Engelbrektsgatan 3 702 12 ÖREBRO Tel. 019-602 87 00 www.olm.se
Gräve kyrkogård
Gräve socken, Örebro kommun, Närke, Strängnäs stift
Inventering av kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar 2012
Anneli Borg Charlott Torgén Rapport 2012:12
2
3
INLEDNING ... 5
ADMINISTRATIVA UPPGIFTER ... 5
METOD ... 5
BLANKETTER OCH RAPPORTER ... 5
FOTOGRAFIER... 6
ARKIV ... 6
URVALSKRITERIER FÖR SÄRSKILT BEVARANSVÄRDA GRAVVÅRDAR ... 7
KRITERIER ... 7
GRAVVÅRDAR AV SMIDE- OCH GJUTJÄRN ELLER MED JÄRNDETALJER ... 7
KONSTNÄRLIG UTFORMNING ... 7
TIDSTYPISK OCH REPRESENTATIV FÖR SIN TID ... 7
GRAVVÅRDAR MED PERSON- ELLER LOKALHISTORISKT VÄRDE ... 7
TITLAR/YRKESGRUPPER ... 7
SAMHÄLLSHISTORISKT VÄRDE ... 8
ÅTERANVÄNDNING AV GRAVVÅRDAR ... 9
HISTORIK BETRÄFFANDE BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE ... 9
GRÄVE KYRKOGÅRD ... 12
GRÄVE HISTORIA ... 12
GRÄVE KYRKA ... 13
KYRKOGÅRDENS HISTORIA ... 14
KYRKOGÅRDSBESKRIVNING ... 16
KVARTERSBESKRIVNING ... 17
KÄLLOR OCH LITTERATUR ... 20
BILAGOR ... 21
4
5
INLEDNING
Kyrkogårdar och begravningsplatser är ofta anläggningar med en lång historia. Genom deras framväxt och utveckling över tid utgör de värdefulla kulturmiljöer. Det är av stor vikt att dessa miljöer vårdas och bevaras inför framtiden på ett föredömligt sätt.
En vandring på kyrkogården berättar om lokalbefolkningen och dess lokala historia.
Inskriptioner på gravvårdarna kan berätta om yrken, vilka vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten, och släkter kan följas bakåt i tiden. Gravvårdar och även kyrkogårdar uppvisar arkitektoniska strömningar och skiftande ideal samt visar på äldre tiders hantverksskicklighet i detaljer som till exempel sten- och gjutjärnsarbeten.
Gravvårdarna visar även på olika samhällsklassers gravskick vilket är av stor vikt att värna om. Särskilt värdefull är den äldre indelningen i köpta och allmänna gravar. För gemene man kan det troligtvis vara lättare att förstå det kulturhistoriska värdet av de praktfulla och
storskaliga gravvårdarna men lika viktigt är det att slå vakt om de mindre och anspråkslösa gravvårdarna då även de kan ha ett lika högt kulturhistoriskt värde.
Det är inte bara gravvårdarna som utgör viktiga komponenter i kyrkogårdsmiljön utan även andra element såsom gravplatsernas växtlighet, träd, murar, grindar, beläggning etc. Detta är något man bör väga in vid dagens förändringar som genomförs för att underlätta den praktiska skötseln av kyrkogården.
ADMINISTRATIVA UPPGIFTER
ÖLM diarienummer: 2012.230.072
Dokumentation: Örebro läns museum, Anneli Borg och Charlott Torgén.
Tidpunkt för arbetenas utförande: Under sensommaren och in på hösten har Anneli Borg och Charlott Torgén vid Örebro läns museum genomfört fältarbetet av kyrkogårdsinventeringen, rapporten har sedan sammanställts under nov-dec 2012 samt augusti 2014.
METOD
På uppdrag av Tysslinge församling har Örebro läns museum genom Anneli Borg och Charlott Torgén utfört en inventering av samtliga gravvårdar på Gräve kyrkogård, d.v.s.
gravvårdar från 1970-talet och äldre. Den kulturhistoriska bedömningen av gravvårdar är gjord av Anneli Borg och Charlott Torgén.
För att säkert veta att rätt gravvård inventerades hade undertecknad med sig i fält församlingens information från gravregistret samt gravkartor.
Blanketter och rapporter
De gravvårdar som bedömts ha ett kulturhistoriskt värde har dokumenterats med hjälp av en inventeringsblankett (se bilaga) och fotograferats. Det är en blankett för varje gravvård. Varje inventeringsblankett innehåller även en bild.
Sammanställningen, som gjorts i form av en rapport för varje kyrkogård, innehåller historik över begravningsskicket i Sverige, historik för orten, historik över kyrkogården, en
6
beskrivning av kvarteren samt samtliga blanketter med de gravvårdar som bedömts vara kulturhistoriskt värdefulla. Blanketterna redogör bland annat för gravvårdens
gravplatsnummer, kvarter, inskription, titel, material, form, stil, skador och kulturhistoriskt värde med urvalskriterium samt en bild.
Originalmaterialet till hela inventeringen förvaras på Örebro läns museum. Inventeringen levereras till Församlingen dels i pappersform, dels på en CD. En CD kommer även att tillställas länsstyrelsen i Örebro län och Strängnäs stift.
I rapporten avser begreppet gravvård den synliga gravanordningen med t.ex. omgärdning, växtlighet, ytmaterial, skulptur, sten, kors osv.
Vid bedömning av kulturhistoriska objekt behöver man i regel ett tidsperspektiv på några decennier. Kulturmiljövården brukar därför avstå från att ta ställning till objekt som är yngre än ca 30 år. Undertecknad har därför inte inventerat gravvårdar som är yngre än 1970-talet.
Fotografier
Bilderna har tagits med digitalkamera. Bilderna har både fungerat som arbetsmaterial under rapportarbetet och vid bedömningen av det kulturhistoriska värdet. Bilderna finns på den CD med rapporten, som levereras till församlingen. Bilderna är tagna av Anneli Borg och Charlott Torgén.
Arkiv
Inför inventeringsarbetet har vi gått igenom Örebro läns museums arkiv, använt litteratur och andra inventeringar som underlag. Information gällande personhistoriskt värdefulla
gravvårdar har skett muntligt genom Lennart Persson i Gräve.
7
URVALSKRITERIER FÖR SÄRSKILT BEVARANSVÄRDA GRAVVÅRDAR
Kriterier
Vedertagna urvalskriterier har använts i arbetet med att peka ut de särskilt bevaransvärda gravvårdarna:
Alla gravvårdar av smidesjärn och gjutjärn eller med järndetaljer Gravvårdar med speciell konstnärlig utformning
Gravvårdar med tidstypisk och/eller representativ utformning Gravvårdar med titel/titlar
Gravplatser av person- och lokalhistoriskt värde Gravvårdar före år 1900
Samhällshistoriskt värde Socialhistoriskt värde Miljöhistoriskt värde
Gravvårdar av smide- och gjutjärn eller med järndetaljer
Alla gravvårdar av gjutjärn och -staket, smideskors, -staket och -kedjor ska skyddas då de utgör en försvinnande listen rest av en unik konstruktionsperiod på kyrkogårdarna.
Konstnärlig utformning
Kriteriet konstnärlig utformning inkluderar både gravvårdar med hantverksmässigt utförande och s.k. ”katalogstenar” som är mer arbetade än medeltalet.
Tidstypisk och representativ för sin tid
I inventeringen har ett antal gravstenar valts ut som tidstypiska eller representativa för sin tid.
Syftet är att belysa variationen i stil från olika tidsperioder och även att visa att utformningen av en gravvård var beroende av vilka ekonomiska resurser som stod till buds. Dessa
gravvårdar visar också tydligt på olika tidsskikt på kyrkogården. På en utvidgning från 1940- talet kan det vara viktigt att bevara gravvårdar från den perioden, medan det i ett kvarter med många gravvårdar från förra sekelskiftet är viktigt att bevara just dessa.
Gravvårdar med person- eller lokalhistoriskt värde
I samband med att en kyrkogård inventeras brukar kontakt tas med någon eller några personer med lokal förankring som kan berätta mer om bygden och de människor som bott där och som på något sätt påverkat livet och människorna.
Några speciella gravvårdar med personhistoriskt värde för Gräve kyrkogård har ej
framkommit. I samband med inventeringen träffade vi Lennart Persson, boendes i Gräve, och fick en del muntlig information rörandes kyrkogården och Gräve. Dessa uppgifter finns i de historiska avsnitten som berör Gräve samt kyrkogården.
Titlar/Yrkesgrupper
Inventering av gravstenar och deras inskriptioner ger inblickar i bygdens historia.
Gravstenarna berättar om vilka människor som levt och verkat i trakten och ger information om samhällets näringar vid olika tidpunkter i historien. Yrken kommer och går då samhället förändras och titlar som finns representerade på kyrkogården förekommer inte längre. En annan aspekt är att yrkena talar om klasstillhörighet och social status. Det kan därför vara av
8
stort intresse att uppgifter om yrke och år dokumenteras. Man bör dock ta i beaktande att bevarade gravstenar vanligtvis tillhört dem som hade råd att skaffa sig en gravanordning.
Samhällshistoriskt värde
Titel eller inskription som berättar om historiska samhällsförändringar t.ex. utvandringen till Amerika.
Socialhistoriskt värde
På kyrkogården/kyrkogårdarna avspeglas de sociala skillnaderan tydligt, då människor tidigare ofta begravdes på olika delar av kyrkogården beroende på klass och ekonomiska möjligheter att köpa gravplats. Genom inskriptioner kan även män, kvinnors och barns status i samhället under olika perioder avläsas.
Miljöhistoriskt värde
Kan tillskrivas de gravvårdar som nödvändigtvis i sig inte har ett högt kulturhistoriskt värde, men som genom sin placering eller som del i en grupp är viktiga för helhetsmiljön på
kyrkogården.
Orts-, by-, och gårdsnamn
Vanligt förekommande på gravvårdar är orts-, by- och gårdsnamn. Så pass förekommande att inte alla har kunnat tas med på enskilda blanketter utan endast belysts om gravvården haft något mer värde. Trots att inte alla dessa gravvårdar är inventerade är samtliga bevaransvärda och bidrar med värdefull information om byggdens historia. By- och gårdsnamn på –sta, -by och –inge har anor från järnåldern.
9
ÅTERANVÄNDNING AV GRAVVÅRDAR
I dag är tankar om hushållning och återanvändning av naturens resurser högaktuella. Centrala gravvårdskommittén tog 1998 fram en skrift, ”Gravvårdar - allmänna råd för bevarande och återanvändning”, som belyser möjligheterna till detta, råd för att värna, bevara och
återanvända gravvårdarna på kyrkogårdarna. Återanvändning av gravanordningar och gravstenar uppfattas av många som en svår fråga. Det förekommer i Sverige och är på vissa håll en sed men på andra håll en helt främmande företeelse.
Gräve kyrkogård har kulturhistoriska gravvårdar som går att återanvända. Det kan vara en stenram som i sitt sammanhang i kvarteret är kulturhistoriskt värdefull, eller en typ av sten som i sitt sammanhang eller på grund av sin utformning är kulturhistoriskt värdefull. Vid återanvändning skall den nya gravrättsinnehavaren acceptera till exempel stenens utformning och eventuella utsmyckning, ytmaterial, stenram mm.
HISTORIK BETRÄFFANDE BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE
Nedanstående historik är baserad på Kyrkogårdens gröna kulturarv, Kyrkogårdsinventeringar av Hille kyrkogård, Gästrikland, Misterhults kyrkogård, Linköping stift och Norra kyrkogården, Askersund.
En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så sätt att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. Vanligt förekommande är att en begravningsplats rymmer ett kapell inom sitt område.
I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristen- domens införande innebar bland annat att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt större utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogården delades upp i olika områden, först mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligtvis av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen fanns i form av stenkors, tumbor och hällar. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller av ett träkors. Välbärgade människor begravdes redan under medeltiden även inne i kyrkan.
En kulturhistoriskt värdefull gravvård med sand och stenram som går att återanvända, kvarter 4 på Ramsbergs gamla kyrkogård.
10
Under 1600-talet var det kyrkorummet, fristående gravkor, inredda gravrum m.m. som ut- gjorde platsen för de välbärgades gravar medan gemene man begravdes på kyrkogården.
Vanligt var att kyrkogården omgärdades av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som den då kallades, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, kallmurad. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på flera sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till men rent praktiskt genomfördes inga omvälvande förändringar på kyrkogårdarna under 1700-talet.
Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut tilltog protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs smitto spridande, ohygieniskt och orsakade stort obehag, framför allt sommartid. I början av 1800-talet genomdrevs en för- fattning som krävde trädplanteringar och striktare planer på nyanlagda kyrkogårdar. År 1815 förbjöds begravningar inne i städer och byar, begravningsplatserna skulle anläggas utanför tätorterna. Dessa bestämmelser kan ses som ett resultat av den debatt som förts under 1700- talet.
De nya kyrkogårdarna var symmetriskt uppbyggda med gångar, kvarter och trädalléer. Träd- planteringar var ett viktigt inslag och framförallt på de nyanlagda kyrkogårdarna där det tillämpades en stram parkkaraktär. Landsortens kyrkogårdar var emellertid fortfarande enkla med sparsam vegetation, möjligtvis hade en trädkrans planterats.
Mot slutet av 1800-talet hade kyrkogårdarna utvecklats till det utseende som vi idag för- knippar med en äldre kyrkogård. Fler planteringar hade anlagts samt lummiga alléträd, hängträd och vintergröna häckar. Vid denna tid blomstrade även stenindustrin och gjuteri- verksamheten vilket bidrog till att gravvårdarna började massproduceras. De vanligtvis höga vårdarna av granit, marmor, och kalksten samt järnstaket, gjutjärnsurnor och gjutjärnskors är karaktäristiska för slutet av 1800-talet.
Kyrkogårdar och begravningsplatser indelades i olika områden, dels där den dödes familj fick köpa gravplats, dels områden som var kostnadsfria, gravar utan gravrätt. Dessa senare
områden kallades vanligtvis allmänna linjen, s.k. linjegravar. Här begravdes människor i den ordning de avled. Detta sätt att begrava ansågs vara mycket fördelaktigt eftersom gamla gravar åter kunde öppnas när kyrkogården var fullbelagd. Följden av detta blev att stora grupper i samhället, de fattiga och anonyma, förblev anonyma även efter döden.
Begravningssättet med linjegravar förekom ända in på 1960-talet.
11
Under 1800-talets senare del blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostade gravvårdar. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer exklusiva. Parallellt med den strikt anlagda kyrkogården började man mot slutet av 1800-talet anlägga kyrkogårdar med en mindre stram utformning, inspirationen hämtades från den engelska parkens friare former och landskap.
Skogskyrkogårdar, som i Sverige blev populära under 1900-talets första hälft, kan sägas ha utvecklats från den friare parkkyrkogården. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena. Under 1900-talet accelererade massproduktionen av gravstenar och strängare utformningsbestämmelser ledde till att gravvårdarnas variationsrikedom efterhand försvann. Även vegetationens utformning blev enklare. Stora gräsmattor med enkla rygghäckar blev vanliga istället för grusgravar och olika häckarrangemang. Träden är dock fortfarande dominerande på kyrkogårdarna. Skogs- kyrkogårdarna däremot har en variationsrikedom i formspråk och vegetation, trots att gravstenarna liknar dem på övriga kyrkogårdar.
Gravkvarteren från 1950- och 60-talen kännetecknas av kraven på rationell skötsel och enhetlig utformning. Detta har bidragit till nästan identiskt lika gravvårdar stående i rad med rygghäckar mellan raderna. Gångar såddes igen för att ingå i den allmänna gräsytan, arbets- krävande häckarrangemang eller kantstenar runt vårdarna togs bort och alléträd gallrades ut.
Gravvårdar från omkring 1980 och fram till idag visar på ett rikare och personligare formspråk än vårdarna under efterkrigsdecennierna. De tidigare strikta reglementena för utformningen av gravstenar mjukades upp i och med 1990 års begravningslag och har gett utrymme för ett mer personlig formspråk och utformning av vårdarna. Dekorationer kan ofta ha en stark personlig anknytning, med motiv som exempelvis uttrycker den avlidnes
livsåskådning eller fritidsintressen.
En välbevarad rad med allmänna linjegravar i kvarter 5 på Södra kyrkogården, Lindesberg.
12
GRÄVE KYRKOGÅRD
Gräve historia
Nedanstående text är baserad på E. Lundberg, Sveriges Kyrkor Konsthistoriskt inventarium, 1949, Saxon, J. L, Närkes kyrkor i ord och bild, 1928, Waldén, B, Sveriges Bebyggelse Landsbygden, 1960, ur artikel ”Gräveby – en intressant gammal radby”, Nerikes Allehanda 3 januari 1933, intervju med Lennart Persson, Gräve 29 november 2012.
Gräve by är beläget på flack och bördig åkermark med Kilsbergen synliga i norr, med sjön Tysslingen åt väster och Örebro åt söder. Byn omnämns första gången 1341 som Grauu, 1329 som Graffwa. Några år senare, 1331som Graw och närmare hundra år senare, år 1430 som Graefwa.
Gräve bildade redan på medeltiden pastorat tillsammans med Kil, det upphörde först 1962. I socknen finns två större gårdar, Åkerby herrgård samt Källtorp herrgård, äldre frälsegods med anor från 1600-talet. År 1865 införskaffades på Åkerby ett ångtröskverk som rönte stor berömmelse. På Åkerby fanns även kvarn, såg samt spånhyvel som drevs med ångkraft.
Anläggningarna förstördes dock vid en brand 1865. Det har funnits två boställen i socknen, ett för komministern i Kils och Gräve pastorat samt ett för kaptenen vid Örebro kompani av Närke-Värmlands regemente. Många av bönderna var vid indelningsverkets tid rusthållare och bar namn kopplade till Gräve som Gräffelt, Graver, Gräns och liknande. Ytterligare spår finns kvar i form av Knektavägen som är en del av den gamla Kyrkvägen i Gräve. På
indelningsverkets tid bodde soldater och husarer med sina familjer i hus längs denna väg.
Vägen har ytterligare historia att berätta då den fortsätter bort mot Eker och då kallas Prästastigen. Längs denna väg/stig vandrade prästen i Gräve som även predikade i Ekers kyrka.
Gräve by, som utgör den enda byn i socknen har än i dag, trots utskiftade gårdar i samband med laga skifte, karaktären av en radby längs den gamla bygatan. Gräve by lär ha varit en by där ”alla var släkt med alla” och den stora släkten kallades ”Stora rota”. Åkerbruket var vad de flesta försörjde sig på samt visst fiske från intilliggande Tysslingen. Avkastingen var så pass god att bönderna sålde sina produkter till såväl Nora som Kristinehamn. Möjligen tjänade de
också en slant på att på
tillbakaväge n köra produkter från
Bergslagen.
Flygfoto från 1939 över Gräve by.
OLM_2003_25_283 .
13
I slutet av 1700-talet fick socknen en ambulerande skola och i mitten av 1800-talet sin första skolbyggnad belägen invid kyrkan. Skolbyggnaden inrymde även kantorsbostad samt
församlingssal men utgör i dag privatbostad. Det har funnit en fattigstuga söder om den gamla skolbyggnaden. Den revs på 1950-talet. Järnvägen mellan Örebro och Svartå öppnade år 1897 och passerade då södra delen av socknen. Vid hållplatsen som hette Gräveby fanns tidigare även post- och telegrafstation. Byggnaden är i dag privatbostad. Så är även handelsboden som tidigare fanns i byn. Järnvägen försvann troligtvis i slutet på 1960-talet.
Gräve kyrka
Nedanstående text är baserad på Borg, A, Kulturhistorisk karakterisering av Gräve kyrka 2005 samt på Esbjörnson, E, Kyrkor i Örebro län – en vägledning till Svenska kyrkans kyrkobyggnader, 2000.
Under 1100-talets senare del uppfördes här en kyrka med torn, rektangulärt långhus och smalare kor. Det romanska tornet har ett för Närke karakteristiskt avtrappat murliv och är mycket speciellt med sitt kapell på andra våningen. Kapellet har varit öppet ut mot
kyrkorummet genom två välvda öppningar, vilket kan tyda på att kyrkan uppförts på initiativ av privatperson. Senare under medeltiden tillfogades en sakristia i norr. Under 1760-talet byggdes långhuset om och fick sin nuvarande utformning med tresidigt kor. AlepAnreph, lagman och ägare till Åkerby herrgård var initiativtagare till ombyggnationen och donator.
Han dog dock samma år som kyrkan stod klar. Vid ombyggnationen bibehölls tornet. Kyrkan fick samtidigt en ny inredning så som altare, altaruppsats, altarring och predikstol, vilka finns kvar än i dag.
Under 1800-talet byttes kyrkans spåntak succesivt ut mot plåt. Speciellt är torntaket som fick ett plåttak 1824. Detta lades med en ålderdomlig teknik med överlappande plåtar som
spikades fast i stället för att falsas. År 1899 skedde en större renovering då kyrkan fick en ny öppen bänkinredning, nya golv, samtliga inventarier målades om och väggarna försågs med kvadermålning och schablonmålade lister.
Gräve kyrka 1935. Nils Åzelius, ATA
Gräve kyrka 1959. Entrén i söder från skoltomten.
OLM_1959_14
14
Kyrkan har under 1900-talet genomgått flera förändringar, bland annat två större renoveringar 1958 och 1998-99. Vid 1958 års renovering genomfördes både ut- och invändigt arbeten under ledning av stadsarkitekt Lars Arborelius, Örebro. Bland annat målades kyrkorummet om och inventarierna återgavs sin ursprungliga färgsättning. Åren 1998-99 genomfördes under ledning av arkitekt Jerk Alton, Kumla, en genomgripande ut- och invändiga renovering, vilken gett kyrkan dess nuvarande utseende. Utvändigt renoverades delar av tornets befintliga svartplåtstak, de övriga taken försågs med ny plåt. Invändigt fick kyrkorummet bland annat nytt golv av kalksten, väggar och tak avfärgades, bänkar togs bort och inredningen gavs en ny färgsättning. En ”lillkyrka” med altare och lösa stolar inreddes under läktarens södra del. Man satte in nytt glas i korfönstren. Altarringen kortades av, delades samt gjordes flyttbar. Framför det befintliga altaret placerades ett nytt murat fristående altare enligt nutida liturgiska krav.
Kyrkogårdens historia
Nedanstående text baserad på Borg, A, Kulturhistorisk karakterisering av Gräve kyrka 2005, Esbjörnson, E, Kyrkor i Örebro län – en vägledning till Svenska kyrkans kyrkobyggnader, 2000, E. Lundberg, Sveriges Kyrkor Konsthistoriskt inventarium, 1949, Sjögren, H, Tysslinge En kommun som upphörde, 1971, Persson, B, Gräve kyrka, 1993 samt ur artikel ”Kyrklig högtid i Gräve”, Nerikes Allehanda 5 november 1934.
Stenmuren som idag omgärdar kyrkogårdden har ersatt en tidigare konstruktion av timrade balkar. När så skedde är oklart, men 1705 omtalas den timrade konstruktionen som ofärdig.
På muren skall det finnas fragment av äldre gravhällar, även på senare tid har gravvårdar lagts på muren. I nordvästra hörnet ska det ha funnit en stentrappa som användes för att bära över dem som själva tagit sitt liv.
I dag finns två ingångar till kyrkogården, en i söder och en i öster. Ursprungligen fanns endast den södra som då hade en trägrind. Nuvarande grindstolpar av sten och järngrindar är från 1813. Den östra entrén tillkom i slutet av 1800-talet och fick sina nuvarande putsade pelare med plåttak samt grind till kyrkogårdens invigning 1934.
Söder om kyrkan, där det i dag är minneslund har det tidigare funnits gravar. År 1866 då alla gravplaster söder och väster om kyrkan var upptagna beslutades att gravsättning skulle ske på norra sidan, med början vid bårhuset i nordvästra hörnet, och vidare österut.
Det har tidigare funnit en klockstapel på kyrkogården som år 1705 ansågs som ”wäll behållen”. Var den stod och när den revs är okänt.
Det har även funnits en bod på kyrkogården placerad i nordvästra hörnet. Enligt beslut skulle den rivas år 1832 då den var ”alldeles förfallen”.
Det kom dock att dröja ända till 1875 innan den revs.
1870 ansåg man i församlingen att det vara orätt att kyrkogården användes för bete. Klockaren fick dock slå och forsla bort höet. Denna sed att med lie slå kyrkogården till midsommar och forsla bort höet pågick ända in på 1940-talet då
gräsklippningsmaskin anskaffades.
Situationsplan över kyrkogården, 1949, efter utvidgningen 1934.
15
Åren 1933-34 utvidgades kyrkogården åt norr, efter att diskussioner förts huruvida
kyrkogården skulle utvidgas åt norr, väster eller öster. Utvidgningen åt norr innebar att en del ojämnheter i marken var tvungna att utjämnas. Kyrkogårdsmuren lär vara lagd av
stenhuggare. I samband med utvidgningen planterades lönnar runt den nya delen.
Flygbild från före utvidgningen 1933-34. Oscar Bladh, ATA
16
KYRKOGÅRDSBESKRIVNING
Nedanstående text är delvis hämtad ur Borg, A, Kulturhistorisk karakterisering av Gräve kyrka, 2005.
Kyrkogården omgärdas av en kallmurad stenmur där en del av stenarna utgörs av äldre gravstenar. Utanför muren finns en äldre trädkrans i söder, väster och norr. Åren 1933-34 utvidgades kyrkogården åt norr och den äldre trädkransen och den äldre muren finns kvar.
Muren kring hela kyrkogården fungerar delvis som stödmur då kyrkan och kyrkogården ligger något högre än omgivande mark. Ovanpå muren växer sedumväxter. På vissa ställen är muren mycket låg och kraftigt överväxt av gräs.
Det finns två ingångar till kyrkogården, en i öster och en i söder. Den östra entrén flankeras av två kraftiga spritputsade grindstolpar försedda med svartmålade plåthuvar och har en pargrind av svartmålat smidesjärn. Den södra entrén leder till den f.d. skolan och består av två
grindstolpar i huggen kalksten, med svartmålad pargrind i järn.
Kyrkogården är bevuxen med gräs och har ett enkelt gångsystem belagt med grus som leder runt kyrkan samt runt utvidgningen i norr.
Äldre gravvårdar med stenramar finns sydväst om kyrkan. De visar på en tidigare tradition av grusgravar och bruket av grusade kvarter.
Gräve kyrka och kyrkogård som omgärdas av en kallmurad stenmur.
17 Kvartersbeskrivning
Kyrkogården är indelad i två delar, den äldre delen närmast kyrkan samt utvidgningen i norr.
Den äldre delen har i öster till stor del familjegravar, flertalet med stenram och många belagda med grus.
I denna del finns ett sorgeträd, hängkaragan, Caragana arborescens ’pendula’, på en av gravarna (Grupp III, grav 5), alldeles invid gången från kyrkogårdens södra entré.
Gravarna är placerade i nord-sydlig riktning och är från 1870-talet fram till 1970-talet, varav flertalet är från 1900-talets första hälft.
Önskvärt är att inga nya gravvårdar placerad i denna del av kyrkogården. Vissa gravvårdar kan återanvändas, se respektive blankett för mer information.
Östra delen av den gamla kyrkogården. Här finns familjegravar i form av grusgravar med stenram som visar på en tidigare anläggning då kvarteren ofta var grusade i stället för gräsbevuxna.
Gravvård av kalksten, en av kyrkogårdens äldsta gravvårdar. Här står även ett sorgeträd.
18
Den sydvästra delen av gamla kyrkogården karakteriseras av äldre gravvårdar från sent 1800-tal och fram till 1900-talets början. Senare gravvårdar förekommer. Gravvårdarna är placerade i nord-sydlig riktning. Här finns några gravvårdar med stenram varav några med grus. I detta område finns kyrkogårdens enda järnstaket (Grupp XI, grav nr 1).
I denna del bör inga nya gravvårdar tillföras. Vissa gravvårdar kan återanvändas, se respektive blankett för mer information.
Sydvästra delen av kyrkogården med till större delen äldre gravar.
Södra kyrkogården med minneslunden till vänster i bild. I mitten av bilden södra entrén från skoltomten.
19 Den norra delen av gamla
kyrkogården har några få linjegravar från 1920, 1930 och 1940-talet kvar, blandat med några senare tillkomna gravvårdar. Kyrkogården har få linjegravar därför är de som är kvar bevaransvärda. Önskvärt är därför att de får vara kvar på ursprunglig plats. I övrigt kan man fylla på med nya gravvårdar i detta område.
Utvidgningen i norr har längs ytterkanten familjegravar. Ungefär hälften av dem i norr, öster och väster är grusgravar med stenram.
På gräsytorna i mitten av området är gravvårdarna placerade i nord-sydlig riktning. Här finns några linjegravar kvar, önskvärt är att de får stå kvar på ursprunglig plats.
I detta område finns en äldre
vattenpump av gjutjärn kvar, placerad på en större kalkstenshäll.
Nordvästra delen av gamla kyrkogården.
Familjegravar längs muren i utvidgningen av kyrkogården.
Gräsytorna i den utvidgade delen av kyrkogården.
I nordvästra delen av den utvidgade delen av kyrkogården finns en
vattenpump (Nissan Nr 12) av gjutjärn.
20
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992.
Borg, Anneli och Esbjörnson, Estrid, Kulturhistorisk karakterisering av Gräve kyrka, Strängnäs stift, 2005.
Centrala gravvårdskommittén, Gravvårdar - Allmänna råd för bevarade och återanvändning, 1998.
Esbjörnson, Estrid, Kyrkor i Örebro län – en vägledning till Svenska kyrkans kyrkobyggnader, 2000.
Kalmar läns museum, Misterhults kyrkogård - Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/begravningsplatser i Linköpings stift 2004.
Länsmuseet Gävleborg, Hille kyrkogård, Kulturhistorisk inventering, 2004.
Lundberg, E, Mörner, S och Waldén, B, Sveriges kyrkor, Konsthistoriskt inventarium, Närke, Band 1, Häfte 2, Örebro Härad, 1949.
Nerikes Allehanda
”Gräveby – en intressant gammal radby” 3 januari 1933.
”Kyrklig högtid i Gräve”, 5 november 1934.
Persson, Bengt, Gräve kyrka, 1993
Saxon, J. L, Närkes kyrkor i ord och bild, 1928.
Sjögren, Harry, Tysslinge En kommun som upphörde, 1971.
Waldén, B, Sveriges Bebyggelse Landsbygden, 1960.
Elektroniska källor:
Wikpedia
Riksantikvarieämbetet/kulturmiljöbild Muntlig källa samt mailkontakt:
Lennart Persson, Gräve, 29 november 2012.
21
