Två fornnordiska konferenser Lönnroth, Lars
Fornvännen 1997(92), s. 234-235
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_234
Ingår i: samla.raa.se
Två fornnordiska konferenser
I sommar har två stora m e n väsensskilda kon- ferenser om fornnordisk kultur gått av stapeln, båda m e d anspråk på tvärvetenskaplighet och internationalism: T e n t h I n t e r n a t i o n a l Saga Conference i T r o n d h e i m 3-9 augusti och Thir- t e e n t h Viking Congress i N o t t i n g h a m 21-26 augusti. G e n o m att jämföra de båda konferen- serna kan man få en bild av de skiljelinjer och motsättningar som kännetecknar forskningen inom vikingatid och äldre nordisk medeltid - ett e x t r e m t p o p u l ä r t och alltmer internatio- nellt forskningsområde.
Äldst är vikingakongressen, som startades kort efter a n d r a världskriget av en liten g r u p p tongivande brittiska och skandinaviska forskare m e d inriktning på materiell kultur, handskrif- ter, runforskning, o r t n a m n , språkhistoria och isländska sagor. Man önskade av förklarliga skäl inte ha något att göra m e d d e n starkt k o m p r o m e t t e r a d e nazistiska vikingaforskningen, och sannolikt var det därför m a n beslöt att kon- gresserna endast skulle vara ö p p n a för ett litet urval forskare från N o r d e n och de brittiska öarna. Vilka som skulle få medverka bestämdes i stort sett enväldigt av de ursprungliga initia- tivtagarna och senare av dessas elever - ett höv- d i n g a d ö m e kraftfullt d o m i n e r a t av de framstå- e n d e engelska professorerna Peter Foote, Ray- m o n d Page och Sir David Wilson. (Jfr Gösta Bergs översikt i Fornvännen. 1988 s. 39-42 och Inger Zachrissons r a p p o r t i Fornvännen 1990 s.
70-71 [red:sanm.].)
Den exklusiva kongressen tycks ha fungerat ganska väl som forum för vikingaforskningen fram till mitten av 60-talet, m e n vid d e n tiden började det gnissla i maskineriet. Källkritiska historiker som Peter Sawyer och litteraturfors- kare i flera länder ifrågasatte nu hela den bild av d e n fornnordiska kulturen som företräddes av vikingakongressens ledande filologer och ar- keologer. De fornisländska texterna - som dit- tills varit en självklar g r u n d för vikingastudiet, Uots att de långt tidigare ifrågasatts av histori- ker som b r ö d e r n a Weibull - u t d ö m d e s nu som historiska källor och uppfattades i stället som litterära konstruktioner, i vissa fall påverkade av europeisk medeltidsdiktning. Flera av de
yngre forskarna representerade en ny genera- tion av amerikaner och tyskar, som påverkats av m o d e r n a teoribildningar (strukturalism m.m.) och som b r u t i t ä n n u m e r radikalt m e d nazitidens fornnordiska forskning än vad dåti- dens tongivande forskare i England och Nor- d e n förmått göra. På vikingakongresserna fick dessa yngre forskare dock inte göra sina röster hörda.
I reaktion m o t det r e g e r a n d e hövdingadö- m e t startades så i början av 70-talet, på inbju- dan av den isländske litteraturforskaren Her- m a n n Pälsson, d e n första internationella saga- konferensen i E d i n b u r g h . Konferensen var från starten e x t r e m t ö p p e n och h a r g e n o m åren fortsatt att vara det, vilket säkert bidragit till att d e n snabbt blev en d u n d e r s u c c é m e d flera h u n d r a deltagare. Nästan vem som helst har där k u n n a t göra sin stämma h ö r d , m e n i praktiken h a r de d o m i n e r a n d e r ö s t e r n a till- h ö r t ett antal amerikanska, tyska och isländska litteraturforskare av d e n »nya», teoretiskt med- vetna sort som fick sitt g e n o m b r o t t på 60-talet Bland d e mest kända nya n a m n e n i d e n nya ge- nerationen kan n ä m n a s a m e r i k a n e r n a T h e o - d o r e Andersson, Carol Clover och Roberta Frank, tysken G e r d Wolfgang Weber, islän- ningen Vésteinn Ölason och australiensiskan Margaret Clunies Ross.
U n d e r första hälften av 70-talet gjorde någ- ra av vikingakongressens filologiska storhöv- d i n g a r försök att få kontroll över sagakonfe- renserna, m e n när detta misslyckades, utveck- lades d e b å d a k o n f e r e n s e r n a åt var sitt håll.
Vikingakongressen blev i huvudsak ett forum för arkeologer plus d e n minoritet av filologer som antingen var rent språkligt inriktad eller också alltför konservativ för att acceptera nya teorier i n o m litteraturstudiet. Sagakonferen- sen blev i huvudsak ett forum för m e r m o d e r n t inriktade filologer och litteraturforskare plus mentalitetshistoriker och idéhistoriker. Härtill k o m m e r så ett antal forskare från Tyskland, Östeuropa, Sydeuropa, USA, Australien och Ja- pan som rent ämnemässigt skulle passa bättre på vikingakongressen m e n fortfarande hålls utanför av kongressreglementet och därför, Fornvännen 92 (1997)
m e r eller m i n d r e m o t sin vilja, måste lägga fram sina resultat på sagakonferensen.
De teoretiska m o t s ä t t n i n g a r n a mellan vi- kingakongressens och sagakonferensens delta- gare har tonats n e r u n d e r senare år eller kan- ske snarare sopats u n d e r mattan, sedan vikinga- kongressens forna hövdingar pensionerat sig från aktiv medverkan (bortsett från vissa cere- moniella funktioner) och sagakonferensens re- beller från 60-talet själva h u n n i t bli gråhåriga och etablerade. För de forskare som har turen att tillhöra »rätt» länder (Sverige, Norge, Dan- mark, Island, Färöarna, England, Skottland och Irland) har det därför blivit möjligt att medverka i båda konferenserna, givetvis förut- satt att m a n a c c e p t e r a r d e sociala spelregler som utvecklat sig på respektive håll: gemytligt feodala och brittiska på vikingakongressen, mer amerikanskt demokratiska och hejsan-svej- san på sagakonferensen.
Låter detta svårbegripligt? Kanske rentav en smula skratuetande? O m det förefaller så för läsaren, kan j a g bara instämma och samtidigt konstatera, att det ofta blir så här, n ä r forsk- ningsorganisationer ställs mot varann och ton- givande forskares prestige h a m n a r på kolli- sionskurs.
Låt oss nu se n ä r m a r e på dessa båda konferen- ser! Sagakonferensen var alltså d e n n a gång för- lagd till d e n gamla medeltidsstaden Trond- heim, som i år firar tusenårsjubileum och där- för passar förträffligt som skådeplats för lärda dispyter om vikingatiden och de n o r r ö n a sa- gorna. Huvudtemat var i år »Sagas and the Nor- wegian Experience» - ett mycket relevant tema, eftersom en stor del av d e n fornvästnordiska sagaskrivningen har sina rötter just i Norge och inte minst i T r o n d h e i m , ett kulturellt c e n t r u m för den äldre medeltidens litterära islänningar.
T r o n d h e i m utgör också skådeplatsen i flera sa- gor om vikingatidens begivenheter, framför allt k u n g a s a g o r n a om Olaf Tryggvason och Olaf d e n helige.
Värd för sagakonferensen var runprofessorn J a n Ragnar Hagland, och flertalet föredrag
hölls i det m o d e r n a humanistiska universitets- c e n t r e t på Dragvoll några kilometer ovanför medeltidsstaden m e d praktfull utsikt över
Trondheimfjorden och kringliggande fjäll. En del konferensaktiviteter försiggick också i den nyrenoverade m e d e l t i d a ärkebiskopsgården, strax intill d e n u n d e r b a r t sköna N i d a r o s - d o m e n från 1100-talet Miljön k u n d e alltså knap- past ha varit b ä t u e , och vädrets asagudar var nådiga g e n o m att hölja allt i fagert solsken.
Som vanligt h a d e omkring sjuttiotalet upp- satser eller »papers» skickats in m å n a d e r i för- väg och tryckts u p p i en tjock bok, som de ca 200 konferensdeltagarna förutsattes ha klämt i sig u n d e r sommaren, så att författarna k u n d e nöja sig m e d att presentera huvudsynpunkter u n d e r maximalt fem minuter. Dessutom för- siggick dessa presentationer i två parallella ses- sioner, så att m a n lätt k u n d e undvika d e - rela- tivt talrika - uppsatser som var av m i n d r e in- tresse. Rikligt m e d tid blev d ä r m e d avsatt för diskussion av de viktigaste bidragen, och dis- kussionen utvecklade sig ibland till holmgång i sann sagastil.
Ett å t e r k o m m a n d e diskussionsämne var de äldsta norska kungasagornas utveckling och förhållande till d e n något senare isländska ät- tesagan av klassisk typ. De flesta var överens om att ett viktigt mellanled mellan dessa båda sa- gagenrer utgörs av korta berättelser om isländ- ska hjältar vid k u n g e n s hov, s.k. »tåtar», som återfinns insprängda i kungasagorna. Men har dessa kortsagor från början varit självständiga - och hämtats ur en specifikt isländsk berättar- tradition - eller har de från början skrivits just för kungasagorna för att illustrera kungarnas dygder och laster efter mönster av den medel- tidskristna historieskrivningens s e d e l ä r a n d e
»exempla»? Den förra s t å n d p u n k t e n är d e n traditionella och den som bäst stämmer m e d vår föreställning o m den isländska sagatradi- tionens unika självständighet i förhållande till den norska. Den u n g e islänningen A r m a n n Ja- kobsson a r g u m e n t e r a d e dock m e d framgång för den senare teorin, som innebär att tåtarna bör läsas som en integrerad del av kungasagans text och d ä r m e d kanske också som ett litterärt
»förstadium» till ättesagan.
Ett annat, mer principiellt och teoretiskt dis- kussionsämne var i vilken mån det överhuvud- taget lönar sig att försöka rekonstruera en »ur- sprunglig» text av en isländsk saga. Unga »ny-
filologer» - försiktigt u n d e r s t ö d d a av d e n schweiziske professorn J u r g Glauser - argu- menterade för uppfattningen att sagatexten be- finner sig i ständig omvandling och att varje sa- gahandskrift därför egentligen bör analyseras som en separat litterär e n h e t .
De litterära bidragen var överlag konferen- sens mest s p ä n n a n d e , m e n det förekom även historiska och arkeologiska papers, t.ex. ett av ryskan Elena Melnikova om kulten av Olaf d e n Helige i Novgorod och ett av amerikanen Jesse Byock om en (hittills föga framgångsrik) ut- grävning av 900-talsskalden Egil Skallagrims- sons gravplats. För första gången hävdade sig även flera yngre svenskar som Karl G. Johans- son och H e n r i k Jansson m e d u p p m ä r k s a m - m a d e papers och diskussionsinlägg.
Allra aktivast var dock den australiska fors- kardelegationen från University of Sydney, som på senare år u n d e r ledning av Margaret Clu- nies Ross utvecklat sig till ett nytt c e n t r u m för sagastudiet. På konferensens sista dag beslöts att nästa sagakonferens skall äga r u m just i Syd- ney u n d e r olympiadåret 2000 och handla om fornnordiska myter. Alla papers k o m m e r dess- förinnan att utsändas via internet.
Vikingakongressen i Nottingham utspelade sig också d e n i gammal fornnordisk miljö, efter- som Nottingham på medeltiden inte bara var Robin H o o d s stad utan också en av de städer som ingick i Danelagens bosättningsområde, grundlagt av danska vikingar på 800-talet Om- givningarna var dock inte så spektakulära som i T r o n d h e i m : r e g n e t öste för d e t mesta n e d över d e t i n t e r n a t s k o l d i k n a n d e redbrick-uni- versitetet i Nottingham, där 98 särskilt utvalda delegater från de 8 särskilt utvalda l ä n d e r n a samlats för att lyssna till ett femtiotal tätt pack- ade föredrag, i huvudsak om Danelagen och i huvudsak framförda av brittiska arkeologer, även om en och a n n a n skotte eller skandinav tilläts yttra sig. I sällskap m e d vördnadsbju- d a n d e och betitlade högdjur som Sir David Wilson kände man sig s t u n d o m som en svensk bondkatt bland hermeliner. Eller ibland rent- av som en brittisk public school-elev ned- skickad till Rektor för att få tio r a p p m e d linja- len över knogarna. Som kompensation bjöds
dock en nådig personlig brevhälsning från hans kunglig h ö g h e t prins Charles, rikligt m e d dryckesvaror samt diverse gemytliga »kringak- tiviteter» i form av arkeologiska exkursioner, ett spirituellt kvällskåseri m e d ljusbilder o m vi- kingatokiga viktorianer samt en kolossalt rolig utställning om vikingar och asagudar i konsten, vederbörligen arrangerad, invigd och signerad av Sir David Wilson Himself.
I formen var själva konferensen dock av den auktoritärt ineffektiva typ som för några de- cennier sedan var vanlig också i Skandinavien m e n n u m e r a lyckligen övergivits. Inget paper hade sänts ut i förväg, varken per post eller in- ternet, utan allt lästes u p p i tät följd från med- havda papperslappar, vilket omöjliggjorde varje diskussion, trots att antalet papers var betydligt m i n d r e än i T r o n d h e i m .
Detta var synd, ty några av föredragen var faktiskt både intressanta och värda att diskute- ras. Till de mest spännande hörde paret Martin Biddles och Birthe KJ0lbye-Biddles rapport om den relativt nyfunna massgraven i Repton, där en rikt utstyrd vikingakung begravts tillsam- mans m e d ben från ett mycket stort antal m ä n och kvinnor. Utmärkt var också York-arkeolo gen Richard Halls föredrag om vikingastäder i D a n d a g e n , där h a n övertygande r e d u c e r a d e skandinavernas betydelse för uppbyggandet av dessa städer.
Mycket intressanta var också några av d e nordiska bidragen, t.ex. Stefan Brinks o m ort- n a m n som belägg för en urgammal territoriell indelning i Sverige, Anne-Sofie Gräslunds rap- p o r t o m projektet »Sveriges kristnande» och A n n e Stalsbergs redogörelse för nyfunna skan- dinaviska båtgravar i Ryssland. Problemet m e d dessa nordiska föredrag var dock att de skulle pressas fram i kulsprutetakt på femton minuter vardera, eftersom de inte h a n d l a d e om konfe- rensens h u v u d ä m n e . Tid att diskutera fanns ty- värr inte, trots att innehållet delvis var k o n t r o versiellt
Alltför m å n g a av d e övriga föredragen - det gäller såväl de arkeologiska som de filologiska - bestod av trista katalogarior, där uppgifter o m föremål, o r t n a m n eller litterära d o k u m e n t pliktskyldigt staplades på varann utan försök till slutsatser eller allmänna synpunkter. Den
intellektuella nivån var lägre än i T r o n d h e i m , trots - eller snarare på g r u n d av - att arrangö- r e r n a varit långt m e r selektiva i sitt urval av del- tagare och föredragshållare. Ty selektionen h a d e inte företagits efter kvalitetskriterier utan efter någon a n n a n , m e r svårgenomskådlig m e n omisskännligt feodal princip av brittiskt ur- sprung.
U n d e r konferensen cirkulerade en petition d ä r ett antal deltagare, h ä r i b i a n d flertalet svenskar plus en del a n d r a forskare som norr- m a n n e n Knut Helle och i r l ä n d a r e n Donn- c h a d h 0 Corräin, vädjade till kongressens
»steering committee» för att få en ö p p e n dis- kussion om principerna för urval av deltagare och bidrag till k o m m a n d e vikingakongresser, bland a n n a t m e d hänsyn till att d e t n u m e r a finns så m å n g a k o m p e t e n t a forskare på det fornnordiska o m r å d e t utanför Skandinavien och de brittiska öarna. Någon sådan diskussion ansåg dock inte britterna i »steering commit- tee» att det fanns tid till. Kommittén nöjde sig m e d att konstatera att petitionen visserligen ta-
git u p p relevanta frågor m e n att m a n inte såg skäl att avvika från gällande regler.
Osäkert är väl dock o m sådana regler kan hålla seklet ut. Nästa vikingakongress, som äger r u m på F ä r ö a r n a år 2001, k o m m e r förhopp- ningsvis att reformera såväl formen som inne- h å l l e t Inte ens brittiska forntidsforskare kan väl i Tony Blairs m o d e r n a tidevarv hålla konfe- renser av d e n n a föråldrat auktoritära modell vid liv in i nästa årtusende, h u r mycket gemyt- liga och i m p o n e r a n d e »kringaktiviteter» m a n än lyckas arrangera. Framför allt går det knap- past längre att hålla tyskar, amerikaner, ryssar, fransmän, italienare och australiensare borta från d e n fornnordiska forskningen, vad än vi- kingakongressens brittiska veteraner m å t t e önska.
En tidigare version av denna rapport har publicerats i Svenska Dagbladet 8.9.1997.
Lars Lönnroth Litteraturvetenskapliga insitutionen, Göteborgs universitet,412 98 Göteborg
European Association of Archaeologists - tredje årliga mötet, Ravenna, Italien, 2 4 - 2 8 september 1997
1997 års kongress i det Europeiska Arkeolog- förbundet, EAA, samlade 759 deltagare. Detta är tre g å n g e r deltagarantalet vid föregående kongress i Riga 1996 {Fornvännen 1996, s.
177-178). Samtliga större samlingssalar i cen- trala Ravenna h a d e tagits i anspråk; b å d e sa- longen och förfriskningssalen i Teatro Alighi- eri, s p a r b a n k e n s hörsal, större delen av det vördnadsvärda Palazzo C o r r a d i n i m.m. Det sömniga Ravenna var ordentligt på b e n e n för kongressens skull, m e d affischer överallt och specialavtal m e d krögarna om ökat öppethål- lande. De styrande sUävar efter att göra sin stad till en känd kongressort.
Ravennas centrala delar präglas av ett me- deltida gatunät och mestadels gammal tegel-
bebyggelse. Stadsmuren är riven m e n p o r t a r n a står kvar. Kyrkorna är många och flera står helt eller delvis kvar sedan senantiken. De äldsta byggnaderna, m e d ett blygsamt yttre och ett inre sprakande av färggranna mosaiker, står på g r u n d av kulturlagertillväxt och problem m e d markstabiliteten i ett par meter djupa gropar, ofta därtill m e d det ursprungliga golvet långt u n d e r dagens. Hela härligheten är uppsatt på Världsarvslistan.
Kongressen h a d e en påfallande s y d e u r o peisk karaktär. N o r d e u r o p é e r n a , särskilt tys- karna, var betydligt färre än i Riga. En bidra- g a n d e orsak kan ha varit d e n stora medel- tidskongressen i Brugge veckan därpå.
I n r a m n i n g e n i form av staden, sensommar-
