M i g r a t i o n s ö v e r d o m s t o l e n
MIG 2008:42Målnummer: UM2397-08 Avdelning: 8 Avgörandedatum: 2008-09-24
Rubrik: Asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland har inte ansetts vara sådana att en överföring av en asylsökande enligt Dublinförordningen strider mot principen om non-refoulement och Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Skäl att göra undantag från Dublinförordningens ansvarighetskriterier har inte ansetts föreligga.
Lagrum: • Artikel 2 i, artikel 3.2, artikel 18, artikel 19.1 och artikel 20.1 c i Rådets förordning (EG) nr 43/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat
(Dublinförordningen)
• Artikel 3 i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219)
• Artikel 21 i Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (Skyddsgrundsdirektivet)
Rättsfall: • EG-domstolens dom i mål C-72/06
• EG-domstolens dom i mål C-130/08
• Europadomstolens avgörande i mål 43844/98
• MIG 2007:8
• MIG 2007:32
REFERAT
A reste enligt egen uppgift in i Sverige den 27 september 2007 och ansökte om asyl m.m. dagen efter. Under Migrationsverkets utredning av A:s asylansökan framkom att han den 28 maj 2007 rest in illegalt i Grekland. Migrationsverket begärde därför enligt Dublinförordningen att Grekland skulle återta A. Behörig myndighet i Grekland besvarade aldrig Migrationsverkets framställan. Datum för grekiska myndigheters tysta accept av Migrationsverkets begäran
fastställdes till den 20 februari 2008 enligt artikel 20.1 c Dublinförordningen.
Migrationsverket beslutade den 12 mars 2008 att avvisa A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd samt att överföra honom till Grekland enligt artikel 19.1 i Dublinförordningen.
A överklagade beslutet till migrationsdomstolen och anförde bl.a. följande.
Dublin-förordningens bestämmelser om ansvarigt medlemsland innebär att Sverige är ansvarigt då A befunnit sig utanför medlemsländernas territorium sedan han vistades i Grekland i maj 2007.
I annat fall finns det grund för att göra undantag från Dublinförordningens regler om ansvarig medlemsstat eftersom hans systrar kommer att få sina asylskäl prövade i Sverige och därför bör också hans asylansökan prövas här.
Ansvaret för att pröva hans asylansökan åvilar Sverige även av det skälet att asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland inte är godtagbara.
Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.
Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen (2008-04-16, Hammarberg), avslog överklagandet och yttrade:
Utrymmet för att av humanitära eller andra skäl avstå från att åberopa
Dublinförordningens regler om övertagande är synnerligen begränsat eftersom de länder som är anslutna till förordningen har likartade förutsättningar att tillgodose människors behov och rättigheter. A har anfört att han reste in i Grekland den 28 maj 2007 men att han lämnade landet omedelbart efter ankomsten för att återvända till hemlandet. A har dock inte givit in någon bevisning till stöd för att ut- och inresa skett på det sätt han uppgivit. A har enligt migrationsdomstolen således inte kunnat visa att han lämnat
medlemsstaternas territorium och kan därigenom inte anses ha gjort sannolikt att han vistats utanför medlemsstaternas territorium i mer än tre månader.
Greklands ansvar har därför inte upphört och Grekland är därmed enligt kriterierna i Dublinförordningen ansvarig stat för prövningen av hans
asylansökan. Det har, även med beaktande av vad som anförts i överklagandet beträffande familjens sammanhållning och situationen för asylsökande i
Grekland, inte framkommit något som utgör tillräckliga skäl att avstå från att tillämpa Dublinförordningens överföranderegler.
A överklagade migrationsdomstolens dom till Migrationsöverdomstolen och yrkade att hans asylansökan skulle prövas i Sverige. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. I första hand innebär Dublinförordningens
bestämmelser om ansvar att Sverige ska vara ansvarig stat för prövningen av hans asylskäl. I andra hand finns det skäl att frångå ansvarighetskriterierna i Dublinförordningen dels till följd av att han och hans systrars asylansökningar bör hållas samman och prövas i ett land (Sverige), dels med hänsyn till att mottagandet och asylprövningen i Grekland inte håller tillräcklig standard för att Sverige ska kunna återsända asylsökande dit. Risken är också
överhängande för att han skickas vidare till hemlandet där han riskerar förföljelse. A kommer från Y i södra X och hans familj är sunnimuslimer.
Familjen drev en restaurang som amerikansk militär ofta besökte. De blev utsatta för hot och i början av år 2007 blev hans far dödad av milisgrupper.
Familjen flydde från sin bostad och han lämnade därefter hemlandet. A kom till Sverige den 27 september 2007 tillsammans med sina två systrar. De åkte gemensamt från hemlandet.
A reste in i Grekland den 28 maj 2007 men lämnade landet omedelbart efter ankomsten och återvände till hemlandet. A vistades i hemlandet, dvs. utanför medlemsländernas territorium, i över tre månader efter besöket i Grekland. Till stöd härför åberopas en kopia av en uppsägning av ett hyreskontrakt avseende familjens bostad i hemlandet. Dokumentet är från den 20 juli 2007 och på handlingen finns A:s namnteckning och tumavtryck. Därmed är inte längre Grekland ansvarigt för A:s asylansökan enligt artikel 16.3 Dublinförordningen utan ansvaret har tagits över av Sverige. A kom till Sverige med sina två systrar som kommer att få sina asylansökningar prövade i Sverige. Av
Dublinförordningens preambel framgår att familjer bör hållas samman och att medlemsländerna bör göra det möjligt att sammanföra familjer av humanitära skäl. A:s asylansökan bör därför prövas i Sverige.
A anser att grekiska myndigheter inte på samma sätt som svenska myndigheter kan tillgodose hans behov av en rättssäker prövning av
asylansökan och ge honom ett värdigt flyktingmottagande. Ett antal rapporter beskriver en situation som får anses bekräfta en systematisk inhuman
behandling av förvarstagna i Grekland. Att mottagningsförhållandena i Grekland inte är godtagbara framgår av rapporten ¿The truth may be bitter but it must be told - The situation of Refugees in Aegean and the Practices of the Greek Coast Guard¿. Rapporten är författad av advokater i Tyskland som är specialiserade på mänskliga rättigheter och publicerades i oktober 2007. Av nämnda rapport framgår bl.a. följande. Nyanlända flyktingar får automatiskt ett
deportationsbeslut på grekiska utan att någon översättning tillhandahålls.
Någon utredning av deras skyddsbehov görs inte. Enligt författarna förvägras härigenom flyktingarna rätten att få sina asylansökningar prövade. I samband med deportationsbeslutet förvägras flyktingarna även rätt till juridisk hjälp. De informeras inte om sin status och sina rättigheter. Det finns inte heller något effektivt rättsmedel att överklaga deportationsbeslutet. Att flyktingarna förutom att de sätts i förvar också får ett deportationsbeslut är i strid med internationell flyktingrätt och mänskliga rättigheter. Förvarsplatsernas standard når inte upp till godtagbar nivå. I rapporten rekommenderas medlemsstaterna i EU att inte återsända flyktingar till Grekland med stöd av Dublinförordningen. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har i rapporten ¿Fortress Europé and the Iraqi
¿intruders¿: Iraqi asylum-seekers and the EU, 2003-2007¿, angivit bl.a.
följande. Frågor har uppkommit om Greklands förmåga att identifiera de personer som är i behov av skydd bland alla de som kommit in i landet med beaktande av Greklands relativt sett underutvecklade asylsystem. Greklands behandling av asylsökande från X visar att för att Dublinförordningen ska fungera effektivt krävs att nivån på skyddet och kvaliteten i asylförfarandet hos EU-staterna blir lika. EU-parlamentet uppmanade i juli 2007 samtliga
medlemsstater att inte överföra asylsökande till en annan stat om det är känt att detta land inte behandlar asylsökandes ansökningar på ett korrekt sätt (a.a.
s. 5-7).
A riskerar även att sändas vidare till hemlandet. Sedan år 2002 finns det ett s.k. readmission protocol (återtagandeprotokoll) mellan Grekland och Turkiet.
Protokollet behandlar området ¿Combatting Crime, especially terrorism, organized crime, illicit drug trafficing and illegal migration¿. Under år 2007 har grekiska myndigheter börjat tillämpa detta protokoll på asylsökande från X.
Enligt UNHCR sänder Turkiet frekvent flyktingar till X där de riskerar förföljelse.
Under tiden som A vistades i hemlandet efter det att han återvänt från Grekland levde han gömd. Enligt nyhetsrapporteringar har shiitiska
milisgrupperingar sprungna ur Mahdmilisen med ökad intensitet utfört våldsdåd i södra X. Som sunnimuslim med visst samröre med amerikanska truppstyrkor måste risken för förföljelse i hemlandet anses vara betydande.
UNHCR gav den 15 april 2008 ut ett nytt ¿position paper¿- ¿UNHCR position on the return of asylum-seekers to Greece under the ¿Dublin Regulation¿. UNHCR uppmanar EU:s medlemsstater att inte återsända någon till Grekland utan i stället använda sig av artikel 3.2. i förordningen, vilken ger medlemsstaterna möjlighet att själva pröva asylansökan även om ansvaret för detta ligger på en annan medlemsstat. Varken Norge eller Finland fattar beslut om överföringar till Grekland enligt Dublinförordningen (se pressmeddelande, The Immigration Appeal Board, 2008-02-07). Belgiska migrationsmyndigheten har i april 2008 beslutat att avbryta överföring av en irakisk asylsökande till Grekland. Tyskland har stoppat avvisning av minderårig.
A gav även in och åberopade ¿ECRE press release spotlight on Greece - EU asylum lottery under fire 5 April 2008¿ och ¿ECRE ECRAN Weekly Update of 18 April 2008¿.
Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde följande. A har uppgivit att han återvände till hemlandet omedelbart efter det att han kom till Grekland i maj 2007. Han har också uppgivit att han sedan vistades i
hemlandet i över tre månader för att därefter, tillsammans med sina systrar, resa till Sverige. A har emellertid inte förmått visa någon handling som styrker hur och när en eventuell ut- eller inresa har skett via en yttre gräns. Den ingivna och åberopade handlingen är inte en sådan handling som kan anses fastställa när och på vilket sätt en in- eller utresa har skett via en yttre gräns. I avsaknad av sådana handlingar som kan fastställa när in- eller utresa skett kan det inte anses visat att han vistats utanför medlemsstaternas territorium i minst tre månader. Greklands ansvar för att pröva hans asylansökan kan därför inte anses ha upphört i enlighet med artikel 16.3 i Dublinförordningen. Det har
inte framkommit sådana skäl som gör att det finns anledning att med hänsyn till A:s familjesituation underlåta en tillämpning av Dublinförordningens ansvarighetskriterier.
Verket har sänt en delegation till Grekland för att undersöka uppgivna
missförhållanden i handläggningen av asylärenden i Grekland. En rapport från delegationens resa den 21-23 april 2008 har upprättats den 6 maj 2008. Av rapporten framgår bl.a. följande. Grekland är en av de största
genomfartslederna för illegala immigranter i Europa. Landets läge i sydöstra hörnet av Europa, omgivet av icke Schengenstater och en stor arkipelag
söderut betyder att Grekland är förstahandsvalet för personer från Mellanöstern och Syd-Asien som av olika anledningar vill ta sig in i Schengenterritoriet.
Asylprocessen i Grekland ägs till stora delar av den grekiska polisen som lyder under inrikesministeriet. En asylsökande som överförs till Grekland lämnas över till polisen på flygplatsen i Aten. Om personen inte tidigare har ansökt om asyl men väljer att göra det på flygplatsen försöker man se till att alla handlingar finns tillgängliga för polisen. På grund av administrativa problem kan det ta en dag innan handlingarna finns tillgängliga på ¿asylenheten¿ hos polisen på flygplatsen. Det finns en stängd avdelning där den sökande ibland får vänta upp till två dygn innan asylansökan och utredning kan genomföras. I samband med ansökan får den sökande en informationsbroschyr med ¿Basic information för asylumseekers¿. Den är översatt till fem språk, engelska, franska, turkiska, persiska och arabiska och är framtagen tillsammans med UNHCR. Det råder brist på tillgång till tolkar och rättshjälp. Efter ansökan får den sökande ett
¿rosa kort¿ som innebär att sökanden har rätt att vistas i landet och har tillgång till sjukvård. Tillgången på boendeplatser är mycket begränsad. Det stora flertalet sökande ordnar eget boende. I samband med att
Migrationsverket besökte Grekland den 21-23 april 2008 begärde verket information om var i processen 26 slumpvis valda asylsökande som överförts från Sverige till Grekland befann sig. Av den information som Grekland lämnade framgår att samtliga personer efter överföringen till Grekland fått tillgång till den grekiska asylprocessen.
Vad gäller andra EU-medlemsstaters praxis rörande överföringar till Grekland i enlighet med Dublinförordningen kan följande nämnas. I Norge beslutade Utlendingsnemnda den 7 februari 2008 att avbryta överföringar till Grekland bl.a. i avvaktan på att mer information angående situationen för asylsökande i landet blir tillgänglig. Såvitt är känt har norska myndigheter ännu inte tagit ställning till frågan på nytt. Belgiska myndigheter beslutade den 11 april 2008 att avbryta överföringen av en irakisk asylsökande till Grekland. Detta skedde efter att grekiska myndigheter inte skriftligen utfäst att han skulle få tillgång till asylprocessen efter en överföring till Grekland. Nederländernas
justitiedepartement har i ett pressmeddelande den 22 maj 2008 meddelat att Belgien och Nederländerna återupptagit överföringar till Grekland efter att grekiska myndigheter bl.a. genomfört ett antal förbättringar avseende
behandlingen av asylsökande. Irländska myndigheter beslutade i juni 2008 att även fortsättningsvis överföra asylsökande till Grekland i enlighet med
Dublinförordningen (ECRAN Weekly Update of 13 June 2008). Av ett
pressmeddelande från Finlands inrikesdepartement som upprättats den 27 juni 2008 framgår att Finland sedan en tid beslutat att till Grekland inte överföra asylsökande i en utsatt ställning.
Av A:s inlaga och annan tillgänglig information framgår att Tyskland beslutat att inte överföra ensamkommande barn till Grekland. Denna praxis torde således vara liktydig med de riktlinjer som Migrationsverket för närvarande tillämpar avseende bedömningen vid överföringar till Grekland. Flertalet medlemsländer har fortsatt att överföra asylsökande till Grekland. Finland, Tyskland och Sverige har, även om avgränsningen skiljer sig åt, beslutat att för vissa utsatta grupper inte tillämpa Dublinförordningen gentemot Grekland. Det är således endast Norge som beslutat att stoppa alla överföringar till Grekland, dock endast i avvaktan på att ytterligare information inhämtas.
A har anfört att det föreligger en överhängande risk för att asylsökande i Grekland vidaresänds till ett land där de riskerar förföljelse (refoulement).
Migrationsverket noterar i detta sammanhang att det grekiska asylsystemet är hårt ansträngt och att de grekiska myndigheterna prioriterat ärenden av enkel beskaffenhet som ofta medför ett avslagsbeslut. Av UNHCRs rapport nr 144 s. 6 publicerad i oktober 2007 framkommer att grekiska myndigheter sedan en tid tillbaka beslutat att inte avslå överklaganden avseende irakiska medborgare som ansökt om asyl i Grekland efter år 2003. Migrationsverket anser att
utredningen i målet ger stöd för att A kommer att få tillgång till en asylprövning i Grekland samt att det inte finns anledning att anta att han riskerar att sändas vidare till ett land där han riskerar förföljelse. Det saknas således
förutsättningar för att underlåta en tillämpning av Dublinförordningens ansvarighetskriterier.
Migrationsverket gav även in och åberopade bl.a. verkets riktlinjer avseende tillämpning av Dublinförordningen i förhållande till Grekland, EG-domstolens dom den 19 april 2007 i mål nr C-72/06 samt EU-kommissionens talan mot Grekland den 31 mars 2008 avseende Greklands skyldigheter att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att säkerställa att i samtliga fall en prövning i sak sker av en asylansökan från en tredjelandsmedborgare i enlighet med Dublinförordningen.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2008-11-21, Wahlqvist, Brege Gefvert och Erliksson, referent), yttrade:
I Dublinförordningen finns bestämmelser som anger vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat. Medlemsstaterna ska pröva varje asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat antingen vid gränsen eller inom medlemsstatens territorium. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterier i förordningen fastställs som ansvarig. Enligt artikel 3 i förordningen får dock varje medlemsstat alltid pröva en asylansökan som lämnas in, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt förordningen. Dublinförordningen, som är EG-rätt, är direkt tillämpbar i Sverige och förordningens bestämmelser har företräde framför nationell rätt.
Ansvarig medlemsstat
Migrationsöverdomstolen finner i likhet med migrationsdomstolen att A inte har gjort sannolikt att han efter inresan i Grekland vistats utanför
medlemsstaternas territorium i mer än tre månader. Den i
Migrationsöverdomstolen åberopade handlingen föranleder inte någon annan bedömning. Grekland har således ansvaret för prövningen av A:s asylansökan, om det inte föreligger skäl för att göra undantag från tillämpning av
Dublinförordningens ansvarighetskriterier.
Undantag från tillämpning av Dublinförordningen
I artikel 3.2 i Dublinförordningen har tagits in bestämmelser som gör det möjligt för varje medlemsstat att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt förordningen. I så fall blir denna medlemsstat ansvarig i förordningens mening och ska överta de skyldigheter som följer med detta ansvar.
I Dublinförordningens preambel anges bl.a. att familjer bör hållas samman i den mån det är förenligt med andra mål man vill uppnå genom att införa kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan. Medlemsstaterna bör kunna frångå
ansvarighetskriterierna för att göra det möjligt att sammanföra familjemedlemmar när detta är nödvändigt av humanitära skäl.
Av artikel 2 i Dublinförordningen framgår att med familjemedlemmar avses den asylsökandes make, maka, eller ogifta partner i ett varaktigt förhållande, underåriga barn samt föräldrar eller vårdnadshavare till asylsökande som är minderåriga. Vuxna syskon omfattas inte av definitionen, varför det saknas skäl att i A:s fall göra undantag från tillämpning av Dublinförordningens
ansvarighetskriterier på grund av familjeanknytning.
Vilken typ av omständigheter som i övrigt kan leda till att undantaget i artikel 3.2 tillämpas i det enskilda fallet anges inte i Dublinförordningen.
Migrationsöverdomstolen har emellertid slagit fast att det krävs starka humanitära skäl för att underlåta att tillämpa Dublinförordningens regler om överföring och låta svenska myndigheter överta prövningen (se MIG 2007:8 och MIG 2007:32).
Fråga i målet är om undantaget i artikel 3.2 medger att en medlemsstat underlåter att tillämpa förordningens ansvarighetskriterier för det fall det uppstår tveksamhet eller klarläggs att en medlemsstat bryter mot principen om non-refoulement och av den anledningen inte längre kan räknas som ett säkert land i Dublinförordningens mening. I målet uppkommer även frågan om ett beslut att överföra A till Grekland enligt Dublinförordningen kan anses strida mot artikel 3 Europakonventionen.
Principen om non-refoulement
Principen om non-refoulement finns intagen i artikel 21 i
Skyddsgrundsdirektivet. Principen innebär att en fördragsslutande stat inte får utvisa eller avvisa en flykting till gränsen mot ett område där dennes liv eller frihet skulle hotas på grund av hans eller hennes ras eller religion, nationalitet, språk, sexuella läggning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, politisk åskådning eller minoritet eller där den asylsökande riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Förbudet mot ¿refoulement¿ avser inte bara åtgärder som leder till att utlänningen sänds till hemlandet utan även till områden där personen inte är skyddad mot risken för vidaresändning till hemlandet (SOU 2006:61 Asylförfarandet - genomförandet av
asylprocedurdirektivet i svensk rätt, s. 58 f. och Wikrén och Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, åttonde upplagan, s. 50).
I preambeln till Dublinförordningen anges att en gemensam asylpolitik, med ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av EU:s mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i gemenskapen på laglig väg (förordningens inledning [1]). Utan att det påverkar ansvarighetskriterierna i förordningen betraktas alla medlemsstater som iakttar principen om non- refoulement, som säkra länder för medborgare i tredje land (2).
Dublinförordningen syftar till att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en
asylansökan (3). Metoden för att uppnå detta syfte bygger på objektiva kriterier, som är rättvisa både för medlemsstaterna och för de berörda
personerna samt gör det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för fastställande av flyktingstatus (4).
Som utgångspunkt måste enligt Migrationsöverdomstolens mening gälla att alla EU:s medlemsländer både kan och vill leva upp till vad som beslutas inom unionen. Det finns också inom EU olika kontrollsystem för att tillse att
beslutade regelverk följs. Här kan främst pekas på de roller som kommissionen och domstolen har. När kritik riktas mot ett medlemslands sätt att följa
gällande gemensamma regelverk är det främst en fråga för EU-institutionerna att följa upp frågan.
Europakonventionen
Av artikel 3 i Europakonventionen följer att en stat inte får verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning till ett land, om utlänningen löper risk att i det landet utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrade behandling eller bestraffning eller inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen löper sådan risk (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 78 ff.).
Europadomstolen har i ett flertal avgöranden, bl.a. den 7 mars 2000 i avgörandet 43844/98 T.I. mot the United Kingdom, uttalat att
kontraktsstaterna till Europakonventionen inte kan undgå sitt åtagande att skydda en individ mot sådan kränkning som avses i artikel 3 genom att ingå internationella eller regionala överenskommelser om särskilt samarbete.
Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen utgör således ett hinder mot att verkställa beslut om överföring enligt Dublinförordningen om utlänningen i mottagarlandet löper risk att utsättas för behandling i strid mot artikel 3 i Europakonventionen. Det ankommer därför på Migrationsverket och migrationsdomstolarna att försäkra sig om att en överföring enligt Dublinförordningen inte strider mot Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen.
Asylprövning och mottagningsförhållandena i Grekland
I målet förekommer ett omfattande utredningsmaterial med avseende på asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland. Enligt
Migrationsöverdomstolen visar detta material att Grekland har svårigheter att hantera det stora antalet asylsökande som kommer till Grekland och att det finns brister i asylprocessen.
EG-domstolen har i dom av den 19 april 2007 (mål C-72/06) funnit att Grekland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 26 i rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna. Fristen för att införa direktivet löpte ut den 6 februari 2005.
Av utredningen i målet framgår vidare att EU-kommissionen den 31 mars 2008 väckte talan mot Grekland vid EG-domstolen (mål nr C-130/08). I målet yrkar kommissionen att domstolen ska fastställa att Grekland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1. i Dublinförordningen, genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att säkerställa att prövning ska ske i samtliga fall då Grekland, i enlighet med artikel 16.1 d i
Dublinförordningen, återtagit en asylsökande i syfte att dennes ansökan ska prövas av Grekland. Av stämningen framgår vidare att Grekland har tillstått att det nationella regelverket kunde ge problem och förklarat sig berett att vidta nödvändiga åtgärder. I avvaktan på att så sker har Grekland försäkrat att det ska göras en prövning i sak av varje asylansökan från dem som Grekland har återtagit i syfte att deras asylansökningar ska prövas på nytt i enlighet med Dublinförordningen. EG-domstolen har ännu inte avgjort målet.
I samband med att Migrationsverket besökte Grekland den 21-23 april 2008 begärde verket information om var i processen 26 slumpvis valda asylsökande som överförts från Sverige till Grekland befinner sig. Av den information som Grekland lämnade framgår att samtliga personer efter överföringen till Grekland fått tillgång till den grekiska asylprocessen.
Den grekiska asylprocessen reglerades tidigare huvudsakligen av
presidentdekret nr. 61/1999. I syfte att anpassa grekisk lagstiftning till rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för
medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet) har Grekland nu antagit ett nytt presidentdekret nr.
90/2008. Dekretet, som har trätt i kraft, ersätter till stora delar tidigare
regleringar och innehåller bestämmelser som avser att garantera den asylsökandes rättigheter och en med internationella åtaganden förenlig asylprövning. I artikel 15 i det nya dekretet beskrivs UNHCR:s roll i den grekiska asylprocessen. I punkten 2 i nämnda artikel anges exempelvis att UNHCR ska ha tillgång till information eller uppgifter om hur prövningen av en asylansökan framskrider, under förutsättning att den berörda personen uttryckligen har samtyckt till detta. I artikel 26 som avser förfarandet i andra instans anges att Överklagandenämnden, som är den myndighet som ska pröva ett överklagande, ska bestå bl.a. av en företrädare från UNHCR och en
företrädare från advokatsamfundet i Aten.
Migrationsöverdomstolen finner med hänsyn till vad som ovan anförts och till vad som framkommit om asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland att en överföring av A enligt Dublinförordningen inte strider mot principen om non-refoulement och Sveriges åtaganden enligt artikel 3 i Europakonventionen. Vad A anfört och åberopat för att få sin asylansökan prövad i Sverige utgör inte heller i övrigt sådana starka humanitära skäl som krävs för att göra undantag från Dublinförordningens ansvarighetskriterier.
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.
Sökord: Ansvarig stat; Asylprocedurdirektivet; Dublinförordningen;
Europakonventionen; Non-refoulement; Skyddsgrundsdirektivet;
Överföring
Litteratur: SOU 2006:61 Asylförfarandet - genomförandet av asylprocedurdirektivet i svensk rätt, s. 58 f; Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje upplagan 2007, s. 78 ff; Wikrén och Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, åttonde upplagan 2006, s. 50
