• No results found

Död? Ingen orsak En kritisk granskning av domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte kan fastställas

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Död? Ingen orsak En kritisk granskning av domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte kan fastställas"

Copied!
89
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Död? Ingen orsak

En kritisk granskning av domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte kan fastställas

Emma Bergman

Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp.

Ämnesinriktning: Straffprocess Höstterminen 2020

Grupphandledare: Amanda Lublin

Engelsk titel: Cause of death: unknown – A critical examination of the sifting of evidence in criminal cases of lethal violence where the cause of death is unascertained.

(2)
(3)

3

Abstract

In Swedish procedural law there is a principle of free evaluation and sifting of evidence in criminal proceedings. This freedom means that there is no regulated method which the court is obligated to use. However, it is required that the evaluation and sifting of evidence is characterized by objectivity, and that each piece of evidence is evaluated individually. This thesis examines the evaluation and sifting of evidence in criminal cases of lethal violence where a cause of death is unascertained because the victim’s body is injured or missing in whole or part.

Subsequently, the examination is focused on criminal procedural law, which means that the legal principles that govern criminal proceedings and sifting of evidence are at the center of this thesis.

The purpose of the thesis is to examine and analyse what effect the absence of a cause of death has on the court’s sifting of evidence. Furthermore, the thesis also analyses whether the sifting of evidence used in criminal cases of lethal violence where a cause of death is unascertained is in compliance with the rule of law. The thesis aims to examine the sifting of evidence from both a theoretical and a practical point of view. Consequently, two different methods are used to fulfil this purpose.

Firstly, a legal dogmatic method is used to clarify and analyse de lege lata, as well as to discuss de lege ferenda. Secondly, a qualitative empirical study is conducted. The empirical study consists of an examination of judgments from Swedish district courts. Throughout this examination, a thematic analysis is used.

A thematic method puts an emphasis on identifying, describing, analysing and displaying relevant themes within the used material.

The empirical study finds that the primary factor that allows for a defendant to be held responsible for lethal violence, even though a cause of death is unascertained, is that there is other evidence that can decipher a chain of events leading to the victim dying. Finally, the thesis concludes that the sifting of evidence is more likely to be afflicted with different sources of error when a cause of death is unascertained, meaning that the court’s evaluation and sifting of evidence is not entirely in compliance with the legal principals surrounding criminal proceedings. Lastly, it is discussed what measures are necessary to take to ensure a more reliable sifting of evidence in criminal proceedings.

(4)
(5)

5

Förkortningar

BrB EKMR

FN JO NFC NJA

obduktionslag Prop.

RMV RB SFS SOU

Brottsbalken (1962:700)

Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna

Förenta Nationerna Justitieombudsmannen Nationellt forensiskt centrum Nytt juridiskt arkiv

Lag (1995:832) om obduktion m.m.

Proposition

Rättsmedicinalverket Rättegångsbalken (1942:740) Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar

(6)
(7)

7

Innehållsförteckning

Abstract ... 3

Förkortningar ... 5

1 Inledning ... 9

1.1 Bakgrund och problemformulering ... 9

1.2 Syfte och frågeställningar ... 11

1.3 Metod och material ... 11

1.3.1 Metodologiska överväganden ... 11

1.3.2 Öppen rättsdogmatisk metod ... 12

1.3.3 Empirisk metod ... 14

1.4 Disposition... 18

1.5 Avgränsningar... 19

2 Straffrättsliga utgångspunkter ...21

2.1 Mord, dråp och vållande till annans död ... 21

2.2 Brott mot griftefriden ... 22

3 Process- och bevisrättsliga utgångspunkter ...25

3.1 Åklagarens uppgifter inom brottmålsprocessen ... 25

3.1.1 Utredningskravet ... 25

3.1.2 Åtal, stämningsansökan och gärningsbeskrivning ... 26

3.1.3 Bevisbörda och oskuldspresumtion ... 28

3.2 Beviskravet i brottmål ... 30

3.3 Bevisrättsliga begrepp ... 31

3.3.1 Bevistema, sakfrågor och rättsfrågor ... 31

3.3.2 Konkreta och abstrakta rättsfakta ... 32

3.3.3 Kausala och icke-kausala bevisfakta ... 32

3.3.4 Positiva och negativa hjälpfakta ... 33

4 Domstolens uppgifter...35

4.1 Bevisvärdering och bevisprövning ... 35

4.1.1 Principen om fri bevisprövning ... 35

4.1.2 Objektivitet i den dömande verksamheten ... 36

4.1.3 Prövning av alternativa hypoteser ... 37

4.1.4 Värdering av erkännande ... 37

4.1.5 Värdering av sakkunnigbevisning ... 38

4.1.6 Felkällor vid bevisvärderingen ... 39

4.1.7 Bevisstrukturering ... 42

4.2 Bedömning av skuld, uppsåt och påföljd ... 45

4.3 Redovisning av bedömningen ... 46

(8)

5 Kriminalteknik och rättsmedicin ...49

5.1 Rättsmedicinens roll i brottsutredningen ... 49

5.1.1 Generellt om rättsmedicinsk undersökning ... 49

5.1.2 Rättssäkerhet vid rättsmedicinska undersökningar ... 50

5.2 Kriminalteknikens roll i brottsutredningen ... 50

5.2.1 Generellt om den kriminaltekniska undersökningen... 50

5.2.2 Konfirmeringsbias vid kriminaltekniska undersökningar ... 53

6 Bevisvärdering i praktiken ...55

6.1 Studiens genomförande ... 55

6.2 Tingsrättens prövning ... 55

6.2.1 Betydelse av att dödsorsak saknas ... 55

6.2.2 Förhållningssätt till sakkunnigbevisning ... 59

6.2.3 Domstolens redovisning av bevisvärderingen ... 61

6.2.4 Utfallet i de studerade rättsfallen... 62

6.3 Hovrättens prövning... 66

6.4 Sammanfattning av studiens resultat... 67

7 Analys ...69

7.1 Några inledande ord ... 69

7.2 Kort om domars formella och materiella riktighet... 69

7.3 Luckor i bevisningen och vaga gärningsbeskrivningar ... 70

7.4 Ett diffust beviskrav ... 71

7.4.1 Beviskravet i indiciemål ... 72

7.4.2 Beviskravet i förhållande till uppsåtsfrågan ... 73

7.5 Felkällor vid bevisprövningen ... 75

7.5.1 Okritiskt förhållningssätt till sakkunnigbevisning ... 76

7.6 Bristande redovisning av bevisprövningen ... 77

8 Avslutande reflektioner ...80

Källförteckning ...84

(9)

9

1 Inledning

1.1 Bakgrund och problemformulering

Den 14 november 2019 försvann den 17-åriga Wilma Andersson från den lägenhet hon delade med sin ex-pojkvän. Stora delar av samhället engagerade sig i försvinnandet och det dröjde inte länge innan Wilmas namn och bild förekom i nyhetsrapportering över hela landet.1 Två veckor efter försvinnandet hittade polisen Wilmas huvud inuti en resväska i ex-pojkvännens lägenhet.2 Genom en rättsmedicinsk obduktion kunde det konstateras att Wilma hade utsatts för upprepat trubbigt våld mot huvudet. Det gick dock inte att fastställa någon dödsorsak.

Trots upprepade sökinsatser lyckades polisen inte hitta resten av Wilmas kropp. Samtidigt pågick alltjämt en kriminalteknisk undersökning i lägenheten.

Kriminaltekniker upptäckte blodstänk på väggar och möbler och kunde därav konstatera att Wilma hade utsatts för upprepat trubbigt våld och styckats i lägenheten. Det gick dock inte heller av blodbilden i lägenheten att fastställa hur Wilma avlidit.

Ett halvår efter försvinnandet väckte åklagaren åtal mot ex-pojkvännen. Detta trots att åklagaren själv uttalat att det är nödvändigt för utredningen att hitta resten av Wilmas kropp, dels för att kunna fastställa en dödsorsak, dels för att kunna kartlägga ett händelseförlopp.3 Pojkvännen dömdes för mord och brott mot griftefriden i både tings- och hovrätt. Det livstidsstraff som tingsrätten utdömt ändrades dock till 18 års fängelse av hovrätten. Hovrätten framhöll att det inte var möjligt att fastställa att pojkvännen haft direkt avsikt att beröva Wilma livet samt att det till följd av att en dödsorsak saknades inte gick att uttala sig om våldets omfattning eller huruvida händelseförloppet varit förenat med stark dödsångest och ett betydande lidande för Wilma.

Det i media benämnda Wilma-fallet väckte människors engagemang i hela Sverige. Trots att målet i skrivande stund är avgjort i både tingsrätt och hovrätt upprörs många människor än idag av det öde som mötte Wilma Andersson.

1 Se exempelvis Sveriges radio P4 Väst, Hundratals frivilliga letar: Det kom nära inpå, SVT, Sökandet efter försvunna flickan fortsätter: Hoppet finns ju och Aftonbladet, Polisen inleder särskild händelse efter försvunna Wilma, 17.

2 Se exempelvis DN, Polisen: den 17-åriga flickan är död.

3 Se Sveriges radio P4 Väst, Åklagaren: Fler fynd behövs för att styrka dödsorsaken.

(10)

10

Särskilt sedan hovrätten sänkte pojkvännens straff från livstid till 18 års fängelse har många upprörts över underrätternas bedömning i målet.4

Det är få rättsfall som väcker så stort medialt och samhälleligt intresse som våldsbrott med dödlig utgång. När det dödliga våldet dessutom är förenat med skändliga inslag som att brottsoffrets kropp har styckats eller eldats vet den massmediala rapporteringen ofta inga gränser.5 Detta beror sannolikt på ett antal olika faktorer. Först kan nämnas den vanligt förekommande företeelsen att olika kriminologer och rättsexperter uttalar sig om hur svårt det är att döma en person för mord när det råder oklarheter kring dödsorsaken.6 Dessa uttalanden väcker frågan vilken betydelse avsaknaden av en dödsorsak egentligen har för möjligheten att döma någon till ansvar för dödligt våld.

Vidare går det att konstatera att dessa fall ofta väcker starka känslor av avsky inför gärningens grymhet. Framförallt när fallen resulterar i en friande dom väcks frågan om hur tungt intresset av upprättelse för brottsoffret väger. Redan här kan det således konstateras att en, för brottmålsprocessen central, intressekonflikt ställs på sin spets i denna typ av mål; den mellan effektivitet och rättssäkerhet.

Vad är egentligen viktigast – att inte riskera att döma en oskyldig person för ett fruktansvärt brott eller att en skyldig person kan bli dömd för ett fruktansvärt brott? Å ena sidan är det viktigt att domstolens prövning sker i enlighet med de principer och krav som gäller inom brottmålsprocessen, å andra sidan är det en mycket besvärande tanke att en gärningsperson kan gå fri från lagföring genom att vara så skoningslös och kalkylerande att denne styckar eller eldar upp brottsoffrets kropp för att förhindra att brottet utreds.

Slutligen kan det konstateras att denna typ av brottslighet ofta medför mer eller mindre omfattande bevis- och processrättsliga svårigheter. Det kan exempelvis vara svårt för åklagaren att frambringa bevisning som täcker samtliga delar av brottets händelseförlopp till följd av att brottsoffrets kropp helt eller delvis saknas, vilket i sin tur medför svårigheter för domstolen vid bevisprövningen i målet. Detta väcker frågan hur avsaknaden av en dödsorsak påverkar åklagarens möjlighet att uppfylla beviskravet bortom rimligt tvivel, samt vilken effekt avsaknaden av en dödsorsak har på domstolens bevisvärdering och bevisprövning.

Denna uppsats är således centrerad kring att, med utgångspunkt i bevis- och processrättsliga principer, undersöka domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte går att fastställa ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

4 Se exempelvis Dagens Nyheter, Hovrättsdom skändar mördad 17-åring.

5 Se exempelvis SVT, Kroppen i Forsby brändes på plats, Dagens Nyheter, Tre åtalas för inblandning i styckmord i Högdalen och SVT, Man misstänks ha mördat saknad kvinna.

6 Se exempelvis Aftonbladet, GW: Tio procent chans att någon döms och Expressen, Expert: Svårt att fälla någon utan kropp.

(11)

11

1.2 Syfte och frågeställningar

Denna uppsats syftar till att undersöka och analysera domstolens bevisprövning i mål avseende dödligt våld där en dödsorsak inte kan fastställas till följd av att brottsoffrets kvarlevor är skadade eller saknas helt eller delvis. Syftet ska uppnås genom att följande frågeställningar besvaras:

I. Vilka brottstyper omfattar dödligt våld och skändlig behandling av en avliden kropp och hur görs gränsdragningen mellan dessa?

II. Vilka process- och bevisrättsliga principer aktualiseras i mål om dödligt våld och vilka ändamål präglar dessa?

III. Vilken inverkan har avsaknaden av en dödsorsak på domstolens bevisprövning i praktiken?

IV. Hur förhåller sig domstolens bevisprövning till kravet på rättssäkerhet i brottmålsprocessen?

1.3 Metod och material

1.3.1 Metodologiska överväganden

Vid författandet av en uppsats av förevarande slag måste författaren ta ställning till vilka ändamål som ligger bakom framställningen och vilken eller vilka metoder som är mest lämpliga att använda för att uppnå detta ändamål.7 Denna uppsats kan i huvudsak beskrivas som en kritisk granskning av domstolens bevisprövning i en särskilt komplicerad typ av brottmål, vilken möjliggörs genom en deskriptiv genomgång av relevanta straff-, bevis- och processrättsliga principer, samt en undersökning av hur denna bevisprövning går till i praktiken.

För den författare som ämnar att presentera en deskriptiv redogörelse av de lege lata ligger det nära till hands att använda en rättsdogmatisk metod. Det går inte att beskriva vad som utgör den rättsdogmatiska metoden. I traditionell mening kan dock en rättsdogmatisk metod sägas följa en förutbestämd ram där de traditionella rättskällorna används i enlighet med rättskälleläran i syfte att fastställa gällande rätt.8 Det finns de som menar att en rättsdogmatisk metod omöjliggör för textförfattaren att inta ett kritiskt förhållningssätt till den gällande rätten, då en rättsdogmatisk metod i sin natur är deskriptiv.9 Andra menar tvärtom att det saknas hinder för bedrivandet av kritisk rättsdogmatisk forskning.10 Denna uppsats tar sin utgångspunkt i det senare synsättet; att det är möjligt att nyttja en rättsdogmatisk metod och samtidigt problematisera de lege

7 Kaldal & Sjöberg, Vetenskapskrav på uppsatser i rättsvetenskap, s. 21 f.

8 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 21.

9 Se exempelvis Sandgren, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, s. 649 ff.

10 Se exempelvis Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 35 ff. och Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4.

(12)

12

lata och till och med erbjuda de lege ferenda-resonemang. En sådan metod kan beskrivas som en öppen eller kritisk rättsdogmatisk metod. Den författare som använder en sådan rättsdogmatisk metod får, till skillnad från den författare som innehar ett mer traditionellt förhållningssätt till den rättsdogmatiska metoden, möjligheten att nyttja fler källor än de som ryms inom ramen för rättskälleläran.

Detta medför att även sådant material som inte i strikt mening är juridiskt kan nyttjas i syfte att fastställa och problematisera de lege lata.

Särskilt när det gäller bevisrättsliga frågeställningar finns det anledning att frångå det som kan betraktas som en traditionell rättsdogmatisk metod. Detta beror på att bevisrättens område karaktäriseras av en avsaknad av legala regler till följd av principen om fri bevisprövning.11 Det sagda medför att det inom detta område inte går att tala om de lege lata i traditionell mening. Istället får den författare som önskar undersöka bevisrättsliga spörsmål försöka fastställa rådande kunskapsläge och vid tidpunkten vedertagna erfarenhetssatser.12 Till följd av det bevisrättsliga områdets natur har det således bedömts nödvändigt att, utöver en öppen rättsdogmatisk metod, även använda en empirisk metod i syfte att undersöka hur domstolens bevisprövning förhåller sig i praktiken.

Det sagda medför att två olika metoder nyttjas inom ramen för denna uppsats:

en öppen rättsdogmatisk metod och en empirisk metod. Hur dessa metoder har använts redogörs för närmare i det följande.

1.3.2 Öppen rättsdogmatisk metod

Den metod som nyttjas i de deskriptiva delarna av denna framställning är en öppen rättsdogmatisk metod. Detta innebär att det material som har använts i viss mån sträcker sig bortom de källor som finns att tillgå inom ramen för rättskälleläran. I syfte att fastställa och problematisera de lege lata har således, utöver lagtext, rättspraxis, förarbeten och doktrin, även annat material som bedömts relevant att nyttja för att uppfylla framställningens syfte använts. Detta icke-juridiska material består i faktablad och styrdokument från NFC samt litteratur som behandlar områdena rättsmedicin och kriminalteknik. Valet att använda dessa källor motiveras av bevisrättens tvärvetenskapliga karaktär, där kunskaper, metoder och terminologi från andra discipliner ingår.13

En rättsdogmatisk metod ställer vissa krav på att de källor som används är auktoritativa. Det är således nödvändigt att reflektera över vilket rättskällevärde det använda materialet kan tillmätas, samt i vilken mån det är möjligt att dra tillförlitliga slutsatser av de olika källorna.14 Lagtext och författningar anses traditionellt sett utgöra den främsta rättskällan. Detta innebär att lagtexten bör utgöra en primär källa för den författare som ämnar fastställa de lege lata.

11 Se avsnitt 4.1.1 där principen om fri bevisprövning behandlas närmare.

12 Jfr Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 18 f.

13 Jfr Ibid, s. 26.

14 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43 f.

(13)

13

Följaktligen har lagtexten utgjort en utgångspunkt vid författandet av uppsatsens deskriptiva delar. Då dessa delar är centrerade kring de bevis- och processrättsliga principer som omgärdar brottmålsprocessen är det främst bestämmelser i RB och BrB som har behandlats. Även förarbeten till RB och BrB har använts i viss mån.

Dessa ger dock inte någon omfattande vägledning avseende rättsläget då det bevisrättsliga området till stor del saknar legala regler och istället är beroende av olika erfarenhetssatser. Det är därför nödvändigt att i stor utsträckning nyttja andra rättskällor än lagtexten i syfte att fastställa de lege lata.

Följaktligen har det bedömts nödvändigt att söka vägledning i Högsta domstolens praxis. Dessa avgöranden har framförallt använts i de delar av uppsatsen som behandlar brottmålsprocessens beviskrav och bevisprövning.

Detta motiveras av att beviskravets innebörd i viss mån har etablerats genom praxis, samt av att Högsta domstolen har utarbetat konkretiserade metoder för bevisvärdering.15

Vidare har ett antal JO-avgöranden nyttjats i syfte att undersöka omfattningen av det redovisningskrav som åligger domstolen i brottmålsprocessen. JO-beslut utgör inte praxis i strikt mening, varför det är relevant att diskutera vilket värde dessa kan tillmätas som källa inom ramen för en rättsdogmatisk metod. Vilken status JO-beslut har inom ramen för rättskälleläran är i viss mån oklart. Det kan dock tänkas att dessa har ett lägre värde än traditionell praxis då de saknar bindande verkan. Samtidigt utgör JO en del av riksdagens kontrollmakt och utövar tillsyn över tillämpningen av lagar och förordningar i offentlig verksamhet, varför det trots allt får antas att JO-beslut har relativt stor normerande verkan.

Till följd härav bör JO-beslut kunna tillmätas ett visst rättskällevärde som praxis.

Vad gäller användningen av praxis ska slutligen nämnas att underrättspraxis har granskats inom ramen för den empiriska studien. Vilket rättskällevärde sådan avgöranden kan tillmätas behandlas nedan i redogörelsen för den empiriska metoden.16

Inom ramen för den deskriptiva redogörelsen har även doktrin använts. Det ska härvid noteras att doktrin innehar en svagare ställning jämfört med lagtext och förarbeten. Det är därför nödvändigt att reflektera över vilket rättskällevärde doktrin kan tillmätas inom ramen för en framställning av förevarande slag.

Doktrin har i denna uppsats används i syfte att utröna det rådande kunskapsläget inom det bevis- och processrättsliga området. Sett till bevisrättens fria utformning kan det tänkas att doktrinen innehar ett förhållandevis högt rättskällevärde på det bevisrättsliga området, jämfört med andra rättsområden där lagtext och förarbeten har getts ett mer konkret innehåll.

Det ska även noteras att ett antal artiklar från Svensk Juristtidning har använts i syfte att möjliggöra en inblick i den argumentation som förs av sakkunniga på de bevis- och processrättsliga områdena. Härvid ska noteras att sådana artiklar inte är att betrakta som doktrin, då de ofta är argumentativa i sin natur. Inom

15 Se avsnitt 3.2 och 4.1.7.

16 Se avsnitt 1.3.3.

(14)

14

ramen för den deskriptiva framställningen är dock det huvudsakliga syftet med användningen av dessa artiklar att belysa hur personer med särskild områdeskännedom tolkar rättskällorna, varför artiklarnas argumentativa natur inte har betraktats utgöra ett hinder mot användandet av dessa.

Vad gäller det icke-juridiska material som har använts går det att konstatera att detta saknar något rättskällevärde då materialet inte utgörs av rättskällor. Detta innebär dock inte att materialet saknar värde som källa inom ramen för en öppen rättsdogmatisk metod. Det ska emellertid framhållas att detta material endast nyttjas i den mån det är nödvändigt i syfte att undersöka sådana aspekter av det bevisrättsliga området som inte i strikt mening är juridiska, företrädesvis områdena rättsmedicin och kriminalteknik samt hur dessa förhåller sig till bevisrättsliga principer.

1.3.3 Empirisk metod

De rättskällor som finns att tillgå på bevisrättens område presenterar visserligen förslag på hur domstolen kan tolka och värdera bevisning, men faktum kvarstår att domstolen är fri att nyttja den metod som bedöms lämplig i det enskilda fallet.

Det kan därmed vara nödvändigt att vid en undersökning på bevisrättens område kombinera en rättsdogmatisk metod med ett empiriskt förhållningssätt i syfte att klarlägga hur domstolarna faktiskt värderar och prövar bevisning i praktiken. Att förena en rättsdogmatisk metod med en empirisk studie ger således framställningen ett ökat djup, då ett sådant förhållningssätt möjliggör en bevisrättslig diskussion utifrån både ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv.

För att besvara frågeställningarna III och IV har det således bedömts vara nödvändigt att nyttja en empirisk metod. Följaktligen har det inom ramen för uppsatsen genomförts en rättsfallsstudie. Studien grundas på domskäl från svenska underrätter i mål där det har yrkats ansvar för något någon form av dödligt våld och brott mot griftefriden. Valet att centrera studien kring underrättsdomar motiveras av att studien syftar till att undersöka lagens praktiska tillämpning och dess konsekvenser för den enskilde.

Valet att studera underrättsavgöranden i syfte att möjliggöra en diskussion kring den praktiska tillämpningen av bevisrättsliga principer medför vissa utmaningar. Främst kan nämnas att underrättsavgöranden inte betraktas som en rättskälla i enlighet med rättskälleläran. Det kan därmed ifrågasättas vilket värde dessa har som källa inom ramen för en juridisk framställning. I den aktuella studien har dessa avgöranden dock studerats i syfte att skapa en inblick i hur bevisvärdering och bevisprövning rent faktiskt går till, varför det ändå har bedömts som nödvändigt att nyttja dessa som en källa inom ramen för uppsatsen.

Vidare ska konstateras att studien huvudsakligen är kvalitativ. Detta beror på att denna uppsats syftar till att undersöka och analysera domstolens resonemang i domskälen. Det ska dock noteras att studien i viss mån är att betrakta som kvantitativ då vissa slutsatser har dragits utifrån frekvensen av olika typer av bedömningar som domstolen gjort i de olika rättsfallen. Det ska emellertid

(15)

15

betonas att det inte är den kvantitativa aspekten som har varit i fokus för studien då det som är av intresse främst är hur resonemangen i domskälen förs och inte hur ofta dessa resonemang förekommer.17

Studiens kvalitativa karaktär motiveras även av att de rättsfall som har granskats är förhållandevis få. Det ska dock understrykas att det inte varit ett medvetet beslut att låta studien omfatta ett begränsat antal rättsfall. Detta beror istället på att de rättsfall som granskats utgör samtliga rättsfall som behandlar den typ av brottslighet kring vilken uppsatsen är centrerad.18 Det kan ifrågasättas huruvida det är möjligt att dra några tillförlitliga slutsatser utifrån en granskning av ett begränsat antal rättsfall. Det kan tänkas att en studies tillförlitlighet blir större om ett stort antal rättsfall granskas. Vad gäller den aktuella studien utgör dock denna begränsade mängd rättsfall samtliga rättsfall som finns att behandla avseende det valda ämnet, varför det ändå får antas att det utifrån dessa är möjligt att dra vissa generella slutsatser kring hur domstolens bevisvärdering och bevisprövning i sådana mål går till i praktiken.

Slutligen ska konstateras att en rättsfallsstudie av förevarande slag medför att vissa etiska överväganden måste göras. De rättsfall som har granskats rör synnerligen grov brottslighet, vilket medför att den empiriska studien i viss utsträckning behandlar uppgifter av klart känslig karaktär. Det har därför bedömts nödvändigt att anonymisera de rättsfall som behandlas i studien.

Rättsfallen kommer således att benämnas som ”rättsfall 1”, ”rättsfall 2” och så vidare, istället för att benämnas vid målnummer. Denna kodning av rättsfallen medför även att rättsfallen inte kommer att redovisas i uppsatsens källförteckning. Istället kommer dessa gå att finna i en bilaga till uppsatsen, genom vilken det även går att avkoda rättsfallen.

1.3.3.1 Insamling och urval av material

En första förutsättning för att ett rättsfall skulle tas med i studien var att det inte gått att konstatera en tydlig dödsorsak för offret. En andra förutsättning var att offrets kvarlevor behandlats på ett sätt som är straffbelagt i 16 kap. 10 § BrB som brott mot griftefriden. Urvalet har skett genom att en sökning har gjorts i databasen Juno. I databasen publiceras ett urval av tingsrättsavgöranden i brottmål mellan åren 2008 och 2012, samt samtliga tingsrättsavgöranden i brottmål från och med år 2013.19 Sökningen har genomförts genom att använda funktionen ”detaljerad sökning”. Detta innebär att sökningen görs i två led;

samtliga ord som anges i den första sökrutan måste förekomma i varje träff men endast något av orden som anges i den andra sökrutan måste vara med i träffen.

De sökord som använts i den första sökrutan är ”griftefrid” och ”dödsorsak”.

17 Jfr Esaiasson m.fl., Metodpraktikan, s. 212.

18 Det ska härvid noteras att det visserligen är möjligt att det finns ytterligare rättsfall som hade rymts inom ramen för studien som inte har tillgängliggjorts på databasen JUNO, genom vilken rättsfallen har inhämtats.

19 JUNO, Rättsfall.

(16)

16

Detta innebär alltså att dessa ord har funnits med i samtliga träffar. I den andra sökrutan har sökorden ”mord”, ”dråp”, ”vållande till annans död”, ”stycka”,

”styckad”, ”styckat”, ”styckade”, ”styckades”, ”styckats”, ”bränd”, ”bränna”,

”brände”, ”brändes” och ”bränts” använts. Detta innebär att någon av dessa ord har funnits med i samtliga träffar.

Till följd av att studien omfattar flera typer av dödligt våld har det inte varit möjligt att ange sökorden ”mord”, ”dråp” och ”vållande till annans död” i den första sökrutan, då detta skulle medföra att samtliga av dessa måste förekomma i varje träff. En sådan sökning skulle riskera att medföra att rättsfall som är relevanta för studien filtreras bort då de exempelvis endast behandlar brotten mord och dråp och inte vållande till annans död.

Vidare har sökresultaten avgränsats till att endast omfatta tingsrättsdomar och inte högre instanser. Sökresultaten har dock inte avgränsats i tiden, vilket innebär att samtliga rättsfall som finns tillgängliga i databasen från och med 2008 kunde utgöra en träff. Slutligen avgränsades sökresultaten genom att rättsområdet

”straffrätt” valdes för sökningen.

Den avgränsade sökningen gav totalt 22 träffar i databasen. Av dessa 22 träffar var det 12 rättsfall som uppfyllde de förutsättningar som ställts upp. Detta innebär att gemensamt för samtliga 12 rättsfall var att en dödsorsak inte kunnat fastställas samt att offrets kvarlevor behandlats på ett sätt som kan betraktas som brott mot griftefriden. I de flesta av fallen har dessa förutsättningar uppfyllts då offrets kvarlevor styckats, bränts eller gömts på ett sätt som försvårar möjligheten att fastställa en dödsorsak. I resterande 10 rättsfall hade en entydig dödsorsak kunnat fastställas, varför de inte uppfyllde kraven för att tas med i studien.

Slutligen ska noteras att även hovrättens prövning i målen har inkluderats i studien. De hovrättsavgöranden som har granskats utgörs således av de överklagade tingsrättsavgörandena, vilka valts ut enligt ovan beskrivna metod.

Hovrättsavgörandena har således av naturliga skäl inte genomgått någon urvalsprocess. Även i denna del har insamlingen av rättsfallen skett genom databasen Juno, där en sökning har gjorts på respektive tingsrättsavgörandes målnummer i syfte att finna hovrättens avgörande i målet.

Tio av de tolv granskade tingsrättsdomarna har överklagats till Hovrätten.

Detta medför att det endast är tio hovrättsdomar som har granskats, då två av tingsrättsavgörandena inte har överklagats och således inte prövats av hovrätten.

I sex av de tio rättsfallen har hovrätten fastställt tingsrättens dom både vad gäller skuldfrågan och påföljdsfrågan. I dessa fall har hovrätten gjort en bedömning som i allt väsentligt överensstämmer med den bedömning som tingsrätten gjort.

Det har därmed bedömts saknas anledning att närmare behandla de resonemang som legat till grund för hovrättens bedömning i dessa fall. Det sagda medför att totalt fyra hovrättsavgöranden har granskats i detalj inom ramen för den empiriska studien.

(17)

17

1.3.3.2 Granskning av materialet

Rättsfallen har granskats med hjälp av en tematisk analys, vilken syftar till att identifiera, beskriva, analysera och redovisa teman i det insamlade materialet.20 Med tema avses någonting i insamlingsmaterialet som är väsentligt i relation till undersökningens frågeställning.21 En tematisk analys ska genomföras i sex olika steg, eller faser.

Den första fasen utgörs av upprepad genomläsning av det insamlade materialet. Först bör författaren läsa materialet i dess helhet, för att sedan genomföra en aktiv läsning där olika teman kan identifieras. Syftet med denna uppdelning är att materialet först ska få tala för sig självt utan att författaren söker efter vissa faktorer eller mönster i texten.22 Fas två tar vid efter att författaren har bekantat sig med materialet. I denna fas ska materialet kodas i den bemärkelsen att allt i materialet som kan vara av intresse listas.23 Den tredje fasen går ut på att, utifrån tidigare kodning, identifiera olika teman i materialet, samt sortera materialet utefter dessa teman.24 Den fjärde fasen består i att temana överskådas i syfte att kontrollera att dessa speglar det studerade materialet, samt att de tillsammans utgår en helhetsbild av materialet. Med andra ord ska temana granskas och preciseras.25 I den femte fasen ska temana definieras och raffineras ytterligare. Detta innebär att essensen av varje tema ska identifieras. Sedan ska den insamlade datan analyseras inom ramen för varje enskilt tema.26 I den sjätte och sista fasen ska den slutliga analysen författas och redovisas. Analysen ska innehålla exempel från det studerade materialet. Det är även viktigt att författaren i analysen sätter studiens resultat i förhållande till den eller de frågor som studien skulle undersöka.27

Vidare kan den tematiska analysen delas in i två underkategorier; induktiv tematisk analys och teoretisk tematisk analys. Ett induktivt förhållningssätt innebär att datainsamlingen sker på ett brett sätt, utan ett tydligt förbestämt undersökningsområde. Istället uppenbarar sig temat efter att materialet granskats i dess helhet. Med andra ord granskas materialet utan att det är bestämt vilken eller vilka frågeställningar granskningen syftar till att besvara. Ett teoretiskt förhållningssätt å andra sidan innebär att datainsamlingen redan från start drivs av de frågeställningar som författaren ämnar undersöka. Detta innebär att materialet granskas med utgångspunkt i vissa, av författaren, förbestämda frågeställningar som ska undersökas.28 Den rättsfallsstudie som har genomförts inom ramen för denna uppsats har utgått ifrån en teoretisk tematisk analys. Detta

20 Braun & Clarke, Thematic analysis, s. 6 f.

21 Ibid s. 12.

22 Ibid, s. 16.

23 Ibid, s. 18.

24 Ibid, s. 19.

25 Ibid, s. 20.

26 Ibid, s. 22.

27 Ibid, s. 23.

28 Ibid, s. 12.

(18)

18

motiveras av att beslutet att genomföra den empiriska studien fattades efter att uppsatsen syfte och frågeställningar formulerats. Av denna anledning var det naturligt att både urvalet och granskningen av materialet genomsyrades av det område vilket uppsatsen syftar till att undersöka.

1.4 Disposition

Denna uppsats utgörs av totalt åtta avsnitt. Utöver detta inledande avsnitt utgörs uppsatsen av sju avsnitt, vilka tillsammans ska resultera i att uppsatsens syfte uppfylls. Avsnitt två utgör en summarisk redogörelse av ett antal straffrättsliga utgångspunkter vilka har ett samband med de process- och bevisrättsliga spörsmål som uppsatsen behandlar. Uppsatsen gör ingen straffrättslig ansats men en summarisk straffrättslig genomgång har bedömts nödvändig för att möjliggöra en diskussion kring den gränsdragningsproblematik mellan olika brottsrubriceringar som kan uppstå då en dödsorsak inte går att fastställa.

I uppsatsens tredje avsnitt behandlas de process- och bevisrättsliga utgångspunkter som sätter ramarna för straffprocessen. I denna del behandlas inledningsvis de principer och krav som omgärdar brottsutredningen och brottmålsprocessen. I slutet av avsnittet behandlas de bevisrättsliga utgångspunkter som utgör kärnan i domstolens bevisvärdering. Denna del kan närmast beskrivas som en redogörelse för bevisrättens begreppsanvändning.

Vidare utgör uppsatsens fjärde avsnitt en redogörelse för vad som kan benämnas som domstolens uppgifter i förhållande till prövningen i brottmål. I denna del behandlas således domstolens bevisvärdering och bevisprövning, felkällor vid bevisprövningen, skuld-, uppsåts- och påföljdsfrågor samt brottmålsprocessens redovisningskrav.

I uppsatsens femte avsnitt behandlas områdena rättsmedicin och kriminalteknik. Avsnittet syftar till att skapa förståelse för rättsmedicinska och kriminaltekniska resultatvärderingar och utlåtanden, samt vilka metoder som ligger till grund för dessa. Avsnittet innehåller således inte någon närmare redogörelse för hur olika kriminaltekniska och rättsmedicinska arbetsmetoder används i praktiken.

Det sjätte avsnittet utgörs av den empiriska rättsfallstudien. Detta avsnitt innehåller således dels en närmare redogörelse för de olika temana som identifierats inom ramen för studien, dels en redovisning av studiens resultat.

Uppsatsens sjunde avsnitt utgör en analys av uppsatsens tidigare avsnitt. I denna del analyseras främst olika faktorer som har en inverkan på graden av rättssäkerhet i domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak saknas.

Slutligen utgörs uppsatsen åttonde avsnitt av en avslutande reflektion. I detta avsnitt erbjuds ett förslag på hur domstolens bevisprövning i den aktuella måltypen kan göras mer rättssäker. Detta avslutande avsnitt utgörs således huvudsakligen av de lege ferenda-resonemang.

(19)

19

1.5 Avgränsningar

Inledningsvis kan det konstateras att uppsatsen tar sin utgångspunkt i ett rättssäkerhetsperspektiv. Att på ett uttömmande sätt konstatera vad som är rättssäkerhet är ingen enkel uppgift och inte heller en som ryms inom ramen denna uppsats. Det ska dock noteras att det till följd av rättssäkerhetsbegreppets många innebörder är av vikt att den som avser använda sig av begreppet med tydlighet fastställer vad begreppet avser i det aktuella sammanhanget. Inom ramen för den fortsatta framställningen avses med rättssäkerhet att den enskilde tillförsäkras ett skydd mot övergrepp från samhället, företrädesvis genom att inte dömas för brott utan tillräcklig bevisning.29

Valet att låta uppsatsen behandla både uppsåtligt och ouppsåtligt dödligt våld motiveras av att uppsåtsfrågan i förevarande typ av mål ofta har ett tätt samband med dödsorsaken, varför det är relevant att kunna undersöka hur avsaknaden av dödsorsak påverkar domstolens resonemang i uppsåtsfrågan.

Till följd av att uppsatsen är centrerad kring frågan om domstolens bevisvärdering och bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte kan fastställas är det naturligt att även brott mot griftefrid behandlas i uppsatsen.

När det gäller denna del är det viktigt att notera att uppsatsens omfattar både sådana mål där brottsoffrets kvarlevor är försvunna och sådana där kvarlevorna är skändligt behandlade, exempelvis genom styckning. Beslutet att inte avgränsa uppsatsen till att endast behandla den sistnämna typen av mål motiveras av att samma bevisrättsliga problematik aktualiseras oavsett om kvarlevorna är försvunna eller skadade.

Vad gäller gränsdragningen mellan straffrättens område och processrättens område är denna inte helt självklar. Av naturliga skäl är dessa områden tätt sammankopplade och straffprocessen bör rimligtvis i vissa delar kunna betraktas som en praktisk realisering av den mer teoretiska straffrätten.30 Det är trots allt så att domstolsprocessen i brottmål är centrerad kring att pröva den materiella straffrätten, det vill säga, brotten och påföljderna i brottsbalken. Det är således nödvändigt att i begränsad mån behandla vissa straffrättsliga aspekter i förhållande till de bevis- och processrättsliga frågor som aktualiseras inom ramen för denna uppsats.

När det gäller den rättsliga prövningen av dödligt våld är det nödvändigt att i viss mån beröra de rent straffrättsliga spörsmål som har ett direkt samband med domstolens prövning av brottet. Det går att konstatera att gränsdragningen mellan brotten mord, dråp och vållande till annans död har en direkt inverkan på hur åklagaren väljer att utforma gärningsbeskrivningen i målet.

Gärningsbeskrivningen i sin tur sätter ramarna för domstolens prövning i målet, varför det är av vikt att i denna del gå utanför straffprocessens område för att få en inblick i hur gränsdragningen mellan dessa brottsrubriceringar är utformad.

29 Se avsnitt 3.2 avseende beviskravet i brottmål.

30 Jfr Holmqvist, Samma gärning?, s. 410 f.

(20)

20

Slutligen kan nämnas att uppsatsen i begränsad utsträckning behandlar ett antal kriminaltekniska och rättsmedicinska aspekter, vilka har ett tätt samband med den typ av brottslighet kring vilken uppsatsen är centrerad. Det ska härvid poängteras att denna framställning ämnar beröra det forensiska området på ett övergripande sätt. Det avsnitt som berör kriminalteknik och rättsmedicin gör således inte anspråk på att i någon bemärkelse vara uttömmande. Detta motiveras huvudsakligen av att det inte är nödvändigt för uppfyllandet av uppsatsens syfte att i närmare detalj behandla olika kriminaltekniska och rättsmedicinska arbetsmetoder.

(21)

21

2 Straffrättsliga utgångspunkter

2.1 Mord, dråp och vållande till annans död

Dödligt våld kan delas in i tre olika brottstyper: mord, dråp och vållande till annans död.31 Dessa finns reglerade i brottsbalkens tredje kapitel.

Gränsdragningen mellan de olika formerna av dödligt våld är inte helt tydlig, men det går att konstatera att den faktor som har störst betydelse för rubriceringen av brottet är vilken grad av uppsåt gärningspersonen har haft.32 Brotten mord och dråp, förutsätter enligt 3 kap. 1 § respektive 2 § BrB att dödandet har skett uppsåtligen, medan brottet vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB förutsätter att döden har orsakats av oaktsamhet. Mord och dråp utgör i praktiken samma brott, och gränsdragningen dem emellan beror på graden av uppsåt och omständigheterna som omgärdar det dödliga våldet. Utgångspunkten när någon har berövats livet genom dödligt våld är alltid mord, men om det skulle finnas klart förmildrande omständigheter kan gärningen istället komma att rubriceras som dråp. Detta innebär att rekvisiten för brotten mord och dråp är desamma oavsett rubricering.33

Vid en granskning av lagtexten går det att konstatera att brottet mord inrymmer fyra explicita rekvisit: ”den som”, ”berövar”, ”annan”, ”livet”. Detta innebär att dessa fyra rekvisit måste vara uppfyllda för att domstolen ska kunna döma någon för brottet mord. Det måste således gå att konstatera vem som har utfört gärningen, att gärningen har bestått i dödligt våld, att gärningen varit riktad mot en person och att personen avlidit till följd av gärningen. Implicit inrymmer lagtexten dock ett femte rekvisit; uppsåt. En förutsättning för att dödligt våld ska betraktas som mord är som nämnts tidigare att gärningspersonen har haft för avsikt att döda brottsoffret. För att våldet istället ska rubriceras som dråp krävs förmildrande omständigheter som exempelvis att gärningspersonen handlat i stark affekt till följd av en provokation från brottsoffrets sida, eller att det varit fråga om ett snabbt händelseförlopp. Även sådana omständigheter som gärningspersonens psykiska särdrag, att denne befunnit sig i en mycket pressad

31 Det ska noteras att även brottet barnadråp (3 kap. 3 § BrB) utgör en form av dödligt våld. Denna typ av brottslighet faller dock inte inom ramen för det område som denna uppsats ämnar behandla, varför barnadråp inte kommer behandlas vidare i den fortsatta framställningen.

32 Nilsson, Kommentar till 3 kap. 7 § BrB.

33 Nilsson, Kommentar till 3 kap. 2 § BrB.

(22)

22

situation eller att gärningen begåtts i en nödvärnsliknande situation kan ha betydelse för att gärningen ska rubriceras som dråp istället för mord.34

För att det dödliga våldet ska kunna rubriceras som vållande till annans död krävs däremot att gärningspersonen saknat uppsåt att döda brottsoffret.35 Vållande till annans död är således ett oaktsamhetsbrott, till skillnad från mord och dråp som båda utgör uppsåtsbrott. Det går slutligen att konstatera att oaktsamhetsbrotten och uppsåtsbrotten har samma objektiva huvudrekvisit, att orsaka någon annans död. Brotten skiljer sig endast genom det subjektiva rekvisitet uppsåt.36

Frågan om gärningspersonens uppsåt vid gärningstillfället är således avgörande för rubriceringen vid dödligt våld. Graden av uppsåt spelar en avgörande roll vid gränsdragningen mellan brotten mord och dråp. Uppsåt kan delas in avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.37 Den allvarligaste formen av uppsåt är avsiktsuppsåtet, vilket innebär att gärningspersonen har haft en direkt avsikt att effekten död ska inträda38. Insiktsuppsåtet å andra sidan innebär att gärningspersonen har haft en insikt om att döden kommer uppstå som effekt av dennes agerande, men detta har inte varit det primära syftet med agerandet.39 Likgiltighetsuppåt är den uppsåtsformen som är mest komplicerad.

För att avgöra om en gärningsperson har haft likgiltighetsuppsåt måste domstolen nämligen göra en prövning i två led; först prövas om gärningspersonen har förstått att det finns en risk för att effekten döden inträder till följd av handlandet, sedan prövas om denne har varit likgiltig inför denna effekt.40

2.2 Brott mot griftefriden

Olika former av olovlig hantering av kvarlevorna efter en avliden person är straffbelagda genom bestämmelsen om brott mot griftefriden i 16 kap. 10 § BrB.41

En första förutsättning för straffansvar för brott mot griftefriden är, vilket framgår explicit av lagtexten, att åtgärden utförs med en död kropp. Vidare framgår av lagtexten att det är straffbart att flytta, skada eller skymfligen behandla en död kropp, om detta sker obehörigen. Vad gäller rekvisitet ”skada” och

”skymfligen behandlar” har dessa inte getts något konkret innehåll i vare sig

34 Se exempelvis NJA 2013 s. 376 och NJA 2016 s. 809.

35 Prop. 1962:10, s. 14.

36 Victor, Den åtalade gärningen, s. 87.

37 Borgeke, Likgiltighetsuppåt i teori och praktik, s. 383.

38 Ibid, s. 384.

39 Ibid.

40 Se NJA 2004 s. 176.

41 Brott mot griftefriden omfattar även obehörig öppning eller skadegörelse av grav. Denna typ av hantering av kvarlevor är dock inte av relevans för den fortsatta framställningen och kommer således ej att behandlas närmare.

(23)

23

förarbeten eller praxis. Gemensamt för samtliga rekvisit i brottet är att gränsen för vilka åtgärder som faller inom straffansvaret generellt sett är låg.42

Vad gäller brott mot griftefriden i relation till uppsåtligt dödande går det att konstatera att hanteringen av den döda kroppen i vissa fall betraktas som en medbestraffad gärning till det uppsåtliga dödandet, alltså mordet eller dråpet.

Detta beror på att vissa inslag i ett händelseförlopp, som förvisso formellt uppfyller rekvisiten för ett enskilt brott har ett så nära samband med och dessutom är underordnad ett annat brott att domstolen endast ska döma för det grövre brottet då det inte fyller någon funktion att döma gärningspersonen även för det mindre brottet. Det går alltså att konstatera att vissa former av befattning med brottsoffers kvarlevor, som i och för sig utgör brott mot griftefriden, men som sker i direkt anslutning till brottet, företrädesvis i syfte att dölja brottet kan betraktas som en medbestraffad gärning i relation till det dödliga våldet. Har den efterföljande hanteringen av kroppen inneburit ett betydande inslag av ytterligare kränkning, utöver dödandet i sig, kan detta tala för att domstolen bör döma den tilltalades för både det dödliga våldet och brott mot griftefriden. Det uppställs således ett visst krav på omfattningen av hanteringen för att den ska kunna betraktas som en separat brottslig handling.43

42 Roos, Kommentar till 16 kap. 10 § BrB.

43 Ibid.

(24)
(25)

25

3 Process- och bevisrättsliga utgångspunkter

3.1 Åklagarens uppgifter inom brottmålsprocessen

3.1.1 Utredningskravet

I brottmålsprocessen ligger det ett utredningskrav på åklagarsidan. Detta kan beskrivas som att det åligger åklagaren att säkerställa att brottet utreds på ett sätt som möjliggör att beviskravet kan uppnås. Utredningskravet innefattar ett krav på robusthet i utredningen, vilket innebär att det måste finnas en adekvat mängd bevisning som talar för att brott begåtts.44 Det är viktigt att notera att utredningskravet varierar med svårigheten på brottet, innebärande att det finns ett visst ökat utrymme för en mindre robust utredning vid mindre allvarliga brott, och motsatsvis att det finns ett högre krav på utrednings robusthet vid grövre brott.45

Vid grövre brottslighet är det många gånger en åklagare som är förundersökningsledare. Detta innebär att åklagaren ansvarar för hela utredningen, och har i uppgift att distribuera de resurser som finns att tillgå.46 Det är således åklagaren som ska avgöra vilka utredningsåtgärder som är nödvändiga att vidta för att utreda brottet på ett tillfredsställande sätt. Det är härvid viktigt att beakta att utredningen ska genomsyras av objektivitetsprincipen. Detta följer av 23 kap. 4 § RB och innebär att även sådant som kan tala till den misstänktes fördel ska beaktas och utredas. Detta medför att det är åklagaren som bedömer om och i vilken utsträckning det ska utredas huruvida det finns alternativa händelseförlopp och gärningspersoner.47

Syftet med en förundersökning är alltså i första hand att utreda hur ett brott har gått till. Det är därför av vikt att utredningen inte i ett allt för tidigt skede centreras kring en huvudmisstänkt eller en huvudhypotes. Att utredningen allt för tidigt inriktas på ett specifikt händelseförlopp riskerar medföra att andra tänkbara gärningspersoner och händelseförlopp inte utreds i tillräcklig

44 Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 118.

45 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 181.

46 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 115.

47 Ibid, s. 119 ff.

(26)

26

utsträckning. Ett sådant riktat utredningsarbete kan i värsta fall medföra att objektiviteten i utredningen äventyras.48

När det gäller den typen av våldsbrott som behandlas i denna uppsats, där gärningspersonen vidtagit olika åtgärder med brottsoffrets kropp i syfte att försvåra utredningen, går det att konstatera att eventuella brister i utredningen inte behöver bero på att åklagaren brustit i utredningsskyldigheten. Har kvarlevorna exempelvis genomgått en rättsmedicinsk obduktion i syfte att fastställa en dödsorsak har åklagaren sannolikt vidtagit de nödvändiga utredningsåtgärder som kan leda till fastställande av en dödsorsak. Det faktum att obduktionen inte resulterar i fastställande av en dödsorsak innebär inte att utredningen är bristfällig. Istället kan åklagaren genom utredningen konstatera att vissa förhållanden kring brottet inte kan utredas. Det faktum att vissa omständigheter inte kan utredas, exempelvis på grund av att kvarlevorna är i ett sådant skick att rättsläkaren inte med säkerhet kan fastställa att det rör sig om uppsåtligt dödande och inte en olyckshändelse, kan dock aldrig medföra någon sänkning av det utredningskrav som föreligger till följd av brottets svårighetsgrad.49 Istället måste åklagaren ta ställning till om det faktum att en central del av brottet inte kan utredas också ska innebära att åtal inte kan väckas.

Skulle åklagaren välja att väcka åtal trots att vissa centrala delar av brottet inte kan utredas måste domstolen i bevisvärderingen ta ställning till om gärningen trots detta är bevisad.50

3.1.2 Åtal, stämningsansökan och gärningsbeskrivning

I samband med förundersökningens avslutande ska åklagaren avgöra om förutsättningarna för åtal är uppfyllda. I 23 kap. 2 § RB anges att tillräckliga skäl för åtal föreligger då den aktuella gärningen är straffbar och då bevisningen är så stark att den kan läggas till grund för en fällande dom.51 Huruvida gärningen är straffbar besvaras sannolikt relativt tidigt under utredningen, varför åklagaren i detta skede främst måste ta ställning till bevisningens styrka. Det avgörande för beslutet att väcka åtal är om bevisningens styrka är sådan att den kan väntas leda till en fällande dom.52 Skulle åklagaren istället konstatera att bevisläget är otillräckligt kan denne besluta om så kallad negativt åtalsbeslut enligt 23 kap. 20

§ RB. Detta innebär att åklagaren beslutar att åtal inte ska väckas till följd av att förutsättningarna för åtal inte är uppfyllda.53

Här bör åklagaren ta ställning till huruvida det kan tänkas finnas utrymme för att ny bevisning uppkommer efter att åtal väckts. Skulle det vara så att åklagaren

48 Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 53.

49 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 187 ff.

50 Ibid, s. 186 f.

51 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 155.

52 Ibid, s. 159.

53 Ibid, s. 150.

(27)

27

väljer att väcka åtal trots att vissa centrala delar av bevisningen saknas, och denna bevisning senare uppkommer efter det att målet prövas i både tings- och hovrätt krävs det nämligen att Högsta domstolen beviljar resning i målet för att den nya bevisningen ska kunna prövas. Exempelvis kan det röra sig om att brottsoffrets kvarlevor återfinns först efter att målet avgjorts i hovrätten. Skulle den tilltalade då ha friats i hovrätten till följd av att bevisningen inte uppfyllt beviskravet, krävs det att Högsta domstolen, i enlighet med 58 kap. 3 § RB, beviljar resning till den enskildes nackdel. Då det är ovanligt att Högsta domstolen beviljar resning till nackdel för den enskilde är det viktigt att åklagaren bedömt att det är mycket osannolikt att ny bevisning ska uppkomma efter att åtal väckts. Att åtal väcks i ett för tidigt skede riskerar således att leda till att viktig bevisning upptäcks för sent och inte prövas till följd av att målet avgjorts i båda underinstanserna.54

Kan åklagaren dock konstatera att åtalsförutsättningarna är uppfyllda ska åtal väckas enligt 20 kap. 6 § RB. I praktiken sker detta då åklagaren väcker talan genom stämningsansökan. Stämningsansökan ska enligt 45 kap. 4 § RB innehålla grunden för åtalet. Detta innebär att stämningsansökan måste innehålla en beskrivning av den brottsliga gärning som ska prövas av domstolen.55 Detta görs genom att åklagaren i stämningsansökan skriver en så kallad gärningsbeskrivning.

Gärningsbeskrivningen syftar bland annat till att ge både domstolen och försvaret en god möjlighet att förbereda målet till huvudförhandlingen.

Gärningsbeskrivningens primära funktion är dock att den sätter ramarna för domstolens prövning av ansvarsfrågan i målet. Domstolen får nämligen aldrig döma den tilltalade för någon annan gärning än för vilken åtal har väckts. Att domstolen begränsar sig till att endast behandla den eller de gärningar som åklagaren har beskrivit i gärningsbeskrivningen är en förutsättning för att den tilltalade ska få en möjlighet att försvara sig mot de anklagelser som riktas mot denne.56

Gärningsbeskrivningen utgörs av åklagarens påstående om det brottsliga händelseförloppet som åtalet avser. Det framgår av 45 kap. 4 § RB att det i gärningsbeskrivningen ska framgå tid och plats för brottet.

Gärningsbeskrivningen bör dock vara mer precist utformad än så. När det gäller frågan om hur preciserad en gärningsbeskrivning bör vara finns det anledning att göra en distinktion mellan gärningsbeskrivningens omfattning och dess precision. När man talar om omfattningen brukar framhållas att gärningsbeskrivningen inte får vara så kortfattad att den tilltalade har svårt att begripa vad denne ska försvara sig mot. Samtidigt bör gärningsbeskrivningen inte heller vara så omfattande att den liknar en sakframställan.57

Avseende precisionsgraden gäller att gärningsbeskrivningen bör vara individualiserad till den grad att det är möjligt att urskilja den påstådda gärningen

54 Jfr Cars, Kommentar till 58 kap. 3 § RB samt Åklagarmyndigheten, Resning.

55 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 176.

56 Ibid, s. 161.

57 Victor, Den åtalade gärningen, s. 88.

(28)

28

från andra gärningar.58 Detta innebär att det vid mer invecklad brottslighet erfordras att åklagaren i gärningsbeskrivningen beskriver sådana omständigheter som tillvägagångssätt för gärningen och gärningens effekter.59 Detta medför att gärningsbeskrivningen bör innehålla konkreta rättsfakta som svarar mot abstrakta rättsfakta i lagtexten och sådana kringomständigheter som särskiljer gärningen från andra gärningar som är kriminaliserade under samma bestämmelse. Det kan således sägas att en gärningsbeskrivning bör kunna besvara vad som hänt, hur det hänt, när det har hänt, var det har hänt, mot vem gärningen har riktats och slutligen även av vem gärningen genomförts.60 Det föreligger således ett krav på att åklagaren anger de omständigheter som är tillräckliga för gärningens kännetecknande. Av detta följer att åklagaren exempelvis vid ett åtal om grov misshandel kan behöva specificera att misshandeln bestått i ”ett antal sparkar som träffat mot huvudet”. Det måste alltså framgå av åklagaren stämningsansökan vilka konkreta rättsfakta som görs gällande i relation till de abstrakta rättsfakta som ska prövas.61

Innehåller gärningsbeskrivningen avvikelser från det faktiska händelseförloppet kan detta innebära att åtalet måste justeras i enlighet med 45 kap. 5 § RB. Sådana åtalsjustering är möjliga att göra om avvikelserna inte är allt för omfattande. Skulle avvikelserna däremot vara av sådan omfattning att gärningsbeskrivningen beskriver en annan gärning än den som den tilltalade eventuellt begått ska åtalet ogillas då domstolen inte får pröva en annan gärning än den som framgår av åtalet. Den tilltalade måste alltså ha gjort sig skyldig till ett brott som i allt väsentligt överensstämmer med vad åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen för att en fällande dom ska kunna aktualiseras. Detta innebär dock inte att domstolen måste förhålla sig till åklagarens rubricering av gärningen.62

3.1.3 Bevisbörda och oskuldspresumtion

I brottmål är det åklagaren som har hela bevisbördan för att den tilltalade har handlat på det sätt som påstås i gärningsbeskrivningen. Det åligger således åklagaren att utreda brottet på ett sådant sätt att denne kan presentera bevisning som styrker den tilltalades skuld. Beviskravet innebär således motsatsvis att det saknas en skyldighet för den tilltalade att motbevisa det gärningspåstående som läggs denne till last. Den tilltalade ska aldrig behöva bevisa att denne är oskyldig.63 Istället måste åklagaren presentera bevisning av sådan styrka att denne bedömer att en fällande dom är trolig.64

58 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 176 f.

59 Ibid, s. 178.

60 Se Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 162 och Victor, Den åtalade gärningen, s. 89.

61 Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet, s. 177.

62 Victor, Den åtalade gärningen, s. 81 f.

63 Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 160.

64 Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, s. 79.

(29)

29

Åklagarens bevisbörda är tätt sammankopplad med den oskuldspresumtion som gäller inom straffprocessen. Oskuldspresumtionen är inte lagstadgad i svensk rätt men den gäller alltjämt som allmän princip i enlighet med artikel 6.2 i EKMR och artikel 11.1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Oskuldspresumtionen utgör således en del av rätten till en rättvis rättegång och åklagarens bevisbörda bör således kunna beskrivas som en garanti för att den enskilde tillförsäkras ett skydd mot att bli dömd utan tillräcklig bevisning. Ytterst innebär oskuldspresumtionen alltså att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess att dennes skuld lagligen fastställs. Vidare kan konstateras att åklagarens bevisbörda till stor del motiveras av straffprocessens mycket ingripande karaktär där polis och åklagare kontrollerar utredningen av brottet.65

I samband med att åklagaren väcker åtal måste denna, enligt 45 kap. 10 § RB, i stämningsansökan redogöra för vad varje bevisfaktum syftar till att bevisa.66 Åklagaren måste alltså ange ett bevistema för varje bevisfaktum. Denna redogörelse brukar kallas för bevisuppgift. Bevisuppgiften ska innehålla uppgifter om vilket rättfaktum det enskilda bevisfaktumet är hänförligt till. Ämnar försvaret att åberopa någon motbevisning ska även denna tas upp i en bevisuppgift som ska lämnas in till domstolen inför huvudförhandlingen. Syftet med detta förfarande är att domstolen ska få kännedom om vilka bevisfakta som är relevanta för de olika frågorna i målet. Syftet med inlämnandet av bevisuppgifter är alltså i viss mån att hjälpa domstolen med sorteringen av bevisningen inför bevisprövningen.67

Den bevisning åklagaren åberopar måste täcka både de objektiva och de subjektiva rekvisit som utgör brottet.68 Detta innebär att bevisningen måste styrka dels att den tilltalade begått den påstådda gärningen, dels att denne begått gärningen med uppsåt.69 Vad gäller de subjektiva brottsrekvisiten måste åklagarens bevisning även styrka att det inte förelegat nödvärn eller någon annan ansvarsfrihetsgrund.70 Det är således inte tillräckligt att åklagaren kan bevisa att den tilltalade begått den påstådda gärningen, utan denne måste också bevisa att den tilltalade faktiskt begått gärningen uppsåtligen. Det är dock ingen enkel uppgift för åklagaren att bevisa att uppsåt förelegat. Detta beror på att uppsåt närmast kan beskrivas som en tankegång eller sinnesstämning hos gärningspersonen.71 Istället får åklagaren söka bevisa uppsåtet genom att bevisa hur gärningspersonen agerat, vilket motiv gärningspersonen haft och vilka effekter dennes handlande fått.72 Går det exempelvis att dra slutsatsen att ett

65 Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 82.

66 Ibid, s. 64.

67 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 206.

68 Se avsnitt 4.2 där uppdelningen i objektiva och subjektiva rekvisit behandlas närmare.

69 Holmberg, Bevisning i brottmål, s. 83.

70 Ibid, s. 87.

71 Ibid, s. 280.

72 Ibid.

References

Related documents

Beslut om detta yttrande har på rektors uppdrag fattats av dekan Torleif Härd vid fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap efter föredragning av remisskoordinator

När det nya fondtorget är etablerat och det redan finns upphandlade fonder i en viss kategori och en ny upphandling genomförs, anser FI däremot att det är rimligt att den

upphandlingsförfarandet föreslås ändras från ett anslutningsförfarande, där fondförvaltare som uppfyller vissa formella krav fritt kan ansluta sig till fondtorget, till

En uppräkning av kompensationsnivån för förändring i antal barn och unga föreslås också vilket stärker resurserna både i kommuner med ökande och i kommuner med minskande

Den demografiska ökningen och konsekvens för efterfrågad välfärd kommer att ställa stora krav på modellen för kostnadsutjämningen framöver.. Med bakgrund av detta är

Man kan se en tydlig bild av att de som har haft uppsåt till att döda eller skada någon annan har haft någon form av relation till sitt offer eller varit bekant med de som blir

(2013) visar att vårdpersonal upplever att den närståendes önskan inte alltid stämmer överens med vad anhöriga har bestämt och ibland sker detta även mellan anhöriga och

I de fall där en styvpappa var förövare påvisade Makhlouf och Rambaud (2014) ett resultat där barnet var mellan två och fem år medan Smithey (1998) påvisade ett resultat där