"KANSKE INTE JAG": Mäns syn på destruktiva maskulinitetsnormer och arbete för jämställdhet mellan könen

"KANSKE INTE JAG"

Mäns syn på destruktiva maskulinitetsnormer och arbete för jämställdhet mellan könen

Uppsats Etnologi C

Uppsala universitet

Campus Engelska parken

Författare: Maria Engström

Handledare: Birgitta Meurling

Höstterminen 2018

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING………... 2

Bakgrund……….... 2

Syfte och frågeställningar………... 3

Material och metod………... 3

Teoretiska utgångspunkter och begrepp………... 6

Tidigare forskning………... 7

Uppsatsens disposition………... 9

2. VILKA MASKULINITETSNORMER KAN PÅVERKA MÄNS SYN PÅ KVINNOR?... 10

Påverkan utifrån...……….. 10

Påverkan inifrån... 13

3. ATT KÄNNA DET I KROPPEN... 16

"Hon kommunicerar ju med rörelse"………...…...16

Avsaknaden av kvinnor i manliga samtal...18

Jaget i strukturen... 20

4. MÄNS STRÄVAN EFTER JÄMSTÄLLDHET………... 24

Att bli medveten är det första steget...24

Hur män kan påverka andra män... 26

5. AVSLUTNING... 29

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING………....31

Otryckta källor...31

Intervjuer... 31

Observationer... 32

Tryckta källor………... 32

Litteratur………...32

Bilder...33

1. INLEDNING

Bakgrund

I min B-uppsats i etnologi undersökte jag hur rädslan för eventuella sexuella övergrepp kunde påverka kvinnors förhållningssätt i urbana offentliga rum, och vilka trygghetsskapande

praktiker som då kunde uppstå. Under tiden jag skrev min B-uppsats diskuterade jag den med en av mina manliga vänner. Hans reflektioner var intressanta och han sa bland annat: "Jag minns när jag förstod att tjejer kunde vara rädda för mig". Detta gjorde att jag började fundera på vad som skulle kunna visa sig om jag inför min C-uppsats bytte målgrupp, och i stället undersökte mäns syn på kvinnors eventuella otrygghet och rädsla för män.

Jag är dessutom intresserad av hur #MeToo-rörelsen kan ha påverkat mäns syn på och förhållningssätt till andra män och till kvinnor. #MeToo är en rörelse som via internets sociala medier påbörjades redan 2006 av den amerikanska kvinnorättsaktivisten Tarana Burke då hon för att stödja unga färgade kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp använde uttrycket Me Too i bemärkelsen att hon själv också blivit utsatt för detta (Wikipedia, metoo, 2018). Rörelsen fick sitt stora genomslag hösten 2017 då filmmogulen Harvey

Weinstein friades från våldtäkt och skådespelerskan Alyssa Milano gick ut på sociala medier med hashtagen #MeToo för att visa solidaritet med våldtäktsoffret och bryta tystnadskulturen kring sexuella övergrepp. Många kvinnor följde efter och spridningen blev snabbt global. I Sverige gjordes ett trettiotal hashtag-upprop från kvinnor inom många olika branscher som exempelvis skådespelerskor, jurister, lärare och inom vården. Detta berörde många

människor och ett flertal män blev utpekade som förövare.

I ett av panelsamtalen på eventet Ett år efter #MeToo på Grand i Uppsala i oktober 2018 deltog tre män som är aktiva inom bland annat sociala organisationer som MÄN och Locker Room Talk. De diskuterade hur män kan arbeta aktivt för jämställdhet mellan könen genom att exempelvis synliggöra och förändra de maskulina våldsbejakande normer och diskurser som kan visa sig i bland annat manlig idrott.

Jag är intresserad av vilka maskulinitetsnormer och strukturer som kan ligga till grund för

hur vissa män kan bli sexistiska, och hur dessa kan tänkas omförhandlas till förmån för

jämställdhet.

Syfte och frågeställningar

Mitt syfte är att undersöka vilken syn män har på kvinnors trygghet respektive otrygghet, samt hur män på en individuell och/eller kollektiv nivå kan göra för att gå emot destruktiva maskulinitetsnormer och strukturer i strävan efter jämställdhet.

Mina frågeställningar är:

Vilka föreställningar om kön kan ligga till grund för destruktiva maskulinitetsnormer?

Vilken syn har män på kvinnors rädsla för eventuella övergrepp?

Hur kan män motarbeta destruktiva maskulinitetsnormer i strävan efter jämställdhet?

Material och metod

Jag använder mig av etnografiska intervjuer - både med män som arbetar kollektivt mot ojämställdhet och de som inte gör det. Genom att analysera mina informanters utsagor kan jag undersöka hur män som arbetar mot ojämställdhet resonerar kring maskulinitetsnormer, hur de positionerar sig i förhållande till andra män och kvinnor och vilka praktiker som då kan visa sig. Samtliga informanter har anonymiserats och heter egentligen något annat.

Under en treveckorsperiod gjorde jag fem semistrukturerade intervjuer med sex män i åldrarna 23–56 år - utan något egentligt fokus på klass eller etnicitet som man kan ha

exempelvis med ett intersektionellt perspektiv, men med tanken om att det kan vara bra att få med detta ändå för att inte få en för homogen grupp av informanter. Intervjuer är ett redskap som ger kunskap om människor på individnivå (Kaijser & Öhlander, 2011:96). De ger möjlighet att utforska hur människor tänker och gör i sin vardag och kan därför ses som en viktig del av min studie. Jag valde att intervjua endast män för att få svar på det arbetssyfte jag hade inför min C-uppsats: att undersöka mäns syn på kvinnors trygghet och otrygghet samt hur män kan göra för att gå emot destruktiva maskulinitetsnormer och strukturer i strävan efter jämställdhet. Jag har ställt frågor om bland annat deras syn på män i förhållande till män och till kvinnor, deras syn på kvinnors rädsla för män och om de aktivt gör något för att förändra den ojämställdhet som idag finns mellan män och kvinnor. Jag har också frågat om den feministiska revolution som #MeToo ändå var kan ha bidragit med några nya tankar och förhållningssätt, och om de upplevt någon skillnad från tiden före och efter #MeToo.

Jag använde mig av en ljudinspelningsapp på mobiltelefonen och transkriberade sedan fyra

av fem intervjuer. Den femte intervjun har jag använt mig av direkt från ljudinspelningen

genom anteckningar.

Första intervjun gjordes 14 november 2018 hemma i mitt kök med David, 54 och tog drygt en timme. Informanten är frånskild med två vuxna söner och har tidigare arbetat som IT- programmerare. David är en bekant till mig och var den som sade "Jag minns när jag förstod att tjejer kunde vara rädda för mig" då vi under våren 2018 samtalade om min dåvarande B- uppsats i etnologi. Han kändes därför självklar som en av mina informanter. Dock kan informantens svar ha påverkats av min närvaro, antingen han kände sig mer eller mindre trygg av att han redan kände mig och därmed berättat mer, eller valt att vara mer återhållsam i sina utsagor än han annars skulle varit. Jag valde efter intervjun att stryka den första

frågeställningen och flytta om de resterande frågorna då jag och min informant upplevde att det var svårt att komma igång samt att frågan var för allmänt ställd. Efter den ändringen flöt intervjuerna på bättre.

Andra intervjun på 40 minuter var med Anton, 23 den 19 november 2018 hemma i mitt kök.

Anton arbetar som hantverkare på ett företag i Uppsala. Han är en nära släkting till mig och jag tackade först nej till att intervjua honom då han föreslog detta. Då vi kommit överens om att vi skulle ha förhållningssättet intervjuare-informant för att intervjun inte skulle bli för personlig så gav jag det en chans. Ämnet jag undersöker visade sig vara något som vi inte tidigare diskuterat på ett djupare plan och det kändes därför som om de svar jag fick var upplysande och relevanta för uppsatsens syfte. Jag valde därför att ha kvar Anton som en av mina informanter.

Den tredje intervjun var med en 28-årig man, Nikos, som studerar vid Uppsala universitet.

Vi träffades på ett campus på Uppsala universitet i ett bokat seminarierum och intervjun tog 43 minuter.

Den fjärde och den femte intervjun gjordes med män som arbetar aktivt mot destruktiva maskulinitetsnormer. Jag har valt att intervjua dem för att få insyn i hur man på en organisatorisk nivå kan påverka detta. Pelle, 56 år är informant nummer fyra. Intervjun utfördes 27 november 2018 på ett café i centrala Uppsala och tog 48 minuter. Jag valde ett lugnt café där möjlighet till avskildhet fanns, och vi var också de enda som satt i det inre rummet. Pelle arbetar som samtalsterapeut på en familjehemsverksamhet för unga män med missbruksproblematik i åldrarna 15–21. Han har själv varit missbrukare då han var yngre.

Intervjun riktade sig både till honom som representant för missbruksvård av unga män, och

som privatperson. Intervju fem var med två representanter för en social organisation som

arbetar mot destruktiva maskulinitetsnormer, Samuel, 26 och Paul 33. Den utfördes på ett

campus på Uppsala universitet på en öppen plats med soffor och bord där ljuden från andra

människor tyvärr störde en del. Jag hade föredragit att boka ett seminarierum men kunde inte

det för att intervjun utfördes efter klockan 17 då servicepersonalen inte längre var på plats i huset. Samuel och Paul svarade på frågorna både som representanter för organisationen och som privatpersoner. Organisationen består av ett centralkansli i Stockholm och sex stycken lokala föreningar i olika städer, och anordnar bland annat samtalsgrupper för män, work shops och föreläsningar. Den startade 1993 och har cirka 1500 medlemmar totalt, varav 100 stycken i Uppsalagruppen som startades i mars 2018. Medlemmarna består i huvudsak av män i alla åldrar men kvinnor är också välkomna, utom på samtalsgrupperna. Samuel har tidigare läst etnologi på Uppsala universitet och arbetar nu som hantverkare. Han är en av styrelsemedlemmarna i organisationens lokala grupp som finns i Uppsala. Paul sitter också i styrelsen och gick med i gruppen efter #MeToo då han kände att han ville göra något konkret för att motverka destruktiva maskulinitetsnormer och sexism. Båda männen har deltagit i samtalsgrupperna och upplever sig ha fått större förståelse för sig själva och andra män, samt uttrycker att de mår bättre att få prata med, och lyssna på, andra män.

I citaten från informanternas utsagor har jag använt mig av första bokstaven i informantens namn för att visa vem som säger vad under intervjun. Jag har under några av intervjuerna ställt frågan om jag som kvinna påverkat de manliga informanternas svar, och samtliga har svarat att de inte tyckt att det har gjort det för att det är samtalsämnet maskulinitetsnormer som diskuterats, och har därför inte påverkat hur intervjuare och informant ställt sig till varandra på ett privat plan.

Jag har tagit hjälp av Barbro Kleins uppsats "Transkribering är en analytisk akt" då jag transkriberat mina intervjuer (1990). Klein beskriver transkribering som dels en handling och dels den färdiga texten som hon menar blir till "en självständig artefakt" (1990:45). Hon menar att en tydligare innebörd och mening kan utläsas ur den färdiga texten. Exempelvis kan pauseringar och understrykningar av särskilt betonade ord kan ge en synligare innebörd och roll i den transkriberade texten och därför ges större relevans för och förståelse av det som är sagt (1990:49). Jag använder mig i min uppsats av kursiverad text i stället för

understrykningar av särskilt betonade ord, samt av fetstil för att markera relevanta ord då jag gör min narrativanalys under rubriken "Jaget i strukturen".

Jag har också använt mig av en observation av eventet Ett år efter #MeToo den 13 oktober

2018 på Grand i Uppsala som RFSU Uppsala och MÄN Uppsala anordnade, där tre män

deltog i ett panelsamtal om idrott och maskulinitet. Detta för att kunna jämföra och

komplettera det som framkommit i mina informanters utsagor.

Jag är intresserad av vilka narrativ som kan ses i det som sägs och görs, och har här använt mig av narrativanalys. Jag har haft nytta av Ulf Palmenfelts "Folkloristisk narrativanalys", kapitel 11 i Tillämpad kulturteori, för att kunna undersöka vad män berättar om och vilka bakomliggande normer och värderingar som kan utläsas. Jag har också kunnat undersöka hur män upplever och positionerar sig själva som ett "jag" i förhållande till det större

samhälleliga sammanhanget (2017:203–226). Palmenfelt skriver om hur informanten kan använda sig av "jag" eller "man" i sin berättelse och att "jag" kan visa på en mer aktiv roll där man också kan få plats att beskriva sig som allt mellan ett offer eller en vinnare (2017:212f).

Att i stället använda sig av "man" indikerar i stället att berättaren positionerar sig i en mer allmän situation som inte är styrande i berättelsen utan mer förklarar hur ett flertal personer vanligen brukar göra. Det här tycker jag är intressant i förhållande till vilka svar jag fått från mina informanter. Vilka positioneringar kan en enskild man tänkas ta i förhållande till den maskulina maktstrukturen? Kan jag se någon slags pendling mellan jaget ("så här gör jag",

"men det gäller inte mig") och strukturen ("så här ser det ut", "det här gäller alla män")?

Vilken retorik och vilka uttryck används? Detta för att få insikt i hur enskilda män kan uppleva sig som ett jag i ett större sammanhang och hur förståelsen för detta kan uttryckas i ord.

Teoretiska utgångspunkter och begrepp

Jag använder mig av de teoretiska perspektiven genus och fenomenologi för att kunna undersöka förkroppsligade och materialiserade normer kring genus och maskulinitet, samt undersöker hur detta kan kopplas till begrepp som "att göra kön", kroppar, maskulinitet, orientering, praktiker och positioneringar.

Jag använder mig av ett genusperspektiv för att undersöka hur manliga och kvinnliga

strukturer och normer är skapade, befästa och upprätthållna. En norm kan förklaras vara en

uppsättning oskrivna regler och förväntningar på hur människor bör bete sig – både i mindre

sociala sammanhang och i samhället i stort (Wikipedia, norm, 2018). Mäns kulturella och

sociala maktposition kan ses som orsak till att kvinnor i förhållande till män har en

underordnad position. Jag utgår från Judith Butlers (2007) teori om att göra kön, Yvonne

Hirdmans Genussystemet (1988) och kommer också redogöra för hur Simone de Beauvoir

beskriver mannen som norm och kvinnan som det Andra könet (1949/2006). Simone de

Beauvoir skriver om hur mannen tar plats i samhället på bekostnad av kvinnan som därmed

befinner sig i en underordnad position. Liksom de Beauvoir menar också Butler att kvinnor redan från födseln är gjorda till att vara ett kvinnligt kön genom de sociala och kulturella villkor och krav som finns i samhället. Yvonne Hirdman skriver om hur manlighet och kvinnlighet görs genom en kulturell ordningsstruktur av kön vilken genomsyrar andra slags sociala ordningar som exempelvis de ekonomiska och politiska (1988:6f).

Maskulinitet kopplat till sexuellt våld har gjort att rädslan för sexuella trakasserier och våldtäkt oftast är kvinnligt betingat. Jag utgår ifrån R.W. Connells studie av hur

maskuliniteter föreställs, konstrueras och etableras och för att kunna få en förståelse för hur män kan tänkas förhålla sig till andra män och till kvinnor (2017, första upplaga 1995). Detta för att kunna se vad som kan tänkas ligga till grund för mäns syn på kvinnors trygghet och otrygghet samt vad män kan göra för att gå emot maskulina normer.

Ett fenomenologiskt perspektiv används för att kunna undersöka hur platser, kroppar, materiella ting och känslor samverkar. Inom fenomenologin ses kroppen ofta som ett material. Filosofen Merleau-Pontys fenomenologiska tankar kring kroppen som objekt är intressanta i Kroppens fenomenologi, vars första upplaga utkom 1945. Han ser här på "den levande kroppens funktion" utifrån hur den genom ögats syn mot utomkroppsliga objekt i tillvaron ses som en kropp som "räcker ut mot världen" (2018:24). Merleau-Ponty skriver också om kroppsschemat vilket inkluderar kroppen och dess lemmars förståelse för dess egna användningsområden vilka styrs av intersensoriska associationer och upplevelser i

förhållande till den tid- och platsbundna kontexten (2018:51ff, 103). Detta kan jag i min studie undersöka i förhållande till hur en manlig kropp kan tänkas associera till en kvinnlig kropp under en viss tidpunkt på en viss plats.

Sara Ahmeds begrepp orientering kan här förstås i samband med Merleau-Pontys teorier om kroppsschemat som det sätt som kroppar kan upplevas på en viss plats under en viss tidpunkt då kroppar genom att räcka ut mot omvärlden också förstår sin egen position i den

(2006:51ff). Om en kropp upplever sig inte passa in i det rumsliga och sociala sammanhang den befinner sig i kan en olustkänsla infinna sig, en känsla av att vara på fel plats vilken Ahmed benämner som desorientering.

Tidigare forskning

Forskningen jag hittat utgår ofta från en feministisk syn gällande kvinnors utsatthet och

rädsla för mäns våld, och mäns hegemoniska dominans och våldsbenägenhet. Jag vill i min

uppsats i stället se på vad män på en individuell eller kollektiv nivå kan göra för att gå emot destruktiva maskulinitetsnormer och strukturer i strävan efter jämställdhet.

Antologin Mord, misshandel och sexuella övergrepp, med etnologen Inger Lövkrona som redaktör har varit till nytta för mig för ett historiskt och kulturellt perspektiv. Författarna undersöker det svenska rättsväsendets förhållningssätt till kön och våld från det tidigmoderna samhället fram till 2000-talet (2001). Historikern Jonas Liliequist skriver bland annat om hur mäns våld mot kvinnor kunde berättigas, exempelvis genom att den äkta mannen och

husfadern ansågs vara den som skulle upprätthålla ordningen i det kristna hemmet. Han skriver också att man behöver problematisera hur manlighet fungerar rent praktiskt i ett könshierarkiskt samhälle där det råder hegemoniska manlighetsföreställningar (2001:89).

Detta för att kunna synliggöra hur en samhällelig könsideologi överordnar män och

underordnar kvinnor, samt för att kunna arbeta mot denna ideologi för jämställdhet mellan könen. Birgitta Meurling, professor i etnologi, skriver i samma antologi om kvinnliga prästers syn på själavård och sexuella trakasserier utförda av manliga präster (2001:210ff). Hon skriver att manliga präster på grund av att de både innehar en yrkesmässig maktposition och att de är av det överordnade manliga könet, kan utnyttja sina kvinnliga

församlingsmedlemmar. Meurling menar att detta kan förstås utifrån det heterosexuella mönster där män oftast attraheras av underordnade kvinnor, och kvinnor av överordnade män (2001:220). Männen själva kan också hålla varandra om ryggen och försvara eller

bortförklara sina kollegors snedsprång (2001:226). Detta kan ses som ett slags outtalat värnande om brödraskapet och den maskulinitetsnorm de förväntas tillhöra.

Jag kommer i samband med detta också att använda mig av Maria Wendt Höjers doktorsavhandling Rädslans politik, en studie som synliggör hur det svenska politiska systemet handskats med kvinnors rädsla för mäns våld, vilket också kan tänkas ligga till grund för mäns vilja att förändra maskulina normer och sträva efter jämställdhet mellan könen (2002). Wendt Höjer tar upp frågeställningar kring hur sexuellt våld mot kvinnor de senaste hundra åren setts som en privat äktenskaplig normalitet och hur det blivit allt mer en offentlig angelägenhet då lagar och reformer utvecklats för att förhindra detta. Viljan att förändra och stävja dessa destruktiva maskulinitetsnormer är också det som jag i min uppsats kommer att söka efter då jag analyserar mina intervjuer med män.

Jag har också hittat ett examensarbete av socionomstudenten Anna Leithe; Sexuellt våld,

maskulinitetsnormens baksida?: En kvalitativ studie om nya sociala rörelsers arbete i

förebyggandet av sexuellt våld (2018). Leithe undersöker i sin studie vilka sociala faktorer

som kan påverka maskulinitetsnormen och hur nya sociala rörelser kan arbeta förebyggande mot sexuellt våld. Hon använder sig av ett socialkonstruktionistiskt perspektiv, genus- och maskulinitetsteorier och ett intersektionellt perspektiv för att se hur manlighet inte bara kan förstås som ett kön utan som en mer komplex väv av kön, klass och etnicitet. Leithe har liksom jag valt att se på sin studie utifrån ett genusperspektiv med manlighet som fokus. Hon har gjort fem semistrukturerade intervjuer med en kvinna och fyra män som aktivt arbetar mot destruktiva maskulinitetsnormer (2018:9ff). Vi har båda valt att utgå från Judith Butler (genus) och R.W. Connell (maskulinitet) som sammantaget ger en bra bild av hur kön skapas och upprätthålls (2007, 2017).

Etnologen Michelle Göranssons Sexuella materialiteter undersöker i sin studie hur staden och offentliga platser kan påverka människor, samt hur människor också kan påverka staden (2012). Människor kan med sina kroppars rörelse genom stadsmiljön skapa känslomässiga rum genom att återbesöka platser och göra dem till sina, eller undvika dem för att de inte upplevs som trygga som exempelvis då en ensam kvinna rör sig nattetid på en mörk ödslig plats. Denna känsla av att vara på fel plats i fel kropp benämner Göransson som att kroppar kan skava (2012:21ff).

Uppsatsens disposition

Efter inledningen följer kapitlet Vilka maskulinitetsnormer kan påverka mäns syn på kvinnor? Där använder jag mig av ett genusperspektiv för att se hur manliga och kvinnliga normer kan vara skapade, befästa och upprätthållna, samt vilka föreställningar om kön som kan ligga till grund för destruktiva maskulinitetsnormer. Jag frågar också mina informanter vilka påverkansfaktorer det är som gör att vissa män blir sexistiska.

I kapitlet Att känna det i kroppen undersöker jag ur ett fenomenologiskt perspektiv hur en manlig kropp kan uppleva en ensam kvinnlig kropp på en mörk ödslig plats. Jag diskuterar här vilka känslor och praktiker som kan uppstå samt hur dessa hanteras. Jag undersöker också hur samtal i manliga grupper påverkas om det tillkommer en kvinna i gruppen. Dessutom gör jag en narrativanalys för att utröna hur en enskild man kan tänkas positionera sig i ett större samhälleligt perspektiv.

I kapitlet Mäns strävan efter jämställdhet undersöker jag om och hur #MeToo-rörelsen kan

ha påverkat mina informanter samt vad de tror att män på en individuell eller kollektiv nivå

kan göra för att arbeta mot destruktiva maskulinitetsnormer för ökad jämställdhet.

2. VILKA MASKULINITETSNORMER KAN PÅVERKA MÄNS SYN PÅ KVINNOR?

Jag använder mig av ett genusperspektiv för att undersöka hur manliga och kvinnliga

strukturer och normer är skapade, befästa och upprätthållna – och kan därmed också få insikt i hur maskulinitet skapas och upprätthålls samt hur dessa maskulinitetsnormer kan tänkas påverka mäns syn på andra män och på kvinnor.

Då jag frågar mina informanter vilka män de tror är sexistiska mot kvinnor och hur vissa män kan bli så här får jag ett flertal olika svar.

Påverkan utifrån

Nikos, 28 tror att utbildning och klass kan ha påverkan, samt att avsaknaden av starka kvinnliga förebilder kan göra att vissa män ser kvinnor som objekt:

Män som är lågutbildade kan jag säga. Det är min teori och åsikt, som inte vet vart gränserna går och män som inte har haft den här närheten med sin morsa så att säga. De har inte den förebilden av kvinnan för de kvinnor är bara objekt liksom, och dom männen är farligare alltså tror jag och sannolikheten är mer att de kommer att göra fel saker än de män som är utbildade. Men så klart man ska inte generalisera men oftast är det så, det är så jag ser på saken.

Anton, 23 tror att de män som man växer upp med kan påverka hur en man blir. Han berättar

också om en manlig bekant i samma ålder som har en "skev kvinnosyn" och tror det beror på

att han vuxit upp i en familj där pappan lämnade dem tidigt på grund av missbruk. Mamman

har inte heller varit en god förebild då hon bland annat under en period sa upp kontakten med

systern i familjen för att hon kom ut som lesbisk. Jag frågar honom om han tror att det finns

någon särskild typ av män som oftare kan vara sexistiska mot kvinnor, och hur de kan tänkas

ha blivit så.

A: Jaa… det tror jag absolut, det är väl… dem du ser upp till, dem du växer upp med formar ju dig som person och dina åsikter så att växer du upp med fyrkantiga män runt dig då kommer du antagligen bli fyrkantig själv.

M: Skulle du vilja säga att du har haft bra manliga förebilder när du vuxit upp?

A: Ja det har jag. Mer än en.

M: Hur ska en bra manlig förebild vara, tänker du?

A: Han ska väl behandla andra som han själv vill bli behandlad och visa att du kan leva hela ditt liv utan att vara otrevlig eller ett svin, du kan få det du vill ha genom att bara vara trevlig och ärlig, visa det så kommer sonen, eller den yngre också göra det och följa i de stegen, och så går det vidare liksom.

David, 54 tror att vissa män blir sexistiska kan bero på att det är nedärvt genom generationer sedan länge tillbaka och att det finns kvar en maskulin jargong hos fäderna som förs vidare till de yngre männen, exempelvis inom arbetarklassen på fabriksgolvet eller genom utövandet av sport. Han funderar också kring hur han själv kan tänkas positioneras som man i den manliga normen.

Nästa steg är att tänka hur, ja det var det jag kom in på, alltså inte för att ta ifrån kvinnor nånting men männen har försatt sig själva i en jävla situation, kanske inte jag – ja, kanske – eller inte dem, att döma män i grupp är jättesvårt, jag kommer ju i konflikt när jag märker att jag går lite fortare än den person framför mig som då råkar vara kvinna – vad gör jag nu? Och då är det vanliga att man byter sida, att man går över till, och jag saktar ner. Men jag är fortfarande bakom och då är det ändå nånting, det drabbar mig också som nån form av … nånting som en odefinierbar grupp har försatt mig i, det är historien, rent historiskt som försatt mig till slut och tratten går ner till mig efter alla århundranden liksom som gör att jag måste byta sida på en gata för att en tjej blir rädd, alltså det är ju ruggigt.

Nikos menar att det kan vara utbildning och klass, samt avsaknad av kvinnliga förebilder som

påverkar hur vissa män kan bli sexistiska. Anton tror att de personer som finns runt omkring,

som exempelvis familj kan påverka. Han uttrycker också att en äldre manlig förebild kan föra

vidare till en yngre man hur en man bör vara. David menar att det kan vara historiskt nedärvt

genom en maskulin jargong som kan återfinnas i exempelvis klass, sport och hos vissa fäder.

Yvonne Hirdman (1988) skriver i Genussystemet att från ett historiskt, socialt och kulturellt perspektiv har män setts som överlägsna kvinnor. Genussystemet är enligt Hirdman byggt på en hierarkisk ordningsstuktur av kön där man och kvinna ses som olika (1988:7). Män har sedan länge varit de styrande i samhället medan kvinnor förväntades vara en del av hemmet.

Simone de Beauvoir och Yvonne Hirdman anser att kön inte enbart är något biologiskt, det är något vi görs till (2006, 1988). de Beauvoir (2006) diskuterar i Det andra könet om hur kvinnor och män kan ses som uppdelade i ett maktförhållande mellan två olika kategorier av människor där mannen ses som överordnad kvinnan. Detta anser hon ligga till grund för hur könsroller är uppbyggda och blivit normativa. Simone de Beauvoir anser också att den enas beroendeställning i förhållande till den andre skulle kunna lösas med hjälp av en social och kulturell jämlikhet. När David tänker att destruktiv maskulinitet är nedärvt genom

generationer och också påverkar att kvinnor idag kan bli rädda för honom, kan detta förstås utifrån socio-kulturella normer gällande män och mäns makt över kvinnor. Denna makt kan visa sig i ett över- och underordnande förhållande mellan män och kvinnor och kan ses som en del av det samhälleliga problem som uppstår då jämställdheten inte fungerar som den borde.

Då jag lyssnade på ett panelsamtal om maskulinitet och sport på eventet Ett år efter #MeToo diskuterade tre män med bakgrund inom basket, brottning och kampsporter hur jargongen inom manlig sport kan påverka pojkar och unga män (se Observationer, 2018). De samtalade bland annat om att det finns en slags macho-retorik där språkbruket ofta kan vara sexistiskt, homofobiskt eller rasistiskt. Man förväntas ta för sig och vara tuff och hård på planen och i omklädningsrummet. Nedlåtande kommentarer kan fällas om någon anses gnälla; "men gå och spela med i tjejlaget då". De pratade också om att de såg denna macho-kultur som något strukturellt och att det behövs hjälp uppifrån av tränare och organisationer för att kunna bryta de här strukturerna och skapa ett sundare och mer jämställt förhållningssätt inom sporten.

Anton tror att de vänner man har under tonåren spelar stor roll. Han menar att unga

människor är mer lättpåverkade då de vill passa in och inte vara utanför gänget. Han och flera av informanterna nämner också att de tror att media kan påverka unga män negativt. De tar här upp hur vissa filmer, sångtexter och sociala medier kan sprida sexistiska och stereotypa maskulina budskap om hur en macho man bör vara.

Tillgängligheten av porr tror två av informanterna påverkar negativt då faran är att unga

män växer upp med en bild av hur sex går till där männen är väldigt dominanta och hårdhänta

och där kvinnan ses som ett objekt att kasta runt och göra vad som helst med. Anton anser dock att alla borde förstå att "man inte gör så där på riktigt". Han tror att problemet i stället kan vara att tjejerna kanske tror att det är sådant killarna förväntar sig av dem.

Jag kopplar här till maskulinitetsforskaren R. W. Connell

som i sin studie diskuterar hur maskulinitet genomsyrar hela samhället; politik, arbetsliv, skola och vardagsliv (2017). Han menar också att detta lärs in i sociala grupper och relationer där exempelvis idrotten och dess ofta sexistiska synsätt och retorik kan vara bidragande till upprätthållandet av den manliga dominansen. Connell anser att det även inom maskuliniteten finns relationer baserade på dominans, underordning och allianser (2017:71). När Anton säger att vänner, sångtexter och sociala medier kan sprida sexistiska och stereotypa maskulina budskap om hur en macho man bör vara kan detta ses som ett upprätthållande av relationerna inom maskuliniteten. Connell poängterar också att hur det manliga hierarkiska systemet än ser ut inbördes, så är det alltid en kvinna som är lägst rankad jämfört med vilken man som helst, vilket kan ses i allt från sexuella trakasserier till hur kvinnor behandlas inom porrindustrin (2017:71).

Connell menar att konstruktionen maskulinitet kan omförhandlas eftersom det är en

historisk och social process. Han skriver att "de som avvisar det hegemoniska mönstret måste slå eller förhandla sig ut ur det" vilket jag kopplar till det mina informanter säger om hur maskulinitet kan ses som en struktur, hur det kan föras vidare och upprätthållas (2017:72).

Påverkan inifrån

Under samtalet med Pelle, 56 som arbetar som terapeut inom beroendevård för unga män säger han att han tror att det inte alltid behöver vara yttre förhållanden som påverkar, utan att det kan handla om en slags inre kraft som en människa kan besitta. Han tar som exempel två unga män med liknande bakgrund där båda blivit placerade i olika familjehem:

P: Det verkar som att det är en inneboende gåva, att det handlar om - det finns inget fullödigt svar på det men det verkar som att en del personer har en kraft andra inte har. Att det finns något slags driv. Vi hade två stycken killar som kom från trasiga förhållanden båda två, inskrivna samtidigt, de hade nästan samma profil, i bakgrunden, och den ena killen skulle placeras ut på ett boende. Samma kväll som han placerades ut i ett familjehem i en lägenhet så

1 Robert William Connell var man då boken Maskuliniteter skrevs och jag har därför valt att använda mig av det personliga pronomenet "han" i min uppsats. Connell bytte sedan kön och är numera kvinna: Raewyn Connell.

Se Libris: http://libris.kb.se/bib/10699359

fick han syn på en fabrik ungefär tre hundra meter därifrån / --- / då promenerade han dit så han får jobb samma kväll, han skaffade jobb helt enkelt. Den andra killen fick en lägenhet inne i stan och det spelade ingen roll vad vi sköt till, så det bara… det är lite orättvist men det verkar som att det är…

M: Är det nån inre drivkraft på nåt vis?

P: Ja nästan biologiskt liksom, att vi skiljer oss åt så mycket. Och det betyder att en del behöver väldigt mycket stöd. Medans andra behöver mindre.

Han nämner också senare i samtalet att han tror att missbruk och psykisk ohälsa kan vara faktorer som spelar in i hur en man beter sig mot kvinnor. Om man mår dåligt kan det påverka hur man orkar med sig själv och också andra. Pelle tror också att det är de som är närmast som exempelvis fru, barn eller föräldrar som också tyvärr är de som mest kan bli utsatta för hot, våld eller sexuella övergrepp.

Då jag intervjuar Samuel 26 och Paul 33, båda engagerade i en social organisation mot destruktiva maskulinitetsnormer, berättar de att organisationen bland annat erbjuder manliga samtalsgrupper för att män ska få lära sig att prata om känslor och om hur de mår. De berättar också att män kan enligt maskulina ideal ofta vara fostrade till att vara starka och inte prata om sina svagheter. Detta kan också ses som en av anledningarna till att de flesta av dem som tar livet av sig är just män. Pojkar och unga män använder sig dessutom av en viss form av våld i lekar för att upprätta hierarkier och ha en form av fysisk närkontakt. Samuel och Paul berättar också att ett flertal pappor med döttrar söker sig till organisationen för att bli bättre fäder.

Paul säger att han inte tror att klass, ålder eller etnicitet egentligen har så mycket att göra med varför män kan bete sig sexistiskt eller våldsamt, han tror snarare att detta har att göra med makt. Antingen på grund av att en man kan känna sig svag eller förfördelad i samhället på något vis, och genom att utöva makt mot någon kvinna kunna återetablera sin egen känsla av styrka och makt. Eller också kan det ha att göra med att vissa män ser sig ha – och tar sig – rätten att utöva makt i form av sexuella trakasserier och våld mot kvinnor.

Flera av informanterna anser att människor runt omkring kan påverka så att vissa män kan bli sexistiska, till exempel familj, manliga och kvinnliga förebilder, vänner och sociala

organisationer men också media och porr. Sammantaget kan detta tyda på att det är de

maskulina normer som genomsyrar samhället som påverkar hur män görs till män. Som

tillägg till dessa samhälleliga maskulinitetsnormer kan Pauls svar vara det som överbygger allt, nämligen att vissa män ser sig ha, och också tar sig rätten till att utöva makt mot kvinnor.

Män kan antas hantera situationer, känslor och närhet utifrån den maskulinitetsnorm de är påverkade utifrån av i form av bland annat manliga och kvinnliga förebilder, vänner, sociala organisationer och media (de Beauvoir 2006, Hirdman1988, Connell 2017).

Men män kan också antas påverkas inifrån - av en slags inre drivkraft - som antingen gör att vissa män utövar destruktiv maskulin makt gentemot kvinnor, eller tvärtom – gör egna val som går mot maskulinitetsnormerna. Enligt Judith Butler är konstruktionen av kön inlärd och befäst genom upprepade handlingar (2007). Män görs till att vara ett manligt kön genom de sociala och kulturella villkor som finns i samhället. Jag kopplar här återigen till R. W.

Connell som menar att kön är en konstruktion och därför också kan omförhandlas (2017:72).

Att förhandla sig ut ur denna konstruktion kan ses som en individuell inre omförhandling där vissa element i maskulinitetskonstruktionen upplevs vara icke önskvärda. Denna

omförhandling kan därmed också ses ge möjlighet till att förhandla fram och skapa något

nytt.

3. ATT KÄNNA DET I KROPPEN

Maria Wendt Höjer skriver i Rädslans politik att kvinnor ofta tvingas leva med sina rädslor och acceptera dem som en del av livet (2002:11ff). Kvinnors säkerhetsbeteende sker till stor del automatiskt då de exempelvis väljer att undvika vissa platser eller situationer på grund av rädslan för våld och sexuella trakasserier. Möjligheterna att röra sig i det offentliga rummet begränsas av den kvinnliga kroppens utsatthet i förhållande till mäns våld.

Med Sara Ahmeds begrepp orientering menas att vissa kroppar på en viss plats kan bli medvetna om sig själva och sin omgivning (2017:67). Den egna kroppen kan upplevas vara

“inom räckhåll” för andras kroppar och blickar, och i en otrygg situation kan konsekvensen bli att den känner sig obekväm och på fel plats i förhållande till omgivningen, det vill säga desorienterad.

Jag har under intervjuerna med mina informanter ställt frågor som handlar om hur män kan uppleva att vara bland andra män och kvinnor och hur de kan känna sig orienterade och desorienterade i förhållande till dessa. Jag har också frågat om hur de upplever sin egen kropp då de möter en ensam kvinna på en mörk ödslig plats, vilka känslor och tankar som väcks, och vilka eventuella praktiker som i så fall kan uppstå. Detta för att få en föreställning om hur män uppfattar och upplever sina kroppar i den omvärld de befinner sig i, och hur de i denna kontext kan tänkas agera för att kunna skapa trygghet och jämställdhet för kvinnor.

"Hon kommunicerar ju med rörelse"

Pelle berättar om ett möte med en kvinna där han upplevde att hon var rädd för honom:

Egentligen så är det ju en projektion, kollektiv jävla projektion, det har ju ingenting med mig att göra över huvud taget. Och det kan ju kännas provocerande om jag tänker på det. Men det är det jag menar, det är inte säkert jag reflekterar över det alls, men om jag gör det, jag kan ju tycka att det var provocerande då, om jag kom och gick på trottoaren och så kom det en äldre kvinna, så tar hon upp handväskan och så viker hon av liksom, jag skulle vilja säga "vad tror du" liksom, för det känns som hon

kommunicerar med mig – och det gör hon ju – hon kommunicerar ju med rörelse. Och det görs ju här också, nån visar att de är rädd då är det ju precis som att de säger att

"jag tror att du är farlig".

Pelle upplever att kvinnan han möter kommunicerar med honom då hon tar upp handväskan och viker av. Han utrycker det som att hon kommunicerar med rörelse vilket kan kopplas till hur kroppar kan ses påverka och samverka med varandra. Detta kan här ses som en kroppslig kommunikation.

Merleau-Pontys menar att den egna kroppen perceptivt ser, upplever och samverkar med de kroppar och materiella ting som finns runt den (2018:24). Det möjliggör i detta fall för den manliga kroppen att dra slutsatser kring den kvinnliga kropp och de föremål som omger den i en viss tids- och platsbunden kontext.

Nikos har upplevt vid ett par tillfällen att kvinnor visat rädsla för honom. Det har då varit mörkt ute, inga andra människor i närheten och han kände inte kvinnan framför sig. Han ger ett exempel på när han gick en bit bakom en ensam kvinna som pratade i mobiltelefon. Hon vände sig om och tittade bort mot honom flera gånger, och han saktade då ned sina steg för att "markera att han inte var ute efter nåt". Då jag frågar hur det kändes säger han att inte tar det personligt för att de inte känner varandra, och han saktar ner för att visa att han inte är hotfull eller en förövare.

Liknande erfarenhet har Anton av ett flertal situationer där kvinnor visat rädsla för honom.

En gång mötte han en tjej som sänkte blicken, såg obekväm ut och med snabba steg

passerade honom. Han har också vid något tillfälle då han gått bakom en ensam kvinna valt att sakta ned eller ta en liten omväg. Anton säger att han inte tar det personligt, och att han själv också kan känna att det blir konstigt om han går efter någon ett längre tag även om kvinnan framför honom inte visat någon rädsla.

Jag kopplar här till Sara Ahmeds begrepp orientering, att vissa kroppar på en viss plats kan

bli medvetna om sig själva och sin omgivning (2017:67). Den egna kroppen kan upplevas

vara “inom räckhåll” för andras kroppar och blickar, och i en otrygg situation där den egna

kroppen exempelvis upplever sig för synlig för andras blickar och kroppar kan konsekvensen

bli att den känner sig obekväm och på fel plats i förhållande till omgivningen, det vill säga

desorienterad. Ahmed menar att använda sig av rätt uppsättning tal- och rörelsemönster

möjliggör för en obekväm kropp att kommunicera med sin omgivning, vilket både kvinnorna

och mina informanter kan anses ha gjort i sina möten genom att uppvisa ett kommunikativt

rörelsemönster som exempelvis titta bakom sig upprepade gånger, gå snabbare, sakta ner eller

ta en omväg.

Michelle Göranssons Sexuella materialiteter ser i sin studie hur staden och offentliga platser kan påverka människor (2012). Människor kan med sina kroppars rörelse genom stadsmiljön skapa känslomässig rum genom att återbesöka platser eller undvika dem för att de inte upplevs som trygga. En ensam kvinnlig kropp på en mörk ödslig plats kan enligt Göransson skava då den känner sig på otrygg (2012:21ff). Men också den manliga kroppen kan upplevas skava på en mörk plats med en ensam kvinnlig kropp. Enligt mina informanter finns det en förförståelse för att en kvinna kan vara rädd för en man. David uttrycker detta som att det inte behöver vara kvinnan i fråga som visar rädsla utan att det är han själv som tänker att det kan vara så och därför väljer att sakta ner eller byta sida på gatan:

Det är jag som tänker att jag måste - för att hon kanske är rädd. Hon går framför, jag vet inte om hon är rädd. Jag måste välja hur jag ska göra, som om hon vore rädd.

De exempel som mina informanter har gett kan visa på vilka kroppsliga praktiker som används för att signalera att man inte är den eventuella förövare som en kvinna kan tänkas befara att man är. Förståelsen för kvinnors eventuella rädsla sitter alltså i den manliga kroppen och gör att mannen agerar på den genom att exempelvis sakta ner, gå över till andra sidan gatan eller ta en omväg.

Avsaknaden av kvinnor i manliga samtal

En ensam manlig kropp och en ensam kvinnlig kropp i en viss kontext kan upplevas kommunicera med varandra. Men hur påverkas kommunikationen då ett flertal manliga kroppar möts, eller om en kvinnlig kropp tillkommer i det manliga sällskapet?

Nikos beskriver att han sett hur män försöker bli vänner då det bara är män i gruppen, men att

så fort en kvinna dyker upp försöker vissa män hävda sig och visa dominans över de andra

männen. Rösten höjs och beteendet ändras, man blir tuffare och mer macho. Dessutom kan

samtalsämnet ändras då en kvinna ansluter till gruppen, han menar att det finns spärrar som

gör att man inte pratar om vad som helst - exempelvis om sådant som rör det sexuella planet,

och att friheten i samtalen begränsas. När jag frågar varför det blir så svarar han att det är

säkrast så för att inte hamna i konflikt eller i diskussioner med kvinnan i fråga.

Samuel arbetar inom byggbranschen och berättar om att det kan förekomma en viss jargong på arbetsplatsen. Man kan exempelvis sitta på rasten och prata och skämta om

arbetskamraters fruar och sambos, men om en kvinna kommer in i rummet så avstannar samtalet, det blir ett helt annat snack. I fikarummet bland många män är samtalet annorlunda jämfört med till exempel när männen jobbar två och två, personligheten förändras och man hakar på jargonger när det är ett större antal män i rummet. Han tror också att man kan normalisera vissa sexistiska samtalsämnen och skämt beroende på vilken kompisgrupp man tillhör.

Anton har liknande erfarenheter av manliga samtal och jargonger:

M: Varför är det just på arbetsplatsen, är det just för att det är mycket killar då menar du?

A: Ja och sen är det väl sen gammalt på till exempel mitt jobb som är i hantverksbranschen att det är väldigt grabbigt så har det alltid varit, så det lever väl kvar det med.

Manliga grupperingar och arenor i samhället kan återskapa och upprätthålla destruktiva maskulina normer genom att innesluta och bekräfta män och maskulinitet. Därmed kan också en maktposition gentemot kvinnor bibehållas då dessa stängs ute från manliga samtal och grupper.

Möjligheten till förändring kan enligt R. W. Connell vara att slå eller förhandla sig ur maskulinitetskonstruktionen (2017:72). För att kunna göra detta i slutna manliga grupper måste det vara männen själva som inom gruppen påverkar hur samtalen förs, då kvinnor oftast utesluts och inte kan delta i dessa samtal.

David anser att förändringsarbetet för jämställdhet hänger på att skapa blandade grupper med både män och kvinnor helst redan från barndomen så att det inte uppstår enkönade

grupperingar och därigenom uteslutningar:

D: Grunden för framtiden måste ju komma när de är små, barnen, men därmed inte sagt att alla måste leka med en blå bil liksom, det tror inte jag på. Det kanske är en lösning vad vet jag, men jag tror inte på det. Att nerifrån barnen åldersmässigt göra saker tillsammans, de lever i samma grupper hela tiden, och då tror jag att i förlängningen att det inte kan bli det här

"vi mot dom" mellan könen.

M: Sluta gruppera upp alltså, män och kvinnor?

D: Generellt. /---/ Annars ska det bli det här när man växer upp, män ska bli förklarade, alltså ungdomar ska få förklarat för sig vad tjejer är för nåt och hur de beter sig och hur de bör behandlas, och då är vi redan där på väg att dra isär.

M: I stället för att säga att människor är…?

D: Ja exakt, man måste förstås prata om män och kvinnor annars så spricker ju hela idén med män och kvinnor /---/ men gruppen, acceptera varandra hela tiden.

Samuel och Paul är medlemmar i en social organisation för män som arbetar mot destruktiva maskulinitetsnormer. De berättar att organisationen bland annat anordnar samtalsgrupper där endast män deltar. Detta för att kunna skapa ett rum där män kan samtala med andra män om känslor och beröra ämnen som annars inte anses ingå i det maskulina idealet – det vill säga att män ska vara starka, tystlåtna och inte tala om hur de mår. Samuel och Paul upplever att de mår bättre och både kan stödja och få stöd från andra män i gruppen. Trots att inga kvinnor deltar i gruppen är samtalen inte nedlåtande eller sexistiska. Männens samtal kan i förlängningen dessutom förmodas skapa jämställdhet mellan könen – detta genom att arbeta mot de destruktiva maskulinitetsnormer som också kan ligga till grund för våld och sexism mot kvinnor.

Samtal män emellan kan vara sexistiska och föra maskulinitetsnormer vidare. En lösning på detta kan vara att män därför själva måste påverka inom gruppen då kvinnor inte är

närvarande. Till exempel genom att prata mer om känslor och hur man mår och inte använda nedsättande eller sexistiska kommentarer om kvinnor.

En annan lösning kan vara att skapa könsblandade grupper, att samtala tillsammans - utan att män visar sig dominanta eller macho vilket kan ske i manliga sällskap. Att över huvud taget prata med varandra – män med män, och män med kvinnor – kan här ses vara något som är av stor vikt för att kunna lösa upp maskulinitetsnormer och -ideal till förmån för jämställdhet mellan könen.

Jaget i strukturen

Vad är det då män berättar om, vilka bakomliggande normer och värderingar kan utläsas?

Hur kan män ses positionera sig själva som ett aktivt "jag" eller ett allmänt "man" i

förhållande till ett större samhälleligt sammanhang? Jag använder mig här av verktyget narrativanalys för att ta reda på detta (Palmenfelt, 2017:212f).

David berättar om hur han reagerar på att en ensam kvinna kan upplevas vara rädd för honom som man då han möter henne ute en mörk kväll.

/---/ inte för att ta ifrån kvinnor nånting men männen har försatt sig själva i en jävla situation, kanske inte jag – ja, kanske – eller inte dem, att döma män i grupp är jättesvårt /---/

/---/då är det ändå nånting, det drabbar mig också som nån form av … nånting som en

till slut och tratten går ner till mig efter alla århundranden /---/ alltså det är ju ruggigt.

David pendlar fram och tillbaka mellan det egna jaget och den samhälleliga struktur som han benämner som "män i grupp" eller "historien". Att använda sig av "jag" kan tyda på att berättaren positionerar sig i en aktiv roll jämfört med den passiva mer allmänna rollen "man"

(2017:212f). Ulf Palmenfelt skriver att en berättare i viss mån kan kontrollera den situation han befinner sig i. Palmenfelt menar också att det händer att man tvingas relatera till berättade situationer där man saknar kontroll, vilket kan utlösa ett behov av en förklaring.

Berättaren kan då välja hur han vill beskriva sig själv som maktlös, en förlorare eller som drabbad av tillfälligheter. Då David i den här situationen ser sin egen roll i strukturen som ett

"jag" och beskriver detta som att han blir "drabbad" av något historiskt kan detta tolkas som att han aktivt positionerar sig i den manliga strukturen och förklarar sin position som drabbad av någonting större som han själv inte kunnat påverka. Han finner sig vara maktlös i gruppen av män, vilket är intressant då män kan ses vara de som faktiskt innehar makt och en

överordnad position gentemot kvinnor i samhället. Alltså - en maktlös man i en manlig maktstruktur han inte bett om eller känner att han har kunnat påverka.

Nikos berättar om hur han tror att #MeToo-rörelsen påverkat människor. Han använder både

"jag", "man" och "vi allihop".

Just synen på saker och ting, jag kan utgå från mig själv /---/ om man pratar om ett problem som ett problem då löser man det, om man inte lyfter upp problem då kommer man aldrig lösa problem, så att man måste prata om det. Men att just

#MeToo-kampanjen har påverkat det är inget snack om det, den har gjort ganska

mycket, och hur den började det vet vi allihop. Jag tror det finns en hel del att jobba med faktiskt /---/.

Nikos tar en aktiv roll i den syn han har på detta och att han tror att det finns en hel del att jobba med. Däremot använder han begreppet "man" då han talar om hur problemet med sexuella trakasserier ska kunna lösas vilket kan förstås som en mer allmän grupp människor.

Här positionerar han sig som ett enskilt jag i en manlig struktur där han själv vet var han står, men ser att det kommer an på en mer generell nivå att lösa problemet (Palmenfelt 2017:213).

Nikos använder sig också av "vi" vilket kan ge en uppfattning om vilken grupp berättaren anser sig tillhöra. Den grupp han här menar kan tolkas som alla människor – både kvinnor och män – som tagit del av #MeToo-kampanjen.

Nikos ser sig alltså som en enskild man som vet var han står i frågan, men att det kommer an på en mer generell mellanmänsklig nivå att kunna lösa problemet med sexuella

trakasserier. Han har också ett förslag på hur detta kan lösas – och det är genom att lyfta problemet och prata om det.

Pelle svarar på frågan om han upplevt någon skillnad efter #MeToo och om han pratat om det med några av sina manliga vänner:

Nej, inte annat än på den nivån där det är helt uppenbart, där det är helt galet, när nånting blir så mycket som det där blev om paraderingen på Dramaten eller nån filmpremiär när

göra med att det kanske slår an – "vad fan har jag gjort, vad är det här?", alltså skuld, och då är det lätt att gå i försvar, som jag sa till dig att jag tycker inte att jag är nån jävla typ liksom, är det det man säger? Vilka är de här? Men samtidigt så finns de där, om vi säger att min uppfattning om mig själv stämmer och jag inte är en av dem, finns de där så måste vi liksom, det är inte okej, jag har tre döttrar liksom. Det går inte.

Pelle pendlar flera gånger mellan "jag", "man", "dem" och "vi" och säger att "nånting blev så mycket" när "alla kom in i svarta kläder" (Palmenfelt 2017:212f). Han kan här ses använda ett aktivt "jag" i förhållande till "alla", "är det det man säger" och "vilka är de här?" som samtliga i den här situationen kan förstås som gruppen kvinnor. Han använder också ett aktivt

"jag" i förhållande till "inte är en av dem" vilket kan förstås som gruppen män. "Vi" kan i det

här fallet ses som den grupp berättaren anser sig tillhöra, det vill säga alla män och kvinnor.

Vidare använder han uttryck som skuld – försvar, min uppfattning om mig själv – vad är det man säger? och jag – dem. Med Palmenfelts narrativanalys kan jag här se hur Pelle

positionerar sig aktivt i en roll där han som man blir utpekad av gruppen kvinnor (2017:213).

Han upplever en ambivalens över om han anses vara en förövare eller inte – både av sig själv och av kvinnorna. Pelle fortsätter också med att säga att hans uppfattning om sig själv

stämmer och att han inte är en av dem så måste vi [göra någonting]. Fortfarande tycker han sig vara osäker på vem han är som man i sammanhanget män, men börjar tänka steget längre.

Om han inte är en av dem så betyder det rimligtvis att detta utpekande gäller gruppen män och inte honom som enskild man. Därmed betyder det också att vi – alla män och kvinnor - måste göra någonting åt det för att det inte är okej. "Det" kan här ses som de sexuella trakasserier som gruppen kvinnor vill synliggöra och få stopp på.

Pelle upplever sig alltså vara anklagad för sexuella trakasserier av en grupp kvinnor som

med stor kraft gör sig sedda och hörda. Han pendlar fram och tillbaka mellan "jag" som

enskild man och "dem" som gruppen män, för att få en uppfattning om detta verkligen kan

stämma. Slutligen kan han släppa sin upprördhet över att eventuellt vara anklagad, få en

uppfattning om vad problemet innebär och också vilka det innefattar. Han kommer då fram

till slutresultatet att sexuella trakasserier utförda av vissa män inte är okej, och att alla män

och kvinnor tillsammans behöver göra något åt det.

4. MÄNS STRÄVAN EFTER JÄMSTÄLLDHET

#MeToo-rörelsen fick sitt genomslag i Sverige under hösten 2017. Hashtag-upprop från kvinnor inom ett trettiotal branscher fick snabbt spridning på sociala medier. Kvinnor delade öppet sina erfarenheter av sexuella trakasserier, och ett flertal män blev utpekade. Detta fick stor uppmärksamhet och ledde bland annat till att fler kvinnor berättade om sina erfarenheter samt att människor fick insyn i en värld där tystnadskultur och skam gjort att kvinnor många gånger behållit sina erfarenheter av sexuella trakasserier för sig själva.

För många människor ledde detta också till en medvetenhet om de destruktiva maskulinitetsnormer som kan ses genomsyra samhället, samt en förståelse för vilka rättigheter och skyldigheter man har.

Att bli medveten är det första steget

Jag frågade mina informanter om de tror #MeToo gjort någon skillnad i hur män bemöter kvinnor idag, och vad de tror skulle behövas för att förändra hur män kan bete sig mot kvinnor.

Anton:

Jag tror att det är på väg mot rätt håll men allting kan inte hända över en natt så att det är bara att liksom hålla ut och sen tror jag att till slut kommer alla – eller i princip alla – kunna bete sig som man ska. Men jag tror att det går åt rätt håll just nu, och inte bakåt i alla fall. Som

#MeToo och, det är väldigt uppmärksammat allting hur man ska bete sig och… liksom när nån har betett sig fel, typ sexuellt trakasserat någon, den straffas, hängs ut, fryses ut av dem som vet om det här. Samhället visar ju att "det här är fel, vi tycker inte om sånt här", sen har väl den säkert ett par nära vänner som också är idioter men då får dom hänga med varann liksom, men alla andra vet ju.

Yvonne Hirdman menar att manlighet och kvinnlighet görs genom en kulturell

ordningsstruktur av kön vilken genomsyrar andra slags sociala ordningar som exempelvis de

ekonomiska och politiska (1988:6f). Simone de Beauvoir skriver om hur mannen tar plats i

samhället på bekostnad av kvinnan som befinner sig i en underordnad position (1949/2006).

Anton anser att #MeToo-rörelsen gjort att människor blivit mer uppmärksammade på hur man ska bete sig. Han säger också att "samhället" visar att sexuella trakasserier är fel genom att offentligt peka ut och straffa de män som misskött sig. "Samhället" kan i detta

sammanhang anses vara kvinnor – då det trots allt var just kvinnor som startade och upprätthöll rörelsen. Rörelsen som sådan kan ses vara ett samhälleligt genomslag ur ett feministiskt perspektiv då den lyckats synliggöra och omförhandla de maskulinitetsnormer som fanns i samhället före 2017. Genom sitt enorma genomslag, där sexuella trakasserier lyftes fram och fördömdes, kan den också förmodas ha bidragit till en ökad jämställdhet mellan könen. Judith Butler menar att kön inte enbart kan ses som något vi är biologiskt födda till, utan att kön är något vi görs till (2007). Kvinnor är redan från födseln gjorda till att vara ett kvinnligt kön genom de sociala och kulturella villkor och krav som finns i samhället.

Eftersom kön kan betraktas som en konstruktion är det också möjligt att omförhandla. När Anton säger att samhället visar att sexuella trakasserier är fel kan det förklaras som en omförhandling av de sociala och kulturella villkor som tillskrivits kvinnor. Att det dessutom är kvinnor som kan antas styra dessa omförhandlingar visar att jämställdheten mellan könen inte är acceptabel samt att kvinnor inte finner sig i att vara tilldelade en underordnad position.

Paul berättar att han blivit mer uppmärksam på sexuella trakasserier efter #MeToo, framför allt då han lyssnat på sina kvinnliga vänners berättelser om vad de blivit utsatta för. Han kände att han ville göra något aktivt åt detta och sökte sig till den sociala organisation för män som han nu är medlem i.

Samuel och Paul berättar också att denna sociala organisation fått fler medlemmar efter

#MeToo, tre gånger fler på riksplan och fyra gånger fler lokalt i Uppsala, och att de fått mycket positiv respons på det arbete de gör i bland annat samtalsgrupper och under

föreläsningar. De säger dessutom att tidigare kvinnoorganisationers forskning om och arbete för jämställdhet har banat väg för deras egen organisation.

Paul och Samuel har sett en möjlighet till förändring av maskulinitetskonstruktionen vilket enligt R. W. Connell som nämnts är att slå eller förhandla sig ur denna (2017:72). Genom att bli medveten om att denna möjlighet finns, samt att aktivt arbeta för jämställdhet kan ses vara av stor vikt, då det ändå är män som kan anses inneha en maktposition i samhället.

Att #MeToo-rörelsen slog igenom med en sådan kraft kan bero på det enorma antalet kvinnor

som gick samman. Detta kan förstås som att om en underordnad grupp i samhället ska kunna

göra stora sociala och kulturella förändringar så behöver det vara många röster som gör sig

hörda på samma gång. Därmed kan också männen som anses överordnade bli medvetna om att de befinner sig i en maktposition, och kan då motverka maktobalansen.

Hur män kan påverka andra män

Att vara medveten om hur könsstrukturerna kan påverka människor negativt kan ses som första steget till förändring. Hur man sedan använder sig av denna medvetenhet är upp till var och en. Jag frågade mina informanter om vad de skulle själva skulle kunna göra för att gå emot de destruktiva maskulinitetsnormer som kan visa sig i sexuella trakasserier av kvinnor.

Anton:

Jag kan ju inte göra mer än att säga till om nån annan gör fel men offentliga personer, profiler alltså kändisar, de borde tänka rejält på vad de gör. /---/ Folk får tänka på hur de framstår och försöka föregå med gott exempel om de är offentliga.

Nikos:

Jag tycker det är många som ska prata om det, många som ska lyfta det då får man en bättre värld, bättre förståelse, det kommer alltid finnas förövare, idioter, men då kan man förebygga ganska mycket så det gäller att jobba från bägge hållen från mäns sida och från kvinnors sida, jag ser bara det finns en art - det är vi människor - och att kunna se till att de här strukturerna som har funnits sen årtusenden bland oss att man bara finslipar och tar bort dom och bygger nya, då kommer vi gå långt och det kommer bli ett bättre samhälle för människor.

Här kan jag jämföra med de svar jag tidigare fått från mina informanter. Svaren ser likartade ut: det är människor omkring oss som återskapar och för vidare de genusnormer och

-strukturer vi växer upp med i samhället. För att förändra dessa strukturer behöver vi människor föregå med gott exempel samt prata öppet om dem - för att tillsammans kunna omförhandla och förändra dessa strukturer så vi kan få ett mer jämställt samhälle.

Svaren blir något utförligare från de manliga informanter som arbetar aktivt för att stävja

destruktiva maskulinitetsnormer. Pelle som arbetar som samtalsterapeut med unga

missbrukande män menar att det är svårt att gå in i ett kollektiv och försöka förändra. De

unga männen kommer ofta från en bakgrund av kaos och regellöshet där kompisgänget har haft egna sociala regler gällande våld, missbruk och andra människor. Gruppen kan då tillsammans gå ihop och bjuda på motstånd. Pelle säger att för att komma någonstans med dessa ungdomar gäller det att bygga upp ett individuellt förtroende över en längre tid, och att fortsätta kämpa – att inte ge upp. Han använder sig av en metod där han samtalar med

männen en och en, där samtalet går ut på att den unge mannen i fråga själv söker sig fram till rimliga lösningar. Därigenom lär de sig själva att tänka och komma fram till saker de ser är positivt laddade jämfört med om de bara följer med strömmen som de gjorde tidigare. Pelle menar också att det mest optimala är om han kunde ha arbetat förebyggande då männen var yngre, men att det är en politisk och ekonomisk fråga då den vårdorganisation han arbetar på är beroende av bidrag från kommun och socialtjänst.

Samuel och Paul berättar att de genom sin manliga sociala organisation mot destruktiva maskulinitetsnormer fått lära sig vissa metoder och strategier för att kunna bemöta våld och sexism om de råkar ut för detta. Detta har givit dem större trygghet då de på förhand vet hur de kan göra. Exempelvis kan de använda sig av att aktivt gå in och avstyra ett pågående bråk på stan genom att fråga vad klockan är, eller att efteråt gå fram och prata med någon av de utsatta. De upplever också att de manliga samtalsgrupperna ger mycket positivt då de själva både stödjer och blir stöttade av andra män. Det maskulina idealet där män förväntas vara starka, tysta och handlingskraftiga har fått som konsekvens att män oftare håller inne sina känslor, blir våldsamma eller tar livet av sig. Samuel och Paul anser därför att det är extra viktigt att män lär sig prata med – och lyssna på - varandra.

Enligt R.W Connell kan maskulinitet anses genomsyra hela samhället (2017). Detta lärs in i sociala grupper och relationer där maskulina synsätt och jargonger kan vara bidragande till upprätthållandet av den manliga dominansen (2017). Han anser också att det inom manliga grupperingar finns relationer baserade på dominans, underordning och allianser: en

genuspolitik inom maskuliniteten, vilket han benämner som den hegemoniska maskuliniteten (2017:71).

För att kunna arbeta mot dessa behöver människor – framför allt männen själva – synliggöra

och arbeta mot maskulina synsätt och jargonger, vilket mina informanter gett exempel på hur

det kan göras i praktiken. Judith Butler menar att det som anses vara manligt och kvinnligt

kan förstås som inkorporerat i våra kroppar genom upprepningar och ritualer, men att detta

också kan omförhandlas - eftersom det är konstruktioner. Hon anser också att vi idag har

större möjligheter att välja hur vi definierar oss och vilka framställningar av genus vi vill visa

upp (2007:28).

5. AVSLUTNING

Jag har i min studie undersökt vilka maskulinitetsnormer som kan påverka mäns syn på kvinnor och hur vissa män kan bli sexistiska. Genom att använda mig av ett genusperspektiv har jag fått insikt i hur manliga och kvinnliga normer är skapade, befästa och upprätthållna.

Jag har också använt mig av ett fenomenologiskt perspektiv för att kunna undersöka hur platser, kroppar, materiella ting och känslor samverkar. Jag har gjort intervjuer med män som arbetar kollektivt mot ojämställdhet och män som inte gör det. Genom att analysera mina informanters utsagor har jag undersökt hur män resonerar kring maskulinitetsnormer, hur de positionerar sig i förhållande till andra män och kvinnor och vilka praktiker som då kan visa sig.

Jag har fått ett flertal olika svar från mina informanter, bland annat att det kan vara familj, manliga och kvinnliga förebilder, vänner, sociala organisationer, media och porr som påverkar. Även en inre kraft och hur man mår kan påverka. Informanternas olika svar kan tyda på att det som påverkar hur vissa män kan bli sexistiska ligger inbäddat i det socio- kulturella samhället och därför kan benämnas som just maskulinitetsnormer. Dessa

maskulinitetsnormer kan ses vara nedärvda rent historiskt – alltså inte biologiskt - och något som försatt även dagens män i den struktur av maskulinitet som i vissa fall inte kan kännas önskvärd. Till exempel vid mötet med en ensam kvinna på en mörk ödslig plats då den manliga kroppen kan upplevas som hotfull. Män kan ha en förförståelse för att kvinnor kan vara rädda för dem och se dem som eventuella sexuella förövare. Detta kan resultera i att mannen i fråga använder sig av kroppsliga praktiker för att kommunicera att han inte är farlig, som exempelvis att sakta ner eller gå över till andra sidan av gatan.

Relevant i sammanhanget är det faktum att en man aldrig till fullo kan förstå hur det är att

vara en kvinna. Hur rädslan för sexuella trakasserier och våldtäkt ständigt väcks till liv vid

särskilt utsatta situationer, hur kvinnor av vissa män kan bli behandlade som objekt och hur

mäns blickar kan få kvinnor att känna sig utsatta och obekväma. Mina informanter har dock

en förförståelse för hur detta kan tänkas upplevas, även om de i sin egen kropp inte har

behövt känna sig utsatta, obekväma eller rädda för mäns ovälkomna inviter.