“man blir också ofta mer
dömd som kvinna som
spelberoende, än en man”
En kvalitativ studie om hur professioner inom
socialt arbete arbetar med spelmissbruk hos
kvinnor.
Författare: Mathilda Ström & Rebecka Simonsson
Kandidatuppsats
Abstract
The aim of the study was to examine how professional social workers who work with addiction in both nonprofit and municipal organizations, describe and work with women with gambling addiction from their perspective as professionals. This was done to try to contribute with further knowledge regarding women with gambling addiction in social work. We wanted to examine the professionals who work with gambling women out of perspectives from theories about gender and stigmatization to explore differences in treatments, speech and the addiction itself between men and women. This study has shown the conclusions that women may need other kind of support to become free from gambling, according to structural inequality and differences in gender expectations that make women more family- oriented, vulnerable and shameful, also in a gambling addiction. By not
emphasizing the structural circumstances leading up to and forming the gambling addiction, the women risk not receiving right, or any, treatment if professionals do not learn how to recognize gambling addiction in women and how the addiction can portrait different from men. This study has also shown that support from partner have displayed to be crucial for the gambling man in overcoming his addiction, where women do not seem to have the same amount of support from home and therefore do not have the same basis of getting through their addiction either.
Nyckelord
Gambling addiction, social work, addiction, women, stigmatization, nonprofit organization
Tack
Vi vill börja den här uppsatsen med att framföra ett varmt tack till samtliga
intervjupersoner! Det har varit ett privilegium att få ta del av era tankar, upplevelser och erfarenheter. Vi tackar för att ni avsatt tid av er arbetsdag åt att delta i
intervjuerna och bjudit in oss till era arbetsplatser för att kunna utföra intervjuerna där. Vi tackar för att samtliga intervjupersoner utöver detta har varit
tillmötesgående, välkomnande och inbjudande mot oss samt för att ert deltagande överhuvudtaget gjort vår studie möjlig att genomföra. Vi tackar även handledare Anders Lundberg för sitt stöd och engagemang i denna studie. Slutligen tackar vi varandra för att ha genomfört denna uppsats i samverkan och enighet med varandra.
Tack!
Rebecka Simonsson och Mathilda Ström
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problemformulering 1
1.2 Syfte 3
1.3 Frågeställningar 3
1.4 Avgränsningar 3
2 Tidigare forskning 4
2.1 Stigma och stöd 4
2.2 Skam och skuld 4
2.3 Könsroller 5
3 Teori 6
3.1 Stigmatisering 7
3.2 Genus 8
3.3 Kritiskt förhållningssätt till teorier 9
4 Metod 9
4.1 Hermeneutiken 9
4.2 Metodval 10
4.2.1 Semistrukturerade intervjuer 10
4.2.2 Urval 10
4.2.3 Tillvägagångssätt 11
4.2.4 Analysmetod 11
4.3 Tillförlitlighet och trovärdighet 12
4.4 Forskningsetisk diskussion 13
4.5 Metoddiskussion 13
4.6 Arbetsfördelning 14
5 Resultat och analys 14
5.1 Intervjupersonerna 14
5.1.1 Stödorganisationen 14
5.1.2 Kommunala professioner 15
5.2 De professionella talar om kvinnor med spelmissbruk 15
5.2.1 Berättandet om spelmissbrukande kvinnor 15
5.2.2 Samsjuklighet 17
5.3 Svårigheter i arbetet med spelmissbrukande kvinnor 18
5.3.1 Kvinnors upplevelser av skam 18
5.3.2 Återfall i spelmissbruk 20
5.3.3 Den kvinnliga anhöriga 22
5.4 Socialt arbete specifikt med spelmissbrukande kvinnor 24
5.4.1 Kvinnogrupper 24
5.4.2 Spelmissbrukande kvinnor och män – helt åtskilda eller identiska 27
6 Slutsats och diskussion 29
6.1 Slutsatser 29
6.2 Diskussion 30
7 Referenslista 32
Bilagor
Bilaga 1 Intervjuguide
Bilaga 2 Informationsbrev till medverkande i studien
1 Inledning
Spel om pengar kan få konsekvenser för den som överkonsumerar eller tappar kontrollen över sitt spelande. Gustavsson och Svanell (2012) skriver att för många som överkonsumerat spel om pengar och som utvecklat ett missbruk, kan sådant typ av beroende leda till stora ekonomiska förluster, svek till de som står en nära eller ångest och depression som i vissa fall leder till att den beroende väljer att avsluta sitt liv. I denna studie används begreppen spelmissbruk och spelberoende som
samlingsbegrepp för att beskriva de ovan nämnda konsekvenserna som det okontrollerade spelandet kan resultera i.
1.1 Problemformulering
Spel om pengar är ett omfattande problem som vid ett utvecklat spelmissbruk har visat sig skapa hälsomässiga, ekonomiska och sociala problem för individen (Dir.
2018:47). Spelverksamhet i Sverige ska enligt 3 kapitel 1 § i Spellagen (2018:1138) bedrivas på ett sunt och säkert sätt, vilket innebär att spelverksamheter ska ha ett starkt konsumentskydd för att skydda den enskilde konsumenten från de negativa konsekvenser ett eventuellt missbruk kan medföra vid överkonsumtion av spel.
Sedan 1 januari 2018 (prop. 2016/17:85) ingår även missbruk av spel om pengar i Socialtjänstlagen (2001:453, SoL) i bland annat 5 kap. 9 § (SFS 2017:809).
Socialnämnden ska enligt 3 kap. 7 § SoL arbeta för att förebygga och motverka missbruk av spel om pengar och är enligt 4 kap. 1 § SoL skyldiga att erbjuda vård, stöd och behandling till personer som ansöker om hjälp och stöd för sitt
spelmissbruk (prop. 2016/17:85).
I regeringens proposition (2016/17:85) lyfts det fram att personer som redan lever i utsatthet löper större risk att utveckla ett spelmissbruk än de som lever under trygga förhållanden, såsom högre utbildningsnivå och säkra anställningsvillkor.
Forskningen visar kopplingar mellan ett spelberoende och bland annat otrygg ekonomisk tillvaro, psykisk ohälsa, låg utbildningsnivå eller substansmissbruk.
Brown och Russell (2020) lyfter att med tanke på att spelmissbruket påverkar så många andra delar av individens liv, kan personen söka stöd för ett tillsynes annat problem där spelmissbruket är den bakomliggande orsaken. En person som exempelvis söker ekonomiskt bistånd eller vård för psykisk ohälsa kan få behandling för just detta i form av förslagsvis bidrag för en månadshyra eller ångestdämpande medicin. Har personen i grunden ett spelmissbruk som orsakar den dåliga ekonomin och psykiska ohälsan, blir bidrag eller läkemedel endast kortvariga lösningar då ett spelberoende behöver andra och mer långsiktiga insatser. Därav menar Brown och Russell (2020) att professioner (såsom yrkesverksamma inom socialt arbete) som träffar människor i utsatthet, bör ha kunskap om spelmissbruket för att ha en chans att uppmärksamma det.
Enligt Socialstyrelsen (2018) beräknas idag två procent av den svenska
befolkningen ha ett spelmissbruk. Jacobsson, Thelander och Wästerfors (2010) beskriver att personer med missbruk ofta känner skam kring sin problematik, då missbruk anses avvika från samhällsnormer och att de missbrukande därför kan ha svårt att prata om sin situation. I både Yi och Kanetkars (2011) samt Schlaginweit,
Thompson, Goldstein och Stewarts (2017) studier lyfts kopplingen mellan att vara just spelmissbrukande och uppleva känslor av skam och skuld. Schlaginweit m.fl.
(2017) belyser att spelandet används som en flykt från dessa skamkänslor samtidigt som spelandet är bidragande till skammen från första början. Eftersom denna skam får personen att dölja sitt spelmissbruk för omgivningen, menar Schlaginweit m.fl.
(2017) att det ställs krav på att yrkesverksamma inom bland annat socialtjänstens eller vårdens olika enheter har kunskap om missbruket för att kunna upptäcka det.
Konsekvenserna av ett okontrollerat spelande kan även påverka anhöriga, som partner och barn, och således kan också de få psykiska, relationella och ekonomiska problem. Binde (2012) lyfter därför vikten av att likaså anhöriga bör erbjudas stöd när en närstående har ett spelmissbruk. Här beräknar Socialstyrelsen (2018) att spelmissbruk, sammanlagt med de anhöriga, påverkar cirka åtta procent av Sveriges befolkning.
Toneatto och Wang (2009) skriver att spelmissbruk länge har ansetts vara ett mansdominerat problem och att insatser av den anledningen har blivit utformade efter män. De förklarar också att behandlingsmetoder för spelmissbruk hos kvinnor därför inte är lika utvecklade. Folkhälsomyndighetens (2019) undersökning visar att allt fler svenskar utvecklar ett spelberoende och att trots att fler män spelar, är lika många män och kvinnor spelberoende idag. Undersökningen visar att allt fler spelar online och att en större andel av de som spelar online är personer med ett
spelmissbruk. Håkansson och Karlsson (2018) lyfter vikten av att spelmissbrukande personer får rätt sorts stöd för att kunna bibehålla spelfrihet där Romild, Svensson och Volberg (2016) menar att kvinnor kan behöva andra typer av insatser än de som visat sig fungera för männen, eftersom deras spelsätt skiljer sig åt. Bland annat visar Socialstyrelsen (2018) att kvinnor oftare spelar på bingo och lotteri.
Gavriel-Fried och Ajzenstadt (2012) kopplar även samman de val som
spelmissbrukande kvinnor gör till typiska ideal som samhället förväntar sig av dem som kvinnor. Till exempel spelar de mestadels när barnen sover för att skydda bilden utav dem som bra mammor, vilket enligt samhället är viktigt att en kvinna är.
Att Laanemets och Kristiansens (2008) i sin studie kom fram till att kvinnorna i ungdomsvården bedömdes mer individuellt i samma problematik jämfört med männen, kan leda till att den enskilda kvinnan i större utsträckning anklagas och ställs ansvarig för sitt eget missbruk om hon inte bedöms efter de strukturer som har föranlett missbruket i sig. Jacobsson m.fl. (2010) lyfter här att missbruk kan vara ett resultat av flera utomstående faktorer och bör således förstås utifrån flera aspekter, såsom samhälleliga ideal och förväntningar.
Brown (2006) skriver att kvinnor upplever större skam än män när det kommer till att söka hjälp för sitt spelmissbruk. Anledningen är att det går emot de samhälleliga idealen av en kvinna att inte bara kunna ta hand om sig själv utan även ta större ansvar för barn och närstående. Mot denna problematik blev vi nyfikna på att undersöka hur det sociala arbetet med specifikt spelmissbrukande kvinnor ser ut i praktiken för att på så vis förstå hur samhälleliga strukturer kan utgöra skillnader mellan kvinnor och män i ett spelberoende.
Som Lens (2003) skriver skall och bör arbetsmetoder med människor ifrågasättas utifrån samhälleliga föreställningar om könsroller för att förstå om arbetet
motarbetar eller bibehåller ojämlikhet mellan kvinnor och män. Det kan således bli problematiskt om de yrkesverksamma inte har någon specifik kunskap om
spelmissbrukande kvinnor, vilket riskerar leda till att kvinnorna inte får rätt, eller åtminstone någon, behandling för sitt spelmissbruk överhuvudtaget. Vi fann det därav problematiskt att det inte fanns mer forskning om kvinnor med spelmissbruk och heller forskning om erfarenheter, kunskap och rutiner kring just spelberoende hos kvinnor utifrån verksamma inom socialt arbete.
Binde (2012) och Mcgrath m.fl. (2018) skriver att frivilliga stödorganisationer som arbetar med spelmissbruk ligger i framkant jämfört med socialtjänsten och vården i att hjälpa personer att bli spelfria. Binde (2012) menar att den bästa metoden för att få personer spelfria är att kombinera medverkan i stödorganisationers
självhjälpsgrupper med professionella insatser hos socialtjänsten. Mcgrath m.fl.
(2018) skriver också att personer med spelmissbruk visat sig oftare söka sig till stödorganisationer än kommunala verksamheter såsom socialtjänsten. Detta gjorde oss intresserade av att inkludera stödorganisationer i studien, vilka vi förväntade oss ha mer erfarenheter av att möta spelmissbrukande kvinnor.
1.2 Syfte
Syftet med studien är att undersöka hur yrkesverksamma arbetar med spelmissbruk hos kvinnor inom ideell och kommunal verksamhet för att bidra med förståelse för de professionellas upplevelser av föreställningar, förväntningar och fördomar om kön.
1.3 Frågeställningar
• Hur talar de olika professionella om spelmissbrukande kvinnor?
• Vilka särskilda svårigheter uppstår i arbetet med kvinnor med spelmissbruk?
• Hur arbetar de professionella specifikt med spelmissbrukande kvinnor?
1.4 Avgränsningar
Inom området spelmissbruk valde vi att rikta oss till de professionellas perspektiv på kvinnor med spelmissbruk, då den tidigare forskningen vi har hittat mestadels har kretsat kring spelmissbrukande män, behandlingsmetoder och den
spelmissbrukandes ålder. Brukaren är, utifrån de professionellas perspektiv, alltid central i socialt arbete därav upplevde vi att de professionellas röst och perspektiv saknades. Här fanns det även ett intresse hos oss som blivande socionomer att lära oss mer om de verksammas arbete inom området spelmissbruk. Vi har förhållit oss till en tidsram kring den tidigare forskningen om de senaste cirka 20 åren, då kunskaper om spelmissbruk markant har ökat och utvecklats under denna tidsperiod (prop. 2016/17:85).
2 Tidigare forskning
När vi letade tidigare forskning om spelmissbruk sökte vi i referensdatabasen Social Services Abstracts på Linnéuniversitetets hemsida. De olika sökord vi använde för att hitta peer reviewed-artiklar var: gambling, addiction, social work, treatment, mental health, women studies, shame. Vi sökte sedan i Libris för att hitta en
avhandling inom området spelmissbruk eller missbruk för att koppla till vår studie.
2.1 Stigma och stöd
Brown och Russell (2020) belyser, utifrån deras studie i Australien, att det finns ett stigma kring spelmissbruk. På grund av att det finns ett stigma döljer ofta personer med spelmissbruk sitt missbruk och undviker därför att söka hjälp i offentlig sektor.
Brown och Russell (2020) belyser att de professionella inte möter personer med spelmissbruk tillräckligt mycket för att få kunskap i hur de på bästa sätt kan hjälpa dem. Vidare framför de att detta kan skapa problem för de få med spelmissbruk som söker hjälp då de professionella inte besitter tillräckligt med kunskap om
framgångsrika hjälpmetoder för dessa personer. De menar att tekniker för att upptäcka ett spelmissbruk hos en individ behöver vara väl utvecklade då det kan gömma sig bakom andra problem individen söker stöd för, som exempelvis psykisk ohälsa eller dålig ekonomi.
Den statistik som Håkansson och Karlsson (2018) presenterar i sin forskning belyser den psykiska ohälsa som personer med spelmissbruk lever med. Studien visar att personer med spelmissbruk i genomsnitt har 15 gånger högre risk att begå självmord än vad övriga svenska medborgare har, och för unga män är det till och med 19 gånger högre.
McGrath, Kim, Hodgins, Novitsky och Taverares (2018) har i sin studie från Brasilien fått fram resultat som säger att personer med spelmissbruk hellre går till stödorganisationer än till offentlig sektor för att få hjälp med att undvika återfall. I studien menar de att den spelmissbrukande söker sig till stödorganisationer för gemenskapen och gärna vill vara runt andra människor som har personliga erfarenheter av problematiken.
Ideella stödorganisationer för personer med spelmissbruk har länge funnits i Sverige och de har enligt Binde (2012) hjälpt fler personer med sitt spelmissbruk än vad andra aktörer inom eller utanför det svenska sjukvårdssystemet och socialtjänsten har. Binde (2012) skriver att dessa stödorganisationer är ett värdefullt komplement eller alternativ till professionell hjälp. Stödorganisationen, som Binde (2012) har gjort observationer på inför studien, lägger även vikt vid stöd åt både spelaren och dess anhöriga då de anser att det är viktigt att värna om den anhöriga också.
2.2 Skam och skuld
Yi och Kanetkar (2011) belyser i sin studie från Kanada att personer med
spelmissbruk känner skam kring sitt missbruk. När de känner skam undviker de ofta att söka hjälp och stöd för sitt spelmissbruk, detta för att undvika att känna sig som en dålig person när de öppnar upp sig om konsekvenserna av sitt missbruk. Vidare
skriver de att när personerna istället känner skuld undviker de däremot inte att söka hjälp och stöd då de ofta blir måna om att be om ursäkt och ställa allt till rätta.
Skamkänslan gör att spelaren strävar efter att hantera sina ekonomiska förluster och relationella problem genom att säkerställa sin ekonomi, så att hen kan fortsätta spela utan stora förluster och vinna tillbaka pengar. Skuldkänslan å andra sidan får spelaren att sträva efter att bli spelfri. Vidare ger skammen uttryck i att spelaren anser att hen är ett offer för omständigheter som gör att hen inte kan sluta spela.
Därför är det viktigt att från början få spelaren att inse att det är de själva som är ansvariga för sitt spelande. Då går skammen över till skuld och de blir mer öppna för att ta emot hjälp.
I Kanada har även Schlaginweit m.fl. (2017) undersökt kopplingen mellan spelmissbruk och känslor av skam och skuld. Spelandet används som en tillflykt från verkligheten för individerna som har ett spelberoende. Spelet hjälper dem å ena sidan att fly från sin verklighet men bidrar å andra sidan med skamkänslor på grund av att de spelar. Författarna belyser vidare att de flesta problemspelare antingen visade på känslor av skam eller skuld och att de sällan visade på båda samtidigt.
Brown (2006) har gjort en intervjustudie med kvinnor om deras upplevelser av skam. Kvinnorna beskriver skammen som en smärtsam känsla av att de tror att de är bristfälliga och därför är ovärdiga av acceptans och tillhörighet. Kvinnorna
beskriver att de sociokulturella könsnormerna kring kvinnor innebär att de bland annat inte ska vara påstridiga eller säga ifrån, vilket bland annat försvårar deras motivation till att söka hjälp då de inte vill vara till besvär eller stå i centrum.
Kvinnorna berättar att skammen grundar sig i pressen att leva upp till de
sociokulturella könsnormer som identifierar hur en kvinna ska vara, vilket leder till känslor av maktlöshet och isolering. Kvinnorna belyser att det som hjälper mot skammen är socialt stöd och att ha ett empatiskt förhållningssätt, men om socialt stöd saknas kan dessa känslor bidra till att kvinnorna istället nyttjar spelandet som en tillflykt och att de inte känner en frihet i att söka stöd eller hjälp.
2.3 Könsroller
Lens (2003) beskriver att det är viktigt att öka samhällets kunskap och syn på jämställdhet, genom att ifrågasätta tankar kring män och kvinnor, för att driva jämställdhet framåt. Detta kan enligt Lens (2003) bland annat handla om att de professioner som praktiskt arbetar med män och kvinnor vågar ifrågasätta överordnade om de anser att deras arbetssätt, kultur eller struktur motverkar jämställdhet.
Kristiansen och Jensen (2011) skriver att det har rapporterats att en stor mängd människor har utvecklat spelmissbruk och deras studie visar att Sverige har högst procentuell andel av spelmissbruk av de nordiska länderna. Romild m.fl. (2016) beskriver hur män och kvinnor spelar på olika sätt, där män till mestadels spelar på sport och hästar medan kvinnor till största del spelar på bingo och lotteri.
Författarna belyser de olika behoven av förebyggande insatser hos män och kvinnor, dels för att de spelar på olika sätt, dels för att de har olika behov av stöd, men också baserat på deras åtskilda sociala könsroller. Toneatto och Wang (2009) framför att
det är fler män än kvinnor i USA som utvecklar ett spelberoende. De lyfter att behandling kring spelmissbruk därför ofta är formade efter mäns behov av hjälp och stöd och att det i liten grad finns behandling utformad efter kvinnors behov av stöd.
De belyser att det blir problematiskt då det finns skillnader i de behoven av hjälp och stöd som män och kvinnor har och att det kan tänkas ha inflytande på
behandlingsmetoder. Detta då behandlingsmetoderna ska stämma överens med den oro och de problem som är mest relevanta hos kvinnor till skillnad från män.
Den oro och de problem som är relevanta hos kvinnor kan enligt Forssén och Carlstedt (2001) grunda sig i att kvinnor ofta känner ett ansvar av att tillfredsställa andras behov och önskemål framför sina egna. Det kan leda till att kvinnor inte söker hjälp när de egentligen behöver, då de sätter sig själva i andra hand.
Laanemets och Kristiansen (2008) och Mattsson (2005) beskriver att samhällets bestämda könsroller och könsideal, där kvinnor förväntas vara omhändertagande och feminina, kan leda till konsekvenser av ohälsa hos kvinnor. Utifrån
behandlingssyfte kan det därför vara av vikt att beröra kvinnans press på att upprätthålla sin könsroll då den styr hennes sätt att vara och agera.
Gavriel-Fried och Ajzenstadt (2012) visar i sin studie att kvinnornas
omhändertagande och moderliga roll också är viktig för deras identitet. De har genomfört semistrukturerade intervjuer med spelmissbrukande kvinnor i Israel som visar att kvinnorna strävar efter att upprätthålla förväntningar kring sin könsroll genom att framhäva sina plikter att uppfostra barn och ta hand om hemmet.
Kvinnorna anser att spelandets konsekvenser är ofarliga så länge det inte påverkar hemmet, även om kvinnorna är vakna dygnet runt då de spelar hela nätterna och tar hand om hemmet på dagarna. När kvinnorna då endast baserar konsekvenserna av sitt spelmissbruk på huruvida det obetalda arbetet i hemmet fortgår som det ska, hindrar kvinnornas strävan att leva upp till förväntade könsroller deras möjlighet att ta sig ur ett destruktivt spelande, som prioriteras framför sömn och återhämtning.
Det innebär att könsrollen, i detta fall, hindrar kvinnorna att ta sig ur det destruktiva spelandet samtidigt som de anser att könsrollen utgör en viktig del av deras självbild och identitet. Kvinnorna väljer även spellokaler som ligger långt ifrån deras hem för att de känner skam över sitt spelande och inte vill att någon ska känna igen dem.
Kvinnorna känner en rädsla över att någon de känner ska komma på att de spelar då de inte vill att någon ska ifrågasätta deras omhändertagande, moderliga könsroll och tycka att de är dåliga mammor. De döljer på så vis sitt spelande väl genom att få hemmet att se bra ut utåt och undvika att bli upptäckta i sitt spelande, vilket gör det svårare för andra att upptäcka ett spelmissbruk hos dessa kvinnor. De kan därför hinna få väsentliga skulder innan det upptäcks. Vidare moraliserar och normaliserar kvinnorna sitt spelmissbruk genom att de inte anser att det är lika illa som att stjäla eller prostituera sig, det vill säga att kvinnorna strävar efter att behålla en moralisk kontroll som enligt dem rättfärdigar deras spelande.
3 Teori
I följande avsnitt presenteras de teoretiska utgångspunkter som har använts för att analysera studiens empiri tillsammans med tidigare forskning. De valda teoretiska
utgångspunkterna är Goffmans (2011) teori om stigmatisering och Hirdmans (2003) teori om genus. Stigmatiseringsteorin valdes med anledning av att tidigare forskning (Yi & Kanetkars 2011; Schlaginweit m.fl. 2017) styrkt en koppling mellan
spelmissbruk med skam och skuld samt att kvinnor enligt Brown (2016) känner mer skam i sin könsroll i synnerhet och som avvikare med ett missbruk i synnerhet.
Goffmans (2011) teori om stigma har använts för att kunna förstå de professionellas erfarenheter om de spelmissbrukande kvinnornas särskilda upplevelser av stigma kopplat till föreställningar och förväntningar om könsskillnader. Hirdmans (2003) teori om genus och det sociala konstruerandet av kön bidrar med perspektiv till de professionellasuttryck kring och förståelse för spelmissbrukande kvinnor.
3.1 Stigmatisering
Erving Goffmans (2011) teori om stigma bygger på grundtanken att om en person avviker från olika förutbestämda normer i samhället, tillskrivs denne i interaktionen med andra även andra egenskaper med negativ betoning som antas höra ihop. Dessa negativa attribut bygger på fördomar, förväntningar och antaganden utan vidare förankring till vare sig verklighet eller fakta. Karaktärsdragen som möter
stigmatisering beskriver Goffman (2011) kan vara ytliga, som kroppsliga defekter, eller bero på brister i den personliga karaktären med icke-önskvärt beteende, som missbruk.
Vidare kan personer även stämplas baserat på sin tillhörighet till en av samhället diskriminerad etnicitet, nationalitet eller religion. Med stämpling, som är nära besläktat och går hand i hand med stigma, förklarar Jacobsson m.fl. (2010) är att en person blir en avvikare, och stämplas som exempelvis missbrukare eller alkoholist. I mötet mellan brukare, den avvikande, och den professionella behöver
socialarbetaren vara medveten om den stigmatisering som existerar kring personens avvikelse för att i sin tur undvika att bidra till det. Samtidigt lyfter författarna att det i ett behandlingssyfte ändå är viktigt att betona det avvikande beteendet -
missbruket, för att få personen att sluta förneka sin problematik och på så vis vägleda personen mot förändring. Detta förhållningssätt visar på komplexiteten och utmaningen för den professionella att undvika stigmatisering men samtidigt betona problematiken.
Goffmans (2011) teori om stigmatisering tolkas bland annat med hjälp av begreppet skam. När den avvikande personen kategoriseras mindre förmånligt och utan belägg, kan denne känna skam i att avvika från normen. Jacobsson m.fl. (2010) förklarar även att personen kan känna skam i att prata om sin problematik med andra som inte besitter samma problem. Det blir då svårt att som socialarbetare arbeta för att förändra personens beteende när personen med spelmissbruk skäms över sitt okontrollerade spelande, som anses avvikande från normen i samhället och döljer avvikelsen från sin omgivning på grund av skam.
Begreppet skuld används i Goffmans (2011) stigmatiseringsteori för att förstå de professionellas upplevelser kring de känslor som personer med spelmissbruk har gentemot anhöriga, socialarbetare och allmänheten i stort. Skuld handlar här om själva spelandet i sig, att personen känner skuld i sitt eget missbruk och för att hen inte klarar av att hantera det. Goffman (2011) förklarar att skam och skuld är nära förknippat med varandra och existerar sällan ensamma. Här kan det vara att
personen känner så stor skuld över sin situation och till att ha försatt sina anhöriga i samma, att hen i sin tur känner skam över sig själv och klarar då inte att bibehålla spelfrihet.
Begreppet stigma används för att tolka empirin utifrån Goffmans (2011) teori om stigmatisering. Personer med spelmissbruk får en social identitet i förhållande till andra människor utifrån sin problematik och möter fördomar - stigma - enbart på grund av sitt spelberoende. Som Jacobsson m.fl. (2010) skriver handlar det vidare om att de som avviker placeras i olika kategorier baserat på deras mindre
fördelaktiga karaktärsdrag, exempelvis ett missbruk. Stigma innebär att personen märks med sin problematik som en befläckelse på karaktären, vilket blir en del av dennes identitet.
3.2 Genus
För att undersöka skillnader hos män och kvinnor med spelmissbruk och hur både det professionella perspektivet i sig samt behandlingen kan skilja sig åt beroende på kön, har vi använt oss av Yvonne Hirdmans (2003) teori om genus. Författaren förklarar att det finns sociala konstruktioner som byggt upp manliga och kvinnliga normer i samhället, vilka är baserade på kvinnans avvikelse till normen, det vill säga, mannen. Här görs det skillnad på kön och genus, där kön anses ha biologiska och vetenskapliga skillnader medan genus är traditioner som skapas i interaktionen mellan människor. Hirdman (2003) förklarar att kvinnor och män länge varit offer för jämförelse eftersom de ansetts vara motsatser. När mannen historiskt sätt representerat styrka, förmåga, rationalitet och intelligens har kvinnan samtidigt således blivit företrädare för det motsatta. Fäldt och Kullberg (2012) förklarar att män förknippas med förvärvsarbete och självförsörjning medan kvinnor förväntas vara mer familjeorienterade, känslostyrda och mindre benägna att göra karriär.
Könstillhörighet kan även påverka hur vi väljer att beskriva oss själva, vilket får betydelse för hur andra bedömer och uppfattar oss. Respektive kön väljer att beskriva sig själva efter de egenskaper som anses attraktiva för sin biologiska könstillhörighet. Exempelvis är kvinnor mer benägna att beskriva sig själva som relationsinriktade och ödmjuka då de kvinnliga idealen eftertraktar sådana egenskaper. Män har även varit mer benägna att skatta sin egen förmåga och kompetens högre än vad kvinnor skattar sin. Detta förklarar Fäldt och Kullberg (2012) kan påverka hur de professionella i socialt arbete ser på brukaren och hur insatser utformas. Kvinnliga behandlingar utformas i större utsträckning med fokus på familj och barn medan insatser ägnade männen fokuserar på mannens eget självförverkligande och framtid.
Jacobsson m.fl. (2010) förklarar att precis som att samhället formas av normer och traditioner existerar dessa även i socialt arbete. Socialt arbete verkar som en normaliserande praktik där arbete görs för att få bort personens avvikande beteende och få denne att passa in enligt samhälleliga normer, exempelvis utan missbruk och med ett förvärvsarbete. Ett arbete uppbyggt på detta vis präglas således av
samhällets genustraditioner. Detta blir problematiskt menar Hirdman (2003) när traditionerna bygger på en hierarki som betraktar kvinnan som underordnad mannen. Samtidigt blir mannen överordnad med stereotypa förväntningar om att vara stark och upprätthålla försörjningsansvar. På så vis blir även dem offer för
fördomarna. Genom att i sin profession bli medveten om sin egen roll i detta sociala system, bli uppmärksam på mönster och hur genus kan framträda, kan den enskilde professionen medvetet arbeta för att inte bli en del utav det.
I denna studie tittar vi på de professionellas upplevelser och erfarenheter ur ett genusperspektiv för att öka förståelsen för den spelmissbrukande kvinnan i socialt arbete.
Utifrån Hirdmans (2003) genusteori tolkar vi intervjusvaren med hjälp av begreppen man och kvinna som syftar på de av samhället socialt konstruerade könen för att lyfta skillnader mellan män och kvinnor utifrån genusnormer. Begreppen omfattar de fördomar, möjligheter, villkor, förväntningar och krav som personer enligt Hirdmans (2003) teori tillskrivs utifrån sitt biologiska kön.
3.3 Kritiskt förhållningssätt till teorier
Avslutningsvis förklarar Yin (2013) att det är viktigt att forskare kan ställa sig kritisk till sitt eget material för att inte gå miste om andra viktiga aspekter, samt förstå sin egen roll och inverkan på studien. Vi problematiserar att det finns många faktorer bakom ett spelmissbruk och att förklara ett sådant komplext fenomen med enbart teorier om stigmatisering och genus öppnar inte upp för samtliga aspekter av en problematik. Vi har däremot kommit fram till att de kan användas som verktyg i processen mot förståelse, snarare än att ge en fulländad förklaring till
spelmissbruket. Mattsson (2005) problematiserar även att genus återskapas när det används som perspektiv för att motivera skillnader i män och kvinnors behandling och missbruk. Här menar vi istället att det blir problematiskt att inte införa
genusperspektiv när det kan användas för att förklara faktorer till spelmissbruket och utforma effektiva insatser. Jacobsson m.fl. (2010) lyfter att det även kan vara problematiskt med stigmatiseringsteorin när individerna placeras i kategorier som inte tillhör samhällsnormen, vilket kan bidra till utanförskapet. Analysen av resultatet hade även kunnat se annorlunda ut om vi använt oss av andra teorier och vi är medvetna om att enbart dessa två valda teorier inte verkar för en slags sanning om spelmissbrukande kvinnor. Vi använde just Goffmans (2011) teori om stigma och Hirdmans (2003) teori om genus, då vi anser att dessa är relevanta för socialt arbete och öppnar upp för perspektiv som kan vara viktiga att reflektera över.
4 Metod
Under detta stycke presenteras de olika tillvägagångssätt och metoder vi använt oss av i hanteringen av materialet både före, under och efter datainsamlingens
genomförande. Här förklarar vi hur vi har tänkt i olika situationer och hur detta i sin tur fungerat i praktiken.
4.1 Hermeneutiken
Thomassen (2014) skriver att hermeneutiken handlar om att tolka och förstå. Som vetenskapsteoretisk utgångspunkt bygger hermeneutiken på att människan utifrån sina individuella erfarenheter och bakgrund besitter en viss förförståelse som speglar hur denne tolkar och förstår världen. Författaren menar att forskare då måste
förhålla sig till att detta även kan påverka resultatet av en studie och våra olika sätt att tolka samma datainsamlade material. Som vetenskapsteoretisk ansats har hermeneutiken gett utrymme för tolkning och förståelse av empirin utifrån oss själva i vårt material. Forskaren lever sig in i vad intervjupersonen berättar för att få förståelse för dennes upplevelser, i syfte att använda sig av detta i sin analys av hur personerna uttrycker sig. Det innebär att forskaren tolkar hur upplevelserna
uttrycker sig i personens tal utifrån sin egen förförståelse, vilket Thomassen (2014) menar är det enda sättet att hantera materialet på. Det viktiga är då att vara
medveten om sin egen tolkning för att i sin tur kunna ställa sig kritisk till den och dess inverkan. Den mänskliga faktorn i forskning, att alla besitter viss förförståelse som präglar forskningen, är ofrånkomlig och det centrala är istället hur forskaren förhåller sig till denna genom att vara självkritisk och ifrågasätta sina egna slutsatser.
4.2 Metodval
Vi har gjort en kvalitativ studie. Kvalitativa metoder används för att bland annat studera hur en specifik grupp i samhället hanterar vardagliga problem eller, som denna studie undersöker, professionellas beslutsfattande och tillvägagångssätt i sitt praktiska arbete. Kvalitativ forskningsmetod utmärker sig på så sätt att studien sträcker sig över ett brett, djupgående perspektiv för att uppmärksamma sociala villkor och omständigheter kring studiens material (Yin 2013). Studien är induktiv vilket innebär att vi har dragit sannolika slutsatser utifrån vår kvalitativa empiri genom att analysera empirin med teorier och tidigare forskning (Thomassen 2014).
4.2.1 Semistrukturerade intervjuer
Empirin har samlats in genom semistrukturerade forskningsintervjuer (Thomassen 2014). En forskningsintervju är enligt Kvale och Brinkmann (2009) ett samtal där det genereras kunskap mellan forskare och intervjuperson utifrån intervjupersonens synpunkter. Svaren som intervjupersonen ger till forskarens frågor används sedan som en informationskälla. De semistrukturerade intervjuerna utgick från en
intervjuguide (Bilaga 1) och genomfördes för att ge rum för möjliga följdfrågor och förtydliganden, i form av bland annat omformulering av frågor. Den här
intervjuformen kan påminna om ett vardagligt samtal men den har ett syfte då intervjuguiden utgår ifrån samma frågor till intervjupersonerna men där följdfrågor kan skilja sig åt i intervjuerna. Semistrukturerade intervjuer är därför inte ett vardagligt samtal men inte heller ett slutet frågeformulär då intervjun till viss del formas efter intervjupersonernas svar (Kvale & Brinkmann 2009).
4.2.2 Urval
Studien har förhållits till avsiktligt urval. Denna metod innebär att avsiktligt göra urval utifrån de som tros ger de bästa svaren till studiens ämne (Yin 2013; Kvale &
Brinkmann 2009). Nio intervjuer genomfördes på grund av studiens storlek och tidsram och intervjupersoner söktes utifrån deras befattning, då de på olika sätt arbetar med spelmissbruk. Av de nio som intervjuades var fem stycken kommunala professioner inom socialt arbete, tre stycken verksamma inom en stödorganisation och en person från ett privat behandlingshem.
4.2.3 Tillvägagångssätt
De nio intervjupersonerna som var av intresse att intervjua inför studien kontaktades via mail och telefon. Samtliga intervjuer ägde rum på intervjupersonernas
arbetsplatser. Detta för att de skulle uppleva att de befann sig i en bekant miljö som de kände sig bekväma i, men också för att det inte skulle vara till besvär för dem att delta. Utifrån dessa förutsättningar var vi som intervjuare medvetna om att miljön skulle skifta vid varje tillfälle och att det således inte var möjligt att exempelvis planera placering av oss själva i rummet i förväg. Vi var båda närvarande vid varje intervju. Kvale och Brinkmann (2009) skriver att det som kan påverka
intervjupersonens uppfattning av intervjuaren är de första avgörande minuterna.
Därför inleddes intervjuerna med en orientering där syftet och förloppet med intervjun definierades och det klargjordes att intervjun skulle spelas in, som intervjupersonerna hade gett samtycke till innan via mail eller telefon. Att spela in intervjuerna underlättade för oss att kunna koncentrera oss på ämnet och dynamiken under samtalen. Det innebär en möjlighet att i efterhand återgå till de inspelade intervjuerna för att få en så utförlig analys som möjligt. Varje intervjuperson fick ett informationsbrev (Bilaga 2) där kontaktuppgifter till oss och information om studien lämnades. Efter intervjuerna gavs rum för möjliga praktiska frågor och
intervjupersonerna blev tackade för deras deltagande (Kvale & Brinkmann 2009).
Det var av vikt att intervjuguiden (Bilaga 1) och vårt språk under intervjuerna skedde i ett lätt vardagsspråk för att undvika missförstånd i exempelvis ordkunskap (Kvale & Brinkmann 2009). Som intervjuare behövde vi vara uppmärksamma på att omformulera våra frågor och ställa relevanta följdfrågor om vi fick tvetydiga svar av intervjupersonerna. Detta för att undvika misstolkningar av materialet i analysen.
Detta skiljde från intervju till intervju då somliga använde sig av utrymmet de fick till att bidra med svar i form av detaljerade utläggningar, medan andra svarade mer konkret på frågan och gav mer komprimerade svar.
När studiens empiri analyserades gick vi igenom det inspelade materialet, lyssnade och skrev ner vad som sades. Yin (2013) skriver att när intervjuer delas upp för att skrivas ut av olika personer kan personernas stilar och tankesätt i utskriften skiljas åt och vara olika. Vi strävade efter att ha så lika stilar som möjligt. Detta genom att tillsammans prata om tillvägagångssätt och tankesätt kring utskrifterna innan vi började, under tiden och efter. De principer vi höll oss till i utskrifterna var att skriva ut det vi hörde och därmed inte använda förkortningar och att markera bland annat skratt och pauser likvärdigt. Detta för att göra så lika som möjligt och för att tillsammans vara överens om de tolkningar som uppkom. Rennstam och Wästerfors (2015) skriver att det när en text skrivs ut kallas transkribering och att transkribering är början på en sorteringsprocess av empirin. Då intervjuerna gav en bred överblick av de verksammas arbete och perspektiv var inte allt intressant för denna studie. Vi reducerade empirin på så sätt att vi använde oss av det material som var kopplat till studiens syfte (Rennstam & Wästerfors 2015).
4.2.4 Analysmetod
När intervjuguiden (Bilaga 1) framställdes togs teman ut från frågeställningarna för att sedan fylla på dessa med intervjufrågor. De teman som uppkom var; arbete med spelmissbruk, rutiner kring spelmissbruk, samarbete, förändring i arbete med
spelmissbruk, personer med spelmissbruk och de verksammas insikt. Dessa teman skapades för att intervjuerna skulle generera rikligt med material till studiens empiri (Kvale & Brinkmann 2009). Vidare användes tekniken meningskodning för att identifiera de områden som flera av intervjupersonerna uttalat sig om.
Intervjusvaren kategoriserades under de teman som framkom när intervjuguiden framställdes. Intervjuguidens teman blev sedan istället huvudkategorier då vi valde att göra nya teman att representera resultatet med. Tematisk analys användes sedan för att med tekniken meningskodning hitta nya teman i intervjupersonernas svar (Dalen 2015). De nya teman som framkom var: Berättandet om spelmissbrukande kvinnor, samsjuklighet, kvinnors upplevelser av skam, återfall i spelmissbruk, den kvinnliga anhöriga, kvinnogrupper och spelmissbrukande kvinnor och män - helt åtskilda eller helt identiska. Då studien har ett hermeneutiskt förhållningssätt användes tekniken meningstolkning vilket innebär att intervjupersonernas yttranden tolkas utöver det som är direkt sagt för att utveckla det som inte är direkt
framträdande. Den tematiska analysen skapade teman som med meningstolkning sedan analyserade och tolkade det sammanställda materialet utifrån. Det gjordes med teorier om stigma och genus där det även ställdes i relation till tidigare forskning (Kvale & Brinkmann 2009).
4.3 Tillförlitlighet och trovärdighet
Kristensson (2014) skriver att tillförlitlighet innebär att studien ska vara sann och pålitlig och Ahrne och Svensson (2015) beskriver att trovärdighet innebär att den som läser studien ska tro på den. Ahrne och Svensson (2015) skriver att transparens är en viktig faktor för att göra en studie tillförlitlig och trovärdig, vilket innebär att studien ska kunna bedömas och förstås av andra personer. Vi har därför strävat efter att noga beskriva och dokumentera vår kvalitativa forskningsmetod genom att tydligt förklara hur vi har genomfört studien samt hur vi har svarat på syfte och frågeställning. Slutsatser har endast dragits utifrån studiens empiri, tidigare forskning och teori och vi har strävat efter att riktigt presentera de perspektiv som lett fram till studiens slutsatser. Genom att ha arbetat metodiskt hoppas vi även ha undvikit slarvfel och ojämnhet i vårt arbete.
Vidare skriver Ahrne och Svensson (2015) att en annan faktor som bidrar till en kvalitativ studies tillförlitlighet och trovärdighet är om studiens resultat skulle kunna uppnås i ett annat sammanhang. Intervjuerna som ägde rum var med olika
kommunala professioner och flera verksamma vid en stödorganisation, dessa i olika åldrar, befattning och kön. Vi har därefter strävat efter att vara analytiska gentemot vilken miljö, villkor och situation de olika intervjupersonerna var i och hur det kan ha påverkat studiens resultat. De olika professionerna i de olika kommunerna har gett liknande svar, oberoende på deras ålder, kön eller befattning, och kan därför tänkas vara överförbart på andra kommunala professioner också. Stödorganisationen var en av många föreningar inom samma förbund och de verksamma där kan även tänkas ha liknande svar på andra föreningar, också oberoende på deras ålder, kön och befattning. Det måste dock tas i åtanke att alla personer har olika personliga erfarenheter som kan ha inverkan på svaren men att de professionella erfarenheterna kan tänkas vara liknande i andra miljöer.
4.4 Forskningsetisk diskussion
I forskning finns det etiska krav på forskaren själv, forskningens inriktning och dess genomförande där olika syn på moral vägs in i alla aspekter. Därav är det viktigt att etiskt reflektera kring vår egen studie och ha förmågan att ställa oss kritisk till den (Vetenskapsrådet 2017).
I intervjustudier som denna skriver Yin (2013) att det är viktigt att vara medveten om sin egen inverkan på datainsamlingen och hur detta i sin tur kan påverka resultatet, särskilt då vårt deltagande är aktivt som intervjuare. Här reflekterade vi över hur vi själva betedde oss vid intervjuerna utifrån vad som kan ha betydelse för intervjuförfarandet. Lyckas forskaren skapa en god relation till intervjupersonen skriver Yin (2013) att detta kan få intervjupersonen att känna sig mer trygg i intervjun och acceptera forskaren som åhörare. Miljön där intervjun sker spelar också roll då den kan avgöra huruvida intervjupersonen känner sig trygg att prata öppet eller inte. Av bland annat den anledningen överlät vi till intervjupersonen att bestämma tid och rum för intervjun, där samtliga intervjuer ägde rum på
intervjupersonernas arbetsplatser. På så sätt kan intervjupersonen känna sig mer avslappnad, bekväm och trygg i att ge ärliga svar i intervjun (Vetenskapsrådet 2017).
I enlighet med Vetenskapsrådets (2002) informationskrav (Bilaga 2) informerade vi varje enskild intervjuperson om uppsatsens syfte. Personerna informerades om att lärare och övriga i klassen kommer ta del av uppsatsen och att den kommer publiceras. Enligt samtyckeskravet gjorde vi det tidigt klart mellan intervjuare och intervjuperson att det fanns ett samtycke till att delta i studien, vilket
konkretiserades genom att personen ställde upp på själva intervjun. Precis som i informationskravet ingår det i samtycket att personen har rätt att avbryta när den vill och att de kan bestämma över vilka villkor de medverkar på (Vetenskapsrådet 2002;
Vetenskapsrådet 2017). Vid insamling av känsliga data förklarar Vetenskapsrådet (2002) att det är viktigt att tänka på konfidentialitetskravet, att personens uppgifter skyddas. Här informerades intervjupersonen om dennes rätt att vara anonym, men i denna studie som undersöker professioners uppfattningar kring spelmissbruk blev det inte vidare aktuellt med etiska överväganden kring hantering av känsliga data när exempelvis intervjupersonen inte själv var brukare. Slutligen innebär
nyttjandekravet att den insamlade datan i den här studien inte får användas till andra ändamål såsom i behandlande syfte för deltagare eller säljas till företag.
4.5 Metoddiskussion
Fördel med semistrukturerade intervjuer är att intervjupersonen ofta känner sig trygg då intervjun ger känslan av ett samtal snarare än ett förhör då intervjupersonen ges möjlighet att forma intervjun, samtidigt som en röd tråd följs via intervjuguiden och därmed ger ett seriöst intryck. Det problematiska med semistrukturerade intervjuer är dock att det finns risk att intervjupersonen leder samtalet utanför ämnet och det krävs då att personen som håller intervjun kan ställa relevanta följdfrågor utifrån studiens syfte för att hålla intervjun till ämnet (Kvale & Brinkmann 2009).
Efter att vi kommit fram till vad vi ville undersöka övervägde vi att genomföra en kvantitativ studie med enkätfrågor. Detta hade kunnat visa objektivt generaliserbara
resultat men vi insåg att vi ville möta de professionella i intervjuer och få utrymme att tolka och analysera materialet genom att kunna vrida och vända på det. Vi gjorde därför en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Kvale och Brinkmann (2009) lyfter att en nackdel med meningstolkning kan vara att det kan bli en selektiv tolkning av materialet. Med det menas att forskaren endast tar med det som styrker de egna slutsatserna och med avsikt bortser från det materialet som pekar mot en annan riktning. Det vi har utgått ifrån är vad vi har läst i tidigare forskning och då vi inte har haft någon partisk koppling till någon av de olika verksamma
intervjupersonerna har vi strävat efter att genomföra studien så objektivt som möjligt. Kvale och Brinkmann (2009) tar upp att fördelen med meningstolkning är att en tolkning av svarens innehåll gör det möjligt att utvidga och berika tolkningen av ett uttalande. Vilket innebär att det inte alltid är det raka svaret som är det intressanta utan hur det tolkas i sin helhet i relation till utomstående faktorer.
4.6 Arbetsfördelning
Intervjuerna har genomförts tillsammans och frågorna har delats upp efter teman där samma person förhållit sig till samma frågor i respektive teman under samtliga intervjuer. Det har varit öppet för båda att ställa följdfrågor oberoende av vem som ställde huvudfrågan. Vi har därefter delat upp transkriberingen av intervjuerna oss emellan efter längd istället för mängd. Den skriftliga delen har delats upp där Rebecka har haft huvudansvar för metodavsnittet och avsnittet om tidigare forskning. Mathilda har haft huvudansvaret över avsnitten inledning och teori. I övrigt har resterande skrivarbete skett i samråd. Samtlig text har lästs igenom samt diskuterats av båda parter oavsett huvudansvarig.
5 Resultat och analys
I den här delen av studien presenteras den empiri som vi samlat in utifrån de intervjuer som genomförts. Underrubrikerna speglar de teman som framkommit i den tematiska analysen och redovisar intervjupersonernas svar utifrån respektive tema. För att tolka materialet och nå fram till ett resultat har de utvalda teoretiska begreppen tillämpats tillsammans med tidigare forskning.
5.1 Intervjupersonerna
5.1.1 Stödorganisationen
Stödorganisationen startades år 2001 som en ideell förening för personer med spelmissbruk och har idag rikstäckande spridning med föreningar på över tio orter i landet med egna anställda och ideellt verksamma. De erbjuder veckovisa
kvällsmöten i grupp men också enskilda samtal med både terapeuter och före detta spelmissbrukande för att få hjälp med sitt spelmissbruk. Här arbetar
intervjupersonerna 6 och 8, som båda haft ett tidigare spelmissbruk och var vid tidpunkten för intervjun verksamma på stödorganisationen tillsammans med intervjuperson 7.
5.1.2 Kommunala professioner
De professioner som vi har intervjuat är enhetschef, behandlare, drogterapeut och socialsekreterare vid den enhet inom socialtjänsten som arbetar med
missbruksärenden. De är verksamma i olika mindre kommuner i Götaland med en befolkning på under hundra tusen invånare. Intervjuperson 2, som är behandlare, arbetar inom primärvården på en samverkansenhet mellan flera mindre kommuner.
Intervjupersonerna 5 och 9 är socialsekreterare, intervjuperson 1 är enhetschef och intervjuperson 4 är drogterapeut. Intervjuperson 3 är verksam vid ett privat
behandlingshem som beroendeterapeut och arbetar på uppdrag av socialtjänsten och vården.
5.2 De professionella talar om kvinnor med spelmissbruk
5.2.1 Berättandet om spelmissbrukande kvinnor
Ett viktigt tema vi fann var att flera intervjupersoner talade om spelmissbrukande män och kvinnor på olika sätt. Enligt oss själva för det i linje med de ideal om kvinnor och män som Hirdmans (2003) teori om genus presenterar, där kvinnor anses svagare. De spelmissbrukande männen och kvinnorna beskrivs i olika grad detaljerat och intervjuperson 2 öppnar upp för att prata om flera olika brukare med spelmissbruk hen har mött som behandlare och börjar med att berätta om en spelmissbrukande kvinna.
Dels fick vi liksom jobba i två år med henne för att hon skulle komma till någorlunda stabilitet för att kunna ta emot kunskap om det och lära sig av det som har hänt.[...] Naturligtvis, man orsakar det själv genom att spela, det är inget som man kan klandra någon annan för, det är också viktigt att… det förmedlar vi alltid då till klienterna. (Intervjuperson 2)
Intervjupersonen fortsätter vidare att berätta om en manlig brukare med spelmissbruk och beskriver hans situation:
Han har spelat i fjorton år utan att någon har märkt det. Och det blev ju inte mycket skulder fram till sista tiden så om någon hade reagerat tidigare… och då är det kaos i familjen. Barn och ekonomi, hus, ni vet. Så det drabbar ju jättemånga. (Intervjuperson 2)
När intervjupersonen talar om kvinnan på detta vis antyder hen att kvinnan har sig själv att skylla men när intervjupersonen talar om mannen lägger hen ansvaret på att någon annan borde ha upptäckt missbruket tidigare för att bespara mannen och hans familj problem. Vidare talar hen om att kvinnan hade det svårt att hantera sina känslor vilket även intervjuperson 4 antyder om en annan spelmissbrukande kvinna.
Intervjuperson 4 berättar att kvinnan hade svårt för tillit och att hon hade ett stort behov av att bearbeta sina känslor, vilket gör att deras 12-veckorsprogram ofta tar betydligt längre tid. Detta på grund av att behovet att bearbeta känslor tar fler veckor än beräknat. Vidare beskriver hen en spelmissbrukande man och hur han snabbt vann pengar som han spelade bort. Intervjupersonen går sedan vidare med att prata om kicksökande i spelandet där det även framgår att männen inte är lika medvetna om allvaret i sin problematik.
[...] han ville inte sluta spela. [...] Och det tror jag ju inte är så bra va. Man kan ju inte lära en alkoholist att dricka lite. (Intervjuperson 4)
Intervjuperson 6 och 7 pratar om de spelmissbrukande kvinnorna som mjukare och mer sårbara individer varav männen, även av intervjuperson 2, benämns mer detaljrikt som spontana och kicksökande. Vidare gör intervjuperson 3 och 8 långa utläggningar om att män är kicksökande, impulsiva och aggressiva i sitt spelande och att de spelar mycket på sport. De nämner att kvinnor spelar på bingo och att kvinnor överlag har börjat spela mer och mer men samtidigt beskriver de inte kvinnors spelande lika detaljerat som männens spelande. Även att
intervjupersonerna pratar om olika individer skildrar de kvinnorna på liknande sätt när de pratar om dem som mer känsliga och mjuka gentemot männen som beskrivs som mer impulsiva och beskrivs med mer noggrannhet. Genom att tala om de spelmissbrukande personerna på olika sätt och olika mycket framställs det som att de professionellas syn på spelmissbrukande män och kvinnor skiljer sig åt.
Som intervjuperson 2 antydde, handlade arbetet med den spelmissbrukande kvinnan om att hjälpa henne att ‘lära sig av det som hänt’. Behandlingen tolkas vara mer uppfostrande än behandlande och stödjande samtidigt som den spelmissbrukande mannen enligt intervjuperson 2, får lära sig att ta stöd från anhöriga så att de ska kunna hjälpa honom mer. Laanemets och Kristiansen (2011) framför i sin forskning att unga kvinnor stärktes i sin behandling inom tvångsvården medan de unga männen skulle skolas, disciplineras och fostras. Citaten av intervjuperson 2 ovan tyder snarare på att det motsatta är aktuellt - att det är kvinnorna som ska fostras och disciplineras i sitt spelmissbruk. Intervjuperson 7 säger också bland annat att kvinnor med missbruk blir mer dömda än vad män med missbruk blir och att precis som Hirdmans (2003) teori om genus antyder, är kraven på kvinnor snävare och mer dömande vilket citaten av intervjuperson 2 kan tolkas bekräfta.
Att intervjuperson 3 och 8 vidare pratade mer detaljerat om männen kan bero på att spelmissbruk, som Toneatto och Wang (2009) skriver, länge har varit ett
mansdominerat problem och att de därför har mer underlag att prata om
spelmissbruk hos männen. Lens (2003) belyser att det är viktigt att de professionella uppmärksammar jämställdhet i deras arbete för att utvecklingen mot jämställdhet ska gå framåt och att män och kvinnor ska få lika villkor. När intervjupersonerna 2, 4, 6 och 7 pratar om männen som impulsiva och aggressiva spelare, samtidigt som de pratar om kvinnor som mjuka och känsliga, framstår männens problematik som mer allvarlig. Kvinnors spelande framställs mer som psykisk ohälsa medan männens spelande mer framställs med fokus på konsekvenserna av deras spelberoende. Som både Toneotto och Wang (2009) samt Håkansson och Karlsson (2018) skriver, är det samtidigt viktigt att skillnader i män och kvinnors spelmissbruk belyses för att passande behandlingsmetoder för personer av vardera kön ska kunna utvecklas.
Däremot, om de professionella inte talar lika mycket eller med lika stor vikt om kvinnornas spelmissbruk, kan det leda till att kvinnornas spelmissbruk inte uppmärksammas lika stor grad och därför inte uppfattas som ett lika stort problem som männens spelmissbruk.
Sammanfattningsvis pratar de verksamma om män och kvinnor med spelmissbruk på olika sätt. Det framkommer att kvinnorna beskrivs som känsligare och till större
del förväntas lära sig av sitt beteende och uppfostras, medan männen beskrivs som impulsiva och att de förväntas få stöd och hjälp av anhöriga. Att skildra män och kvinnor är viktigt för att utveckla behandlingsmetoder, men samtidigt finns risken att detta leder till att kvinnorna oftare blir dömda av professionella utifrån
samhällsideal och att männens spelmissbruk framstår som mer allvarligt.
5.2.2 Samsjuklighet
Ett tydligt tema som framkom under intervjuerna var att personer med spelmissbruk ofta även har annan problematik utöver sitt spelmissbruk, som exempelvis psykisk ohälsa. Håkansson och Karlsson (2018) skriver att personer med spelmissbruk ofta har psykisk ohälsa samtidigt som de har ett spelmissbruk och att detta benämns som samsjuklighet. Denna samsjuklighet vid spelmissbruk beskriver flera av
intervjupersonerna där det också framkommer att kvinnor lider större risk för samsjuklighet.
Och oftast så när man har kommit så långt att man har vågat erkänna det så har man fått problem med sitt mående, sitt psykiska mående. Man kan ha
sömnproblem och man kan ha utvecklat ångestproblem och så vidare. Och då berättar vi det att det kan hända när man har spelproblematik. (Intervjuperson 1)
Mer än att jag tänker att det väldigt ofta är en fråga om någon form av samsjuklighet. Om det inte är det från början så tänker jag att det ganska snabbt blir det när man fastnar i det (spelandet), att det skapar väldigt mycket ångest och psykisk ohälsa. Att det är svårt att behandla bara den ena delen av det. (Intervjuperson 5)
Intervjuperson 1 och 5 säger att även om samsjukligheten inte är närvarande från början är risken stor att samsjuklighet utvecklas under spelmissbrukets gång.
Intervjuperson 2, 3 och 5 säger att det blir svårt att endast behandla spelmissbruket då all problematik påverkar varandra. Den psykiska ohälsan bidrar till
spelmissbruket och spelmissbruket bidrar i sin tur till den psykiska ohälsan.
Intervjuperson 3 talar även om kopplingen mellan psykisk ohälsa och spelmissbruk ur ett professionellt perspektiv.
Och det är väl de största utmaningarna egentligen, att få människor att må bättre, för då är det mer troligt att de lyckas hålla sig spelfria. (Intervjuperson 3)
Intervjuperson 6 och 7 från stödorganisationen berättar att samsjukligheten hos spelmissbrukande kvinnor är större än den är hos män utifrån deras erfarenheter.
Intervjupersonerna menar att kvinnor mår psykiskt sämre då de i större utsträckning söker vård som stöd för sitt spelmissbruk, och för depressioner som konsekvens av spelberoendet än vad män gör. De menar att kvinnors större tendens till att söka vård för sitt psykiska mående i sviterna av ett spelmissbruk är en anledning till att dessa intervjupersoner tror att psykiatri och vårdcentraler möter fler
spelmissbrukande kvinnor än vad socialtjänsten gör.
Sen är det ju så, och det visar ju undersökningar[...] att kvinnor mår ju sämre än vad män gör. Och samsjukligheten är ju större där mellan spelberoende och psykisk ohälsa bland kvinnor än bland män va. (Intervjuperson 6)
Man är också som kvinna mer sårbar, det visar forskning också, i att utveckla eller när man utvecklar beroendet. När man börjar spela eller missbruka så går det oftast fortare och man är mer sårbar som kvinna för man har inte lika mycket pengar. Man har ja… krav på sig. (Intervjuperson 7)
Intervjuperson 2, 4 och 7 beskriver i tidigare tema att de kvinnor med spelmissbruk som de möter har ett större behov av att bearbeta känslor än männen, vilket kan tyda på att kvinnorna de möter mår sämre psykiskt än männen. Gavriel-Fried och
Ajzenstadt (2012) och Håkansson och Karlsson (2018) belyser att kvinnor med spelmissbruk löper större risk för samsjuklighet, eftersom kvinnor i större utsträckning lider av emotionell stress. Stressen kan ta sig uttryck i ångest och depression och utgör ofta orsaken till den psykiska ohälsan. Intervjuperson 6 och 7 från stödorganisationen tycks ha varit uppmärksamma, lagt märke till den psykiska ohälsan och har därför en annan medvetenhet kring kvinnor och samsjuklighet.
Intervjuperson 6 berättar att stödorganisationen har ett aktivt samarbete med brukarföreningar inom psykisk ohälsa och har på så vis kommit i kontakt med spelmissbrukande kvinnor, som också lider av psykisk ohälsa. De kommunalt verksamma intervjupersonerna 1, 2 och 5 samarbete med psykiatrin skulle kunna tyda på en medvetenhet av den psykiska ohälsan och samsjuklighetens vanliga förekomst för personer med missbruk. Samtidigt pratar dessa intervjupersoner inte specifikt om samsjuklighet kring just kvinnor, utan mer generellt för personer med spelmissbruk. Det kan tyda på att de kommunala professionerna inte har en lika stor medvetenhet om kvinnors samsjuklighet som stödorganisationen har. Det blir problematiskt om de professionella som möter personer med spelmissbruk inte har samma kunskap kring spelmissbruk hos kvinnor som de har hos män. Det är därför inte omöjligt att kvinnors behov inte bemöts lika framgångsrikt som männens.
Sammanfattningsvis är samsjuklighet av psykisk ohälsa och spelmissbruk vanligt förekommande för personer med ett spelberoende, där fler spelmissbrukande kvinnor lider av samsjukligheten än män. Vikten av att personer med samsjuklighet får hjälp och stöd för hela sin problematik i syfte att uppnå spelfrihet, är stor.
Problematik kan tänkas uppstå om de kommunalt verksamma saknar medvetenhet kring de överrepresenterade kvinnorna inom just samsjuklighet och spelmissbruk, eftersom den behandling de erbjuds då riskerar lämpa sig bättre för männens behov.
5.3 Svårigheter i arbetet med spelmissbrukande kvinnor
5.3.1 Kvinnors upplevelser av skam
Av empirin framgår att de professionella som möter spelmissbrukande män och kvinnor ser att de har tydliga upplevelser av skam kring missbruk då det avviker från de normer som Goffman (2011) menar är samhällets förutbestämda normer.
Brown (2006) lyfter att kvinnor känner mer skam överlag och flera intervjupersoner
berättar att spelmissbrukande kvinnor även har mer skamkänslor kring sitt spelmissbruk än männen.
Intervjuperson 4 berättar att hen ofta håller samtal i grupp med brukare som har alkohol- eller substansmissbruk. Vid spelmissbruk vill däremot brukarna enbart ha enskilda samtal och att gruppsamtal för spelmissbrukande på dennes arbetsplats därför inte hålls. Intervjupersonen menar att bristen på viljan till samtal i grupp beror på att personer med spelmissbruk känner så pass mycket skam och stigma kring sitt spelande - mer än personer som har ett alkohol- eller substansmissbruk.
Intervjuperson 2 och 4 som är kommunalt verksamma anser att självhjälpsgrupper bidrar till avhållsamhet och minskar skammen och att de därför är positiva till ideella stödorganisationer. Intervjupersonerna från stödorganisationen lyfter också vikten av deras kvällsmöten i form av självhjälpsgrupper, då de är till för att hjälpa spelarna att behålla spelfrihet livet ut.
Det är jättebra och man är tacksam och det skulle bli bra om det fanns mer, det tycker jag.[...] För den ideella organisationen, dels får man grupptillhörighet som vi faktiskt behöver många gånger, sen får man också då möjlighet att bryta sin ensamhet och isolering. (Intervjuperson 2)
Ja jag tycker det är jättebra. Hittar du en samhörighet där och kan få hjälp av att veta att ‘jag inte är ensam’ och att andra människor delar sin problematik gör ju att jag vågar, då släpps förnekelse och så sänks skammen.
(Intervjuperson 4)
[...] de flesta som jobbar med spelberoende och har behandling av
spelberoende förstår vikten av att ha självhjälpsgrupper också [...] att samtidigt som man går på behandling men framförallt efter en behandling, att man fortsätter gå på en självhjälpsgrupp… för att se det som medicin resten av livet för att bota den här sjukdomen. (Intervjuperson 6)
Utifrån Goffmans (2011) syn på skam, kan intervjupersonernas berättelser typa på att de spelmissbrukande som känner att de avviker från samhällsnormer finner gemenskap i stödorganisationen när de får prata och dela upplevelser kring sitt utanförskap. Vidare skriver McGrath m.fl. (2018) att personer med spelmissbruk undviker professionell hjälp, då de inte känner sig förstådda där. Detta skulle kunna förklara varför de kommunala professionerna har svårigheter med att anordna gruppsamtal. Det framkom även att intervjupersoner upplever att kvinnor med spelmissbruk känner mer skam över att få behandling och stöd för sitt spelmissbruk än männen.
Jag vet också att, generellt när det gäller beroendevård och så, så kan det vara lite svårare att få kvinnor att ta till hjälp än vad det är för män.[...]. Man blir också ofta mer dömd som kvinna som missbrukare eller spelberoende än en man. Fortfarande är det ju så, att generellt så är det vi kvinnor som har hand om barn och att då dra iväg på ett behandlingshem eller så, så blir man oftast ifrågasatt. (Intervjuperson 7)
Kvinnor söker hjälp senare än vad män gör. Jag tror ju att kvinnor känner större skam och att man känner att man ska klara det här själv, innan man verkligen söker hjälp för sitt beroende. (Intervjuperson 6)
Forssén och Carlstedt (2001) menar att kvinnor i större utsträckning än män upplever skam över att inte kunna hantera sitt missbruk på egen hand. Enligt Mattsson (2005) känner de dels skam över att de avviker från icke missbrukande kvinnor och dels för att de avviker från missbrukande män. Med Goffmans (2011) syn på skuld kan detta tyda på att kvinnor skuldbeläggs och ställs individuellt ansvariga i större utsträckning för sitt missbruk och sin avvikelse, än vad män gör.
Kvinnorna känner med andra ord mer skuld i att inte kunna hantera sin situation och upplever således mer skamkänslor i anknytning till sitt spelmissbruk. Den
behandling som erbjuds de med spelmissbruk, menar Toneatto och Wang (2009) bygger på spelmissbrukande män och inkluderar således inte aspekten av att kvinnor med spelmissbruk generellt känner mer skam och skuld än vad män med
spelmissbruk gör. Det föreligger därmed en risk att kvinnors påtagliga känsla av skam inte tas i beaktning vid behandling, samtal eller stöd. Skammen riskerar då att osynliggöras och vidare inte behandlas överhuvudtaget. Håkansson och Karlsson (2018) lyfter vikten av rätt typ av behandling som avgörande för att personen ska nå spelfrihet. För att de spelmissbrukande kvinnorna ska kunna bli av med sitt
beroende, kan deras större upplevelser av skam behöva medvetandegöras och belysas för att kunna behandlas i processen mot en spelfrihet.
Detta tema säger sammanfattningsvis att personer med spelmissbruk överlag känner mer skam över sitt missbruk än vad personer vid alkohol- eller substansmissbruk gör. Samtidigt belyser tidigare forskning att kvinnor överlag känner och upplever mer skam än vad män gör. Det kan därför bli problematiskt om de verksamma inte anpassar sin behandling för spelmissbrukande kvinnor eftersom de känner mer skam kring sin problematik.
5.3.2 Återfall i spelmissbruk
Återfallsrisken för personer med spelmissbruk var återkommande i de olika intervjuerna och framstod som en av de största utmaningarna för de verksamma i arbetet med dessa personer. Vidare framkom det att möjligheten att hålla sig spelfri och undvika återfall är större om den spelmissbrukande påminns om de negativa konsekvenserna av spelet för att inte lockas tillbaka. En annan faktor är om de har stöd från anhöriga där män med spelmissbruk ofta har bättre stöd från anhöriga än kvinnor med spelmissbruk.
Intervjuperson 2 och 5 från det kommunala berättar att återfall ofta är
återkommande och vanligt hos de spelmissbrukande klienter som de möter. De belyser att det är större risk för de som har samsjuklighet att återfalla vilket tyder på att kvinnor med spelmissbruk har större risk för återfall då de, utifrån intervjuperson 6 och 7, har större risk för samsjuklighet. Intervjuperson 2 och 7 beskriver spelfrihet som en långvarig kamp som kan pågå livet ut då det är lätt att spelaren glömmer de negativa konsekvenserna av spelet när de väl nått spelfrihet. Intervjupersonerna belyser att spelaren kan glömma de negativa konsekvenserna av spel när de nått spelfrihet för att de har ordnat upp sina relationer och sin ekonomi, samtidigt som
