Sigge Guttormsson till Ljuna och hans gravsten i Alvastra, rekonstruktion av en 1200-tals gravsång
Gardell, Sölve
Fornvännen 237-243
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1935_237
Ingår i: samla.raa.se
SIGGE GUTTORMSSON TILL LJUM OCH HANS GRAVSTEN 1 ALVASTRA
REKONSTRUKTION AV EN 1200-TALS GRAVSÅNG AV
SOLVE G A R D E L L
I
Kungl. Biblioteket förvaras en handskrift, som är registrerad under beteckningen Fl 4 b och bär på omslaget titeln »Grafste- nar ritade af Leiz och Brenner 1669 och 1670. 374 Blad». Där återfinnes å blad 308 bilden av en gravsten, om vilken Brenner antecknat, att den är en »Alwastra steen förd til wastena kloster- kyrkio». Stenen, nu antagligen försvunnen, låg år 1753 »i klosterkyr- kan i Vadstena på norra sidan av koret». På bilden har den trapez- form, är utsirad med en vapensköld samt har kantskrift i majuskler, sparsamt uppblandade med versaler.Skölden är anbragt mitt på stenen vid dess huvudända och har den under 1200-talet vanliga formen. Sköldspetsen pekar rakt nedåt.
Själva sköldemärket utgöres av en femblaclig, öppen blomma, antag- ligen en ros, från vilken uppstiga två franska liljor.
Inskriften runt stenen måste tydligen redan på Brenners tid ha varit mycket sliten och svårläst, ty Brenner meddelar ej hela texten utan har nöjt sig med att avteckna endast två av sidornas inskrifter, och ej ens dessa har han fullständigt lyckats läsa. Jag återger här nedan inskriften sådan den förekommer i Brenners handskrift:
t
+ r)IO;LLLVS5
Gpora i PÄK i ot» i coi VXIG ; fln?om + si600; QRISB. .. i conövnGVK i os i .pe i syna- OlOIPKOOeRUS
Brenner är emellertid icke den ende upptecknaren av gravstenen i fråga. I Kungl. Biblioteket i Köpenhamn finnes nämligen en annan avbildning, gjord i en något senare tid av dansken Abildgaard. När denne år 1753 besökte Vadstena, var stenen avslagen tvärs över vid fotändan, vilket framgår av hans teckning. Denna är elegantare och
238 S O L V E G A R D E L L
omsorgsfullare utförd än B r e n n e r s , men ej heller A b i l d g a a r d h a r k u n n a t läsa gravtexten i sin helhet. U r A b i l d g a a r d s teckning får m a n fram följande:
+ r(I0:IIXVSQK6
enom;PARIdö;aöivxH5:.Amoiu+si6Go;ouisGinA;aonövn©vRQ.i.. s i a v n A :
•K..AI XI...SVS
GenviGOVKPKe6eneRosvs+ nomme-BjRGeKvs-GovQs: nvno^nuöriTOR 010.1PR006RUS
Med stöd av de bägge a v b i l d n i n g a r n a , B r e n n e r s och A b i l d g a a r d s , skall j a g h ä r nedan söka r e k o n s t r u e r a gravtexten.
F ö r s t och främst f r a m g å r det av innehållet att stenen u r s p r u n g - ligen blivit lagd över ett ä k t a par, Sigge och C h r i s t i n a . D e s s a k u n n a tack v a r e vapenbilden lätt identifieras som Sigge G u t t o r m s s o n till L j u n a och h a n s h u s t r u C h r i s t i n a , dotter till B i r g e r J a r l i h a n s första gifte med Ingeborg, E r i k L ä s p e s syster. Om de bägge m a k a r n a vet man, att Sigge dog 1283 och C h r i s t i n a 1285. G r a v s t e n e n s datering ä r därmed given.
Inskriften ä r dessutom författad på leoninsk hexameter, vilket i någon mån u n d e r l ä t t a r r e k o n s t r u k t i o n e n . Texten består av fyra versrader.
Den första svårigheten, som möter oss i den framlagda texten, ä r uttrycket coniunxit i första versraden, vilket onekligen v e r k a r miss- tänkt, e n ä r denna l ä s n i n g ä r s p r å k l i g t omöjlig i detta s a m m a n h a n g . B å d a k ä l l o r n a uppvisa emellertid samma l ä s a r t , och därför måste man väl anse det v a r a föga antagligt, att båda u p p t e c k n a r n a h ä r skulle ha gjort sig skyldiga till samma misstag vid uppteckningen av gravtexten. Det ser således ut som om näranda uttryck verkligen varit inhugget å gravstenen i fråga. E n d a f ö r k l a r i n g e n till textstället måste då bli, att stenmästaren h ä r gjort en felhuggning genom om- k a s t n i n g av två bokstäver, d. v. s. inhuggit ett I V i stället för det u r s p r u n g l i g a m a n u s k r i p t e t s r i k t i g a r e V I . L ä s n i n g e n convixit s y n e s mig nämligen v a r a den enda a n t a g l i g a å detta ställe. Om uttrycket convivere h a r för övrigt T h e s a u r u s1 a n m ä r k n i n g e n »frequens in ti- tulis s e p u l c r a l i b u s de conjugibus», och i vår text gäller j u inskriften ä k t a m a k a r . Objektet till verbformen ä r tydligen amori. V a d detta k a s u s beträffar så anför T h e s a u r u s som exempel med dativ u t t r y c -
1 Thesaurus linguse latinos, vol. IV, Lipsia? 1909, p. 886.
S I G G E G U T T O R M S S O N T I L L L J U N A 239 ket Christo convivimus, och hos Diehl i h a n s register till Inscript.
christ. veter. s. 338 finnas flera h ä n v i s n i n g a r till k o n s t r u k t i o n e n vivere deo. Emellertid h a r A r m i n i uppvisat i E r a n o s , att vivere även r e g e r a r ablativ — textens amori skulle följaktligen k u n n a för- k l a r a s som en vulgärlatinsk form för det rent k l a s s i s k a amore.2 Att det j u s t ä r denna form som förekommer i den h ä r avhandlade grav- texten a n s e r j a g v a r a mest sannolikt, e h u r u j a g g ä r n a medger, att betydelseskiftningen de bägge k a s u s emellan åtminstone för vår texts vidkommande spelar föga roll. T y det kan vara tämligen likgiltigt på detta ställe, om man återger översättningen med uttrycket »levat i kärlek» eller »levat tillsammans för k ä r l e k e n » . I det k l a s s i s k a lati- net k o n s t r u e r a r m a n som bekant uttrycket med orden »in amore vivere».
Även den a n d r a versraden måste konjicieras. Rimordet ä r h ä r C h r i s t i n a . Strofens sista ord måste därför h a liknande slutstavelse.
B å d a v å r a texter, B r e n n e r s och A b i l d g a a r d s , överensstämma s å till vida, att de bägge sluta på » - s y n a » . Den förre h a r emellertid framför det s i s t n ä m n d a ordet b o k s t ä v e r n a » O S : P E » , den senare däremot
». . . . E » . B r e n n e r s »OS» ä r n a t u r l i g t v i s en felskrivning för det enklitiska -que, v a r s r i k t i g a epigrafiska framställning bl. a. framgår av Abildgaardstextens »Gutthormque». Å t e r s t å r således att förklara l u c k a n efter -que. Av metriska skäl måste h ä r följa en daktylos, v a r s sista stavelse s l u t a r på ett E, e n ä r båda texterna uppvisa s a m m a vokaltecken. U n d e r s å d a n a förhållanden s y n e s mig endast två möj- ligheter v a r a givna, nämligen antingen skrivningen » E L E : S Y N A » el- ler ock » E L E E : S Y N A » , d. v. s. b å d a två s k r i v n i n g a r n a b ö r a upp- fattas som ett epigrafiskt u t t r y c k s s ä t t för medeltidslatinets »elemo- s y n a » eller »eleeraosyna». B å d a formerna förekomma, men av dem bör naturligtvis den första f ö r e d r a g a s för meterns skull. Mittstavel- sen -mo- bör å stenen ha framställts genom förkortningstecken i a n a - logi med exempelvis skrivningen h o r e = honore. A n d r a versraden skall följaktligen l ä s a s :
Siggo C r i s t i n a / c o n d i m t u r q u e elemosyna.
2 I Eranos XXIV (1926), s. 62 ff. lämnar Armini några exempel ur la- tinska inskrifter på abl. modi utan proposition — såsom ju förhållandet kan tänkas vara även i föreliggande gravtext, nämligen: CIL VIII 23783 vixit pietatem annis XXIII, ILS (Dessau) 8434 integritate innocentia fide vixit annis LXXI1I samt ILCV (Diehl) 2232 quem coniuge habui an VIIII
240 S ö I. V E G A l i I) E I. I.
Fig. 1.
Vad skall nu det sistnämnda uttrycket betyda? Tolkar man det strängt efter orden måste meningen bli, att »de äro jor- dade på grund av sina allmo- sor». Emellertid förekommer i medeltidslatinet också ett annat vanligare uttryck, som starkt påminner om textens, nämligen
iacere in elemosyna», och om detta uppgiver Du Gange att det användes »cum quis gratuito sepelitur». Det torde därför lig- ga nära till hands att antaga, att gravtextens metriska förfat- tare haft sistnämnda uttryck i tankarna, när han utarbetade inskriften, och att här följaktli- gen kan ligga den bibetydelsen, att »de äro jordade gratis», na- turligtvis på grund av deras ri- ka gåvor och almosor till klostret.
Den tredje versraden är den Sigges gravsten enligt Brenners teckning. m e s t d e f e k t a [ h e l a gravskrif-
ten. Brenner ger inga upplys- ningar, och Abildgaard har av begynnelseorden endast några få bokstäver. Tar man emellertid hänsyn till ordet hunc i sista vers- raden, finner man, att här föreligger ett motsatsförhållande mel- lan de bägge sista versraderna, ett hic-ille. Det synes mig där- för naturligast, att av Abildgaards ». . . . AI» rekonstruera fram ett »illam» — Abildgaards I är första stapeln till M. Svårare däremot är att förklara Abildgaards »X». Det efterföljande ordet måste ju av lätt förklarliga skäl sluta på -osus, av vilken ändelse Abildgaard lyc- kats läsa ». . . SVS». Är emellertid min konjektur »illam» riktig, så måste -osus föregås av en spondé, och då finnes knappast annat val än att föreslå ordet »famosus». Detta är ju ett vanligt ärande attribut, som tillkommer ädlingar. Genom denna konjektur blir visserligen Abildgaards »X» oförklarat, men den möjligheten är ju inte uteslu-
S I G G E G U T T O R M S S O N T I L L L J U N A 241 ten, att här föreligger en fel-
teckning från den eljest nog- granne upptecknarens sida.
Hela versraden skulle således bli:
illam famosus /genuit dux pre- generosus
Vad »dux» beträffar syftar ju detta på Christinas fader Birger och skall således över- sättas med jarl. Från och med 1100-talet ha vi en enda jarl för hela riket — Birger jarl var den siste. Efter honom betyder
»dux» hertig.
Sista versen slutligen är me- ra lättläst. Den enda felaktighe- ten är cougs, som jag utan tve- kan konjicierar till comes. Med hänsyn till majuskeltyperna är Abildgaards felläsning ganska lätt att förklara: han måste ha läst V i stället för ett riktigare M och majuskel-G i stället för majuskel-E — förväxling av
dessa typer är ej ovanlig i handskrifter.
Fig. 2.
Sigges gravsten enligt Abildgaards teckning.
Ordet »comes» upptages ej i Diplomatariets sakregister. Ursprung- ligen betyder det »följeslagare» och är dessutom titel för jarlen, möj- ligen även för en conciliarius. Så exempelvis i Diplom, suec. I, n:o 51, i ärkebiskop Stephans i Uppsala brev från tiden 1164—67, där bland testes omtalas en »Ulf comes», d. v. s. »jarlen Ulf». I vår text är det Guttorm som är comes. En »Gutthorm dux» omtalas i diplom- breven på 1180-talet (Dipl. suec. I, n:o 59 och 66).
Slutligen skall ännu en anmärkning göras, vilken gäller det sista ordet »procerus». Den klassiska betydelsen av detta ord är »reslig, lång, hög», under det att det klassiska »procer, éris» betyder »fram- stående, förnäm man» och plur. »de förnäme». Här i texten framgår
Fornvännen 1935.
242 S O L V E G A R D E L L
det emellertid tydligt av sammanhanget, att procerus har betydelsen av procer.
Hela gravtexten bör således läsas på följande sätt:
Hic illustre thori / par, quod convixit amori/, Siggo, Christina/, condunturque elemosyna/
Illam famosus / genuit dux pregenerosus/
Nomine Birgerus/, comes hunc Gutthormque procerus/
1 svensk översättning: »Här ligger ett ryktbart äkta par, som levat tillsammans i kärlek, nämligen Sigge och Christina, och de äro här gratis jordade på grund av sina almosor. Henne födde den ryktbare och högättade jarlen vid namn Birger, honom den förnäme jarlen Gutthorm.»
Förutom genom den här omtalade gravstenen har Sigges och Chri- stinas namn blivit bevarade till eftervärlden genom ett flertal diplom- handlingar, samtliga avtryckta i Diplomatarium suecanum. Sigges sigill är dessutom publicerat av Hildebrand i hans arbete om Svenska sigiller från medeltiden, häfte 1, tredje serien, nr 51. Det bär i omskrift Sigges namn och visar samma sköldemärke som det här på stenen avbildade.
De ifrågavarande diplomhandlingarna äro följande:
1. D i p l . s u e c . I, s. 467 (nr 566), daterad 5 febr. 1273, med in- nehåll, att hertig Erik skänker delar i Näsby och Vengi till sin syster Christina. Handlingen är bl. a. bevittnad av konung Magnus.
2. D i p 1. s u e c . I, s. 505 (nr 608), daterad 1276. Handlingen inne- håller Sigges till Liunum och hans frus, Christinas, testamente till
Alvastra kloster av gården Liunum, nu Ljuna i Hogstads socken i Östergötland. Där skrives i början av brevet »ego Syggo de Lynom uxorque mea cristina» samt framhålles, att de söka syndernas för- låtelse genom »elemosynarum largicione» och därför bortskänka sin gård, »curiam nostram», till klostret i Alvastra, där de välja sin slut- liga lägerplats: »illuc locum nostre eligentes sepulture». Här är så- ledes bindande bevis på att Brenners uppgift är riktig, att gravstenen i fråga tidigare tillhört Alvastra, och dessutom intygas även här deras stora allmosegivande, vilket ju står i full överensstämmelse med gravtextens ord »condunturque elemosyna».
3. D i p l . s u e c . I, s. 613 (nr 749), daterad 1282 25 juni. Hand- lingen innehåller konung Magnus och hans broder Bengts bifall till
S I G G E G U T T O R M S S O N T I L L L J U N A 2 4 3
fru Christinas gåva av Normalösa till Linköpings biskopsbord. Här kallas hon »dilecta soror nostra domina cristina».
4. D i p l . s u e c . I, s. 613 (nr 750), daterad 1282 13 juli. Hand- lingen är ett Sigges tillägg till sitt testamente, varigenom Hukstad, d. v. s. Hogstad i socknen med samma namn, lämnas såsom gåva till Linköpings biskopsbord. Både Sigges och Christinas sigill äro här bevarade.
5. D i p l . s u e c . I, s. 623, (nr 762), daterad 1283 11 juni. Är en testamentshandling, varigenom »ego Siggo Guthormson in Liunum»
och »Christina dilecta uxor mea» skänka gårdar och penningar till kyrkor och kloster, bl. a. till »monachis in alvastrum, aput quos eligi scpulturam». I denna handling är Sigges sigill bevarat. På baksidan av testamentet är antecknat med en annan men nära samtida hand:
»iste Siggo fuit gener byrgeri ducis».
6. D i p l . s u e c . I, s. 654 (nr 800), daterad 1285. Handlingen är Christinas testamente av gårdar och penningar till andliga stiftelser, bl. a. till »monachis in alwastrum apud quos ex deliberacione diutina una cum marito meo predilecto domino siggone sepulturam eligere decreuj». Brevet är bevittnat av konung Magnus samt Birger jarls döttrar i andra giftet Margareta och Helena.
Z U S A M M E N F A S S U N G .
SOLVE GARDELL: Sigge Guttormsson zu Ljuna und sein Grab- stein in Alvastra.
Die Kgl. Bibliothek in Stockholm besitzt eine Handschrift des 17. Jahr- hunderts mit Abbildungen mittelalterlicher Grabsteine, von denen viele nun- mehr verschwunden sind. Einer derselben hat einstmals in der Kloster- kirche zu Alvastra das Grab eines Ehepaares bedeckt, das in der zweiten Hälfte des 13. Jahrhunderts zu den vornehmsten Magnatengeschlechtern des Ländes gehörte. Die mittellateinische Grabschrift, die in tadellosen leoni- nischon Hexametern abgefasst ist, versucht der Verf. teils mit Hilfe einer späteren Abbildung des Steins aus der Mitte des 18. Jahrhunderts, teils auch durch Konjekturen nach klassisch-philologischer Methode zu re- konstruieren. Die Inschrift diirfte fiir die schwedische Kulturgeschichte um so grösseres Interesse besitzen, als das Ehepaar, Sigge zu Ljuna und Christina, Birger Jarls Tochter, zuvor durch mehrere Urkunden bekannt ist, die vom Verf. im Texte angezogen werden.
