Regleringen av Lossen och Grundsjön

(1)

Regleringen av Lossen och Grundsjön

En studie om förändring av grundsyn på mark, energi och naturvärden vid Ljusnan 1962-1972

The Making of Lake Lossen and Lake Grundsjön

A study of nature values compared to economic values by the river Ljusnan 1962-1972

Nils Brundin

Fakultet: Samhällskunskap och humaniora

Ämne/Utbildningsprogram: Historia Ämneslärarprogrammet Nivå/Högskolepoäng: Historia II 10,5 hp

Handledarens namn: Anne-Kristine Högman Examinatorns namn: Anders Forsell Datum: 2019-05-13

Löpnummer

(2)

1 Introduktion 1

1.1 Syfte och frågeställning 2

1.2 Tidigare forskning 2

1.3 Metod och material 4

1.4 Avgränsningar 5

2 Bakgrund 6

2.1 Vattenkraften i Sverige 6

2.2 Lossens regleringsmagasin 8

2.3 Grundsjöarnas reglering, Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk. 9

2.5 Opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden 10

3 Undersökningsdel 12

3.1 Vilka typer av ersättningar betalades ut till enskilda personer och hur

förändrades dessa mellan byggprojekten. 12

3.2 Hur går såväl boende och markägare som regleringsföretagen tillväga för att tillgodose sina intressen vid dämningen av de senare sjöarna. 15

3.3 Vad kan man se för skillnad i synen på miljöpåverkan och vad har

regleringsföretagen tvingats till för åtgärder vid de senare utbyggnaderna? 20

4 Avslutande diskussion 25

4.1 Förändringar i utbetalda ersättningar 25

4.2 Tillvägagångssätt för att bevaka sina intressen vid det senare projektet 26 4.3 Skillnad i kompensation för miljöpåverkan vid det senare projektet 27

5. Sammanfattning 28

Käll och Litteraturförteckning 29

Otryckta Källor 29

Tryckta källor 29

Elektroniska källor 29

Litteratur 29

Tidningar 30

Bilagor 31

Bilaga 1: Översiktskarta över Långå kraftstation, Regleringsdammar och tillopp

och avloppstunnlar 31

Bilaga 2: Karta över fastigheter som berördes av Grundsjöns reglering 32

(3)

1 Introduktion

Denna studie kommer att handla om vattenkraftsutbyggnaden längst upp i älven Ljusnan där vi finner de två stora regleringsdammarna Lossen och Grundsjön. Båda är så kallade

årsregleringsdammar och fungerar tillsammans med Svegssjön som regleringsdammar för hela Ljusnan.

En regleringsdamms uppgift är att kunna spara så mycket vatten från högvattensäsongen så den kan reglera älvens flöde utifrån kraftbehov. Den energi som sparas i form av vatten på hög höjd i Lossen och Grundsjön förser de 17 nedströms belägna kraftverken med

strömmande vatten. Av denna anledning så blir regleringsmagasinet en viktig del i älvens ¹ kraftproduktion. Genom att förlägga stora magasin överst i den kraftproducerande älven kan kraften nyttjas nedströms längs hela älven. När kraftbolagen genomförde dessa fördämningar, ofta i en nästan orörd vildmark så innebar det självklart stora ingrepp på miljön inte bara i det uppdämda området utan längs hela älven.

Den här studien ämnar att undersöka hur synen på denna utbyggnad var hos de som bodde och verkade på de platser som projekterades. Det är i den aspekten som jag finner just

byggandet av dessa två reglerdammar så intressanta beroende på dess närhet både geografiskt och i tid. Avståndet mellan dessa är endast 14 kilometer och i tid ganska precis tio år. När den första av dammarna byggdes 1962 och sjön Lossens yta höjdes med 24 meter för att kunna magasinera 500 miljoner kubikmeter vatten, blev det ett av de vattenregleringsföretag i Sverige som lett till att flest människor blivit tvungna att tvångsförflyttas, då byn Valmåsen försvann under Lossens yta. Regleringen av Lossen medförde stora problem för fisket som ² var en av reseanledningarna till dessa trakter. De boende och verkande kring dammen fick mycket sparsam ersättning från kraftbolagen. De fastigheter i Valmåsen som drabbades ska ha sålts till regleringsföreningen för underpriser . 10 år senare var det dags igen. Denna gång ³ skulle Grundsjöarnas yta höjas med 23,5 meter för att kunna magasinera 240 miljoner kubikmeter vatten. ⁴

http://www.energimyndigheten.se/globalassets/fornybart/riksintressen/2018/vardebeskrivning-ljusnan-

1

voxnan.pdf

Salomonsson, Emil, Valmåsen: Lossens reglering och överdämningen av Valmåsen, 1. utg., Edvallabok,

2

Hållnäs, 2014 s.126 s.9 Salomonsson 2014 s.122

3

Salomonsson 2014 s.126

4

(4)

1.1 Syfte och frågeställning

Dessa utbyggnader skedde i en tid när miljöaspekterna inte gavs så särskilt mycket utrymme.

Sverige behövde elkraft och kärnkraften hade ännu inte haft sitt genomslag.

Kraftutbyggnaden i Sverige sågs som en viktig kugge i landets industri och välfärdsbygge.

Syftet med min undersökning är att undersöka hur synen på denna utbyggnad ändrades under perioden mellan bygget av Lossen 1962 och Grundsjön 1972 hos de olika intressenterna i projektet. Hur ändras uppfattningen av de värden, både i bevarande av naturen så som utnyttjandet av fallhöjd och vattenvolym till elektrisk ström hos boende och verksamma i området, regleringsföretagen och de berörda kommunerna med de stora effekterna som Lossenprojektet medförde med tvångsförflyttningen av Valmåsen i relativt färskt minne.

Eftersom de drabbade av den första utbyggnaden känt att de erbjudits en undermålig

ersättning från kraftbolagen bör det ha givit effekter på ersättningsnivåerna vid anläggandet av det senare Grundsjömagasinet.

Utifrån ovan nämnda syfte ställer jag följande frågeställningar:

- Vilka typer av ersättningar betalades ut till enskilda personer och hur förändrades dessa mellan byggprojekten?

- Hur går såväl markägare som regleringsföretagen tillväga för att tillgodose sina intressen vid dämningen av de senare sjöarna?

- Vad kan man se för skillnad i synen på miljöpåverkan och vad har regleringsföretagen tvingats till för åtgärder vid de senare utbyggnaderna?

1.2 Tidigare forskning

Vattenkraftsutbyggnadens stora inverkan på naturen gjorde att en opinion mot utbyggnaden av de svenska älvarna började gry under 1950 talet. Idéhistorikern med och inriktning på värderingskonflikter Jonas Anshelm har i sin bok Vattenkraft och naturskydd: En analys av opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden i Sverige 1950-1990 (1992) studerat hur denna opinion fått allt mer utrymme och hur den har påverkat utbyggnadsintressenterna. Anshelm har använt sig av den offentliga debatten, framförallt i tidskrifter, i sin studie. Han har definierat de olika epokerna av opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden, som är intressanta för min studie, från 50-talet som upptrappningens årtionde, 60-talet till konfrontationens och 70-talet tillkonfliktens och födelsen av aktionsgruppernas årtionde. Regleringsmagasinen Lossen ochGrundsjön tillsammans med Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk som

(5)

utgör mina undersökningsobjekt är vattenkraftsutbyggnadsprojekt som påbörjas i slutet av två av dessa epoker. Tillståndet för regleringen av Lossen ges 1958. Arbetet för Grundsjön och kraftverken påbörjas 1968.

Anshelm har analyserat opinionen i stort och hur den kommit att påverkat

utbyggnadsplanerna. Vendela Bernström har valt att begränsa sin C uppsats Striden om Vindelälven (2018) till att undersöka hur synen på det svenska vattenkraftsystemet förändrades under 60-talet genom att studera hur de tre grupperna Vattenfall,

Naturskyddsföreningen och lokalbefolkningen förhöll sig i frågan av Vindelälvens framtid.

Bernström har studerat dessa utifrån tidnings- och tidskriftsartiklar publicerade av dessa grupper under perioden 1960-1970 och analyserat vilka argument de använder i debatten.

Mitt exempel Grundsjön som är den senare av utbyggnadsprojekten i min studie var

högaktuell under samma tid. Projekteringen av projektet var klart och man väntade på att det skulle bli ekonomiskt försvarbart att genomföra projektet. Ett omfattande tunnelarbete behövdes för att kunna utnyttja fallhöjden och vattenvolymerna maximalt för

energiutvinning.

Historikern Eva Jakobsson har i sin avhandling Industrialisering av Älvar studerat hur de svenska älvarna började industrialiseras. Hon menar att den vattenkraft som kunde tas till vara från våra vattendrag har medfört att älven genomgått en metamorfos. Det strömmande vattnet har frångått sitt naturliga flöde och följer nu en industriell rytm styrd av efterfrågan på energi. Hon fastslår att när man vid 1900-talets början byggde stora dammar i de svenska älvarna så uppstod legala hinder när det sociotekniska systemet mötte en annan typ av naturutnyttjande. Det blev senare omöjligt för vattenkraftsindustrin att skona naturen.

Vattenkraftbyggarnas organisationer var viktiga i det nya tekniska systemet och vattenkraften blev en rättssak och striden fördes i rättssalar. Jakobssons avhandling visar på att

balansgången mellan vad som ansetts vara nödvändigt i resursutnyttjandet alltid har funnits.

Att debatten om hur naturens resurser ska fördelas inte uppstår i samband med 1950-talets upptrappning utan det är först då som ödemarkens rekreationsvärden börjar uppmärksammas.

För att skapa mig en överblick över utbyggnaden av vattenkraften i Sverige har jag använt mig av två böcker av författaren Nils Forsgren. Han har skrivit flera böcker om

vattenkraftsutbyggnaden i Sverige. Dels På Norrbys tid: Vattenfallhistoria med kraft,

spänning och motstånd (1993) där de olika epokerna av den svenska vattenkraftutbyggnaden beskrivs utifrån både den tekniska utvecklingen som den ökande opinionen. Dels Den

effektfulla älven (1989) som handlar om vattenkraftsutbyggnaden av Lule älv. Lule Älv är den älv som producerar mest elkraft av de svenska älvarna. Boken har hjälpt till att skapa förståelse för hur en utbyggd älv fungerar och vikten av just dessa stora regleringsmagasin. I Lule älv Suorvamagasinet och i min studie Lossen och Grundsjön som alla tre återfinns i älvarnas fjälltrakter.

(6)

1.3 Metod och material

Undersökningen är till största delen genomförd som en kvalitativ genomgång av materialet som finns i Härjedalens kommunarkiv gällande Grundsjöns reglering, Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk. Dessutom har kommunala handlingar, korrespondens, och protokoll från åren kring utbyggnaderna som de av regleringarna berörda kommunerna har arkiverat använts. Ansökningshandlingarna från Lossens regleringsmagasin har inte använts i denna undersökning utan fokus har legat på dess konsekvenser. För bakgrunden och

konsekvenserna av Lossendomen så har jag använt Samuelssons sammanfattning. Utifrån ⁵ att granska de kommunala handlingarna, korrespondens och protokoll anser jag att man bör finna de aspekter av projekten som var mest relevanta för de beslut som fattades. De flesta infallsvinklar från boende och näringsidkare, som var föremål eller låg till grund för beslut i ärendet bör, därav finnas i materialet. Till vissa slutsatser har jag en kvantitativ metod för att genom exempelvis kunna påvisa ändringar i hur ägarförhållanden av berörd mark förändrats under perioden för att som Florén skriver:

Även i undersökningar som använder en texttolkande metod finns således utrymme för kvantitativa moment. Dels kan en tabellarisk uppställning vara det bästa sättet att presentera materialet, dels kan en kvantifiering krävas för att argumenteringen ska bli trovärdiga. ⁶

För en vidareutveckling av denna undersökning skulle en genomgång av vad som skrevs i de lokala medierna vid samma tid ha kunnat genomföras, men jag har bortsett från detta i denna undersökning då det kommunala materialet varit omfattande. Ansökningshandlingarna till Grundsjöns reglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk har jag sett som det som avslutande sammanfattat de förändringarna som skett mellan de olika projekten.

Materialet har belysts med hänsyn till den vid tiden rådande debatten om

vattenkraftsutbyggnaden. Med hjälp av tidigare forskning så har jag försökt tolka de olika dokument som jag funnit intressanta för min frågeställning.

Det material jag studerat i denna studie har till stor del varit kommunala handlingar och protokoll som arkiverats efter årtal, utan någon övergripande innehållsförteckning, vilket har gjort att det svårt att se om något material skulle ha saknats. Inom den tidsram som jag i min forskning har använt mig av, så ser arkivet ut att vara komplett då inget av åren 1957 till 1972 saknas. Det arkiverade och ofta bara på årtal sorterade materialet har setts på med källkritiska ögon och förutsätter att material mycket möjligt kan saknas då Thurén sagt:

Samuelsson (2014)

5

Florén, A., & Ågren, H. (2018). Historiska undersökningar: Grunder i historisk teori, metod och

6

framställningssätt. Lund: Studentlitteratur AB. s.59

(7)

Källkritikern är cynisk och misstänker att alla som har intresse av att ljuga också kan tänkas göra det.

Ingen källa förutsätts vara så tillförlitlig att man tror på den utan vidare, oavsett dess tendens. ⁷

Men i de avseenden som undersökningen inte rör sig i samma vatten som korrupta

kommunala tjänstemän, finns det inte så stora incitament för arkivskaparen att undanhålla material.

1.4 Avgränsningar

I den här studien så har jag valt att fokusera på en av Sveriges utbyggda älvar och hur värdet och synen på denna naturkraft förändrades från såväl samhällets som privatpersoners

perspektiv i en epok där den svenska vattenkraften ej utvecklades i samma takt som den gjort tidigare. Dels på grund av ökad opposition från samhället, dels att såväl regeringen och miljöopinionen väntade på att den kommande atomkraften skulle lösa landets kraftbehov.

Jag har valt att avgränsa mig till dessa utbyggnadsprojekt då de i vattenkraft debatten ligger i en intressant tid. Lossen 1959-1962 och Grundsjön 1968-1971 Enligt Anshelms forskning sker den första etappen i slutet av 50-talets upptrappning och den andra i slutet av 60-talets konfrontation innan 70-talet som han benämner som konfliktens decennium. ⁸

Källmaterialet är avgränsat till de berörda kommunerna Tännäs och Hede kommuns handlingar, korrespondens, och protokoll i åren kring besluten och färdigställandet av regleringarna. Detta för att avgränsa mig till de argument och den debatt som fanns inom det kommunala beslutsfattandet till skillnad motBernström och Anshelm som valt att följa den ⁹ ¹⁰ samtida mediala debatten. Avslutningsvis har jag använt mig av ansökningshandlingarna från Grundsjöns reglering, Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk som var det avlutande regleringsprojektet i övre delen av Ljusnan.

Thurén, T. (2013). Källkritik. (3., [rev. och omarb.] uppl.) Stockholm: Liber. s.63

7

Anshelm, J. (1992). Vattenkraft och naturskydd: En analys av opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden i

8

Sverige 1950-1990. Linköpings universitet.

Bernström, V. (2018). Striden om Vindelälven: Hur synen på det svenska vattenkraftsystemet förändrades

9

under 1960-talet.

Anshelm (1992)

10

(8)

2 Bakgrund

2.1 Vattenkraften i Sverige

Att använda sig av kraften från strömmande vatten är en mycket gammal kunskap och är knappast relevant i den här undersökningen. Jag väljer därför att starta med introduktionen av trefassystemet under 1890 som medförde att elkraften kunde distribueras över större avstånd än tidigare. Med denna teknik kunde man nu börja utnyttja de större vattenfallen i syd och mellansverige för det fanns än så länge fortfarande begränsningar i hur långa

överföringssträckor som kunde användas utan för stora överföringsförluster. 1906-1907 anses som genombrottsår för den svenska vattenkraftsindustrin. De syd och mellansvenska

vattenfallen hade nu hamnat under kontroll av vattenkraftsexploatörer. Av de bolagen som var med i kapplöpningen om de syd och mellansvenska vattenfallen är fortfarande några av landets största elproducenter exempelvis Vattenfall och Sydkraft. Ännu så var det på den ¹¹ tekniska utvecklingen framförallt med kraftöverföringar över större avstånd man väntade på för att kunna bygga ut vattenkraften ytterligare. Den svenska industrin var i behov av billig energi och billiga transporter då järnvägen skulle elektrifieras. I en utredning från 1903 av Järnvägsstyrelsen så föreslås att det svenska järnvägsnätet skall drivas av 17

vattenkraftstationer jämt fördelade och 5 torvkraftverk i områden där kraft i form av forsande vatten saknas. ¹²

1909 började den Kungliga Vattenfallsstyrelsen, senare Vattenfall, sin verksamhet och genomförde de två stora kraftverksbyggena, de så kallade pionjärverken, i Älvkarleby och Porjus samt övertog driften och byggde ut det tredje i Trollhättan. ¹³

Kraftverket i Porjus som vid början av 1910 låg fem mil in i väglöst land sydväst Gällivare vid Porjusfallen i Stora Lule älv. Det byggdes av Vattenfall för att i första hand förse de expanderande gruvbolagen med energi samt att kunna elektrifiera malmbanan för att billigare frakta malm till den isfria Atlanthamnen i Narvik. Kraftverket i Porjus var det första av de stora kraftverken i Lule älv och det första ödemarksprojektet som Vattenfall kom att genomföra inne i fjällvärlden så att älven kom att bli Sveriges kraftälv nummer ett. ¹⁴

Jakobsson, E. (1996). Industrialisering av älvar: studier kring svensk vattenkraftutbyggnad 1900-1918. Diss.

11

Göteborg : Univ.. Göteborg. s.16 Jakobsson 1996 s.16

12

Forsgren, N. (1993). På Norrbys tid: Vattenfallhistoria med kraft, spänning och motstånd. Vällingby:

13

Vattenfall s.13

Forsgren, N. (1989). Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia. Luleå: Vattenfall

14

Norrbotten.

s.13

(9)

Begränsningen i det svenska elsystemet var att man ännu inte byggt ut ett stamnät för distribution och fördelning av överskott mellan de olika kraftnäten. Ett av problemen var att det inte fanns någon standard i vilket periodtal som elen skulle distribueras i. Att periodtalen överensstämmer är ett måste för att två kraftnät ska kunna samspela utan fördyrande

omformning. Det svenska systemet för vattenkraftproduktion var uppbyggt av ¹⁵

halvkommunala kraftföretag som ombesörjde kraftförsörjningen för sitt område. Tekniskt sett så kan man inte kalla det svenska systemet för nationellt förrän på 1930-talet och först 1946 fick Vattenfall kontroll över hela det svenska stamlinjenätet och kan först då sägas ha huvudansvar för den svenska elförsörjningen. Innan de olika kraftnäten kopplades ihop ¹⁶ 1938 hade kraftstationen i Porjus ett så stort elöverskott att den inte kom att fullt utnyttjas förrän de olika kraftnäten i Sverige hade kopplats samman trots att Vattenfall hade utformat en stamlinjeplan redan 1919. ¹⁷

Efter den uteblivna efterkrigskrisen följde rekordåren i den svenska vattenkraftsutbyggnaden.

För att förse den expansiva efterkrigsindustrin och det svenska välfärdsbygget med energi, så slogs det ena rekordet efter det andra, vad det gäller storlek på kraftaggregat och nya tekniska framsteg. Detta gjorde Sverige världsledande inom elöverföringsteknik. ¹⁸

Det svenska industri och välfärdsbygget gick på högvarv och hotet om elransonering manade på den forcerade vattenkraftsutbyggnaden. Miljöaspekterna av denna utbyggnad var inget som gavs mycket plats i debatten. Tydligt exempel på detta är den första etappen av

regleringsmagasinet i Suorva som byggdes 1919-1923. Suorvamagasinet är beläget i Stora ¹⁹ Sjöfallets nationalpark längst upp i stora Lule älvs avrinningsområde och efter rikdagsbeslut 1919 så bröts regleringsdammen ut ur nationalparken och skulle därav inte innefattas av nationalparkens skydd mot exploatering. Efter flera utbyggnader av Suorvamagasinet så tystnar Stora Sjöfallet som en gång ansetts vara ett av de magnifikaste vattenfallen i Europa. ²⁰ Suorvadammen är ett regleringsmagasin för hela stora Lule älv och dessa gör mest nytta om de förläggs så långt upp i älven som möjligt. Vatten kan då sparas på hög höjd vid älvens början och användas till elproduktion vid alla nedströms belägna kraftstationer.

Regleringsmagasinets uppgift är att spara vatten mellan årstider med hög vattentillgång och lägre elkonsumtion som vår och sommar till den motsatta vintertiden en tid med hög

Forsgren (1993) s.31

15

Jakobsson (1996) s.66

16

Forsgren (1993) s.34-35

17

Forsgren (1993) s 43

18

19

20

(10)

elkonsumtion och lägre vattentillgång i älvarna. Eftersom vilken effekt man kan ta ut ur det ²¹ strömmande vattnet är beroende av vattenvolym och fallhöjd är det därav effektivast att förlägga dessa stora magasin så långt upp i älven som möjligt. ²²

2.2 Lossens regleringsmagasin

Det är i denna expansiva tid av den svenska vattenkraftsutbyggnaden som Österbygdens vattendomstol år 1958 gav tillstånd till en reglering av sjön Lossen i nordvästra Härjedalen. ²³ Redan 1946 provborrades det för att kartlägga möjligheterna för dammbyggen i både Lossen och Grundsjön för eventuell framtida utbyggnad när teknik och ekonomi gjorde det möjligt att med långa tunnlar utnyttja fallhöjden mellan dammarna och Långå kraftverk.

Långå kraftverk blev ett projekt i samband med regleringen av Grundsjön som kom att bli den årsregleringsdamm för Ljusnans biflöde Mittån som ansluter Ljusnan 15 km nedströms Lossendammen vid byn Långå och påbörjades 1970. ²⁴

Det första bygget blev Lossendammen som planerades att bli färdig till 1963. En 30 meter hög damm skulle anläggas komplett med utskovstorn och avloppstunnel. Det överdämda området på 2500 hektar skog, myrmark samt ett renbetesområde tillhörande Mittådalens sameby på 1100 hektar skulle avverkas och städas. ²⁵

De boende i byn Valmåsen som kom att offras med överdämningen och vars fastigheter skulle inlösas och de boende skulle tvångsförflyttas. Den överdämning som berördes utöver ²⁶ Valmåsen var även delar av Tjärbräcka, Bonäset, Korsnäset kring Tännäs och Trammen en gård tillhörande Funäsdalen samt markarealer vid Ljusnedal. ²⁷

Lossen skulle bli det stora årsregleringsmagasinet och i och med vattendomen från 1958 så tilläts sjön att regleras mellan 539,5 meter över havet och 566,5 meter över havet totalt 27 meter. Den övre dämningsgränsen medförde en höjning av den naturliga nivån med 24 ²⁸

Energimyndigheten

21

22

Hvarfner, H. (red.) (1961). Lossen: liv och arbete vid en Härjedalssjö. Stockholm: s.1

23

Salomonsson (2014) s.126

24

Hvarfner (1962) s.1

25

26

Hvarfner (1962) s.2

27

Salomonsson (2014) s 123

28

(11)

meter, den lägre en sänkning med 3 meter jämfört med dess naturliga nivå. Sjöns yta skulle ²⁹ komma att fyrdubblas och vattenmagasinet komma att rymma 500 miljoner kubikmeter vatten som nu kunde sparas och användas när landet behöver energi. Varje år vid lågvatten just innan vårfloden kommer, så ska det gå att se de gamla husgrunderna från den dränkta byn Valmåsen i bottenslammet. ³⁰

2.3 Grundsjöarnas reglering, Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk.

1972 slutfördes den andra etappen av utbyggnaden när Mittån, den största av övre Ljusnans biflöden, också skulle regleras. I samband med detta bygge så anlades även kraftstationen i ³¹ Långå som är belägen 130 meter ner i berget. Långåfallets kraftverk utnyttjar den fallhöjd på 130 meter till att omvandla Lossens 500 miljoner kubikmeter vatten till elström via en 10,6 km lång tilloppstunnel till Långåfallets aggregat på 62 megawatt. Regleringsmagasinet ³² Grundsjöns vattenvolym på 240 miljoner kubikmeter utnyttjas i Mittåfallets

kraftverksaggregat på 88 megawatts via en 6,3 kilometer lång tunnel som har en fallhöjd på 217,2 meter. ³³

Efter Färdigställandet av kraftverken och regleringsdammarna så kom samtliga av övre Ljusnans källflöden att vara reglerade och älvens flöde kom från 1972 att styras av sin industriella betydelse och inte efter de naturliga variationerna. ³⁴

(Karta Bilaga 1)

Idag är Ljusnan den sjunde mest energiproducerande älven i Sverige. Totalt finns det 20 ³⁵ klass 1 kraftverk samt flertalet mindre i Ljusnan och dess biflöden. Regleringen sker ³⁶

huvudsakligen genom Lossen, Grundsjön och Svegssjön. Att tillstånden för dessa är generösa skapar förutsättningar för att av älven producera en flexibel elproduktion. Ljusnan som

29

Hemmets journal. (1999:44-). Göteborg: Förlagsaktiebolaget Hemmet.

30

Samuelsson (2014) s.126

31

32

33

Jakobsson (1996) s.251

34

Energimyndigheten

35

Största klassificeringen på vattenkraftverk. Finns ca 255 st i Sverige och dessa står för 98% av den totalt

36

installerade effekten

(12)

kraftälv producerar i årsmedeltal 3600 GWh. Ljusnans karaktär är typisk för en mellansvensk älv med både sjö och älvsträckor. ³⁷

2.5 Opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden

I den moderna vattenkraftens barndom i början av 1900-talet vid exempelvis anläggandet av pionjärverket i Porjus så skildrades vattenrallarnas arbete i beundrande ordalag i media från alla politiska sidor. Någon utbredd kritik mot vare sig Porjusbygget eller Suorvadammen i Stora Sjöfallets nationalpark fanns inte. En enig riksdag och regering kringgick

nationalparksskyddet genom att bryta ut Suorvadammen ur nationalparken. ³⁸

Med de så kallade rekordåren eller vattenkraftbyggandets epok som perioden efter andra världskriget fram till 1960-talet kallades. Då den forcerade utbyggnaden av vattenkraften medförde stora skador på naturen ökade opinionen mot vattenkraften och växte sig allt starkare under 1950 talet från att innan andra världskriget knappt ha existerat. ³⁹

Under 1960 talet så förändrades synen på vattenkraftsutbyggnaden. I början av årtiondet var den stora frågan för opinionen hur Sveriges elförsörjning skulle säkras trots ett stopp på exploateringen av älvar. På slutet av 1960-talet så tyckte naturskyddsrörelsen att lösningen på Sveriges framtida kraftbehov var löst med tanke på den stundande atomkraften. ⁴⁰

Utbyggnadssidan hade däremot sedan mitten av 1950 talet när Sverige började experimentera med atomkraften, varit av uppfattningen att atomkraften inte skulle ersätta utan enbart

komplettera den. ⁴¹

Under 1960-talets början så hade antalet svenskar som engagerade sig i naturskyddsfrågor ökat, vilket medförde att även media börjat visa intresse för synpunkterna från naturvården. ⁴² Det var de uttorkade älvsträckorna och de nivåvaritaioner i sjömagasinen som orsakade den stora spänningen i debatten som ledde fram till den så kallade freden i Sarek 1961. Freden i ⁴³ Sarek innebar att en riksomfattande planering för den framtida energiutvinningen av Sveriges älvar samt att konkreta skyddsåtgärder skulle vidtas genom att delar av de norrländska

Energimyndigheten

37

38

Anshelm (1992) s.13-14

39

Bernström (2018) s.16

40

Forsgren (1993) s.119 Anshelm (1992) s.33

41

42

43

(13)

källflöden skulle bevaras outbyggda. Totalt delades 70 norrländska älvar in i tre grupper, ⁴⁴ varav Vattenfall tillläts exploatera 28. Lika många älvar räddades från framtida utbyggnad och de resterande 14 gavs uppskov ett antal år. ⁴⁵

Utbyggnadsintressenterna trodde att freden i Sarek innebar att en god grund lagts för att framtida utbyggnad skulle kunna äga rum störningsfritt om man förhöll sig till uppgörelsen. ⁴⁶ Bevarandesidans uppfattning var däremot en annan. Där var man nöjd med resultatet av freden i Sarek, men fortsatte sin kamp mot i stort sett all vidare utbyggnad av de stora norrländska huvudälvarna.

Ljusnan som den här studien handlar om har inte haft samma bevarandevärde för

naturskyddsrörelsen som de norrländska huvudälvarna och därav inte vållat samma debatt på landets ledarsidor. Den lokala opinionen har fått ta en egen strid mot

utbyggnadsintressenterna.  ⁴⁷

Anshelm (1992) s.34

44

45

Anshelm (1992) s.36

46

Anshelm (1992) s.55

47

(14)

3 Undersökningsdel

Jag har valt att utifrån mina frågeställningar angripa kommunernas handlingar och med de ögon som framförallt Anshelm och Bernström har påvisat i sina verk om de förändringar som skett inom den svenska vattenkraftsutbyggnaden från 50- till 70-talet. Handlingarna,

protokollen och korrespondensen som finns arkiverad har fått ligga till grund för min undersökning som avslutats genom att se hur dessa kan ha påverkat det som kom att bli ansökningshandlingarna för den andra etappen av utbyggnaden av övre delen av Ljusnan.

3.1 Vilka typer av ersättningar betalades ut till enskilda personer och hur förändrades dessa mellan byggprojekten.

Rörande ersättningar för mark och fastigheter som skulle komma att överdämmas vid Lossens reglering har det inte gått att lokalisera så många exempel i faktiska räkenskaper.

Däremot så framgår det i senare skrivna artiklar att missnöjet med ersättningarna ska ha varit stora. I en intervju från 1999 säger Hans Eskilsson som bodde i byn Valmåsen när den helt kom att offras i och med regleringen av Lossen 1962 att:

Pengarna räckte precis till att bygga nya hus på säkrare mark. men uthusen och den odlade jord de mist kunde de glömma om de ej hade egna pengar på kistbotten ⁴⁸

Enligt Samuelsson i boken om Valmåsen så fanns en överenskommelse i byn att ingen skulle sälja sin mark eller fastighet till regleringsföretagen, men när den första gården såldes så var motståndet slut:

Advokat Gösta Heilborn från Östersund hade fullmakt för många i Lossenmålet. När han sålde

Valmåsens torvströfabrik till regleringsföretaget till underpris, såsom ägarna såg det, utan att gå till sina uppdragsgivare och förankra det först. ⁴⁹

Gösta hade varit den advokat som förde bybornas talan i Lossenmålet och efter försäljningen av Valmåsens torvströfabrik så förlorade han dessa fullmakter och byborna förlorade sitt ombud och advokat och det var svårt att hitta lika bra och erfarna sådana som

regleringsföretagen hade. ⁵⁰

Korrespondens mellan Advokat Olof Behm som verkar ha skött kommunens talan i Lossenmmålet och den med överdämningen berörda kommunen Tännäs framgår att

markägaren till Funäsdalen 31:3 begär ersättning för det skadade fisket med 4000 kronor och en summa på 32015 kronor för de 54,6 hektaren mark som kommunen beslutat om

Hemmets Journal 1999 nr 44

48

49

50

(15)

totalinlösen för enligt nämndens förslag. Av utbetalningskvittot att döma så stämmer ⁵¹ summan på 32015 för marken. Men ersättningen för det skadade fisket ersattes bara med 2402 kr. Förslag att överklaga beslutet med inlösningssumma diskuterades men Karl Jonsson avslutar diskussionen i dessa termer i brev till advokaten den 23 Juli 1958:

Vi har kommit till den slutsatsen, att det ej är rådligt att föra talan mot domen, enär det är små utsikter att vinna något därmed. Vi kommer väl också då stå för alla kostnader i så fall vi förlorar målet. ⁵²

Vidare diskuterades att vad som kunde vara värt att överklaga var beslutet att de flesta skogsbilvägarna som regleringsföretagen erlagts att bygga i enlighet med vattendomen inte behövde hårdgöras eller grusas utan att det skulle komma att bli kommunens och

skogsägarnas sak. ⁵³

Gällande den vidare utbyggnaden av Grundsjöarnas årsreglering och kraftverket i Långå som färdigställdes 1972 och skulle omvandla vattenkraft ifrån Lossens regleringsmagasin via Långåfallets kraftverk och från Grundsjöarna via Mittåfallets kraftverk. I

ansökningshandlingarna från dessa finns det exakta räkenskaper för vilka ersättningar som betalas ut i kontanta medel till privatpersoner som direkt skulle drabbats likt Valmåsen av överdämning av fastigheter och mark. ⁵⁴

Vid anläggande av regleringsdammen Grundsjön så kom sex sportstugefastigheter och tolv byggnader på ofri grund att direkt drabbas av överdämning och var i behov av att lösas in. I ⁵⁵ ansökningshandlingarna till projekten Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk och Långåfallets kraftverk framförs kraftbolagens förslag på ersättning till de drabbade med specifikationer gällande kvadratmeterpris för överdämd mark. Stor vikt lades om fastigheten hade någon fiskerätt inom samfälligheten eller inte. En värdering för bebyggelse finns också med i uträkningen.

Markinlösningen för de sex sportstugefastigheterna (Karta Bilaga 2) som inlöstes varierar kraftigt från 5 kronor per kvadratmeter i det fall som värderats högst. Det var fastigheten Långå 6:15 då den innefattade en andel av 0,05688% av det samfällda fisket i Grundsjön.

Den av tomterna som värderades näst högst, fastigheten Långå 6:20, värderades till 2,5 kronor och de resterande fastighetsbeteckningar Långå 6:16; 6:21 samt Långå 19:6

Tännäs kommun Kommunalnämnden Handlingar 1957-1959; Tännäs kommun Kommunalnämnden

51

Handlingar 1959-1961

Tännäs kommun Kommunalnämnden Handlingar 1957-1959

52

Tännäs kommun Kommunalnämnden Handlingar 1957-1959

53

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E, Bilaga 4

54

55

(16)

värderades till 1,5 krona per kvadratmeter. En motivering till det låga värdet var exempelvis vid Långå 6:16 att:

Med hänsyn till belägenheten, avsaknaden av väg och höga transportkostnader för byggmaterial m.m.

och med betänkande av att fastighetsbildningen skett sättes markvärdet till 1,5 kr/m².⁵⁶

Den sista tomten med fastighetsbeteckningen Långå 6:19 var en obebyggd fritidstomt och den värderades inte då fastighetsägaren hade ingått ett muntligt avtal med Bergvik och Ala AB om ägarbyte mot av bolaget tillhörig mark som ej skulle beröras av följderna från Grundsjöns reglering.

Fisket och närheten till vatten tycks vara den avgörande faktorn i hur marken värderas. Den fastighet som värderats näst högst men ändå 66% högre än flertalet var belägen vid Anån och antogs kunde nås med båt vid högvatten. Vid eventuell inlösning av fastigheten så skulle ⁵⁷ enligt ansökningshandlingarna tillkomma 50% på markvärdet enligt förkortningen VL tolkat till vattenlagen då den förkortningen användes i andra sammanhang i materialet med

syftningen på just vattenlagen.

De hus och byggnader som stod på tomtmark som skulle hamna under dämningsgränsen och därav skulle inlösas värderades utifrån dess storlek och skick. Fastigheter som löstes in var Långå 6:15 bostadshus (yttermått 8,8 m x 5,7 m omräknat till kvadratmeter 50,16m²) som värderats till 11500 kronor och samma som med marklösningen så värderas Långå 6:15 högst, de tre uthusen på tomten värderas till 1200 kronor. Förslaget innefattar även en ersättning för flyttningskostnader på 2853 kronor. Denna fastighet var den som ersätts med ⁵⁸ de högsta summorna av de sex sportstugefastigheterna samt även de tolv byggnader på ofri grund som inlöstes i och med Grundsjöarnas reglering. Totalt så ersattes Långå 6:15 med en summa av 26000 kronor vilket motsvarar:

26000 SEK år 1968 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 230895 SEK år 2019 mätt med konsumentprisindex.⁵⁹

Om man jämför kronor per kvadratmeter i de båda fallen så ser vi att även de som värderats lägst av fastigheterna vid Grundsjön, som värderats till 1,5 kr/m², värderats betydligt högre än den vid Lossen inlösta marken för fastigheten Funäsdalen 31:3 som värderats till 0.0586 kr/

m². Med tanke på att den fastighet som värderats högst vid Grundsjön var den enda som hade fiskerätt likt Funäsdalen 31:2 så har värdeökningen varit ännu tydligare under perioden

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E s2

56

57

58

http://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm

59

(17)

mellan regleringarna. Vid uträkningen på markvärde från Lossens reglering tio år tidigare så är ersättningarna nu högre för mark samt att det tillkommer ett tillägg på 50% enligt VL i handlingarna kring Grundsjön som ej går att finna i handlingar kring Lossen.

I ersättningar som betalas ut för skadorna på fisket i samband med Grundsjöns fördämning och den påverkan av Mittån nedströms dammen, så har regleringsföretagen utgått från ersättningarna som beslutats med Lossendomen från 1958 och likställt Grundsjön med Lossen till att fisket är värt 33,2 kr/ha och i Mittån och Anån likställt med Tännån uppströms Lossen till 311 kr/ha. Vad som skiljer dessa två åt är att efter en dom i Lossenmålet den 11 januari 1966 så utdöms tilläggsersättningar för sportfiske på 30000kr för områden där

strömmande vatten påverkats av regleringen av Grundsjön och uppdämningen av Mittån eller som det benämns i skadeutredningen för ansökningshandlingarna:

Huvudsakligen strömmen mellan Övre och Nedre Grundsjön och i Mittåns nedersta del närmast Ljusnan. ⁶⁰

Ersättningen utbetalas då per procentandel av äganderätt till det berörda vattnet där regleringsföretagen med bolaget Bergvik och Ala AB redan var den största markägaren.

De ersättningar som kom att betalas ut till enskilda personer verkar i samtliga fall vara av engångskaraktär och det framgår ej ur materialet att det skulle vara en stor fråga som vållat en stor debatt vid tidpunkten för projekten.

I korrespondensen mellan Tännäs kommun och advokat Olof Behm så är man överens om att bestrida domen gällande ersättningar för markvärdet troligtvis inte skulle falla bra ut utan man valde istället att försöka bestrida i vilken mån regleringsföretagen skulle erläggas att åta sig gällande anläggandet av nya vägar och annat som skulle komma att gynna markägarna och befolkningen. Liknande slutsatser kan dras från materialet angående Grundsjön där regleringsföretagen åtog sig att på flertalet platser anlägga nya vägar, spegeldammar och långt nedströms genomföra skadeförebyggande åtgärder, vilket inte hade skett vid bygget av regleringsdammen Lossen. Den fastighetsägaren som hade oturen att beröras av dessa utbyggnader fick glatt maka på sig när Sverige behövde elektrisk kraft.

3.2 Hur går såväl boende och markägare som regleringsföretagen tillväga för att tillgodose sina intressen vid dämningen av de senare sjöarna.

I den här delen ska jag titta närmare på de olika sidorna, bevarandeförespråkare och

utbyggnadsintressenter för att använda samma begrepp som Jonas Anshelms använder sig av i sin forskning kring hur opinionen mot vattenkraftsutbyggnaden förändrades och tog fart

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E, Bilaga 4 s28

60

(18)

under 60 och 70-talet. Vad använder sig de båda sidorna av för argument för att tillgodose ⁶¹ sina intressen och på vilket sätt använder man erfarenheterna och konsekvenserna av regleringsdammen Lossen i sin argumentation för denna vidare utbyggnad?

I mitt exempel med regleringen av Grundsjön och byggandet av kraftverket i Långå där man återigen gör en förändring i Lossen. Man ändrar flödet ur dammen med korttidsreglering till Långå kraftverk mot den som den byggdes för årsreglering som skulle förse Ljusnan med ett jämt flöde med vatten under hela året. I ärendet skriver regleringsföretagen på

utbyggnadsintressenternas sida ett PM till Hede Kommun där man listar fördelarna med en vidare utbyggnad.

Regleringsdammen vid Grundsjön liksom kraftverket i Långå låg vid byggtiden i Hede kommun till skillnad mot Lossen som låg i Tännäs kommun innan dessa slogs samman till Härjedalens kommun vid kommunsammanslagningarna. De positiva följdverkningar som framställs är det jämna flödet i Ljusnan och att problemen med de återkommande

översvämningarna i samband med vårfloden har minskat med Lossendammen även fast de fortfarande kan vara besvärliga. Enligt dokumentet som utbyggnadsintressenterna lämnat till kommunen så ska SMHI ha spått att vattennivåerna vid 1966 års rekordvårflod skulle ha stigit med ytterligare 1,5 m i Hede, 0,6 m i Sveg och 0,5 m i Bollnäs drygt 25 mil nedströms om inte regleringsdammen Lossen hade dämpat denna vårflod. Man framhäver att

Grundsjöarnas årsreglering ytterligare kommer minska variationerna av vårflödet i Ljusnan. ⁶² Utbyggnadsintressenterna pekar även ut sysselsättningen som en positiv aspekt utifrån ett kommunperspektiv där de menar att de tre företagen Långå kraftvek, anslutningstunneln från Lossen samt Grundsjöns regleringsdamm:

Torde få mycket stor ekonomisk betydelse för bygden, särskilt för Hede kommun under byggnadstiden, som uppskattas till ungefär tre år, blir det gott om arbete i orten, vilket kan vara särskilt värdefullt under den övergångsperiod med minskade skogsarbeten som är att motse de närmaste åren. ⁶³

Ett sammanträde mellan de sökande i regleringsföreningen företrädda av G Sundin

kraftverksdirektör på Bergvik och från Ljusnan och Voxnans regleringsförening R Lundgren direktör, M Forsberg ingenjör och Å Bergström förman på Ljusnans och Voxnans

regleringsförening. För sakägare ombuden L Eberhard ingenjör, företrädda av advokatfirman Smith och Rödöö samt G Eriksson ingenjör för sakägare i Långåby. Övriga på sammanträdet var fiskerikonsulent H Breivik och fiskeriintendent, enligt förordnande av vattendomstolen, C Puke. Vid detta sammanträde i Hede Folkets hus den 29/8 1968 så fanns 38 fastighetsägare

Anshelm (1992)

61

Grundsjöarnas Reglering

62

Grundsjöarnas Reglering

63

(19)

närvarande för att få svar på sina frågor kring hur fisket skulle påverkas av de planerade anläggningarna. I mitt nästkommande avsnitt så kommer jag att vidare undersöka hur denna ⁶⁴ debatt fick mer utrymme i de tre senare projekten än vid den tidigare Lossendammen. Detta är en av två dokumenterade handlingar som på något sätt ställt sig negativa till en utbyggnad som jag funnit i de båda kommunernas arkiv under perioden 1967 till 1972 med tanke på ansökningen som lämnats in 1968 till att projektet är färdigt 1971.

Av motståndet mot den planerade utbyggnaden så visar Kristin Ljungberg, för föreningen Långådamernas vägnar, upp en enad motståndsfront mot planerna för vidare utbyggnad och lyfter i en skrivelse fram betydligt fler negativa aspekter kring regleringsföretagen än fiske skadan. Damerna i Långå by som till stor del kom att beröras av den planerade utbyggnaden av Grundsjöns regleringsdamm och Mittåfallets kraftverk då den skulle leda om vattnet från Mittån genom tunnlar till kraftverket och därmed torrlägga Mittån för att utnyttja fallhöjden från Mittåfallet till elproduktion. De lämnar en skrivelse till kommunalnämnden och

kommunfullmäktige i Hede kommun den 26 september 1968 med en begäran:

Att de, som utses föra kommunens talan i dessa frågor, tar hänsyn till de i skrivelsen framförda synpunkter och stöder Långå-bornas bestämda önskan att Ljusnans biflöden lämnas intakta. ⁶⁵

På ett sammanträde i Långå den 25 september så skrivs denna skrivelse under av vad som påstås vara samtliga kvinnor i byn. Räknat till 51 och vad som kan tydas till enbart

kvinnonamn har signerat denna skrivelse.

I skrivelsen hävdar man att på grund av att man känner ett stort ansvar för kommande generationer: “Ikke stillasittande åse att exploatörer skövlar vårt landskap” ⁶⁶

På grund av att Härjedalen som turistlandskap är i stark utveckling och att man i Långå besitter en ren oexploaterad vildmark, som med anknytning till ett levande jordbruk samt omvittnat ett av landets bästa fiskevatten. Tillsammans ger detta bra förutsättningar för turism och därför motsätter man sig en utbyggnad av vattenkraften i dessa ordalag:

Vill härmed med skärpa bestrida den av Bergvik och Ala AB m.fl. kraftverksintressenter inlagda ansökan om dämning av Grundsjöarna, torrläggning av Mittån, Rändån och Ulvån, övertunnling av vatten från Övre Särvsjön till Övre Grundsjön samt den planerade kortidsregleringen av nämnda vattenmagasin och Ljusnan nedströms Långåfallet. ⁶⁷

Grundsjöarnas Reglering; protokoll sammanträdesdatum 29.08.1968

64

Grundsjöarnas Reglering Skrivelse från Å Långå- damernas vägnar

65

66

67

(20)

Man påpekar i skrivelsen hur man upplever en klimatförsämring efter den tidigare regleringen av Lossen med nattfrost under sommarmånaderna och dimbildning under vinterhalvåret och man beskriver här sin oro av hur den planerade utbyggnaden skulle komma att ge: “Än kännbarare verkningar.” ⁶⁸

I skrivelsen pekar man även ut två vackra vattenfall, Mittåfallet och Rändåfallet, som skulle komma att tystna vid torrläggning av Mittån och Rändån. Dessa som så många människor både från orten och långväga ifrån funnit en djupgående rekreation vid. Att inte bara det är ⁶⁹ den yttre välfärden som är viktig i den mer mekaniserade tillvaron utan att det krävs

rekreation utifrån naturens urkrafter för den stressade nutidsmänniskan.

Men till skillnad från sammanträdet angående fiskefrågan så kom inte skrivelsen från Å Långådamerns vägnar att som jag ser det påverka utfallet av utbyggnadsprojektet. Men skrivelsen är den enda direkt kritiska handling mot anläggandet av Grundsjön som jag funnit som inte enbart har handlat om fisket.

Att markägarna inte till så stor utsträckning ser ut att ha motsatt sig en reglering av

Grundsjön kan eventuellt får ett svar i en utredning om marken som enligt ansökan behöver tas i anspråk för Grundsjöns reglering och byggandet av kraftverket i Långå. I ansökan framgår att markägaren aktiebolaget Bergvik och Ala ej tänker begära ersättning för sitt markägande då bolaget är huvudintressent i de tre utbyggnadsföretagen ⁷⁰

Grundsjöns regleringsmagasin skulle rymma 240 miljoner kubikmeter och ha en

regleringshöjd på 23,5 meter. Den överdämda marken samt den som behövdes tas i anspråk ⁷¹ för dammbyggnad och anslutningstunnel till Mittåfallets kraftverk ägde redan

regleringsföretangen till stor del genom företaget Bergvik och Ala AB, som i ansökan säger sig ej begära någon ersättning för av utbyggnaden drabbad mark. Utöver de sex ⁷²

sportstugefastigheter som skulle beröras av Grundsjöns reglering så fanns ytterligare tre fastigheter som alla tillhörde bolaget Bergvik och Ala AB. En av de berörda hade ett muntligt avtal med företaget om att byta sin fastighet mot mark som inte skulle komma att beröras av Grundsjöns reglering. Även den del av Grundsjön som tidigare i samband med sportfiskets ⁷³

68

69

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Ansökan med Bilaga A-D

70

71

72

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E

73

(21)

ersättningar benämnda strömmen mellan Grundsjöarna som behövde åtgärdas i samband med regleringen var i Bergvik och Alas ägo:

För årsregleringen erforderliga rensningar i vattendraget mellan Övre och Nedre Grundsjön utföres inom för Långå by samfällt vattenområde invid Långå 7:9 (Bergvik) på vänstra sidan och Långå 7:9 och 12:4 på högra sidan. Rensningsmassorna uppläggs inom vattenområdet eller på mark inom nämnda fastigheter som överdämmes genom regleringen och för vilken särskild ersättning ej bör utgå. ⁷⁴

Den gemensamma platsen för kraftverken Mittåfallets och Långåfallets kraftstation avstyckas till Strömfallsfastighet utifrån den av Bergviks och Ala ägda fastigheten Långå 18:8 där man har för avsikt att lägga servitutsrätt för att utnyttja mark ägd av företaget till vägförbindelser med kraftstationen och massupplag från de anslutnings och avloppstunnlarna som skulle anläggas både vid stationen och vid dess utloppskanal inom fastigheten Långå 17:4. ⁷⁵ Om vi tittar på markförhållanden kring de fastigheter inom Lossens dämningsområde listas 220 fastigheter, 198 med andelar i samfälligheter och 22 utan andelar i samfälligheter.

Av dessa så är regleringsföretagen ägare till 26, motsvarande ungefär 11% av dessa men då innefattar dessa även fastigheterna i den överdämda byn Valmåsen. Gör vi samma ⁷⁶

undersökning av fastigheterna inom Långå skifteslag som innefattar bland annat Grundsjön, Mittån och området kring kraftstationens avloppskanal och samhället Långå by. Här äger regleringsföretagen med Bergvik och Ala AB som största enskilda ägare 30 av 80 fastigheter motsvarande 37,5%. ⁷⁷

Att döma av denna kvantitativa undersökning utifrån Sakägarförteckningen i

ansökningshandlingarna, så har regleringsföretagen sett till att öka sitt ägande av mark kring de redan 1946 påtänkta utbyggnaden av kraftverket och regleringen av Grundsjön. ⁷⁸

Man hade från utbyggnadsintressenterna nu presenterat positiva aspekter kring vidare reglering av Ljusnan med bättre kontroll på älvens vårflöden samt påpekat att projekten skulle innebära arbetstillfällen i en tid där det annars så viktiga skogsarbetet var på nedgång.

Exempel på det är att timmerflottningen i Ljusnan avlystes den 17 maj 1968. Att ⁷⁹

avlysningen av flottning och ansökan till vidare utbyggnad båda kommer i maj 1968 är ingen

74

75

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E; Sakägarförteckning

76

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E; Sakägarförteckning

77

78

79

(22)

slump då man nu anser att vattnets energi bäst utnyttjas till elkraft istället för till timmertransport som nu kunde ersättas med vägtransport. ⁸⁰

3.3 Vad kan man se för skillnad i synen på miljöpåverkan och vad har regleringsföretagen tvingats till för åtgärder vid de senare

utbyggnaderna?

När Österbygdens vattendomstol gav tillstånd till reglering av Lossen 1958 var

vattenkraftutbyggnaden i slutfasen av vad som kom att kallas rekordåren. Utbyggnadstakten forcerades i den expansiva efterkrigsindustrin. Exporten och det svenska välfärdsbygget ökande behovet av elkraft. Ett överhängande hot om elransonering medförde till att det ⁸¹ under perioden anlades både större och kraftigare kraftverk. Det ledde till allt större ingrepp på naturen som medförde att en opinion mot utbyggnaden började gry. ⁸²

I ett gemensamt sammanträde i juni 1953 mellan representanter från kommunerna Sveg, Rätan, Hede, Hogdal, Tännäs och Övre Ljungdalen, som samtliga vid tiden var intressanta för kraftbolagens utbyggnadsplaner av vattenkraften i Härjedalen. På sammanträdet diskuterar man redan utförda och förestående sjöregleringar i landskapet Härjedalen. Frågorna som var i fokus gällde klimatförsämringar, skogsbruket, fisket, ortens försörjning med elkraft,

atomenergin och turistväsendet. ⁸³

Ur protokollet från detta sammanträde får vi en ganska tydlig bild över hur synen på miljöpåverkan var i de berörda kommunerna. Gällande miljöpåverkan så är det framförallt den förfulning och förändring av landskapets karaktär som benämns. Det man syftar på med klimatförsämringsbegreppet är hur vattenmassan som samlas i magasinen påverkar klimatet i närområdet. För att styrka detta påstående hänvisar man till den så kallade Sylsjön en

nybyggd regleringsdamm i Övre Ljungdalens kommun där ortens befolkning tydligen ska ha uppmärksammat en avsevärd ändring av klimatet. Som kuriosa så tillfaller dess vatten den ⁸⁴ norska vattenkraften. Med hänvisning till Härjedalens största sjö Rogen så höjer man detta varningens finger för eventuella regleringsplaner:

80

81

Anshelm (1992) s.13

82

Hede Kommun 1952-1973, kommunfullmäktige protokollsbilagor, 1957-1958 protokoll sammanträde på

83

kommunkontoret i sveg den 26 april 1953

84

(23)

Denna har kanske inte f.n. den betydelser för klimatet som övriga större vattendrag i Härjedalen, men om man tänker sig att Rogen varje år uppdämmes, dvs i sig uppsamlar en betydligt större vattenmängd än den, som eljest under början av sommaren skulle finnas, så förefaller det egendomligt att en sådan uppdämning med en betydligt större mängd iskallt vatten i bassängen icke skulle få någon inverkan på temperaturen i trakten närmast omkring. ⁸⁵

Det som uppfattades som det största miljöproblemet med en regleringsdamm var alltså hur den mängd sparat vatten skulle påverka temperaturen i närområdet. Miljöaspekter var inte så högt upp på prioriteringslistan, vilket är helt i enlighet med vad Anshelm påpekar i sin analys av opinionen vid samma tidpunkt. Inom andra delar är man mer kreativ i sitt bemötande av ⁸⁶ kraftbolagen. Man uppmärksammar att sjöregleringar skulle skapa problem med

infrastrukturen så sjöarnas isar skulle bli sämre att använda som färdvägar och att landskapet har för få broar över vattendrag och sjöar. ⁸⁷

1956 inkom till konungen och regeringen från den vid Lossen belägna Tännäs Kommun, ett utlåtande angående en skrivelse från vattendomstolen rörande regleringsplanerna för Lossen.

I den skrivelsen kan vi utläsa en förhållandevis hård kritik mot vattenlagstiftningen från kommunfullmäktige i Tännäs:

Endast långsamt och tveksamt har den allmänna meningen inför de jätteföretag som under de senaste tiotalet år förberetts, igångsatts och helt eller delvis fullbordats, börjat vakna till insikt om att stor fara hotar det svenska landskapet och därigenom alla dem som bygga och bo i vårt land, om dessa byggnadsföretag i våra vattendrag lika ohejdat får fortsätta. Men ganska snart efter sitt uppvaknande har allmänheten också upptäckt nyss berörda förhållanden, nämligen att det skydd, som den ännu gällande vattenlagen borde giva även åt den i andra lagstiftningssammanhang värmande allemansrätten i verkligheten saknas i vattenlagen. ⁸⁸

I denna skrivelse så lägger kommunfullmäktige även fram bland annat dessa argument

rörande miljöaspekterna. Det går ej att förutspå att de av naturen själv balanserade pulserande variationer i vattenflöde efter årstiderna i Ljusnan skulle ha en “menlig inverkan” ⁸⁹

eller rent av en inverkan på “det allmänna hälsotillståndet” som i enlighet med regeln 2:11 i ⁹⁰ vattenlagen kan motsätta sig exploatering även om den är ekonomiskt gynnsam. Man ⁹¹ ifrågasätter också sänkningen av dämningsgränsen som föreslås då en sänkning av Lossens

85

kommunkontoret i sveg den 26 april 1953 Anshelm (1992) s.13

86

87

Hede Kommun 1952-1973, kommunfullmäktige protokollsbilagor, 1957-1958

88

89

90

91

(24)

normala nivå vid tomt magasin skulle medföra en stor förändring av landskapets karaktär.

Man är inte alls enig med vattendomens utsaga att skadorna som den lägre dämningsgränsen skulle medföra kan klassas som ringa. Att regleringen kan komma att innebära en minskad ⁹² trevnad för närboende då vattendomstolen själv anmärker att “Förfulningen inte kan

undvikas” ⁹³

Så åberopar man att genom en sänkning av den högst tillåtna dämningsgränsen skulle rädda skönhetsvärden och därmed ekonomiska värden som med regleringen var hotade. Inte minst kring byn Valmåsen där den sedan länge odlade marken trängt undan barrskogen som i övrigt omger sjön Lossen. ⁹⁴

Som ett avslutande argument och förhållandevis tidigt i vattenkraftsdebatten, så kommer argumentet om att Sveriges elförsörjning inom en snar framtid kommer vara säkrad i och med atomkraften. Slutligen slår man fast att regleringsdammen skulle medföra stora ⁹⁵

konsekvenser för fisket samt för turismen. Trots det lokala motståndet så genomfördes ⁹⁶ bygget av Lossens regleringsdamm i enlighet med huvuddomen i Österbygdens

vattendomstol från 1958 med vissa eftergifter från kraftbolagen.

Kan man i efterhand säga om motståndet gav någon effekt utifrån de medgivanden och de domar som har större betydelse för Lossens reglering och det område som kom att drabbas av förändringen? Kanske på några punkter vid anläggandet av Lossens regleringsdamm som färdigställdes 1962. För att motverka förfulningen så gick regleringsföretagen med på att bygga en spegeldamm vid Borrströmmen i Lill-Ljusnans, en av Lossens inflöden, så det skulle bildas en sjö i Ljusnedal. För det så viktiga skogsarbetet så beslöts att en minsta ⁹⁷ vattenmängd av minst 2 kubikmeter per sekund alltid ska släppas fram genom

regleringsdammen till flottningsdammen Rörhån och vidare till Kolbenshån för att

möjliggöra den fortfarande vid tidpunkten för Lossendomen aktuella timmerflottningen på Ljusnan. ⁹⁸

92

93

94

95

96

97

Grundsjöarnas årsreglering, mittåfallets kraftverk, Långåsfallets kraftverk, ansökan med bil A-D; Samuelsson

98

(2014) s.122

(25)

Vidare ålades regleringsföretagen att inom två månader efter att tillståndet för Lossens reglering tagits i bruk skulle kraftverksägarna ha erlagt en summa av 25000 kr för att främja fisket i området. Till en allmän botanisk rekognosering av det överdämda området skulle man bidra med 2500 kronor. Regleringsföretagen ålades även att bekosta en framtida

undersökning av det naturvetenskapliga värdet inom det berörda området med högst 15000 kr. Inom samma tidsram på två månader så skulle de även skriftligt förbinda sig att anlägga och underhålla ett par mindre vägsträckor kring Tännäs samt den allmänna vägsträckan som skulle ersätta den överdämda delen av vägen mellan Tjärnbräcka och Funäsdalen. ⁹⁹

Bortsett från fisket så är spegeldammen i Ljusnedal det enda tecknet på eftergifter som

regleringsföretagen blev ålagda att genomföra i samband med regleringen av Lossen som inte var av infrastrukturell karaktär.

När det så tio år senare var dags för den vidare utbyggnaden av vattenkraften i övre Ljusnan så hade bevarandeopinionen för Sveriges älvar vunnit mark och även om vattenkraftprojekten i övre Ljusnan inte hamnat i den nationella debatten om vattenkraftens utbyggnad. Man kan se en väsentlig skillnad i den typ av kompensationer och åtgärder som regleringsföretagen ålades att vidta i samband med anläggandet av kraftstationen i Långå och Grundsjöns regleringsmagasin. ¹⁰⁰

I ansökan till Österbygdens vattendomstol gällande Grundsjöarnas årsreglering, Långåfallets och Mittåfallet kraftverk som är daterad maj 1968 kan vi se att de skadeförebyggande

åtgärder har fått en annan karaktär än vid regleringen av Lossen. Då vattnet från Lossens regleringsmagasin nu skulle gå genom underjordiska tunnlar till Långåfallets kraftverk och att den minsta vattenmängd som släpps fram genom Kolbenshån kunde minskas från 2m³ till 0,4m³ per sekund då flottningen i Ljusnan avlysts. I den sträcka av älven som nu borde i ¹⁰¹ princip ha torrlagts, med det minskade flödet, skulle det nu anläggas tre trösklar. Vid en ¹⁰² tröskel bildas en tröskeldamm som gör så att fallsträckan inte uppfattas som en torrfåra utan att nivån i dammen är stabil oavsett vattenflöde.

Nedströms kraftstationen blev de skadeförebyggande åtgärderna mer omfattande och var inte som tröskeldammarna enbart kosmetiska. För att förebygga skador i samband med det ökade flödet från de två regleringsmagasinens vatten, som nu kommer förbi Mittåns tidigare

mynning, så behövde man genomföra rensningar på 3400m³ för att undvika framtida

99

Anshelm (1992) s.55

100

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, ansökan med bil A-D

101

102

(26)

erosion. För att det inte skulle bli för låg vattennivå i Ljusnan efter att även Mittåns vatten ¹⁰³ blivit reglerat så skulle det anläggas grunddammar både i Långå och i Hede. ¹⁰⁴

Regleringsföretagen blev också ålagda att säkerställa att de badanordningar som fanns i Stortjärnen i Långå och vid Vågan i Hedeviken inte kom att drabbas av nivåförändringar i samband med den ytterligare regleringen av älven. I förslaget för Vågan ingick även en pumpstation för att vid badsäsong säkerställa vattennivån vid badplatsen. Via ett protokoll ¹⁰⁵ från ett sammanträde på kommunkontoret i Hede den 19 maj 1969 angående

Grundsjöregleringen så var skillnaden i debatten påtaglig i de krav som man ställde på regleringsföretagen. Utöver de som regleringsföretagen redan medgivit i sin skadeutredning så ställdes även krav på att Put and Take dammar för fiske ska anläggas och bekostas av ¹⁰⁶ regleringsföretagen i byarna Långå, Hede och Hedeviken samt att en summa på 1,5 miljoner kronor skulle betalas till Härjedalens Turistanläggningar AB för turistnäringen och fisket.

Erforderlig mark skulle ställas i ordning till en campingplats i Hede. Slutligen så föreslås ¹⁰⁷ att alla befintliga och blivande vägar ställs till förfogande och att mark upplåts till raststugor och rastplatser.  ¹⁰⁸

103

104

Grundsjöarnas årsreglering, Mittåfallets kraftverk, Långåfallets kraftverk, Bilaga E till ansökan

105

Ett artificiellt damm där fullvuxna ädelfiskar placeras avsedda för fiskare

106

Grundsjöarnas årsreglering, sammanträdesprotokoll kommunkontoret Hede maj 1969

107

Grundsjöarnas årsreglering, sammanträdesprotokoll kommunkontoret Hede maj 1969

108