%20eng.pdf
Ingeberg, M., Wikstrøm, B-M. & Berg, A. (2012).
The essential dialogue - a Norwegian study of art communication in mental health care. Journal of psychosocial nursing and
mental health services. 50(8), 22-30. https://doi.org/10.3928/02793695- 20120703-01
Karlsson, E.K. (2017). Informationssökning. I M. Henricson
(Red.), Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad. Studentlitteratur.
Kjellström, S. (2017). Forskningsetik. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (uppl. 2). Studentlitteratur.
Machiels, M., Metzelthin, S., Hamers, J. & Zwakhalen, S. (2017). Interventions to improve communication between people with dementia and nursing staff duri ng daily nursing care: A systematic review. International
Journal of Nursing Studies, 66, 37-
46. https://doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2016.11.017
Marioni, R., Chatfield, M., Brayne, C. & Matthews, F. (2011) The reliability of assigning individuals to cognitive states using the Mini Mental State Examination: a population-based prospective cohort study. BMC Medical research methodology. 11 (1), 127-127. https://dx-doi-
org.ezproxy.bib.hh.se/10.1186/1471-2288-11-127
