INSTITUTIONEN FÖR INDIVID OCH SAMHÄLLE
Återförening… och sen då?
- En kvalitativ studie om familjebehandlares kompetens i relation till att arbeta med familjer som återförenats
Emma Gyllström och Johanna Ålkärr
Examensarbete i socialt arbete och socialpedagogik 15 Hp Socialt arbete och socialpedagogik, 61 – 90 Hp
Socialpedagogiska programmet ESC501
Vårterminen 2020
Titel: Återförening... och sen då? - En kvalitativ studie om familjebehandlares kompetens i relation till att arbeta med familjer som återförenats
Engelsk titel: Family reunification... but what happens after? - A Qualitative study of Family Counsellors’ Competence and Experience in Working with Reunited Families
Sidantal: 52
Författare: Emma Gyllström och Johanna Ålkärr Examinator: Magnus Broström
Datum: [Maj] [2020]
Sammanfattning
Studier visar att det finns behov av ett socialt stöd för familjer som återförenas efter separation till följd av migration. Huruvida det finns ett stöd för detta är dock oklart. Då en huvuduppgift för det socialpedagogiska arbetet är att arbeta för social inklusion, ville vi undersöka vad ett återföreningsarbete kan innebära.
Studiens syfte är att undersöka familjebehandlares kompetens och upplevelser av att arbeta med familjeåterföreningar när familjen varit splittrad till följd av migration. Studien utgår från en kvalitativ ansats där det empiriska materialet skapades genom halvstrukturerade intervjuer med sex stycken familjebehandlare. Analysarbetet utgår från en abduktiv ansats där det empiriska materialet bearbetades i interaktion med tidigare forskning och Ellströms (1992) teori om kompetens. Resultatet visar att familjebehandlarna ser återetablering av relationer, skapa trygghet, hantera trauma och praktiska göromål som uppgifter ett återföreningsarbete kräver. Vidare visar resultatet handlingsförmågor som familjebehandlarna använder sig av när de hanterar uppgifterna, vilka är inlevelseförmåga, samarbetsförmåga, personligt engagemang och självuppfattning. Följaktligen visar resultatet att ett återföreningsarbete möjliggörs när familjebehandlarna har kompetensen att se möjligheter i sina tidigare erfarenheter. Slutligen visar studien att familjebehandlarna besitter kompetens för att utföra ett återföreningsarbete, men det diskuteras om kunskap kring återföreningsarbetet behöver spridas till andra professioner i det sociala arbetet.
Nyckelord: familjeåterförening, kompetens, familjebehandling, återförening via anknytning, återföreningsarbete
Tack
Först och främst vill vi rikta ett stort tack till alla våra informanter som tog sig tid att dela med sig av sina erfarenheter och därmed möjliggjorde detta arbete. Vi vill även tacka våra familjer och vänner för erat stöd och uppmuntrande hejarop. Slutligen vill vi rikta ett stort tack till Linnéa Åberg, vår handledare, tack för ditt engagemang och vägledning under hela skrivandeprocessen.
/ Emma och Johanna
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Bakgrund ... 3
Familjeåterförening vid migration ur ett juridiskt perspektiv ... 3
Socialt arbete med nyanlända familjer – en översikt ... 4
Vilket stöd finns vid familjeåterförening? ... 5
Begreppsförklaring ... 6
Tidigare forskning ... 7
Att göra familj i ett nytt land ... 8
Socialt arbete med familjer med migrationserfarenheter ... 10
Återförening ur ett professionellt perspektiv ... 12
Återförening ur familjers perspektiv ... 14
Teoretiska utgångspunkter ... 15
Kompetens enligt Ellström ... 16
Formell kompetens ... 16
Reell kompetens ... 16
Kompetens - en handlingsförmåga ... 17
Det subjektiva handlingsutrymmet ... 18
Teorins användning i analysen ... 19
Metod ... 20
Val av ansats och datainsamlingsmetod ... 20
Urval ... 21
Genomförande ... 22
Bearbetning och analys ... 23
Etiska överväganden ... 24
Validitet... 26
Reliabilitet... 26
Litteratursökning ... 27
Resultat och analys ... 28
“Återetablering av relationer” - se ... 28
Förstå ... 29
Handla ... 30
“Skapa trygghet” - se ... 32
Förstå ... 32
Handla ... 34
Uppgifter med tvetydigt ansvar ... 35
“Trauma” - se ... 35
Förstå ... 35
Handla ... 36
“Praktiska göromål” - se ... 36
Förstå ... 37
Handla ... 37
Kompetens i återföreningsarbetet ... 38
Diskussion ... 40
Litteraturförteckning ... 44
BILAGA 1: Intervjuguide... 50
BILAGA 2: Informationsbrev ... 52
1
Inledning
”Jag vet inte riktigt vilken gren av kommunen som jobbar med återförening, jag vet faktiskt inte det om det finns överhuvudtaget, om det finns någon som jobbar aktivt i återföreningen” [Informant 3].
Att arbeta med familjer och se till deras behov är en viktig uppgift för socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2015). För att möta de komplexa behov som kan uppstå finns en rad olika sociala stödinsatser för att stötta familjer i svåra livssituationer. Exempel på insatser socialtjänsten erbjuder är familjebehandling, familjeterapi, rådgivning och föräldrastöd.
Utformningen och uppkomsten av sociala stödinsatser är i hög grad beroende av vad som definieras och uppmärksammas som sociala problem i samhället (Meeuwisse & Swärd, 2013). Under de senaste åren har samhället genomgått stora förändringar i och med en ökad globalisering, vilket ställer nya krav på det sociala arbetet med familjer (Montesino &
Righard, 2015). I Sverige märktes detta exempelvis av genom att antalet ensamkommande barn och unga ökade kraftigt under hösten 2015 och framåt (SOU 2017:12). Detta innebar att nya stödbehov uppstod och att det sociala arbetet behövde anpassa sitt arbete efter dessa behov. Nu, några år senare, står vi inför en ny situation där ensamkommande barn och unga med uppehållstillstånd har rätt att återförenas med sina familjer i Sverige. Det är just dessa familjeåterföreningar som vi med studien vill uppmärksamma.
Vi har tagit del av forskning där ungas erfarenheter av familjeåterförening beskrivs utifrån såväl positiva som negativa aspekter, där det positiva handlar om lyckan att få vara tillsammans igen som familj och det negativa kan handla om att återetablera familjerelationer i en ny kontext (Suárez-Orozco et al, 2011). I en kartläggning om ensamkommande barn och ungas behov av Socialstyrelsen framkommer det att ungdomar upplever att hjälpen från socialtjänsten försvinner så fort familjen har anlänt i Sverige och att ungdomarna själva får ta mycket ansvar för familjen vid återföreningen (Socialstyrelsen, 2013).
Vid en återförening har socialtjänsten ett visst ansvar. Enligt socialtjänstens handbok för arbetet med ensamkommande barn och unga framgår det att när en återförening blir aktuell ska socialtjänsten tillsammans med barnet, barnets företrädare, vårdgivare respektive familjehemsföräldrar planera återföreningen. Planeringen ska utgå från det enskilda barnets situation och barnet själv ska inte ha något eget ansvar för planeringen. Om barnet har god man när föräldrarna ankommer ska den gode mannen entledigas sitt uppdrag vid ankomsten (Socialstyrelsen, 2020). Trots att socialtjänsten har ett ansvar för planeringen för återföreningen verkar det bland ungdomarna finnas upplevelser av att de blir lämnade vind för våg så fort familjen anlänt till Sverige. Utifrån detta tolkar vi det som att det finns en efterfrågan av någon form av stöd även efter återföreningen. Det här fick oss att vilja undersöka hur ett sådant stöd skulle kunna se ut, utifrån ett professionellt perspektiv.
2
Det inledande citatet ovan är ett utdrag ur en intervju med en familjebehandlare som diskuterar behovet av ett återföreningsarbete. Familjebehandlarens citat kan tolkas som att återförening av familjer inte har uppmärksammats som ett stödbehov ännu. Trots att socialt arbete länge har förhållit sig till migration och att professionerna därmed har stor erfarenhet och kunskap om detta, verkar det finnas en frustration över att det sociala arbetet inte svarar upp mot de utmaningar som det globaliserade samhället ställer det sociala arbetet inför (Montesino & Righard, 2015).
En huvuduppgift för socialpedagogiken är att integrera individer och grupper som av olika anledningar befinner sig utanför den samhälleliga gemenskapen (Madsen, 2006). För att kunna utföra ett integrerande arbete kan det tolkas kräva kunskap om vilka grupper eller individer som befinner sig eller riskerar att hamna utanför samhällsgemenskapen. Då vi efter flertal sökningar på internet och läsning av tidigare forskning tolkade att det inte fanns något uttalat socialt stöd till familjer som återförenas, ville vi undersöka om det finns en dold kompetens av arbetet med familjer som återförenas. Detta eftersom vi samtidigt vet att det finns erfarenhet inom socialt arbete av familjearbete och av återförening när familjer varit splittrade vid till exempel institutionsplaceringar. Om det finns en efterfrågan av någon form av stöd efter en genomförd återförening menar vi att det kan leda till samhällelig exkludering, istället för integrering, om det inte finns ett stöd som svarar upp mot behovet. Genom att i den här studien intervjua familjebehandlare, som i sin profession kommer i kontakt med flera familjer, ville vi närma oss en förståelse för vad ett arbete med familjeåterförening innebär, då det kan antas att familjebehandlarna besitter kompetens för att möta detta “nya” behov.
Syfte och frågeställningar
Studiens syfte är att undersöka familjebehandlares upplevelser och kompetens av att arbeta med familjeåterföreningar när familjen varit splittrad på grund av migration.
För att besvara syftet används följande frågeställningar:
1. Vilka uppgifter ser familjebehandlare krävs vid ett återföreningsarbete?
2. Vad använder sig familjebehandlare av för handlingsförmågor för att hantera arbetsuppgiften?
3. Utifrån de två ovanstående frågorna, vilken kompetens möjliggör ett återföreningsarbete med familjer som varit separerade på grund av migration?
3
Bakgrund
Avsikten med följande avsnitt är att skapa en förståelse för faktorer som på något sätt påverkar familjers återförening. I avsnittet beskrivs också det sociala arbetet med familjer som återförenas. Detta görs genom att redovisa för rätten till återförening utifrån ett juridiskt perspektiv, hur det sociala arbetet har svarat upp mot ökat antal nyanlända barn och familjer samt vilket stöd som redan finns för familjer som återförenas.
Familjeåterförening vid migration ur ett juridiskt perspektiv
Att återförenas med sin familj är en rättighet som grundar sig i Europakonventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna, vilket slås fast i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (2003/86/EG). Enligt artikel 8 i lagen om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (SFS 1994:1219) har var och en rätt till skydd och respekt för familjelivet. Det EU-direktiv som kom 2003 förkunnar att familjeåterförening är ett nödvändigt medel för att säkerställa att dessa rättigheter uppfylls och att rätten till återförening måste omfatta åtminstone kärnfamiljen. I svensk lagstiftning tar sig de här bestämmelserna uttryck i 5 kap. 3 § Utlänningslagen (SFS 2005:716). Detta kapitel reglerar vilka som har rätt till uppehållstillstånd via anknytning. Ett exempel på detta är att föräldrar som i egenskap av att vara anhörig till ett ensamkommande barn som beviljats skyddsstatus som flykting, alternativt skyddsbehövande eller övrigt skyddsbehövande, har rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Denna rätt till återförening begränsades dock den 20 juli 2016 när lagen om tillfälliga begränsningar om möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (SFS 2016:752) infördes. Denna tillfälliga lag som skulle gälla under tre år innebar bland annat att alternativt skyddsbehövande inte längre hade rätt till familjeåterförening i Sverige (SFS 2016:752). I socialförsäkringsutskottets betänkande (2018/19: SfU26) till lagen, motiverade regeringen beslutet med att hänvisa till den ansträngda situation som uppstod till följd av flyktingsituationen 2015. Vidare anförde regeringen att lagen skulle innebära att samhället fick chans att återhämtas då de olika samhällsfunktionernas kapacitet inte visat sig räcka till.
Denna begränsning möttes dock av kritik från olika håll.
Röda Korset riktade stark kritik mot den tillfälliga lagen i en rapport 2018. I denna rapport, som bygger på en utredning av vilka konsekvenser lagen har fått för de människor som påverkas av den, framkommer att den har lett till en rad negativa konsekvenser för asylsökande och deras familjer, inte bara i Sverige utan även anhöriga i hemlandet och i tredje land (Röda Korset, 2018). Asylsökande och professionella vittnar om psykisk ohälsa
4
till följd av de långa separationerna från familjen och den ovissa framtiden i det nya landet.
I rapporten ställer man sig frågande till om det verkligen var rättfärdigat att begränsa flyktingmottagandet genom den nya lagen när det innebar såna oerhörda humanitära konsekvenser för människor (Röda Korset, 2018). Ett år efter att den här rapporten kommit ut, kom så ett efterlängtat beslut för många av de som beviljats skyddsstatus som alternativt skyddsbehövande; nu fick man återigen möjlighet att återförenas med sin familj i Sverige.
Detta beslut togs i samband med en förlängning av lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, vilken trädde i kraft den 20 juli 2019 (2018/19:
SfU26). Det är inte svårt att föreställa sig att det här beslutet innebar en lättnad för många familjer.
Det går också att anta att vi kommer att se en ökning av antalet familjeåterföreningar i Sverige framöver. I en nyhetsartikel publicerad på Sveriges Radio går att läsa att Migrationsverket märkte av en ökning av antalet ansökningar om uppehållstillstånd via anknytning efter lagändringen, även om myndigheten inte kunnat fastställa om det faktiskt berodde på lagändringen eller inte (Hellberg, 2019).
Sammanfattningsvis kan det förstås att återförening av familj har varit en central fråga inom asylpolitiken de senaste åren och att en åtstramning lett till att flera organisationer har uppmärksammat de konsekvenser dessa beslut fått för familjerna som är drabbade.
Socialt arbete med nyanlända familjer – en översikt
Som konstaterades ovan så har politiken inneburit att migrerande familjer återigen har rätt att återförenas. Detta har även fått konsekvenser för socialtjänstens arbete med nyanlända familjer. Nedan följer därför en redovisning över hur det sociala arbetet har påverkats och anpassats för att möta behov som uppstått i samband med ökat antal nyanlända familjer.
2018 fick Länsstyrelsen i Jönköpings län i uppdrag från regeringen att sammanställa samtliga läns lägesrapporter som berör hur verksamheter, så som socialtjänsten, har påverkats av förändringar kring antal asylsökande och nyanlända (Länsstyrelsen, 2018).
Länsstyrelsens samanställning visade att flera socialtjänster upplevde att det var svårt att upprätthålla beredskap och kapacitet för mottagandet av nyanlända då det har skett en stor avveckling av verksamheter i många kommuner. En utmaning som redovisningen sätter i fokus handlar om bostadssituationen. De har sett en ökning av familjer som återförenats vilket har lett till bostadsbrister och utmaningar att hjälpa familjerna i sökandet av bostad.
Redovisningen redogör även för ett behov av insatser inom socialtjänsten. De insatser som det finns behov av enligt rapporten är; föräldrastöd, samhällsorientering samt en kompetensutveckling för personalen för större kunskap om kulturskillnader (ibid.).
5
Samma år, 2018, gjorde Göteborgsregionen en kartläggning av nyanlända barns situation som bor tillsammans med deras föräldrar. Detta gjordes i syfte att skapa ett kunskapsunderlag för socialtjänstens arbete med att utveckla stöd och insatser till nyanlända barn och deras familjer (Olsson, 2018). Kartläggningen resulterade i olika förslag hur kommuner kan utveckla arbetet och sociala insatser för att möta de nyanlända familjernas olika behov. Ett förslag som stod i centrum handlade om att erbjuda föräldrastöd, då de menar att föräldrars välbefinnande gynnar barnens välbefinnande. I kartläggningen konstaterades även att detta stöd i sin tur bör vara obligatoriskt för alla nyanlända föräldrar, speciellt om det är föräldrar som anländer och som redan har sina barn i Sverige, då dessa barn redan har börjat lära sig språket och blivit bekanta med samhället (Olsson, 2018). I kartläggningen framgår även ett behov av kompetensutveckling. Det handlar om att socialsekreterare har uttryckt ett behov av ökad kunskap om arbetet med målgruppen. Dels ökad kunskap om att arbeta med tolk men även mer kunskap om exempelvis hedersrelaterat våld, trauma och barnäktenskap. Samtidigt som det uttrycktes ett behov av kunskapsutveckling framgår det i kartläggningen att kommunerna bör utnyttja den kompetens som redan finns och dela med sig av dessa erfarenheter kommuner mellan. Ett ytterligare förslag till arbetet med nyanlända familjer är att kommunerna bör anställa personer som talar olika språk, detta för att kunna föra tydliga kommunikationer med familjerna (ibid.).
Att det finns behov av att utveckla stödinsatser när det handlar om familjer som migrerat syns även i Södertörns FoU – rapport från 2020. I rapporten redogörs en sammanställning av det sociala stödet för ensamkommande barn och ungdomar. Rapporten visar att det i återföreningsärenden behöver utvecklas en stödfunktion för att hjälpa familjer i den komplexa återföreningsprocessen (Åkerlund, 2020). Detta på grund av att ett bristande stöd från socialtjänsten många gånger leder till att barnen och ungdomarna får ta stort ansvar över familjens situation och går då miste om det trygga vardagsliv som rådde innan återföreningen (ibid.). Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns ett behov av stöd till nyanlända föräldrar och familjer som återförenas via anknytning, men vad det här stödet ska innehålla framgår således inte av rapporterna.
Vilket stöd finns vid familjeåterförening?
Utöver det stöd som socialtjänsten är ansvariga för vid en återförening, finns även visst stöd att få via den ideella sektorn. Exempel på detta är Röda Korset som erbjuder stöd vid återföreningsresor, rådgivning om familjeåterförening samt juridiskt ombud vid familjeåterförening (Röda Korset, u.å.). Stödet vänder sig till flyktingar som separerats på grund av krig och syftar till att möjliggöra att familjer återförenas. Familjer kan få hjälp med sådant som information om det juridiska kring återföreningar, hur processen ser ut, vilka myndigheter som ska kontaktas i och utanför Sverige samt i vissa fall hjälp med att kontakta
6
dessa (ibid.). Ett annat exempel på en ideell organisation som kan vara behjälpliga vid familjeåterföreningar är Sociala Missionen, vilka erbjuder rådgivning vid asylfrågor och frågor kring familjeåterföreningar (Sociala Missionen, u.å.). Det stöd som Röda Korset och Sociala Missionen erbjuder handlar således om att hjälpa familjer att kunna återförenas.
Något stöd för familjer efter själva återföreningen är svårare att finna, något som uppmärksammats av SOS Barnbyar. Utifrån en behovskartläggning organisationen har gjort med stöd av Jämställdhetsmyndigheten, fann man att det finns ett behov av stödinsatser för familjer som återförenats (Migrationsverket, 2020). Det som framkom i kartläggningen var att ungdomar som återförenas med sin familj via anknytning ofta får ta stort ansvar för familjens etableringsprocess i och med att inget särskilt stöd finns för familjer som återförenas. Med anledning av detta har organisationen initierat ett projekt i Hammarkullen i Göteborg som syftar till att hjälpa familjer som återförenats via anknytning i etableringsprocessen och stärka föräldrarna i sin omsorgsgivande roll (ibid.).
Vi har sett att familjeåterförening är centralt i asylpolitiken och att de beslut som tas får konsekvenser för familjerna och för det sociala arbetet. De senaste åren har det i samhällsdebatten varit ett fokus på nyanlända barn och familjer. Detta kan förstås eftersom det i samhällets socialtjänster under de senaste åren har gjorts olika kartläggningar om vilka behov de uppmärksammat i relation till antalet nyanlända. Av dessa kartläggningar kan vi se att det uttrycks ett behov av stödinsatser för nyanlända föräldrar vilket då ofta handlar om föräldrastöd och samhällsorientering. Dessa stödinsatser tolkas syfta till att stötta familjerna under deras första tid i Sverige. Att det finns ett behov av stödinsatser för familjer vid återförening har även uppmärksammats av civilsamhälleliga aktörer som stöttar familjer med praktiska frågor för att underlätta själva återföreningen. Det vi kan se är att det alltså finns ett behov av återföreningsinsatser men att dessa insatser syftar till att stötta familjerna vid själva återföreningen. Det saknas alltså insatser som fokuserar på det som sker efter det att familjer har förenats efter att ha varit separerade på grund av migration.
Begreppsförklaring
För att underlätta läsningen av studien och för att minska risken för feltolkningar följer här en beskrivning av studiens centrala begrepp.
Återförening handlar om att som familj bli återförenad efter att ha varit separerade under en längre tid, en separation som oftast skett ofrivilligt eller oönskat (Sveaass &
Reichelt, 2011). I föreliggande studie ligger ett specifikt fokus på familjer som återförenas efter att ha varit separerade på grund av migration. Denna typ av familjeåterförening kallas återförening via anknytning i UtlL (Utlänningslagen SFS 2005:716). Återförening via anknytning kan till exempel innebära att föräldrar till ogifta barn som har uppehållstillstånd
7
i Sverige har rätt att ansöka om uppehållstillstånd om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda föräldrarna (Utlänningslagen SFS 2005:716).
Återföreningsarbete syftar i föreliggande studie till det arbete som sker efter familjer har återförenats. Definitionen av återföreningsarbete kan således appliceras på olika familjeåterföreningar och där flykt inte behöver vara orsaken för återföreningsarbetet. På grund av lagändringarna i lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (SFS 2016:752) som innebär att både flyktingar och alternativt skyddsbehövande har rätt till familjeåterföreningar aktualiserar detta varför återföreningsarbetet är viktigt.
Familjebehandling är ett behovsprövat personligt stöd och är en av de insatser som kommunernas individ- och familjeomsorg erbjuder familjer (Löwenberg & Sjöblom, 2009).
Löwenborg och Sjöblom (2009) menar följaktligen att familjebehandling är den vanligaste insatsen som erbjuds familjer med relationsproblem. Vidare kan familjebehandling förstås som en paraplybeteckning av olika insatser. Insatserna kan vara familjesamtal, enskilt stöd för ungdomar, barn eller föräldrar, nätverksarbete, familjerådgivning och handledning till jour – och familjehem (ibid.).
Familj är ett begrepp som inte på ett enkelt sätt låter sig definieras. Schiratzki (2017) menar att synen på vilka faktorer som gör att en grupp individer anses som familj varierar i olika samhällen. Följaktligen saknas det en universell definition av familj (ibid.). Några sätt att förstå familj kan vara genom att se till känslomässiga band, blodsförvantskap - att till exempel barn och föräldrar uppfattas som familj eller av lagtext där familj kan betonas som
“anhörig” eller “närstående” (ibid.). I Nationalencyklopedins definition innefattar kärnfamiljen en man och kvinna samt deras gemensamma barn (Helander, 2020). I föreliggande studie finns en medvetenhet om att familj är ett brett begrepp som innebär en större definition än vad till exempel “kärnfamiljen” tillåter. Med grund i att den valda tidigare forskning samt studiens empiriska material behandlar familj som något som liknar kärnfamiljen kommer begreppet familj i föreliggande studie avgränsas till att förstås som föräldrar och barn förenade via blodsband.
Tidigare forskning
I följande avsnitt presenteras först forskning om att “göra” familj i ett nytt land och sedan presenteras socialt arbete med familjer som har migrerat av olika anledningar. Vidare följer en presentation av forskning kring återförening av familjer som både behandlar återförening efter migration men även återföreningar efter barns placering på fosterhem. Trots att studiens syfte är att undersöka familjebehandlares kompetens och upplevelser av återföreningsarbete har det ansetts vara betydelsefullt att även inkludera forskning utifrån familjers perspektiv.
8
Detta då det är viktigt att förstå familjers upplevelser av att etablera sig i ett nytt land för att kunna förstå återföreningsarbetet.
Att göra familj i ett nytt land
En stor del av forskningen kring familj studerar familj som något som görs. Forskning tyder på att görandet av familj i ett nytt land är en komplex process där många olika faktorer inverkar. Bland de artiklar och avhandlingar som ligger till grund för den här studien har några av dessa lyft fram strukturella hinder i form av diskriminering på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, utbildningssystemet och den allmänna välfärden (se t.ex. Deng &
Marlowe, 2013; Betancourt et al, 2015) vilket försvårar tillträde till dessa arenor och i längden etablering i samhället. Att lära sig språket ses också som en förutsättning för att få tillgång till bl.a. det sociala välfärdssystemet och kunna tillgodogöra sig det på ett effektivt sätt (Deng & Marlowe, 2013). Två av artiklarna tar upp hur roller inom familjer kan förändras i de fall då barnen lär sig det nya språket men inte föräldrarna (Pels & De Haan, 2007; Deng
& Marlowe, 2013). Det här innebär att barnen kan få agera språklig och kulturell tolk åt föräldrarna, vilket påverkar familjedynamiken på så sätt att barnen får en ökad maktposition i relation till sina föräldrar. Att relationer och roller kan förändras när familjer möter ett nytt samhälle visar även Renzaho, McCabe och Sainsburys studie (2011) som undersöker sudanesiska, irakiska och libanesiska familjer som migrerat till Australien. Studien visar hur föräldrarna upplever att det är svårt att anpassa sitt föräldraskap till den nya, individs-och rättighetsbetonade kulturen. När barnen får mer rättigheter och ungdomarna blir mer självständiga, upplever föräldrarna en maktlöshet och en förlust av status i föräldrarollen (ibid.). Resultatet visade också att könsrollerna inom familjen förändrades. Männen upplevde att de förlorade sin status som familjens överhuvud samtidigt som kvinnorna fick mer makt inom familjen. För männen kunde den här rollförlusten innebära en försämrad självkänsla och även de äktenskapliga relationerna kunde påverkas negativt i och med rollförändringarna (ibid.).
En annan utmaning som familjer som har migrerat till ett nytt land kan möta är att vara mittemellan två kulturer eller traditioner. I Deng och Marlowes studie (2013) berättar sydsudanesiska föräldrar som har flytt till Nya Zeeland om tvetydigheten i att man å ena sidan vill se sina barn komma in i det nya samhället, samtidigt som det är betydelsefullt att familjen behåller mycket av den tradition och det språk som man har med sig sedan innan.
Det handlar således inte om att bara anpassa sig till “det nya” eller att hålla fast vid “det gamla”. Anpassningsprocessens komplexitet är något som Pels och De Haan (2007) påpekar i sin studie om marockanska familjers sociala praktiker i Nederländerna. Studien visar hur interaktionen mellan det nya och det gamla ger upphov till nya strategier och lösningar inom familjen. Det som var mest framträdande i studien var den dissonans som tycks råda mellan
9
föräldrarnas värderingar om barnuppfostran och de faktiska praktikerna (Pels & De Haan, 2007). I föräldrarnas praktik fanns både en dimension av anpassning och motstånd till det nya samhället och i spänningen mellan dessa två uppstod nya sätt att hantera barnuppfostran på.
Andra studier problematiserar betydelsen av kultur i görandet av familj. Bergset och Ulvik (2019) vill med sin studie bidra till en mer nyanserad bild av föräldraskap bland familjer som har migrerat. Författaren menar att mycket av forskningen kring att göra familj fokuserar på kulturella faktorer vilket riskerar att resultera i dikotomiserade kategorier och utesluter andra viktiga faktorer som kan kopplas till frivillig och ofrivillig migration (Bergset
& Ulvik, 2019). Bergset och Ulvik lyfter i sin forskning fram de många olika röster ur föräldrars berättelser om att vara förälder i exil. Föräldrarnas praktik förklaras här som ett agentskap, där föräldrarna gör sitt föräldraskap i en kulturellt komplex kontext, och därmed inte bara anpassar sig efter vad det nya samhället förväntar sig av dem. I studien lyfts således en mer komplex och nyanserad bild av familjer som har migrerat och vilka utmaningar som de kan mötas av. Vad en ensidig och stereotyp bild av den migrerade familjen kan innebära för görandet av familj har Wikström (2007) undersökt i sin avhandling (O)möjliga positioner.
Studien tar avstamp i bilden och konstruktionen av “invandrarfamiljen” som problematisk och syftet är att bidra med en mer nyanserad bild genom att plocka isär konstruktionen av
“invandrarfamiljen”. I studien intervjuas iranska familjer i Sverige om deras upplevelser av att göra familj i förhållande till rådande ideal och föreställningar om familj - där idén om den västerländska familjen står för det moderna och demokratiska och idén om
“invandrarfamiljen” står för det traditionella. Familjernas strategier i mötet med de här föreställningarna ser olika ut och Wikström (2007) ser tre huvudtendenser: familjer som förhåller sig till idén om den “svenska familjen” eller den “iranska familjen” och som känner sig tvungna att välja att göra en av dessa; att göra familj som både och, det vill säga både
“svensk familj” och “iransk familj” och; att bryta ner dessa två kategorier och inta en position där man gör varken eller utan snarare bara gör familj. Även här höjs en kritisk röst mot att kulturella skillnader ges så stort förklaringsvärde i forskningen och resultatet ger en motbild av föreställningen av “iranska familjer” som annorlunda i jämförelse med “svenska familjer”
(Wikström, 2007).
Forskningen som har presenterats ovan tyder på att det för familjer som migrerat kan finnas utmaningar som kan kopplas till det unika i att göra familj i en ny kontext. Det kan handla om yttre faktorer som försvårar etablering i det nya landet vilket i sin tur påverkar den psykiska hälsan i familjen. En annan utmaning handlar om rollförändringar och statusförlust inom familjen vilket kan skapa konflikter. En tredje utmaning handlar om att som förälder orientera sig i sitt föräldraskap i den nya kontexten. Slutligen handlar en utmaning om att som familj förhålla sig till konstruktionen av “invandrarfamiljen”, vilket i sig skulle kunna leda till problem att göra familj i Sverige. Sammanfattningsvis visar forskningen att det för
10
familjer finns utmaningar som kan kopplas till det unika i att göra familj i en ny kontext men också att det finns ett behov av att se på familjers praktiker som ett agentskap.
Socialt arbete med familjer med migrationserfarenheter
Av forskningen som presenterats ovan synliggörs utmaningar som kan kopplas till att göra familj i en ny kontext. Nedan följer även en redogörelse för vilka implikationer forskningen ovan menar att dessa utmaningar kan få för det sociala arbetet.
I några av de artiklar som behandlats ovan undersöks också vilka implikationer familjernas upplevelser får för betydelse för det sociala arbetet. I två av artiklarna (Renzaho, McCabe & Sainsbury, 2011; Deng & Marlowe, 2013) framkommer att en av det sociala arbetets uppgifter i relation till familjer som har migrerat är att informera och förtydliga förväntningar på föräldrar i det nya landet. Det kan handla om att socialtjänsten kommunicerar skillnaden mellan bestraffning och disciplin i relation till barnuppfostran (Renzaho, McCabe & Sainsbury, 2011; Deng & Marlowe, 2013). Det kan också handla om att socialtjänsten i dialog med föräldrarna på ett respektfullt sätt diskuterar vad i föräldrapraktikerna som är förhandlingsbart och inte i relation till den nya kontexten (Deng
& Marlowe, 2013).
I forskningen framträder att en viktig del av det sociala arbetet med föräldrar som har migrerat med sina familjer, är att på olika sätt stötta dem i rollen som omsorgsgivare (Renzaho, McCabe & Sainsbury, 2011; Deng & Marlowe, 2013; Betancourt et al, 2015). Det kan handla om att stötta föräldrarna i att lära sig det nya språket så att de kan återfå ett större inflytande i familjedynamiken (Deng & Marlowe, 2013). Föräldrar som tidigare har haft ett stort nätverk att vända sig till för socialt och praktiskt stöd i föräldraskapet kan sakna detta i det nya landet och där kan socialtjänsten bli en resurs för familjerna (ibid.). Socialtjänstens roll bör då vara att på olika sätt underlätta för familjerna att få tillgång till ett stöttande nätverk (ibid.). Även Betancourt et al (2015) påtalar, om än utifrån ett psykologiskt perspektiv, ett behov av att stärka somaliska familjers sociala nätverk med andra familjer från Somalia som delar liknande erfarenheter. Författarna till studien menar att ett arbete med somaliska familjer som flytt undan krig, bör ta vara på de styrkor som familjerna finner i religionen och gemenskapen med andra somaliska familjer (ibid.).
Utöver det här mer informella stödet till föräldrar och familjer, visar Betancourt et al (2015) i sin studie att det finns ett behov att utveckla det formella stödet för somaliska familjer i USA. Resultatet visar att de här insatserna bör syfta till att stötta föräldrarnas kommunikation inom familjen, utveckla föräldraskapstekniker och skapa ömsesidig förståelse inom familjen (ibid.). Det handlar om att rikta insatser till familjen som helhet och att få dem att förstå varandra i ljuset av den nya kontexten (ibid.). Även Renzaho, McCabe
11
och Sainsburys studie (2011) pekar på att effektiva familjeinsatser behöver vara familjecentrerade. Författarna påtalar också ett behov av kulturell kompetens inom de professioner som möter nyanlända familjer (ibid.).
En utmaning för socialt arbete som tas upp i Deng och Marlowes studie (2013) är när föräldrar upplever en begränsad tillgång till välfärdssystemet på grund av kulturella och språkliga barriärer. Bland deltagarna i studien uttrycktes en medvetenhet att socialt stöd fanns att tillgå, men att man inte förstod hur stödet fungerade och på vilket sätt det kunde vara till hjälp för familjerna (ibid.). I studien framkom också att några av deltagarna hade deltagit i föräldrastöd och att det som då fungerade bra var när stödet inkluderade både den inhemska föräldrastilen och den sydsudanesiska. Detta hjälpte föräldrarna att finna en balans mellan dessa två (Deng & Marlowe, 2013).
Bergset och Ulvik (2019) lyfter i sin studie fram multivoicedness som ett verktyg för socialarbetare att få mer förståelse och lättare kunna samarbeta med föräldrar i exil. Ett in- lyssnande förhållningssätt blir här nyckeln till att förstå hur föräldrar gör sitt föräldraskap.
Det handlar om att lyssna till de nyanser som finns i berättelserna och inte bara lyssna till en av föräldrarna eller till vissa delar av det som berättas. Det handlar också om att förstå föräldrarna i relation till den komplexa kontext de befinner sig i. Med studien vill Bergset och Ulvik (2019) skapa en medvetenhet hos socialarbetare om den här komplexiteten och att inte bara lyssna till det som kan förstärka redan existerande kategoriseringar som bidrar till diskriminerande beskrivningar av praktiker. Även Johansson (2012) lyfter fram vikten av att som socialarbetare lyssna och bekräfta familjerna i mötet. Det här är något som familjerna själva upplever är viktigt, men lyssnandet är också viktigt för socialarbetarens kunskap om och förståelse för familjers erfarenheter. Socialarbetaren behöver också en förmåga att reflektera över hur de egna kulturella värderingarna kan få för påverkan på arbetet med familjerna (ibid.).
Utifrån den forskning som har presenterats ovan framträder några huvudsakliga uppgifter för det sociala arbetet; att informera och förtydliga dominerande föräldraskapspraktiker i den nya kontexten, att arbeta med att återetablera roller och maktförhållanden inom familjen, att främja familjens informella stödnätverk samt att arbeta med familjen som helhet. En utmaning som lyfts fram är hur kulturella och språkliga barriärer kan begränsa tillgången till sociala stödinsatser för familjerna. Detta tolkas som att det sociala arbetet med familjer som har migrerat många gånger kopplas till de specifika utmaningar som kan uppstå i mötet med den nya kontexten. Forskningen lyfter också fram att viktiga förmågor hos socialarbetare som möter familjer i exil är att vara in-lyssnande och reflekterande.
12 Återförening ur ett professionellt perspektiv
Nedan följer en redogörelse för forskning som behandlar professionellas erfarenheter av familjeåterföreningar. Det kommer både presenteras forskning som behandlar återförening till följ av migration men även återförening till följd av barns placeringar på fosterhem.
Forskningen som behandlar professionellas erfarenheter med familjeåterförening vittnar om att det saknas omfattande forskning kring det sociala stödet och arbetet med återförening och menar att det krävs mer kunskap om hur olika grenar i samhället arbetar med återförening (Huscroft - D’Angelo, et al. 2019). Av de valda artiklar som behandlar professionellas upplevelser av arbetet med återförening, generellt, var ett återkommande tema avsaknaden av stödinsatser i arbetet med familjeåterföreningar (se t. ex. Sveaass &
Reichelt, 2011; Huscroft - D’Angelo et al, 2019). I en av studierna som undersökte socialarbetares upplevelser om hinder och framgångsrika faktorer i familjeåterförening ansågs terapeutiskt stöd, till hela familjen, vara en faktor som främjar en framgångsrik återförening (Huscroft - D’Angelo et al, 2019). När familjer separerats genom att barnet placerats på fosterhem blir det av vikt med terapeutiska insatser både innan en återförening och efter återföreningen. Detta på grund av att problem som fanns inom familjen innan separationen kan komma tillbaka efter en tid tillsammans (ibid.). Trots att det finns betydelse av det terapeutiska stödet för familjerna upplever socialarbetarna att det saknas resurser för stödinsatser (ibid.). Även Sveaass och Reichelt (2011) lyfter upp hur resurser tas till vara på (eller inte) i deras studie om familjeterapeuters förutsättningar i mötet med familjer som har återförenats efter att ha varit separerade på grund av flykt. Författarna beskriver hur familjeterapeuter i Norge anser att de sitter på nyttig kunskap och erfarenheter för att utföra ett arbete med nyanlända familjer som återförenas (ibid.). De menar att som familjeterapeut med stor kunskap om familjen som system är man lämpad att även engagera sig i familjer som flytt från krig. Detta på grund av att mycket av det arbetet som redan utförs med andra familjer är relevant även för dessa familjer (ibid.). Författarna menar att det behov som verkar finnas för vissa familjer som återförenas i Norge skulle kunna täckas av familjeterapeuterna men att denna resurs förbises av de andra stödsystem som finns (ibid.).
Att det sociala stödet är viktigt i återföreningsarbetet med familjer är något som många författare lyfter upp (se t. ex. Sveaass &. Reichelt, 2011; Àngels Balsells et al, 2017). I likhet med hur Huscroft - D’Angelo et al. (2019) redogör för betydelsen av terapeutiskt stöd i relation till och efter återföreningen visar även Sveaass och Reichelt (2011) på betydelsen av ett psykosocialt stöd i arbetet med återförening. Författarna redogör för hur familjer som återförenas i Norge ofta får mycket praktiskt stöd i anslutning till återföreningen men desto mindre psykosocialt stöd för de utmaningar som kan uppstå efter återföreningen. Något som författarna menar skulle vara av vikt i stödet efter återföreningen handlar om att fokusera på
13
familjens sammanhållning och styrkan som finns i familjen. Vidare handlar det om att markera återföreningen, vad innebär det att återförenas? (Sveaass & Reichelt, 2011). Detta är något som även Àngels Balsells et al. (2017) lyfter upp. De menar att det psykosociala stödet i återföreningsarbetet bör fokusera på hur familjer anpassar sig till de förändringar som familjemedlemmar kan genomgå under en separation. Då studien har ett fokus på familjeåterförening efter fosterhemsplacering lyfter författarna även upp vikten av att stötta föräldrarna att utveckla föräldraförmågan, då detta kan ha varit orsaken till separationen (Àngels Balsells et al.). Något som urskiljer Àngels Balsells et al. (2017) forskning från de andra valda artiklarna är att de även lyfter upp vikten av ett informellt stöd som ett komplement till det samhälleliga (formella) stödet. Med det informella stödet menas att familjer tar hjälp från andra släktingar, vänner eller grannar. Vidare kan det informella stödet även innebära att som familj tillsammans med andra familjer med liknande erfarenheter lära av varandra, något som författarna menar kan hjälpa familjer i återföreningsprocessen (Àngels Balsells et al, 2017).
Det sista genomgående temat i forskningen som belyser professionellas perspektiv på återföreningsarbete handlar om kontinuitet. Kontinuiteten lyfts upp som både en utmaning och möjlighet. Något som bidrar till en stabilitet för familjers återförening menar Huscroft - D’Angelo et al. (2019) är att låta en och samma socialarbetare följa en familj under hela processen. Även Àngels Balsells et al. (2017) lyfter upp att kontinuiteten mellan familjen och deras (professionella) referensperson är en viktig faktor i ett framgångsrikt återföreningsarbete. Kontinuitetens betydelse visas även genom hur Huscroft - D’Angelo et al. (2019) beskriver att det är en utmaning för de professionella att få till det kontinuerliga stödet under återföreningsprocessen. Kontinuiteten beskrivs även i termer av att tillgängliggöra information. Sveaass och Reichelt (2011) belyser vikten av att informera familjer om hur man går tillväga för att söka hjälp inom välfärdssystemet. I likhet menar Huscroft - D’Angelo et al. (2019) att en bidragande faktor i återföreningsarbetet handlar om att förmedla tydlig information för vart familjerna ska vända sig för att få stöd.
Av den forskning som presenterats ovan som har behandlat familjers återföreningar både efter barns placeringar på fosterhem och efter migration går det att utläsa vissa likheter i arbetets utmaningar och möjligheter. Det som tolkas vara gemensamt för återföreningsarbetet är behovet av det psykosociala stödet då de förändringar i familjernas samanhållning och relationer som separationen leder till blir synliga och utmanande vid återföreningen. Det tolkas utifrån forskningen att anledningen till separationen inte leder till någon särskild insats utan att det är tiden familjer spenderar ifrån varandra som är det som leder till utmaningar i återföreningsarbetet.
14 Återförening ur familjers perspektiv
För att skapa förståelse för arbetet med familjeåterförening anses det vara betydelsefullt att även redogöra för vad forskningen säger om familjers egna upplevelser av att återförenas.
När familjer återförenas efter varit separerade över nationsgränser finns det i forskningen ett fokus på utmaningar kopplade till olika förändringar som uppstår i tiden mellan separation och återförening. En utmaning för familjerna som är gemensamt i samtliga artiklar handlar om känslor av att bli “främlingar” för varandra (Rousseau et al, 2004; Suárez- Orozco et al, 2011; Solheim & Ballard, 2016).
I en studie från Rousseau et al. (2004) där författarna undersöker strategier som Kongolesiska flyktingar använder för att återetablera relationerna i familjen vid återföreningsprocessen handlar en strategi om att bekräfta förändring. Detta tar fasta på att familjemedlemmar skapar en förståelse för att tiden isär kan innebära personliga förändringar gällande personlighet, utseende och värderingar som går emot vad resterande familjemedlemmar är vana vid (Rousseau et al, 2004). Detta är en utmaning som även Suárez-Orozco et al. (2011) belyser i deras studie som undersöker migrerande föräldrar och barns upplevelser av separation och återförening. Författarna vill poängtera att många familjer beskriver återföreningen som en lycklig och kärleksfull stund men att många barn även vittnar om att de vid första mötet med föräldrarna många gånger inte kände igen dem (ibid.). Dessa situationer menar författarna kunde leda till känslor av osäkra hem och minskad tillit till varandra (ibid.).
Att återförenas efter separation kan även innebära förändring av roller i familjen (Rousseau et al, 2004; Solheim & Ballard, 2016;). Solheim och Ballard (2016) menar att en separation kan leda till att ansvar och rutiner i familjen förändras, en förändring som sedan återupprepas igen vid återföreningen. Trots att återföreningen för många familjer är något efterlängtat menar författarna att dessa förändringar kan innebära en utmanande tid för familjerna att skapa förståelse för de nya roller som skapas och lära känna varandra igen (ibid.). Rousseau et al. (2004) beskriver hur familjer förbereder sig för hur rollerna i familjen kan förändras, som en strategi inför en återförening. Det innebär att familjerna skapar en medvetenhet om vad som till exempel var typiskt “manligt” och “kvinnligt” i hemlandet kan vara annorlunda i ankomstlandet.
Den tredje återkommande utmaningen för familjer som återförenas tolkas av forskningen handla om förändringar i familjekonstellationen. Solheim och Ballard (2016) menar att en längre separation mellan barn och föräldrar kan leda till försvagade familjeband.
Detta på grund av att ensamkommande barn många gånger blir placerade i familjehem där starka band kan knytas till en ny familj (ibid.). På liknande sätt visar Suárez-Orozco et al.
(2011) att de vårdtagare som tar hand om barn när föräldrarna befinner sig i ett annat land
15
spelar en viktig roll i de ungas liv. Solheim och Ballard (2016) menar att det även kan förekomma utmaningar om antalet familjemedlemmar har ökat under separationen. Familjer berättar i studien att det kan vara svårt att lära känna nya familjemedlemmar som syskon eller nya partners vid en återförening (ibid.).
Att återförenas som familj efter varit separerade över nationsgränser kan även innebära utmaningar rörande att förhålla sig till två kulturer med olika traditioner (Rousseau et al. 2004; Solheim & Ballard, 2016). Rousseau et al. (2004) menar att föräldrar visar på strategier för återföreningen som handlar om att stärka sin religionsutövning. Detta på grund av en medvetenhet om att barnen kommer anpassas till det nya samhället fortare än föräldrarna och därför även förlora delar av tidigare traditioner och kulturen (Rousseau et al.
2004). Detta är något som även Solheim och Ballard (2016) visar i deras studie som ett hinder i återföreningen. De menar att ju längre någon är bosatt i ett annat land desto mer anpassning görs till det nya samhället. Vilket enligt författarna kan skapa klyftor i familjen (Solheim &
Ballard, 2016).
Av de utmaningar som familjerna beskrivit i artiklarna visar författarna på förslag hur detta bör beaktas i det professionella arbetet med familjer. Rousseau et al. (2004) menar att det är av vikt att stötta familjerna genom att prata om den förändring som en separation och återförening innebär. Vidare menar författarna att denna förändring som följer separationer och återföreningar kan leda till ambivalenta förluster. Familjearbetare bör därför stötta familjerna med att prata om förlusten och sätta namn på den (ibid.). Detta är ett resultat som även Solheim och Ballard (2016) kommer fram till i deras studie men där fokus ligger mer på att den ambivalenta förlusten uppstår vid separationen och hänger därför kvar vid återföreningen. Det vore därför betydelsefullt att professionella kan stötta familjerna att prata om förlusten när de återförenas (ibid.). Solheim och Ballard (2016) lyfter även upp i studiens resultat att det kan vara framgångsrikt för familjers återförening att ansluta sig till grupper där familjer delar liknande erfarenheter och där finna stöd och hjälp från varandra.
Av forskningen som presenterats ovan tolkas det råda till en viss mån entydig framställning av familjers utmaningar i återföreningsprocessen. Suárez-Orozco et al. (2011) poängterar att återföreningen även kan vara en kärleksfull och lycklig stund men lämnar det snabbt för att komma tillbaka till utmaningar. Att hålla detta fokus på utmaningarna tolkas bli en begränsning för en nyanserad förståelse för vad det kan innebära för familjer att återförenas.
Teoretiska utgångspunkter
I följande avsnitt redogörs för studien teoretiska ramverk, vilken utgår från Per-Erik Ellströms teorier om lärande i arbetslivet. Då studiens syfte är att undersöka
16
familjebehandlares kompetens och upplevelser av återföreningsarbete kommer vi använda oss av Ellströms definition av kompetens. Det centrala i Ellströms definition av kompetens är att det är något som utvecklas när en individ, genom att använda sig av sina tidigare erfarenheter, engagerar sig i en utmaning. För att få en fördjupad förståelse för vad Ellström menar med kompetens, redogörs även för begreppen formell och reell kompetens samt subjektivt handlingsutrymme. Slutligen följer en redogörelse för hur dessa begrepp kommer användas i analysen av studiens empiriska material.
Kompetens enligt Ellström
Per-Erik Ellström är professor i pedagogik och intresserar sig för lärande och kompetensutveckling i arbetslivet. Utgångspunkten i Ellströms forskning är det livslånga lärandet vilket betyder att lärandet är något som inte bara sker i formella utbildningssammanhang utan även något som sker i arbetslivet och vardagen (Ellström, 1992). Dessa två lärandesituationer menar Ellström är något som skapar två olika former av erfarenheter vilka han benämner formell och reell kompetens. Här nedan följer en kort presentation av dessa som en introduktion till det mer övergripande begreppet kompetens.
Formell kompetens
Den formella kompetensen kopplas till erfarenheter förvärvade genom utbildning och som kan redovisas i form av examensbevis, diplom, betyg och liknande (Ellström, 1992). Det är sådan kompetens som anses krävas för att klara av en viss uppgift. Det skulle kunna handla om utbildning i särskilda metoder eller arbetssätt för att hantera specifika uppgifter. Formell kompetens är alltså erfarenheter som blir användbara i en viss situation. Den här definitionen är dock inte helt oproblematisk enligt Ellström, som menar att den kan vara missvisande bland annat eftersom läget på arbetsmarknaden påverkar vilka kompetenskrav som kan ställas av en arbetsgivare (Ellström, 1992, s. 39). Det kan också handla om att den efterfrågade kompetensen inte överensstämmer med det som arbetet faktiskt kräver (ibid.).
Genom att titta på formell kompetens i analysen av det empiriska materialet kan det ge kunskap om vilka formella erfarenheter som återföreningsarbetet kräver.
Reell kompetens
Om den formella kompetensen handlar om de erfarenheter som erhållits genom utbildning, handlar den reella kompetensen om de erfarenheter som individen erhåller genom informellt lärande, vilket sker både i arbetslivet och vardagslivet (Ellström, 1992). Det kan till exempel handla om erfarenheter som familjebehandlarna skapar i mötet med de olika familjerna.
Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) definierar reell kompetens på liknande sätt som Ellström (1992). Kopplat till det sociala arbetet lyfter Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) fram den reella kompetensen som en förutsättning för att utföra ett professionellt
17
arbete. Detta på grund av att socialarbetaren i mötet med klienter behöver förmågan att skapa goda relationer samt handla på ett etiskt sätt, något som delvis kan läras genom utbildning (formell kompetens) men som även förutsätter personliga egenskaper (Svensson, Johnsson
& Laanemets, 2008). De menar att reell kompetens är de kunskaper som skapats genom erfarenheter. Det handlar dels om självupplevda erfarenheter som till exempel att ha varit i en brukarposition men även tidigare arbetssituationer, som sedan omvandlas till kunskap.
Det kan förstås som att omvandlingen till kunskap sker tack vare att man får användning av ens tidigare erfarenheter i en ny arbetssituation. Detta liknar i mångt och mycket hur Ellström förstår kompetens; att kompetens skapas när erfarenheter kommer till användning i en ny situation (Ellström, 1992). Hur den reella kompetensen sedan utnyttjas på arbetsplatsen kan bero på individrelaterade så väl som organisationsrelaterade faktorer (Ellström, 1992). Det kan handla om vilka tidigare erfarenheter individen har eller vilka organisatoriska förutsättningar som påverkar individens möjlighet att utnyttja sin kompetens (ibid.). I föreliggande studie kommer de individrelaterade faktorerna vara i fokus. Genom att titta på dessa i analysen, kan det synliggöra familjebehandlarnas tidigare erfarenheter som blir av betydelse i återföreningsarbetet.
Kompetens - en handlingsförmåga
Ovan förstås kompetens som något som skapas när en individ med hjälp av sina tidigare erfarenheter kan lösa eller hantera en viss uppgift. Ellströms (1992) definition av kompetens grundar sig därför i förhållandet mellan individ och arbete, där arbetet består av en uppsättning uppgifter, givna av organisationen eller satta av individen själv, som på olika sätt ska lösas i förhållande till uppsatta mål. Enligt Ellström (1992) är det dock inte tillräckligt med tidigare erfarenheter för att kompetens ska skapas. Han menar att de möjligheter individen har att lösa en uppgift på i hög grad är beroende av vilket utrymme som ges i form av tolkningsutrymme; hur individen tolkar formuleringen av uppgiften, handlingsutrymme;
att individen kan välja hur en uppgift ska lösas utifrån organisatoriska förutsättningar och värderingsutrymme; hur individen värderar redan uppnådda resultat (Ellström, 1992).
Ellströms resonemang leder fram till att kompetens är:
“[…] en individs potentiella handlingsförmåga i relation till en viss uppgift, situation eller kontext.” (Ellström, 1992, s. 21).
När en individ står inför en viss uppgift är det således olika faktorer som påverkar hur individen handlar, alltså handlingsförmågan (ibid.). De faktorer som avses här är 1) psykomotoriska faktorer som t.ex. händighet, skicklighet; 2) kognitiva faktorer som t.ex.
problemlösningsförmåga, beslutsfattningsförmåga; 3) affektiva faktorer som t.ex.
engagemang, värderingar; 4) personlighetsfaktorer som t.ex. självförtroende, självuppfattning och slutligen 5) sociala faktorer som t.ex. samarbetsförmåga (Ellström, 1992, s. 21). Utifrån den här definitionen är kompetens en sammansättning av faktorer som
18
utgör en individs handlingsförmåga i en specifik situation. Familjebehandlares arbete präglas av att bemöta komplexa situationer som ingen är den andra lik. Det kan tänkas att eftersom familjer ser olika ut, ser även återföreningarna olika ut. I arbetet med återförening kan det därför antas vara olika utmaningar som familjebehandlarna behöver ta sig an. I analysen kommer vi titta på vilka handlingsförmågor familjebehandlarna använder i återföreningsarbetet. De faktorer som studiens analys kommer ta fasta på är affektiva faktorer, personlighetsfaktorer och sociala faktorer. Analysen kommer således inte ta fasta på de kognitiva och psykomotoriska faktorerna då dessa inte framkom i intervjuerna med familjebehandlarna. Därför valdes dessa bort.
Det subjektiva handlingsutrymmet
En ytterligare faktor som påverkar individens handlingsförmåga är det Ellström (1992) kallar det subjektiva handlingsutrymmet. Det här menar Ellström handlar om vad individen tror är möjligt att göra i en situation och att det ibland händer att individen inte utnyttjar sin kompetens till fullo på grund av en diskrepans mellan vad man tror är möjligt och vad som faktiskt är möjligt. Det här kan bli ett hinder för skapande av kompetens och lärande för individen då de tidigare erfarenheterna förbises (ibid.). Ellström pekar på några viktiga faktorer som är av betydelse för individens subjektiva handlingsutrymme, däribland socialt och kulturellt klimat i organisationen, förmåga till metakognition, tillgång till och förmåga att utnyttja relevant kunskap i förhållande till situationen samt motivation och personlighet kopplat till känsla av egenkontroll (Ellström, 1992, s. 28 - 29). Dessa faktorer påverkar i sin tur individens förmåga att identifiera, utnyttja och utvidga det faktiska handlingsutrymmet (ibid.). Den faktorn som har använts i analysen är förmåga till metakognition; det vill säga hur informanterna reflekterar kring vad som är möjligt och inte i ett återföreningsarbete.
Analysen kommer inte fokusera på de andra beskrivna faktorerna då det utifrån intervjuerna blev mest relevant att analysera hur familjebehandlarna reflekterar över vad som är möjligt eller inte i återföreningsarbetet.
Innan vi presenterar hur vi kommer använda ovanstående begrepp i analysen vill vi lyfta fram något som vi anser saknas i Ellströms definition av kompetens. Kompetens utvecklas alltså när en individ engagerar sig i ett problem, men vad är det för kompetens som utvecklas? Vi menar att det kan framstå som att kompetensskapandet alltid innebär något positivt då vår tolkning av Ellström inte belyser vad det är för kompetens som skapas, är det alltid ”bra” kompetens som skapas och vad blir resultatet? Detta kommer dock inte påverka vår användning av Ellström men vi anser att det är en viktig aspekt att lyfta fram.
19 Teorins användning i analysen
Sammanfattningsvis är kompetens alltså något som skapas när en individ engagerar sig i ett problem. Detta gör individen genom att använda sig av sina tidigare erfarenheter, vilka individen kan ha erhållit på ett formellt eller informellt sätt. Huruvida individen kommer att använda sina erfarenheter i en viss situation, beror på dennes handlingsförmåga vilken påverkas av olika faktorer. Vidare påverkas handlingsförmågan av individens subjektiva handlingsutrymme, det vill säga vad individen upplever är möjligt att göra i en viss situation.
I föreliggande studie kommer dessa begrepp användas för att analysera familjebehandlarnas upplevelser och kompetens av återföreningsarbetet. Detta görs genom att undersöka vilka formella och reella erfarenheter som framträder och som får betydelse för återföreningsarbetet. Vidare undersöks vilka handlingsförmågor familjebehandlarna använder då de tar sig an återföreningsarbetets utmaningar. Slutligen analyseras familjebehandlarnas upplevelser av deras handlingsmöjligheter i återföreningsarbetet utifrån deras subjektiva handlingsutrymme. Utifrån detta diskuteras vilken kompetens som möjliggör ett återföreningsarbete.
Vår tolkning av vad Ellström beskriver som kompetens handlar om att individens engagemang i en utmaning kräver att denne först måste ha uppmärksammat och skapat sig en förståelse av denna utmaning. Det verkar således som att handling och förståelse hänger ihop. Individen behöver först se vad som ska göras i en situation och genom förståelsen följer handling. Denna idé kan kopplas samman med den socialpedagogiska idén om se, förstå och handla. Dessa begrepp beskrivs av Molin och Bolin (2018) som något som tillsammans blir en praxiskunskap hos socialpedagogen. Vi ser likheter mellan denna socialpedagogiska syn på kunskap och Ellströms syn på kompetens – det handlar om att utifrån sina erfarenheter uppmärksamma och förstå vad som behöver göras när man står inför nya utmaningar i arbetet. Se, förstå och handla har därmed varit ett sätt att fånga in och förstå familjebehandlarnas handlingar i återföreningsarbetet. Ellström (1992) fördjupar handlingsdimensionen genom att se olika faktorer som påverkar handlingsförmågan.
Vi kommer använda oss av dessa begrepp på följande sätt i analysen:
- Se – detta kopplas till vilka uppgifter som familjebehandlarna har uppmärksammat i återföreningsarbetet.
- Förstå - detta kopplas till hur familjebehandlarna förstår utmaningarna som ligger till grund för uppgiften.
- Handla – detta kopplas till de handlingsförmågor som används för att hantera uppgiften.
20
Metod
I det här avsnittet följer en redogörelse och motivering för studiens förfarande. En diskussion kommer föras kring val av kvalitativ metod, halvstrukturerade intervjuer, urval, genomförande, bearbetning och analys, etiska överväganden, validitet, reliabilitet och litteratursökning.
Val av ansats och datainsamlingsmetod
Då studiens syfte är att studera familjebehandlares kompetens och upplevelser av återföreningsarbete valdes kvalitativ metod i form av kvalitativa intervjuer. Den kvalitativa metoden blir meningsfull att använda när forskning vill svara på explorativa frågor - frågor som till exempel hur individer upplever vardagen eller något visst fenomen (Kvale &
Brinkmann, 2014). Vidare strävar den kvalitativa forskningen efter att fånga utförliga beskrivningar och förståelser kring fenomen, vilket helst ska förhålla sig till sitt naturliga sammanhang (Danermark, Ekström & Karlsson, 2018). Detta blir av vikt eftersom det specifika sammanhanget ger en specifik innebörd till det som studeras (ibid.). För att kunna besvara studiens syfte blev det därför naturligt att välja den kvalitativa ansatsen. Att istället besvara studiens frågor kring familjebehandlares kompetens och upplevelser med en kvantitativ ansats hade varit svårt då den kvantitativa metoden syftar till att bevisa hypoteser och få fram mätbara resultat (ibid.). Vidare är det vanligt i den kvantitativa metoden att använda sig av enkäter i skapandet av material vilken begränsar möjligheten till att få nyansrika beskrivningar från informanterna (Nilsson, 2014). För att kunna skapa ett sådant material valdes därför att genomföra halvstrukturerade intervjuer. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) är den kvalitativa intervjun ett samtal som tar avstamp i det vardagliga men med professionell karaktär och där kunskapen är något som konstrueras i interaktionen mellan forskare och intervjuperson. Det här innebär att kunskapen som produceras i det här mötet kommer se olika ut beroende på vilken relation forskaren och intervjupersonen har (ibid). Det här kan kontrasteras mot det positivistiska synsättet där kunskap är objektiv och där forskaren ska sträva mot en neutralitet i sina undersökningar (Kvale & Brinkmann, 2014).
För att fånga familjebehandlarnas upplevelser och erfarenheter kring återföreningsarbetet valdes halvstrukturerade intervjuer. Kvale och Brinkmann (2014, s. 45) beskriver den halvstrukturerade livsvärldsintervjun som ett sätt att söka kunskap om vardagsvärlden utifrån människors eget perspektiv. Vidare karaktäriseras den halvstrukturerade intervjun av att den är en relativt öppen samtalsform men där intervjuaren har ett antal teman att förhålla sig till för att fånga in det som ska studeras (ibid.). En halvstrukturerad intervju möjliggör därmed en flexibel intervjusituation där intervjuaren kan fånga upp aspekter ur intervjupersonens beskrivningar och därifrån utforska dessa vidare.
21
Detta samtidigt som den underliggande strukturen i form av teman underlättar en jämförelse av informanternas utsagor senare i analysen (Nilsson, 2014). Den här flexibiliteten i intervjusituationen ställer dock höga krav på intervjuaren - dels i planeringen av intervjun och dels i själva genomförandet (Kvale & Brinkmann, 2014). Under intervjuns gång måste intervjuaren fatta beslut om vilka utsagor som bör fördjupas med följdfrågor och när man bör hålla sig till sin intervjuguide (ibid.). I den föreliggande studien ansågs det lämpligt att utgå från en intervjuguide med förberedda teman och frågor som ett stöd under intervjun på grund av begränsad intervjukompetens. Det här möjliggjorde en relativt fri intervjuform men där samma områden täcktes in under samtliga intervjuer. Då intervjupersonerna hade varierade erfarenheter av att arbeta (eller inte arbeta) med familjer som varit isär över nationsgränser, var det nödvändigt att hålla en viss öppenhet i intervjuerna beroende på vilka erfarenheter som uppdagades under samtalets gång.
Urval
Ett första steg i urvalsprocessen var att skicka ut en förfrågan via mail om att delta i en studie om familjebehandlares arbete med familjer. I detta skede var syftet allmänt formulerad eftersom en efterfrågan av specifika erfarenheter av återföreningsarbete hade kunnat innebära ett bortfall av relevanta informanter. Denna förfrågan skickades ut till enhetschefer för två olika familjebehandlingsverksamheter som sedan vidarebefordrade förfrågan till sina medarbetare. Här hade vi således ingen kontroll över vilka familjebehandlare som fick förfrågan eller hur många som blev tillfrågade men med tanke på den snabba respons vi fick kan det antas att förfrågan skickades ut till flertalet medarbetare. Antalet aspirerande informanter blev snabbt fyra till antalet. Då det inte ansågs tillräckligt med fyra informanter för att besvara studiens syfte och frågeställningar skickades även förfrågan ut till ytterligare två familjebehandlare.
En kontakt upprättades kort därefter med familjebehandlare som var intresserade av att medverka i studien och innan någon intervju planerades in fick de tillfrågade ta del av ett informationsbrev där en redogörelse för studien och dess syfte framgick. Här framgick också att det inte var nödvändigt att ha arbetat med just återförening med familjer som varit isär över nationsgränser. Detta för att bredda urvalet något då det annars kunde ha blivit svårt att få tag på informanter med den specifika erfarenheten av återförening. Det finns en medvetenhet om att ”striktare” kvalifikationskrav, som erfarenhet av att arbeta specifikt med återföreningar av familjer som varit isär över nationsgränser hade kunnat ge ett annat resultat.
Då det inte tolkas finnas något uttalat återföreningsarbete ansågs dock kvalifikationskraven vara tillräckliga för att svara på studiens syfte och frågeställningar.