Mänskliga rättigheter i Kanada 2012 ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Kanada är en väl fungerande demokrati och rättsstat. Respekten för de mänskliga rättigheterna är på de allra flesta områden god.
Stora utmaningar kvarstår dock för Kanada när det gäller urfolkens sociala, ekonomiska och politiska rättigheter. Arbetslöshet, missbruk, brottslighet och våld i hemmet är fortsatt vanligare än hos majoritetsbefolkningen och
tillgången till bland annat barnomsorg, utbildning, rent vatten och drägligt boende är bristfällig.
FN:s särskilda rapportör för rätten till mat kritiserade vid ett uppmärksammat besök i Kanada i maj 2012 den dåliga tillgången till näringsrik mat för de fattiga delarna av befolkningen. Särskilt utsatt var ursprungsbefolkningen.
FN:s tortyrkommitté kritiserade under 2012 Kanada för att ännu inte fullt ut respektera principen om att inte utvisa människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr.
FN:s kommitté för barns rättigheter riktade också kritik mot Kanada under 2012. Kritiken gällde bland annat den nya brottlagstiftningen, som inneburit skärpta straff för ungdomar och gjort det lättare att döma dem som vuxna.
Kommittén kritiserade även det faktum att barn från ursprungsbefolkningen hade sämre tillgång till social- och andra samhällstjänster än andra barn.
Polisens användning av elpistoler har granskats kritiskt på senare år efter att flera dödsfall inträffat i samband med gripanden.
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Frågan om förbud mot heltäckande slöjor debatteras fortfarande i några av Kanadas provinser. Diskussionerna gäller förbud i specifika sammanhang, såsom vid viss offentlig tjänsteutövning eller för vittnen i en rättegång. Den senare frågan ska avgöras av Kanadas Högsta domstol.
Den kanadensiska regeringens ambitioner att få ner de långa väntetiderna i asylsystemet och att begränsa missbruket av landets förhållandevis generösa invandringspolitik har också medfört inskränkningar i vissa asylsökandes rättigheter. Den nya asyllag som trädde i kraft under hösten 2012 har kritiserats av bland annat UNHCR för att på flera punkter stå i strid med FN:s
flyktingkonvention.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-
kommittéer
Kanada har godkänt följande centrala konventioner och protokoll;
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerad 1976, samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt, ratificerat 1976, och avskaffandet av dödsstraffet, ratificerat 2005.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), ratificerad 1976. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD), ratificerad 1970.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW), ratificerad 1981, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, ratificerat 2002
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerad 1987. Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har inte ratificerats.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), ratificerad 1991, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter, ratificerat 2000, och om handel med barn och barnpornografi, ratificerat 2005
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD), ratificerad 2010
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees,
ratificerad 1969, samt det tillhörande protokollet från 1967, ratificerat 1969
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC), ratificerad 2000.
Kanada har inte ratificerat följande konventioner:
‐ Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances
‐ Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights
Kanada rapporterar regelbundet till de FN-kommittéer som övervakar de olika konventionerna. Möjligheten att godkänna det fakultativa protokollet till tortyrkonventionen är fortfarande under utredning. I sin senaste rapport till FN:s kommitté mot tortyr (UN Committee Against Torture, CAT) upprepade Kanada att man övervägde att godkänna protokollet, varpå kommittén uppmanade Kanada att skynda på sitt beslut.
Beträffande ytterligare internationella överenskommelser finns enligt
kanadensiska regeringen för närvarande inga planer på godkännande (det gäller bland annat konventionen mot påtvingade försvinnanden, konventionen om gästarbetare och den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter).
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr I Kanada upprätthålls generellt respekten för rätten till liv och kroppslig integritet och det råder förbud mot tortyr.
Kanadensisk lag tillåter dock att individer som anses vara ett hot mot landets säkerhet förvisas även till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Den kanadensiska regeringen legitimerar sådana beslut genom att söka diplomatiska garantier för att tortyr inte ska förekomma. Organisationer för mänskliga rättigheter har riktat kritik mot användandet av diplomatiska garantier och hävdar att sådana inte är pålitliga. Högsta domstolen prövade frågan 2002 och kom till slutsatsen att förvisning till länder där den deporterade riskerar utsättas för tortyr normalt inte kan tillåtas, men är möjlig under unika omständigheter.
År 2006 tillsattes en utredning för att granska myndigheternas agerande i tre fall av misstänkt tortyr av kanadensiska medborgare, mellan 2001-2004 i Syrien respektive Egypten. I oktober 2008 konstaterades motsvarande överträdelser som i fallet med Mahel Arar, som 2007 beviljades skadestånd och en ursäkt av
den kanadensiska regeringen efter en felaktigt grundad utvisning som ledde till att han torterades i Syrien.) Utredningens rekommendationer vann stöd i parlamentet i december 2009, men regeringen har, med hänvisning till att rättsprocesser pågår, ännu inte utfärdat ursäkter eller betalat skadestånd. FN:s tortyrkommitté riktade under 2012 skarp kritik mot Kanada för att, trots utredningens slutsatser, inte ha sett till att de tre medborgarna fått upprättelse och rehabilitering. Tortyrkommittén uppmanade även Kanada att ändra relevanta lagar för att principen om så kallad ”non-refoulement”, det vill säga förbudet att utvisa människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr, utan förbehåll ska respekteras.
I juni 2010 påbörjade en parlamentarisk ad hoc-kommitté en granskning av ca 40 000 dokument som ska kunna kasta mer ljus över överlämningarna till afghanska myndigheter av talibaner som tillfångatogs av kanadensiska soldater under landets deltagande i den internationella ISAF-styrkan i Afghanistan.
Enligt uppgifter i media utsattes talibanerna ofta för övergrepp och tortyr.
Meningarna om huruvida kommittén lyckats utreda den känsliga politiska frågan går isär. De 4 000 sidor som släpptes efter ett års utredning är fortfarande till stor del sekretessbelagda. Regeringen förklarade dock att utredningen var över och att inga uppgifter tytt på att soldaterna medvetet överlämnat fångarna till tortyr.
Den militära polisens kommission, som tillsattes för att undersöka frågan redan 2007, meddelade i sin slutrapport i juni 2012 att de åtta officerare i Afghanistan vars handlingar utredningen hade granskat inte kunde hållas ansvariga för att ha underlåtit att undersöka överlämningarna. Detta eftersom överlämningarna till stor del, enligt slutrapporten, undanhållits officerarna. Kommissionen var dock skarpt kritisk mot regeringen och menade att utredningen förhalats genom att kommissionen stött på upprepade problem med att få tillgång till handlingar, bevis och vittnen.
Kanada har efter frågor från FN:s tortyrkommitté svarat att de kanadensiska styrkorna utvärderade risken för tortyr innan överlämningarna skedde och att de försäkrade sig om att det inte fanns någon risk för dålig behandling.
Tortyrkommittén uppmanade i sin observation från juni 2012 Kanada att se till att man i framtida militäroperationer klart och tydligt förbjuder överlämning av fångar till ett annat land när det finns anledning att tro att de kan utsättas för tortyr. Kommittén menade även att diplomatiska garantier inte kan åberopas för att rättfärdiga överlämningar när sådan överhängande risk för tortyr förekommer.
Organisationer för mänskliga rättigheter och media har sedan flera år uppmärksammat den kanadensiska polisens användning av pistoler som förlamar den träffade genom en elektrisk chock. Frågan fick särskild
uppmärksamhet i november 2007 då en amatörvideo visade hela förloppet när polisen på Vancouvers flygplats använde en pistol som gav en elektrisk chock mot en polsk immigrant, Robert Dziekanski, som avled i direkt anslutning till ingripandet. Förloppet har utretts i detalj i British Columbia och ledde till en rapport i två delar som undersökte användningen av dessa vapen (juli 2009) samt omständigheterna runt Dziekanskis död (juli 2010). Rapporten
konstaterade felaktigt användande i fallet Dziekanski, men pekade också på allmänna risker med användningen av elvapen. Striktare riktlinjer har utfärdats om i vilka situationer vapnen får användas. I oktober 2009 tillkom riktlinjer om att vapnen inte får riktas mot bröstkorgen. Så sent som sommaren 2010 avled dock en 27-årig man efter att ha utsatts för en elchock. Den efterföljande utredningen slog entydigt fast att elpistolen orsakade mannens död, trots att de inblandade poliserna använt pistolen på det sätt som föreskrevs. I april 2012 använde polis ett eldvapen mot en elvaårig pojke i British Columbia, som var misstänkt för att ha knivhuggit en man. En intern polisutredning fann dock att poliserna i fråga inte hade begått något fel. FN:s tortyrkommitté uppmanade i sin observation från 2012 Kanada att överväga att avstå från användningen av pistoler som förlamar den träffade genom en elektrisk chock.
Förhållandena i fängelser och andra slutna anstalter anses överlag vara tillfredsställande. Efter införandet 2011 och 2012 av skärpta minimistraff och längre fängelsestraff för vissa brott finns det dock farhågor från både
kriminalvården och oberoende bedömare att överbeläggningen på fängelserna kan komma att förvärras. Det är dock för tidigt att bedöma om så verkligen har skett.
Mellan 2010 och 2012 ökade antalet intagna i federala fängelser med 11,2 procent. Många institutioner är redan överbelagda, vilket leder till så kallade double-bunking det vill säga att två intagna får dela på en cell som från början är ämnad för en.
Andelen psykiskt sjuka i federala fängelser mer än fördubblades mellan 1997 och 2008 enligt Kanadas fängelseombudsman. Cirka 36 procent av förbrytarna är vid intagningen i behov av någon form av psykologisk eller psykiatrisk vård.
För kvinnliga interner är siffrorna högre.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet är avskaffat i Kanada, såväl i freds- som i krigstid.
Nuvarande regering har dock gjort ett par markeringar som har uppfattats som en förskjutning i Kanadas politik vad gäller dödsstraffet. I början av november 2007 förklarade dåvarande ministern för säkerhetsfrågor, Stockwell Day, att Kanada inte längre skulle begära nåd för kanadensiska medborgare som stod
inför en avrättning utomlands, om straffet utmätts i ett demokratiskt land efter en korrekt rättegång. Det gjordes ingen hemlighet av att formuleringen avsåg USA. I mars 2009 blev regeringens beslut att inte begära nåd för den
dödsdömde Ronald Smith överprövat av en federal domstol, som ålade regeringen att framföra en sådan begäran. En begäran om nåd framställdes till guvernören i Montana i juni 2010.
Kanadas beslut att inte bli medförslagsställare till FN-resolutionerna om ett moratorium för dödsstraffet 2007, 2008, 2010 samt 2012 har väckt
uppmärksamhet, inte minst då Kanadas traditionella likasinnade i frågan fanns bland de nära 90 medförslagsställarna.
Regeringens hållning i fråga om dödsstraffet har kritiserats av samtliga oppositionspartier, ledande jurister som arbetar med mänskliga rättigheter, organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, liksom flera av de kanadensiska tidningarnas ledarsidor.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Inga rapporter om ofrivilliga försvinnanden eller frihetsberövanden på politiska och godtyckliga grunder har förekommit under året.
I detta sammanhang kan dock Guantanamo-fången Omar Khadr nämnas.
Khadr, som har kanadensiskt medborgarskap, tillfångatogs efter en lång eldstrid i Afghanistan vid 15 års ålder 2002 och anklagades för bland annat mord och mordförsök. Efter åtta år i Guantanamo-lägret dömdes Khadr i oktober 2010 till åtta års fängelse (utöver dem han redan avtjänat i
Guantanamo) efter att ha erkänt sig skyldig till mord och mordförsök i strid med krigslagarna. Det var en del av en uppgörelse med de militära åklagarna, som enligt uppgift skulle möjliggöra ett överförande till ett kanadensiskt fängelse. Trots att den kanadensiska regeringen har nekat till inblandning i uppgörelsen, biföll man ansökan om strafföverföring och i september 2012 överfördes Khadr till ett kanadensiskt fängelse. FN:s tortyrkommitté har uppmanat Kanada att se till att Khadr får lämplig upprättelse för de kränkningar av sina mänskliga rättigheter som han upplevt.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Domstolar på samtliga nivåer är självständiga i förhållande till den
verkställande makten. För ungdomar mellan tolv och 18 år finns en särskild rättsordning, Youth Criminal Justice Act. Barn under tolv år är inte straffmyndiga medan ungdomar över 18 år lyder under det vanliga rättssystemet.
Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan, the Canadian Charter of Rights and Freedoms, är en del av landets konstitution. Lagen om mänskliga rättigheter, The Canadian Human Rights Act, reglerar diskriminering. På såväl federal som provinsnivå finns kommissioner för mänskliga rättigheter, vilka i princip har samma arbetsuppgifter som Sveriges diskrimineringsombudsman. Enskilda personer kan anmäla upplevda diskrimineringsbrott till dessa kommissioner som, när de så finner befogat, kan föra den enskildes talan i domstol.
En särskild antiterrorism lagstiftning, Anti-Terrorism Act, antogs i slutet av 2001.
Tillämpningen av denna har av organisationer för mänskliga rättigheter kritiserats för att undergräva rättssäkerheten, framför allt för etniska minoriteter. En parlamentarisk kommitté genomförde en översyn av
lagstiftningen och en slutrapport publicerades i september 2005. Kommitténs slutsats var att den nya lagstiftningen var ett viktigt instrument i kampen mot terrorism och att den borde förstärkas. Man menade vidare att kanadensisk lagstiftning måste respektera de mänskliga rättigheterna, men att terrorism i sig är en kränkning av dessa rättigheter och att staten därmed indirekt medverkar till kränkningen genom att inte vidta kraftfulla motåtgärder. Två komponenter i lagstiftningen som tillåter häktning i förebyggande syfte, respektive som kan tvinga personer att vittna i hemliga förhör, försvann från lagstiftningen 2006 genom en så kallad solnedgångsklausul. En lagstiftningsprocess pågår för att återföra dessa två komponenter.
Kanadensisk lag tillåter sedan 1978 användandet av så kallade security certificates, genom vilka utländska medborgare kan frihetsberövas och utvisas utan
rättegång när särskilda skäl, såsom hot mot landets säkerhet, förekommer. Den frihetsberövade informeras inte om skälen till åtgärden, som vidtas genom gemensamt beslut av migrationsministern och ministern för allmän säkerhet och prövas av en federal domare. Lagstiftningen prövades av Högsta
domstolen år 2002 och befanns då förenlig med konstitutionen. I ett utslag i februari 2007 (fallet Charkaoui mot Kanada) gjorde dock Högsta domstolen delvis en annan bedömning. Det konstaterades å ena sidan vara förenligt med konstitutionen att de anklagade kan kvarhållas i häkte på obestämd tid utan åtal och att förhandlingar kan hållas utan deras närvaro. Å andra sidan invände domstolen mot att de anklagade inte kan få kännedom om de bevis som presenteras mot dem. Staten gavs ett år att rätta till situationen. Sedan 2008 finns lagstiftning som innebär att särskilt utsedda advokater ska ges tillgång till en sammanfattning av bevisen. Enligt Amnesty International innebär detta en positiv förändring, men uppfyller inte kravet på en rättvis process, då den egna advokaten inte kan få tillgång till underlaget för beslutet. Även FN:s
tortyrkommitté har invänt mot proceduren, bland annat för att
frihetsberövandet utan åtal inte är tidsbestämt och för att det rapporterats att information som erhållits genom tortyr i vissa fall legat till grund för beslut om security certificates.
Ett fall där proceduren har använts är i fallet Mohamed Harkat, som i december 2002 häktades, misstänkt för att vara al-Qaida-agent. Harkat nekar till inblandning i terroristaktiviteter men har bara fått ta del av en
sammanfattning av målet mot honom. Han bor i Ottawa med sin fru, men bär en elektronisk fotboja, måste regelbundet infinna sig hos myndigheten och får inte lämna staden utan tillåtelse. Kanadas högsta domstol har nyligen gått med på att hålla en förhandling gällande systemet med security certificates, initierad av Harkat och hans advokater. Den kommer troligen att hållas någon gång under 2013. Kanadas regering fortsätter att försvara systemet och konstaterar att det bara används i undantagsfall.
7. Straffrihet
Det finns inga rapporter som tyder på att straffrihet relaterad till brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i Kanada skulle förekomma. De nationella domstolarna i Kanada har befogenhet att döma över internationella brott begångna i utlandet enligt Criminal Code och Crimes against Humanity and War Crimes Act. FN:s tortyrkommitté har dock uttryckt tveksamheter över Kanadas riktlinjer gällande universell rättsutövning med tanke på det extremt låga antalet åtal. Kommittén menar också att Kanada, genom att använda förfaranden under immigrationslagen, och att utvisa förövare istället för att göra dem till föremål för en straffrättslig process, skapar faktiska eller potentiella kryphål där förövare kan komma att gå utan straff.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande- och tryckfrihet råder. Censur förekommer inte, förutom vad gäller våldsskildringar, viss pornografi och uppmaningar till hatbrott, rasism etc.
Media är oberoende av statsmakten.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfrihet råder. Det finns inga generella restriktioner mot att ansluta sig till fackföreningar (förutom vissa särregler inom försvarsmakten) eller att sluta kollektivavtal. ILO har dock under 2012 riktat kritik mot Kanada för att det på provinsiell nivå finns begränsningar i strejkrätten och
fackföreningsfriheten för vissa yrkeskategorier (olika i olika provinser).
FN:s särskilda rapportör, liksom FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter kritiserade under 2012 den provinsiella lagen loi-12 i Québec, som antogs i maj 2102 för att bl.a. komma till rätta med våldsamma
studentdemonstrationer. FN kallade lagen ”ett oroväckande steg mot
begränsning av mötesfriheten”. Den del av lagen som begränsade möjligheten
att demonstrera togs dock bort genom dekret av den nya provinsregering som kom till makten i september 2012.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefrihet råder och respekteras.
Frågan om heltäckande slöja i vissa sammanhang, till exempel inom
utbildningsväsendet, debatteras fortsatt i flera provinser. Ett lagförslag, som presenterades i Québec 2010, syftade till att förbjuda niqab eller burka för alla som tillhandahåller eller mottar tjänster inom den offentliga provinsiella förvaltningen. Förslaget är dock vilande för närvarande.
Ontarios Appeal Court (den högsta instansen på provinsnivå) fastslog 2010 att domstolar har rätt att kräva att ett vittne visar sitt ansikte, men endast i undantagsfall och om så krävs för att säkerställa att den åtalade får en rättvis rättegång. Frågan behandlas nu i den federala Högsta domstolen.
Sedan december 2011 är det förbjudet för personer som svär
medborgarskapseden vid offentliga ceremonier att ha täckt ansikte. Regeringen motiverade beslutet med att det står i samklang med Kanadas värderingar om öppenhet och jämlikhet.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Kanada är en parlamentarisk demokrati inom det brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elisabeth II, och hon utser på förslag av Kanadas premiärminister en generalguvernör att representera henne. Generalguvernören har i huvudsak ceremoniella uppgifter, men kan spela en aktiv roll i samband med
regeringsskiften.
Parlamentet har två kamrar: underhuset och senaten. Ledamöterna i underhuset utses i allmänna val, medan senatorerna utnämns av
premiärministern. Den reella lagstiftande makten ligger i underhuset, även om senaten måste godkänna lagförslagen som passerat underhuset. Partisystemet är av brittisk modell, med i teorin ett regeringsparti och en officiell opposition.
Fem partier är dock representerade i parlamentet; de konservativa, det socialdemokratiska NDP, som i valet 2011 blev näst största parti och
därmed ”officiell opposition”, de liberala, det separatistiska Bloc Québécois samt De gröna, med en ledamot.
Den nuvarande konservativa regeringen tillträdde i början av 2006, blev omvald 2008 och 2011, då den fick egen majoritet i underhuset.
Inga märkbara skillnader finns mellan könen vad gäller valdeltagande. I den federala regeringen är nio av 38 ministrar kvinnor. I parlamentets underhus är 69 av de 308 valda företrädarna kvinnor. Tre av högsta domstolens nio ledamöter, däribland dess ordförande, är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt lag är diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller politiska åsikter förbjuden. Fackföreningar får agera utan inskränkningar och tvångsarbete är förbjudet. Arbetslösheten låg enligt OECD på 7,4 procent 2011. Kanada har godkänt sex av Internationella
arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Konvention nr 98 om tillämpningen av principerna för
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten samt konvention nr 138 om minimiålder för tillträde till arbete har inte godkänts.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Tillgång till medicinskt nödvändig sjukvård är fri och hälsovården håller hög standard. Långa väntetider uppfattas dock som ett ökande problem.
Enligt OECD:s statistik uppgick kostnaderna inom hälsosektorn till strax över 11,4 procent av BNP (2010) och trenden är uppåtgående. Då hälsosektorn sorterar under provinsernas kompetensområde går det inte att beräkna dess andel av den federala budgeten.
14. Rätten till utbildning
Utbildningsväsendet håller hög internationell standard. Grundutbildning upp till 15-16 år (olika i respektive provins) är obligatorisk och kostnadsfri.
Den bristande tillgången till utbildning för urfolken, särskilt i det glesbefolkade norra Kanada och för First Nations (indianer) som bor i reservat, har ofta kritiserats, senast av såväl Amnesty International som av Kanadas egen motsvarighet till Riksrevisionen. Färre än hälften av Kanadas First Nation- ungdomar har en gymnasieexamen, jämfört över 80 procent för den övriga befolkningen. I juni 2011 tillkännagavs en gemensam handlingsplan i
samarbete mellan den federala regeringen och representanter för Kanadas First Nations, i syfte att förbättra kvalitén och tillgången på utbildning i reservaten.
Sedan dess har regeringen dock kritiserats av First Nations för bristande framsteg och engagemang.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
De allmänna livsvillkoren är mycket goda i landet. Kanada ligger på plats nummer sex i FN:s index för mänsklig utveckling (Human Development Index) 2011.
FN:s särskilda rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, var dock mycket kritisk efter sitt elva dagar långa besök i Kanada besök i maj 2012. Han menade att fattiga kanadensare – särskilt bland ursprungsbefolkningen – hade en alltför osäker livsmedelsförsörjning och en oacceptabelt dålig tillgång till näringsrik mat. Han framhöll att en av tio familjer med barn under sex år inte förmådde tillgodose de dagliga näringsbehoven. Han skyllde detta på
regeringens bristande vilja att hantera de ökande klyftorna mellan rika och fattiga samt mellan ursprungsbefolkning och icke-ursprungfolkning. Det utbredda beroendet av frivillig välgörenhet vittnade enligt De Schutter om otillräckliga sociala skyddsnät och stödnivåer.
Flera av Kanadas regeringsmedlemmar reagerade mycket starkt på kritiken och framförde att FN borde koncentrera sina resurser på länder där det fanns reella hungerproblem och materiell fattigdom.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Kanadensisk lag föreskriver likabehandling av kvinnor och män. I praktiken finns dock fortsatt skillnader mellan könen. Kvinnor har lägre inkomster än män och är underrepresenterade i politiska församlingar liksom på
chefspositioner inom näringslivet.
Enligt lag är våld och kränkningar mot kvinnor förbjudna. Även kvinnlig könsstympning är förbjuden. Könsrelaterade brott har minskat de senaste åren, men förekommer fortfarande. Kvinnor av urfolksursprung är
överrepresenterade bland dem som drabbas av könsrelaterade brott, särskilt sådana som begås inom familjen. Våld i hemmet faller under den allmänna strafflagen. Sexuellt ofredande faller inte under någon särskild paragraf, utan ingår som ett brott under rubriken ”ofredande” (harassment). Abort är tillåtet i hela Kanada och ingår i den offentligt finansierade sjukvården.
Det finns ett särskilt federalt ministerium – Status of Women Canada – med uppgift att verka för jämställdhet och främja kvinnors deltagande i
ekonomiska, sociala och demokratiska aktiviteter, liksom att bekämpa våld mot kvinnor.
Under de senaste åren har det stora antalet mord på och försvinnanden av urfolkskvinnor i Kanada uppmärksammats. Ett antal åtgärder utlovades i oktober 2010 för att komma till rätta med vad regeringen kallade ett påfallande stort antal sådana försvinnanden. Över 600 urfolkskvinnor har rapporterats försvunna, hälften av dem under det senaste decenniet. Den verkliga siffran tros vara betydligt större, på grund av bristfällig rapportering. FN:s kommitté för eliminering av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) har kritiserat den kanadensiska regeringen för att göra för lite för att komma till rätta med problemen och har övervägt att inleda en formell utredning.
Människohandel för prostitutionsändamål är olaglig, men förekommer.
Prostitution i sig är inte förbjudet. Dock är flertalet relaterade aktiviteter (till exempel bordeller, anställning av personal och marknadsföring i syfte att sälja sex) förbjudna.
Ett beslut i Ontarios Högsta domstol från 2012 förklarade nuvarande lagstiftning konstitutionsvidrig, då förbudet mot relaterade aktiviteter ansågs bidra till en ökad risk för prostituerade (skyddet för liv och säkerhet). Kanadas Högsta domstol har beviljat prövningstillstånd för frågan, men det är ännu inte klart när den kommer prövas. En faktisk legalisering av bordeller, som domen i Ontarios högsta domstol skulle innebära, har därför skjutits upp tills
domstolen avgjort frågan.
17. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter skyddas av ett omfattande regelverk. Åldersgränsen för arbete varierar från provins till provins, men normalt kan inte barn under 15 -16 år arbeta utan föräldrars medgivande. Barn under 17 år kan inte få något federalt arbete. Lagstiftningen mot sexuellt utnyttjande av barn har skärpts under senare år. Barn över 14 år kan dömas till fängelsestraff.
Kanada har anmält reservationer till FN:s konvention om barnets rättigheter, särskilt med hänvisning till urfolkstraditioner, men också mot
rekommendationen att skilja på barn och vuxna vid frihetsberövande.
FN:s kommitté för barns rättigheter har utfört en grundläggande genomgång av hur situationen för barn ser ut i Kanada. Den blev klar under 2012. Kritik riktades mot landet på ett antal punkter. Framförallt kritiserades Bill C-10, ett brottlagspaket, som bland annat innehåller hårdare straff för ungdomar och gör det lättare att åtala dem som vuxna. Kommittén ansåg även att Kanada hade misslyckats med att tillhandahålla likvärdiga socialtjänster och andra
samhällstjänster till barn tillhörande ursprungsbefolkningen som till andra barn, vilket innebar en ”allvarlig och utbredd diskriminering”.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Kanadas urfolk består av tre grupper; First Nations, inuiter och mestiser (blandat europeisk-indianskt ursprung). Dessa utgör totalt strax över fyra procent av Kanadas befolkning. I de tre nordliga territorierna (Yukon,
Nordvästra Territorierna och Nunavut) är andelen urinvånare betydligt högre.
Levnadsvillkoren och möjligheten att tillvarata sina rättigheter för dessa medborgare är generellt sett sämre än för övriga delar av befolkningen.
Ansvaret för frågor som rör urfolken ligger på federal nivå. I lagstiftningen finns särregler för bland annat utökat självstyre, egna skattesystem, regleringar för fiske och jakt samt tullfrihet. Under åren har också ett antal särskilda finansieringsprogram antagits för att komma tillrätta med diverse sociala och ekonomiska problem. Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan har ett särskilt avsnitt som reglerar dessa folkgruppers rättigheter.
De sociala problemen är ändå fortfarande stora och urfolken är
överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, brottslighet, våld mot kvinnor och självmord. Även i fråga om grundläggande samhällsservice, som utbildning och sanitära förhållanden, är denna del av befolkningen missgynnad. Fortsatt råder oenighet med den federala regeringen i frågor som rör bland annat självstyre, beskattning, markanspråk, fiske- och jakträttigheter samt påstådd polisbrutalitet. Amnesty International kritiserade i mars 2011 både den federala och de provinsiella regeringarna i Kanada för de stora skillnaderna mellan urfolk och övriga invånare i fråga om bland annat tillgång till
barnomsorg, rent vatten, utbildning och drägliga bostadsförhållanden. Kanadas federala riksrevisor pekade i en rapport från juni 2011 på samma brister.
I oktober 2011 utlyste reservatet Attawapiskat First Nation i norra Ontario undantagstillstånd, efter att bostads- och levnadsvillkoren på reservatet blivit ohållbara. Fallet fick stor uppmärksamhet i media och levnadsförhållandena dömdes ut av bland annat Röda Korset. Regeringen tillhandahöll tillfälliga nödbostäder samt tillsatte en extern förvaltare för reservatet. Förhållandena i Attawapiskat är dock enligt de flesta bedömare knappast unika för urfolken i Kanada.
Ett antal fördrag (treaties) om mark- och andra rättigheter mellan olika urfolksgrupper och den federala regeringen har ingåtts sedan 1970-talet, huvudsakligen i landets östra del. I västra Kanada pågår fortfarande
förhandlingar om nästan sjuttio så kallade land claims. Till detta ska föras över
femhundra hittills olösta klagomål från urfolksgrupper om brott mot eller bristande implementering från regeringen av redan ingångna avtal.
Under ett sekel, ända in på 1990-talet, utbildades barn från Kanadas urfolk i särskilda skolor – drivna av olika kristna kyrkor – utanför sina uppväxtmiljöer och avskilda från sina familjer. Så många som 150 000 barn beräknas ha utbildats i sådana skolor. År 2008 utfärdade Kanadas regering en ursäkt till dessa barn för den psykiska skada de lidit och för den skada som förorsakats deras kultur och språk. En särskilt tillsatt grupp, Residential Schools Truth and Reconciliation Commission, utreder för närvarande konsekvenserna av
skolsystemet. Kommissionens rapport ska enligt mandatet vara klar den 1 juli 2014. Gruppen lämnade i början av december 2012 in en stämningsansökan mot regeringen gällande undanhållande av dokument. Endast en liten del av det skriftliga material som finns har tillhandahållits gruppen. Miljontals andra dokument från statliga arkiv, bland annat rapporter och protokoll från polisen, har hittills inte lämnats ut. Saken kommer sannolikt att prövas i domstol i slutet av december 2012.
När FN:s urfolksdeklaration antogs av generalförsamlingen 2007 var Kanada ett av bara fyra länder som röstade emot. Tidigare negativa Nya Zeeland och Australien har senare gått ut och stött deklarationen, och USA ser för närvarande över frågan. Trycket på Kanada ökade gradvis, både inom landet och internationellt, och i november 2010 tillkännagav regeringen till slut sitt stöd till för deklarationen.
Kanada har inte ratificerat ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk från 1989 (Indigenous and Tribal Peoples Convention).
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden i kanadensisk lag.
Upplevd diskriminering kan anmälas till någon av kommissionerna för mänskliga rättigheter. Samkönade äktenskap är tillåtna i Kanada sedan 2005.
20. Flyktingars rättigheter
Kanada är ett utpräglat invandringsland, som tar emot ungefär 250 000 invandrare per år. Den övervägande delen är arbetskraftinvandring. År 2011 sökte över 25 000 personer asyl i Kanada. Av dessa bifölls 38 procent.
Därutöver tog Kanada emot nästan 13 000 så kallade kvotflyktingar genom FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), en siffra som är tänkt att öka till omkring 14 500 år 2013. Systemet för flyktingmottagning är till stora delar likt det svenska, med en i lagen fastställd procedur. Därtill har Högsta domstolen
fastställt att varje person som kommer till Kanada, inklusive flyktingar, per automatik åtnjuter landets alla fri- och rättigheter.
För att komma till rätta med problemet med utdragna asylutredningar och det stora antalet asylansökningar, däribland från bland annat EU-länder (framför allt romer från Tjeckien och Ungern) trädde en ny asyllag (Bill C-31) i kraft under hösten 2012, som tillsammans med de reformer som infördes redan i juni 2010 (Bill C-11), är tänkt att göra asylsystemet snabbare och rättvisare.
Enligt den nya lagen ska ett första förhör hållas med den sökande inom 60 dagar. Hittills har väntetiden varit upp till 600 dagar i många fall. Dessutom införs en särskild instans för överklaganden. I normalfallet ska beslut i ett överklagandefall fattas inom 90 dagar.
Den nya asyllagen innebär också upprättandet av en lista över så kallade ”säkra länder”, det vill säga länder som respekterar mänskliga rättigheter och normalt inte genererar flyktingar. Den första listan, som publicerades den 15 december 2012, omfattar alla EU-länder utom Rumänien och Bulgarien, samt USA och Kroatien. Asylsökande från dessa länder har endast 15 dagar på sig att lämna in en ansökan och deras ansökningar ska höras inom 30-45 dagar. De har ingen rätt att överklaga beslutet. Det har heller inte asylsökande, oavsett
ursprungsland, vars ansökningar bedöms som ”uppenbart ogrundade”.
Den nya asyllagen ger också regeringen rätt att klassificera en grupp människor som kommer till Kanada som ”irreguljär”, till exempel om de smugglas med båt eller bil till landet. Syftet är att avskräcka människosmugglare från att välja Kanada som destination. Människor som anländer irreguljärt i grupp får fortfarande sin asylansökan prövad, men först efter minst tolv månaders obligatorisk internering. De har inte rätt att överklaga ett eventuellt avslag på sin ansökan och kan vid ett bifall inte ansöka om permanent uppehållstillstånd, resedokument eller återförening med sin familj förrän efter tidigast fem år.
Såväl UNHCR som Amnesty International har kritiserat de nya reglerna och menar att de på många punkter står i strid med FN:s flyktingkonvention från 1951. Kanada kritiseras för att göra skillnad på asylsökande baserat på vilka länder de kommer ifrån och på vilka sätt de tagit sig till landet.
Organisationerna invänder starkt mot tolv månaders obligatorisk internering för ”irreguljära” flyktingar. De menar vidare att asylsökande från länder på den säkra listan har orimligt kort tid på sig att skicka inhandlingar som stödjer deras ansökan. UNHCR och Amnesty International har också rest invändningar mot att det är immigrationsministern, snarare än oberoende experter, som fattar det slutgiltiga beslutet om vilka länder som ska betraktas som säkra. Dessutom menar de att möjligheten till överklagande bör gälla alla asylsökande.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Diskriminering av funktionsnedsatta är förbjudet enligt lag. Fall av diskriminering kan anmälas till någon av kommissionerna för mänskliga rättigheter. Kanada godkände FN-konventionen om funktionsnedsattas rättigheter i mars 2010.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Organisationsfrihet råder i Kanada. Ett flertal enskilda organisationer med fokus på frågor som rör mänskliga rättigheter, däribland Amnesty
International, verkar mycket aktivt med opinionsbildning, rådgivning med mera, i landet.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
Internationella organisationer såsom FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) eller den regionala amerikanska
samarbetsorganisationen OAS, genomför inga insatser på området mänskliga rättigheter inom landet. UNHCR har ett kanadensiskt kontor för att dels övervaka det kanadensiska flyktingmottagandet, dels samarbeta med Kanada i globala flyktingfrågor.
