Fläta: Om att göra, fläta och tiden som går.

(1)

(2)

FLÄTA

AV CORNELIA DAHLIN

KANDIDATUPPSATS 4,5 HP

INSTITUTIONEN FÖR KERAMIK OCH GLAS, VT 2021

HANDLEDARE UPPSATS: MICHELLE ZETHSON

HANDLEDARE GESTALTNING: ÅSA JUGNELIUS, MÅRTEN MEDBO, JACOB SOLGREN

(3)

INNEHÅLL

INLEDNING

VAD OCH VARFÖR? 4

FLÄTHISTORIA OCH HÅRSLÖJD 5

JAG ÄR EN VÄVERSKA 6

TID 7

ATT VARA I MATERIALET 8

BÖRJA FLÄTA 9

STÄMMA 10

DEN SVARTA LERAN 11

HANDEN SPRICKER 12

DEN RÖDA LERAN 13

TING BLIR KROPP 14

ALLT VATTEN FÖRSVINNER 15

ORKA FORTSTÄTTA FLÄTA 16

HÅLLA KVAR 17

SLUTREFLEKTION 18

MOLEKYLÄRT 19

DEN GRÅ FÄRGEN 20

KÄLLHÄNVISNING 21

(4)

INLEDNING

Jag är en materialbaserad konstnär och lerarbetare. Jag gör lerverk med inspiration ifrån olika hantverkstraditioner och i det här projektet arbetar jag med flätan och håret. Flätning som metod, språklighet och symbol.

VAD OCH VARFÖR?

Detta projekt bygger på att jag ska tillverka flätningar i keramik. Verket hakar i en tradition av kvinnor som arbetar med hantverk. Flätan kan kopplas till olika typer av hantverk: näver, vävning, knyppling, hårslöjd är några exempel.

Flätan som jag ser som en symbol för hur det ena leder till det andra, flätas

samman, någonting relationellt. Jag vill lyfta flätan som symbol och teknik,

göra den viktig och stor.

(5)

FLÄTHISTORIA OCH HÅRSLÖJD

Traditionen av att fläta har funnits väldigt länge i Sverige, antagligen längre än vävning. Det finns mycket som talat för att vävningen uppstod ur flätningen. På 1800-talet blev flätning av hår populärt i Sverige, framför allt i Dalarna, Bonäs och Våmhus. Hårslöjd var ett sätt att försörja sig för många kvinnor som levde under fattiga omständigheter. Det gav en möjlighet för kvinnor att resa och se saker de annars inte haft möjlighet till, som Gertrud Grenander Nyberg skriver om i Svensk slöjdhistoria. (Grenander Nyberg 1988)

Flätan handlar om det intima mötet mellan hand och material,

någonting som är väldigt tilltalande för mig, det är någonting jag

känner mig besläktad med i mitt eget görande. Flätans materialitet

och flöde är någonting som jag undersöker i mitt arbete. Mitt arbete

är en gestaltning av den kroppsliga relationen till görandet, en

hyllning till flätan.

(6)

JAG ÄR EN VÄVERSKA

Jag träffar väverskan Cecilia Wirell och i ett samtal får jag inblick i processen att göra en väv. Det krävs otroligt mycket planerande. Är det signifikant för kvinnligt kodade slöjdmetoder? Planerandet, inte impulsen? Historiskt sett har kvinnor behövt stå upp för att vävning har ett konstnärligt och kanske till och med arkitektoniskt värde. Jag inspireras av vävare som Anni Albers som var en av dessa.

Jag går in i det, det blir min metod. Hur kan jag arbeta likt en vävare i lera? Jag börjar göra mönsterrapporter, gipsplattor och silikonorginal.

Zoomar in och zoomar ut, mäter, ritar, diskuterar och tänker. Löser

problem som uppstår men jag måste få vara i materialet för att

förstå.

(7)

Det tar tid, frustrerande mycket tid. Veckorna går. Jag tänker, jag är en väverska, det tar tid. Det tar tid att borsta ut varje knut, förstå vävens uppbyggnad, flödet. Det tar tid att fläta samman.

(8)

ATT VARA I MATERIALET

The theorist does his thinking in his head, and only then applies the form of thought to the substance of the material world. The way of the

craftsman, by contrast, is it to allow knowledge to grow from the crucible of our practical and observational engagements with the beings and things around us.

(Ingold 2013, s. 6)

(9)

BÖRJA FLÄTA

Efter lång tids planerande börjar jag fläta, jag har längtat efter att vara i materialet. Jag vet att även denna process kommer att ta tid, jag låter den ta tid.

Jag inser att storleken på det slutliga verket får vara underordnad processen. Jag måste känna, det måste stämma.

Leran bestämmer med sina inneboende egenskaper

om den ska spricka, om den vill vara följsam, och jag

måste rätta mig efter det. Jag läser Tim Ingolds

Making, om att lära sig med kroppen, han skriver ”to

know things you have to grow into them, and let them

grow in you, so that they become a part of who you

are” (Ingold 2013, s. 6).

(10)

Mitt samtal med materialet kan ses som en slags stämma där en sak börjar , de bildar en massa. De får en ton, en

rörelse. Det kan även ses som en slags genetik där det ena leder till det andra. Det börjar, det tar slut, det börjar, det

tar slut, det börjar, det tar slut och egentligen finns det inget slut.

(11)

DEN SVARTA LERAN

Jag bestämmer mig för att arbeta i den svarta leran. Jag känner den sen innan. Den är liksom porös och lite torr.

Den spricker ganska lätt men är samtidigt tålig. Den svarar på mina händer bra. Den blir glatt när händernas feta yta rör vid den, den ger lite raspande spår i

hänkelpressen på ett härligt vis. Jag kan vara ganska hårdhänt mot den i jämförelse med vanlig stengodslera.

Trots den höga chamotte-halten (krossad kalcinerad lera) kan den också bli slät om en behandlar den rätt.

Verket kommer få en tyngd av den svarta leran, tänker

jag. Den liksom arkaiska uttrycket förstärker en känsla

av tidlöshet. Det kanske blir en aning skrämmande. Som

kontrast mot den vita väggen kommer svärtan komma

fram, trots att den är en aning brun.

(12)

När jag flätar spricker mina händer, leran tar all fukt ifrån dem. Jag tar hänkelpressen och pressar mekaniskt ut.

Kroppen är i rummet. Kroppen tar en mekanisk position. Håret flätas samman, om och om igen.

(13)

DEN RÖDA LERAN

När den svarta leran kommer ut ur ugnen känns den för torr och tung. Det är ett skav, ett dåligt skav. Jag byter lera, jag har

fortfarande tid. Den röda lergodsleran har en fetare kvalite. Den är mjuk och snäll och om jag bränner den i olika temperaturer så kommer den röda färgens intensitet och värme att bli varierande.

Jag tänker på tegel och Ulla Viottis monumentala tegelverk, där den

röda leran får möta naturen. Jag tänker på Hertha Hilfons direkta

sätt att hantera leran och den mjuka kvaliten lergods har.

(14)

TING BLIR KROPP

Jag läser Sammanflätningar av Jan Bengtsson, där ett kapitel handlar om kroppen: ”Genom att på detta sätt införliva ting med vår egen kropp upphör det att vara ting och blir i stället medel för att utvidga och omgestalta vår värld” (Bengtsson 1971, s. 71).

Bengtsson syftar här på den blindes käpp. För mig handlar det

om leran. Leran är jag och jag är leran. Jag läser ett citat av

Louise Bourgeois “For me, the sculpture is the body, my body is

my sculpture.” (The Brooklyn Museum 1993, s. 1)

(15)

Jag vill fläta samman min kropp med leran. Och leran ska brännas och bli keramik och då kommer allt vatten försvinna, även det kemiskt bundna vattnet ska försvinna från dess beståndsdelar precis som jag en dag ska torka ut.

Flätan är ett flöde, en känsla av tillhörighet. Ett skapat sammanhang. En vacker ornamentik. En tung, otymplig

kropptillhörighet. Ett material.

(16)

ORKA FORTSÄTTA FLÄTA

Den som känner leda vid att gå och saknar tolerans för ledan blir orolig och otålig eller hittar på något annat att göra. Den som har större tolerans för ledan inser att efter en stund att det möjligen är själva gåendet som tråkar ut. Så drivs hon till att pröva en helt ny rörelse. Kanske greps hon av så djup leda vid gåendet att hon efter detta anfall av leda övergick från språng till danssteg. Jämfört med den linjära, raka gången är dansen med sin snirkliga rörelse en lyx som helt undandrar prestationsprincipen.

(Byung-Chul Han 2018, s. 15-16)

(17)

Flätan, orka hålla kvar vid flätan. Om jag sluter mina ögon kan jag känna hur min mamma flätar mitt hår. Hur vi har flätat i generationer. Hur håret grånat och blivit glest och händerna spräckliga, naglarna gulnat.

Om någon undrar vad jag har gjort så ska jag i alla fall veta att jag har flätat. Det kan ni räkna. Alla

mina flätor.

(18)

SLUTREFLEKTION

Möjligheten med flätan är oändlig och jag vill inte släppa taget.

(19)

MOLEKYLÄRT

Jag höll en flätning i mina händer, den var i lerstadiet fortfarande. Den höll ihop och plötsligt la jag för mycket tryck på ett ställe och hela flätan fallerade. Den liksom föll isär i mina händer och landade på verkstadens betonggolv. Jag blev förvånad över att den kunde gå sönder i så många bitar.

Stor flätskulptur

(20)

DEN GRÅ FÄRGEN

Min morfar är konstnär och målare. En gång för ett par åt sedan var vi på en utställning och såg Edmund de Waal och Morandi. Nu tog vi upp samtalet om färg som vi då påbörjat. Vi diskuterade en gråskala i relation till mina terrakottaflätningar.

Väggrelief, tuskaft Väggrelief, kammad

(21)

KÄLLHÄNVISNINGAR

LITTERATUR

Bengtsson, Jan (1988). Sammanflätningar: fenomenologi från Husserl till Merleau-Ponty. Göteborg: Daidalos.

Grenander Nyberg, Gertrud (1988). Svensk slöjdhistoria. Stockholm: LT.

Han, Byung-Chul (2013). Trötthetssamhället. Stockholm: Ersatz. [E-bok]

Ingold, Tim (2013). Making: anthropology, archaeology, art and architecture. London: Routledge.

KONSTNÄRLIGA REFERENSER

Anni Albers https://www.theartnewspaper.com/feature/weaving-walls-how-anni-albers-challenged-bauhaus-prejudice [2021-03-19]

Hertha Hilfon https://www.herthahillfonskeppsholmen.se/ [2021-03-19]

Ulla Viotti http://www.viotti.se [2021-03-19]

The Brooklyn Museum (1993). Louise Bourgeois. Recent Work. [Trycksak från konstutställning]