1 (3)
2007-06-07
Svenskt Näringslivs sammanfattning
Alternativ Tvistlösning (SOU 2007:26) – betänkande av Utred- ningen om alternativa former för tvistlösning vid tingsrätt
Utredningen, med hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonsson som särskild utredare, har haft två frågor att utreda. Dels att belysa förutsättningarna för och överväga utformningen av ett alternativt tingsrättsförfarande för dispositiva tvistemål, dels att ta ställning till om det bör vidtas några åtgärder i syfte att öka användningen av medling i dispositiva tvistemål i domstolarna.
Alternativa tvistemålsförfaranden
Utredningen föreslår två alternativa förfaranden för prövning av dispositiva tvistemål – snabbrättegång och förhandsbeslut. Avsikten är att båda förfarandena skall vara snabbare och billigare för parterna än den vanliga domstolsprövningen. De skall ses som komplement till denna och således inte begränsa möjligheten för parter att få tvister avgjorda i ordinär rättegång. Förfarandena föreslås regleras i var sin lag som är fristående från rättegångsbal- ken.
Parterna ges inte någon möjlighet att välja domare, varken i en snabbrättegång eller i ett för- farande om förhandsbeslut. Inte heller föreslås någon utökad möjlighet till sekretess för dessa förfaranden.
Snabbrättegång
Snabbrättegång är avsett för parter som snabbt vill ha ett verkställbart och slutligt avgörande av en tvist utan att riskera annat än sina egna rättegångskostnader. Parter skall i förväg kunna avtala om att använda sig av snabbrättegång i händelse av tvist eller komma överens om detta i samband med att tvisten inleds. Förfarandet skall handläggas av en ensamdomare och inom tre månader mynna ut i ett verkställbart avgörande som har rättskraft. Enligt ut- redningen är snabbrättegång främst avsett för tvister där privatpersoner eller små och medel- stora företag med begränsade ekonomiska resurser är inblandade.
Förfarandet i snabbrättegång skall vara flexibelt och anpassas till parterna och tvistens ka- raktär. Rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration ersätts av kravet på snabbhet och koncentration i hela förfarandet. Kravet på snabbhet innebär att stränga krav ställs på att parterna medverkar aktivt i en snabbrättegång. En tidsplan för må- lets handläggning skall upprättas och delges parterna. Alla relevanta tidpunkter skall anges i tidsplanen, som därmed skall kunna ersätta traditionella förelägganden. En part som inte följer tidsplanen riskerar att drabbas av sanktioner. Skriftväxlingen begränsas till normalt två
2 (3)
skrifter från vardera parten. Parterna skall bära ansvaret för att den bevisning som åberopas kan läggas fram. Skriftliga vittnesberättelser skall kunna tillåtas i stället för vittnesförhör.
När det gäller rättegångskostnader är huvudregeln att en part inte har rätt att få ersättning för kostnader i ett mål som avgörs genom snabbrättegång. Dock kan parterna avtala en annan fördelning.
Domar och beslut under en snabbrättegång skall inte kunna överklagas. Avgörandena skall däremot kunna angripas genom resning och klagan över domvilla.
Förhandsbeslut
Förslaget om förhandsbeslut i dispositiva tvistemål innebär en principiell nyhet för svensk rätts del. Förslaget, som är inspirerat av det nederländska förfarandet kort geding, innebär att parterna inom några veckor efter ansökan kan få ett avgörande som grundas på en erfaren domares förhandsbedömning av hur utgången av deras tvist kan förväntas bli om den prövas i ordinär rättegång. Parterna skall kunna välja att acceptera förhandsbeslutet som en slutlig lösning av deras tvist eller använda det som ett underlag för en förlikningsdiskussion. I Ne- derländerna sker detta i mycket stor omfattning; där följs endast fem procent av avgörandena av en ordinär process. Parterna kan därmed undvika att lägga ned tid och kostnader på en vanlig rättegång.
Ett förhandsbeslut skall vara skriftligt och vara tydligt och utförligt motiverat. Det har inte rättskraft och kan inte överklagas. Om en part begär det och rätten bedömer det lämpligt får dock ett förhandsbeslut verkställas. Verkställighet får då ske tidigast tre veckor efter att för- handsbeslutet har meddelats. Detta för att möjliggöra för motparten att väcka talan på ordi- när väg och ansöka om inhibition av förhandsbeslutet. En part som inte är nöjd med inne- hållet i ett förhandsbeslut får - även när rätten inte beslutat om verkställighet av förhandsbe- slutet - väcka talan för att få saken prövad i vanlig rättegång. Förhandsbeslutet utgör således inte res judicata.
För att förhandsbeslut skall få meddelas skall det krävas att parterna är överens om det samt att rätten bedömer att det är lämpligt att meddela förhandsbeslut i tvisten. Det material som läggs fram för domaren måste vara så begränsat att det kan presenteras för rätten vid ett sammanträde som får pågå i högst två timmar. Normalt skall vittnen inte höras, men skrift- liga vittnesberättelser skall kunna åberopas.
Förhandsbeslut skall kunna meddelas endast av särskilt utsedda erfarna domare. Det är inte möjligt för parterna att få ersättning för rättegångskostnader i förfarandet för förhandsbeslut.
Förlikning och medling Medling
Utredningen föreslår att den förlikningsverksamhet som sker i domstolarna i dispositiva tvistemål i första hand skall ske genom medling. Fördelarna med medling är att parterna får föra förlikningsförhandlingar inför en person som har intresse och fallenhet för sådan verk- samhet och som är utbildad på området. Förhandlingsklimatet gynnas av att medlaren enligt förslaget inte kommer att avgöra tvisten om förlikningsförsöken misslyckas. Medling kan dessutom ske i förtrolighet, eftersom ett medlingssammanträde inte är offentligt. Uppgifter som lämnas inför medlare skall kunna omfattas av sekretess.
3 (3)
Det skall vara frivilligt för parterna att genomgå medling; båda parter måste samtycka till medling. Varje domstol skall enligt förslaget utse minst två domare vid domstolen som, efter särskild utbildning, skall kunna förordnas till medlare. Framställer parterna ett gemensamt önskemål om att en viss domare skall förordnas som medlare bör domstolen i allmänhet för- söka tillgodose detta önskemål. Liksom tidigare kan parterna själva bekosta en utomstående medlare och svarar då solidariskt för medlarens ersättning. Medlingen skall regleras i en sär- skild lag om medling i allmän domstol.
Är medlaren domare blir medlingen kostnadsfri för parterna eftersom en domare medlar inom ramen för sin anställning. Parterna står sina egna kostnader under medlingsförfarandet.
Dessa kostnader kan inte göras gällande som rättegångskostnader om medlingen inte leder till förlikning. Medlingen skall vara slutförd inom två månader.
Förlikning
I fall där medling inte kommer till stånd skall rätten liksom tidigare verka för förlikning inom ramen för målets handläggning. Rättens skyldighet att verka för förlikning i tingsrätt skärps; rätten skall där, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna förliks. Vad gäller hovrätterna föreslås att hov- rätternas möjlighet att verka för förlikning lagfästs.
Ikraftträdande
I betänkandet anges att förslaget bör kunna träda i kraft den 1 mars 2008. Betänkandet är ute på remiss med den 1 oktober som sista svarsdag.
