• No results found

KOLONNER ELLER LEJON?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "KOLONNER ELLER LEJON?"

Copied!
25
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

(2)

i <

jtmitiluèimm

UPPLAGA A

ILLCJSTREPAD TIDNING

N:o 3 DEN 20 JAN. 1924

.:S:5i$:5xvi-

FOR • KVINNAN CH • HEnMET PRIS 35 ORE

REDAKTÖR

EBBA THEOR1N

■p lüllilili

: j V* V>

.vX->Xv

'x-x-xv.. .vvx

- . :

SS:*:#:*:*

ijxvxlxlxj:;-

’S®

\;.';X;X;X\;X;X

;X<.:x:

...

■vX;X\

.y.v.v/A^»!'

Drottning Victoria.

Nytagen fotografi exponerad å den stora fotografiulställningen

i Liljevalchs konsthall.

Foto fœger.

I&sxïxïX,

(3)

msmszsft

SVERIGES HISTORIA ÄR DESS KO- nungars sade en gång en stor man. Ingen ting kan emellertid numera vara mer vilsele­

dande. Sveriges historia är dess redaktions­

sekreterares. Sedan vi upphört att storma polska slott och inte fika varken efter Vor- eller Hinterpommern är det mellan pappers­

korgar och klisterburkai” som vår utveckling sker. Nyss har en Skånetidning tilldelat Nobelpriset åt prins Carl som förmodligen går och ser på ny matsalsmöbel hos David Blomberg just nu. Så har Aftonbladet satt dit kronprinsessans pelare på Norrbro och de skulle stått där än till glädje för alla isynnerhet för chaufförerna ty det kan ju vara litet omväxlande att inte bara köra på lyktstolpar. Allt var således frid och gamman och redaktör Telander i AB. såg redan den välförtjänta Vasen hägra. Då natten till söndagen smyger sig Dagens Nyheters redaktionssekreterare dold av mörkret och det allmänna trettondagsfiran- det till Norrbro, flyttar bort de granna pelarna och lyfter i stället dit ett par vov­

var som av storleken att döma haft till vällovlig uppgift att bevaka slakteriet vid Enskede, innan de fått denna oväntade upphöjelse.

Man kan tänka sig vilken uppståndelse det blev när Stockholm vaknade och fann vovvarna ligga där och vifta på svansen.

Behovet av luktsalt och hjärtstyrkande me­

del lär varit synnerligen stort den dagen i tidningskvarteret. Stort bättre var det inte vid Gustaf Adolfs torg. Axel Oxenstierna frågade Historien om det var meningen att det skulle bli någon hundfröjd där och John Forsell misstänkte att hundarna bara kommit dit för att skälla på Operan. Den enda riktigt belåtna är Ragnar Östberg som välvilligt åtagit sig att konstnärligt arran­

gera vovvarna och göra det med sådan fart att arbetet står så gott som färdigt efter 35 år dock med förbehåll att hundarna even­

tuellt få utbytas mot fontäner eller små kungagravar, och om så skulle finnas lämp­

ligt placeras på Ladugårdsgärdet, framför Patentverket.

Så står saken för närvarande. Hur den skall utveckla sig överlämnas åt framtidens konsthistoria att skildra. Görs det lika spi­

rituellt och kunnigt som av Carl Laurin i hans nya volym Nordisk konst kan man vara belåten. Läs den boken, ha den nära er så ni kan ta till den då och då, den ger mer uppbyggelse än dussintals roma­

ner. Det är kultur- och konsthistoria på sam­

ma gång, såsom i beskrivningen av hur konstnären F. W. Scholander om somrarna deltog som vanlig murare i byggnadsarbetena.

Scholander fick alltså ■ tillfälle att på nära håll se den tidens arbetare som han skil­

drar med en ibland rätt besk humor. Och Scholander beskriver hur de utom sina mer eller miindre mustiga visor, stundom kvicka, alltid lustiga i sin råhet, vilka överallt ljödo från morgon till kväll, också sjöngos sånger ur Fritjofs saga, vanligen Schackspelet, Isfar­

ten och Vikingabalken med Crusells tonsätt­

ning.

Det skulle vara roligt att möta den ar betare som i våra dagar stämmer upp Frit­

jofs saga. Sjunger svensken förresten lika mycket nu som förr, eller är det tidens allvar som täppt till munnen på honom ?

Boken är späckad med ypperliga små karaktäristiker av dessa tiders konstnärer

som vi nu högtidligt bekika på Nationalmu­

seum. De flesta voro oroliga andar dem världen därute gärna lockade. Det fanns dock ett undantag : den nämnda Westin som aldrig kunde förmås att göra en ut- länsk resa trots att det skulle bekommit hans konstnärsskap mycket väl. Men skulp­

tören professor Byström sa’ spydigt om sin konstnärskamrat att Westin kunde inte leva om han inte varje kväll fick pannkakor och ölost hos sin mamma.

Skalden Nicander var däremot inte fullt lika begiven på sagda oskyldiga supan- mat vilket framgår av Tegnérs ord till Svenska Akademiens sekreterare Bernhard v. Beskow då han bad denne »sätta brännvinsprovaren på honom för att se om Nicander innehöll mera sprit än som vore anständigt för Akademien».

Så där berättar Laurin om gamla tider och fäller omdömet att »något oäkta lig­

ger över mångt och mycket i svenskt liv under i860- och 70-talet». Gud tröste oss ifall Carl Laurins son engång sätter sig till doms över 1920-talet, hans omdöme blir kanske inte mildare.

Apropå de gamla :

Drottninghusets ålderdomshem skall ri­

vas meddelas det nu i tidningarna. Hoppet att den gamla byggnaden, en av Stock­

holms kvarlevor från äldre tider skulle kun­

na bevaras kom alltså på skam. Man stre­

tade nog emot i det längsta men tomtspe­

kulanternas siffror blevo till slut för fre­

stande och nu få gummorna maka åt sig någonstans utom stan där det nog är skönt och friskt för all del men dit de gamla benen inte ha så lätt att Hitta och ej göra

Svensk historia uppåt väggarna.

Karin Månsdotter presenterad av hr. Forscth.

Stadshusets i Stockholm Gyllene sal är ett rum som ej saknar sitt intresse att syna något på när­

mare håll. Speciellt erbjuda väggarna synnerligen givande studier i hur svensk historia ter sig ur en ung konstnärs synvinkel. Denna kvinnogestalt skall föreställa Karin Månsdotter. Figuren avslöjar det av historiska forskare okända faktum, att även Karin Månsdotter tycks haft sin tankeapparat något oredig.

det så gärna heller. Om bara den usla pen­

ningen tillåtit skulle man naturligtvis velat ha kvar det gamla huset och dess frid­

samma trädgård med doftande blommor och fruktträden som på hösten voro alla plankklättrande pojkars åtrå. Men det är nu ingenting att göra åt den saken, ut­

vecklingen kräver utrymme och utveckling­

en är en sträng herre. När han höjer sin myndiga stämma spritta gamla gummor till där de setat i sin kvällsskymnings stilla vrå med tankarna bort i fjärran tider. Vem vet hur funderingarna gå under en snövit hjässa, kanske vandra de borta i år då krafterna än voro ungdomsfriska och man styrde och ställde som man själv bestäm­

de utan att någon djärvdes skriva en på näsan var man skulle bo. Ja den tiden!

Nu är man bara en orkeslös och betydelse­

lös gamling som rycks upp med rötterna och flyttas undan utan att frågas om lov därför att det finns folk som hittat på att just där blir en alldeles bedåran­

de våning med varmvatten och parkettgolv och en charmant matsal där man vid fest­

middagsbordet kan höja sitt glas och ut­

bringa en skål för värdinnan, kvinnan, mina damer och herrar, som vi ägna vår finaste dyrkan och omvårdnad, kvinnan som styr och behärskar oss alla, evad hon är ung eller gammal, leve kvinnan, leve hon !

Må de gamla pensionärerna få det gott och bra även i sin nya bostad. De komma ändå att bakom sina pelargoner förundrade titta fram på denna tid, häpnadsväckande som en trolleriseans. Nutidsmänniskan van­

drar ju varje dag i undrens värld. Han tryc­

ker på en upphöjning i väggen och lampans ande tar den nya Aladdin på sin starka axel och bär honom upp fem, sex våningar eller mer. Han lyfter på en mikrofontratt och Münchhausens medhjälpare med den starka hörseln blir en dövnicke i jämförelse med vad som här uppfattas av fjärrljud.

Det är sådant man framför allt vill ha nu för tiden. Det finns i fysiken något som heter horror vacui motvilja mot tom­

rum. Dess moderna motsvarighet är hor­

ror silen t i i, fasa för allt som är tyst­

nad. Mycket pengar ligger och väntar på den som förstår att rätt utnyttja detta. På en Stockholmsrestaurang uppträder kvälls- dags en s. k. zigenarorkester vilken torde representera det mest fasaväckande en per­

son med föråldrade levnadsvanor egentli­

gen kan föreställa sig ifråga om själslig tortyr ty den filar på sina instrument i ett, i ett, halvtimme efter halvtimme, man får inte ett ögonblicks lugn, inte andrum att säga ett ord till sitt bordssällskap, ingen möjlighet att göra sig hörd för detta in­

fernaliska oväsen. Flyr publiken med hän­

derna för öronen från det musikaliska infer­

not? Visst inte. Lokalen är överfylld av ifolk, damernas ögon glänsa, herrarna hyck- jla åtminstone intresse om de också inte ha det, man trivs utmärkt bra: stället repre­

senterar ju nutidsmänniskans ideal i fråga om förströelse: mesta möjliga larm med minsta möjliga tankeförbrukning.

50

(4)

KOLONNER ELLER LEJON?

*55»»

ID UN VILL VETA VAD dess teaterkritiker tycker om Norrbroförslagen? Är det för att lejon och kolonner skola vara liksom proscenium till den mäk­

tiga fond, som heter Tessins slott? Eller är det därför att han i Afrika råkat komma i mer än vanligt intim beröring med djuren själva så som de ströva genom sina tysta, vid­

sträckta kungariken? I så fall vill jag säga att man betänker sig två gånger innan man går fram och klappar någon av de stora kattorna på huvudet. Och man gör oklokt i att släppa loss dem i en storstad, den må vara hur kringgärdad av förordningar som helst. Ty de bitas ändå om de vilja. Och morra.

Nej. Norrbroförslagen böra än­

nu så länge diskuteras av konstdoktorer och skönhetsråd. Gärna i samförstånd med ar­

kitekter. Det är ju ”gefundenes fressen” för dem. När sakkunskapen sedan sagt sin he­

liga mening och gett oss ett definitivt för­

slag, tillkommer det alla andra att kritisera.

Ty det tror var och en att han kan. Både kontorsfröknar och direktörer och jazzgos-

Helgeandsholmen i Strömparterrens nivå. En framtidsbild av Rag­

nar Östberg. Hj. Molin har utfört etsningen och tillägnat den åt Sve­

riges riksdag.

sar och hembiträden. Naturligtvis. Så dum är väl ingen att han inte kan säga tuli- panaros. Men vem gör en?

Det är således väl tidigt för en lekman att yttra sig. Men skulle han ändå säga något, bleve det ungefär som följer:

Låt oss ännu en tid titta på kolonnerna innan vi efter känt föredöme utropa: kolon­

ner, vad gören I här? Låt oss sedan vara tacksamma att Da­

gens Nyheter byter ut dem mot två gipskatter, c :a 2,300 år gamla. När vi sett på dem till­

räckligt länge, är tiden mogen för Ragnar Östberg att oförtö- vat ordna Gustaf Adolfs torg, Norrbro och hela Helgeandshol­

men i enlighet med sin storsti­

lade plan. Ty detta är hu­

vudsaken. Ha vi sedan råd med ett par lejon, så sätt för all del dit dem. Men varför gräva i egyptologien? Det finns ju re­

dan två pampiga exemplar på J-ejonbacken. De nya böra vara nära släkt till dem. Inte nödvän­

digtvis ur samma kull, men låt oss säga kusiner. Och vi ha duktiga konstnärer, som säkert intet högre önska än att pröva krafterna på en dylik uppgift. Må de i ti­

dens fullbordan träda fram !

FRILUFTSLIV FÖR FABRIKSARBETERSKOR

DET FÖRSTA RESULTATET AV KVINNORNAS IDROTT RR1KSDAG, I SAMARBETE MED IDUN.

JAG SKALL ALDRIG GLÖMMA, sade rektor Maria Aspman i en dis­

kussion under Kvinnornas Idrottsriksdag, en syn från den fabrik jag besökte: där stod rad vid rad unga flickor, och var­

enda en arbetade för brinnande livet med att stoppa tändstickor i askar — ingen­

ting annat. — Ja, tilläde en stund senare en annan talarinna, fru Facht från Separa­

tors intressekontor, det kanske värsta är i alla fall, att dessa unga kvinnor, som efter sitt enformiga arbete trängta till frisk för­

ströelse, levnadsglädje, de ha i de flesta fall inga verkligt hem, inga tillfällen att få den förströelse, som skulle bilda den sunda jämvikten mot det enformiga arbetet — de äro

många fall hänvisade helt enkelt till gatan.

Vad som föranledde denna diskussion var ett föredrag vid Kvinnornas Idrottsiiksiag av assistenten vid Statens yrkesinspektion fröken Ida Fischer om »Fabriksarbete och friluftsliv» — ett föredrag som inom parentes sagt hör­

de till de mest uppmärksam­

made vid mötet. Hon läm­

nade därvid även en del prak­

tiska uppslag, och det är till dessa uppslags förverkligan­

de, som Idun nu inbjuder.

Först några ord om hur fa- briksarbeterskorna ha det i sitt arbete — bara ett par belysande bilder, som fröken Fischer drar fram ur sin rika erfarenhet :

Allt ackordsarbete medför en viss spän­

ning. Man vill förtjäna så mycket som möjligt. Den nervslitning detta medför kan hos mycket unga arbeterskor framkalla ryc­

kiga nästan spasmodiska kroppsrörelser. Så gick det nyligen en ung flicka på en kara­

mellfabrik. Hon rullade in karameller i papper och ville gärna hinna med vissa 1000-tal om dagen. Hela hennes överkropp följde med vid var och en av de annars ganska obetydliga handrörelserna.

Vid stillasittande arbete har man en an­

nan sak ätt räkna med och det är ar- beterskornas stora känslighet för kyla och drag. Kroppen intar vid t. ex. sömnads­

arbete en nästan orörlig ställning. Blodet kommer ej i omlopp. Man känner sig fru­

sen och ruskig. 4—41/2 tim. i sträck kan man sitta i samma ställning utan att röra på sig. Sömmerskor vilja också i regel ha minst 220—230 varmt i arbetslokalen och äro ytterst känsliga för den minsta fläkt.

Den faktor i det industriella arbetet, som det är svårast att finna bot för, är enfor­

migheten. Maskinarbete i all­

mänhet måste sägas vara yt­

terst enformigt. Att mata en maskin, att t. ex. oupphör­

ligt, oupphörligt passa på att föra materialet in i den, att på ett boktryckeri skjuta in blad i en häftmaskin el. dyl.

är enformigt. Eller ett annat exempel. Den skickligaste vä­

verskan är den som sitter stilla vid sin vävstolslänga och följer med ögonen väv efter väv. Hon gör ingen annan rörelse än denna ögonrörelse, att med blickarna i ett, i ett följa vävarna, tills en tråd brister och en vävstol stan­

nar, då hon går fram och knyter vid tråden.

Övergåendet från det gamla hantverket, där man arbetade en sak från början till slut, och till det moderna till ytter­

lighet gående detaljarbetet in­

om fabrikerna, har mest bort- (Forts. sid. 65.)

mm

•mm

• .TL

F abriksarbeterskor i friluftsgymnastik i Varala, Finland. I Varala utanför Tammerfors hålles varje sommar en 4 veckors gymnastik­

kurs för omkr. 60 fabriksarbeterskor, som så utbildas till lärarinnor i gymnastik och lek för sina kamrater. Ett föredöme för oss!

. EKSTRÖMS JÄSTMJÖL

5'

(5)

IDUNS KVINNOKLUBBAR STARTA

MEDLEMM ARN AS BETYG: »DE T ÄR DETTA VI LÄNGTAT EFTER».

»NÄR JAG LÄSTE I IDUN OM ATT Iduns Kvinnoklubb skulle stiftas», yttrade till en bredvidsittande en fru, som hade kommit upp — ensam som så många an­

dra — vid första klubbsammankomsten den 9 jan., »då kände jag strax, att här var något som liksom kallade på mig person­

ligen. Jag har min man och mina barn, det är sant, men eljes är jag mycket en­

sam, och det är väl därför som denna klubb

— det känner jag medsamma — ger mig så mycket !» Samma tanke och känsla kom i andra ord fram samtalsvis hos den ene efter den andre bland de hundratals del­

tagarna i kvällens möte. »Jag har eljes al­

drig tillfälle bli bekant med några jämn­

åriga», sade den unga flickan. »Det är så roligt få träffa andra än sina arbetskam­

rater», sade hennes litet äldre medsyster.

»Det är detta vi längtat efter.» Kort och gott: det låg i luften en sådan där tack­

samhet och en sådan där känsla av att ett behov fyllts, vilken skapar god, naturlig stämning. Damer, vilka icke hunnit mer än nämna sitt namn för varandra, blevo strax goda vänner, hade trevligt samman vid te­

koppen och bytte adresser. Och alla fråga­

de mycket ivrigt, när nästa sammankomst blir. Låt oss tala om det medsamma : Iduns kvinnoklubbs möten bli varannan onsdag, och nästa sammankomst äger alltså rum onsdagen den 23 jan. kl. 7,30 e. m. iFenix’

festvåning. Men därom mer här nedan.

Nu har ju också Iduns Kvinnoklubb i fru Marika Stjernstedt fått en ide­

alisk ordförande. Hon var en medryckande talarinna och en förtjusande värdinna. Un­

der hennes ordförandeskap antogs stadgar­

na för den nya klubben. De komma att tryck­

ta utdelas till samtliga klubbmedlemmar.

Här strax den kanske viktigaste underrättel­

sen : årsavgiften blir fem kronor. Överskju­

tande kostnader bestrider tidningen Idun.

Till styrelse valdes: ordförande fru Marika Stjernstedt, sekreterare fru Ebba Theorin, skattmästare fru Svea Segerblom och klubbmästare fröken Tyra Hagstrand.

Vilka voro för resten med? frågar ni.

Ack — alla, eller som ni själv brukar säga i vardagsspråk: »alla möjliga». Den unga kvinnliga doktorn och den unga författarin­

nan sutto sida vid sida med den unga bilda­

de flicka, som nyss tagit plats som hembi­

träde, eller med den gråliåriga, världskloka frun. För resten skall medlemsförteckning så småningom återges i Idun. Hittills ha omkr. 150 personer anmält sig.

Nu var också fru Stjernstedts föredrag vad man verkligen kan kalla tändande : spirituellt och samtidigt enkelt och med en hel del praktisk livsfilosofi, som vädjade till vars och ens eget hjärta och erfarenhet.

Vid tesupén efter föredraget fick man fram några talanger bland klubbmedlem­

marna: fru Ebba Sjögren sjöng och reci- terade, och en annan dam spelade.

Nästa sammankomst: sy afton, där man får lära sig mattknytning.

Onsdagen den 23 jan. kl. 1/2 8 samlas vi alltså igen, då till en syafton. Lokal blir Fenix’ festvåning, Adolf Fredriks kyrkog.

10. Te serveras som förut till kr. 1,50. Te­

biljett löses vid ingången. Det blir musik och uppläsning, såsom meningen är att det skall bli vid varje syafton. Endast klubb­

medlemmar ha tillträde. Anmäl er alltså snarast på Iduns redaktion, om ni vill bli medlem.

Och så bestås det vid nästa möte något alldeles extra : en av klubbmedlemmarna kommer att visa, hur mattknytning till­

går. Det är förtjusande roligt att knyta mattor, det intyga alla de som på de senaste månaderna hängett sig åt denna hobby. Det är inte heller svårt, och vackra mönster ha komponerats bl. a. av Hult- grenska ateljén.

Marika Stjernstedt om den unga flic­

kan förr, nu och i framtiden.

Vi återge här ett kort sammandrag av fru Stjern­

stedts föredrag första klubbaftonen:

Vad ställning hade en ung flicka på 90-talet? Jo, för den enklare flickan fanns jungfruplats och anställning i fabrik, för medelklassflickan inte stort annat än att stanna i familjen. Av pappa bestods en fast summa i klädpengar, t. ex. 300 kr. om året, som skulle räcka till klä­

der, böcker, korrespondens — det var den självständighet, som den tidens unga flicka åtnjöt. Så fördrev hon i alla fall tiden så gott hon kunde i väntan på att fäst­

mannen skulle komma. Och om fästman­

nen inte kom — ja, då blev det för hen­

ne att söka skaffa sig något intresse. En och annan kunde ju ha lyckats övertala sin pappa att skicka henne till Uppsala.

Men ännu på 90-talet torde detta ej skett utan en viss strid. Man fann det ej naturligt i ett hem, att döttrarna skulle stu­

dera; först och främst tillkom en sådan förmån sönerna. Nå, så fanns den litte­

rära banan. D. v. s. en »bana» var den inte för flickorna, som på sin höjd kunde bedriva skriftställeri som en »hobby», för nöjes skull, inte att existera på. Det hade inte varit »fint»; och framför allt hade det varit högst emanciperat. Emancipation var förrästen ett ord, som man jämt och stän­

digt hörde — är det inte underligt att nu, när kvinnorna väl äro på allvar »emancipe- rade», hör man det aldrig! Jag minns att när jag en dag i Uppsala slog mig ned i Stadshotellets kafé tillsammans med ett par studenter och studentskor ansåg jag det själv som ett djärvt tilltag. En annan dag förmälde ryktet, att jag blivit sedd på gatan i uppknäppt kavaj — det

Fru Marie-Louise Donnér, som organiserar Iduns Kvinnoklubb i Malmö.

var ett slags kavaj, som just blivit mo­

dern — och några upprörda tanter inberät­

tade det strax till de mina. Men då blev jag upprorisk, marscherade ut på ga­

tan, knäppte upp kavajen ännu värre och körde till på köpet händerna i kavajfickor­

na. Ja, odygdiga och dygdiga funnos då so'm nu... Helt visst kan man säga, att den myckna kontrollen förr hämmade myc­

ket självsvåld och skyddade flickor, som det kanske annars skulle ha gått illa för, men var den alltför sträng, kunde den ver­

ka motsatsen och det är en stor och be­

tydelsefull vinst att den nu ersatts av ökan­

de egen ansvarskänsla.

Nutidsflickan känner få eller inga band.

Hon arbetar vid mannens sida i snart sagt alla yrken, på en del manliga håll sedd med oblida ögon, på andra, förnuftigare, med mera kamratliga.

Nå, så har då nutidskvinnan det idealiskt

— fri, oberoende, självförsörjande? Ack, det finns en liten skugga: ensamhetskäns­

lan. Medan man är helt ung, går allt bra

— dans och liknande förströelser utfylla angenämt de lediga stunderna — men så kommer en tid, då man blir äldre och inte längre roas av sådant. Man blir bitter och tänker: »Vad det är litet som är roligt, vad tjänar det till att göra sig besvär, vad allting är dumt och galet.» Saken är ofta den, att kvinnan sliter ut sig genom en nästan överdriven ambition, — det var ock­

så vad en nervläkare försäkrade mig här­

omdagen. Hon vill kunna och orka lika mycket som mannen — för att visa, att hon duger lika bra i livskampen — men hon har inte hans förmåga av avspänning.

Och så bli hennes nerver och hennes hu­

mör slitna i förtid. Avspänning, det är allt­

så vad denna klubb vill lära kvinnorna.

Lära dem att slå sig lösa när arbetet för dagen är slut, skingra deras ensamhets­

känsla, vederkvicka dem med tankeutbyte i en ny miljö, fördriva missmodet och pes­

simismen. En ung flicka sade en gång till mig: — »Det är besynnerligt, jag kan aldrig minnas att det rägnade när jag var barn, det var idel sol och vackert väder.»

Så bör det vara: vi ska bara minnas de?

roliga och soliga av vad som varit — och därjämte tro, att det också allt framgent kommer goda och soliga dagar.

En Iduns kvinnoklubb bildas också i Malmö.

Fru Marie-Louise Donnér organiserar.

Den nya klubbens styrelse har enligt stadgarna rätt att se till, att systerklub­

bar organiseras på platser utanför Stock­

holm. Den första Iduns kvinnoklubb utanför Stockholm får Malmö. Där har fru Mari e-L ouise Donnér benäget åtagit sig att, med bistånd av andra damer i Malmö, organisera Iduns kvinno­

klubb. Syfte och läggning bli desamma som Stockholmsklubbens. Likaså blir års­

avgiften 5 kr. Kostnader därutöver bestri­

das av Idun.

Anmälningar till medlemskap mottagas av fru Donnér, tel. 4825. Meddelande om lokal och program följer senare i Idun.

fotografera med en kodak OCh kodak film

OBSi NAMNET - EASTMAN KODAK Comp. - p4 kodak kameror OCm-kum

^OTOQRAFUH A ARTIKLAR. RRAMKALLNINQ OCH HOPlCRINQ BAST OKMOM

HASSELBLADS FOTOGRAFISKA A.-B. Göteborg - malmö - Stockholm

'LTl— ■•••-T.-softK ri v. '-UV.~.

(6)

NOBELPRISET: FÖR OCH EMOT

HAR NAGON ORÄTTVISA BLIVIT BEGÅNGEN VID SVENSKA AKADEMIENS SENASTE DOMSLUT?

Till svar å eder ärade förfrågan, vill jag framhålla att min innersta tanke varje gång Nobelpriset i litteratur utdelats varit: hur är det väl möjligt, att i denna värld av- skiftande synpunkter och åskådningar sjut­

ton svenska herrar och en dam ska kun­

na besitta den oerhörda beläsenhet — låt vara att de bilda den Svenska Akademien

— som fordras, för att fullt rättvist pre­

miera det bästa litterära verket i hela värl­

den ?

Betänk: hela världen!

Men så har nästa tanke blivit den:

Människan kan ju aldrig göra mer än sitt bästa — och inte en akademi heller.

Om folk sedan inte blir nöjda med re­

sultatet får man ta. det lika lugnt som jag är säker på att Svenska Akademien tar kritiken från vissa litterära kretsar och klic­

kar i England.

Somliga pennor äro ju vässade enbart för att skicka ut missnöje i en inte över hövan fridslysten värld.

Julia Svedelius.

Att reda upp principerna för utdelandet av Nobelpriset är sannerligen en uppgift som den enkle medborgaren bör vara glad att få lämna i Akademiens för tillfället väl kvalificerade händer. Men man kan ju ur sin personliga sympatisynpunkt med stort intresse diskutera de speciella valen. Det är väl intet tvivel om, att den engelskspråki­

ga litteraturen, som för närvarande har så mycket att ge oss, borde ha kommits ihåg mera än som nu varit fallet. Och då blir ju Hardy utan tvekan det namn man först tänker på. Undertecknad skulle nog i lik­

het med många intresserade helst sett ho­

nom som 1923 års Nobelpristagare. Man kan säga att han är för gammal för att ha mycken glädje av priset. Men Nobel­

priset är inte bara till för Nobelpristagar­

nas skull — vad litteraturen beträffar åt­

minstone. Det har, tycks det mig, sin stör­

sta mission för oss i synnerhet och även för världen i övrigt däri att det aktualiserar och ger spridning åt god litteratur, som kanske kan vara föga känd.

Att Yeats, som varit så gott som okänd för den stora allmänheten i Sverige, tillhör dem som denna allmänhet bör vara tack­

sam att ha fått ögonen öppna för, synes mig fullkomligt odisputabelt. Och varje an­

tydan om »Kejsarens nya kläder» eller »en fruktansvärt upphöjd Chronschough» i detta sammanhang bär enligt min mening uppenbart en stämpel av — vi kunna ju till omväxling säga — Bengtzénska vyer.

* Karl Asplund.

Svenska Akademien har naturligtvis full rätt att handla efter eget omdöme. Men det vore önskvärt, att dess principer vid utdelningen av litteraturpriset kunde tyd­

ligare klarläggas, även av det skälet, att vi då bleve fria från många »Varför?», som i utlandet minska vår prestige.

Jag känner ej mera av de nobelska sta­

tuterna för prisbelöningen än att den krön­

te diktaren bör ha skrivit i »idealisk rikt­

ning». Tyvärr har jag aldrig lyckats för­

stå, hur Svenska Akademien tolkar denna princip. Det galleri litterära storheter, som akademien hittills belönat, och därmed gi­

vit betyg på »idealisk riktning», förete myc-

•jiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiimiimiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiimiiiii'

\ Meningarna om vem Nobelpriset i litte- =

\ ratur rätteligen bort tillfalla denna se- 1 i naste gång bryta sig här nedan i fyra \ l författareuttalanden, nämligen av dokto- 1 i rinnorna Frida Stéenhoff och Julia Sve- i I delius samt författarna Ode Balten och 1

i Karl Asplund.

ket olika kynne, exempelvis Anatole France och Yeats. Även andra laureater bilda så­

dana motsatser i tvivel och tro, skepsis och spiritualism, att det förefaller mig som om akademien godkände två slags »idealiska riktningar», som jag skulle vilja kalla ide­

alism med illusioner och idealism utan illusioner. Enligt denna sanno-

Idun börjar husmodersl^urs per korrespondens.

Fröken Elsa Philip.

Ofantligt mycket göres i våra dagar för att skaffa den svenska kvinnan kunskaper i husmoderliga ämnen. Jämnsides med man­

nen bidrager kvinnan att höja landets väl­

stånd, och den dag då varje svensk husmor vore hemmastadd i allt som rör ett hems rätta spötsel skulle Sverige vara ännu, lyckli­

gare och bättre ställt än det är nu.

Men hur många hushållskurser som än hål­

las finns det husmödrar, som aldrig få ta del av denna undervisning. Dessa som på grund av avstånd och av andra orsaker äro hindrade att komma önskar Idun nå och ämnar därför inom kort börja med en serie husmoderskur- ser pr korrespondens.

Korrespondens-undervisningen har visat sig vara en utmärkt praktisk metod att snabbt men dock pålitligt inhämta kunskaper. Man lär språk, bokföring och mycket annat pr kor­

respondens. Erfarenheten har visat, att det är möjligt att på samma sätt bibringa lärdomar i födoämneslära, hushållets ekonomi, hemmets skötsel, matlagning m. m. dylikt. Och Idun har lyckats att i en så framstående lärarinna som fröken Elsa Philip i Stockholm erhålla den bästa föreståndarinnan för dessa kurser.

Fröken Philip som är utexaminerad lärarinna från Högre Lärarinne-Seminariets hushålls­

skola, Statens skolköksseminarium är vida be­

kant som den kunniga innehavarinnan av en husmodersskola i Stockholm

I ett följande nummer återkomma vi till vi­

dare omnämnande av kurserna.

likhetsberäkning förefaller det mig ej orim­

ligt, att den snillrike författaren till en av- bibelns böcker, Predikaren, kunde blivit belönad, om han levat nu, fast han för­

kunnade, att allt var fåfängligheters få- fänglighet.

Från denna utgångspunkt är det natur­

ligt, att jag undrat och sörjt över att två så förtjänta, illusionslösa idealister som Georg Brandes och Thomas Hardy — sina lands främste — blivit förbigångna, när deras art och genre dock tydligen accep­

terats. Den illusionslöse idealisten Brandes, som genomskådat bräckligheten i alla mänskliga trosideal, har fört livslång kamp för sanning och rätt i en rad standard­

verk utan motstycke. Hur många svenskar skulle ej unnat svensken Nobel en liten an­

knytning till namnet Brandes, när det i framtiden nämns i bredd med Shakespeare, Giordano Bruno och Voltaire! Den illu­

sionslöse idealisten Thomas Hardy bärs i sitt författarskap ej utöver det ovetbaras gränser, men har något av oändlighetens vidd och djup i sin känsla. Hans patos i

»Jude the obscure» är för många läsare oförglömmeligt, hans puls slår brinnande oc,h het för slavarna under ett öde, som varken 1er eller gråter, där det vandrar fram på krossade hjärtan. Om Hardy blev skjuten åt sidan såsom »efterklang» och

»passerat stadium» blir akademiens princip ännu mera obegriplig för den som tror att den rika och originella andens idealism passar i varje tid just så som ljuset passar i mörkret.

För dessa två idealisters beundrare — och särskilt för skandinaver gentemot Bran­

des — måste ju dock lidandet genom den uteblivna belöningen stå kvar även efter de tydligaste utläggningar, och kännas som en brännmärkning av Sverige. Ty här gäl­

ler ju i högsta mått den dyrbara sanningen att idealet utan illusioner har en stoisk och ovansklig skönhet.

Frida Stéenhoff.

Känner jag världslitteraturen? Nej.

Känner jag nobeltestamentets riktlinjer ? Nej. Och jag bestrider att flertalet av vitt och brett kritiserande känner världs­

litteraturen och riktlinjerna. Behövs den kännedomen för att kunna svara? Ja. Kan jag alltså svara? Ja. Man måste vara lo­

gisk.

Låt mig därför tala om någonting an­

nat, t. ex. kärlek.

Det finns besvarad kärlek, det finns ock­

så besvarat hat och tydligen finns det be­

svarat förakt, det ser jag nu. Svenska akademien besvarar med lika stor hjärt­

lighet det förakt, den gång efter annan mottar från stora länders litteraturopinion

—- övermodig över att råka härröra från ett väldigt språkområde. Akademi­

ens förakt gläder mig hjärtligt. Föraktet för sådan opinion tar sig nämligen ut­

tryck i att priset ofta nog tilldelas litte­

rära storheter, som icke äro typiska suc­

césförfattare. (Succésförfattare på konti­

nenten äro redan förut krönta med pub­

likens lagerkrans, en mycket mer korrekt lön för arbete än en liten förmögenhet på en gång kort före mullkastningen.)

Ode Balten.

KATTUNGOR

tillverkade av vår utsökta Palmersychoklad i smakfulla askar à 1 Kr.

53 V

(7)

FRÅN BABYLON TILL LUND

TVA SVENSKA ROMANER, ANMÄLDA AV TOR HEDBERG.

I EN AV SINA ALLRA FÖRSTA NO- vellsamlingar : Margot, skildrar Sigfrid S i w e r t z i inledningsnovellen, som givit samlingen dess namn, ett människoöde, som synes mig ha ett visst hemligt sam­

band med uppslaget till hans senaste, brett anlagda roman: Hem från Babylon. Det är historien om en kvinna, som växer upp på en pråm, dragande laster i Saltsjön och Mälaren. Hennes späda kvinnosjäl är som vattnet omkring henne, stilla och glittrande, med fjärran syner av stränder, som glida förbi och där hon stundom är gäst, aldrig hemma. Då hon knappast är vuxen blir en lekkamrat hennes förförare. En ung kapten på en lastångare tar henne med sig ut i världen, men den blir henne främ­

mande, som hemstränderna förr. Ångbåten förliser och övergiven av kaptenen står hon hjälplös i en främmande stad. Hon lockas till ett glädjehus och tillbringar där en tid, utan att lasten förmår tränga genom hennes friska ungdom. Av en kamrat lär hon sig dansa; slutligen kommer hon till Paris och införes i den gyllene lasten. Och då först vaknar hon med ångest upp till vetskap om det grymma, sällsamma livet.

I »Hem från Babylon» rör sig författaren med liknande motiv, hur skilda för övrigt miljö och figurer äro, och hur mycket skarpare och erfarnare än hans skildrings­

konst blivit under de mer än femton år, som ligga mellan verken. Även där ha vi kontraster mellan det stilla vegeterande provinslivet och den kosmopolitiska virvel­

strömmen, även där är hemlösheten i li­

vet det djupaste motivet, ehuru upplevat av vida modernare och mångtydigare män­

niskor än den omedvetna sjömansflickan.

Mälaren och Seinen äro även där de båda poler, mellan vilka bokens öden oscillera.

Det är krigsåren och de första s. k.

fredsåren, som givit stoff åt skildringen.

Den börjar i Baku, år 1918, med några scener från bolsjevikterrorn, givna med en åskådlighet så stor, att man skulle vilja svära på att de varit upplevda. Den slu­

tar år 1922 i Mariefred med ett stilla, för­

tonande ackord och de vackra orden om Kärlekens mjuka hand, som sakta makar ödet åt sidan. Däremellan ligga under­

liga och förvirrade öden, präglade av sam­

tidens rastlöshet och meningslöshet, av gamla moralbegrepp, stadda i upplösning, och av en hård, kall njutningslära, vuxen på den bloddränkta marken. Bokens hjälte: Treffenberg-Bidencap för ett egen­

domligt dubbelliv: i verkligheten, sina sin­

nen och begär och i sin innersta längtan och vilja. För att framhålla denna klyv­

ning i hans väsende har författaren tagit sin tillflykt till ett förut flere gången an­

vänt romantric: att låta honom usurpera en död människas tillvaro, utplåna sin egen person och ikläda sig en annans skep­

nad. Trots all den konst författaren an­

vänt på att göra denna dubbeltillvaro tro­

värdig, blir den dock aldrig fullt reell;

man har den känslan att han tagit en gen­

väg för att så komma igenom en trasslig psykologisk härva.

Även romanens kvinnliga huvudperson:

Britta von Went för ett dubbelliv som en fattig landsortsfröken med alla en världs-

SUPERIOR IMPERIAL SPECIAL KINA

dams anlag och instinkter. Hon smakar i sin undangömda vrå på brottet, stjäl en mindre summa i kassan där hon är an­

ställd och föres så samman med ungdoms­

vännen, som för henne hyser en trofast, men försmådd kärlek. De äro båda tju­

var och den gemensamma brottsligheten länkar deras öden samman. Han häm­

tar henne i sin bil till utlandet, — bilen spe­

lar en stor, symbolisk roll i romanen -—

där finna de varandra ett ögonblick i en-' samheten, men skiljas åter i Paris’ nöjes­

virvlar. Han gör bot, kläder av sig den lånta dräkten, och vänder hem till Marie­

fred, till stillheten, plikten och arbetet.

Hon däremot stannar i Paris och synes gå kurtisanens öden till mötes; att även hon, räddad därifrån, kommer hem från Babylon, hem till Mariefred och den goda kärleken är författarens vilja, och därom är intet annat ont att säga än att det verkar något för lättvindigt vunnet, lyck­

ligt romanslut.

»Hem från Babylon» skiljer sig i det av­

seendet från flertalet av författarens före­

gående noveller och romaner att den icke så direkt bygger på verkligheten, utan pres­

sar in det rika verklighetsstoff, som dock finnes, i en traditionellt konstruerad roman-

Vem vill ha Iduns fadderbarn ?

Lilla Maja, 7 år, och Karin, 5 år, som synas pä bilden här ovan, äro två rara och duktiga flickor, som Idun gärna vill ha anbragta som fadderbarn. Deras far, en f. d. chaufför, över­

gav sin hustru och sju barn för över tre år sedan.

Familjen bebor en f. d. sommarstuga i Danderyd.

Modern är en duglig och präktig kvinna, men nu nedbruten av sorg. Den som vill taga sig an ett Iduns fadderbarn — dessa två eller andra — för­

binder sig att betala antingen 10 kr. pr månad i sex månader, för vilka pengar barnet då blir be­

spisat på Rädda Barnens bambespisning, eller 20 kr. i månaden under samma tid, då barnet får både mat och annan nödtorft. Rädda barnen övar all nödig kontroll.

byggnad. Det konstruerade i själva upp­

slaget har, synes det, lockat författaren vidare på samma väg. Överraskningar och våldsamma sensationer spela en stor roll.

Det är icke utan att man ibland känner sig snudda vid äventyrsromanen. Men vad som absolut skiljer den därifrån är berättar­

konsten, som står på ett mycket högt konst­

närligt plan, så högt som någon inhemsk prosakonst för närvarande når.

Gustav Hellström, som i sina ro­

maner med förkärlek skildrat svenska öden på främmande botten, ett slags andliga immigrationsöden, har däremot i årets bok :

»En mycket ung man» resolut hållit sig på hemmets mark. Hans digra roman är en skildring från Lund under åren omkring sekelskiftet, som även för en icke-lunden- sare har alla kriterier att vara byggd på faktiskt och personligt material, och icke heller sticker under stolen med att så är.

Den ger ett intressant och belysande stick­

prov på ungdomlig psyke under denna tid, om även författaren icke lyckats ge sin skildring de allmängiltiga drag, som må­

hända varit och i alla händelser borde va­

rit avsedda. Det är svårt att säga hur nära bokens centrala figur: Stellan Petréus stått författaren själv, men någon verkligt omfattande blick har han icke lyckats få på honom. Han behandlas hårt, bittert till och med skonlöst, men dock icke sa­

tiriskt. Tvärtom, det är han, den ständigt misslyckade, som innerst har rätt gentemot sina framgångsrika kamrater, och författa­

rens partiskhet för honom och ovilja mot medtävlarne tar sig till och med mycket obehärskade, personliga uttryck. Är det söm titeln tycks angiva, en typiskt ung­

domlig själskris författaren velat skildra, den fladdrande idealitetens och de okända, oprövade krafternas själanöd, sökandet ef­

ter den egna rätta vägen, den personliga lilla ljusstrimman i de stora förebildernas skugga, så ger bilden icke vad han åsyftat.

Denne mycket unge man är nästan abnorm i sin otur och vilken medkänsla man än får för honom, något egentligt intresse får man icke. Men det finns en episodfigur i boken, som så småningom växer ut till den verkligt centrala, den i vars genis skugga icke en­

dast Stellans utan även de andra ung- domarnes öden utspelas. Det är icke Strindbergs, fastän även hans gestalt skym­

tar i bakgrunden, utan Bengt Lidfors’, vars egendomliga, halvt förfallna ock dock in­

tellektuellt lysande figur, enligt samstäm­

miga vittnesbörd, spelat en så stor roll i det samtida studentlivet i Lund. Han är i Gustav Hellströms bok skildrad med en åskådlighet, en skärpa och en livfullhet, en veneration för den genialiska männi­

skan som osökt förenar sig med blicken får det pittoreska, stundom groteska i själva figuren. Här verkar närgångenheten aldrig osmaklig; bland raden av förfallna svenska genier har denna gestalt, såsom Gustav Hellström skildrat den, sin givna rangplats.

FRIMÄRKS SPECIAL INDISKT

(8)

V I NTERMODET

1924

MODEBREV FRÅN IDUNS PARISKORRESPONDENT.

Tre vackra nya modeller från Le jamagasinet i Stockholm, vilka ut­

märkt illustrera det nya modet. Till vänster grå klänning med skif­

tande paljetter och olivgrönt band. I mitten klänning av charmeuse med plymgarn. T. h. : skräddarsydd ylleklänning.

VID FÖRSTA BLICK SKIL- jer sig årets mod föga från fjol­

årets, men vid närmare skär­

skådande upptäcka vi tusen och en detaljer, som sätter dagsprä- geln på detsamma.

Idealet är en rak silhuett!

Sådant modet nu är, tager det sig bäst ut på smärta, långa kvinnor, ju smärtare ju bättre.

Damerna få dock icke sakna alla kvinnliga behag, ty då ver­

ka de käppar i dessa svepta klänningar — men ett uns för mycket skämmer helhetsbilden.

Och vad den högbarmade Juno beträffar, gör hon bäst att stan­

na uppe i Olympen, ty här nere har hon en trång marknad, Åt­

minstone på Frankrikes jord.

För att framkalla den raka linjen, har midjan, som ett tag visade tendens att gå upp, ytter­

mera sänkts — om den alls är markerad.

Vårmodets sista rop »le coup de vent», vindstöten, som pla­

cerade kjolens synbara vidd en­

dast till framvåden, vilken plis­

serades eller garnerades med vo­

langer, har nu utsträckts till platta volanger, löpande runt hela kjolen. Dispositionen av dessa volanger, som äro klippta i form, kan ske efter tycke och smak. Antingen en bred

platt volang nertill, eller kjolen uppdelad i tre volanger eller — på lätta tyger -—

en som rynkas upptill och faller ner över knäna.

Som garnityr på de absolut snäva klän­

ningarna och kapporna förekommer mycket breda skinnbårder nertill eller bårder av marabout, vilken garnering, i smalare for­

mat, återfinnes på livet kring hals och är­

mar. Sammansättningen av olika tygsor­

ter, slätt och broderat, blankt och matt, förekommer mycket

I balsalen strida ännu de snäva och vida kjolarna med varandra. De snäva ha dock företrädet och äta upp de vida — precis som de magra nöten gjorde med de feta i Josefs dröm — utan att därför bli fetare.

Aftontoaletter utföras mycket i siden och spetsar, silvergas, pärltyg o. s. v. (Ej tyll).

En snäv sidenstomme, en fourreau, uppe­

hållen över skuldrorna med pärl­

snören och över detta snäva fo­

dral — som är uppskuret bak­

till eller i sidan för att dess bära- rinna skall kunna röra sig — fal­

ler, något yvigare, spetsöverklän- ningen. På så vis kan man se gestalten röra sig smärt och gra­

ciös, under den lätta överklän­

ningen.

Den snäva klänningen, som garnerades med en knut, en ko­

kard eller några skärpändar i vänstra sidan, har flyttat detta arrangemang längre bort på höf­

ten. För att icke framtill bryta den raka linjen.

Detta garnityr är, kan man säga, ett rudiment av den om­

debatterade turnyren. Den se­

nare lancerades i hela sin prakt i våras av några modehus, men slog inte igenom. Och säg se­

dan att inte kvinnorna genom­

gått en mäktig evolution! Men en stor knut, inte mitt på rygg­

tavlan utan på vänstra höften, kunna de naturligtvis utan vidare acceptera.

Tutankhamen, stackare, spö­

kar ännu. En del tyger äro så fulla av de vildaste mönster, att man ibland kunde önska, att hans grav aldrig blivit funnen.

Ehuru jag villigt medgiver, att modet därigenom fått ett till­

skott i teckning och färg, som ingalunda är att förakta.

Till sist vill jag icke underlåta att med några ord beröra sista modeflugan; den gäller damernas hår. De bära numera detta kort. Icke längre à la Jeanne d’Arc, det vill säga klippt jäms med halsen och yvigt, nej hela nacken kortnaggas och framhåret kammas över, såsom musikerna hade det förr i världen. PARTOUT.

DAMERNAS DISKUSSIONSKLUBB

”Är det barnsligt att föra dagbok?”

Tillåt mig, herr Redaktör, den bekännelsen, att jag, fastän karl, mången gång har stort nöje av de goda uppslag jag finner i ”Damernas egen” och ofta nog känt mig frestad att rycka in i där på­

gående diskussioner, en frestelse, som jag icke alltid förstått bekämpa. I varje fall kan jag svårligen avstå från nöjet att meddela några erfarenheter och reflexioner med anledning av den fråga, som fram- ställes i ett av Iduns senaste nummer rörande lämpligheten att föra dagbok och det sätt, på vilket en sådan bör läggas för att bli till glädje och gagn, såväl i skrivande stund som för framtiden.

Jag måste med detsamma yppa, att jag har en mani : när tillfälle bjuds, skänker jag gärna bort just sådana vackra böcker, som den unga damen i Idun berättar, att hon fått till julklapp. Men till skillnad från hennes kusin, låter jag gåvan åtföljas av en liten föreläsning om hur den rätteligen skall brukas, en kort undervisning i dagboksskrivningens teknik, åtföljd av några allmänna betraktelser över därmed förknippad trevnad och behag. De unga flickor, jag gynnat med dessa album och goda vin­

kar, ha undantagslös, mer än en gång under årens lopp kommit och tackat mig för att jag öppnat deras

ögon för ett nytt fält för personlighetens vård, en ny sida av levnadens svåra konst.

Otto Weininger ägnar det femte kapitlet — i Geschlecht und Charakter —- åt en utredning av för­

hållandet mellan Minne och begåvning. Han begag­

nar som prövosten på människans värde och andliga överlägsenhet hennes förmåga att minnas vad hon upplevat, vad hon sagt och gjort, sett och hört, för­

nummit och känt. Det människan minnes har en gång haft intresse och värde för henne, det har hon haft del i, det har betydelse för hennes liv. Män­

niskans egen betydelse är större i den mån ting och händelser betyda något för henne. Därför ser man också hur stora män med andäktig omsorg ta vara på även skenbart oväsentliga drag ur sin historia.

De ha en levande känsla av att deras tillvaro bildar ett helt, vari allt, även det minsta, det mest vardag­

liga och tillfälliga, är av vikt och medverkar till den utveckling som är deras mål. De behandla sitt för­

flutna med all den pietet det förtjänar såsom un­

derlag och förutsättning för den dag som är och den kommande. Allt som sker, allt. nytt som dyker upp mottages som tillskott till deras öde.

Den som en gång fått ögonen upp för de olika skiftningarna i människors ställning till det för­

flutna och vad de genomleva har därmed fått i sin

hand ett ypperligt instrument till att bedöma deras karaktär. De flesta ha efter någon tid alldeles glömt bort vad de varit med om, ha på sin höjd ett dunkelt minne av vissa bestämda ögonblick, en­

staka situationer, eller ett igenkännande småleende för ett och annat drag, man erinrar dem om. Nå­

gon återuppståndelse av det förflutna till ny levande verklighet är alldeles otänkbar. Det går också för sig att pröva folk på det viset, att man iakttar hur lätt de åter, efter en längre' skilsmässa, förmå åter­

knyta trådarna eller försätta sig tillbaka i den gamla situationen. Ett par riktigt goda vänner kunna utan våda vara från varandra snart sagt hur länge som helst, ja, utan brev eller underrättelser. Efter några minuter gå de i takt som förut och känna knappt att de varit skilda. De ha det rätta minnet för vad som varit dem emellan. Märkena i själen sitta kvar.

Anteckningarna och dagbokens roll vid denna vård av personligheten kan belysas genom talrika exempel ur litteraturhistorien. Man vore nästan frestad utslunga påståendet, att det säkraste sättet att nå en viss litteraturhistorisk odödlighet torde bestå i att skriva en originell dagbok. För att blott nämna ett par exempel från allra senaste tid, har det denna vinter i Stockholm hållits föreläsningar

(Forts. sid. 63.)

Ett utmärkt stärkande medel, tillverkat med stöd av nyare vetenskapliga er-

h farenheter, ar järnmedicinen Idozan. Förenar hög järnhalt med en utmärkt sammansättning, varigenom snabbt och överraskande resultat erhälles, på samma gång som Idozan blir billigast att använda. Mycket välsmakande och oskadligt för tänderna.

Rådfråga läkare. Fås på alla apotek.

IDOZAN

FÖRNÄMSTA JÄRNMEDICIN

55

References

Related documents

När ni firar er födelsedag, tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja

tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja mer, eftersom de äro barn, —

tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja mer, eftersom de äro barn, —

tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja mer, eftersom de äro barn, —

tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja mer, eftersom de äro barn,

tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt Er, så tänk på de små, vilka borde ha lika mycken rätt — ja mer, eftersom de äro barn, —

Transport Kronor 6608: 46 När Ni firar Er födelsedag, tacksam över det goda, som livet trots allt svårt och mörkt i alla fall skänkt Er, så tänk på de små, vilka borde ha

Syftet med vår studie har varit att undersöka hur brottsutsatta kvinnor som har eller har haft en missbruksproblematik upplever sitt behov av stöd efter att de utsatts för någon form