MILJÖ OCH DEMOKRATI I SVENSKA LÄROBÖCKER
En kvalitativ textanalys av hur miljöproblemen skildras ur ett demokratiskt perspektiv i svenska läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet
MAGNUS GUSTAFSSON
Kurs: SKA301
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Ämneslärarprogrammet Handledare: Joakim Johansson
SAMMANFATTNING
Denna studie utforskar hur svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet skildrar miljöproblem utifrån ett demokratiskt perspektiv. Mot bakgrund av Läroplan för gymnasiet 2011:s skrivelser och tidigare forskning om demokrati och miljömedvetenhet i läromedel genomförs en kvalitativ textanalys av fem läroböcker. Det som framing-analysen kommer fram till är att miljöproblemen framställs både som ett hot mot mänskligheten och som orsakade av mänskligheten. Dock behandlas miljöproblemen inte i första hand som frågor vilka behöver hanteras genom demokratiska processer. I stället framställs medborgare huvudsakligen vara kapabla att agera som konsumenter, inte som demokratiska subjekt.
Nyckelord: läromedel, textanalys, framing-analys, demokrati, miljö, antropocentrism, ekocentrism
INNEHÅLL
Innehåll
1 INLEDNING ...7
1.1 Bakgrund och tidigare forskning... 7
1.2 Syfte och frågeställning ... 9
2 TEORI ...9
2.1 Miljösyn ...10
2.2 Demokratisyn ...10
3 METOD OCH MATERIAL ... 11
3.1 Datainsamling ...11
4 RESULTAT ... 12
4.1 Vilken miljösyn finns representerad i svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet? [Antropocentrisk/ekocentrisk] ...12
4.1.1 Hur ramas miljöfrågorna in som ett problem? Vilken sorts problem är de och för vem? (Är miljöförstöring ett problem då miljön har ett intrinsikalt värde, eller har miljön snarare ett instrumentellt värde för mänskligheten?) ...12
4.1.2 Hur inramas orsaken/orsakerna till miljöproblemen? Vem eller vad representeras som problemets orsak? (Tillskrivs någon ett ansvar för de miljöproblem som behandlas i läroböckerna?) ...16
4.2 Vilken demokratisyn finns representerad i samband med att miljöfrågor behandlas i svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet? ...20
4.2.1 Vilka politiska subjekt/aktörer finns med i inramningen av miljöproblemen? Hur beskrivs dessa aktörers handlingsförmåga? ...20
4.2.2 Vilken demokratisk lösning på miljöproblemen finns med i inramningen? Vilka är de demokratiska handlingsalternativen som presenteras? ...25
5 SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ... 28
REFERENSER ... 31
1 INLEDNING
Klimatförändringar, global uppvärmning och stigande havsnivåer. Skövling av regnskog, skadliga utsläpp och slutförvar av kärnbränsle. Dessa ord och fraser är alla exempel på miljöfrågor som, på grund av situationens tilltagande allvarlighet, har varit, är, och kommer fortsätta att vara aktuella i nyhetsrapporteringen under överskådlig framtid. I samband med miljöfrågornas tilltagande utrymme i såväl media som politik och samhällsliv i stort uppstår behovet av att granska hur dessa frågor framställs inom olika sammanhang. Ett sådant
sammanhang är utbildningsväsendet och mer specifikt utbildningen i samhällskunskap. Syftet med samhällskunskapsundervisningen är bland annat att fostra kunniga och kapabla
demokratiska medborgare. Men vad innebär det att vara en demokratisk medborgare i miljösammanhang? Är miljöproblemen först och främst ett problem för människan eller naturen? Vilken sorts demokrati behöver eleven fostras in i för miljöns skull? Det är detta som denna studie är ämnad att ta reda på genom en analys av fem läroböcker i
samhällskunskap för gymnasiet.
1.1 Bakgrund och tidigare forskning
I Läroplan för gymnasiet 2011 (Skolverket, 2011: 3) står det under rubriken
”Gymnasieskolans uppdrag” att eleverna ska ges ”insikter så att de kan dels själva medverka till att hindra skadlig miljöpåverkan, dels skaffa sig ett personligt förhållningssätt till de övergripande och globala miljöfrågorna” samt att ”[u]ndervisningen ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling”. Skolan ska dessutom ”förmedla sådana mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensramen i samhället och som utgår från grundläggande
demokratiska värderingar” (Skolverket, 2011: 2). Alltså ska undervisningen på gymnasiet (och därför även läromedlen) behandla miljöfrågor samtidigt som didaktiken genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och demokratiska värderingar.
Gränslandet mellan utbildning, demokrati och miljö har intresserat många forskare genom tiderna. Härnedan kommer tidigare forskning på området presenteras för att kontextualisera denna studie i ett bredare vetenskapligt sammanhang.
Kurt Wicke (2019: 5) studerade i sin diskursanalytiska doktorsavhandling Läroböcker, demokrati och medborgarskap: Konstruktioner i läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet ”hur läroböcker i ämnet samhällskunskap för gymnasiet konstruerar begreppen demokrati” genom att granska tio läromedel för gymnasiet. Det Wicke (ibid.) kom fram till var att ”[l]äroböcker presenterar liberal demokrati som identisk med demokratins idé, alternativt som enda realistiska sätt att konkretisera demokratin som princip”. Dessutom framställs den liberala demokratin som konstrueras i läroböckerna, enligt Wickes mening, som utsatt för både ”externa [hot], som diktatur eller demokratifientliga partier [och] interna [hot], som medborgares bristande engagemang och insikt i det liberala statsskickets
överlägsenhet eller med tendenser till civil olydnad och utomparlamentarisk aktion” (Wicke, 2019: 5-6). I anknytning till detta fann även Wicke (2019: 204) att ”[m]edborgare
konstrueras rutinmässigt som mottagare och iakttagare av politiska förändringar” vilket innebär att de ej framställs som demokratiska subjekt med agens.
Vad avser miljön och miljöfrågornas roll i läroböckerna i ämnet samhällskunskap fann Jeremy David Jimenez, Julia Lerch och Patricia Bromley (2017: 462) att miljön tagit alltmer plats i anspråk i de läroböcker som getts ut under andra halvan av 1900-talet. Forskarna kom även fram till att framställningen av miljöproblemen i läromedlen har förändrats med tidens gång. Allt oftare framställs miljöfrågorna som globala problem kopplade till mänskliga rättigheter (ibid.).
Medborgarskapet i anknytning till miljöfrågor är något som är av intresse för denna
undersökning. Wiel Veugelers (2021: 1174) studerat och beskrivit medborgarskapskonceptets utveckling i ”How globalisation influences perspectives on citizenship education: from the social and political to the cultural and moral”. Medborgarskapet, so tidigare var förknippat med ”the political domain of a country” (ibid.) har som begrepp (på engelska ”citizenship”) expanderat till att omsluta även ”regional identities such as the EU” och till och med ”the global world, the whole planet” (ibid.). Jeremy David Jimenez, Julia Lerch och Patricia Bromley (2017: 465) har kommit fram till att ”global citizenship” inkluderas allt oftare i läroböcker och på regional nivå har Mirja Vihersalo (2017: 343) slagit fast att EU försöker skapa en ideal ”klimatmedborgare” som gör ”små justeringar i sitt vardagsliv”, motiverad av
”personal benefit, greenhouse gas emissions and preserving natural resources” genom den Europeiska Kommissionens ”climate change campaign”. En forskningsöversikt genomförd av Yiannis Georgiou, Andreas Ch. Hadjichambis och Demetra Hadjichambi (2021: 13-14) kom dock fram till att lärare har en begränsad förståelse för innebörden av begreppet
”environmental citizenship”.
Thomas L. Dynneson (1992: 57) kom fram till att elever främst
associerade medborgarskapsbegreppet till individuella egenskaper som beslutsförmåga och
förmågan att handskas med de uppgifter man tilldelats.
Inom den del av statsvetenskapen som ägnat sig åt ”grön” politik och politiskt idégods råder det oenighet mellan politiska teoretiker kring huruvida liberal demokrati och en ekologism som på riktigt prioriterar naturmiljöns välmående kan samexistera med varandra. Marcel Wissenburg (2006: 144), som ställt frågan ”can a sustainable society, with all the restrictions thought necessary to ensure the survival of both humanity and a healthy ecology, safeguard the heritage of of liberal democracy?” (2006: 125), är pessimistisk och menar att ”[e]ach and every single possible version of liberalism and each and every possible version of ecologism will in one way be ’incompatible’” (Wissenburg, 2006: 144). Derek R. Bell (2006: 206, 221) menar dock att Wissenburg och många andra som håller med honom har fel och att
ekologism, även icke-antropocentrisk sådan, är förenlig med liberal demokrati.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att analysera hur svenska läromedel i samhällskunskap för
gymnasiet framställer miljöfrågan utifrån ett demokratiperspektiv. Detta avses åstadkommas genom att besvara följande övergripande frågor:
1. Vilken miljösyn finns representerad i fem svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet? [Antropocentrisk/ekocentrisk]
2. Vilken demokratisyn finns representerad i samband med att miljöfrågor behandlas i fem svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet? [Liberal/illiberal]
2 TEORI
För att besvara forskningsfrågorna och uppfylla syftet med denna studie kommer analysen utgå från två polära idealtyper. Den ena idealtypen består av de två polerna antropocentrism och ekocentrism. Den andra idealtypen består av polerna liberal demokratisyn och illiberal demokratisyn. I de två följande avsnitten av detta kapitel kommer alltså undersökningens teoretiska utgångspunkter tydliggöras genom att dessa idealtyper presenteras och förklaras.
2.1 Miljösyn
Med miljösyn menas i denna undersökning huruvida texten i ett givet läromedel lämpar sig bäst för antingen en antropocentrisk eller ekocentrisk förståelse för miljöfrågorna. Med andra ord är det av intresse att se huruvida miljöproblemen ramas in i texterna som antingen problematiska då de i förlängningen är problem för mänskligheten, eller huruvida
miljöproblemen är problematiska just för att miljön har ett inneboende värde oberoende av mänskligheten. Den polära idealtyp som här presenteras utifrån denna miljöetiska
distinktion grundar sig på en akademiskt erkänd dikotomi mellan just ekocentrismens bejakande av miljöns intrinsikala värde gentemot miljöns instrumentella värde för mänskligheten (Kopnina, 2000: 610-611). Distinktionen mellan de två miljöetiska
perspektiven, samt olika strömningar inom respektive perspektiv, kan och har nyanserats i tidigare forskning. För denna undersöknings syfte är det dock som mest ändamålsenligt att fokusera på den ofrånkomliga fundamentala skillnaden dem emellan: frågan om människan eller miljöns väl ska vara den första och högsta prioriteringen. I analysen kommer alltså olika textställen från läroböcker sorteras in som bevis för antingen antropocentrism eller ekocentrism.
2.2 Demokratisyn
I denna undersökning står begreppet demokratisyn för distinktionen mellan synen på liberal demokrati respektive illiberal demokrati som ett ideal. Denna begreppsliga åtskillnad mellan två normativa uppfattningar kring den ideala demokratin är baserad på definitioner hämtade från Fareed Zakarias (1997) artikel ”The Rise of Illiberal Democracy”.
Enligt Zakaria (1997:22) är liberal demokrati präglad av: fria och rättvisa val, maktdelning och grundlagsskyddade medborgarrättigheter. Illiberal demokrati menas av Zakaria (1997:
23) i stället vara en form av demokrati där det sker val, även om dessa inte nödvändigtvis behöver vara ”fria och rättvisa”, samtidigt som delar av eller samtliga av den liberala demokratins kännetecken inte känns igen hos dess illiberala motpart. För denna
undersökning är det alltså av intresse att se huruvida det finns textställen i läromedlen som tyder på antingen en liberal eller illiberal demokratisyn. Det är förstås även möjligt att läromedlens framställningar av miljöfrågorna inte aktualiserar något demokratiskt perspektiv, vilket i sig skulle vara ett intressant resultat.
3 METOD OCH MATERIAL
Tillvägagångssättet för att besvara denna studies forskningsfrågor är en systematiserande kvalitativ textanalys av fem läroböcker i samhällskunskapsämnet för den svenska
gymnasieskolan. Konkret består forskningsmetoden av en ’framinganalys’ där analysens fokus alltså är att besvara ett antal specifika frågor avsedda att ta reda på hur läromedlen
”ramar in” miljöfrågorna som problem för det demokratiska samhället att hantera. Analysen utgår från nedanstående fyra frågor inspirerade av Peter Esaiasson et al. (2017: 218-219).
1. Hur ramas miljöfrågorna in som ett problem? Vilken sorts problem är de och för vem? (Är miljöförstöring ett problem då miljön har ett intrinsikalt värde, eller har miljön snarare ett instrumentellt värde för mänskligheten?)
2. Hur inramas orsaken/orsakerna till miljöproblemen? Vem eller vad representeras som problemets orsak? Tillskrivs någon ett ansvar för de miljöproblem som behandlas i läroböckerna?
3. Vilka politiska subjekt/aktörer finns med i inramningen av miljöproblemen? Hur beskrivs dessa aktörers handlingsförmåga?
4. Vilken demokratisk lösning på miljöproblemen finns med i inramningen? Vilka är de demokratiska handlingsalternativen som presenteras?
När svaren på ovanstående frågor eftersöks i textmaterialet kommer den här studiens teoretiska perspektiv bli aktuellt i och med att läromedlens inramningar antingen relateras till ”antropocentriska” eller ”ekocentriska” perspektiv, respektive en liberal eller illiberal demokratisyn.
3.1 Datainsamling
Analysmaterialet för den här undersökningen utgörs av texter hämtade från fem olika tryckta läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet. Fyra av fem böcker omfattar samtliga tre
gymnasiekurser i samhällskunskap: Samhällskunskap 1, Samhällskunskap 2 och
Samhällskunskap 3. En av de fem böckerna är begränsad till kurserna Samhällskunskap 2 och Samhällskunskap 3. Urvalet baserades på en sökning i Libris litteraturdatabas efter de nyaste och mest uppdaterade samhällskunskapsläromedlen för gymnasiet. Att texterna som valdes ut för analys skulle vara aktuella för inkludering i samtida undervisningssammanhang var viktigt för den här studiens didaktiska och samhällsvetenskapliga relevans. Anledningen till att fem böcker som alla omfattade ett flertal samhällskunskapskurser valdes var för att få
till ett tillräckligt omfångsrikt och heltäckande material. Exakt statistik över vilka läromedel som är populärast är enligt Kurt Wicke (2019: 53) en ”förlagshemlighet”. Jag har däremot valt läromedel som jag genom erfarenhet vet används ute på olika gymnasieskolor. Böckerna som analyserats är: Arena 123 av Lars-Olof Karlsson, Forum: Samhällskunskap 123 av Krister Brolin och Lars Nohagen, Libers samhällskunskap 123 av Daniel West och Uriel Hedengren, Reflex 123 av Hans Almgren, Stefan Höjelid, Erik Nilsson och Anna Furevik och slutligen Stringent: Samhällskunskap 2-3 av Måns Holmstedt, Jakob Hydén och Ulf
Svenning.
4 RESULTAT
4.1 Vilken miljösyn finns representerad i svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet?
[Antropocentrisk/ekocentrisk]
4.1.1 Hur ramas miljöfrågorna in som ett problem? Vilken sorts problem är de och för vem? (Är miljöförstöring ett problem då miljön har ett intrinsikalt värde, eller har miljön snarare ett instrumentellt värde för mänskligheten?)
4.1.1.1. Arena 123
I Arena 123 framställs miljöproblemen som globala angelägenheter vilka är
sammankopplade med andra mänskliga problem på global nivå som har att göra med
demografi och resursfördelning. Denna inramning framkommer tydligt i titeln på det kapitel som huvudsakligen avhandlar miljö i läroboken: ”15 Befolkning, resurser och miljö”
(Karlsson, 2011: 346). Kapitlets inledande textavsnitt avrundas med tre relaterade
frågeställningar: ”Vad kommer hända med befolkningen i framtiden? Hur många kan vi bli innan vår planets resurser inte längre räcker? Hur påverkar en ännu större befolkning miljön?” (a.a.: 347).
Längre fram i kapitlet i fråga radar författarna upp ”[d]agens svåraste miljöproblem” (a.a:
364). Dessa anges vara: ”Klimatförändringar”, ”Luftföroreningar”, ”Avskogningen”,
”Jordförstöring” och ”Förlust av biologisk mångfald” (a.a.: 364-365). Allvarligheten i
klimatförändringarna och luftföroreningarna betonas genom att deras påverkan på
mänsklighetens levnadsförhållanden framhävs. Om luftföroreningarna står det exempelvis:
”Ungefär 1,5 miljoner människor, framförallt på landsbygden i fattigare länder, beräknas dö i förtid varje år på grund av de luftföroreningar som uppkommer när man eldar med ved, dynga, träkol eller kol inomhus i dåliga kaminer med dåliga eller inga skorstenar och dålig ventilation i övrigt. Särskilt är det den stora mängden för ögat osynliga partiklar som skadar lungorna.” (Karlsson, 2011: 364).
I citatet ovan blir det antropocentriska perspektivet på miljöproblemen tydligt. Att luften förorenas är inte främst ett problem för miljön i sig, utan för människorna som lider av den försämrade luftkvalitén. Miljön har här alltså ett instrumentellt värde;
den tillskrivs i sammanhanget ett värde eftersom den är värdefull för människan.
Vad gäller klimatförändringarna så beskrivs dessa, orsakade av växthuseffekten, som
”[d]agens största och mest diskuterade problem […] utan tvekan” (Karlsson, 2011:
365). ”Genom att mänskligheten tillför atmosfären gaser som leder till en högre medeltemperatur riskerar vi våra möjligheter att förbättra levnadsförhållandena för alla” (ibid.), konstateras det i texten.
Däremot förekommer det även att miljöproblemens allvarlighet motiveras utan explicita referenser till hur de drabbar mänskligheten. Gällande förlusten av biologisk mångfald står detta skrivet i läroboken:
”Förlust av biologisk mångfald innebär helt enkelt att många djur- och växtarter försvinner eller blir allt mer ovanliga. Orsakerna är framförallt att mänskligheten använder allt större arealer för stadsbebyggelse och jordbruk. Dessutom överfiskas hav och floder. Vattenkraftsutbyggnad försvårar fiskars vandring till lekplatser och utsläpp av gifter kan skada reproduktionsförmågan hos t.ex. fisk. Ett annat problem är att människan sprider arter över världen, som då kan slå ut inhemska arter. Ett exempel är nilabborrens skadeverkningar i Victoriasjön i östra Afrika som lett till att många av sjöns ursprungliga fiskarter konkurreras ut.” (Karlsson, 2011: 365)
Här ramas problemet in på ett sätt som framhäver hur naturen skadas av mänsklig exploatering utan att dessa skadors vidare påverkan på människor poängteras.
Miljöproblemet är här alltså ett problem för att just miljön skadas; miljön har ett intrinsikalt, inneboende värde. Denna framställning kan beskrivas som ekocentrisk eftersom den sätter miljöns välmående i centrum.
4.1.1.2. Forum: Samhällskunskap 123
I Forum diskuteras miljöproblem i ett avsnitt betitlat ”Växande miljöproblem” i kapitel 4
”Leva i en global värld” (Brolin & Nohagen, 2017: 116). Utgångspunkten är alltså att miljöproblematiken är en global angelägenhet. I avsnittets inledande textstycke nämns Romklubbens katastrofprognoser om annalkande världssvält och ”utplundring av
naturresurserna” pådriven av en stadigt ökande befolkning (ibid.). Direkt i anslutning till detta förklaras det dock att ”[n]u blev det inte riktigt som Romklubben förutspådde.” (ibid.).
I stället ramas miljöproblemen in på följande vis: ”Dagens problem handlar i stället om hur vi använder våra naturresurser och vilka effekter detta har på vår gemensamma miljö” (ibid.).
Det miljöproblem som diskuteras i Forum i konkreta termer är ”Klimathotet” (ibid.).
Lärobokstexten förklarar att ”vi människor håller på att påverka jordens klimat och därmed förändra villkoren för vårt liv på jorden” (ibid.). Här tydliggörs ett antropocentriskt
perspektiv där det som ytterst är av intresse är ”klimathotet” som ett hot mot mänskligheten.
Ett citat om att ”[n]aturen kan leva vidare utan människan, men människan kan inte leva vidare utan naturen” (a.a.: 115) exemplifierar det dominerande antropocentriska synsättet i lärobokens problembeskrivning.
Samtidigt förekommer det i Forum att miljöproblemen även definieras utan explicit hänvisning till mänskligheten som det yttersta offret. Under rubriken ”Något måste göras”
(Brolin & Nohagen, 2017: 118) konstateras det att ”[a]vfallmängderna ökar ständigt och vi håller långsamt på att förstöra hav, skogar, jordar, och den biologiska mångfalden” (ibid.).
Vilket skulle kunna tolkas som en ekocentrisk inramning där mänskligheten gör naturen till ett offer.
4.1.1.3. Libers samhällskunskap 123
I Libers samhällskunskap 123 diskuteras ”Miljöförstöring” (West & Hedengren, 2018: 683) i kapitel 34, ”En krympande värld”. ”[D]en ökande miljöförstöring[en]” (ibid.) beskrivs vara en
”närbesläktad utmaning” till det ”[v]äxande tryck på begränsade resurser” som ökat ”[i] takt med globalisering, transnationalisering av företag och ökad världshandel” (West &
Hedengren, 2018: 682). Detta tryck på begränsade naturresurser beskrivs som ”en av mänsklighetens verkliga ödesfrågor” (ibid.). Naturresursproblemet har alltså en tydligt antropocentrisk inramning.
Vad anbelangar just ”Miljöförstöring” beskrivs problemet på följande vis:
”Miljöförstöring minskar jordens förmåga att förnya de resurser människan förbrukar.
Avverkning av skog kan till exempel leda till erosion. Med det menas att exempelvis regn och vind lättare kan bidra till att förstöra det jordlager som gör kringliggande mark lämplig för jordbruk. Det leder i sin tur vidare till att världens obrukbara ökenområden växer. Ett annat hot är att den goda jordbruksmarken riskerar att överutnyttjas och därför utarmas på nödvändiga näringsämnen. Den växande industriproduktionen för också med sig miljöpåverkan i form av utsläpp av kemikalier som kan förgifta luften vi andas, vattnet vi dricker eller viktig skog- och jordbruksmark.” (West & Hedengren, 2018: 683).
I citatet ovan blir det antropocentriska perspektivet tydligt. Människan förstör jordens
förmåga att ge mänskligheten de resurser den behöver. Mänskligheten kommer få det svårare att ägna sig åt jordbruk. Luften och vattnet ”vi” (mänskligheten) behöver för att överleva förgiftas. I Libers samhällskunskap 123 är inramningen av miljöfrågan helt och hållet antropocentrisk. Naturen existerar i framställningen för människans skull. Mänsklighetens plikter gentemot naturen är i sammanhanget egentligen plikter gentemot framtidens människor.
4.1.1.4. Reflex 123
I Reflex 123 inleds avsnittet ”Hoten mot miljön” (Almgren, et al., 2017: 106) med följande fråga som sedan besvaras: ”Om allt fler människor utnyttjar naturtillgångarna allt hårdare, finns det då risk för att människans påverkan till slut gör jorden obeboelig?” Frågan som är avsedd att intressera läsaren för det svar som läroboksförfattarna har att ge är intressant då den ramar in ”Hoten mot miljön” på ett sätt som gör att de egentligen är hot mot
mänskligheten, genom att göra jorden ”obeboelig”. Utgångspunkten för genomgången av miljöhoten är alltså antropocentrisk.
Vidare avhandlas ”Den förstärkta växthuseffekten” enligt följande:
”Den framtidsbild som målas upp om temperaturökningen fortsätter är dyster. Bland annat skulle havsytans nivå stiga genom att delar av glaciärerna smälter och att havsvattnet utvidgas när det blir varmare. Kontinenternas flacka kuststräckor som i många fall är de folktätaste områdena på jorden, skulle sättas under vatten. De flesta av jordens storstäder skulle i så fall drabbas.” (Almgren, et al., 2017: 107).
Citatet tydliggör textens antropocentriska fokus. De smältande glaciärerna tillskrivs inget inneboende värde och de stigande havsnivåerna är ett problem på grund av hur de påverkar människorna som bor på kusten, inte hur naturen där skulle drabbas.
Vidare i Reflex 123 förekommer dock ett textavsnitt som nyanserar det antropocentriska perspektivet något. Under rubriken ”Fattiga kvinnor drabbas hårdast av klimatförändringar”
centreras inte den generella mänsklighetens utsatthet för klimatförändringarna, utan
specifikt just fattiga kvinnor. Det konstateras bland annat att: ”Fattiga länder har svårare att anpassa sig och effekterna av klimatförändringarna blir störst för fattiga. Kvinnor är en oproportionerligt stor del av de fattiga i länder världen över.”
4.1.1.5. Stringent: Samhällskunskap 2-3
Miljöfrågan nämns på flera håll i Stringent. I ett avsnitt av boken betitlat ”Hållbar utveckling – striden om vår framtid” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 234) finns dock den tydligaste inramningen av miljöproblemet:
”Under de senaste 100 åren har jordens medeltemperatur ökat med ungefär en grad.
Om temperaturen fortsätter att öka kan det leda till stora problem på många håll i världen: smälta polarisar, översvämningar, sämre tillgång till rent vatten, försämrad matproduktion och ökad risk för spridning av sjukdomar. Mycket talar för att förändringarna i klimatet framför allt kommer att drabba de fattigaste delarna av världen. Den som inte har pengar har också sämre möjlighet att hantera de effekter som klimatförändringarna medför.” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 234).
Utifrån citatet ovan kan man se en antropocentrisk tendens. Problemen med jordens ökande medeltemperatur anges vara kopplade till hur mänskligheten, och då särskilt dess fattigaste andel, skulle påverkas, bland annat genom ”sämre tillgång till rent vatten, försämrad matproduktion och ökad risk för spridning av sjukdomar”. Även om problematiseringen av polarisarnas försmältning skulle kunna tolkas som ett uttryck för ett värnande om något slags inneboende värde hos naturen så tyder sammanhanget på att smältningen är ett problem då konsekvenserna för människan är översvämningar.
4.1.2 Hur inramas orsaken/orsakerna till miljöproblemen? Vem eller vad representeras som problemets orsak? (Tillskrivs någon ett ansvar för de miljöproblem som behandlas i läroböckerna?)
4.1.2.1. Arena 123
I Arena 123 anges mänskligheten vara orsaken till miljöproblemen. Redan i inledningen till avsnittet om ”Miljöproblemen” (Karlsson, 2011: 364) förklaras det att:
”Människor har genom sin verksamhet alltid påverkat miljön. Det spekuleras t.ex. i att stenåldersmänniskor utrotade mammuten och man vet att människan under antiken överutnyttjade många av Medelhavsområdets skogar för vedhuggning och bete.”
(Karlsson, 2011: 364)
Alltså menas människan ha varit en pådrivande faktor i miljöförstöringen inte bara nu utan även historiskt. I dagsläget förklaras människan påverka miljön negativt på flera olika sätt.
När det kommer till luftföroreningar förklaras detta genom människans ”eldning med biobränslen och fossila bränslen” (Karlsson, 2011: 364). Jordförstöring förklaras ”[g]enom överarbete, allt för intensiv odling och överbevattning” (ibid.). Orsakerna till förlusten av biologisk mångfald ”är framförallt större arealer för stadsbebyggelse och jordbruk” (a.a.:
365). Avskogningen förklaras med att människans jordbruk och boskapsskötsel är pådrivande faktorer och ”[i] Asien är det kommersiella skogsbruket huvudproblemet”
(a.a.:364).
Vidare förklaras det i Arena 123 att ”[d]et spelar liten roll om ett land minskar sina utsläpp av växthusgaser om inte också flertalet andra gör det” (Karlsson, 2011: 368). Det heter att klimatförändringarna är ”[e]tt globalt problem [som] måste bekämpas med global politik, dvs. med internationellt samarbete” (ibid.). Alltså skuldbeläggs inte enskilda stater för klimatförändringarna och ansvarsfrågan späds ut till ett mer abstrakt världssamfund.
Däremot förklaras det också att ”[d]agens rika länder har ju under historien varit de som skapat klimatproblemet och än idag är rika länder de som släpper ut mest” (a.a.: 369).
”[E]nskilda och företag” menas också vara ansvariga för ”utsläpp av växthusgaser” (a.a.:368).
4.1.2.2. Forum: Samhällskunskap 123
I Forum konstateras det att ”[d]et har blivit alltmer klart att vi människor håller på att påverka jordens klimat och därmed förändra villkoren för vårt liv på jorden” (Brolin &
Nohagen, 2017: 116). Även om det finns ”flera orsaker” (a.a.: 117) till den globala
uppvärmningen, varav ”[e]n del av dessa är naturliga processer som exempelvis variationer i i solens aktivitet eller vulkaniska utbrott” (ibid.), anges ”klimatexperterna” vara överens om
”att vi människor ligger bakom den största delen av klimatförändringarna” (ibid.).
Citaten som anfördes i stycket ovan understryker hur miljöproblemen huvudsakligen framställs som antropogena, orsakade av mänskligheten, även om naturliga orsaker också menas vara en bidragande faktor. Formerna som den mänskliga påverkan tar beskrivs i termer av att ”vi till exempel förbränner fossila bränslen” (a.a.: 117) samt att
”[a]vfallsmängderna ökar ständigt” (a.a.: 118). ”Den ökande ekonomiska tillväxten ställer hårda krav på jordens ändliga resurser och på vårt klimat” (a.a.: 116), heter det. Vidare pekas
icke-ekologiska lantbruk och privatpersoners konsumtion ut på ett indirekt sätt som delorsaker till miljöproblemen då ”[a]ndel[en] ekologiska lantbruk och mängd[en]
hushållsavfall per invånare” (a.a.: 119) anges vara ”exempel på gröna nyckeltal” (ibid.) som kan användas för att mäta miljömässig hållbarhet.
4.1.2.3. Libers samhällskunskap 123
I Libers samhällskunskap 123 (West & Hedengren, 2018) beskrivs miljöproblemen vara orsakade av människan. ”[B]aksidan” av globaliseringen och en ökad global levnadsstandard menas vara ”att trycket på världens naturresurser ökar” (a.a.: 682).
”Utvecklingen leder till att vi ständigt tillverkar och konsumerar fler varor och tjänster.
Något som i sin tur kräver mer och mer av sådant som olja, järn, timmer, vatten och andra naturresurser. Problemet är att det inte finns hur mycket som helst av dessa resurser, och naturen kan inte alltid återskapa dem i den takt de förbrukas.” (West &
Hedengren, 2018: 682).
Citatet ovan visar hur författarna ramar in miljöproblemens orsak som människans ständigt ökande produktions- och konsumtionstakt i en situation där naturresurserna inte alltid är kapabla att återskapas i den takt som skulle krävas. Således placeras ansvaret för
miljöproblemen på mänskligheten som inte lever på ett hållbart sätt.
Vidare nämns mänskliga fenomen som ”avverkning av skog” (West & Hedengren, 2018:
683), överutnyttjande av ”den goda jordbruksmarken” (ibid.) och ”[d]en växande industriproduktionen som orsaker till miljöförstöring. Sammanfattningsvis är det alltså mänskligheten som genom sina agrikulturella och industriella åtaganden i strävan mot en globaliserad världsekonomi som i Libers samhällskunskap 123 identifieras som
miljöproblemens huvudorsak.
4.1.2.4. Reflex 123
I Reflex 123 (Almgren et al., 2017: 422) konstateras det att ”huvudorsaken till den globala uppvärmningen är det människoskapade klimatet – främst människans användning av fossila bränslen som kol, olja och gas”.
”På några få decennier har människan hämtat upp och förbränt en stor del av de fossila bränslena olja naturgas och stenkol som legat lagrade i berggrunden. När vi bränner olja och stenkol frigörs kol som lagrats under hundratals miljoner år. Förbränningen gör att halten av koldioxid i atmosfären gradvis ökar. Växtligheten på jorden kan ta upp
koldioxid men den möjligheten har minskat genom att skogar har huggits ner.”
(Almgren et al., 2017: 106).
Det är ”människan” som har ”hämtat upp och förbränt” kol och olja som förstör klimatet.
Växtligheten som kunde motverka denna negativa mänskliga miljöpåverkan, har människan skadat genom att hugga ner skogar. Det förklaras också att ”det moderna skogsbruket skapar en skog som är artfattigare än gamla tiders naturskog” (a.a.: 105). Påverkan är dock inte lika destruktiv överallt. ”Riktigt kritiskt” beskrivs läget vara ”på många håll för den tropiska regnskogen, som minskar snabbt i utbredning” (ibid.). Förklaringen till skadan som åsamkas den tropiska regnskogen anges vara ”småskaligt jordbruk, plantageodling, och en intensivare timmeravverkning” (ibid.). Mänsklighetens ansvar för miljöproblemen är i Reflex 123
otvetydig och att författarna tydligt kontrasterar människans negativa klimatpåverkan med den naturliga växtlighetens positiva klimatpåverkan är intressant.
4.1.2.5. Stringent: Samhällskunskap 2-3
I Stringent (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 143) anges ett exempel på
globaliseringens ”negativa effekter” vara ”miljöförstöring och klimatpåverkan på grund av de låga transportkostnaderna och den ökande produktionen”. Dessutom menas det att det är
”de rika länderna i Europa och Nordamerika som främst har orsakat klimatförändringarna”
(Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 234).
Däremot är boken Stringent intressant beträffande just inramningen av vem eller vad som orsakat och bär ansvaret för miljöproblemen. Detta eftersom det förekommer en debatt där båda sidorna får komma till tals om frågan ”Är temperaturhöjningen orsakad av
människan?” (a.a.: 234). Härnedan följer redogörelsen för ja-sidans resonemang:
”Förespråkarna för tanken att det är människan som bär ansvaret för temperaturhöjningen menar att de har starka vetenskapliga bevis på sin sida. De ser tydliga samband mellan utsläppen av koldioxid, en ökande växthuseffekt och höjd temperatur. FN:s klimatpanel, som består av en stor mängd forskare och experter, menar att perioden mellan 1983 och 2012 troligen har varit den varmaste på norra halvklotet under de senaste 1400 åren. Samtidigt visar mätningar att mängden koldioxid i luften i dag är högre än under de senaste 3 miljoner åren.” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 234-235).
Nej-sidans resonemang redovisas enligt följande:
”Motståndarna till tanken att människan har orsakat temperaturhöjningen hävdar att den är en följd av naturliga orsaker. Många av motståndarna menar också att experterna i FN:s klimatpanel har fel när de säger att temperaturen framöver kommer att höjas med flera grader om inget görs. En teori från motståndarsidan är att uppvärmningen har med solens aktivitet att göra och att temperaturvariationer inte är något nytt. Andra menar att uppvärmningen är en återhämtning efter de senaste hundra århundradenas kalla väder, perioden mellan 1300 och 1900 brukar nämligen kallas lilla istiden. Ofta säger motståndarna – eller klimatskeptikerna som de brukar kallas – att klimatet målas upp som vår tids stora hot eftersom en del grupper tjänar pengar på det. Andra påstås använda klimathotet för att plocka politiska poäng.” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 235).
Att man valt denna debatt-inramning av frågan kring mänsklighetens ansvar för
klimatförändringarna är anmärkningsvärt. Redogörelsen för de två sidornas argument i vad som menas vara en legitim debatt innebär i sammanhanget att författarna måste ta ett steg tillbaka och inte själva ta tydlig ställning i frågan. Men samtidigt gör författarna just det på andra platser i boken, vilket redovisades inledningsvis i detta avsnitt. Med undantag för debattavsnittet får man intrycket av att författarna menar att mänskligheten är den huvudsakliga orsaken till miljöproblemen.
4.2 Vilken demokratisyn finns representerad i samband med att miljöfrågor behandlas i svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet?
4.2.1 Vilka politiska subjekt/aktörer finns med i inramningen av
miljöproblemen? Hur beskrivs dessa aktörers handlingsförmåga?
4.2.1.1. Arena 123
I Arena 123 finns ett avsnitt betitlat ”Politik mot klimatförändring” (Karlsson, 2011: 368).
Redan inledningsvis konstateras det att ”[d]et spelar liten roll om ett land minskar sina utsläpp av växthusgaser om inte också flertalet andra gör det” (ibid.) samt att ”[e]tt globalt problem måste bekämpas med global politik, dvs. med internationellt samarbete” (ibid.).
Denna globala politik måste enligt författarna omfatta ”[t]re vägar som inte utesluter varandra” (ibid.). Dessa ”tre vägar” innebär minskade utsläpp, utveckling av ny teknik som
släpper ut mindre växthusgaser och ny teknik som fångar upp utsläppen innan de når
atmosfären (ibid.). ”Enskilda och företag” förordas uppmanas till att minska sina utsläpp via en ”skatt på utsläpp” som borde ”vara lika stor överallt” (ibid.). Det föreslås även att man bör överväga att ”skapa en global marknad för utsläppsrätter” (a.a.: 369). Detta för att företag ska uppmuntras till att minska sina utsläpp och därmed ”tjäna pengar genom att sälja sina
överblivna utsläppsrättigheter” (ibid.) samtidigt som ”[f]öretag som har stora behov av utsläpp straffas” (ibid.). Systemet i fråga förordas också då det skulle öppna upp för möjligheten att ”från politiskt håll minska de totala utsläppen” genom att ”köpa upp rättigheter och låta bli att sälja dem vidare” (ibid.). EU påpekas ha upprättat en
utsläppsmarknad redan år 2005 (a.a.: 370). Annars nämns subventioner för företag och individer i form av bidrag eller skattelättnader som en möjlig politisk åtgärd (ibid.). Vad gäller Sverige som land konstaterar texten att ytterligare minskningar av utsläppen här skulle vara ”förhållandevis dyrt” (ibid.) och i stället borde Sverige enligt författarna hjälpa andra länder ”få tillgång till modern teknik” (ibid.). Slutligen förekommer ett stycke om vad enskilda individer kan göra: ”Som individer kan vi förstås göra en hel del. Vi är i allmänhet ganska intresserade av att sopsortera och anpassa vår konsumtion av livsmedel till mer miljövänliga alternativ” (ibid.).
Framställningen i fråga ramar egentligen inte in miljöproblemen som problem i behov av specifikt demokratiska lösningar. I stället konstateras det att samtliga länder måste vara delaktiga i det globala arbetet mot miljöförstöring, implicit oaktat de olika ländernas styrelseskick och (eventuella brister på) demokratiska processer. Miljöfrågorna framställs handla om hur enskilda agerar som konsumenter, inte demokratiska subjekt. Företag framställs vara lika centrala i arbetet mot miljöförstöringar som de framställs ha varit centrala i att orsaka dem. Internationella institutioner, som exempelvis EU, lyfts fram i och med en idé om att internationella utsläppsmarknader borde upprättas och regleras. Stater föreslås kunna delta på dessa marknader för att pressa företagsvärlden, eller som i Sveriges fall, bidra till teknikutveckling. På frågan ”Vad kan vi i Sverige göra?” (Karlsson, 2011: 370) blir det implicita svaret i princip ”dess invånare bör ändra sina konsumtionsmönster”.
4.2.1.2. Forum: Samhällskunskap 123
I Forum förklaras insikten om att globalt samarbete mellan olika länder var nödvändigt för att lösa ”de växande miljöproblemen” (Brolin & Nohagen, 2017: 119) enligt följande:
”På 1980-talet insåg fler och fler att det krävdes globala lösningar på de växande miljöproblemen. Världens länder hade blivit alltmer sammanflätade och beroende av varandra. Samtidens och framtidens stora frågor angår oss alla och utmaningarna
överlevnadsfrågorna träffas representanter för jordens alla länder i olika möten anordnade av FN.” (Brolin & Nohagen, 2017: 119)
De centrala aktörerna i arbetet mot miljöproblemen blir i denna inramning ”jordens alla länder” (ibid.) samt den internationella organisationen FN. Inramningen motiveras genom problembeskrivningen av miljöproblemen som en global fråga. Vidare i
läroboksframställningen belyses Kyotoprotokollet och andra klimatavtal som möjliga verktyg mot miljöproblemen (Brolin & Nohagen, 2017: 120). Även här framställs länder som de centrala aktörerna genom följande citat: ”Under 1990-talet ökade medvetenheten om att jordens klimat höll på att förändras. För att göra något åt detta kom industriländerna överens om att minska sina utsläpp med 5,2 procent” (Brolin & Nohagen, 2017: 120).
Förutom de centrala aktörerna med direkt makt att påverka utvecklingen med hänsyn till miljöproblemen i lärobokens inramning inkluderas dock även andra aktörer med en potential till att utöva indirekt makt i syfte att påverka utvecklingen. Se exempelvis följande citat:
”Omkring 2007 lyckades kunskapen om den pågående klimatförändringen att på allvar tränga ut i samhället. Medvetenheten hade väckts av rapporterna från FN:s klimatpanel och pumpats upp av Al Gores suggestiva film ”En obekväm sanning”. Detta var strax före klimatmötet i Köpenhamn 2009. Trots det lyckades världens länder inte enas kring något bindande avtal då.” (Brolin & Nohagen, 2017: 120)
I ovanstående citat framhävs ”FN:s klimatpanel” bestående av forskare och politikern samt filmskaparen Al Gore vars respektive gärningar menas ha medvetandegjort en implicit allmänhet i samhället med en antydd makt att påverka ”världens länder” att verka för att sluta ett klimatavtal, även om det inte gick hela vägen den gången. På nästa sida finns följande textstycke som ansluter till det som citerades tidigare:
”Sedan dess har vår kunskap om klimatet ökat. Idag är klimatforskarna eniga om att det pågår en global uppvärmning och att den till stor del är orsakad av mänsklig aktivitet.
Denna medvetenhet finns idag hos en hos en stor majoritet av jordens befolkning. Det var denna ökande insikt som ledde till att jordens länder till slut kunde enas om ett nytt avtal – trycket blev för stort.” (Brolin & Nohagen, 2017: 121)
Här antyds det att ett folkligt tryck på politikerna i ”jordens länder” (ibid.) ledde till att länderna slöt ett klimatavtal. Hur medvetenheten eller insikten hos ”en stor majoritet av jordens befolkning” (ibid.) kanaliserades för att pressa jordens länder står dock inte tydligt utskrivet i brödtexten. Inte heller individueras olika nationer eller deras respektive
befolkningar i denna inramning. I en bildtext står det dock: ”Här ställer demonstranter vid
Place de la Republique krav på beslutsfattarna att nå ett kraftigt avtal.” (Brolin & Nohagen, 2017: 121). Alltså är åtminstone demonstranter en viktig aktör i sammanhanget när det kommer till att pressa olika länders regeringar att agera.
Påtryckning framställs inte enbart som relevant vid slutandet av internationella klimatavtal utan även vid deras efterföljning:
”För att avtalet ska fungera i praktiken måste ländernas klimatarbete vara öppet och möjligt att kontrollera. Därför kommer det att finnas regler för hur länder ska rapportera sina klimatåtgärder och hur dessa sedan ska granskas. I detta ingår också att forskare, journalister, aktivister och engagerade medborgare ska delta i debatter, berätta om sina framgångar och stödja länder som släpar efter. Man hoppas att man genom denna öppna process också undvika (sic.) det så kallade freerider-problemet, dvs. att vissa länder skaffar sig fördelar genom att smita undan från förpliktelserna.
Länder som inte sköter sina åtaganden ska riskera att hamna i en slags global moralisk skamvrå.” (Brolin & Nohagen, 2017: 122-123)
De nämnda grupperna ”forskare, journalister, aktivister och engagerade medborgare” (ibid.) förväntas alltså bidra positivt till upprätthållandet av klimatavtalet i fråga. Detta genom att nyttja press- och yttrandefriheten, rättigheter som konventionellt sett är grundlagsskyddade inom den liberaldemokratiska modellen.
4.2.1.3. Libers samhällskunskap 123
I Libers samhällskunskap 123 är redogörelsen för hur miljöproblemen kan eller bör hanteras tämligen begränsad sedd till dess textmässiga omfång. Det är dock ändå möjligt att analysera ett par textställen för att se vilka aktörer som belyses i inramningen av arbetet mot
miljöförstöring i läroboken.
”Den globala uppvärmningen betraktas av det överväldigande flertalet klimat- och väderforskare som det största hotet mot människans långsiktiga överlevnad. De varnar därför för att en oförmåga att agera gemensamt för att begränsa skadeverkningarna av detta hot, riskerar att bli katastrofal.” (West & Hedengren, 2018: 684-685)
Citatet ovan illustrerar hur författarna ramar in den globala uppvärmningen som ett
miljöproblem som måste lösas av en mänsklighet som ”agera[r] gemensamt för att begränsa skadeverkningarna” (ibid.). Intressant i sammanhanget är hur läroboksförfattarna ramar in denna abstrakta mänsklighets gemensamma men i övrigt ospecificerade agerande som absolut nödvändigt med hänvisning till ”klimat- och väderforskare” (ibid.). Dessa forskare
aktörer med påstådd handlingskapacitet i frågan pekas ut. Libers samhällskunskap 123 lyckas dock bli något mer specifik vad gäller centrala aktörer i arbetet med miljöfrågorna:
”Efter fyra års förhandlingar lyckades världens ledare – från totalt 195 länder - komma överens om ett klimatavtal i Paris i december 2015. Det centrala i avtalet, som trädde i kraft 2016 och ingår i FN-systemet, är att minska utsläppen av växthusgaser så att den globala uppvärmningen hålls under två grader, men helst under 1,5 grader. Det betyder att de globala utsläppens snarast måste nå sin topp för att sedan börja minska. Ett annat viktigt inslag i Paris-avtalet är att stödja länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter, i praktiken genom att industrialiserade länder ekonomiskt stöder utvecklingsländer.” (West & Hedengren, 2018: 685)
I citatet ovan nämns ”världens ledare” (ibid.) som distinkta aktörer, om ändå relaterade till sina ”195 länder” (ibid.). Även FN nämns. Dessutom upprättas en dikotomi där
industrialiserade länder menas vara ämnade att agera för att understödja utvecklingsländer ekonomiskt.
4.2.1.4. Reflex 123
I Reflex 123 förekommer en utförlig utläggning kring hur miljöproblemen bekämpas politiskt och vilka aktörer som författarna anser vara relevanta i sammanhanget: ”Här ska vi göra en översikt över vad som görs på olika beslutsnivåer, alltifrån det globala arbetet med FN som aktör till det lokala miljöarbetet på kommunnivå och individnivå” (Almgren et al, 2017: 108).
På internationell nivå nämns först FN och flera av dess underorganisationer (ibid.). FN:s miljöprogram UNEP ”har byggt upp flera system för information och övervakning av miljön”
(ibid.) och ”[f]lera internationella konventioner har förhandlats fram under UNEP:s överinseende” (ibid.). FN:s kommission för hållbar utveckling, CSD och FN:s klimatpanel, IPCC bestående av forskare nämns också (ibid.). Författarna påpekar däremot att ”FN har inga egna medel att se till att medlemsländerna följer avtal och rekommendationer på miljöområdet” (ibid.).
Även EU nämns som en viktig aktör på internationell nivå (Almgren et al., 2017: 109). EU:s främsta prestation som politisk aktör i arbetet mot miljöförstöringen anges vara ”ett system med utsläppsrätter för växthusgaser” (a.a.: 111). I detta sammanhang nämns även EU:s medlemsländer samt ”de företag som släpper ut mycket koldioxid” (ibid.) som viktiga aktörer på utsläppsmarknaden.
Vad beträffar Sverige förklaras det att ”[e]ftersom Sverige är medlem i EU kanaliseras en stor del av det svenska miljöarbetet genom unionen” (ibid.) och att ”[s]om regeringen framhåller
krävs beslut på europeisk nivå för att komma till rätta med miljöproblemen” (ibid.). Däremot redovisas ändå en lista av svenska institutionella aktörer på området: miljö- och
energidepartementet, Naturvårdsverket, länsstyrelserna och kommunerna (a.a.: 112).
Slutligen presenteras individen som den rent av viktigaste aktören eftersom ”det är den enskildes val som avgör hur framtiden ska bli” (a.a.: 113). Med val menas här ”dina val av konsumtion, transporter, resor och bostäder” (ibid.). ”[H]ållbart medborgarskap” (ibid.) nämns i sammanhanget med fokus på konsumtionsmönster och det menas att en ekonomi präglad av att man hyr och lånar i stället för äger och köper skulle vara bra för miljön.
4.2.1.5. Stringent: Samhällskunskap 2-3
Boken Stringent är ytterst återhållsam avseende resonemang kring hur miljöproblemen kan eller bör motverkas. ”[V]ärldens ledande politiker” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020:
235) omnämns i och med ”träffats för att försöka komma överens om hur problemen ska lösas” (ibid.). Dock noterar läroboksförfattarna att ”[d]et […] är svårt för beslutsfattare att vinna röster på att införa hårdare miljölagar, vilket på kort sikt sannolikt leder till sämre konkurrenskraaft för landets industrier” (a.a.: 236). Detta påstås gälla ”[s]ärskilt om du är politiker i ett land där befolkningen länge varit fattig, men där ekonomin sedan några årtionden börjat få fart, som i exempelvis Indien, Brasilien och Kina” (ibid.). Här impliceras medborgarna som aktörer. Dock alluderar författarna enbart till medborgarna som ett hinder för miljömässiga framsteg. Dessutom inkluderas intressant nog Kina i exempellistan på länder där politiker skulle ha svårt ”att vinna röster på att införa hårdare miljölagar” (ibid.).
Att inte bara diverse grundlagsskyddade rättigheter och maktdelningsprocedurer utan den formella demokratiska val-processen som sådan framställs som problematisk i
sammanhanget gör att en illiberal demokratisyn blir ett för svagt ord för att beskriva Stringents inramning av lösningen på miljöproblemen.
4.2.2 Vilken demokratisk lösning på miljöproblemen finns med i
inramningen? Vilka är de demokratiska handlingsalternativen som presenteras?
4.2.2.1. Arena 123
Som redan konstaterades när analysen av de politiska aktörerna som finns med i Arena 123 redovisades så framställs inte de mest pressande miljöproblemens lösning som
nödvändigtvis demokratisk, eller ens huvudsakligen politisk i läroboken. I stället ges
lösningen på problematiken en främst ekonomisk inramning. ”Politik mot klimatförändring”
betyder i Arena 123 i praktiken införseln och etableringen av ekonomiska incitament och styrmedel för företag från högsta möjliga politiska nivå. Att denna politik föranleds av demokratiska beslutsprocesser, med fria val et cetera, står ej utskrivet.
Demokrati, vare sig i liberal eller illiberal tappning, behandlas varken som ett hinder, hot, förutsättning eller möjlighet i arbetet mot miljöproblemen. Enskilda individer föreslås inte agera politiskt utan strikt ekonomiskt genom att ändra sina konsumtionsvanor. När
författaren presenterar Miljöpartiet beskrivs det som ”från början ett intresseparti för att skydda naturmiljön” (Karlsson, 2011: 161) vilket betyder att möjligheten för medborgare att engagera sig politiskt i just ett miljöinriktat intresseparti erkänns i läroboken. Detta sker dock helt avskilt från diskussionen om hur miljöproblemen bör hanteras, inom kontexten av vilka politiska riksdagspartier som finns i Sverige. På ett liknande sätt är lärobokens utförliga behandling av demokrati och svenskt statsskick (Karlsson, 2011: 36-94) segregerad från dess behandling av miljöfrågorna och hur dessa kan och bör bemötas. Resultatet blir i slutändan att det framstår som irrelevant vilken typ av demokrati som tillämpas i arbetet mot
miljöproblemen, eller ens huruvida demokrati tillämpas över huvud taget.
4.2.2.2. Forum: Samhällskunskap 123
I Forum är länder som samarbetar genom internationella organisationer som FN de centrala politiska aktörerna. Ledarna av dessa länder beskrivs dock kunna pressas till att handla i miljöns intresse av en miljömedveten allmänhet (Brolin & Nohagen, 2017: 121). Detta folkliga tryck på länders makthavare beskrivs inte explicit som demokratiskt ansvarsutkrävande, men ska förmodligen ändå förstås på det viset. I samband med att folkligt tryck på politiker
diskuteras illustreras ämnet med en bild som föreställer en demonstrant. Att folk som trycker på sina respektive länders politiker, demonstrerande aktivister och dessutom ”journalister […] och engagerade medborgare” (Brolin & Nohagen, 2017: 122-123) som granskar hur regeringar efterföljer klimatmål och debatterar sinsemellan alla nämns i framställningen tyder på en liberaldemokratisk syn på hur miljöproblemen bör hanteras politiskt. Det är dock anmärkningsvärt att demokrati inte refereras till explicit när miljöproblemen diskuteras. Vad som beskrivs i läroboken som strävan mot lösningar på miljöproblemen är ändå i grund och botten en process präglad av liberaldemokratiska kännetecken som individuella rättigheter att demonstrera, nyttja sin yttrandefrihet et cetera samt regeringar som svarar på sina medborgares krav.
4.2.2.3. Libers samhällskunskap 123
I Libers samhällskunskap 123 förekommer som sagt inget utförligt resonemang kring hur miljöproblemen bör bemötas politiskt. Framställningen inkluderar forskares vaga krav på att mänskligheten ska agera gemensamt samt en beskrivning av en internationell
överenskommelse mellan världens ledare om minskade utsläpp av växthusgaser (West &
Hedengren, 2018: 684-685). Det är intressant att enbart forskarna och ”världens ledare”
nämns som politiska aktörer. Inramningen i fråga gör nästan det politiska svaret på
miljöproblemen till en fråga om huruvida politiker gör vad forskare säger åt dem att de borde göra. Frågor kring folklig förankring och demokratisk legitimitet lämnas helt utanför
framställningen. I den här läroboken blir intrycket att det inte spelar någon roll vilken politisk process som tillämpas för att åstadkomma det internationella samarbete som forskningen kräver. Utifrån ett perspektiv som är likgiltigt inför huruvida ett demokratiskt tillvägagångssätt tillämpas blir demokratin förmodligen enbart ett onödigt extra steg som bäst och ett hinder som värst.
4.2.2.4. Reflex 123
Reflex 123 är en intressant bok i sammanhanget då den går bortom generella konstateranden kring vikten av internationellt samarbete och nationella ledare som tar miljöproblemen på allvar. I läroboken diskuteras som tidigare nämnts institutioner på flera olika nivåer.
Institutioner inom FN nämns, men även inom EU och Sverige (Almgren et al, 2017: 108-112).
När EU behandlas så nämns även den politiska relationen mellan Sverige och EU: hur Sverige kan påverka politiskt genom den Europeiska unionen (Almgren et al, 2017: 109).
Samma typ av diskussion saknas dock när det kommer till den enskilde medborgarens relation till Sverige (eller kommunerna, som också nämns). I stället definieras det ”hållbara medborgarskapet” inte i politiska och demokratiska termer utan i ekonomiska termer (Almgren et al, 2017: 113).
4.2.2.5. Stringent: Samhällskunskap 2-3
I Stringent förekommer kanske den tydligaste inramningen av miljöfrågan som ett
demokratiskt problem. Detta i och med att ”världens ledande politiker” (Holmstedt, Hydén och Svenning, 2020: 235) menas vara tveksamma till att föra en alltför långtgående och hård miljöpolitik eftersom de då skulle riskera att förlora röster i demokratiska val. Alltså
etableras här en koppling mellan medborgares demokratiska engagemang och ett politiskt svar på miljöfrågan. Samtidigt är detta demokratiska engagemang i det här fallet något som antyds ha en negativ påverkan då politiker menas avstå från att göra det som de vet att de
egentligen borde göra. Intressant nog blir alltså inte bara liberal demokrati utan demokrati som helhet i Stringent ett slags miljöhot.
5 SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE DISKUSSION
Som angavs i början av denna uppsats var syftet med denna studie att ”analysera hur svenska läromedel i samhällskunskap för gymnasiet framställer miljöfrågan utifrån ett
demokratiperspektiv”. På ett mer konkret plan innebar detta att jag genomförde en kvalitativ textanalys där jag ställde ett antal frågor till de olika lärobokstexterna. Det jag ville ta reda på med denna metod var hur läroboksförfattarna ramade in miljöproblemen som ett
demokratiskt problem. För vem var miljöproblemen just ett problem och vem bar ansvaret?
Hur skulle problemen lösas och av vem? Att studera hur läroboksförfattarna hade ramat in problemen för att se vilka svar de presenterade på dessa frågor gav mig ett, i min mening, intressant resultat.
Vad beträffar den del av analysen som berörde vad jag kallade för ”miljösyn”, det vill säga hur själva miljöproblemen ramades in, var framställningen konsekvent genom i princip samtliga läromedel: miljöproblemen var främst ett problem för människan och hade skapats av människan själv. Dessutom var det ekonomiska intressen som hade varit pådrivande i
framväxten av miljöproblemen. Mot bakgrund av denna tämligen homogena framställning av miljöproblemen i de olika läroböckerna, en framställning där människan pekats ut som både främsta offer och förövare med företag i spetsen, hade man kunnat förvänta sig att lösningen skulle ramas in på så sätt att människor i stället nyttjar sin politiska agens för att lägga om kursen. Men något som blev uppenbart när analysen riktades in på ”demokratisyn” var att de flesta av läroböckerna inte framställde miljöproblemen som problem vilka behövde lösas på ett demokratiskt politiskt vis.
Spänningen jag hade antagit skulle finnas mellan att å ena sidan deliberera om
miljöproblemens allvarlighet samt respektera diverse rättigheter och att å andra sidan bara behöva samla en majoritetsvilja bakom verkningsfulla åtgärder hamnade dock i skuggan. I stället för en konflikt mellan liberal och illiberal demokrati i läromedlen fanns i stället snarare en konflikt mellan dem om huruvida miljöproblemen över huvud taget skulle betraktas som problem för demokratin att lösa. De flesta av läromedlen betonade
supranationella politiska åtgärder där krav ställdes ovanifrån och ner på olika företag och regeringar. Det förekom att demokratiska aspekter lyftes i ett par läromedel. Exempelvis belystes vikten av att makthavare pressades av sina medborgare i Forum: Samhällskunskap
123. Dock förekom det även att demokratin som sådan problematiserades, exempelvis i Stringent: Samhällskunskap 2-3, där det till och med framställdes som problematiskt att Kinas regering var för känslig gentemot landets medborgares åsikter, i ett längre resonemang om att politiker förlorar röster på allt för långtgående miljöpolitik. Enskilda medborgare förväntades i regel agera som ansvarstagande konsumenter, inte i första hand som politiska aktörer. Självfallet behandlas demokrati, samt till exempel möjligheten att som medborgare engagera sig i ett politiskt parti, på andra ställen i läroböckerna. Det är dock intressant att inramningen av miljöproblemen till så stor del är avskild från diskussioner kring demokrati när Läroplan för gymnasiet 2011 tydligt anger att demokratiska perspektiv ska genomsyra undervisningen.
Slutsatserna som går att dra är alltså att miljöproblemen över lag framställs som antropogena och problematiska utifrån ett antropocentriskt perspektiv. Miljöproblemen behandlas dock inte huvudsakligen som problem för demokratin att lösa. I stället framställs världens ledares samarbete inom ramen för internationella institutioner samt specialanpassade
marknadslösningar för företag och privatpersoner som den primära lösningen på problemen.
I och med denna teknokratiska och ekonomistiska inramning av lösningen på miljöproblemen överskuggas inte bara den liberala demokratins krav på exempelvis grundlagsskyddade rättigheter och maktdelning, utan demokratin som helhet.
Resultatet stämmer till viss del med vad Wicke (2019) skrev om i sin avhandling. Wicke (2019: 203-204) menade att medborgare framställdes som passiva deltagare i den
demokratisyn som konstruerades i läroböckerna han analyserade. Detta stämmer överens med vad jag kommit fram till då medborgare förväntas ägna sig åt konsumtion men inte politiskt deltagande. Eftersom Wicke (2019: 5-6) analyserade hela läroböcker drog han slutsatsen att den liberala demokratin presenterades som ett självklart ideal. Från min analys skulle det bli svårt att dra samma slutsats. Det verkar snarare finnas en tendens att framställa miljöproblemen som problem vilka existerar bortom någon form av demokrati. Eftersom miljön enligt Jeremy David Jimenez, Julia Lerch och Patricia Bromley (2017: 462) tar allt större plats i läroböckerna så kan denna tendens uppfattas som extra problematisk. Vidare går den ekonomiska prägeln på det ”hållbara medborgarskapet” att anknyta till Mirja Vihersalos (2017: 343) forskning om den Europeiska Kommissionens ”climate change campaign” där ett ekonomiskt präglat ”climate citizenship ingick”.
Sett till sin helhet vill jag mena att min undersökning bidrar med något värdefullt då den problematiserar hur politiska problem framställs i läromedel och indikerar att det kan finnas anledning till att se över hur väl integrerat stoffet är med ett demokratiskt perspektiv.
Metodologiskt menar jag att framing-analysen lämpade sig väl för syftet. Teorin jag grundade mig i på miljöområdet kom väl till hands för att förstå hur miljöproblemen ramades in som
problem. Demokratiteorin jag grundade mig på fick däremot inte ett lika självklart
tillämpningsområde som jag kanske hade tänkt mig. Utifrån styrdokumentens formuleringar och Wickes (2019) forskning hade jag tänkt mig att det nästan var en självklarhet att
lösningar på samhällsproblem skulle presenteras med hänsyn till just demokratiska aspekter.
Distinktionen mellan illiberal demokrati och liberal demokrati blev applicerbar då Forum erkände vissa liberaldemokratiska drag som effektfulla delar i den politiska lösningen. Även i Stringent där demokratin i sammanhanget endast behandlas som ett formellt hinder blir den illiberala demokratin som koncept aktuell. I grund och botten var dock distinktionen mellan inkluderingen av demokratiska processer och deras exkludering från framställningen
viktigare. Vidare forskning skulle kunna rikta in sig på vilka frågor som behandlas som demokratiska problem och vilka som behandlas utan hänsyn till demokratin. Utländska läromedel skulle också kunna undersökas för att se om samma tendens återfinns. Därutöver blir kanske forskning kring hur undervisning kring miljöproblem och miljöpolitik bedrivs i praktiken ännu mer aktuell. Min studie visar i alla fall på att lärare bör vara vaksamma på att anlägga ett demokratiskt perspektiv på frågorna de behandlar i sina klassrum och inte förvänta sig att läroboken alltid gör hela jobbet.
REFERENSER
Almgren, H., Furevik, A., Höjelid, S. & Nilsson, E. (2017). Reflex 123. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Bell, D. (2006). Political Liberalism and Ecological Justice. Analyse und Kritike. 28(2), 206- 222. doi: 10.1515/auk-2006-0206
Brolin, K. & Nohagen, L. (2017). Forum: Samhällskunskap 123. Stockholm: Sanoma Utbildning AB.
Bromley, P., Lerch, J. & Jimenez, D. (2017). Education for Global Citizenship and
Sustainable Development in Social Science Textbooks. European journal of education. 52(4), 460-476. doi: 10.1111/ejed.12240
Dynneson, T. (1992). What Does Good Citizenship Mean to Students? Social Education.
56(1), 55-58.
Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A. & Wängnerud. (2017). Metodpraktikan:
Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Stockholm: Wolters Kluwer.
Georgiou, Y., Hadjichambis, A. & Hadjichambi D. (2021). Teachers’ Perceptions on Environmental Citizenship: A Systematic Review of the Literature. Sustainability. 13(5), 2622-2651. doi: https://doi.org/10.3390/su13052622
Hedengren, U. & West, D. (2018). Libers samhällskunskap 123. Stockholm: Liber AB.
Holmstedt, M., Hydén, J. & Svenning, U. (2020). Stringent: Samhällskunskap 2-3. Lund:
Studentlitteratur AB.
Karlsson, L. (2011). Arena 123: Samhällskunskap för gymnasiet. Stockholm: Gleerups Utbildning AB.
Kopnina, H. (2013). Evaluating education for sustainable development (ESD): using Ecocentric and Anthropocentric Attitudes toward the Sustainable Development (EAATSD) scale. Environment, development and sustainability, 15(3), 607-623.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan. Hämtad från:
https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i- gymnasieskolan/laroplan-gy11-for-gymnasieskolan
Veuglers, W. (2020). How globalisation influences perspectives on citizenship education:
from the social and political to the cultural and moral. Compare: A Journal of Comparative and International Education. 51(8), 1174-1189. doi:
https://doi.org/10.1080/03057925.2020.1716307
Vihersalo, M. (2017). Climate citizenship in the European Union: environmental citizenship as an analytical concept. Environmental Politics. 26(2), 343-360. doi:
https://doi.org/10.1080/09644016.2014.1000640
Wicke, K. (2019). Läroböcker, demokrati och medborgarskap Konstruktioner i läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational
Sciences, 430). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Hämtad från:
https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/58763
Wissenburg, M. (2006). Ecological Neutrality and Liberal Survivalism: How (not) to Discuss the Compatibility of Liberalism and Ecologism. Analyse und Kritike. 28(2), 125-145.
Zakaria, F. (1997). The Rise of Illiberal Democracy. Foreign Affairs, 76(6), 22-43.
