Vad bör vi göra, vad måste vi göra och vad rekommenderas?

Full text

(1)

Kandidatuppsats

Vad bör vi göra, vad måste vi göra och vad rekommenderas?

Språkhandlingar och modalitet i

Folkhälsomyndighetens riktlinjer till allmänheten under covid-19-pandemin

Författare: Jennie Hilli Sjöqvist Handledare: Malin Sandberg Examinator: Astrid Skoglund Termin: VT21

(2)

Abstrakt

Studien syftar till att undersöka hur Folkhälsomyndigheten använder språkhandlingar och modalitet för att påverka befolkningens agerande under coronapandemin.

Undersökningen utgår från fem informationssidor, riktade till allmänheten, på myndighetens webbplats. Studien är en kritisk diskursanalys som görs utifrån den systemisk-funktionella grammatiken och dess språkhandlingar och modalitet.

Undersökningen visar att den dominerande språkhandlingen i texterna är uppmaningar.

Dessa realiseras främst genom påståendesatser med modala hjälpverb samt genom uppmaningssatser. Precis som i tidigare forskning finns i det undersökta materialet en rik variation i hur uppmaningar konstrueras. Undersökningen visar också att det finns ett samband mellan hur uppmaningarna konstrueras, vem de riktar sig till och vikten av att de följs. Uppmaningar som riktar sig till sjuka personer, alternativt personer som har träffat någon som är sjuk, har en större andel meningar med hög grad av förpliktelse, det vill säga en skarp form av uppmaning. Sett till alla påståendesatser med modala hjälpverb är medelhög förpliktelsenivå vanligast, oftast i form av verbet bör.

Trots sin tydliga maktposition väljer Folkhälsomyndigheten ofta vagare formuleringar än de som utgörs av uppmaningssatsen. Det kan bero på att de vill upprätthålla en god relation till befolkningen, med målet att styra deras agerande.

Nyckelord

språkhandlingar, modala hjälpverb, Folkhälsomyndigheten, covid-19, kriskommunikation

Tack

Först, främst och störst tack till Malin Sandberg, den bästa handledaren jag hade kunnat tänka mig, för snabba mejlsvar och ständig pepp som gjorde mig trygg i att visa utkast med röda anteckningar direkt från den rörigaste delen av hjärnan.

Och tack till den tålmodiga bibliotekspersonalen i Mariestad för hundra omlån, fjärrlån och glada miner bakom visiren.

(3)

Innehåll

1 Inledning ____________________________________________________________ 1

2 Syfte _______________________________________________________________ 2

2.1 Frågeställningar __________________________________________________ 2 3 Bakgrund ___________________________________________________________ 2

3.1 Covid-19-pandemin i Sverige ________________________________________ 2 3.2 Folkhälsomyndigheten under covid-19-pandemin ________________________ 3 4 Tidigare forskning ____________________________________________________ 3

4.1.1 Risk- och kriskommunikation ____________________________________ 4 4.1.2 Realisering av språkhandlingar i svenska sakprosatexter ______________ 6 4.1.3 Förpliktelsemodalitet i svenska sakprosatexter _______________________ 7

5 Teori och metod ______________________________________________________ 9

5.1 Kritisk diskursanalys som ramverk ___________________________________ 9 5.2 Systemisk-funktionell grammatik ___________________________________ 10 5.2.1 Språkhandlingar och modusmetaforer ____________________________ 12 5.2.2 Modalitet och modalitetsmetaforer _______________________________ 13 5.3 Tillvägagångssätt ________________________________________________ 14 5.3.1 Analys av språkhandlingar _____________________________________ 15 5.3.2 Analys av modalitet ___________________________________________ 15 5.3.3 Urval ______________________________________________________ 15

6 Material ___________________________________________________________ 16

7 Resultat ____________________________________________________________ 17

7.1 Språkhandlingar _________________________________________________ 17 7.1.1 Påståenden _________________________________________________ 18 7.1.2 Uppmaningar ________________________________________________ 19 7.2 Modalitet _______________________________________________________ 20 7.3 Uppmaningarnas konstruktioner_____________________________________ 21

(4)

7.3.1 Uppmaningssats med verb i imperativform _________________________ 22 7.3.2 Påståendesats med modalitetsverb _______________________________ 23 7.3.3 Påståendesats som objektiv modalitetsmetafor _____________________ 24 7.3.4 Påståendesats som subjektiv modalitetsmetafor _____________________ 25 7.3.5 Påståendesats utan modalitetsverb _______________________________ 25

8 Slutsatser och diskussion _____________________________________________ 26 8.1 Vidare forskning _________________________________________________ 30 Referenser ___________________________________________________________ 30

(5)

1 Inledning

Under de första månaderna av år 2020 förändrades livet i stora delar av världen, när spridningen av det som skulle komma att bli den globala covid-19-pandemin tog fart på allvar. I mars 2020 började antalet fall av personer som smittats av sjukdomen i Sverige att stiga och de första restriktionerna infördes. Folkhälsomyndighetens företrädare har sedan dess kontinuerligt förmedlat nya restriktioner, rekommendationer och råd till befolkningen. Myndighetens webbplats och presskonferenser har för många i Sverige varit den primära källan för information kring riktlinjer i samband med pandemin.

I riktlinjerna ställer Folkhälsomyndigheten krav på befolkningen genom att uppmana till att följa vissa riktlinjer i syfte att minska smittspridningen. Eftersom kravställande är en svår social företeelse, då kravställaren positionerar sig gentemot mottagaren, finns det i språket en mängd omskrivningar för att förmedla krav (Helgesson 2019, s. 127). En risk med omskrivningar är att kraven kan uppfattas som otydliga, vilket vi har sett effekten av i diskussionerna kring Folkhälsomyndighetens kommunikation och den svenska strategin (se till exempel Nilsson 2020 & Sokolnicki 2020).

I media har begreppen allmänna råd, rekommendationer, krav, föreskrifter och regler uppmärksammats och många har upprörts över svårigheter att tolka vad som förväntas av dem. I en insändare i Dagens nyheter den 18 februari 2021 skriver Mikael Karlin:

Varför ska det vara så svårt att peka med hela handen och säga tydligt vad som gäller? Mumlandet på Folkhälsomyndighetens presskonferenser måste ersättas med tydliga krav för att minska smittspridningen av covid-19. (Karlin 2021, stycke 4)

Holmér (2020) skriver i ett inlägg på Språkrådsbloggen om hur blandningen av myndighetsspråk och det personliga tilltalet kan leda till förvirring när myndigheter ska kommunicera vad de uttrycker som rekommendationer och råd. Rekommendationer från en kompis i den privata sfären är nästintill synonymt med tips, medan rekommendationer från en myndighet bör tolkas som en ”starkt grundad uppmaning från en expert” (Holmér 2020, stycke 1). Samma skillnad gäller för allmänna råd från myndigheter, som bör ses som bindande. Enligt statsepidemiolog Anders Tegnell, som tillsammans med Folkhälsomyndighetens generaldirektör var Folkhälsomyndighetens

(6)

främsta representant i media under pandemin, används ordet ska endast när uppmaningen uttryckligen har stöd i lagtext (Holmér 2020, stycke 1 & 3).

Olika begrepp och uttryckssätt skapar tolkningsmöjligheter kring Folkhälsomyndighetens riktlinjer för att minska smittspridningen. Frågeställningar kring kommunikation och språkliga formuleringar är extra aktuella i den här typen av krissituationer, eftersom det i kriser ofta finns en stor osäkerhet och rädsla bland de berörda (Mral 2013, s. 8). Det är därför relevant att undersöka hur språket har använts för att förmedla uppmaningar i myndighetens kommunikation med befolkningen.

2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka på vilket sätt Folkhälsomyndigheten (FHM), genom de riktlinjer som har publicerats på myndighetens webbplats, använder språket för att påverka befolkningens agerande under coronapandemin. Studien är en kritisk diskursanalys.

2.1 Frågeställningar

Uppsatsen utgår från följande frågeställningar:

 Hur använder Folkhälsomyndigheten språkhandlingar och modalitet i texter om riktlinjer till allmänheten under covid-19-pandemin?

 Hur konstruerar Folkhälsomyndigheten uppmaningar för att påverka befolkningens agerande under covid 19-pandemin?

3 Bakgrund

I det här avsnittet redogör jag för den specifika situation som covid-19-pandemin utgör.

Att känna till bakgrunden är viktigt för att kunna undersöka språkanvändningen på ett funktionellt sätt. Till att börja med görs en kort redovisning av pandemins förlopp i Sverige; därefter beskrivs Folkhälsomyndighetens roll under pandemin.

3.1 Covid-19-pandemin i Sverige

I slutet av år 2019 upptäcktes ett nytt virus i Kina. Viruset, som tillhör gruppen coronavirus, fick namnet SARS-CoV-2 och sjukdomen som orsakas av viruset döptes till covid-19 (Folkhälsomyndigheten 2021a). I slutet av januari 2020 upptäcktes det första fallet i Sverige och någon månad senare fanns bekräftade fall i flera regioner. Den 11

(7)

mars 2020 klassade Världshälsoorganisationen covid-19 som en pandemi och konstaterade att den troligen skulle komma att drabba alla världens länder (Folkhälsomyndigheten 2020).

I slutet av april 2021, drygt ett år efter att viruset började spridas i Sverige, hade över 14 000 personer dött i sjukdomen i Sverige och läget på sjukhusen var fortfarande ansträngt.

3.2 Folkhälsomyndigheten under covid-19-pandemin

Folkhälsomyndigheten är en nationell myndighet som arbetar för att främja folkhälsan i Sverige genom att ”främja hälsa, förebygga ohälsa och skydda mot hälsohot” samt ”ta fram och sprida kunskap som bidrar till att uppnå en god och jämlik hälsa.”

(Folkhälsomyndigheten 2016, inledning). Myndigheten ligger under Socialdepartementet och har omkring 600 anställda. Sedan år 2015 har FHM det samordnande ansvaret för smittskydd. Myndigheten sköter också kontakter när det gäller ”internationella hot mot människors hälsa” (Folkhälsomyndigheten 2021b, punkt 6).

Under covid-19-pandemin har Folkhälsomyndigheten varit en central aktör i Sverige.

Myndigheten har på flera olika sätt kommunicerat riktlinjerna kring covid-19 till befolkningen. Många invånare samlades framför teveapparaterna under myndighetens dagliga presskonferenser våren 2020, myndighetens informerande affischer har synts i offentliga miljöer och Folkhälsomyndighetens webbplats har under pandemin fungerat som primär källa för många som har undrat kring aktuella restriktioner, rekommendationer och råd. De styrande rikspolitikerna har ofta påpekat att de lyssnar till Folkhälsomyndighetens rekommendationer och beslutar därefter; därmed har myndighetens rekommendationer fungerat normerande för samhället.

4 Tidigare forskning

I det här avsnittet presenteras tidigare forskning som är relevant för studien. Först tas forskning om risk- och kriskommunikation upp, dels Westbergs (2020) och Wodaks (2021) studier som specifikt berör kommunikation under covid-19-pandemin, dels Boholms (2019) som handlar om svensk myndighetskommunikation. Därefter tas forskning rörande språkhandlingar och modalitet i svenska sakprosatexter upp.

(8)

Avgränsningen till svensk sakprosa har gjorts eftersom framför allt modalitetsverben skiljer sig mellan olika språk.

4.1.1 Risk- och kriskommunikation

Westberg (2020) menar i sin studie av Folkhälsomyndighetens covid-19- kommunikation att medborgarna tydligt uppmanas att agera och ta ansvar, men att kraven mildras genom vaga och svårtolkade formuleringar. De många vaga kraven bidrar till att även de explicit uttryckta kraven lämnas med större tolkningsram, menar Westberg. I studien undersöker han bland annat hur den språkliga utformningen av myndighetens råd och rekommendationer skapar otydlighet genom fler tolkningsmöjligheter och responsalternativ. I likhet med den här studien är Westbergs en kritisk diskursanalys och analysen görs med hjälp av bland annat den systemisk- funktionella grammatiken.

I den del av studien som berör språkliga konstruktioner utgår Westberg från fem texter på FHM:s webbplats, som alla riktar sig till privatpersoner och handlar om hur befolkningen kan bidra till att minska smittspridningen. Ur materialet har samtliga yttranden som Westberg har tolkat som råd och rekommendationer analyserats, totalt 140 stycken (Westberg 2020, s. 10). Materialet liknar till stor del det material som används i den här studien, även om texterna inte är exakt desamma.

Westberg ser att den förmedlade låga kravkänslan, i de fall då andra konstruktioner än uppmaningssats används för att förmedla uppmaning, ibland krockar med den förväntan på högre krav som finns i den institutionella kommunikationen mellan Folkhälsomyndigheten och befolkningen. Dessutom verkar de otydliga kraven främst reglera handlingar som i sig är mindre konkreta än de handlingar som de direkta uppmaningarna berör. Vaga krav förmedlas till exempel när det handlar om personligt ansvar, socialt liv och själva råden och rekommendationerna. Uppmaningssatsen används däremot främst när det handlar om konkreta sysslor och handlingar, exempelvis hygienrutiner och socialt liv (Westberg 2020, s. 16).

I en jämförande studie av fem europeiska staters kriskommunikation under covid-19- pandemins första månader konstaterar Ruth Wodak (2020) att den svenska covid-19- strategin, i jämförelse med Österrikes, Tysklands, Frankrikes och Ungerns, var unik.

Studien utgår från tal och presskonferenser med representanter för myndigheter eller

(9)

regering i de olika länderna. Syftet med studien var att undersöka vilka diskursiva strategier som olika länder använde för att motivera covid-19-åtgärder.

Wodak drar slutsatsen att kommunikationen under pandemin används för att mildra rädslan för döden och samtidigt motarbeta dödsförnekelse. Kriskommunikationens utformning beror på respektive lands sociopolitiska kontext, historia och myndighetsretorik (Wodak 2021, s. 1). Wodak lyfter fram att Sverige aldrig hade en total lock-down, vilket många andra europeiska länder hade, samt att rekommendationer användes i större utsträckning än regler. Hon placerar den svenska strategin i ett ramverk av förtroende mellan regering och befolkning: ”People are not ordered: they are politely advised to be considerate and to keep their distance. Everybody’s own responsibility is invoked, everybody should help build a mutual relationship of trust”

(Wodak 2021, s. 16). Övriga länder i studien kommunicerar inte med förtroende som främsta grund, utan inom ramverk som präglas av religion, dialog eller krigs-metaforer.

Riskkommunikation inom svenska myndigheter har bland annat undersökts av Boholm (2019), som har studerat hur tjänstemän ser på riskkommunikation och sin roll i riskkommunikationsarbete. Hon frågar sig hur de som arbetar praktiskt med riskkommunikation ser på till exempel öppenhet och insyn samt delaktighet och dialog med medborgare.

Hon konstaterar att inställningen till kravställande varierar mellan de sex myndigheter som deltar i undersökningen. Myndigheterna som undersöks är Boverket, Trafikverket, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Totalt intervjuades 23 tjänstemän med koppling till kriskommunikationsarbete på de olika myndigheterna. I studien konstateras att två av de huvudsakliga målen med krisinformation är att sprida kunskap och information samt att påverka beteende, handling och beslutsfattande. Vad gäller att påverka beteenden nämner informanterna bland annat svårigheten i att förmedla en risk utan att skrämmas, samt att det handlar om att ge människor rätt känsla för att de sedan ska kunna agera.

Uppfattningen varierar dock mellan de undersökta myndigheterna, där vissa har en mer liberal inställning som syftar till att individerna ska fatta egna beslut baserade på informationen, medan andra myndigheter vill få individerna att agera på det sätt som myndigheten förespråkar (Boholm 2019, s. 531–532).

(10)

4.1.2 Realisering av språkhandlingar i svenska sakprosatexter

Språkhandlingar uttrycker antingen ett påstående, ett erbjudande, en fråga eller en uppmaning. De olika språkhandlingarna kan uttryckas dels kongruent, exempelvis när en fråga uttrycks genom en frågesats, dels inkongruent, exempelvis när en frågesats uttrycker en uppmaning: ”Kan du stänga fönstret?”. För utförligare definitioner se avsnitt 5.2.1.

Almström Persson (2018) undersöker hur myndigheten Krisinformation använder Twitter för att kommunicera med befolkningen i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i april 2017. Bland annat undersöker hon myndighetens olika roller genom analys av språkhandlingar i deras tweets under krisens första dygn. Studien är relevant i den här undersökningen eftersom även Almström Perssons studie handlar om en pågående kris med ett stort informationsbehov och en brist på information. En stor skillnad är att terrorattentatet på Drottninggatan hade ett mycket snabbare krisförlopp än covid-19-pandemin.

Almström Persson (2018) analyserar både generella och specifika språkhandlingar i myndighetens tweets under tre timmar det första dygnet. De generella språkhandlingarna (påstående, uppmaning, fråga och erbjudande) är av störst vikt för den här studien, eftersom det är de som undersöks i FHM:s covid-19-kommunikation.

Krisinformations kommunikation under den första timmen präglas av den generella språkhandlingen uppmaning (Almström Persson 2018, s. 86). Krisinformation intar på så sätt en aktiv och krävande roll gentemot befolkningen. Under den åttonde och den tjugoförsta timmen, som också analyseras i studien, består kommunikationen till större del av påståenden och specifika språkhandlingar som fungerar relationsskapande (Almström Persson 2018, s. 87–88). I Krisinformations egna inlägg på Twitter, de som alltså inte utgörs av svarsmeddelanden, dominerar de generella språkhandlingarna uppmaning och påståenden. Därför framstår Krisinformation främst som krävande (genom uppmaningarna) och i andra hand givande (genom påståendena) (Almström Persson 2018, s. 90).

Annan tidigare forskning pekar mot att påståendesatser är dominerande i svenska sakprosatexter. Hamberg (2019) konstaterar det i sin studie av styrdokument för en skola. Även Skoglunds (2020) undersökning av språkhandlingar i informationsdelen av en app kopplad till mödrahälsovården samt Lassus (2010) studie om socialförsäkringsbroschyrer visar liknande resultat. Vilka språkhandlingar som faktiskt

(11)

realiseras genom påståendesatserna varierar, exempelvis är 14 procent av Skoglunds material åsiktsgivande påståendesatser, där påståendesatserna kan tolkas som förslag eller rekommendationer. Majoriteten av materialet består dock av kongruenta påståendesatser, vilket kan förklaras av det informerande syftet (Skoglund 2020, s. 253).

I Hambergs material kan påståendesatserna i de flesta fall tolkas som såväl påståenden som erbjudanden och uppmaningar (2019, s. 144).

Tidigare forskning om språkhandlingar i olika typer av offentliga texter visar en stor variation i hur uppmaningar realiseras. Både Hamberg (2019) och Skoglund (2020) konstaterar att uppmaningssatser genomgående förmedlar uppmaningar. Lassus (2010) undersöker hur uppmaningar konstrueras i socialförsäkringsbroschyrer och konstaterar att uppmaningssatser där oftast används för att styra mottagarens läsning samt hens agerande mot avsändaren. När avsändaren kräver en faktisk handling av läsaren, exempelvis att hen ska ge information eller lämna in en handling, används företrädelsevis påståendesatser med verb i presens, modala hjälpverbet ska eller andra omskrivningar för att förmedla uppmaning. Johansson (2018, s. 98–99) har undersökt språkhandlingar i lärarbedömningar, en situation där det finns en tydlig maktrelation mellan avsändare och mottagare (lärare–elev), och konstaterar att krav där vanligtvis realiseras genom uppmaningssatser (”Räck upp handen!”). Däremot visar Helgessons (2019) studie av platsannonser att uppmaningar främst realiseras genom påståendesatser med modala hjälpverb. Slutligen visar Hambergs (2019) undersökning av styrdokument för en skola att uppmaningar ofta skrivs fram med verb i presens utan modalitet.

Sammanfattningsvis visar den tidigare forskningen att det finns många olika sätt att realisera uppmaningar på och att det är svårt att hitta ett mönster i hur det görs.

Påståendesatser, ofta med modala hjälpverb, och uppmaningssatser verkar dock vara de vanligaste sätten. Det verkar också som att såväl vilka språkhandlingar som realiseras som hur de realiseras är starkt beroende av kontexten. Slutligen tenderar varje text att innehålla många olika sätt att realisera uppmaningar på.

4.1.3 Förpliktelsemodalitet i svenska sakprosatexter

Modalitet används för att modifiera ett uttryck. Modalitetsuttryck uttrycker gråzonerna mellan exempelvis en uppmaning att inte göra någonting: ”Gå inte dit”, och en uppmaning att göra någonting: ”Gå dit”. Modalitetsuttryck skulle till exempel kunna modifiera meningen på följande sätt: ”Du kan gå dit”, ”Du bör gå dit” och ”Du ska gå dit”. Modalitetsuttryck kan sägas befinna sig inom något av följande områden:

(12)

sannolikhet, vanlighet, förpliktelse, villighet. Modalitet kan uttryckas med hjälpverb och/eller satsadverbial. För utförligare beskrivning se avsnitt 5.2.2.

Några av de tidigare nämnda studierna undersöker också hur uppmaningar realiseras med hjälp av modalitet. I Hambergs (2019) material från skolans styrdokument förekommer modala hjälpverb endast i 5 av 33 undersökta satser, då i form av förpliktelseverbet ska. Ska ger en hög kravkänsla och satserna kan enligt Hamberg tolkas som starka krav, alternativt påståenden, beroende på vem läsaren är. Helgessons (2019) studie visar däremot att modala hjälpverb är det klart vanligaste sättet att uttrycka modalitet i platsannonserna som hon har undersökt. Mest frekvent förekommande i hennes material är de modala hjälpverben bör, skall och måste, vilka alla uttrycker hög eller medelhög kravnivå. I sin undersökning av lärarbedömningar konstaterar Johansson (2018, s. 108) att bland de vägledande (att jämföra med uppmanande) språkhandlingarna riktade från lärare till elev tydliggörs lärarens maktposition och lärarna använder olika språkliga strategier för att dölja eller lyfta fram sin makt. Till skillnad från de två andra studierna (Hamberg 2019 & Helgesson 2019) konstaterar Johansson att kongruent realisering av uppmaningar är vanligast i materialet. Även andra realiseringar förekommer, exempelvis med modala hjälpverb (Johansson 2018, s. 98). I Lassus (2010, s. 207–208) studie av socialförsäkringsbroschyrer är de modala hjälpverben kan och ska klart vanligast. Dessa förekommer främst när avsändaren begär information eller varor och tjänster. Ska signalerar höga krav medan betydelsen av kan är mångtydig, men det används bland annat när avsändaren vill gardera sig genom att mildra en tydlig utsaga.

Sammanfattningsvis förekommer modala hjälpverb i alla typer av undersökta texter, men hur vanligt förekommande de är varierar. Bland de modala hjälpverben är ska frekvent använt i samtliga studier, vilket pekar mot ett behov av att ofta uttrycka hög grad av förpliktelse med hjälp av modala hjälpverb. De modala hjälpverben är mindre vanliga i båda studierna som rör skolmaterial. Där används framför allt uppmaningssatser (Johansson 2018) och påståendesatser utan modalitet (Hamberg 2019). Utöver det finns inget tydligt mönster i hur förpliktelse uttrycks i de olika texterna.

Att uttrycka modalitet bara med hjälp av interpersonella satsadverbial (gärna, helst) är ovanligt i både Hambergs (2019) och Helgessons (2019) studie.

(13)

Andra omskrivningar, så kallade modalitetsmetaforer (se avsnitt 6.2.2), förekommer i såväl Hambergs (2019) som Helgessons (2019) och Johanssons (2018) material.

Exempelvis nämns formuleringen ”Det är viktigt att (…)”, en objektiv modalitetsmetafor, i alla tre studierna. Modalitetsmetaforer är dock överlag ganska ovanliga i de tidigare studierna.

5 Teori och metod

Studien görs inom ramen för kritisk diskursanalys, eftersom diskursanalysens fokus på relationen mellan text och kontext passar studiens syfte. Den kritiska ansatsen är relevant eftersom maktrelationen mellan Folkhälsomyndigheten och befolkningen är central. I avsnitt 5.1 beskrivs den kritiska diskursanalysens ramverk.

För att försöka besvara undersökningens frågeställningar kommer en textanalys av det valda materialet att göras. Analysen utgår från den systemisk-funktionella grammatiken, med fokus på språkhandlingar och modalitet inom den interpersonella metafunktionen.

Den systemisk-funktionella grammatiken och dess teoretiska utgångspunkter tas upp i avsnitt 5.2. Till sist beskrivs de olika analysstegen i avsnitt 5.3.

5.1 Kritisk diskursanalys som ramverk

Inom kritisk diskursanalys (CDA), eller kritiska diskursstudier som fältet ofta kallas, undersöks sambandet mellan språk och samhälle. Genom analys av text eller tal i en given kontext vill forskare inom fältet bidra till kunskap om hur orättvisor och förtryck upprätthålls och legitimeras genom språkanvändning (Wodak 2013).

Enligt Fairclough (1992) är relationen mellan språkbruket, vilket i den här undersökningen kan sägas vara de texter som Folkhälsomyndigheten har publicerat, och den övergripande diskursen, det vill säga det sammanhang där texterna existerar, dialektisk. Det innebär att språket både formas av, och formar, diskursen. Utifrån den definitionen är ett diskursanalytiskt perspektiv relevant för studien, som syftar till att undersöka just hur texter kan påverka ett större sammanhang. Alla texter är del av en diskurs och påverkas av, och påverkar, den.

Kritisk diskursanalys kan ses som ett brett teoretiskt ramverk där många teorier, metoder, begrepp och definitioner ryms. Gemensamt för de olika inriktningarna är

(14)

ambitionen att synliggöra samband mellan språk och maktrelationer, genom analys av hur språk används i ett socialt sammanhang (Englund & Ledin 2003, s. 16).

Diskursbegreppet kan, enligt Fairclough (se till exempel Fairclough 1992, 1995), delas upp i tre komponenter, även om gränserna dem emellan sällan är tydliga: språkbruk, diskursiv praktik och social praktik. Till språkbruk räknas den text, talad eller skriven, som undersöks. Diskursiv praktik syftar till bland annat texternas produktions- och distributionsvillkor. I den här uppsatsen kan det exempelvis sägas vara den webbplats där texterna har publicerats och de personer har varit inblandade i arbetet med texterna.

Till sist syftar den sociala praktiken på de sociala och ideologiska strukturer som påverkar diskursen, vilket i FHM:s fall skulle kunna syfta till maktrelationen mellan myndighet och befolkning samt politiska bestämmelser om svensk myndighetsutövning.

Sammanfattningsvis kan de undersökta texterna från Folkhälsomyndigheten ses som språkbruket i en diskurs, som har formats av de strukturer som omger den, exempelvis den rådande covid-19-situationen och förhållandet mellan myndighet och befolkning.

Samtidigt kan strukturerna (covid-19-situationen och förhållandet mellan myndighet och befolkning) sägas påverkas av de undersökta texterna. Dessutom kan de strukturer som det undersökta materialet befinner sig inom sägas vara egna sociala praktiker/diskurser.

Uppfattningarna om vad en kritisk ansats innebär varierar inom de kritiska diskursstudierna. Jag har valt att förhålla mig till Wodak och Meyer (2015) som menar att kritikbegreppet inte bara syftar till att beskriva och förstå hur språket påverkar maktrelationer, kunskapssystem och strukturer i samhället, utan att en forskare med kritisk ansats även bör ha som mål att använda den nya kunskapen för att kritisera och förändra samhället i stort.

5.2 Systemisk-funktionell grammatik

Den systemisk-funktionella grammatiken (SFG) utgår från att språkets huvuduppgift är att skapa betydelse. Betydelse och kommunikativ funktion är grundläggande, medan den språkliga formen endast är ett uttryck för betydelse (Holmberg & Karlsson 2006, s.

17). Språkbeskrivningsmodellen har med andra ord en konstruktivistisk syn på grammatik: grammatiken förväntas inte bara förmedla betydelse, utan också skapa betydelse (Holmberg & Karlsson 2006, s. 11). I sitt fokus på betydelse skiljer sig den systemisk-funktionella grammatiken från de språkbeskrivningsmodeller som främst

(15)

fokuserar på syntax och form. SFG innefattar, utöver syntax och form, även semantik och pragmatik, vilka kan kopplas till betydelse och tolkning av text i en särskild kontext (Holmberg & Karlsson 2006, s. 17). Därför är den systemisk-funktionella grammatiken användbar vid exempelvis diskursanalyser.

Inom SFG kan betydelseskapandet sägas ske på flera nivåer samtidigt: genom kontext, semantik, lexikogrammatik och ortografi/fonologi. Nivåerna samverkar på så sätt att kontextbetydelsen realiseras genom semantiken, semantiken genom lexikogrammatiken och lexikogrammatiken genom ortografin/fonologin. Med andra ord visas kontexten, eller situationen, genom de språkliga betydelser som uttrycks genom lexikogrammatiken och så vidare. Men samtidigt påverkar språkliga val kontexten (Holmberg 2017, s. 57; Holmberg & Karlsson 2006, s. 19–20). Det är SFG:s motsvarighet till det dialektiska förhållandet mellan diskurs och text inom diskursanalysen.

Vidare delas betydelseskapandet inom SFG in i tre så kallade metafunktioner: den interpersonella, den ideationella och den textuella. Varje metafunktion kopplas till ett sätt att använda språket, men alla funktionerna existerar parallellt i varje text. Den interpersonella metafunktionen handlar om vår relation till andra varelser, den ideationella om att beskriva erfarenheter och den textuella om hur språketet kan användas för att ordna och förmedla information (Holmberg & Karlsson 2006, s. 18). I den här uppsatsen kommer fokus att ligga på den interpersonella metafunktionen, eftersom den framför allt fokuserar på hur relationen mellan avsändare och mottagare konstrueras genom, och påverkas av, språket. Utifrån uppsatsens frågeställningar blir det relevant att undersöka relationen mellan avsändaren Folkhälsomyndigheten och mottagaren: ”befolkningen”.

En idé inom den systemisk-funktionella grammatiken är att betydelse kan uttryckas med hjälp av antingen kongruenta eller inkongruenta konstruktioner. Kongruenta konstruktioner innebär att en betydelse uttrycks på det förväntade eller vanligaste sättet, exempelvis att en fråga uttrycks genom en frågesats (Holmberg, Karlsson & Nord 2019, s. 12). Om frågesatsen istället används för att uttrycka någonting som kan uppfattas som en uppmaning, exempelvis ”Kan du ge mig smöret?”, är konstruktionen inkongruent.

Kongruenta och inkongruenta konstruktioner kan ske på alla nivåer i språket, men aktuellt för den här studien är språkhandlingar (ovan nämnda exempel samt avsnitt

(16)

6.2.1) och modalitet (se avsnitt 6.2.2). Inkongruenta konstruktioner av språkhandlingar kallas modusmetaforer och inkongruenta konstruktioner av modalitet kallas modalitetsmetaforer.

5.2.1 Språkhandlingar och modusmetaforer

En mening kan alltid ses som en så kallad språkhandling. Det finns fyra grundläggande språkhandlingar som kan realiseras på olika sätt: påstående, erbjudande, fråga och uppmaning. Tre av dessa kan kopplas till en specifik satstyp: påståendesats, frågesats och uppmaningssats. Satstyperna kallas för modus (Holmberg 2019). Beroende på vilken språkhandling som används förväntas olika respons av mottagaren, vilket gör att språkhandlingarna kan säga någonting om relationen mellan avsändare och mottagare (Yassin 2019, s. 115–116).

Den som utför språkhandlingen kan ha två talarroller: givande (påstående och erbjudande) och krävande (fråga och uppmaning). Dessutom kopplas de olika språkhandlingarna till två typer av utbyten: antingen av information (påstående och fråga) eller av varor och tjänster (erbjudande och uppmaning) (Holmberg & Karlsson 2006, s. 33–34). Figur 1 illustrerar hur val av talarroll och val av utbyte skapar de fyra grundläggande språkhandlingarna. Den givande talarrollen kan kombineras med utbyte av antingen information, vilket ger språkhandlingen påstående, eller vara/tjänst, vilket ger språkhandlingen erbjudande. Utifrån den krävande talarrollen kan språkhandlingarna fråga och uppmaning utföras.

Talarroll:

Utbyte:

Givande Krävande

Påstående Fråga

Erbjudande Uppmaning

Info:Vara/ tjänst

Figur 1: Språkhandlingar, efter Holmberg & Karlsson (2006, s. 34)

(17)

I svenskan finns specifika grammatiska konstruktioner för påståenden, frågor och uppmaningar. Påståendesatsen kännetecknas av att det finita verbet står som andra led;

svenskan är ett så kallat V2-språk (Hon gick ut). Frågesatsen känns igen genom att subjektet kommer efter finitet (Vart gick hon?). Uppmaningar har en helt egen verbform: imperativ (Gå ut!). Språkhandlingen erbjudande har ingen egen grammatisk konstruktion (Holmberg & Karlsson 2006, s. 46–55).

Som tidigare nämnts kan språkhandlingar realiseras både kongruent och inkongruent.

Den kongruenta konstruktionen innebär att den grammatiska konstruktionen överensstämmer med den semantiska (betydelsemässiga), exempelvis att en betydelsemässig fråga formuleras genom en frågesats. När en språkhandling realiseras inkongruent, alltså genom en annan grammatisk konstruktion än den förväntade, kallas det modusmetafor.

Modusmetaforer innebär att en språkhandling realiseras genom en annan språkhandlings typiska konstruktion, exempelvis kan en frågesats realisera en uppmaning: ”Skulle du kunna skicka mig saltet?” (Holmberg 2019, s. 103). En vanlig modusmetafor, som blir aktuell i den här undersökningen, är påståendesatser som realiserar uppmaningar: ”Du ska inte gå till jobbet eller skolan”. Genom att exempelvis använda sig av påståendesatser för att formulera uppmaningar blir inte kravet på handling lika direkt.

Uppmaningssatsen i sin kongruenta form används framför allt då talaren har betydligt mer makt än mottagaren, och i situationer när relationen är helt jämbördig. I andra fall används ofta modusmetaforer (Holmberg och Karlsson 2006, s. 54).

5.2.2 Modalitet och modalitetsmetaforer

Modussystemet, där tre av de grundläggande språkhandlingarna kopplas ihop med ”sin”

satstyp, kan sägas vara centrum för den interpersonella grammatiken. Modussystemet kompletteras dock av andra system som kan konstruera fler och mer specifika språkhandlingar. Ett av dessa är modalitet, som används för att modifiera satsens huvudverb för att, som talare/skribent, till exempel verka mer eller mindre säker på sitt påstående eller mer eller mindre bestämd i sina uppmaningar. Modalitet uttrycks i svenskan dels med modala verb som satsens finit (Jag ska gå dit), dels med hjälp av interpersonella satsadverbial (Jag kanske går dit) (Holmberg & Karlsson 2006, s. 58–

(18)

59). Till de interpersonella satsverbialen räknas de satsadverbial som uttrycker modalitet eller talarens inställning.

Inom SFG delas de modala uttrycken upp i fyra kategorier: sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Inom varje kategori kan verben placeras på en tregradig skala.

Modala verb som uttrycker förpliktelse är exempelvis kan, bör och måste, där kan uttrycker lägst grad av sannolikhet och måste högst grad. Genom att modalitetsverb och interpersonella satsadverbial öppnar för andra alternativ än direkt handling framstår uppmaningen som mindre krävande än när uppmaningssatsen används (Holmberg 2019, s. 106–107).

Inom den systemisk-funktionella grammatiken klassas användning av modalitetsverb och interpersonella satsadverbial som kongruent realisering av modalitet, eftersom det dels är det vanligaste sättet att uttrycka modalitet, dels eftersom modaliteten uttrycks direkt i satsen (Holmberg & Karlsson, 2006, s. 67).

De inkongruenta sätten att uttrycka modalitet är genom så kallade modalitetsmetaforer, vilket innebär att modalitet uttrycks i en extra sats. Modalitetsmetaforer kan användas för att dölja eller lyfta fram vem som gör bedömningen (Holmberg & Karlsson, 2006, s.

69). För att dölja vem som gör bedömningen används det som subjekt i den tillagda satsen, exempelvis ”Det är viktigt att tvätta händerna”. Den typen av metafor kallas objektiv modalitetsmetafor. Motsatsen till objektiv modalitetsmetafor är subjektiv modalitetsmetafor. Då lyfts avsändaren fram som subjekt i satsen (ibid.), vilket kan exemplifieras med följande mening från Folkhälsomyndighetens texter:

”Folkhälsomyndigheten rekommenderar att vuxna med symtom på covid-19 testar sig för pågående infektion”.

5.3 Tillvägagångssätt

Textanalysen, som utgår från den interpersonella metafunktionen inom den systemisk- funktionella grammatiken, har gjorts utifrån en induktiv ansats, vilket innebär att metoden har utvecklats under arbetets gång. Jag har gjort empiriska analyser av materialet och varit öppen för nya infallsvinklar, metoder och teorier. Nedan beskrivs tillvägagångssättet. Materialet presenteras i avsnitt 6.

(19)

5.3.1 Analys av språkhandlingar

Till att börja med görs en analys av texternas språkhandlingar. Dessa kategoriseras i uppmaning, påstående, fråga och erbjudande. Analysen av språkhandlingar utgår från texternas grafiska meningar, som skiljs från varandra med punkt, utropstecken eller frågetecken (Bolander 2012). Uppdelningen utgår från vilken språkhandling som huvudsakligen uttrycks, oavsett om det sker genom kongruenta konstruktioner eller modusmetaforer och oavsett om betydelsen uttrycks i huvudsatsen eller exempelvis i en påföljande att-sats.

I de fall då meningar har kunnat tolkas olika beroende på vem som läser texten har utgångspunkten varit att läsaren är en bred allmänhet snarare än en specifik grupp människor. Exempelvis har följande mening tolkats som ett påstående, trots att den utifrån en arbetsgivares perspektiv hade kunnat uppfattas som en uppmaning: ”Ytterst är det arbetsgivaren som avgör om och när hemarbete kan tillåtas och vilka justeringar i arbetstid som kan göras.”

Förtydligande meningar som följer på uppmaningssatser har tolkats som påståenden, exempelvis andra meningen i följande stycke: ”Håll avstånd till andra både inomhus och utomhus. Det gäller överallt där människor samlas, till exempel i kollektivtrafiken, i matbutiken, på gym och på restauranger.”

5.3.2 Analys av modalitet

Efter att alla meningar har kategoriserats utifrån realiserad språkhandling görs en analys av på vilket sätt uppmaningarna realiseras, eftersom dessa är av störst intresse för undersökningens syfte. Uppmaningarna kategoriseras efter hur de realiseras i texterna, samt efter vilken grad av förpliktelse som uttrycks med de modala hjälpverben.

Satsadverbialens eventuella påverkan på förpliktelsenivån tas inte hänsyn till vid kategoriseringen. Istället diskuteras satsadverbialens påverkan kontinuerligt i resultatavsnittet.

Jag har inte räknat inte som interpersonellt satsadverbial, utan som en del av verbkonstruktionen, vilket även Holmberg och Karlsson (2006, s. 64) gör i Grammatik med betydelse: En introduktion till funktionell grammatik.

5.3.3 Urval

Rubriker och grafiska meningar som inte utgör fullständiga satser har inte analyserats.

Även direkta hänvisningar till andra webbsidor har strukits från analysen, eftersom de

(20)

kan ses som informativa påståenden om var ytterligare information finns, samtidigt som den klickbara länken som bifogas i texten kan tolkas som såväl en uppmaning som ett erbjudande. Exempelvis den klickbara länken med texten: ”De nationella allmänna råden finns också på lättläst svenska.”

Ingångsmeningar till punktlistor har inte tagits med i analysen, exempelvis ”Det här ska du göra om du känner dig sjuk med symtom:”. Om ingångsmeningen däremot kan läsas som starten på de olika punkterna så tolkas varje punkt som en egen mening som inleds med ingångsmeningen. Exempelvis: ”Alla i hushållet ska tänka på att: • försöka hålla minst en armlängds avstånd till den som är sjuk”.

När meningar och delar av text återkommer flera gånger i materialet har varje förekomst analyserats separat, dels eftersom de ofta återges lite annorlunda eller i en annan kontext, dels eftersom det går att tänka sig att meningar som återkommer ska uppfattas som extra relevanta.

6 Material

Mängden material om covid-19 med Folkhälsomyndigheten som avsändare är minst sagt omfattande. Förutom de stora textmängderna på myndighetens webbplats finns otaliga presskonferenser och intervjuer med dess företrädare. I den här studien analyseras enbart informerande texter från myndighetens webbplats, eftersom aktuella råd, rekommendationer och restriktioner för allmänheten finns samlade där.

Studien utgår från fem sidor på Folkhälsomyndighetens webbplats, som alla handlar om vad befolkningen kan, bör eller ska göra för att minska smittspridningen. Målgruppen för det material som undersöks är befolkningen i Sverige. Texterna riktar sig främst till privatpersoner, men även till exempelvis arbetsgivare, idrottsföreningar och specifika yrkeskårer. De som besöker webbplatsen kan göra det i en mängd olika syften, exempelvis för att de uppvisar symptom, är oroliga eller undrar hur de ska agera i en viss situation. Alla fem utvalda webbsidor fanns den 11 februari 2021 på folkhälsomyndigheten.se och nåddes via följande klick: Smittskydd och beredskap – Covid-19 och andra utbrott – aktuella utbrott – covid-19 – skydda dig och andra. De fem valda texterna omfattar i sin helhet totalt drygt 5 300 ord. Texterna presenteras i tabell 1.

(21)

Tabell 1: Utvalda texter från FHM:s webbplats

Text Antal ord

Arbete hemma 165

Hur länge bör jag stanna hemma 1288

Nationella allmänna råd och rekommendationer för att minska spridningen av covid-19

2333

Om du eller någon i familjen har blivit sjuk 1098

Skydda dig och andra 493

På webbplatsen finns fler sidor som hade kunnat undersökas med syfte att besvara undersökningens frågeställningar, exempelvis sidor som riktas till gravida och till personer som planerar att resa. De sidor som analyseras i uppsatsen har valts ut eftersom de tar upp råd, rekommendationer och restriktioner för att minska smittspridning på det mest generella planet.

Det valda materialet är i ständig förändring, och eftersom det här är en liten studie utgår den från hur materialet såg ut den dag som undersökningen påbörjades.

7 Resultat

Totalt har 269 meningar (drygt 4 800 ord) ur materialet analyserats. Resultatet kommer att redovisas i tre steg: först ges en övergripande bild av hur språkhandlingar och modalitet används i texterna. Därefter redovisas en fördjupad analys av hur uppmaningar realiseras genom språkhandlingar och modalitet.

7.1 Språkhandlingar

I det undersökta materialet realiseras två av de fyra grundläggande språkhandlingarna:

påståenden och uppmaningar. Frågor och erbjudanden förekommer inte i texterna.

Den mest använda språkhandlingen är uppmaning, med 194 förekomster (72 procent).

Påståenden realiseras i 75 meningar (28 procent). Att texterna har en så stor andel uppmaningar är inte förvånande med tanke på texternas instruerande funktion och det faktum att det finns en tydlig hierarki mellan avsändare och mottagare.

(22)

0 50 100 150 200 250

Påstående Uppmaning

Inkongruent Kongruent

Alla påståenden realiseras kongruent genom en påståendesats. Av uppmaningarna realiseras 40 meningar (21 procent) kongruent genom uppmaningssats. Övriga uppmaningar (154 meningar, 79 procent) realiseras genom modusmetaforer i påståendesatser. Se figur 2. I de fall då en påståendesats innehåller modala hjälpverb av hög eller medelhög grad på förpliktelseskalan (till exempel ska, bör, måste) har meningen tolkats som uppmaning, undantaget två meningar där ska och måste förekommer men utan att rikta sig till läsaren. De påståendesatser som innehåller det modala hjälpverbet kan har tolkats utifrån sitt sammanhang som antingen påstående eller uppmaning.

7.1.1 Påståenden

Generellt kan sägas att en tydlig majoritet av påståendena förmedlar konkret fakta. Det kan handla om hur smittan sprids i olika situationer, inkubationstid och annan information om virusets egenskaper (1).

(1) ”Smittoämnen fastnar lätt på händer”

Andra meningar som förmedlar påståenden berör personers agerande i vardagen och står ofta i nära anslutning till en rekommendation (2). Det kan handla om resande, fritidsaktiviteter eller umgänge i grupp.

(2) ”En mindre krets är ett fåtal personer, men det går inte att säga en exakt siffra”

Figur 2: Påståenden och uppmaningar i FHM:s texter

(23)

Några påståenden berör hur vården fungerar på ett strukturellt plan samt hur maktfördelningen ser ut mellan FHM, regioner och smittskyddsläkare samt läkare och vårdtagare (3).

(3) ”Det är regionerna som beslutar om vilka som ska testa sig utifrån regionala riktlinjer.”

Utöver exemplen ovan handlar ett femtontal påståenden om ”förtydliganden” (4). Dessa syftar till att klargöra eller avgränsa en rekommendation och förekommer alltid i anslutning till rekommendationer.

(4) ”Det gäller även om du bara känner dig lite sjuk eftersom du inte kan veta om det beror på covid-19.”

7.1.2 Uppmaningar

Av totalt 194 uppmaningar riktar sig 91 stycken (47 procent) till ”vanliga” medborgare (5–6). I de uppmaningarna åsyftas alltså inte en specifik grupp medborgare, utan det är uppmaningar som gäller de allra flesta. Det kan handla om rekommendationer kopplade till arbete, resande, umgänge och fritidsaktiviteter. I exempel 5 uppmanas allmänheten genom imperativverben undvik och välj att undvika allmänna färdmedel, alternativt välja ett lämpligt färdmedel. Exempel 6 handlar om att umgås utanför sin ”mindre krets” och befolkningen uppmanas att göra detta ”på ett sätt som minskar risken för smittspridning”. Här används det modala hjälpverbet bör, som har låg grad av förpliktelse. Dessutom inleds meningen med villkorsbisatsen ”Om du träffar personer utanför din mindre krets”, vilket indikerar att alla inte förväntas göra det på grund av rådande restriktioner. Sammantaget ger det intrycket av en vag uppmaning.

(5) ”Undvik allmänna färdmedel om du kan, och välj ett färdmedel där du kan boka plats eller där du kan undvika trängsel.”

(6) ”Om du träffar personer utanför din mindre krets bör ni ses på ett sätt som minskar risken för smittspridning.”

Av uppmaningarna riktar sig 44 meningar (23 procent) till personer som själva är, eller nyligen har varit, sjuka eller uppvisat symptom (7–8). Exempel 7 inleds med en villkorsbisats som följs av det modala hjälpverbet kan, som enligt Svenska akademiens grammatik (SAG 1999, s. 298) kan tolkas som tillåtelse alternativt indirekt befallning eller vädjan. Eftersom verbet kan återfinns på förpliktelsemodalitetsskalan och meningen skulle kunna tolkas som en uppmaning att återgå till arbetet har jag valt att

(24)

göra den tolkningen. I exempel 8 används modalitetsverbet ska som signalerar hög grad av förpliktelse, meningen är därmed mer uppmanande än exempel 7.

(7) ”Om testet visar att du har covid-19 kan du gå tillbaka till arbetet, skolan och annan verksamhet om du blivit frisk och minst sju dygn har gått sedan du blev sjuk.”

(8) ”Om du har symtom mer än ett dygn ska du stanna hemma minst 7 dygn.”

29 av uppmaningarna, vilket motsvarar 15 procent, riktar sig till personer som har träffat någon med covid-19 eller covid-19-liknande symptom, alternativt har en person med covid-19 eller covid-19-liknande symptom i hushållet (9–10). I exempel 9 används modalitetsverbet ska tillsammans med verbet tänka på. Läsaren uppmanas alltså att tänka, vilket tolkas som en uppmaning. Även detta exempel inleds med en villkorsbisats som indikerar att uppmaningen bara gäller vissa personer. I exempel 10 återkommer det modala hjälpverbet kan som även här kan tolkas som tillåtelse, indirekt befallning eller vädjan. Jag har valt att tolka det som en vag uppmaning: att barn som är friska förväntas komma till skolan.

(9) ”Om du har träffat en person som har covid-19 och du inte har några symtom ska du ändå tänka på att du kan vara smittad.”

(10) ”Barn som är friska kan gå i skolan och förskolan även om någon annan i familjen är sjuk förutsatt att det inte är i konstaterad covid-19.”

Att en stor del av uppmaningarna riktar sig till en bred allmänhet är inte förvånande, med tanke på att materialet har valts utifrån just det kriteriet. Överlag kan sägas att de texter som har valts ut i stor utsträckning kan tänkas påverka vilka uppmaningarna riktar sig till, exempelvis förekommer alla uppmaningar riktade till personer som har träffat någon med covid-19 eller covid-19-liknande symptom i texten ”Om du eller någon i familjen har blivit sjuk”.

7.2 Modalitet

Som tidigare nämnts kan modalitet realiseras kongruent på två sätt: genom modalitetsverb och genom interpersonella satsadverbial. Dessa kan placeras på någon av de fyra modalitetsskalorna förpliktelse, villighet, vanlighet och sannolikhet.

Modalitet i form av modalitetsverb är mest frekvent förekommande i materialet, främst i påståendesatser som realiserar uppmaning. I de meningar som realiserar uppmaningar är det modalitetsverb på förpliktelseskalan som används. Dessa diskuteras i avsnitt 7.3.2.

(25)

I de kongruenta påståendesatserna, som ofta uttrycker fakta, förekommer i 16 fall det modala hjälpverbet kan (11). Kan används i påståendemeningarna främst för att beskriva sannolikhet. Vid ett tillfälle används måste och vid ett annat tillfälle ska. Trots att måste och ska indikerar hög grad av förpliktelse har meningarna tolkat som påståenden eftersom förpliktelsen inte riktar sig till läsaren.

(11) ”Vid ett negativt testresultat kan betydelsen av resultatet bero på vilket test du tagit.”

Interpersonella satsadverbial förekommer vid totalt elva tillfällen i uppmaningarna. De förmedlar förpliktelse och förekommer ofta tillsammans med verb i imperativ (12).

(12) ”Använd gärna digitala möjligheter eller telefon för att hålla kontakt med dina vänner”.

I påståendemeningarna som förmedlar uppmaning är de interpersonella satsadverbialen ovanliga. Oftast och undantagsvis förekommer vid totalt sju tillfällen, men det beror på att en mening där båda satsadverbialen finns med återkommer tre gånger i materialet.

Inkongruent realisering av modalitet kan ske genom objektiv och subjektiv modalitetsmetafor. Dessa förekommer i totalt 21 meningar i materialet och redovisas i avsnitt 7.3.3 respektive 7.3.4.

7.3 Uppmaningarnas konstruktioner

De meningar som realiserar uppmaning har delats in i fem kategorier. Kategorierna kommer att redovisas en i taget, från den kongruenta realiseringen med uppmaningssats, via kongruent modalitet med modalitetsverb, för att avsluta med modalitetsmetaforerna och påståendesatser utan modalitetsverb.

De kategorier som har utskiljts i materialet redovisas i tabell 2.

Tabell 2: Kategorisering av uppmaningarnas konstruktioner

Kategori Antal meningar Avsnitt

Uppmaningssats med verb i imperativform

”Stanna hemma så länge du har symptom.”

40 7.3.1

Påståendesats med modalitetsverb

”Du bör undvika kontakt med andra människor under inkubationstiden.”

124 7.3.2

Påståendesats som objektiv modalitetsmetafor

”Det är bra att välja ett färdmedel där det

13 7.3.3

(26)

går att boka plats, t.ex. tåg”

Påståendesats som subjektiv modalitetsmetafor

”Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar

hemifrån.”

8 7.3.4

Påståendesats utan modalitetsverb

”Genom att hosta och nysa i armvecket eller i en pappersnäsduk hindrar du smitta från att spridas i din omgivning eller från att förorena dina händer.”

8 7.3.5

Generellt kan sägas att det i uppmaningarna förekommer ett stort antal omständighetsadverbial, exempelvis ”Undvik allmänna färdmedel om du kan” och

”(…) kan du istället om möjligt anpassa dina arbetstider (…)”. Dessa har inte analyserats men förekommer i såväl de kongruenta som de inkongruenta realiseringarna och bidrar ofta till att mildra kravkänslan. När en mening innehåller ett omständighetsadverbial finns en risk att läsaren uppfattar det som frivilligt att följa uppmaningen, vilket kan resultera i att färre gör det som FHM vill uppmana till. Utan omständighetsadverbialen skulle meningarna framstå som ”hårdare” och mer direkta.

7.3.1 Uppmaningssats med verb i imperativform

Uppmaningssatser kännetecknas av verb i imperativform, till exempel ”Stanna hemma så länge du har symptom.” I det undersökta materialet förekommer 40 uppmaningssatser, varav alla uttrycker uppmaning. Konstruktionen är relativt vanlig i materialet och den konstruktion som generellt förmedlar starkast kravkänsla.

Den höga kravkänslan som generellt ges av uppmaningssatser mildras dock på olika sätt i materialet. Till exempel kan sägas att ungefär hälften av uppmaningssatserna handlar om konkreta saker som läsaren ska göra, till exempel ”tvätta händerna”. Detta ger en stark kravkänsla. Övriga meningar är mer svårbedömda och ger ofta en lägre kravkänsla, exempelvis ”försök begränsa ditt kollektiva resande”, där verbet försök ger en mildare kravkänsla än om uppmaningen hade lytt ”begränsa ditt kollektiva resande”.

Dessutom kan sägas att de kongruenta uppmaningarnas kravkänsla i några fall mildras av satsadverbial, exempelvis ”Umgås helst i en mindre krets.” Detta är dock ovanligt.

(27)

7.3.2 Påståendesats med modalitetsverb

Över hälften av uppmaningarna, totalt 124 stycken, realiseras genom påståendesatser med modalitetsverb. Det är den klart vanligaste konstruktionen i materialet.

Modalitetsverben kan genomgående placeras på förpliktelseskalan. Olika verb ger olika hög grad av förpliktelse. De modalitetsverb och konstruktioner som rör förpliktelse i texterna har tolkats på följande sätt:

Hög grad av förpliktelse: ska, måste, behöver, ”förväntas följa”

Medelhög grad av förpliktelse: bör

Låg grad av förpliktelse: kan, får, ”behöver inte”

Förpliktelsegraden för modalitetsverb i kombination med inte har tolkats olika beroende på huvudverbet. Exempelvis har ska inte tolkats som hög grad av förpliktelse, likt ska.

Behöver inte tolkas däremot som låg grad av förpliktelse, till skillnad från behöver som tolkas som hög grad av förpliktelse.

I materialet är medelhög förpliktelsegrad vanligast, med 46 förekomster. Hög grad av förpliktelse förekommer 42 gånger och låg grad 36 gånger.

Låg förpliktelsegrad är vanligast i meningar som rikar sig till personer som är, eller nyligen har varit, sjuka. Det handlar framför allt om konstruktioner med modalitetsverbet kan i meningar som beskriver när det är okej att återgå till jobb/skola efter sjukdom (13).

(13) ”Du kan gå tillbaka till arbetet, skolan eller annan verksamhet när du blivit frisk och om minst sju dygn har gått sedan du blev sjuk. ”

Enligt Svenska akademiens grammatik (SAG 1999, s. 298) har hjälpverbet kan i sin deontiska betydelse (att jämföra med förpliktigande) innebörden tillåtelse alternativt indirekt befallning eller vädjan. I det undersökta materialet fungerar kan framför allt i tillåtelse-betydelsen. Vid befallning och vädjan använder Folkhälsomyndigheten modala hjälpverb med högre grad av förpliktelse.

Medelhög grad, där bör är den klart vanligaste konstruktionen, används framför allt i meningar som riktar sig till ”vanliga” medborgare och har därmed den bredaste målgruppen (14).

(14) ”Eventuella resor bör ske på ett säkert sätt ur smittskyddssynpunkt”

(28)

Bör-konstruktionerna kommer nästan uteslutande från texten ”Nationella allmänna råd och rekommendationer för att minska spridningen av covid-19”. Många av meningarna återfinns i listor där inledningsmeningen innehåller bör, vilket ger många förekomster.

Enligt SAG (1999, s. 293) betyder bör i den här användningen ”att satsens proposition överensstämmer med sociala normer eller allmän ändamålsenlighet. Normerna gäller vanligtvis hur någon skall förhålla sig i sitt handlande (…).” och enligt SAG används bör ofta i presens för att förmedla rekommendationer som avsändaren förväntar sig att mottagaren ska följa.

76 procent av meningarna med modalitetsverb som uttrycker hög grad av förpliktelse riktar sig antingen till personer som är, eller nyligen har varit, sjuka, eller till personer som har någon i sin närhet som uppvisar symptom. Bland modalitetsverben som uttrycker hög grad av förpliktelse är ska det klart vanligaste. Ska, eller skola som tas upp i SAG (1999, s. 316), används för att ange att avsändaren kräver en handling av mottagaren, och att mottagaren ”inte kan förväntas utföra handlingen av sig själv” (15).

(15) ”Vid konstaterad covid-19 i hushållet ska alla vara hemma.”

Generellt ger kontruktioner med modalitetsverb en lägre kravkänsla än uppmaningssatsen, men som nämndes i förra avsnittet kan uppmaningssatserna mildras och då eventuellt ha en kravnivå som är jämförbar med hög grad av förpliktelsemodalitet. Jämför exempelvis följande två meningar (16–17), där den andra, inkongruenta realiseringen, kan uppfattas som minst lika kravfylld:

(16) ”Var uppmärksam på symtom på covid-19.”

(17) ”Personen som har tagit provet måste stanna hemma i väntan på sitt provsvar.”

7.3.3 Påståendesats som objektiv modalitetsmetafor

I materialet finns 13 objektiva modalitetsmetaforer. Utmärkande för majoriteten av dem är uttrycket ”Det är viktigt att (…)” (18).

(18) ”Det är därför viktigt att såväl personer i riskgrupperna som personer i deras omgivning ser till att mötas på ett säkert sätt.”

Övriga meningar innehåller liknande formuleringar, exempelvis ”Det är bra (…)” och

”Det är olämpligt (…)”. Meningarna handlar om allt från att känna till riskerna med covid-19 till att vara uppmärksam på symptom och ta extra hänsyn till personer i riskgrupp. Gemensamt är att meningarna värderar olika beteenden som till exempel bra eller olämpliga och fungerar därmed normerande för läsaren. Genom att använda ”Det

(29)

är viktigt”-konstruktionen och liknande formuleringar gör sig avsändaren (Folkhälsomyndigheten) osynlig. Det framgår inte vem som tycker att det är viktigt, även om det är underförstått att myndigheten har gjort en värdering av vad som är viktigt/bra/olämpligt och så vidare. Konstruktionerna ger generellt en hög kravkänsla, att jämföra med modalitetsverb av hög eller medelhög grad.

7.3.4 Påståendesats som subjektiv modalitetsmetafor

Åtta meningar i materialet är formulerade som subjektiva modalitetsmetaforer, vilka kännetecknas av att avsändaren är subjekt i satsen. Avsändaren är i sju av åtta fall Folkhälsomyndigheten. Se exempel 19. I den åttonde meningen är regeringen subjekt.

I allmänhet ger meningar med subjektiva modalitetsmetaforer en hög kravkänsla. I det undersökta materialet används dock verbet rekommenderar i sju av åtta av dessa meningar. Eftersom verbet rekommenderar i sig är svårtolkat och omdiskuterat ger det en mildrad kravkänsla. Holmér (2020) skriver i ett inlägg på Språkrådsbloggen om hur blandningen av myndighetsspråk och det personliga tilltalet kan leda till förvirring när myndigheter ska kommunicera vad de uttrycker som rekommendationer och råd.

Rekommendationer från en kompis i den privata sfären är nästintill synonymt med tips, medan rekommendationer från en myndighet bör tolkas som en ”starkt grundad uppmaning från en expert”. Risken är att privatpersoner, som de undersökta texterna riktar sig till, tolkar rekommenderar på samma sätt som de tolkar det i sitt privatliv – som ett tips.

(19) Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar hemifrån.

7.3.5 Påståendesats utan modalitetsverb

I åtta påståendesatser realiseras uppmaning utan att modalitetsverb eller modalitetsmetaforer används. Istället följs subjektet, ofta du, av ett finit verb i presens.

Exempelvis ”Du är skyldig att (…)”, som hade kunnat likställas med ”Du ska”, men eftersom ”Du är skyldig” saknar modalitetsverb och istället kombinerar verbet ”är” med det uppmanande predikativen skyldig skiljer det sig från övriga verb som direkt realiserar uppmaning. Samma sak gäller uttryck i stil med ”Du har ett ansvar att (…)”.

Meningarna som har du-subjekt ger en hög kravkänsla, medan mer allmänna subjekt så som alla i samhället ger ett mer indirekt intryck och därmed lägre kravkänsla (20).

(20) De innebär att alla i samhället har en skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra smittspridning.

(30)

8 Slutsatser och diskussion

I det här avsnittet kommer slutsatserna att sammanfattas och diskuteras utifrån ett maktperspektiv, samt utifrån vilka effekter olika konstruktioner kan tänkas få i det givna sammanhanget. Slutsatserna och diskussionen kopplas till den kritiska diskursanalysen samt tidigare forskning.

De undersökta texterna från Folkhälsomyndigheten utgörs av språkhandlingarna uppmaning och påstående, där uppmaningarna är klart vanligast. Att uppmaningarna dominerar är föga förvånande med tanke på textens uppmanande syfte. Samma resultat syns i Almström Perssons (2018) studie av Krisinformations kommunikation under det mest kritiska dygnet i samband med terrordådet på Drottninggatan. I båda fallen intar myndigheten en aktiv och krävande roll. I Folkhälsomyndighetens texter realiseras uppmaningarna oftast genom påståendesatser med modala hjälpverb, i likhet med bland annat Helgessons (2019) undersökning av platsannonser, och relativt ofta genom uppmaningssatser. Precis som tidigare forskning (Hamberg 2019, Johansson 2018, Helgesson 2019) visar undersökningen att uppmaningar realiseras genom en mängd olika konstruktioner beroende på sammanhang. Att en majoritet av uppmaningarna realiseras inkongruent beror troligen på att det anses socialt obekvämt att uppmana någon att göra någonting (Helgesson 2019, s. 127). Genom att använda modusmetaforer och modalitetsuttryck mildras känslan av uppmaning och handlingen kan bli mer socialt accepterad. Även Johansson (2018) konstaterar i sin undersökning av lärares skriftliga omdömen att påståendeformen ofta används för att ställa krav. Uppmaningssatsen är dock vanligast i hennes material. Gemensamt för såväl den här studien som Hambergs (2019) och Skoglunds (2020) är att uppmaningssatser genomgående realiserar just uppmaning.

Undersökningen visar att det finns ett samband mellan hur uppmaningarna konstrueras, vem de riktar sig till och vikten av att de följs. Ungefär hälften av uppmaningarna riktar sig till en bred allmänhet, resten är avgränsade till de som har varit eller är sjuka samt de som har träffat någon som har varit/är sjuk. En majoritet av meningarna i de två senare kategorierna som realiserar uppmaning med hjälp av modala hjälpverb realiserar hög grad av förpliktelse. Att hög grad av förpliktelse används just i samband med personer som har varit eller är sjuka är förväntat, eftersom de riktlinjer som gäller för dem är extra viktiga för att inte sprida smittan vidare. Låg grad av förpliktelse, i form av

Figur

Updating...

Relaterade ämnen :