Specificatio, Accessio & Confusio

Full text

(1)

Juridiska institutionen Vårterminen 2020

Examensarbete i civilrätt, särskilt sakrätt 30 högskolepoäng

Specificatio, Accessio & Confusio

En jämförelse mellan DCFR och svensk rätt avseende bearbetning, sammanfogande och sammanblandning av lös egendom.

Specification, Accession and Confusion – A comparative study of Swedish Law and the DCFR, regarding the rules of Production, Combination and Commingling.

Författare: Björn Vægter

Handledare: F.d. Professor Torgny Håstad

(2)
(3)

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... 5

1.1 INTRODUKTION ... 5

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 5

1.3 AVGRÄNSNING... 6

1.4 METOD OCH MATERIAL ... 6

2 BAKGRUND OCH SVENSK RÄTT ... 8

2.1 INLEDNING ... 8

2.2 BORGENÄRSSKYDD TILL UTLÄMNAD EGENDOM (HUVUDFALL 3) ... 9

2.3 SEPARATIONSRÄTT ... 10

2.4 SAKRÄTTSLIGT MOMENT OCH FÖRHÅLLANDET TILL OBLIGATIONSRÄTT ... 12

2.5 OM LAGA FÅNG ... 15

2.6 BEARBETNING ... 18

2.7 SAMMANFOGANDE ... 20

2.8 SAMMANBLANDNING ... 23

3 DCFR... 27

3.1 VAD ÄR DRAFT COMMON FRAME OF REFERENCE? ... 27

3.1.1 Kort historik ... 27

3.1.2 Innehåll och användningsområden... 28

3.2 DISPOSITIONSFRIHET ... 29

3.3 BEARBETNINGSREGELN ... 33

3.3.1 Tillämpningsområde ... 33

3.3.2 Fördelning av äganderätt ... 34

3.3.3 Schematisk figur ... 37

3.4 SAMMANBLANDNINGSREGELN... 38

3.4.1 Tillämpningsområde ... 38

3.4.2 Fördelning av äganderätt ... 39

3.5 SAMMANFOGNINGSREGELN ... 43

3.5.1 Tillämpningsområde ... 43

3.5.2 Fördelning av äganderätt ... 45

3.5.3 Schematisk figur ... 49

(4)

3.6 OM SÄKERHETSRÄTTER ... 50

4 JÄMFÖRELSE OCH ANALYS ... 52

4.1 BEARBETNING ... 52

4.1.1 Dispositionsfrihet ... 52

4.1.2 Fördelning av äganderätt ... 53

4.1.3 Ond tro hos bearbetaren ... 61

4.2 SAMMANFOGANDE ... 65

4.2.1 Dispositionsfrihet ... 65

4.2.2 Fördelning av äganderätt ... 65

4.2.3 Ond tro hos sammanfogaren ... 67

4.3 SAMMANBLANDNING ... 67

4.3.1 Dispositionsfrihet ... 67

4.3.2 Separationsrätt trots sammanblandning? ... 68

5 AVSLUTNING ... 70

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 72

OFFENTLIGT TRYCK ... 72

PRAXIS ... 72

LITTERATUR OCH ARTIKLAR ... 72

(5)

1 Inledning

1.1 Introduktion

I Sverige saknas i princip uttryckliga regler för bearbetning och sammanfogande av lös egendom.1 Förutom ett fåtal bestämmelser i lag (1944:181) om redovisningsmedel saknas också bestämmelser om sammanblandning av lös egendom.2 Vidare är rättspraxis på området knapphändig och anger endast ett par hållpunkter.3 I stor utsträckning anses rättsläget oklart och svar på frågor härom får i allmänhet sökas i doktrin.

På europarättsligt plan finns sedan 2009 en uppsättning vägledande och icke bindande modellregler för bearbetning, sammanfogande och sammanblandning. Modellreglerna återfinns i DCFR – Draft Common Frame of Reference – som är ett omfattande akademiskt förarbete till en potentiell europeisk Civilkod. DCFR består av kodifierade principer, gemensamma definitioner och föreslagna modellregler för europeisk privaträtt.4 Även om instrumentet är utvecklat av rättsvetenskapsmän, och inte är politiskt auktoriserat, kan det i delar komma att omvandlas till bindande rättsakter genom EU- direktiv och förordningar.5 Redan nu fungerar DCFR som inspirationskälla för privata och statliga rättsutövare och har bl.a. använts av HD i ett antal avgöranden.6 Det finns därför goda skäl att närmare undersöka DCFRs modellregler för bearbetning, sammanfogande och sammanblandning.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att jämföra DCFRs modellregler för bearbetning, sammanfogande och sammanblandning med svensk rätt. I uppsatsen kommer likheterna och skillnaderna mellan regleringarna att analyseras och kommenteras. Som grund för jämförelsen kommer svensk rätt utredas de lege lata, och bestämmelserna DCFR VIII. – 5:101-204 om bearbetning, sammanfogande och bearbetning kommer studeras.

1 Strömgren, Tillbehör och accession, s 28 & Håstad, Studier i sakrätt, s 26 & 33.

2 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 169.

3 Håstad, Studier i sakrätt, s 26.

4 Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law (DCFR), Outline edition, s 3.

5 Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law (DCFR), Outline edition, s 6.

6 Se t.ex. NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, och NJA 2011 s. 600.

(6)

1.3 Avgränsningar

DCFRs regler tar sikte på bearbetning (eng: production), sammanfogande (eng:

combination) och sammanblandning (eng: commingling) av goods. Termen ”goods”

definieras i DCFR VIII. – 1:201 där det framgår att ”Goods” means Corporeal movables.

It includes ships, vessels, hovercraft or aircraft, space objects, animals, liquids and gases.

I den svenska rättsvetenskapen har termen översatts till varor.7

I svensk rätt saknas motsvarande regler om bearbetning, sammanfogande och sammanblandning av varor. Däremot görs traditionellt en uppdelning mellan å ena sidan lös egendom och å andra sidan fast egendom. Så är fallet med sammanfogande, där det dels finns allmänna accessionsregler som anses tillämpliga när lös egendom fogas samman med annan lös egendom eller med fast egendom, dels explicita regler i jordabalken om sammanfogande av fast egendom (tillbehörsreglerna).8 I den del utredningen i uppsatsen avser bearbetning, sammanfogande och sammanblandning i svensk rätt, bortses från tillbehörsreglerna. Därigenom uppnås störst paritet med DCFRs regler avseende ”goods”.

DCFR innehåller ett stort antal regler på privaträttens område, och reglerna om production, combination och commingling utgör endast en liten del. I den mån det behövs för förståelsen av modellreglerna samt för jämförelsen med svensk rätt kommer andra regler i DCFR också avhandlas. I viss mån kommer frågor om äganderättsförbehålls giltighet att beröras, men i allmänhet faller denna fråga utanför uppsatsens syften. Syftet är att jämföra svensk rätt med DCFR VIII. –5:101-204, varför fokus istället ligger på frågor om äganderättens föredelning vid bearbetning, sammanfogande och sammanblandning.

1.4 Metod och material

I den del uppsatsen syftar till att utreda svensk rätt görs det utifrån rättsdogmatisk metod.

Den rättsdogmatiska metoden utgår från rättskälleläran, vilket för svensk rätts del innebär att svaren på de presenterade frågorna söks i lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och

7 Herre, SvJT 2012, s 933.

8 Strömgren, Tillbehör och accession, s 30.

(7)

doktrin.9 Metoden är ett lämpligt val när innehållet i gällande rätt ska utredas och fastställas. I den del innehållet i DCFRs modellregler ska fastställas används den officiella kommentaren till reglerna, författad av en av grundarna. Kommentaren innehåller exempel på hur reglerna är tänkt att tillämpas och innehåller dessutom några komparativa noter till nu gällande lagstiftning i flera europeiska länder.10

I den del svensk rätt jämförs med DCFRs reglering används komparativ juridisk metod, som är inriktad på att beskriva och analysera likheter och skillnader genom jämförelser.

Metoden kan bidra till att tidigare okända lösningar på svenska rättsfrågor framkommer och kan diskuteras de lege ferenda. Den komparativa metoden är vidare användbar som teoretisk eller praktisk förberedelse inför en potentiell unifiering eller harmonisering.11 Därför lämpar metoden sig väl i denna uppsats.

Vad angår material för uppsatsen saknas i princip lagstiftning i svensk rätt om bearbetning och sammanfogning av lös egendom.12Sedan länge har det dock betraktats som givet att en slags accessionslära existerar, med ursprung i romersk rätt.13Så verkar även vara fallet avseende specifikation.14 Läran framkommer främst i doktrin, vilken därför utgör störst grund för arbetet avseende svensk rätt. Avseende rättspraxis finns bara något enstaka prejudicerande fall om bearbetning, vilket studeras.15Gällande sammanfogande finns det ett antal fall om giltigheten av ägarförbehåll, vilket i princip faller utanför uppsatsens syften, men något fall studeras ändock i relevanta delar.16 Lag (1944:181) om redovisningsmedel (”redovisningslagen”) innehåller ett antal bestämmelser om sammanblandning, vilka studeras. Det är de enda reglerna på området i svensk rätt.17 Ur rättspraxis diskuteras bl.a. det så kallade spannmålsfallet NJA 1994 s 506. Doktrin utgör alltjämt en viktig källa även på detta område.

9 Nääv och Zamboni, Juridisk metodlära, s 21.

10 Herre, SvJT, 2012, s 936.

11 Strömholm, SvJT 1972, s 461.

12 Strömgren, Tillbehör och accession, s 28 & Håstad, Studier i sakrätt, s 26 & 33.

13 Strömgren, Tillbehör och accession, s 28.

14 Se Undén, Svensk sakrätt I, s 86, som hänvisar till den svenske civilrättens store juris professor David Nehrman, sedermera adlad Ehrenstråhle, som berörde ämnet i svensk rätt redan på 1700-talet.

15 NJA 1934 s 29, se nedan avsnitt 2.6.

16 Se det så kallade bildäck-fallet NJA 1960 s 9, nedan avsnitt 2.7.

17 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 169.

(8)

2 Bakgrund och svensk rätt

2.1 Inledning

I svensk rätt är det en etablerad princip att äganderätt kan inträda för den som bearbetar någon annans material och därigenom skapar en ny produkt. Detta anses gälla även när den som ägde materialet inte samtyckt till bearbetningen.18 I vissa fall är bearbetarens insatser nämligen så stora i förhållande till materialets värde, att ett ägarskifte framstår det enda rimliga. Fenomenet kallas för äganderättsförvärv genom specifikation, och förvärvaren benämns specifikanten.19

Nära besläktat med frågor om bearbetning och specifikation utgör frågor om sammanfogning av egendom tillhörande olika ägare.20 Om ett särskiljande av respektive egendom inte låter sig göras, eller skulle vara förenat med oproportionerliga kostnader, uppstår frågan om hur äganderätten till det sammanfogade objektet bör fördelas.21 En lösning är att låta tillskjutarna bli samägare till objektet. Om någons del är av klart överordnad betydelse, kan det dock framstå som mer adekvat att tilldela den tillskjutaren ensamrätt. Företeelsen brukar då kallas för äganderättsförvärv genom accession.22

Slutligen brukar även institutet sammanblandning behandlas tillsammans med frågor om specifikation och accession.23 När egendom tillhörande olika ägare blandas ihop uppstår frågan om vem som ska ha rätt till vad. Egendomen kan ha sammanblandas på ett sätt som gör det fysiskt omöjligt eller ekonomiskt oförsvarbart att frånskilja respektive ägares egendom. En utgångspunkt är då att tillskjutarna kan ha samäganderätt till den oskiljbara massan.24

18 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

19 Undén, Svensk sakrätt I, s 86. Det finns olika definitioner på ”Specifikation”, men begreppet används genomgående i doktrin när en person B förvärvar äganderätten genom att bearbeta As material. Se t.ex. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

20 Undén, Svensk sakrätt I, s 88.

21 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

22 Begreppet accession härstammar från det latinska ordet ”accessio” som i sammanhanget betyder ungefär ”tillägg” eller ”tillbehör”.

23 Jämför Rodhe, Handbok i sakrätt, s 197.

24 Undén, Svensk sakrätt I, s 89.

(9)

2.2 Borgenärsskydd till utlämnad egendom (huvudfall 3)

Bearbetning, sammanfogande och sammanblandning av egendom är företeelser som både ger upphov till både obligationsrättsliga och sakrättsliga frågor.25 Om exempelvis B bearbetar A:s material så att en nytt föremål uppstår, uppkommer en obligationsrättslig fråga om huruvida B kan anses ha förvärvat äganderätten till föremålet.26 Det kan också vara så att A uppdragit åt B att bearbeta hans material och betalar B i förskott, men innan A hinner få ut produkten hamnar B på obestånd. Då uppstår en sakrättslig fråga huruvida A har rätt att få ut produkten, framför B:s borgenärer C, som för egen del har obligationsrättsliga anspråk på B:s totala förmögenhet.27 De sakrättsliga reglerna ska svara på frågan om vilken utav flera obligationsrättsligt giltiga anspråk som bör vinna företräde.28 Medan obligationsrätten laborerar med rättigheter och skyldigheter mellan två parter finns det alltid minst tre parter inblandade när det kommer till sakrättsliga konflikter.29

Sakrätt avseende lös egendom brukar delas in i fyra huvudfall. (1) Godtrosförvärv från rättmätig ägare, (2) Dubbeldispositioner, (3) borgenärsskydd till utlämnad egendom eller egendom som gäldenären innehar med begränsad rätt och (4) borgenärsskydd till förvärvad egendom.30 De första två utgör omsättningsskyddsfall medan de sista två utgör borgenärsskyddsfall. Inom sakrätten är borgenärskyddsfallen de vanligaste och praktiskt mest viktiga.31 De sakrättsliga konflikter som kan uppstå vid bearbetning, sammanfogning och sammanblandning hamnar ofta under huvudfall tre, borgenärsskydd till förvärvad egendom eller egendom som gäldenären innehar med begränsad rätt.32

Avseende bearbetning kan det t.ex. handla om huruvida en materialägare A som lämnat material för bearbetning hos B, är skyddad mot B:s övriga borgenärer C.33 Om A:s material vidare skulle sammanfogas ihop eller sammanblandas med B:s egendom uppstår frågan hur A:s rätt till egendomen påverkas av åtgärden.34 Vid frågor om borgenärsskydd

25 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

26 Jämför Undén, Svensk sakrätt I, s 85.

27 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 44.

28 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 17 angående sakrättens särart.

29Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 20

30 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 20 f.

31 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall s 51.

32 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 44 & Rodhe, Handbok i sakrätt s 197 f.

33 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s 44.

34 Rodhe, Handbok i sakrätt, s 197 f.

(10)

till utlämnad egendom eller egendom som gäldenären innehar med begränsad rätt, är den centrala frågan huruvida den som lämnat ut egendomen kan ha separationsrätt till egendomen.35

2.3 Separationsrätt

I konkurssammanhang gäller grundprincipen om likabehandling av alla anspråk.36 Från denna princip finns ett antal lagstadgade och i rättspraxis utvecklade avsteg. Ett sådant avsteg utgör separationsrätten, som ger en ägare rätt att hämta tillbaka – eller separera – egendom från den som utsätts för exekutiva åtgärder så som utmätning eller konkurs.37

Separationsrätt bygger på den så kallade specialitetsprincipen och det uppställs i allmänhet två krav för separationsrätt: anspråket ska gälla ett individuellt bestämt föremål (inte bara en generiskt bestämd fordran) och detta föremål ska kunna identifieras hos besittaren.38 Att egendomen måste vara individualiserad innebär att man som utgångspunkt endast har rätt att hämta tillbaka just den specifika egendom man lämnat ifrån sig. Man har inte rätt att separera ut vilken motsvarande egendom som helst ur besittarens totala förmögenhetsmassa.39 Det skulle innebära ett kringgående av grundprincipen om likabehandling av borgenärer.40 Gränsdragningen kan förklaras med hjälp av principen om depositum regulare kontra principen om depositum irregulare.

Vid depositum regulare lämnar en deponent A något visst till en depositarie B med anspråk på att återfå exakt samma individuellt bestämda föremål. Eftersom A varken givit bort, bytt bort eller sålt egendomen till B, bör han som utgångspunkt ha separationsrätt till egendomen ifall B blir utsätts för exekution.41 A har nämligen deponerat egendomen i (slutligt) syfte att ta tillbaka egendomen och har därför inte medgett B fri förfoganderätt under innehavstiden. Om A istället går med på att återfå en annan egendom än den han deponerat, utgör rättsförhållandet depositum irregulare. Vid depositionstidens slut måste B då typiskt lämna ut egendom av samma generiska slag eller åtminstone av samma värde. I dylika fall medges B större förfoganderätt under sin innehavstid än vid depositum

35 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 58.

36 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 211 samt Håstad, Studier i sakrätt, s 37.

37Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 211.

38 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 58.

39 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 152.

40 Håstad, Sakrätt avseende lösegendom, s 211.

41 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 145.

(11)

regulare. Man kan då hävda att en sorts försträckning från deponent till depositarie äger rum under innehavstiden. Hessler ger följande illustrativa exempel i sin bok allmän sakrätt.42

Antag att A har ett antal aktier i ett aktiebolag. Han vill att B ska förvara aktierna åt honom och deponerar dem hos B. För A kan det nu framstå som materiellt likgiltigt om han får tillbaka precis samma aktiebrev eller om han får andra aktier med andra nummer, så länge det är aktier i samma bolag med motsvarande rösträtt.

Om A medger att B får byta ut hans egendom på det här sättet kan man tala om en sorts försträckning från A till B.

Vid en dylik (dold) försträckning är det inte länge säkert att deponenten A förtjänar att prioriteras framför depositarien Bs borgenärer. Andra medel står nämligen till buds för att uppnå borgenärsskydd vid försträckningar (lån). Närmast till hands är en säkerhet i form av pant. Man kan härvid jämföra att ett återtagandeförbehåll blir ogiltigt mot köparens övriga borgenärer, om säljaren medger fri förfoganderätt innan full betalning erlagts.43 Om kravet på att anspråket måste vara individualiserat inte är uppfyllt, medges ingen separationsrätt.44 Ägarens anspråk nersjunker då till en oprioriterad fordran i besittarens konkurs.45

Avseende kravet på att egendomen måste vara identifierbar för separationsrätt kan följande sägas. För att kunna använda separationsrätten i praktiken räcker det inte att egendomen har individuella kännetecken och är den enda av sitt slag. Egendomen måste dessutom finnas i behåll och gå att lokalisera – eller identifiera – hos besittaren. Går det inte att peka ut egendomen bland besittarens samlade egendomar kan ägaren inte utöva separationsrätten i praktiken.46 Ägarens anspråk nedsjunker då till en oprioriterad fordran.47 I ett antal begränsade fall kan ägaren dock bibehålla sin separationsrätt, trots att dennes specifika egendom har bytts ut. Han kan ha separationsrätt till det substitut

42 Hessler, Allmän sakrätt, s 156.

43 Jämför Håstad, Studier i sakrätt, s 27.

44 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 58.

45 Det är dock tänkbart att deponenten A kan ha separationsrätt på andra grunder än depositon regulare.

Ifall depositarien B:s rätt att förfoga framstår som ett bivillkor till förvaringen (medan förvaringen framstår som själva förvaltningen) och förfoganderätten är villkorad av att B är solvent, kan A möjligen ha separationsrätt enligt en analog tillämpning av redovisningslagen. Beroende på upplägg skulle det alltså kunna röra sig om förvaltning med redovisningsskyldighet och inte försträckning.

46 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 58.

47 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 152.

(12)

(eller surrogat) som trätt i egendomen ställe i enlighet med den så kallade surrugationsprincipen.48

2.4 Sakrättsligt moment och förhållandet till obligationsrätt

Det fjärde huvudfallet – borgenärsskydd till förvärvad egendom – behandlar förutsättningarna för A att uppnå sakrättsligt skydd mot B:s borgenärer C, när A förvärvar egendom från B.49 Vid utlämnad egendom (huvudfall 3) är det som bekant specialitetsprincipen och surrogationsprincipen som grundar separationsrätt.

Separationsrätt till förvärvad egendom däremot bygger på att förvärvaren vidtar ett visst sakrättsligt moment.50 Vilket sakrättsligt moment som krävs beror på egendomstyp och partsställning.51 Reglerna om sakrättsligt moment är en utmärkande del av det svenska rättssystemet, vilket kommer framgå i jämförelsen mellan svensk rätt och DCFR i avsnitt 4.

Vid förvärv av lösöre gäller den så kallade traditionsprincipen.52 Principen innebär att förvärvaren inte är skyddad mot att lösöret tas i anspråk av överlåtarens borgenärer genom utmätning eller konkurs, så länge egendomen finns kvar i överlåtarens besittning (förutom vid registrering på visst sätt, vilket avhandlas nedan). Att ”tradera” betyder överlämna på latin och det heter att egendomen traderas mellan överlåtare och förvärvare. Det är själva besittningstagandet – traditionen – som utgör det sakrättsliga momentet.53

Det finns dock flera alternativ till tradition som sakrättsligt moment. Det är går exempelvis att registrera sitt köp enligt Lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (”lösöreköpslagen”). Registrering enligt lösöreköpslagen ger sakrättsligt skydd efter 30 dagar (3 §). Möjligheten att registrera sitt förvärv för att uppnå sakrättsskydd finns också vid förvärv av skepp och skeppsbyggen.

Förvärvet kan registreras i skeppsregistret enligt sjölag (1994:1009). Regleringen kan

48 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 166.

49 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 87.

50 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 87.

51 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 88 f.

52 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 51.

53 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 51 & 207.

(13)

sägas vittna om att det finns ett praktiskt behov av alternativ till fysiskt besittningstagande för att uppnå sakrättsskydd.

I sammanhanget kan också lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke (”virkesmärkeslagen”) nämnas. Enligt virkesmärkeslagen kan en köpare få sakrättsligt skydd till köpt virke som denne låter ligga kvar hos säljaren, om virket tydligt märks för köparens räkning.54 Det sakrättsliga momentet består då av själva märkningen. Lagen är visserligen en specialreglering och är inte tillämplig på annan lös egendom.

Förefintligheten av lagen skvallrar dock om att traditionsprincipens krav på fysiskt besittningstagande inte lämpar sig för all typ av lös egendom.55 Till skillnad från registrering enligt lösöreköpslagen finns ingen karenstid på 30 dagar vid märkning enligt virkesmärkeslagen.

Om egendomen inte är i överlåtarens besittning utan finns hos tredje man, utgör denuntiation ett alternativ till tradition. Denuntiation innebär att tredje man underrättas (denuntieras) om överlåtelsen.56Vid sedvanlig överlåtelse kan endera av överlåtaren och förvärvaren denuntiera, medan reglerna är striktare vid pantsättning.57

Den stora antagonisten till traditionsprincipen utgör avtalsprincipen. Avtalsprincipen innebär att en förvärvare får sakrättsligt skydd direkt genom avtalet.58 Utöver själva avtalsingåendet behövs då inget sakrättsligt moment så som besittningstagande eller registrering. Notera att förvärvaren – förutom att kunna påvisa avtalet – inte behöver vidta några andra åtgärder för att säkra sitt specifika anspråk gentemot övriga som har diverse anspråk på överlåtaren. På konsumenträttens område har denna möjlighet funnits sedan 2002 (49 § Konsumentköplag (1990:932).59 Avtalsprincipen är den dominerade i flera utländska rättsordningar, bl.a. i vårt grannland Danmark.60 Så även i DCFR. DCFRs regler för bearbetning, sammanfogning och sammanblandning bygger på dispositionsfrihet, och avtal mellan parterna tillerkänns sakrättslig verkan. Om avtal

54 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 89.

55 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 89.

56 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 88.

57 Se Lag (1936:81) om skuldebrev (”skuldebrevslagen”) 31 § analogt.

58 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 207.

59 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 89.

60 Carsten, V, Ting og Sager 1, Løsørekøberens retsstiling over for sælgerens kreditorer, s 13.

(14)

saknas, innehåller DCFR subsidiärt gällande regler för bearbetning, sammanfogning och sammanblandning.61

Det främsta skälet som brukar anges i traditionsprincipens försvar är att kravet på besittningsövergång mellan överlåtare och förvärvare motverkar borgenärsbedrägerier.

Om någon besittningsövergång inte krävdes för sakrättsskydd, skulle en gäldenär nämligen kunna vidta skenavtal och efterhandskonstruktioner för att undandra egendomen från exekutionsunderlaget.62 På senare tid har emellertid den grunden ifrågasatts. I betänkandet SOU 2015:18 – Lösöreköp och registerpant – föreslås att traditionskravet slopas till fördel för avtalsprincipen. Betänkandet har dock ännu inte lett till någon lagändring.

Innan framställningen fortsätter med laga fång i fråga om bearbetning, sammanfogande och sammanblandning vill ska framföras tre exempelsituationer som visar på det komplicerade förhållandet mellan obligationsrätt och sakrätt. Exemplen påvisar också traditionsprincipens förankring i svensk rätt de lege lata.

Antag att en bilägare A skickar in sin bil på reparation. För lite extra pengar går reparatören B går med på att avstå från den retentionsrätt han annars skulle ha enligt köplagen (10 §). Att köplagen är dispositiv framgår av 3 § om avtalsfrihet. Antag vidare att B går i konkurs. Måste konkursboet acceptera det obligationsrättsliga avtalet mellan A och B? Dvs bör avtalet tillerkännas sakrättslig verkan?

Om avtalet skulle stå sig rent sakrättsligt, men egentligen bara har upprättats endast för skens skull inför en förestående konkurs, kan man fråga sig vilka möjligheter konkursboet har att angripa rättshandlingen. Svaret är förmodligen att konkursboet får använda återvinningsinstituten i konkurslagen eller reglerna i avtalslagens tredje kapitel om ogiltighet.

Antag att ett företag A för sin verksamhet beställer en specialdesignad bil från återförsäljaren B. Parterna avtalar att A ska anses vara ägare till bilen redan innan den är färdig, mot att B får pengar i förskott. Parterna avtalar också att A ska ha separationsrätt till bilen om B hamnar i konkurs, utan att A vare sig behöver tradera egendomen eller registrera köpet enligt lösöreköpslagen. Rättsförhållandet är ett sådant beställningsköp som enligt 2 § st 1 köplagen omfattas av köplagens tillämpningsområde. Traditionskravet (och alternativa moment därtill) gäller för

61 Se vidare nedan avsnitt 3.2. om dispositionsfriheten i DCFR.

62 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 213.

(15)

köpet och kan inte avtalas bort.63 I denna situation saknar det obligationsrättsliga avtalet mellan A och B därför sakrättslig verkan mot B:s övriga borgenärer C.

Antag att samma förutsättningar som i exempel 2 föreligger, alltså att företag A beställer en specialdesignad bil från företag B. Av 2 § KöpL framgår att köplagen inte är tillämplig om A ska tillhandahålla väsentlig del av materialet. Med stöd av dispositionsfriheten i 3 § KöpL avtalar nu parterna att beställningsjobbet inte ska ses som ett köp, trots att B bidragit med allt material. På så vis justerar parterna det väsentlighetsrekvisit som enligt KöpL 2 § bestämmer om en beställning utgör köp eller inte. Så länge ingen av parterna blir föremål för utmätning eller försätts i konkurs, måste rimligen rättsordningen godkänna avtalet på grund av köplagens dispositiva karaktär. Det är emellertid inte entydigt med att avtalet kommer ha sakrättslig verkan i det specifika fallet.

Vidare kan man fråga sig om den obligationsrättsliga dispositionsfriheten ens får genomslag just i detta fall. Om parterna avtalat att köplagen inte är tillämplig, men inte angett vad som ska gälla istället, blir det upp till domstolen att tolka och utfylla avtalet. Om den uppkomna frågan gäller t.ex. fel eller dröjsmål, kan man tänka sig att domstolen ändå skulle tillämpa sådana allmänna rättsgrundsatser som överensstämmer med köplagen. I så fall blir avtalet meningslöst i praktiken, även obligationsrättsligt.

2.5 Om laga fång

I den vetenskapliga litteraturen nämns tre olika vägar – tre så kallade fång – genom vilka man kan bli ägare på. Originära fång, derivativa fång och exstinktiva fång. Uttrycket

”fång” bör i detta sammanhang förstås synonymt med ordet förvärv. De äganderättsförvärv som erkänns och skyddas av rättsordningen kallas för laga fång.

Samtliga tre fång – originära, derivativa och exstinktiva – utgör laga fång.64

Originära fång utmärks av att förvärvaren inte övertar någon annans rätt. Istället blir förvärvaren ägare till en ägarlös sak. Man kan då sägas ha gjort ett originellt – eller originärt – förvärv. Objekt som kan bli föremål för originära fång är bl.a. herrelös egendom, fynd som inte medför anmälningsskyldighet samt avkastning från egendom.65

Derivativa fång är motsatsen till originära fång. Ett derivativt fång innebär att man tar över någon annans rätt. Termen ”derivativt” kan förstås med hjälp av engelskans ”derives from” som betyder ungefär härstammar från. Man säger därför att vid derivativa fång

63 Håstad, Studier i sakrätt, s 26. Också NJA 1945 s 400..

64 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 43.

65 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 43 f.

(16)

härleder man sin rätt från någon annan. Till de derivativa fången hör de vanliga överlåtelseformerna köp, byte och gåva. Överlåtaren kan välja att överlåta hela eller delar av sin rätt.66

Exstinktiva fång utmärks av att man förvärvar en viss rättighet i strid mot den tidigare ägarens rätt. Termen har sitt ursprung i det latinska ordet ”extinguere” som ungefär betyder utsläcka. När man gör ett exstinktivt förvärv utsläcks den tidigare ägares rätt. Det viktigaste exemplet utgör godtrosförvärv enligt lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (”godtrosförvärvslagen”). Genom godtrosförvärvslagen kan man under vissa förutsättningar förvärva äganderätten till ett lösöre, trots att ägaren till lösöret aldrig gått med på någon överlåtelse. Den ursprungliga ägarens rätt utsläcks då, till förmån för den nya förvärvaren som är i god tro om att överlåtelsen gått rätt till.67

Sammanfattningsvis kan följande sägas om de tre fången genom vilka man på laglig väg kan förvärva äganderätt: när man förvärvar äganderätt till något som saknade ägare, sker det genom ett originärt fång. Har någon genom sedvanligt utbyte övertagit annans äganderätt och kan härleda sin rätt tillbaka till denne, utgör förvärvet ett derivativt fång.

Förvärvar någon på laglig väg äganderätt i strid mot förutvarande ägares äganderätt, så utsläcks samtidigt den ursprungliga ägarens äganderätt. Man har då förvärvat sin äganderätt genom ett exstinktivt fång. Vad gäller då om ägandeförvärv vid bearbetning, sammanfogande och sammanblandning av egendom?

En utgångspunkt kan tas i hur Undén inleder sitt kapitel om specifikation i boken Svensk Sakrätt I. Däri stadgas att om ett objekt förändras till den grad att det framstår som ett helt annat föremål, kan det medföra en förändring i den bakomliggande äganderätten till objektet.68 Han exemplifierar med att en hantverkare eller industriidkare som bearbetar sitt egna råmaterial så att säga blir ägare till de framställda alstren, och att det i teknisk mening föreligger ett äganderättsförvärv.69 Undéns formulering kan sägas vara ett uttryck för att det under förädlingsprocessen kan uppstå nya värden som det går att förvärva

66 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 48.

67 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 48f.

68 Undén. Svensk sakrätt I, s 85.

69 Undén, Svensk sakrätt I, s 85.

(17)

äganderätt till. Det hela blir tydligare om man tar blicken från ägaren och istället fokuserar på själva föremålet för äganderätten, det objekt som ägs. Ta följande abstrakta exempel:

En tillverkare bearbetar sitt råmaterial värt X kronor. Efter förädlingen har objektet ändrat form och fått en helt ny funktion. Därför är objektet nu vara värt mycket mer än X kr. I jämförelse med råmaterialet finns det nu ett övervärde i objektet.

Som Undén påpekar har tillverkaren – åtminstone i teorin – gjort ett sorts ägandeförvärv även om han själv ägde råmaterialet. Det framställda objektet kan framstå som så pass nytt eller annorlunda i förhållande till råmaterialet att man kan prata om ett äganderättsförvärv.70

Utifrån det synsättet kan man också motivera varför bearbetning av någon annans material kan ha karaktären av ett laga fång. Om man bearbetar någons material så att ett ny och värdefullare produkt uppstår, kan det uppstå ett övervärde som ska fördelas mellan materialägaren och förädlaren. Karlgren har en målande formulering om ägarfrågan vid specifikation i sin avhandling om obehörig vinst-institutet. Han skriver att rättsordningen måste avgöra vem som ska ha företräde i äganderättshänseende, eftersom det genom bearbetningen uppkommit ett nytt föremål till vilket materialägaren inte utan vidare – med hänsyn till värdet av arbetsprestationen – kan göra anspråk på att vara ägare.71 Med detta synsätt är det mindre kontroversiellt att bearbetning av annans material får karaktären av ett laga fång.

Förvärv av nybildade saker hör normalt till de originära fången. Om ett råmaterial bearbetas tillräckligt kan ett förhållandevis nytt föremål uppkomma och ägandeförvärv härtill kan ses som originärt.72 På så vis kan äganderättsförvärv genom specifikation sägas höra till de originära fången. Ägandeförvärv genom specifikation kan dock också innehålla exstinktiva inslag. Ett klassiskt exempel, känt redan från romersk rätt, är att en skulptör av misstag använder någon annans lerklump och gör en värdefull skulptur utav lerklumpen. Skulptören kan då förvärva äganderätten till skulpturen samtidigt som lerklump-ägarens äganderätt utsläcks.73

70 Undén, Svensk sakrätt I, s 85.

71 Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s 48.

72 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 44.

73 Jämför Ramberg, m.fl., Civilrätt, s 86.

(18)

När sammanfogning av ägodelar leder till uppkomsten av ett nytt föremål kan ägandeförvärv genom accession också hänföras till originära fång. Motsvarande kan äganderättsförvärv genom accession ses som derivativt eller exstinktivt om det identitetsomvandlande elementet inte är det primära.74

Att hänföra sammanblandning av egendom till ett laga fång är svårare, och möjligen inte särskilt användbart. Grundproblemet vid sammanblandning kan sägas vara att objektet för äganderätten uppgått i en större egendomsmassa, vari den utlämnade egendomen inte längre kan utpekas eller särskiljas utan olägenheter. Utifrån specialitetsprincipen kan man fråga sig om separationsrätten går förlorad.75 Problemet kan emellertid lösas på ett principiellt ägarmässigt plan, genom att man betraktar den nybildade massan som det relevanta objektet för äganderätten. Följande abstrakta exempel kan illustrera:

Före sammanblandning ägde person A egendom x och person B egendom y, men efter sammanblandning äger de istället egendom xy tillsammans. Person A skulle som sagt inte kunna peka ut egendom x i massan, men han kan enkelt peka ut själva massan vari han äger en andel motsvarande x. A och B kan utifrån detta betraktelsesätt anses ha blivit samägare, och samäganderätt kan som bekant medföra separationsrätt.76

2.6 Bearbetning

De situationer där bearbetning kan leda till äganderättsförvärv genom specifikation kan på ett övergripande plan delas in i tre grupper: Till den första gruppen hör de fall där bearbetningen utförs på uppfordran av materialägaren eller åtminstone med dennes samtycke (”samtyckesfallen”). Till den andra gruppen hör fall där bearbetaren är i god tro om att materialet är hans eget och alltså inte vet att materialet tillhör någon annan (”misstagsfallen). Till den tredje och sista gruppen hör fall där bearbetare är väl medveten om att materialet tillhör någon annan men ändå utför bearbetningen utan att be ägaren om lov (”ond tro-fallen”). Hänsyn för respektive emot äganderättsövergång gör sig gällande i tre olika typfallen.

I samtyckesfallen har beställaren A och tillverkaren B ofta redan på förhand avtalat om vad som ska hända med den färdiga produkten. Därför uppstår generellt ingen

74 Strömgren, Tillbehör och accession, s 29.

75 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 169 & Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 58.

76 Jämför Undén, Svensk sakrätt s 89.

(19)

(obligationsrättslig) konflikt mellan parterna när det kommer till vem som ska vara slutlig ägare.77 Ett möjligt scenario är att ett beställande företag A levererar material till ett tillverkande företag B för förädling, varefter de färdiga produkterna ska lämnas till beställaren eller säljas för dennes räkning (så kallad legotillverkning). Enligt parternas avtal har då beställaren rätt att få ut de färdiga produkterna från legotillverkaren, förutsatt att beställaren betalar för förädlingen.78 Men vad händer om beställaren betalar i förskott och tillverkaren går i konkurs innan beställaren mottagit de färdiga varorna? Har beställaren äganderätt och separationsrätt till produkterna? Det man måste komma ihåg är att avtalet om legotillverkning endast har obligationsrättslig verkan. Avtalet har inte nödvändigtvis någon sakrättslig verkan mot Bs borgenärer.79

B:s borgenärer skulle lida förlust om A automatiskt skulle bli ägare till envar värdeökning som B:s bearbetning genererar. Borgenärerna kan dels ha bidragit till bearbetningen med egen arbetsinsats (t.ex. löneborgenärer och skatteborgenärer) dels ha möjliggjort bearbetningen genom att tillhandahålla lokaler eller låna ut pengar för inköp av maskiner, licenser och dylikt.80 Ur deras synvinkel är bearbetaren B naturligtvis en gäldenär.

Borgenärerna vill att den färdiga produkten ska ingå i gäldenärens totala förmögenhetsmassa så de kan få betalt för sina fordringar. I samtyckesfallen uppstår alltså en sakrättslig konflikt mellan beställaren och tillverkarens borgenärer.81

Misstagsfallen och ond tro-fallen har det gemensamt att materialägaren A och bearbetaren B inte reglerat de obligationsrättsliga konsekvenserna av bearbetningsåtgärden. I båda dessa fall kan B blir ägare, om bearbetningens värde väsentligt överstiger materialets värde. Då inträder äganderättsförvärv genom specifikation.82 I god tro-fallen är regeln motiverad av proportionalitetshänsyn eftersom bearbetningens värde väsentligt överstiger materialets värde, och bearbetaren har inte haft något klandervärt tillägnelseuppsåt. Härvid kan man jämföra reglerna i JB 5:3 – om att någon frånhänds fast egendom efter klander – som anger att en godtroende besittares nyttiga kostnader (förbättringskostnader) ersätts medan ondtroende besittare endast

77 Håstad, Studier i sakrätt, sid 36.

78 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 44

79 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 51.

80 Håstad, Studier i Sakrätt, sid 37.

81 Jämför Håstad i Studier i sakrätt, s 39.

82 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47.

(20)

medges ersättning för nödvändiga kostnader. Vad gäller ond tro-fallen har det dock inte alltid varit en given utgångspunkt att specifikation kan inträda utan krav på god tro.

Före den moderna immaterialrättslagstiftningen var utgångspunkten att den ondtroende bearbetaren skulle lämna ut produkten utan ersättning för nerlagda kostnader och eventuell värdestegring. Som Håstad framhåller i Studier i sakrätt från 1980 skulle dock en sådan regel slå mycket hårt mot bearbetaren om arbetet hade ett betydligt större värde än materialet.83 Det är därför svårt att motivera ett absolut krav på god tro för specifikationsförvärv. En följdfråga blir hur mycket bearbetningen måste vara värd i förhållande till materialet, för att väga över det faktum att arbetet utförts i ond tro. Inte heller rättspraxis ger stöd för att ställa upp ett krav på god tro vid specifikation. Det enda rättsfallet som finns att tillgå är NJA 1934 s 29. I det fallet förvärvade en person äganderätten till en byggnad som tillhörde annan efter att genomgripande ha bearbetat byggnaden, utan att domstolen ställde krav på god tro.

NJA 1934 s 29 handlade om huruvida Lina O hade lösenrätt till ett område hon innehade belägen på en fastighet som tillhörde Orsa jordägande sockenmän. En förutsättning för lösningsrätt var att Lina O kunde anses som ägare till det boningshus som låg på området. Lina O hävdade att hon rivit ner den förfallna byggnad som fanns när hon flyttade in på området och därefter själv uppfört ett eget boningshus. Sockenmännen invände att hon inte alls uppfört en egen byggnad, utan endast reparerat och tillbyggt en befintlig skogsvaktarbostad.

Högsta domstolen fann utrett att Lina O år 1901 flyttade in på området i en befintlig stuga eller koja av enklaste slag. Vidare att byggnaden väl tillhörde sockenmännen men att, sedan den råkat i synnerligen förfallet skick, Lina O år 1917 nedlagt ett så genomgripande om- och tillbyggnadsarbete att hon blivit ägare till det sålunda iordningsställda boningshuset. Detta även om hon ej först rivit byggnaden, så som hon uppgivit och försökt styrka.

Under avsnitt 4.1 ska vi se närmare på hur svensk doktrin bedömt frågan om förutsättningarna för specifikationsförvärv.

2.7 Sammanfogande

Som framgått av avsnittet om laga fång kan nya saker uppstå genom sammanfogning av olika ägares egendom. Det saknas i allmänhet regler i svensk rätt om hur sammanfogande påverkar de äganderätter och sakrätter som är knuta till den egendom som utsetts för

83 Håstad, Studier i sakrätt, s 36.

(21)

ingreppet. Däremot existerar en accessionslära som kan vara vägledande, och som diskuteras i doktrin.84

Om föremålen återigen lätt kan särskiljas, är uppfattningen i svensk rätt att var och en förblir ägare till vad han bidragit med.85 För att ett särskiljande ska vara lämpligt brukar förutsättas att ett lösgörande kan ske utan att föremålen väsentligen skadas och att det kan göras utan oproportionerliga kostnader.86 När ett lösgörande inte bör ske står i allmänhet två alternativ till buds enligt svensk rätt. Det ena är låta ägaren till den del som framstår som huvudsaklig överta hela äganderätten till det kombinerade objektet. Det andra alternativet är att tilldela respektive tillskjutare samäganderätt i objektet.87 Uppfattningen tycks vara att om någon av de tillskjutna komponenterna utgör huvudsaklig del i förhållande till övriga delar inträder ensamrätt för tillskjutaren, medan samäganderätt inträder i de fall tillskjutarnas materialinsatser varit ungefär likvärdiga.88 Den eller de tillskjutare vars komponenter utgjorde bisak kan ha rätt till ersättning för sin förlust.89

Ur rättspraxis finns det exempel på hur sammanfogande påverkar giltigheten av ägarförbehåll till ett objekt, som köparen antingen sammanfogat eller infogat i annan lös egendom.90 Det mest omdiskuterade fallet är det så kallade bildäcksmålet, NJA 1960 s 9.

A sålde en bil till B med äganderättsförbehåll. B bytte ut två av däcken på bilen mot två andra däck, som C sålt till B, också med äganderättsförbehåll. När A med stöd av sitt äganderättsförbehåll tog tillbaka bilen uppstod frågan om giltigheten av C:s äganderättsförbehåll till däcken. Majoriteten i HD (tre mot två) kom fram till att C inte kunde medges separationsrätt till däcken.

Domstolen uttalade att de inte var lämpligt att erkänna separationsrätt till ett tillbehör (däcken) till en huvudsak (bilen) sedan tillbehöret monterats på plats, även om det var mycket lätt att montera av och knappast skulle innebära någon onödig värdeförstöring utöver att huvudsaken skulle minska i värde motsvarande tillbehörets värde.

84 Strömgren, Tillbehör och accession, s 26.

85 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47 och Undén, Svensk sakrätt I, s 88.

86 Strömgren, Tillbehör och accession, s 29.

87 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 47 och Undén, Svensk sakrätt I, s 88.

88 Strömgren, Tillbehör och accession, s 29 f.

89 Rodhe, Handbok i sakrätt, s 198.

90 Millqvist, Sakrättens grunder, s 30.

(22)

Utgången i rättsfallet har dock kritiserats som varande för långtgående, och visar på en restriktiv syn på giltigheten av äganderättsförbehåll.91 Enligt Håstad är det ovisst om ett så långtgående utsläckande av äganderätten till en lätt särskiljbar bisak gäller även utanför avbetalningsköpens område.92 En sådan ordning skulle i vart fall gå emot den tydliga uppfattningen om äganderättens fördelning i den rättsvetenskapliga accessionsläran, som presenterats ovan.

När sammanfogande inte leder till uppkomsten av ett ”nytt” föremål, d.v.s. ingen identitetsomvandling sker, så finns ingen motsvarande tydlig rättsuppfattning i doktrin avseende fördelning av äganderätt.93 Strömgren diskuterar att det möjligen skulle finnas en principiell lösgöranderätt utifrån jus tollendi (borttagandeträtt) för de tidigare ägarna, under förutsättning att motpartens ursprungliga föremål inte skadas. Är detta inte möjligt, kan accessionsfång uppkomma trots att inget nytt föremål skapats, återigen utifrån fördelningsprincipen om att den som bidrar med huvudsak kan bli ensamägare, medan samäganderätt är lämpligare när föremålen är likvärdiga.94 Strömgren framhåller att i frågan om lösgörande kan det finnas ett allmänt intresse av att hindra väsentlig värdeförstöring, och han jämför med justitieråd Karlgrens tillägg i bildäckfallet NJA 1960 s 9.95 I tillägget skriver Karlgren att:

”Kan vederbörande föremål icke frånskiljas huvudsaken utan betydande skada å denna eller utan oproportionerliga kostnader för frånskiljandet, torde någon tvekan knappast kunna råda om att nämnda fråga bör besvaras nekande. En motsatt ståndpunkt skulle föranleda ett slags värdeförstöring, som rättsordningen icke gärna kan godtaga.”

Uttalandena tyder på att det finns ett allmänt intresse av att undvika värdeförstöring, vilket skal beaktas vid bedömmandet av en ägares principiella lösgöranderätt.

91 Millqvist, Sakrättens grunder, s 30.

92 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 48.

93 Strömgren, Tillbehör och accession, s 30.

94 Strömgren, Tillbehör och accession, s 30.

95 Strömgren, Tillbehör och accession, s 30 not 31.

(23)

2.8 Sammanblandning

I svensk rätt finns exempel i lag och rättspraxis på att äganderättsanspråk kan göras gällande mot annan egendom än den ursprungliga, efter identitetsförlust på grund av sammanblandning. Det viktigaste exemplet utgör redovisningslagen, som erbjuder lösningar som avviker från specialitetsprincipens ursprungliga innebörd.96 Lagen medger vissa fall av separationsrätt när en huvudman A:s anförtrodda egendom sammanblandats med sysslomannen B:s egendom av samma slag, eller med andra huvudmän C:s egendom av samma slag. Utgångspunkten i dessa två fall är att huvudmannen A:s separationsrätt går förlorad i och med sammanblandningen.97 För att stärka huvudmannens rätt och hjälpa en insolvent syssloman att undgå ansvar för förskingring, har i redovisningslagen angivits ett par fall av separationsrätt, trots att anförtrodd egendom inte kontinuerligt hållits avskild från sysslomannens förmögenhet.98 Redovisningslagen består av tre paragrafer och har följande lydelse:

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Enligt sin ordalydelse tar lagen sikte på sammanblandning av pengar (medel), men lagen anses analogt tillämplig också på annan fungibel egendom.99 Ett första krav är att innehavaren B – i lagens mening en syssloman – mottagit medel ”från annan” d.v.s.

huvudmannen A, ”med skyldighet at redovisa för medlen” (redovisningsskyldighet).

Förutom det typiska fallet att någon mottagit medel för ett givet uppdrag, anses även en tjuv som stjäl pengar samt den som mottagit pengar av misstag inneha medlen med redovisningsskyldighet.100 Redovisningsskyldighet anses i allmänhet föreligga när en

96 Millqvist, Sakrättens grunder, s 99.

97 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 165.

98 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 169.

99 SOU 1943:24 s 41, Walin, Separationsrätt, s 154 & Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s 157 f.

100 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 65.

(24)

huvudman anförtrott en syssloman medel som ett främmande värde, vilket sysslomannen inte får sätta i fara (i motsättning till kreditgivning där vanlig risk föreligger).101

Om A:s medel som innehas av B med redovisningsskyldighet skulle sammanblandas med andra medel av samma slag och B är solvent, behöver B bara åter avskilja beloppet för att A:s separationsrätt till beloppet ska vara intakt (stycke 1 mening 2). Med rekvisitet

”avskilt” är syftet att det ka framgå att medlen innehas för ett visst redovisningsändamål och inte ingår i gäldenärens (sysslomannens) egna förmögenhet. Medlen kan anses behörigen avskilda om de t.ex. finns på ett eget bankkonto, i ett kuvert eller i ett kassaskrin.102

Om sammanblandning inträffar när B är på obestånd, måste medlen avskiljas ”utan dröjsmål” från att sammanblandning inträffade (stycke 1 mening 1). I NJA 1985 s 836 ansågs inte en dag utgöra dröjsmål med avskiljandet, i NJA 1987 s 517 accepterades

”något mer än en dag” innan pengar lades i ett kuvert, i NJA 1987 s 18 rörde det sig om tre dagar vilket inte ansågs utgöra dröjsmål för sysslomannen som var en privatperson, men i NJA 2012 s 391 ansågs tolv dagar utgöra dröjsmål med avskiljandet, trots att sysslomannen som var en privatperson.

Om medlen istället är sammanblandade i det ögonblick B hamnar på obestånd kan A:s separationsrätt fortfarande räddas om medel motsvarande A:s deponerade mängd finns omedelbart tillgängliga för avskiljande, förutsatt att medlen inte varit sammanblandade så länge att ett avskiljande nu skulle innebära dröjsmål (stycke 2). Ett exempel kan illustrera hur denna regel är tänkt att tillämpas:103

B är solvent och mottar pengar för A:s räkning och med redovisningsskyldighet mot denne. Den 1 juli sätter B in pengarna på sitt bankkonto där han också har egna medel. Sammanblandning är ett faktum. B försätts i konkurs den 15 juli.

Konkursförvaltaren konstaterar att kontot varit orört sedan den 1 juli. Pengarna finns således omedelbart tillgängliga, men att vänta med att avskilja medlen mellan den 1 juli och 15 juli utgör dröjsmål och separationsrätten går förlorad. Om istället konkursen bröt ut 2 juli hade dröjsmål med avskiljande inte förelegat.

101 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 157.

102 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 66.

103 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 67 f.

(25)

Lagens tredje stycke tar sikte på det fall då en sammanblandning av flera huvudmäns egendom skett, men utan inblandning av gäldenärens egna egendom. Lagen föreskriver att huvudmännen ska ha inbördes lika rätt i förhållande till sin redovisningsfordran, vilket innebär att separationsrätten inte går förlorad.

Förutom redovisningslagens två legala fall av separationsrätt vid sammanblandning, finns i rättspraxis exempel på upprätthållen separationsrätt för huvudman trots sammanblandning, när sammanblandningen avsett endast en avskiljbar del av gäldenärens totala förmögenhet.

I det så kallade Spannmålsfallet NJA 1994 s 506 hade flera olika huvudmän lämnat spannmål till depositarien (gäldenären) B för lagring. Sammanblandning hade skett med både huvudmännens och gäldenärens egna spannmål. Depositionsavtalen innehöll inget förbud mot sammanblandningen, och en tillåtelse till sammanblandning under den kritiska tidpunkten (obeståndstidpunkten eller tidpunkten för utmätning eller annan exekutiv åtgärd) kan som ovan behandlat leda till förlorad separationsrätt.

HD konstaterade emellertid att även om avtalen inte förbjöd sammanblandning, innehöll de heller inget medgivande för gäldenären att förfoga över spannmålen på annat sätt än att avtalen var att betrakta som depositionsavtal. Medan gäldenärens konkursbo hävdade att gäldenären gjort in- och uttag för egen räkning bestred huvudmannen detta. Det framgår inte av HD:s domskäl om det under hela inlagringstiden åtminstone funnits så mycket som huvudmännen ursprungligen deponerat, d.v.s. om gäldenärens egna (insättningar och) uttag hade medfört att massan någon gång understigit denna punkt. Det får antagligen anses underförstått att HD utgick från att den ursprungligt deponerade mängden aldrig understigits.

Det stod i vart fall klart att denna mängd fanns kvar vid konkursutbrottet.

Sammanblandningen ansågs ha skett på grund av praktiska skäl. HD fann också att sammanblandningen som gjorts med gäldenärens egendom endast avsåg en avgränsbar del av gäldenärens totala förmögenhet och att inlagringen kunde kontrolleras genom inlagringsnotor. HD ansåg därför att lagringen skett på ett sådant sätt att den fick anses ingå i en tydligt särskiljbar egendomsmassa och att gäldenären och huvudmännen förvärvat samäganderätt till denna massa.

Samäganderätten medförde separationsrätt till vad som inlagrats (och inte till en andel av massan, förmodligen för att samtligas kvantiteter fanns i behåll).

Rättsfallet visar att en huvudman kan ha samäganderätt (bl.a.) tillsammans med sin syssloman, när sammanblandningen avser endast en avgränsbar del av en sysslomans (gäldenärens) förmögenhet. Möjligheten till dylik samäganderätt har också

(26)

rekommenderats i anslutning till redovisningslagens motiv.104 Förutsatt att HD utgick från att mängden aldrig understigit den som mängd som huvudmännen ursprungligen deponerat, kan rättsfallet utgöra stöd för den så kallade lägsta saldots princip, som innebär att om gäldenären tagit ut så mycket ur massan att huvudmannens ursprungliga insats någon gång understigits, kan huvudman inte längre ha separationsrätt till hela sin deponerade mängd. Han kan maximalt medges separationsrätt till så mycket av den ursprungligen deponerade mängs som alltid funnits i behåll. HD har ansetts bekräfta lägsta saldoprincipen i NJA 2009 s 500.105

I NJA 2009 s 500 medgavs separationsrätt för den som frånhänts kontomedel genom brott. Separationsrätten medgavs trots att sammanblandning skett i flera led och med svårighet att utreda huvudmannens andel. Att märka är dock att egendomen ifråga inte

”anförtrotts annan”, utan kommit ur huvudmannens besittning genom egenmäktigt och brottsligt bemäktigande, varför rättsordningen kan vara inriktad på att vara generösare mot huvudmannen. Intressant är att majoriteten i HD menade att spannmålsfallet ”inte ger stöd för en generell princip om samäganderätt” och därför inte kunde tillämpas analogt i detta 2009 års fall.106 Håstad var emellertid skiljaktig i målet och menade att spannmålsfallet är ett exempel på att en redovisningsberättigad person (huvudmannen) kan ha samäganderätt tillsammans med sysslomannen, till medel som är avskilda från sysslomannens övriga förmögenhet. Huvudmannen kan vidare ha en kvantitetsbestämd separationsrätt i medlen om ursprungligt deponerat saldo aldrig underskridits. Rättspraxis visar på att det finns utrymme för separationsrätt för en redovisningsberättigad person även utanför redovisningslagens tillämpningsområde, motiverat på allmänna sakrättsliga grunder.107 Efter majoritetens dom i 2009 års fall är det dock svårt att ställa upp en generell gällande princip härom. Som Zetterström skriver ger det oklara rättsläget ifråga om separationsrätt när en gäldenärs fungibla egendom sammanblandas med borgenärens

”upphov till frågan, hur många speciella fall [som] krävs innan vi finner en generell princip?”.108

104 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 174.

105 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 69 not 21.

106 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 72.

107 Jämför Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 169.

108 Jämför Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 72, not 26.

(27)

3 DCFR

3.1 Vad är Draft Common Frame of Reference?

3.1.1 Kort historik

DCFR kan sägas ha tillkommit som ett led i utvecklingen av en gemensam europeisk kontraktsrätt. Under 90-talet pågick ett akademiskt projekt som syftade till att ta fram gemensamma principer för den europeiska kontraktsrätten. Projektet utfördes av den så kallade Landokommissionen som bestod av akademiker från Europeiska gemenskapens och sedermera Europeiska Unionens länder. Arbetet resulterade i 3 upplagor av the Principles of European Contract Law (”PECL”) åren 1995, 2000 och 2003.109

Under tiden Landokommissionen tog fram PECL hade professorn i Osnabrück, Christian Von Bar, år 1998 bildat the Study Group on a European Civil Code (”Study Group”).

Study Group ämnade att genom komparativa undersökningar utreda hur en europeisk civillagskodifikation skulle kunna se ut. Arbetet i Study Group drevs parallellt med arbetet i the Research Group on EC Private Law (“Acquis Group”), vars syfte var att utifrån befintlig rätt, så kallad acquis communitaire, formulera de generella principer som EU:s privaträttsliga lagstiftning byggde på.110

Vad som i Study Group år 1998 börjat som ett rent akademiskt projekt kom åren därpå att bli delvis ett EU-projekt. EU-kommissionen hade år 2001 utrett om det fanns behov av mer långtgående åtgärder från EU:s sida på det avtalsrättsliga området. Kommissionen presenterade år 2003 en handlingsplan, vari ett viktigt steg mot en förbättring av den unionsrättsliga kontraktsrätten ansågs vara framtagandet av en gemensam referensram, en Common Frame of Reference (CFR). Referensramen skulle fastställa gemensamma principer och gemensam terminologi på området för europeisk avtalsrätt. År 2005 slöt EU-kommissionen därför ett avtal med bl.a. Study Group och Acquis Group om utfärdandet av ett icke bindande utkast till en sådan gemensam referensram. År 2009 kunde utkastet DCFR – Draft Common Frame of Reference – presenteras.111

109 Herre, SvJT 2012 s 933.

110 Herre, SvJT 2012 s 933.

111 Herre, SvJT 2012 s 934.

(28)

3.1.2 Innehåll och användningsområden

DCFR består av tre delar. Det innehåller kodifierade principer, gemensamma definitioner och föreslagna modellregler för europeisk privaträtt.112 Utkastet har i stora delar inkorporerat de gemensamma principer för europeisk kontraktsrätt som tagits fram av Landokommissionen i PECL.113 Modellreglerna är indelade i 10 band: bok I om generella utgångspunkter, bok II om allmänna regler för avtal, bok III om avtalsrättigheter och förpliktelser, bok IV om regler för särskilda avtalstyper, bok V om tjänster utan uppdrag (negotorium gestio), bok VI om regler för utomobligatoriskt skadestånd, bok VII om obehörig vinst, bok VII om äganderättsövergång avseende varor (eng: goods), bok IX om säkerhet i varor m.m. samt bok X om ”trust” vilket saknar motsvarighet i svensk rätt men har likheter med associationsformen stiftelse.114

Vad gäller användningsområdet för DCFR, ska först erinras om att det är fråga om en akademisk och inte en legislativ text. Texten är resultatet av decenniers forskning och samarbete mellan experter inom privaträtt, unionsrätt och komparativ rätt. DCFR kan dock helt eller delvis komma att utgöra en modell för framtida harmoniserande rättsakter, t.ex. en bindande gemensam referensram, en Common Frame of Reference (CFR). Vidare har DCFR så som akademisk produkt ett egenvärde för rättsstudier och utbildning inom privaträtt och komparativ EU-rätt. Slutligen kan instrumentet i allmänhet fungera som en inspirationskälla för rättsutövare och rättstillämpare.115 Som nämndes inledningsvis har högsta domstolen i ett antal fall hänvisat till DCFRs regler.116

Vi ska nu se hur närmare på DCFRs modellregler för bearbetning, sammanfogande och sammanblandning.

112 Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law (DCFR), Full edition, s 3.

113 Herre, SvJT 2012 s 935.

114 Herre, SvJT 2012 s 936.

115 Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law (DCFR), Full edition, s 7.

116 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, och NJA 2011 s. 600.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :