• No results found

Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita"

Copied!
188
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)
(2)
(3)

SVENSKA VISOR

2

(4)
(5)

SVENSKA VISOR

UTGIVNA AV KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN FÖR SVENSK FOLKKULTUR

2

Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita

Skillingtryck om brott och straff 1708-1937

Utgivna och kommenterade av Hans Andersson

UPPSALA 2006

Kungl. Gustav Adolfs Akademien

för svensk folkkultur

(6)

ISSN 1653-7645 ISBN 91-85352-66-7 Printed in Sweden 2006 Textgruppen i Uppsala AB

(7)

Innehållsförteckning

Inledning av Hans Andersson . . . 7

Håkan Appelgreen 1708 . . . 19

Korpralerna Peter Tengreen och Johan Öholm 1716 . . . 23

Soldaten Anders Marberg 1739 . . . 26

Signe Christina Pehrsdotter 17 41 . . . 31

Jacob Guntlack 1771 . . . 35

Anna Catharina Rosendahl 1776 . . . 41

Gardessoldaten Jonas Soldan 1777 . . . 46

Johan Larsson Wast 1786... 51

Tvenne pigor som gifte sig med varandra 1800... 58

Mordet i Linköping 1823 . . . 61

Pigan Brita Olsdotter 1824 . . . 65

Skön Anna 1826 . . . 68

Mordet vid Hämesand 1824 . . . 70

Brita Christina Wallin 1827 . . . 74

Maria Christina Norman 1827 . . . 81

En ny och lustig visa 1831 . . . 86

Soldaten Jonas Löfgren . . . 88

Tunnbindare-Baletten 1833 . . . 92

Husbondemördaren Carl Persson 1836 . . . 94

Visan om kvinnan, som i en lergrop nedgrov en annans levande barn 1836 . . . 99

Anders Gustaf Lindberg 1838 . . . 101

Översten som pinade sin fru 1837 . . . 103

Klagovisa från fängelset av en ung flicka som avdagatagit sin fader 1846 . . . 105

Gardisten Oscar Frank 1858... 109

Korpralen Jonas Gabriel Hägg 1859 . . . 113

Pehr Viktor Göthe 1862 . . . 116

Kyrkoherde Anders Lindbäck 1866 . . . 121

Josefina Ekelund 1870 . . . 125

Kapten Nöller 1884 . . . 129

Yngsjömordet 1890 . . . 133

(8)

Vetlandamordet 1899 . . . 140

Mälardramat 1900 . . . 142

Tattarnes illdåd 1900 . . . 147

Helsingeligan 1901 och 1902 . . . 149

0. P. Löfdahl . . . 153

Birger Justings visa 1905 . . . 159

Chauffören Frans Söderbergs död 1910 . . . 166

Massmördaren Nokke 1911 . . . 167

Ryssmordet vid Norrviken 1919 . . . 169

Polistragedin på Wallgatan 1921 . . . 172

Veberödsdramat 1927 . . . 173

Mord- och självmordsdramat i Rävetofta 1933 . . . 175

Bildsköne Bengtsson 1934 . . . 177

Sol- och Vår-Eriksson 1934-1937 . . . 183

(9)

Inledning

Om skillingtryck och Kungliga Bibliotekets samling

Med skillingtryck avses i allmänhet sentimentalt romantiska sånger från 1800-talet, som spreds i småtryck. Enligt sakkunskapen är det emellertid inte en helt korrekt uppfattning. Termen skillingtryck bör reserveras för själva mediet; den avser rätteligen de små skrifter, där sångerna i fråga trycktes och som spreds och såldes för en billig pen- ning. (Se t.ex. Jersild 1975.) Ungefär 20 000 olika skillingtryck har bevarats i Sverige. De finns samlade i Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm och de skillingtryck som handlar om brott har där åsatts signum O (med underavdelningar). I fortsättningen refereras till skil- lingtrycken i KB:s mikrofilmade samling, där jag studerat sång- texterna.

I gränslandet mellan fiktion och verklighet möts i skillingtrycken den folkliga kulturen och överhetens strävan att reformera, uppfostra, kontrollera. Särskilt sådana från 1700- och 1800-talen med sina skild- ringar av missdådare blev ett viktigt fält för denna dialog och makt- kamp. Makten över berättelserna om brott och straff, om nåd och fräls- ning, normer och utanförskap, är central för konstruktionen av den kri- minella identiteten och samhällsordningens legitimering.

De sånger och prosatexter som publicerats och klassificerats som skillingtryck utgör en viktig ingång för studiet av den folkliga rätts- kulturen. Det femtiotal sånger som presenteras i denna utgåva ger in- blickar i hur folk förr tänkte i en fråga av tidlöst intresse: brott och straff.

Sångerna från 1700-talet handlar vanligen om avrättade och är

framställda i jagform. Som exempel kan nämnas en sång från 1741

(serie

0,

nr 99:58), där Signe Christina Persdotter berättar för sin mor

att hon blivit våldtagen av sin far, när hon var 13 år. Modem råder

henne att hålla tyst och skickar henne till farmodern. Men fadern för-

mår henne att flytta hem igen, varefter de lever "i samma hor" i fyra

års tid. Sedan går bägge i landsflykt. Det blir än värre, då hon får arbe-

ta och tigga för att försörja sin far. De återvänder till Sverige och döms

(10)

så småningom båda till döden. Hon vill dock inte lägga all skuld för sitt olycksöde på fadern:

Jag giver mig skyldig också, Ty får vi bägge nu lida,

Ty aldrig kommer duvungar blå, Utav korpäggen vita ...

Är det hon själv som skaldat detta, så som det hävdas i skillingtrycks- sången som berättar om händelserna? Har prästerna som beredde henne för döden lyckats övertala henne att ta på sig en del av skulden? Eller var det också på den tiden så, som modernare erfarenheter visat och ve- tenskapsgrenen viktimologi bekräftat, att offret vanligen känner större skam än förövaren?

Den kriminella identiteten var grundad på föreställningen att vi alla är dödsdömda syndare och helst botfärdiga sådana. Även om jaget i de tidigare sångerna ofta var fiktivt - det behöver inte alls ha varit den dömde som författat dem - så gav det uttryck för en gemenskap, att vår situation i grund och botten var den samma. Successivt ersätts detta jag av en anonym och "objektiv" berättare. Bilden av syndaren hänger kvar under 1800-talet, men den kriminella identiteten blir alltmer en bild av

"den andre". Det dominerande draget blir ett sekulariserat moraliseran- de; man varnar t.ex. för spritens fördärv, inte av oro för syndarens själ utan med tanke på brottsoffer och samhälle. Ett mer tidlöst drag är sen- sationslystnad, som visserligen inte saknas i de äldre texterna men som förefaller bli mer framträdande med tiden.

De flesta skillingtrycken härrör från 1800-talet och ca 2 000 från 1700-talet. Ett fåtal

är

äldre och några hundra har tillkommit på 1900- talet. Det allra äldsta, från 1583, handlar om ett brott och dess omväl- vande följder i antikens historia. Den dygdiga kvinnan Lucretia i Rom begick självmord efter att ha blivit våldtagen av konungens son. Upprör- da patricier gjorde härefter uppror och den romerska republiken grunda- des. Händelsen har uppmärksammats av vitt skilda skribenter, som Augustinus, Machiavelli, Shakespeare och Voltaire. Den var också ett tacksamt motiv för renässansens målare som gärna, med de mest morali- serande avsikter, tog chansen att avbilda nakna kvinnor.

1

Vilka regler bör gälla för kristna och hedniska människor? Kan det i vissa situationer vara rätt eller åtminstone befogat att begå självmord? Hade hon inte

1 Trots att det handlar om ett brott är detta skillingtryck inte klassificerat i serien O, Oa eller Ob.

(11)

kunnat skydda sin heder på bättre sätt? Dessa och andra frågor kunde diskuteras utifrån den gamla historien om Lucretia och den romerska re- publikens grundande.

2

Skillingtrycken har en gång insamlats och klassificerats som ett led i kartläggningen av den traditionella svenska folkkulturen. I den samling som finns på KB förekommer ett antal överlappande kategorier: det är sånger utan tryckår, med namngiven författare, enstaka sånger, sådana som handlar om blinda, brännvin, tobak, kaffe och te, drängar och pigor, frierier, vidare julsånger, kärlekssånger, sånger om missdådare, nidvisor och visor om skandaler, om olyckor, sjömän, mirakel, historiska händel- ser, Sinclair, soldater och slutligen andliga sånger. En stor grupp är skil- lingtrycken med sånger på olika teman (serie E).

I det följande fokuseras på serie 0, "Missdådare", som ett väl avgrän- sat diskursivt fält. Denna serie med dess två underavdelningar (Oa och Ob) omfattar sammanlagt 491 skillingtryck. Antalet namngivna eller identifierbara brottslingar i dem är ca 300. Även serien P, "Nidvisor och skandaler", handlar i hög grad om brott, särskilt ekonomiska brott, stora slagsmål, polisövergrepp och liknande, men de tas inte med i denna ut- gåva.

Det finns en klar tendens att de sånger och prosastycken som be- handlar utländska förhållanden, eller brott begångna i utlandet, är mer fantastiska än de som håller sig inom landets gränser. Detta gäller t.ex.

"En gräslig historia om världens största vidunder, den förskräcklige Påldjefvulen och hans fast otroliga missdåd" (serie Oa 1880 b, nr 95:

76 i den mikrofilmade samlingen). Greven Ylad av Valachiet sägs en- ligt denna prosatext ha fått sitt tillnamn på grund av sin förkärlek för att spetsa folk på pålar. Efter en seger över den turkiske härskaren Mo- hammed Il, Konstantinopels erövrare, avlivades enligt skillingtryckets prosatext 25 000 krigsfångar på detta sätt. Vid ett annat tillfälle ska Ylad ha bjudit landets alla tiggare på en fest, där de fick äta och dricka så mycket de ville. När de var berusade och somnade lät han tända eld på huset och innebrände samtliga. I det urval jag gjort bortses från de mest fantastiska berättelserna och även sådana som utspelar sig utri- kes, liksom från de danska skillingtryck som ingår i samlingen. Det torde vara ett allmänt drag att folkliga kulturer framställer det avlägs- na som något exotiskt.

Även med dessa begränsningar är det inte helt oproblematiskt att

2 En utförlig redogörelse för olika varianter på myten om Lucretia finns hos Donaldson 1982.

(12)

göra ett relevant urval omfattande ca tio procent av samlingen. De ofta ganska långa prosaberättelserna som ingår i den är mer utrymmeskrä- vande än sångerna och utelämnas därför. Sånger och prosaberättelser

är

ju dessutom olika genrer. Dessutom känns det motiverat att låta ex- emplen från 1700- och 1900-talen bli något överrepresenterade, efter- som sångerna från 1800-talet är många fler.

Min ambition har varit att välja ut intresseväckande, spännande sång- er, som belyser teman som berörts i forskningen: dödsstraff och avrätt- ningar, genus och kriminell identitet. Men också annat som kan vara av allmännare intresse har tagits med: etnicitet, alkohol och brott, incest, samt förekomsten av djur och djursymbolik. Många sånger är stereotypa och inte så lättillgängliga för den nutida läsaren, men det finns knappast anledning att exemplifiera detta särskilt utförligt.

En del utländska skillingtryck, särskilt danska, ingår i samlingen. De visar att man i utlandet hade samma inställning till Sverige som vi till andra länder; det exotiska, bilden av "den andre" framhävs (jfr ovan).

Visorna i de svenska skillingtrycken om händelser i andra länder hand- lar mest om Frankrike, Amerika, Tyskland och England. Ryssland om- nämns alltid i förklenande ordalag, men annars är inslaget av etniska fördomar inte betydande. En sång från år 1900 handlar om tattare, vilka beskrivs som att de har ett hetare blod än andra svenskar. I en prosabe- rättelse om ett brott i Frankrike nämns zigenare. De mördar en man, men det sägs inget om att de på något specifikt sätt skulle skilja sig från andra människor. Berättelsen syftar närmast till att glorifiera en hund som avslöjar mördarna (Oa 1865 a).

År 1749 förbjöds tryckningen av vad som kallades/ångvisor, varmed

avses just den form av skillingtryck som handlar om brott och brotts-

lingar, men förbudet verkar snart ha fallit i glömska. Anledningen till att

fångvisorna förbjöds anges ej men kan möjligen vara att det omkring

år

1740 trycktes relativt många sånger som handlade om incest, och myn-

digheterna kan då ha försökt föra en tystnadens politik, liksom de gjorde

angående homosexualitet. Något explicit förbud mot sex mellan perso-

ner av samma kön finns ej i 1734 års lag, eftersom man inte ville sprida

kunskap om en sexuell möjlighet till synd som man trodde var okänd

bland folket. (Set.ex. Andersson och Perlestam 2003 och där anförd lit-

teratur.)

(13)

Avrättningar och andra straff

Fram till det tidiga 1800-talet handlar de flesta sångerna i kategorin

"Missdådare" om dödsstraff och avrättningar. Till en början är själva brottet ofta inte omnämnt. Andra straff nämns sällan, förrän fängelset under 1800-talet blir den dominerande strafformen.

Ett undantag förekommer i "Fångvisa i anledning av en arrestant som gjort flera grova gärningar och slutligen blivit hängd" (Ob 1827 a,

nr

96:

22). Visan sägs vara författad av den dödsdömde själv, vilket är ett in- tressant källkritiskt problem. Det är troligt att det i många fall varit så att verser från psalmer och tidigare kända sånger omstöpts och blandats upp med biografiska notiser. Men det rådde också en annan syn på för- fattarskap än den nu gängse. Och det är svårt att nu veta vem som bidra- git med vad.

Den anonyme författaren berättar i alla fall att han tidigt blev föräld- ralös och behandlades som en slav av släkten och deras vänner. På grund av svält stal han mat och annat, första gången vid tio års ålder. För detta hade han straffats, som det står i sångens sjätte vers:

Jag har fått flera gånger

spö

Som mer än

fasligt

är ...

Under 1800-talet kom kroppsstraff alltmer att betraktas som fel. Vid mitten av 1800-talet begick två soldater självmord när de hotades av prygel. Sånger om dem är med i denna utgåva. I Stockholms kriminal- protokoll från 1700-talet finns flera exempel på att kvinnor försökt stry- pa sig själva i cellen i väntan på att straffet skulle verkställas. De har dock inte blivit besjungna i några kända skillingtryck, och det framgår inte att kritik skulle ha framförts mot strafformen som sådan.

I Sverige har avrättningar och andra kroppsstraff utförts offentligt åt- minstone sedan medeltiden. 1734 års lag påbjöd dödsstraff genom hals- huggning eller hängning, men den kunde också på fyra sätt kvalificera avrättningsmetoden: rådbråkning, avhuggning av högra handen samt postuma skam- eller reningsstraff, stegling av män och bränning av kvinnor. Rådbråkning, som innebar att armar och ben krossades med t.ex. ett vagnshjul före halshuggningen, kvarstod i 1734 års lag endast för dödligt våld mot skeppsbrutna.

3

Inget känt exempel finns på att detta tillämpats efter lagens införande. De andra tre metoderna förekom där-

3 Daniel Defoe har utförligt beskrivit Patkulls avrättning med denna metod år 1708; se An- dersson (under utgivning).

(14)

emot, men det kan ifrågasättas om det som sker efter avrättandet egentli- gen innebär en kvalificering av dödsstraffet. Avhuggande av händer på- bjöds i vissa fall av civil lagstiftning men har såvitt man vet aldrig i praxis förekommit som enskilt straff, endast i kombination med hals- huggning. Rättspraxis mildrades under 1700-talet och förändringarna stadfästes på Gustav III:s initiativ.

4

Sedan skedde inga egentliga refor- mer förrän en bit in på 1800-talet.

Under 1800-talet omvandlades straffrätten radikalt i de flesta euro- peiska länder. Fängelsesystemet etablerades som den dominerande strafformen; offentliga skam- och kroppsstraff, inklusive avrättningar, avskaffades. Kroppsstraffen försvann i stort sett och i en del länder av- skaffades dödsstraffet helt. Denna omvandling ansågs länge inte vara särskilt problematisk, då den uppfattats som ett naturligt steg i den mo- derniseringsprocess som följde på upplysningen och det industriella ge- nombrottet.

Genus och identitet

Jag har tidigare visat att könsfördelningen bland dömda och anklagade i det tidiga 1700-talets Stockholm är unik (Andersson 1995, 1998). Det är det enda kända exemplet på ett samhälle där det dömdes fler kvinnor än män för olika slags brott. Samma tendens finns i skillingtrycken, som särskilt under 1700-talets tidigare del i hög grad handlade om kvinnor.

De trängs sedan successivt undan och den kriminella identiteten masku- liniseras. Att genus är en av de viktigaste komponenterna för identiteten torde vara odiskutabelt, och jag har valt ganska många skillingtryck där huvudpersonen är en kvinna för att visa på kontrasten mellan manligt och kvinnligt, när det gäller den kriminella identiteten.

Förekomsten av kvinnor som huvudpersoner minskar i skillingtryck- en om brott. Det sker också kvalitativa förändringar, inte bara av vilka brott män och kvinnor anklagats för utan också av hur brottslingarna be- skrivs. Kvinnorna framställs under 1700-talet som mer ångerfulla än männen, men i början av 1800-talet har även männens kriminella identi- tet konstruerats på liknande sätt i skillingtryckens visor. Grundtanken i detta ideal är att vi alla är syndare och alla är dödsdömda - en del råkar sämre ut, men det finns en frälsning även för dem. Därefter sekularise- ras successivt berättelsen om brott samtidigt som kvinnorna alltmer fi-

4 Denna utveckling har skildrats bl.a. av Anners 1965.

(15)

gurerar som offer för manlig brottslighet. I slutet av 1800-talet blir det också vanligt att den brottslige framställs som monstruös.

Det är möjligt att manligheten blir en mer framträdande norm under 1800-talets gång, att det moderna subjekt som efterträder vår gemen- samma identitet som syndare är manligt och inriktat på att i första hand beskriva andra män. Hierarki är oundvikligt i all sorts diskurs. Den mo- derna diskursen är etnocentrisk, men också macho-centrisk. Kvinnan blir i allt högre grad ett maktlöst objekt för den kriminelles aktiviteter.

Men de kvinnor som faktiskt begått brott utan att kunna inrangeras i of- ferrollen beskrivs som desto mer monstruösa, exempelvis Yngsjömör- derskan och Pila-Britta, vilka besjungits och finns med i boken.

Den internationella forskningen har huvudsakligen intresserat sig för skillingtryck och motsvarande litteratur i samband med avrättningar.

5

Ett undantag är Wiltenburg som utfört en jämförande studie av hur kvin- nan "konstruerades" i street literature i Tyskland och England (Wilten- burg 1992).

Existentiella frågor

När staten utnyttjar sin makt till att beröva människor livet, ställs de existentiella frågorna på sin spets. Det går inte att utöva makt, allra minst över liv och död, utan att legitimera denna makt. Vem har makt över liv och död? Hur legitimeras denna makt? Hur ser de olika aktörer- na på sig själva och varandra? Har de en gemensam verklighetsuppfatt- ning, som överskrider sociala och kulturella skillnader? Säger de beva- rade berättelserna och sångerna något om hur kriminella identiteter och karriärer uppfattats och konstruerats?

Olika aktörer definierar sina identiteter genom berättelser, om sig själva och om varandra. Om det saknas en gemensam verklighetsupp- fattning, som överskrider sociala och kulturella skillnader, så kan en så- dan ersättas av ett rituellt samspel. Stat och kyrka uppfattas ofta som helt samverkande men utgjorde i själva verket två långt ifrån enhetliga strukturer, även om de ledande aktörernas intressen ibland kunde gå hand i hand. Kyrkans inställning till dödsstraffet i Sverige, särskilt un- der debatten på 1800-talet, var långt mindre konservativ än man gärna tror. Kyrkans hållning kommer fram dels i de olika former av småtryck som berättar om avrättningar och brottslingar, dels i de föreskrifter för

5 Set.ex. Foucault 1987; Jarrick och Söderberg 1998; Muchembled 1985 (1978); Sharpe 1985; Bergman 1996; Gatrell 1994; Evans 1996; Spierenburg 1984.

(16)

dödsfångarnas beredelse inför avrättningen som finns från olika perio- der (Bergman 1996).

På 1700-talet strävade man efter att omvända syndarna, ibland gans- ka brutalt, för att hindra dem från att med likgiltighet gå döden till mötes i en alltför lättvindig övertygelse om att komma till himlen. De bevarade sångerna handlar i hög grad om beredelsen inför döden. Det domineran- de temat i de tidiga sångerna om avrättade är botfärdigheten; de skulle handla om omvända och ångerfulla syndare. Denna bild var vanligen konstruerad för kvinnor, medan männen även i skillingtrycken kunde uppvisa andra attityder. De kunde inte ha handlat annorlunda än de gjort men accepterade sin dom och sitt dödsstraff. I mer än hälften av fallen ger männen inte uttryck för någon ånger men hoppas ändå på den gu- domliga nåden.

Det finns också sånger och berättelser som tar upp näraliggande men mer spektakulära ämnen, såsom politiska avrättningar och mer kommer- siella berättelser, t.ex. om skojaren Guntlacks liv (Lundberg 1977). Ett förekommande tema är berättelser om de avrättades ankomst till dödsri- ket, ett skämtsamt men ofta kritiskt alternativ till den kyrkliga diskursen (Andersson 2002).

De offentliga avrättningarna avskaffades delvis på grund av att de olika aktörerna vägrade spela sina traditionella roller. Publiken kom att delas in i olika skikt och de bildade klasserna tog avstånd från folkliga kulturyttringar. Vad de lägre klasserna ansåg om de högres agerande vet vi inte mycket om, men kyrkan drog sig undan från det rituella dödandet och delinkventen förefaller alltmer sällan ha uppträtt som en botfärdig syndare. Berättelserna om fångar som i extatisk visshet om den kom- mande saligheten böjer sig under bilan försvinner. Bakom denna pro- cess ligger en komplicerad växelverkan som kan analyseras djupare ge- nom att folkliga texter jämförs med rättsmaterial och juridisk och poli- tisk debatt.

Den ontologiska frågan frarnför andra är hur berättelserna om brott fo- gas in i olika metadiskurser. Den så kallade stora berättelsen, som på 1700-talet otvivelaktigt var den kristna världsbilden, efterträds av något annat, men går det att definiera in de senare berättelserna i en ny metadis- kurs? Är detta i så fall frågan om moderniteten som blir den nya världsbil- den eller går det att urskilja andra, konkurrerande stora berättelser?

De folkliga publikationerna på 1800-talet kännetecknas mer av att de

fruktansvärda brott som beskrivs kryddas med spektakulära detaljer, och

de fungerar därigenom som ett folkligt konservativt argument för döds-

straffets bibehållande.

(17)

U tgivningsprinciper

I avskriften av sångerna har jag i många fall moderniserat stavningen och - i viss utsträckning - användningen av skiljetecken. Snedstreck har ersatts med komma. I äldre skillingtryck står ofta varje vers för sig i ett stycke, som om det vore prosa. Jag har valt att dela upp sådana stycken i rader, så att versen och rimmen ska framgå tydligare, och att börja varje rad med stor bokstav.

Där utelämnade bokstäver i originalet anges med apostrof(') har jag valt att låta denna vara kvar, t.ex. se' n, re' n och all'. Uppenbara stavfel har rättats, men i vissa fall har jag, då jag tvekat om läsarten, hellre låtit ett dunkelt ord stå kvar än ersatt det med en egen friare tolkning.

I de fall uppgifter finns om melodi till sångerna har dessa medtagits.

Delar av prosaberättelser och andra upplysningar som finns om de aktu- ella brotten och brottslingarna har i utgåvan placerats före respektive sång, medan eventuella kommentarer av mig kommer efteråt.

Slutord

Den rättskultur som kommer till uttryck i skillingtrycken om brott och missgärningar tar upp ett antal teman, t.ex. dödsstraffet, spritens för- därv, sociala protester och politiska brott. Liberala ideologier får inte mycket utrymme i skillingtrycken. Dessa synes snarare präglade av folklig upprördhet över grymma brott, kanske särskilt inom äktenskapet.

Det finns dock ingen enhetlig politisk tanke bakom trycksakerna.

Bilden av syndaren, den mer eller mindre botfärdige, lever kvar in på 1800-talet men får då konkurrens med andra kriminella identiteter.

Framför allt förändras subjektet; sångerna framförs inte längre i första personen utan av en vanligen anonym berättare. Brottslingen blir då

"den andre", inte någon som åhöraren förväntas identifiera sig med.

Jämfört med 1700-talet ökar under det följande seklet uppskattningen av denna världens goda, samtidigt som tanken att man ska vara nöjd med sin lott alltmer kommer till uttryck. Att den som har skall varda gi- vet kunde man inte göra mycket åt, men det fanns ett inslag av social protest, ett ogillande av att de som har ser till att skaffa sig ännu mer, med orättfärdiga medel.

Den kriminella identiteten definierades inte längre av en allenarådan-

de lutheransk statskyrka. Den folkliga rättskultur som kommer till ut-

tryck i skillingtrycken om brott och missgärningar är mer inriktad på so-

ciala protester än mot politiska brott. Under 1800-talet förekommer

(18)

sånger av mer skämtsamt slag. Skämtlynne och sensationslystnad torde också ha varit faktorer som sålt och således varit kommersiellt motive- rade. De liknar därmed dagens kvällspress, medan 1800-talets tidningar var påtagligt seriösa och liberalt samhällskritiska.

Även om det inte är huvudpersonen i fråga som skrivit en sång om sig själv utan någon annan som gjort det i brottslingens namn, så marke- ras härigenom en starkare identifikation med den dömde. Vi har en be- rättelse där den grundläggande förutsättningen är att vi alla är döds- dömda syndare; en berättelse som successivt ersätts av en annan, där det moderna subjektet träder in och tar rollen som en skenbart objektiv be- traktare och beskriver brottslingen som en mer eller mindre monstruös

"den andre".

Litteratur

Andersson, Hans, 1995: "Genus och rättskultur - kvinnlig brottslighet i stor- maktstidens Stockholm". Historisk Tidskrift 1995:2.

- 1998: "Androm till varna gel ... " Det tidigmoderna Stockholms folkliga rätts- kultur i ett komparativt perspektiv. Stockholm.

- 2003: "Jag mig nöjd under bilan böjer - berättelser om avrättningar i Stock- holm 1720-1910". Släkt och hävd. Jubileumsnummer till Stockholms 750- årsjubileum.

- 2004: "Sånger om brännvin och brott. Alkoholens roll i berättelser om brott i populära tryck, 1694-1935". Spiritus.

- (under utgivning): Från den dygdiga Dorotea till Bildsköne Bengtsson - be- rättelser om brott under 400 år .

Andersson, Hans och Magnus Perlestam, 2003: "Sodomiter inför rätta ... "Karo- linska Förbundets Årsskrift.

Anners, Erik, 1965: Humanism och rationalism. Studier i upplysningstidens strajjlagsreformer - särskilt med hänsyn till Gustav Il/:s reformlagstiftning.

Stockholm.

Bergman, Martin, 1996: Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal. Lund.

Donaldson, Ian, 1982: The Rapes of Lucretia. A myth and its transformations.

Oxford.

Evans, Richard, 1996: Rituals of retribution, capita! punishment in Germany 1600-1987. Oxford.

Foucault, Michel, 1987 (1974): Övervakning och straff Lund.

Gatrell, V. A. C., 1994: The Hanging Tree. Executions and the English People 1770-1868. Oxford.

Jarrick, Arne och Johan Söderberg, 1998: Odygd och vanära. Folk och brott i gamla Stockholm. Stockholm.

Jersild, Margareta, 1975: Skillingtryck: Studier i svenskfolklig vissångföre 1800.

Uppsala.

Levander, Lars, 1933: Brottsling och bödel. Stockholm.

(19)

Lundberg, Gunnar W., 1977: Stortjuven Jakob Guntlack. En svensk Cartouche.

Stockholm.

Lundberg, Svante, 2004: Ryssligan. Flyktingarna från öst och morden i Boll- stanäs 1919. Lund.

Muchembled, Roger, 1985 (1978): Popular Culture and Elite Culture in France 1400-1750. Baton Rouge och London.

Sharpe, James, 1985: "Last Dying Speeches: religion, ideology and public exe- cution in seventeenth-century England". Past and Present.

Spierenburg, Pieter, 1984: The Spectacle of Suffering. Executions and the Evolu- tion of Repression. From a Preindustrial Metropolis to the European Expe- rience. Cambridge.

Wiltenburg, Joy, 1992: Disorderly women andfemale power in the street litera- ture of early modern England and Germany. Charlottesville.

Österberg, Eva, 1997: "Förbjuden kärlek och förtigandets strategi. När Ulrika Eleonora gifte sig med Maria". Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stor- maktstidens Sverige. Stockholm.

(20)
(21)

Siste V ale och Avskeds-Tal, författat av Håkan Appelgreen, för det- ta: varande Fältväbel, född uti Linköping Stad A:o 1682, den 17 Aprilis; Vilken efter bekommen Dom undergick Dödsstraffet uti Malmö den 15 April: 1708 uti sitt ålders 26 År mindre än 2 dagar.

(96:93, 1708)

Kan sjungas som "Min själ och sinne låt Gud råda" (psalm 239 i 1819 års psalmbok, komponerad av Bach).

Kom mänskobarn och kasta Ankar, Stå stilla en liten stund,

Kast från dig fåfänglighets Tankar.

Se hur en Ros i grönan Lund, Vars blader vissnar då den gror, Bland Rosor skön, och står i Flor!

Jag själv (tyvärr) den ros mån vara Som med dödslian huggas av;

Min Sanning vill jag här ej spara.

Med mig min håg nu läggs i grav, Som städs på Krig och Seger stod;

Ett slag förkväver allt mitt Mod.

Men tappra Bröder, Martis Kämpar, Er lycka högt skatteras kan, När Blodet ert er Fiend' dämpar, Och Segern lämnas i er hand;

I Dag utgjuter jag mitt Blod, Men si, det dämpar ingens Mod.

Till sexton år jag knappt had' strävat, Då Mars mig förde ut i Fält.

Sen har Jag gladeligt efterlevat Kommando in- och utom Tält.

Guds stora Nåd jag skönjat har, Vars Makt och Vårdnad hos mig var.

Min Synd är stor, jag det bekänner, Dock säger jag: giv därpå akt!

Att Venus mig bland sina Vänner, Till hordoms last ej haver bragt;

Gud vet hur jag min Vandring ställt, I Krig, i Slag, på Mark och Fält.

(22)

Men si! I Dag mitt Liv jag ändar, Det Gud ofta har betäckt,

Från Skott och skada, som snart händer, När Kulor, Värjor oförskräckt,

I Slag på Livet sättas an, Då stupar faller Man hos Man.

Jag gladelig dock avsked tager, Mitt Vittne visst i höjden bor.

Mitt Samvete mig intet gnager, Gud Saken min jag anförtror;

Gud statt mig bi, jag dömder är, Det starka Svärd mitt Liv avskär.

Ett hår (utom min Jesu Vilja) Ej faller utav huvud mitt;

Dock vet jag att han vill fullfölja Den rätta Dom. Jag säger fritt:

Det som i Mörkret döljas här, Till Ljuset en gång Gud frambär.

Till Resan står jag redan färdig, Jag ändar nu min vandrings kval;

Ack! Jesu ack! Gör mig dock värdig, Att tagas in i Himla Sal,

På din förtjänst O Jesu kär, Jag dör, Mitt Liv min Jesus är.

I Himla Änglar, starka Hjältar, Er väntar jag från Himlens Höjd.

Jag står på knä, Jag är allt stolter.

Min Själ åstundar Himlens Fröjd;

Si! Si! Jag Himlen öppen ser, Vad aktar jag nu Världen mer.

Lev stora Carl till Nestors Åren, Ditt lov tillväxa mer och mer.

Det önskar jag vid svarta Båren, Att hela, hela Världen ser Det Gud genom Carols hand, I Polen gjort och Ryssars Land.

Ack, ack! Jag hade oförtrutet, Med Bröder min' tänkt gå i Fält.

Där ville jag med Fröjd utgjutit Mitt Blod för CAROL tappra Hjält, Men si! Mig skäras Passet av, I Malmö lägges jag i Grav.

(23)

Jag går nu till de stora Hjältar Som Himmelen inhägnat har, Och sköddar uti sina kälkar;

Mitt Sköld och Värja lämnas kvar.

För Jordisk Vapen visserlig, En Himmelsk Krona givas mig.

0 Sverige god, som jag med ära, Mitt Fosterland sist nämner här, Vad tack skall jag dig väl hembära, Nu jag på sista steget är?

Gud signe dig, din Konung hull, Låt Gud hemkomma Segerfull.

Dig Malmö jag särledes nämnar, Ja och det sköna Skånska Land, I dig jag mina Ben nu lämnar;

Dig skydda Herrens högra Hand;

Gud styrka Landets Hägn och Ljus, Grev Stenbock och dess höga Hus.

Jag Herrans präster här ej glömmer, Som tröstat har min sorgsna Själ.

Er lärde Mun jag här berömmer, Gud löner eder väl.

Sist detta skrivs på min Lik-Sten:

Gud vittna skall med Appelgren.

Varför Appelgreen dömts till döden framgår ej av skillingtrycket, men Justitierevisionens protokoll från mars 1708 (Riksarkivet) berättar att Appelgreen "i flock och farnöte" med tre andra underofficerare och en menig soldat i Ystad den 26/10 föregående år begått dråp på musikanten Anders Olofsson. Överstelöjtnant Boije hade kommit i bråk med några civiltjänare och borgare vid en bro angående musik i samband med att hans bataljon skulle inskeppas och avsegla. På en krog hade man tagit ifrån honom hans värja och kastat ut honom. Han hade tillkallat vakten från sina kvarter, varvid Appelgreen och de andra anfallit med dragna värjor.

Boije var ansvarig eftersom han givit order och han dessutom i onö-

dan hade sinkat Kungl. Maj:ts transport. Den springande punkten var nu

vilka order som givits - "Sätt på hattarna, drag värjorna och gå på", eller

bara "Sätt på hattarna!". Alla fem dömdes i alla fall till döden, medan

åsikten om Boije gick isär. Horn tyckte att han var "mer coulpabel än de

andra". Rätten bestämde sig för lottkastning: den som slog lägst med

(24)

tärningarna skulle bli halshuggen, de övriga slippa undan med nio gat-

lopp. De skulle dock inte

reda på detta domslut förrän de, väl beredda,

fördes ut till avrättningsplatsen. Appelgreen var uppenbarligen den som

förlorade, men hade det gått till på detta sätt kunde han knappast ha skri-

vit sången själv.

(25)

Tvenne bedrövlige Visor uti Fängelset Komponerade av Peter Ten- green och Johan Öholm, vilka varit korporaler under Kongl Maj:ts Liv-Garde, och för sin misshandel i Stockholm blevo Harquebuse- rade den 22 Februari, år 1716.

(100:32, 1716)

Jag haver en hjärtats lust Som Gud behagar vandra, Från all fåfänglig suck och pust Att ingen på mig klandrar.

All eländ kvitt Med evigt sitt, Skall Skaparen mig möta,

Ur djupan dy, Skall jag fly, Han kan mig sällast sköta.

Tänk ej uppå de världslig ting, De bringa snart i fara.

Ty lyckan är som hjul omkring Dess omgång är en snara,

Så har mig gått Tjugotre år fått Dock är jag fömöjder,

Till Herrans sinn, Och Konung min Är jag med vördnad böjder.

Tag ingen här av någon fröjd I alla som skåda,

Ty jag är med min Gud förnöjd Han frälsar mig av våda,

Ty Kristi blod, Mig giver mod, Gud själv vet om mig vårda,

Som innan kort Mig tar bort Genom döden hårda.

Gud vill jag först befalla mig, Min Far och Moder kära Samt Bröder anförtror jag dig Dem värdes trösta nära

Min Vänner kär Min Gud ock beskär, Ett tålamodigt sinne

Ber, aldrig mer, Av någon sker, Ett sådant skräckeligt minne.

(26)

Den Andra.

Jag ser min lycka har ej spel, Dock är jag helt förnöjd,

Gud vet ock bäst min synd och fel!

Men jag av största fröjd, Vill bedja alla vänner kär, De dock det sinnet har, Att lämna mig och det begär, Uti min sista dar.

Ej Nåd här i världen svår, Av någon mer begär:

Fast Makan min med bitter tår, På jämmer min nog ser, Dock intet mer mig kvälja kan Än som mitt späda Barn, Jag lämnar det uti Guds hand, Gud hjälp från syndens gam.

Hör alla till som skåda lär, Gör härav ingen fröjd, Jag tror att Gud mig nådig är Som nu mitt sinne böjt;

Han lärer lindra pinan svår, Igenom salig död,

Jag oförskräckt den vägen går 0 Jesu hjälp av nöd.

Farväl all falskhet som här görs, Det glömmer jag nu bort, När friska Skotten av er hörs Då är min levnad kort,

Men lämnar dock min Vän så kär, Uti Guds milda hand,

Gud henne tröst och beskär, Uti vårt Fädernesland!

Ende.

Enligt skillingtryckets titelblad var de båda korpralerna dömda för "be- gången misshandel", men i själva verket dömdes de för myteri. Detta framgår av rättsmaterialet (Generalauditörens arkiv, Nedre Justitierevi- sionen, Riksarkivet). Anledningen till myteriet var att de ville ha sin ut- lovade betalning, innan de gick ombord på skeppen vid Skeppsholmen.

En grupp soldater ropade och gjorde för fot gevär, när de fick sina order.

(27)

22 personer blev dömda till döden, men de blev sedan benådade på vill- kor att var tionde skulle löpa gatlopp. Vilka som skulle drabbas av detta avgjordes genom att de slog med tärning på trumma. En av dem sade då:

"Skall detta vara eller kallas nåd?" De dömdes då också till gatlopp. De

två som arkebuserades var korpraler och skulle således ha sett till att de

andra lydde i stället för att själva delta i myteriet.

(28)

En ny märkvärdig Klago-Visa över En grov Missgärningsman, nämligen Stads Soldaten Anders Marberg, som på lekamliga väg- nar utstod sitt rättmätiga straff på Rättareplatsen utom för Göte- borg den 20. Januari 1739. för det han begått blodskam med sin Styvdotter. Allom ogudaktigom till sky och varnagel sammanskre- ven och nedpräntad Av En Fattig Idiot.

(99:19, 1739)

Kan sjungas som "Rätt hjärtligt jag längtar, Efter salig etc."

Vad är det nu som höres?

V ad är det för en Person, Som denna dag utföres Till sin Execution?

Vi löper Folket alla?

Vi storma de så här?

Såsom de voro kallad, Av Staden i gevär.

Äst du av främmand' Landen Så nylig kommen hit?

Att du ej känner mannen, Som i så längan tid, Har suttit inom portar, I bojor läster fast,

För det han med sin Dotter Bedrivit Blodskams last.

Jag hörde väl om detta, Förleden i graffent, Men sanningen den rätta, Den är mig obekänt, Dock vill jag gärna veta, Av sakens innehåll, Till dess jag får utleta Extract av Protokoll.

Det var en Stads Soldater, För Staden Göteborg, För Dotteren Styv-Fader, Sig till stor nöd och sorg, Hon nylig var upprunnen I sina unga år:

Dock gjorde han som hunden, Som bättre ej förstår.

(29)

Den han dock borde lära, I tukt och ärbarhet, Uppdraga till Guds ära Och evig Salighet,

Den han så fast månd' plåga, När Moderen var död, Till vederstygglig bråna, Som ett oskäligt nöt.

Ändock hon var förlovat, En annan ärlig man, Av honom ock begåvat, Till rätta äkta stånd, Dock ville satan följa, Det som förut är sagt, Som kattan överhölja, Vad som hon har utlagt.

Svar:

Jag kan ej nog förundra, På sådant boveri,

Här är dock många hundra I landet frank och fri, Han kunnat denom fresta, På Kristeligt sätt, Och icke som de besta, Som har ej lag och rätt.

Mon han har ej Gud dyrkat, Och icke Guds ord läst, Ej heller gått i kyrkan, Ej aktat någon präst, Var mon tro han är födder, Var är han kommen frå, Mon hans föräldrar <lödde, Förr än han lärde gå.

Svar:

Det är dock ej att undra, I tiden så tillgår, Här vara många hundra, Som ingen ting förstår, Deras fäder äro dumma, Som ej förstå Guds ord:

Ej kan vindruvor komma, Av en ofruktsam jord.

27

(30)

Ack ären i då dummar*, Som ingenting förstå, Och låter barnen unga Som trä i skogen stå, Uppväxa som de vilja, Utan all barnatukt, Med törnen sig omdrilla, Och bära suran frukt.

(* Psalm 58)

Hör I föräldrar kära, Vi glömmen I så bort, Edra barn till att lära, Som kostar dock ej stort, I haven dock omvårdnad om eder fä och får, Och har därtill förordnat, En herde med dem går.

De sku här observera, Deras God-Fäder all, V ad de vid Dopet lovat, För Herrans altarepall, Lilla späda godsonen, Goddotter, vad det var, Som döptes uti bönen, Där till I vittnen var.

Vad gäller stort I lova, I dess omyndig år, När deras föräldrar sova, Och bäras bort med bår, I svärjen på er ära, Med ett otvunget ja, Att i sku barnen lära, Och uti hägnen ta.

I kunnen utan tvivel, I som husfäder är, Köpa en vacker Bibel, För ringa pris och värd, Där uti I skolen finna En spegel klar och bre, Så klar som solen skina, En fläck på hjärtat se.

(3 Mos. 18:17; 20:10)

(31)

Nu tala bägge med varandra:

Vi vill ej disputera, Men bort till Fången gå, Om han är resolverad, Utgången härifrå, Vi vill med honom tala, Som Bildad tröstad' Job, Och honom så hugsvala, Förmera tro och hopp.

(Job. 25:4)

Fången:

Välkommen väktare många, I kommen allt försent, Vad lider natten långa*, Mon nåden är förment, Är det alldeles ute Med Guds barmhärtighet, Och nådens dörr tillsluten, För vredens bitterhet.+

(* Ef. 21:11; + Ps. 77:9) Till Guds belät och tempel, Har han mig skapat väl, Sitt signete och stämpel, Intryckt uti min själ, En saft utav profeten, Förstått Guds helga ord, En kraft till saligheten, För var och en som tror.

(Ef. 25:3.4)

Dock har jag så missbrukat Fri vilja och förstånd, Att jag får underluta, Bila och Mästerman, Nu tager er till vara, Alla som ser här på, När i skall hädan fara, Ett bättre avsked få.

0 människa besinna, Den Gudens stora nåd, När du ej hjälp kan finna, Så kan han veta råd,

29

(32)

Fast om än dina synder Oräknelig som sand, Så vill han först begynna, Räcka sin hjälpehand.

(Ef. 1:18)

Jag ser allt uti Öster Den röda Sol uppstå, Och hörer glädje röster, Från nådestolen gå, Fast sorgen vill mig bita Till dödsens mörka kväll, Så skall vilddjur ej slita Min turturduvas själ.

(Ps. 74:19)

Jag stärker mig och slutar, Av trösten som jag fått, Jag märker dagen lutar, Och tiden göres kort, Du tröst uti all fara, Stora Immanuel, Som ville så försvara Din turturduvas själ.

Förlåt, du Dotter kära, Vad som jag brutit har, Förlåt, i gode Herrar, Vårt lands goda försvar, Förlåt, min blodsförvanter, Förlåt, du gode Präst, Förlåt, mina bekanter, Nu är allt domen läst.

Det är ovanligt med dialogform, och det verkar som om författaren, sär- skilt i början av sången, glömt att skriva ut "svar" på en del av verserna.

Det kan också vara värt att notera att blodskammen här gäller en styv-

dotter, men ändå ges ingen nåd. Ordet graffent i tredje strofen har jag

ingen bra förklaring till.

(33)

Berättelse Om Signe Christina Pehrsdotter, Som för bedreven blod- skam med sin Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Göteborgs Rättarplats den 9 Dec. 1741. Föreställt uti en Botfärdig Klage-Visa.

Tryckt i år.

(99:58, 1741)

Sjunges som "Himmelriket liknas vid tio jungfrur".

0 Herre Gud jag klagar för dig, Min sorg gör mig stor möda, Utan du av nåde hugsvalar mig, Så är jag alldeles öde:

Gud nåde oss syndare arme.

Olycklig stund jag födder var, Vad vill jag min Herre Gud svara, Jag klagar mest på min egen far, Mig förde i dödsens snara:

Gud nåde oss syndare arme.

Jag var som nogaste tretton år, Som rosen nylig upprunnen, Min Fader odygdelig efter mig går, Att odygd bedriva i Lunden:

Gud etc.

Min fader sade till mig så:

Vi skole åt skogen gånga:

Där vill jag skjuta fåglar små Och starar skolom vi fånga:

Gud nåde oss etc.

Han hade med sig ett täckeverk, Samt andra Klenoder små, Odygden hos honom var så stark, Som Satan hittat uppå:

Gud nåde etc.

Han frestade mig med orden så Jag skulle nu göra hans vilja, Då kunde jag ej där på förstå, Vad som han hava ville:

Gud nåde etc.

Där tog han mig med våld och makt, Och sig ej mera vörda,

(34)

Jag tänkte han hade i akt, Att han mig ville mörda:

Gud nåde oss etc.

Jag klagar det för min Moder kär, Det snaraste som jag kunde, Huru min Fader i skogen där, Mig skämde uti den Lunden:

Gud etc.

Då nu min Moder detta förstod, Som hon på mig kunde märka, En skräck hon fick i sinne och mod, En pil uti sitt hjärta:

Gud nåde etc.

Min kära Moder med ängslan stor Hon svarade mig här på,

Låt ingen människa på denna jord, Det höra eller förstå:

Gud nåde oss etc.

Hon sände mig till min Faders Mor, Hon skulle mig tukta och lära, Och så sin Son med hårda ord, Honom lagen förebära:

Gud nåde oss syndare arme.

Det kunde dock icke bliva där vid, Men synden dagelig ökte, Min Fader lämna mig där ej frid, Men stundelig mig försökte:

Gud nåde etc.

Då gick han om med listighet stor, Jag skulle honom hemfölja, Och leva så i samma hor, Sanningen må jag ej dölja:

Gud etc.

Det stod så mest uti fyra år, Tills namnen kom uti rykta,

Då syntes honom bäst, han, Fadren vår, Vi skulle av landet flykta:

Gud nåde etc.

Ack att jag hade varit så säll, När jag med Fadren rymde.

(35)

Att jag hade farit nordan om fjäll, Uti de kallaste gömme:

Gud nåde oss etc.

Som vi nu tre på flykten tar, Och skulle av landet rymma, Hin onde och ett Sodome-Par, Jag kan det ej förglömma:

Gud nåde oss etc.

Som vi sålunda rymde bort, Och Fädernes landet lämna, Vad mera ont i vägen blev gjort, Det vill jag nu icke nämna:

Gud etc.

När som vi kom i ett främmat land, Där ingen oss klarligen kände, Min Fader han blev till en Tyrann, Sitt sinne han snarligt omvände:

Gud nåde etc.

Min fader utav girighet snöd, Drev mig i arbet att slava,

Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd, Med Räfsa, Skära och Grava:

Gud nåde oss syndare arme.

När ändat var då Sommaren lång, Och snön över bergen månd' ligga, Så drev han mig ut förutan all trång, Jag skulle på landet tigga:

Gud nåde etc.

Jag giver mig skyldig också, Ty får vi bägge nu lida,

Ty aldrig kommer duvungar blå, Utav korpäggen vita:

Gud nåde etc.

En neslig död har jag förtjänt, Det kan jag nu besinna,

Ty domen är allt skreven och pränt, Gud tröste mig arma Kvinna:

Gud nåde oss etc.

(3. Mos. 20:14)

33

(36)

Min smärta giver mig ingen ro, Min sorg till Månen uppräcker, Mitt hjärta är vordet en pile-sko, Som hanen den mig uppväcker:

Gud etc.

När sorgeröster på högsta står, Min ögon rinna som floder, Mig trösta min Dotter är åtta år Och säger: Gråt icke Moder:

Gud etc.

I morgon bittida när solen uppgår, Skall jag åt torget löpa.

Där ligger de fiskebåtar små, Där får jag fiskar att köpa:

Gud nåde oss etc.

Min dotters frågor, de kränker mig mest, Och sätter mitt hjärta i klämma,

Vi Fader och Moder i länkar är läst, När andra de löpa och ränna:

Gud nåde oss etc.

Evad som vid likprocessen sker, När vi skole hädan fara, Så många ögon som där på ser, I tagen eder till vara:

Gud nåde oss etc.

Jag levat i bång, och stadig strid Som grannarna veta berätta,

Min Fader och Man med yxa och kniv Så mången gång mig anfäkta:

Gud nåde oss syndare arme.

Gud fägne nu var redlig Präst, Som väl med oss ville tala.

Vår söte Frälsare känner oss bäst, Han vill våra själar hugsvala:

Gud nåde oss syndare arme.

Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövaren och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter. Den gripande skildringen med dess enkla ord ger intryck av att vara om inte helt egenhändigt komponerad av dottern så åtminstone starkt påverkad av hennes egen berättelse.

(37)

Cypresser utspridda omkring Jacob Guntlack Då Han år 1771 d. 16 Januari, klockan emellan 10 och 11 för middagen, uti flere tusende personers närvaro beledsagades till sitt bestämda öde, På Skans- backen, eller Jötens Malmgård, utom Stockholms Södra Tull.

Av samtlige dess levnadslopps Gatustrykande Utmånglare.

Hodie tibi! Cras nobis!

(97:72, 1771) Även utgiven under namnet:

En ny och mycket lustig Visa, om den behändiga tjuven Jacob Guntlack, Då han år 1771 den 16 Januari, klockan 10 och 11 för- middagen, uti flere tusende personers närvaro, beledsagades till sitt bestämda öde, På Skansbacken, eller den så kallade Galgbacken utom Stockholms Södra Tull.

(97:72, 1795)

Dessa Verser kunna kvädas under den mycket bekanta mjältsjuka melo- din: "Min dag är all, min Sol är nederrunnen".

Så skall ditt liv i dag i luften ändas!

Ditt öde kan ej genom rymning vändas!

Vår Guntlack går ur tiden från oss bort!

Vad sorg för oss, som utav hans bedrifter En inkomst haft! Om slika vackra Skrifter Lär nu bli svårt!

Av vart ett träd, en Mercur icke bliver Och skriften är lik ämnet man beskriver:

Nog ha vi rest av större tjuvar kvar!

Men om de lärde i Guntlacks fotspår träda, Och som han om sina tjuvknep kväda:

Vackert var.

Den styrka till att skriva vi erfarit, Knappt något värk har så begärligt varit, Sen Tryck-Frihet man uti Riket vann:

En Böndags-Text, en Almanack och Visa, Kan säljas, men vi Guntlacks levnad prisa, Som mer Kurant.

(38)

En sådan man tycks likväl ha förtjänat En bättre lön, om Ödet slikt förlänat, Än mellan Jord och Himmel fläkta få!

Dock, vad är år att vi på ödet knota?

Dess Domar kan ej någon dödlig mota, De måste stå.

Vi hoppas dock, och som det tycks med rätta, Att ingen tjuv lär nånsin eftersätta,

Att hugna oss med sin Biografi!

Den undran som vår Guntlack Öden vunnit, Den ljuva ro som Hopen däri funnit, Bör lockmat bli.

Den tjuv härnäst, som kanske trycka låter Sitt levnadslopp, och sina Anekdoter, Tör då ta upp bland flera <laters tal:

Att samma dag då Guntlack blev upphängder, I trängseln han bland Folket innestängder, En taskbok stal.

Guntlacks äreminne, upprest av samtliga medbröder.

(97:74, 1770)

Du Guntlack, som uppå vår Lista, Ditt Rum så väl uppfyllt har, Skall nu nalkas till ditt sista, Lär knappt din Like finnas kvar.

Din Dom är största Mästar-Brev, Varav man din förtjänst kan lära;

Men själv du tolkat bäst din Ära, Då du ditt Levnads-Lopp beskrev.

Om man blott ville betänka, Hur få Cartoucher Norden sett, Man borde dig din frihet skänka, Som en belöning för ditt Vett.

Båd Göten, Du och Lasse Tysk, Kan vittna nog och oss påminna, Att man en fintlig Tjuv kan finna, Fast han just intet är Fransysk.

Vi lova dig att Marmor stjäla, Och resa dig en Äre-Stod:

En Sten-Stil skall därå förmäla,

(39)

Om dina Bragder och ditt Mod.

Där skall din motgång vinna pris, Ditt goda hjärta skall berömmas Och Rådmans-Jungfrun intet glömmas Som halp dig på så ömsint vis.

Att dina Daters antal fylla, På Piedestalen ristas bör, Vad andra fått uppå dig skylla, Som de din fromhet tackat för;

Men fresta en och var ej sen, Att rymma undan dina Öden!

Kan du ej det, så samlar döden Dig snart till dina Fäders ben.

Av oss, som dina Trogna Bröder, Skall höras sorglig Klago-Sång, Om du fick hemvist utom Söder, Och lyckan där dig bleve trång;

Men, sen du gått ur tiden ut, Om då din Vålnad kan försöka, Att åter rymma hit och spöka, Blir det din Mäster-Coup till slut.

Guntlacks Egenhändiga svar uppå dess Äre-Minne.

(97:75, 1770)

Om Våren börjar all ting bära Sin grönska som snart tager av, Och när som Lien börjar skära, Så faller det ock ned i kvav.

Jag skulle väl i sanning tacka Den mig ett sådant Minne skänkt;

Men jag nu svarar det tillbaka, Att det mig mera haver kränkt.

Det är väl visst att jag är saker, Till fel och brister jag har gjort.

Men akte sig, han ej så raker Förgriper sig, att det blir sport.

Jag vill be Gud i all' min dagar, Att det ock icke måtte ske,

(40)

Att han med lyckan sin så lagar, Så han i gropen faller ner.

Men akta dig, du ej så lever, Att du i världen rymma må.

Låt si, om det då blir din heder, Att som en hamn tillbaka gå.

Jag hoppas ej att bli osalig, När jag från världen skiljes hän, Och sedan vandra här ostadig, Det lärer bliva allt för sent.

Och när det mig en gång så händer, Att jag ur tiden måste gå:

Så tror jag visst att Gud mig sänder, Sin hjälp den jag fast hoppas på.

Om nåd mig skulle bliva skänkter, Så torde det då bliva svårt För avundstungan som nu tänker, Min sak att göra allt för hård.

Jag lämnar allt i Herrans händer, Och bliver säker i Hans vård.

Är det hans vilja och så händer, Så blir jag hulpen och får nåd.

Guntlacks Tacksägelse för äre-minnet, till samtlige dess Medbröder.

(97:76, 1770)

Tack värde Bröder för den heder Som I mitt minne tycks berett, Om jag i konsten liknat Eder Ell' om jag mönster för Er gett, Det ingen ann än oss angår:

Nog av täcks världen oss beundra För det vi kunna stjäla, plundra Må hedern jämlik bliva vår.

Men Bröder! Äro vi allena, Som haven rätt till Ärestod?

Nej men, vi får ej dem förklena,

(41)

Som digre Bragder, större mod Gjort värde i vårt Samband träda, Att lika plats med oss bekläda, Att med oss vinna lika pris, Fast alla ej få lika ris.

Den, som på andras lycka trampar, Då han till ärans spets uppgår:

Den, som med djärva fötter stampar, På fria Folkslags Frihets spår:

Den, som med Penningvingleri, Kan sälja Tusend' mänskors öden, Och le åt dem i hungers nöden:

Vem bättre är av dem än vi?

Då jag, som först en Kapprock snattat Och därför fått min rätta del,

Därpå mitt goda rykte mattat, Och köpt, mig tillkänt andras fel, Av ödets piska ofta slagen, Av brott till brott just blivit dragen, Är nöjd, ty straffet är min rätt.

Må andra slippa mera lätt?

Tänk Bröder! Om jag kund' försöka, Sen jag ur tiden har gått ut,

Att åter rymma hit och spöka;

Blev det visst Mäster-Coup till slut, Om då min vålnad kunde skrämma Båd Er och andra, som utskämma Båd Mänsklighet och Lagens makt.

Det är min önskan. Vare sagt!

Christelig betraktelse vid Jacob Guntlacks sista hädanfärd på Avrätts-Platsen utan för Skans Tull, den 16 Januari 1771.

(97:77, 1771) Sjunges som "Min dag är all, Min etc."

Till evigt liv är Mänskan skapad vorden Gud själv beslöt att bli dess enda allt.

Till evigt liv vart barn blir fött på jorden, Gud oss till livs av evig nåd utvalt.

(42)

Till evigt liv är hela släkten köpter.

Gud med sitt blod oss liv förvärvat har.

Till evigt liv blir världen lärd och döpter, Gud söker själv vart får som vilse far.

Gud är vårt liv! Ho vill för döden rädas?

I Jesu död vår död förvandlad är.

Gud är vårt liv! Var mänska bör nu glädas, Si Jesu död oss rätta livet bär!

Så visst vår Gud lät sig på jorden döda, Att lossa oss ur dödsens hårda band, Så visst vår död gör slut på tidens möda, Och ingång ger i sälla livens land.

Ack salig den, som så på döden tänker, Att Jesu död ger liv i hjärtats grund!

Ack salig den med barnslig tro sig sänker I Jesu Sår! Den räds ej dödsens stund Nej, dödsens dag en full förlossning bådar Från all slags död som syndens påföljd var.

I Jesu död man öppen himmel skådar, Och helt förnöjd av jorden avsked tar.

Jacob Guntlack började enligt egen utsago sin bana med att vid tretton års ålder ange sin mor för att tillsammans med sin älskare ha mördat hans fader och därefter även sin älskares fästmö. De friades i en första rättegång och själv fick han ris - för att ha felaktigt angivit sin moder.

Senare dömdes och avrättades de dock. Modems älskare, gardisten Jo- han Wilhelm Falker, fick schavottera i hals järn och slita spö före sin av- rättning, som avrundades med stegel och hjul. Hennes egen avrättning sköts upp på grund av graviditet. I den berättelse som givits ut i hans namn förtiger Guntlack att han redan tidigare hade straffats med ris för en ansenlig stöld.

6

6 Lundberg 1977. Guntlacks mor och älskare har även fått ett eget skillingtryck, som utkom så sent som 1828 (0 Real 99:26).

(43)

Missgärningens Lagliga Straff och Lastens spegel, föreställde när Skarprättare-Betjäntens Elias Westerbergs hustru Anna Catharina Rosendahl Avrättades, Den 28 Februari 1776.

A.N.L.C.

(99:73, 1776)

Odygden lika nedrig är

Hos höga och hos låga;

Den ett förhärdat sinne bär Ej fasar straff och plåga:

Exempel visas nu av den Som haft en daglig spegel;

Hur last till straffet skyndar hän, Bål, Bila, Hjul och Stegel.

En arm Elias Westerberg Ett blodigt offer bliver, För kvinnans list, som med god färg

Försåtligt Mord bedriver:

Ett vilddjur lämnar den i ro, Som de i sömnen finna;

Här mördar Hustrun i sitt bo Sin Man, tänk vad för kvinna.

Hon låter ladda ett Gevär, Till hjälp sin Piga tager:

När Mannen väl insomnad är, Hon under täcket drager Bössmynningen till mannens bröst,

Och Greta Lisa skjuter, Så mannen utan mål och röst

Oväntat livet sluter.

Förställning döljer kvinnolist, Och många tungor hala;

På söta ord har ingen brist, Bedrägeri att tala;

Ty härpå ingen tvivla lär, Att denna slemma kvinna, Sig ställt mot mannen liksom kär,

Att så sitt uppsåt vinna.

Anna Cathrina Rosendahl, Den grövsta falskhet övar;

Mot vackra namnet, nog fatal, Som sin Mans liv berövar;

(44)

Dock fruktansvärt, tör finnas fler, Som ormen bär i barmen;

Fast de sin svaghet dölja mer, Och kuva löndaharmen.

I Tigerhjärtan båda Två, Ett fult exempel giva;

Då ondskan fick på eder rå, Att sovande avliva:

I Gud och Dygd ur hjärtat trängt, På vällust, pengar, syftat, Och Ert begär med blod bestänkt,

När I Geväret lyftat.

I Vandrande, som ser uppå, När hon ska straffet lida, Lär er mot Last och Lustar stå,

Och mot det onda strida:

En faslig hämnd dem förestår, Som ej kan tiden vinna;

Men genom den förhärdat går, Dess makt skall evigt brinna.

Så bättren Er, som leva här:

Bed Gud Han Er omvänder, Det egen makt ej möjlig är;

Men står i Herrans händer:

Låt detta straff påminna Er;

Vad hämnd på synden följer;

Den Bilan utan häpnad ser, Förhärdat hjärta döljer.

Till andras varning straffas brott, Och det i kraft av Lagen:

Lär Dig att tänka göra gott, Så blir du ej bedragen;

För list och falskhet avsky bär, V ar redlig mot din nästa, Grip ej med ondska till Gevär,

När lustan dig vill fresta.

Dock huru grovt, som brottet är, Är ej oss lovligt döma Omilt om den, som dödas här;

Men uti tankar ömma:

Står oss be Gud för Kristi skull, Från frestelse bevara;

Ty den som står, kan falla kull I Last och Lustans snara.

(45)

Tigerhjärta är en återkommande metafor, värd att uppmärksamma.

Tigern är det djur som oftast förekommer som symbol, en stark sådan.

Andra djur växlar i sitt symbolvärde, men tigern står alltid för grymhet.

Skalden ger också uttryck för folklig animism, då det sägs att inte ens ett vilddjur anfaller en sovande. Den sovande skulle ha frid, även om han var skarprättare.

På bålet.

En biodiger Bila, ett brinnande Bål, Ej människors hedrande Spegel;

Förhärdade hjärtan, som snart likna stål, Rys, häpna vid Galge och Stegel:

Där får Manna-Mörderskan lågande Grav, Dess nedriga Laster förtjäna,

Uppmärksamma tankar av Lustarnas slav, Som odygd ej vill avvända.

Den nyfikna hopen som ser här uppå, Och trängas när Fångar utföras:

Låt varning av straffet på tankarna rå, Till ömkan och fasa I röras:

Din högfärd och otukt, med falskhet och mord, Ert samvete pröva, att finna,

Om I äro rena från färgade ord:

Tänk efter när Bålet ses brinna.

Missgärningens Oundvikliga Straff, Betraktat då Skarprättare-Be- tjäntens Elias Westerbergs Tjänstepiga Greta Lisa Ryman, för del- aktighet i begånget Mord, på sin Husbonde, Undergått sitt Väl- förtjänta Döds-Straff utom Skanstull i Stockholm d. 27 Martii 1776.

(99:78) Sjunges som "Ombytlighet vår tids Gudinna".

Nyfikenheten hopen leder, Att se när fångar föres ut:

Det är, och blir ej Släktets heder En syn av så bedrövligt slut!

Och ofta när en tjuv upphängs, Stjäl mången, som i hopen trängs.

(46)

Man hör en lastfull mest fördöma Hos andra, det han själv begår;

Det är: att egen ondska gömma, Tills den i grövsta brott utslår;

Från falska sken och skrymteri, Lär minsta delen vara fri.

En Greta Lisa Ryman föres, Att straffas för ett nesligt brott;

Hur många, som till varning röres, Lär ses, sen hon sin bane fått;

Emellertid vart Tjänstehjon lär, Att sky, allt vad Lagstridigt är!

V ad Lag och Lära oss befalla, Naturens ljus förnuftigt vet, Ej husbondfolk må våga kalla, Sitt Tjänstehjon till dess stridighet.

Om denna nekat i detta mål, Så had' hon undgått straff och bål.

Om Du en ogudaktig tjänar, Ej del uti hans Lagbrott tag;

Men om du hand åt odygd länar, Så straffas du av lika Lag;

Slikt straff nu mången övergått, För del uti ett hiskligt brott.

Bål, spö och ris, med Fästnings-fängsel, Lät Er en ömmer varning ge;

Och vet att last för den i trängsel, Som ej i tid vill faran se, Lät Er påminna straff och brott, Att bättra Er och göra gott.

Betrakta ett allseende öga, Ser in i de fördolda rum, Fall ned och sucka till det Höga, Men var ej i din bättring ljum, Bed Gud, han dig meddelar Nåd, Att hämna hjärtats överdåd.

Du får i Kyrkan oftast höra, Hans vilja till din salighet, Låt löften, hot och straff dig röra:

Till ödmjuk undergivenhet, Så verkar Gud med Ordets röst, Ett omvänt hjärta i ditt bröst.

(47)

Till slut.

Sjunges som: "Förblindade värld etc."

Ack Lasternas slav!

En brinnande Grav, Är faslig att se;

Låt straffet dig rätta, Och farhåga ge!

Guds Sons blod och gråt, Din ondska avtvätta!

Finn Syndens försåt.

Din ovän du bär, Naturen just är, Som, listig och svag, Din kunskap försöker, Med tusen förslag.

Din svaghet ej glöm!

Dens aska, nu ryker, Ej heller fördöm!

L.C.

(48)

Den Olyckliga Gardes-Soldaten Jonas Soldans Tankar, Som för be- gånget Mord utfördes att undergå Sitt välförtjänta Straff utom Skanstull, den 10 December 1777.

(100:10, 1777) Sjunges som "På dig o herre käre etc."

0 Värld! Som mången Man dårar;

Du ock besvikit mig, Du haver mitt hjärta sårat Och fört uppå en villande stig.

Då jag vek ifrån Herran, Ej lydde Hans heliga ord, Då gav mig in Satan i hjärtat, Att jag skulle bedriva ett Mord.

Jag måste följa hans vilja, Och hastigt gå ut därpå, Att någon människa mörda, Allt efter hans onda råd.

Ett oskyldigt barn mig mötte, Som ville sitt ärende gå,

Jag högg honom huvud i stycken, Att Satan sin glädje skulle få.

När jag med allvar påtänker Hur illa jag levat har,

Då tycktes mig synden vill sänka, Mitt hjärta i bröstet det slår.

O! att jag kunde besinna, Mig lyfta ur syndens flod, Jag haver stor sorg i mitt hjärta, Och ville gärna gråta blod.

Jag må väl önska mig döden, Och lagder i svarta mull;

Ty många ökar min ängslan, Och ingen vill vara mig hull.

Jag haver i Krigs-Tjänsten varit, Och fäktat för Fädernesland, Och ingen möda besparit Till Sjö ej heller till Strand.

(49)

Mina Vänner och Bröder alla, Som Krigs-Fanan svurit har, Var lydig Er Nådiga Konung, Som är edert Huvudförsvar.

I tjänen Honom troget,

Lev tåligt, lev Kristligt och väl, I finne det själv till godo, Och frälsar Er fattiga själ.

Jag fördes nu uppå Torgen, Att lida straff och stor nöd.

Det övriga ökar mig sorgen, Att lida en hårdan död.

Min sista timma för handen, Min vandring tar här sitt slut, Mina Lemmar sargas i stycken, Och klädes på Stegel och Hjul.

Jag må nu Eder förmana, I alla som gån här förbi, I viljen här litet stanna, Och här uppå spegla sig.

I Kristendoms Syskon alla, Som följt med mig härut, I bedjen Gud mig hugsvala, Och sen uppå mitt slut.

Min Maka och Barnen alla, Adjö och levom väl, Jag vill Eder Gud befalla, 0 Jesu! Upptag min Själ.

47

References

Related documents

ståndssyn, som ser utvecklingen inom vården som en utveckling av godo för alla parter, dels finns det företrädare för en konfliktsyn, där arbetslivets utveckling ses som resultatet

Visserligen följer synen på denna fråga stödet till Sverigedemokraterna i de fyra länen – så finns till exempel den minst skeptiska hållningen i Västerbotten där

V2-ordföljden är typisk bland germanska språk och förekommer också i svenskan, och det är när satsens finita verb står i presens som den tyska och svenska ordföljden

29 Sten Ternström, ”Hearing myself with the others - sound levels in choral performance measured with separation of the own voice from the rest of the choir” (paper presented at

Utöver allmängiltiga risker i socialt arbete innehåller uppsökande socialt fältarbete även specifika förutsättningar för riskers uppkomst.. Fältarbetets specifika

Vi får besök från personer från hela världen, men personer från närliggande städer känner oss inte som ursprungs- folk, de blir förskräckta när de ser att

Enligt Skollagen (SFS, 2010:800) skall utbildningen i den svenska skolan vara avgiftfri, där eleverna bland annat skall ha tillgång till den utrustning som krävs för

För många barn är detta fenomen som vi skall undersöka något som barn inte kommer i kontakt med på vardaglig basis.. Enligt Johansson och Pramling Samuelsson (2007)