Barnmorskors upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården.

EXAMENSARBETE -MAGISTERNIVÅ

SEXUELL OCH REPRODUKTIV HÄLSA

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD

2020:63

Barnmorskors upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården.

Jenny Jonasson

Jenny Wästervall

Uppsatsens titel: Barnmorskors upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården.

Författare: Jenny Jonasson & Jenny Wästervall Huvudområde: Sexuell och reproduktiv hälsa Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng Utbildning: Barnmorskeutbildning VAMBO19 Handledare: Christina Nilsson

Examinator: Åsa Larsson

Sammanfattning

Barnmorskors arbete inom förlossningsvården innebär ofta en nära kontakt med den födande kvinnan, och barnmorskan har kompetens att självständigt bedöma när en situation under förlossningsarbetet avviker från det normala samt förestå en handlingsberedskap för komplikationer och akuta situationer. Svåra händelser kan påverka barnmorskan emotionellt, och syftet med studien är att utforska hur barnmorskor upplever svåra situationer inom förlossningsvården, samt vilket stöd de får i samband med detta. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex barnmorskor som hade minst tre års erfarenhet från arbete på förlossningsavdelning. Intervjuerna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Tre huvudkategorier framkom i resultatet med åtta underkategorier Huvudkategorierna är: Att hantera det som känns svårt, Att utsättas för psykisk påfrestning, En utsatthet i relation till professionen. Att handlägga en förlossning är ett stort ansvar, och barnmorskor belyste situationer då de upplevt oro inför det som hände eller kunde ha hänt. Barnmorskorna betonade vikten av stöd både från chefer och kollegor i samband med svåra situationer, samt efterfrågade tid till samtal med kollegor och chefer eller handledning med extern gruppledare.

Nyckelord: Midwives, experiences, childbirth, stress, personal experience, workplace, workload

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1 Barnmorskans roll _________________________________________________________ 1 Svåra situationer __________________________________________________________ 3 PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 4 SYFTE ______________________________________________________________ 4 METOD _____________________________________________________________ 4 Ansats ___________________________________________________________________ 4 Deltagare _________________________________________________________________ 4 Datainsamling _____________________________________________________________ 5 Analysprocess _____________________________________________________________ 5 Forskningsetik ____________________________________________________________ 6 HÅLLBAR UTVECKLING ______________________________________________ 6 RESULTAT __________________________________________________________ 7 När det inte går som förväntat _______________________________________________ 7

Att hantera det svåra _____________________________________________________________ 7 Behov av stöd___________________________________________________________________ 8

Ett känslomässigt arbete ________________________________________________ 9

Oro och otillräcklighet ____________________________________________________________ 9 Att pendla mellan glädje och sorg __________________________________________________ 10 Känslor som påverkar barnmorskan ________________________________________________ 11

Professionell utsatthet _________________________________________________ 12

När maktstrukturer skapar osäkerhet ________________________________________________ 12 Att anklaga sig själv _____________________________________________________________ 13 Att känna sig anklagad av andra. ___________________________________________________ 13

DISKUSSION _______________________________________________________ 14 Metoddiskussion __________________________________________________________ 14 Resultatdiskussion ____________________________________________________ 15

När det inte går som förväntat ______________________________________________ 15 Ett känslomässigt arbete ___________________________________________________ 17 Professionell utsatthet _____________________________________________________ 18 SLUTSATSER _______________________________________________________ 20 REFERENSER ______________________________________________________ 21 Bilaga 1 ____________________________________________________________ 25 Bilaga 2 ____________________________________________________________ 26

INLEDNING

Oftast när människor tänker på förlossningsavdelningen som arbetsplats kopplas detta ihop med glädje och mirakel över att ett barn föds. Det är lätt att glömma bort hur det kan vara då utfallet är ett annat. Att vara tillsammans med en kvinna när hon föder fram sitt barn och dela denna stund med henne och hennes partner är ett sant privilegium som är få förunnat. Alla som deltar får känna glädjen i rummet och det är svårt att inte bli känslomässigt berörd. Men vad gör det med personalen som är nära och delar en kvinnas djupaste sorg och rädsla då något svårt inträffar? Under praktiken på förlossningsavdelningen kom vi att prata med ett flertal barnmorskor om olika situationer de hamnat i under deras arbete där. Det vi märkte var att samtalet många gånger landade i situationer då det varit stressat, akut och ibland även traumatiskt. För oss blev det tydligt att det fanns ett uppdämt behov av reflektion samt att få dela känslomässigt påfrestande situationer med kolleger. Barnmorskan på förlossningsavdelningen blir åskådare till livets ytterligheter och ansvaret som vilar på barnmorskans axlar är stort. Där och då väcktes våra funderingar kring hur svåra situationer hanteras, av barnmorskorna själva, men också hur de upplever det omgivande stödet. Vår intention med studien är att få en inblick i vilka situationer barnmorskor upplever som svåra, hur de bearbetas och vilket stöd barnmorskorna upplever sig få.

BAKGRUND Barnmorskans roll

Vården som utförs ska vara säker och bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Barnmorskan bör sträva efter att stödja patientens självbild, värdighet, integritet och autonomi och tillgodose både psykiska, fysiska och emotionella behov. Arbetet innefattar även kompetens att självständigt bedöma när en situation avviker från det normala och ha en handlingsberedskap för akuta situationer och komplikationer som kan uppstå samt en förmåga att bedöma situationens allvar (Kompetensbeskrivning för legitimerad barnmorska 2018). Den internationella etiska koden beskriver att barnmorskan bör vara lyhörd för psykiska, fysiska och emotionella behov hos vårdsökande kvinnor, oavsett deras omständigheter. Rollen innebär också att barnmorskan bör sträva efter att ge kollegialt stöd till andra barnmorskor i syfte att stärka den professionella verksamheten och utvecklar därmed aktivt sin egen och andras kunskap och självkänsla (International Confederation of Midwives 2014, ss 1–2).

Barnmorskors stödjande roll i relation till kvinnan är ledande inom alla barnmorskans verksamhetsområden inom reproduktiv och sexuell hälsa, men är särskilt studerat inom förlossningsvården, där barnmorskans kontinuerliga stöd i samband med förlossning visat sig ha en gynnande inverkan på förlossningens progress och utfall. (Lundgren&

Berg 2016, ss 19–24).

Lundgren och Berg (2016) beskriver barnmorskan som en förankrad följeslagare, vilket är ett begrepp som belyser barnmorskans professionella relation till kvinnan. Det innebär att barnmorskan följer kvinnan under förlossningsförloppet, är lyhörd för

hennes önskemål och förmedlar en tro på hennes personliga förmåga. Samtidigt är barnmorskan förankrad vilket betyder att hen följer vad som sker med kvinnan och barnet under förlossningen och ansvarar för deras säkerhet, uppstår en situation som kräver att barnmorskan ingriper gör hen det på ett respektfullt vis med hänsyn till kvinnans egna gränser. Barnmorskan hjälper kvinnan att inte passera gränserna för sin egen förmåga genom att styra förlossningen med tydligare kommunikation, klarare instruktioner samtidigt som hen försöker ha ögonkontakt med kvinnan (Lundgren&

Berg 2016, ss 19–24).

Leap och Hunter (2016) skriver att det är av yttersta vikt att barnmorskan identifierar och svarar på kvinnors känslomässiga behov, men att vårda en kvinna i aktiv förlossning kan få en känslomässig effekt på barnmorskan. Det är viktigt att den känslomässiga påfrestningen identifieras inte bara för barnmorskans personliga välbefinnande utan också för att dessa känslor hos barnmorskan kan få en inverkan på förlossningen. Hur barnmorskan är kapabel att känna igen, tolka, uttrycka och hantera känslorna hos sig själv är avgörande för att ge bra vård till de födande kvinnorna (Leap

& Hunter 2016, ss 184–197). Kvinnor som upplevt en komplicerad förlossning lyfter vikten av att bli lyssnad på, sedd som ett subjekt med unika behov samt upplever stödet av barnmorskan som det väsentliga för en god förlossningsupplevelse (Berg 2010, s 149). Arbetet som barnmorska på en förlossningsavdelning kan vara intensivt och skapa en känslomässig omvälvning och en känslomässig turbulens som oundvikligen påverkar barnmorskan. En förlossning är inte helt förutsägbar, vilket medför att det ibland kan vara svårt för barnmorskan att förbereda kvinnan och hennes partner på det som sker och det kan då skapa en osäkerhet hos kvinnan. För barnmorskans del kan en komplicerad situation under en förlossning generera i ångest och stress vilket i sin tur kan leda till rädsla hos barnmorskan (Leap & Hunter 2016, ss 184–197).

I en studie från Australien undersöktes förekomsten av barnmorskornas personliga och professionella upplevelser av rädsla och trauma i samband med händelser på förlossningen (Creedy, Fenwick, Gamble, Sidebotham & Toohills 2017). Det framkom att barnmorskor upplever en hög grad av stress i de fall då vården av den födande kvinnan inte utförs med respekt för hennes integritet och känslor. Utvecklas samtidigt situationen så att förlossningen blir svår och komplicerad kan känslan av stress förstärkas hos barnmorskan. En viktig faktor som påverkar graden av stress är upplevelsen av stöd på arbetsplatsen. Barnmorskorna i studien vittnade om att det förekom händelser då deras kunskap inte respekterades av den ansvariga läkaren, det önskade stödet uteblev och detta skapade både stress och ångest hos barnmorskan.

Speciellt i de fall då barnmorskan upplevde att hon blev ifrågasatt och behandlad respektlöst inför kvinnan. En barnmorska har som uppgift att stötta kvinnan på bästa sätt och säkerställa att vården som utförs är den bästa för just henne. Barnmorskorna menade att de upplevde känslor av svek mot kvinnan då det fattades beslut gällande vården som barnmorskan inte ansåg som det korrekta. Stressen och ångesten hos barnmorskorna ökade även i situationer då de ansåg att det inte gavs tillräckligt med resurser från arbetsgivaren för att möjliggöra en god vård till kvinnan och hennes partner (Creedy et al 2017). Även en Slovensk studie där barnmorskors arbetsrelaterade stressfaktorer och handlingsstrategier vid stress undersöktes visade att psykologiska

uppmärksamhet och utbrändhet. När antalet barnmorskor som vårdar kvinnorna minskar ökar arbetsbelastningen vilket kan påverka barnmorskans arbetsmiljö. Den allmänna uppfattningen är att en förlossningsavdelning präglas av glädje och positiva händelser.

Detta bidrar till att när en barnmorska upplever negativa känslor på sin arbetsplats, så kan det vara svårt att prata om dessa och hur det påverkar henne (Bánovčinová 2017).

I en svensk studie av Hildingsson, Westlund & Wiklund (2013) som undersökt barnmorskors grad av utbrändhet samt vilka situationer som fått barnmorskorna överväga att lämna sin profession, visar resultatet att utbrändhet kan vara en konsekvens av emotionell belastning hos barnmorskor. Utbrändhet definieras som ett syndrom med trötthet, nedstämdhet, sömnsvårigheter och ångest som uppstått på grund av arbetsstress. Barnmorskorna uppgav att faktorer som personalbrist, hög stressnivå, upplevelser av allvarliga situationer samt konflikter med kollegor och chefer som främsta orsaker till utbrändhet (Hildingsson, Westlund & Wiklund 2013). Enligt arbetsmiljöverket (2015) är arbetsgivaren skyldig att ha mål för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Målen ska syfta till att främja hälsa och öka organisationens förmåga att motverka ohälsa (AFS 2015:4). Dykes (2016) skriver att all berörd personal ska tas om hand vid allvarliga situationer, och det är verksamhetschefens ansvar för att en analys görs med ett tvärprofessionellt team och att eventuella åtgärdsförslag genomförs för att minska risken att situationen inträffar igen. Det är viktigt att barnmorskor inte skuldbeläggs vid allvarliga händelser då det är helt nödvändigt med en säkerhetskultur där alla medarbetare fritt kan berätta om avvikelser och misstag utan att riskera vedergällningar samt att återkoppling och lärande ska ske i hela organisationen (Dykes 2016, ss 37–38).

Svåra situationer

I en svensk avhandling av Wahlberg (2018) studeras barnmorskors och obstetrikers professionella erfarenheter, vilka risker arbetet på en förlossningsavdelning kan innebära för dem, samt vilket stöd de behöver efter en svår händelse. I avhandlingen definieras en svår händelse som när ett barn eller kvinnan dör eller blir svårt skadat till följd av förlossnings relaterade orsaker. En svår händelse definierades även som när barnmorskan eller obstetrikern blivit hotad av anhöriga till kvinnan. Mer än hälften av de tillfrågande barnmorskorna uppgav att de erfarit en eller flera svåra händelser. I avhandlingen beskrivs barnmorskor och obstetriker som upplevt en svår händelse på förlossningen som ” the second victim” och med termen menas barnmorskans och obstetrikerns emotionella påverkan efter en svår händelse. Efter en svår situation kunde barnmorskorna finna orsaker som bidragit till händelsen som till exempel underbemanning på avdelningen eller bristande kommunikation mellan kollegor vilket försvårat handläggningen av förlossningen. Det framkom även att det var viktigt att återfinna sin professionella identitet och självbild efter en svår händelse, och att stöd ifrån kollegor och chefer var av yttersta vikt för att uppnå detta. Även stöd från familj och vänner framkom som betydelsefullt (Wahlberg 2018). Eftersom det inte finns någon tydlig definition av en svår situation kommer informanterna i föreliggande studie själva få välja ut och beskriva en svår situation som de upplevt.

PROBLEMFORMULERING

Vården som ges på förlossningsavdelningar bygger på ett nära samarbete mellan kvinnan och barnmorskan vilket innebär att barnmorskan får ta del av känslor som kvinnan erfar, positiva såväl som negativa. En stressig arbetsmiljö skulle kunna bidra till att barnmorskor inte får tid till stöd i samband med svåra situationer på förlossningen. Därför är det betydelsefullt att utforska hur svåra situationer påverkar barnmorskan.

Barnmorskor överlag är en grupp som löper risk att drabbas av arbetsrelaterad utmattning och utbrändhet och resultatet av inadekvat stöd kan få stor påverkan för barnmorskor både för deras professionella välbefinnande samt på ett personligt plan.

Välbefinnandet hos yrkeskåren är viktigt då hela världen behöver fler barnmorskor samtidigt som det råder en global brist på denna yrkesgrupp.

SYFTE

Att utforska hur barnmorskor upplever svåra situationer inom förlossningsvården.

METOD Ansats

För att utforska barnmorskornas upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården valdes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Induktiv ansats valdes för att förutsättningslöst analysera det transkriberade intervjuerna. Vid kvalitativ innehållsanalys läggs fokus på att beskriva variationer genom att identifiera mönster i textinnehåll. Mönster urskiljs i informanternas transkriberade intervjuer.

Skillnader och likheter uttrycks i kategorier och teman på olika abstraktions och tolkningsnivåer (Lundman & Hällgren - Graneheim, 2012, ss 219–233).

Deltagare

För tillåtelse att rekrytera deltagare till studien skickades en förfrågan till förlossningsavdelningens avdelningschefer via e-mail och sedan även via personlig kontakt för godkännande att få genomföra studien på avdelningen. Efter godkännande från avdelningscheferna att genomföra studien lades information om uppgiften i personalrummet och barnmorskor kunde därefter anmäla sitt intresse till att deltaga.

Inkluderingskraven till studien var att informanterna skulle arbetat i minst tre år på förlossningen, då tjänstgöring över tre år ökar sannolikheten för att barnmorskorna upplevt svåra situationer i samband med en förlossning. Sex barnmorskor var villiga att delta, som alla uppfyllde inkluderingskraven. Informanterna var alla kvinnor mellan 41–63 år. Barnmorskorna hade jobbat mellan 6 – 15 år på förlossningen. En av barnmorskorna har en rotationstjänst mot den Gynekologiska enheten och två av barnmorskorna har nyligen avslutat sina anställningar på förlossningen.

Datainsamling

Data samlades in genom semistrukturerande intervjuer med sex barnmorskor på en förlossningsavdelning för att utforska hur de upplever svåra situationer inom förlossningsvården. Med hjälp av intervjuer försökte vi få beskrivningar av barnmorskornas levda värld utifrån en tolkning av innebörden hos de skildrade fenomenen (Kvale & Brinkeman 2014, ss 41–44). Initialt kontaktades verksamhetscheferna för godkännande av genomförande av studien (Bilaga 1) Skriftlig information om studien lämnades i personalrummet på förlossningen, och barnmorskorna fick även information om studiens syfte vid tillfället då intervjun genomfördes (Bilaga 2). Deltagarna blev även försäkrade om att allt som sades under samtalet är konfidentiellt och förvaras på så vis att ingen utöver de som intervjuar får tillgång till materialet. Informerat samtycke innebär att informanterna deltar frivilligt i projektet och har rätt att dra sig ur när de vill (Kvale & Brinkeman 2014, s 107). Med hjälp av en intervjuguide (Bilaga 3) med fyra öppna frågor och eventuella följdfrågor beroende på vilka svaren blev, fick informanterna berätta och reflektera fritt. Exempel på frågor som ställdes var, vill du beskriva en svår situation som du varit med om på förlossningen? Vill du beskriva din upplevelse av situationen? Intervjuerna varade mellan 15–45 min. Barnmorskorna fick själva bestämma tid och plats för intervjun.

Författarna gjorde endast en intervju ihop på grund av tidsbrist. Inför studien gjordes en pilotintervju som författarna ansågs svara till studiens syfte och därför valde att inkludera i studien. Författarna spelade in intervjuerna som sedan transkriberades ordagrant samma dag eller senast dagen efter intervjutillfället. Båda författarna har lyssnat på samtliga intervjuer. De transkriberade intervjuerna utgör materialet för analysen, där mångskiftande beskrivningar av olika kvalitativa synvinklar av informantens livsvärld studeras (Kvale & Brinkeman 2014, ss 41–44).

Analysprocess

Elo och Kyngnäs (2008) modell för kvalitativ innehållsanalys valdes som analysmetod för insamlade data. Författarna valde en induktiv ansats då syftet med studien är att utforska barnmorskornas upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården, analysen sker då förutsättningslöst, utan föregående hypoteser. Induktiv innehållsanalys kan med fördel användas när tidigare studier om fenomenet inte förekommit i någon större utsträckning (Elo & Kyngnäs 2008). Efter att intervjuerna transkriberats, läste författarna först igenom det transkriberade materialet enskilt ett flertal gånger för att skaffa sig ett sammanfattande intryck av innehållet. Efter enskild genomgång av datamaterialet diskuterade författarna sina tolkningar av materialet tillsammans då målet var att fördjupa sig i inhämtat material. Enligt Elo och Kyngäs (2008) bör forskarna läsa igenom varje transkriberad intervju så många gånger som behövs för att tolka dess mening. Meningsbärande enheter som svarade på studiens syfte togs därefter ut ur materialet och skrevs ner på olika lappar. Därefter kondenserades meningsenheterna för att göras till mer lätthanterliga kortare texter, utan att mista dess innehåll. Sedan abstraherades den kondenserade texten och försågs med koder, koderna lästes igenom och kategoriserades utifrån dess likheter och delades därefter in i så kallade kategorier och subkategorier. Sammanlagt bildades tre kategorier och åtta subkategorier. För att tydliggöra och illustrera resultatet valdes citat ut och infogades i resultattexten.

Autentiska citat kan användas för att öka pålitligheten i forskningen och för att påvisa varifrån eller från vilka typer av ursprungliga data kategorier formuleras (Elo &

Kyngnäs 2008).

Forskningsetik

För att tillgodose kravet på information gavs deltagarna i studien tydlig information om vad syftet med studien var samt att deltagandet var helt frivilligt. De fick även veta att de kunde lämna studien när helst de önskade. Kravet på samtycke uppnåddes genom att deltagarna själva fick besluta om de vill delta. Deltagarnas integritet skyddas genom att endast de behöriga äger rätt till studiens material. Resultatet av studien kommer endast användas i utbildningens syfte (Olsson & Sörensen 2011, ss 78–84).

Med hjälp av vår studie vill vi utforska hur barnmorskor påverkas av att uppleva svåra situationer i sitt arbete inom förlossningsvården. Genom att uppmärksamma ämnet och på ett effektivt och tillförlitligt vis försöka komma fram till ny kunskap, vill vi öka medvetenheten kring barnmorskors arbetssituation och på så sätt bidra till att denna kan bli bättre vilket är i linje med godhetsprincipen. (Olsson & Sörensen 2011, ss 82–83).

HÅLLBAR UTVECKLING

Hållbar utveckling betyder att det är lika viktigt att sträva för kommande generationers hälsa och välbefinnande som för vår egen generation (Sandman & Kjellström 2018, ss 400–401). Barnmorskan möter i sin profession kvinnor i olika åldrar och intar en betydande roll när det gäller kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Barnmorskans arbete är därför av stor betydelse för alla kvinnors hälsa, och Sverige tillhör de länderna som var först med en formell barnmorskeutbildning (Wiklund 2016, s 46). I Agenda 2030 finns de globala mål som utgör FN:s riktlinjer mot en hållbar utveckling för världens välstånd, där tredje målet bland annat handlar om att globalt främja människors hälsa och välbefinnande samt minska mödradödligheten (Regeringen 2016). I Sverige har alla kvinnor rätt till en utbildad barnmorska vid sin förlossning, ett koncept som blivit ett föredöme världen över (Ny 2016, s 54).

Kan vi med vår studie lyfta fram de påfrestningar som många barnmorskor upplever i det dagliga arbetet kan det bidra till en ökad medvetenhet kring ämnet. Får barnmorskor förberedelse och stöd inför och efter svåra situationer kan det öka förutsättningarna för ett hållbart yrkesliv. Får barnmorskor rätt verktyg för att hantera svåra situationer gynnar det en hållbar utveckling, då risken för arbetsrelaterad ohälsa relaterat till svåra arbetssituationer kan minska för vår och kommande generationer. I förlängningen påverkar sannolikt detta också patientsäkerheten för både mor och barn.

RESULTAT

Under intervjuerna fick barnmorskorna svara på hur de upplever svåra situationer inom förlossningsvården. Barnmorskorna i studien fick själva definiera vad som upplevdes som en svår situation, vilket innebar att det nödvändigtvis inte berörde en kritisk situation för mor eller barn, utan kunde även röra tillfällen där adekvat smärtlindring uteblivit som bidrog till att barnmorskan upplevde vården som svår. Det framträdde tre kategorier och åtta subkategorier (Tabell 1). Efter citaten som presenteras i resultatet visas en siffra som hänvisar till intervjun från vilket citatet är hämtat.

Tabell 1

När det inte går som förväntat

När en barnmorska arbetar inom förlossningsvården ställs hen inför olika situationer som kan upplevas svåra och när förlossningsförloppet inte går som förväntat hanterade barnmorskorna detta på olika sätt vilket framkommer i de två kategorierna: Att hantera det svåra och Behov av stöd.

Att hantera det svåra

I resultatet framkom det att barnmorskor reagerar olika på svåra händelser och hur detta hanteras varierar från person till person. Under intervjuerna blev det tydligt att barnmorskorna hade varierande sätt att bearbeta sina känslor, men att alla hade ett behov av att hantera det som berörde dem. En barnmorska utryckte hur hon bearbetade sina händelser så här:

”Man sparar sina känslor, lägger undan dem och försöker ta upp det senare” ”Man blir van, man lär sig med tiden” ”Man försöker lägga barnmorskeriet när man går hem” (3)

Barnmorskorna uttryckte att det bara är att gå vidare, och de hade en känsla av att det inte är så mycket att göra åt situationen. Känslor är något som ingår i arbetet. Många av

Kategori Subkategori

När det inte går som förväntat Att hantera det svåra Behov av stöd

Ett känslomässigt arbete Oro och otillräcklighet

Att pendla mellan glädje och sorg Känslor som påverkar barnmorskan Professionell utsatthet När maktstrukturer skapar osäkerhet

Att anklaga sig själv

Att känna sig anklagad av andra

barnmorskorna resonerade kring att svåra situationer och känslor är något som ska accepteras. Det framkom även att flera av barnmorskorna hade svårt att lämna känslorna på jobbet. En av dem uttryckte ett behov av att komma ut i naturen för att rensa hjärnan och själen från det som är tungt.

För att klara av arbetet och fortsätta med de uppgifter som ska göras är det många av barnmorskorna i studien som försöker distansera sig från det som sker. Det blir ett sätt att klara av de känslomässigt påfrestande situationer som uppkommit i samband med arbetet. Barnmorskorna menade att de går vidare som om inget har hänt. När dagen är slut så går de hem och pratar inte mer om det som skett. En del av barnmorskorna menade att de blir luttrade genom åren och fortsätter arbeta på. Vilket innebär en utveckling av tolerans till de känslor som uppkommer i samband med svåra situationer.

En barnmorska menade att ”locket läggs på” och stressen gör att de bara springer vidare till nästa kvinna, men under intervjun ställde barnmorskan sig frågan vad detta beteende gör med henne själv som människa.

En del av informanterna menade att man undanhåller sina känslor. Det verkar, enligt barnmorskorna, råda en inställning bland de som arbetar inom förlossningsvården att en barnmorska bara ska klara av att hantera det som sker. Att det är något som ska ligga i deras natur, och att deras personliga känslor blir bort prioriterade.

”Man vänjer sig vid att inte prata ut om saker……man gömmer sina tårar…” (2)

Behov av stöd

Det blev tydligt under intervjuerna hur viktigt det är för barnmorskorna med stöd från kollegor. Många gånger är barnmorskan ensam i vården av kvinnan och hon får på egen hand hantera kvinnans frustration, glädje och sorg. Känslan av att det finns kollegor där utanför rummet som är redo att ta emot och dela frustrationen och olika tankar betyder oerhört mycket enligt barnmorskorna. De arbetar ensamma inne på rummet hos kvinnan men ändå tillsammans med sina kollegor på avdelningen.

”Stödet är så viktigt, känslan att de finns där utanför rummet”. ”Vi har så lite stöd från verksamheten…det är tur man har sina kollegor, man kan få en klapp på axeln liksom”.

(6)

I svåra situationer är det stödet från kollegorna som gör att barnmorskorna orkar fortsätta. På förlossningen finns det möjlighet att larma efter assistans om något händer och detta lyftes fram som betydelsefullt. Efter en svår händelse söker barnmorskan ofta stöd och tröst hos sina kollegor och på så vis kan barnmorskorna hjälpas åt att hantera svåra känslor.

Det framkom under intervjuerna att det fanns en önskan bland barnmorskorna att få mer stöttning från cheferna när en svår situation uppstått. Vissa av barnmorskorna fick själva uppsöka chefen för stöd istället för att chefen kom till barnmorskan och visade henne stöd efter situationen. Det fanns situationer då det saknades förståelse från chefen vad det innebar att hantera de händelser som upplevdes som svåra av barnmorskan samt

”Chefen möter inte… så det kan vara en tuff värld att vara i.” (4)

En del av barnmorskorna önskade att det alltid avsattes tid efter varje arbetspass för ventilation och reflektion. Barnmorskorna ville ha tid till att få prata om sin dag och vilka kvinnor de haft, för att på så vis få stöd i sitt arbete. Alla deltagarna i studien efterfrågade professionellt samtalsstöd från någon utomstående och uppgav en önskan om att få inplanerade grupp- samtal regelbundet. Att få reflektera tillsammans med sina kollegor lyftes fram som viktigt samt att det skulle finnas en handlingsplan för samtal efter en svår situation. Många av barnmorskorna önskade även möjlighet till feedback om hur det har gått för kvinnan och hennes barn efter en svår situation, för att på så sätt kunna bearbeta händelsen.

”Man får ingen uppföljning alls, det är också en stress…. Det tar slut vid NEO…Ja, barnet överlevde men jag vet inte hur det mår idag…” (1)

Stödet för nya barnmorskor upplevdes som bra men att de erfarna barnmorskorna lätt glömdes bort, samtidigt som det är de erfarna som förväntas hantera de mest svåra situationerna. Vissa av barnmorskorna i studien upplevde det som orättvist att andra kliniker får professionellt stöd när detta helt saknas på den aktuella förlossningsavdelningen. Och samtliga barnmorskor lyfte fram bristen på tid som en orsak till att stödjande samtal saknades. Vissa menade att det ofta saknas tid till raster under arbetspasset vilket även innebär att det är svårt att avsätta tid till ordentliga samtal med varandra. De beskrev att en barnmorska kan förlora både kvinnor och barn och utsättas för andra svåra situationer men det finns ingen tid till att prata om det som sker.

Får de berörda parterna inte dryfta om sina känslor kan de inte heller bearbeta dem enligt barnmorskorna. Många menade att det kan vara kompetenshöjande att få tid till samtal och debriefing med varandra, eftersom detta skapar möjlighet att lyfta fram vad som gick bra och vad som gick mindre bra och ta lärdom av varandra.

Ett känslomässigt arbete

Barnmorskorna i studien lyfte fram olika känslor som uppkom i samband med svåra situationer på förlossningsavdelningen vilket resulterade i de tre subkategorierna: Oro och otillräcklighet, Att pendla mellan glädje och sorg samt Känslor som påverkar barnmorskan.

Oro och otillräcklighet

Barnmorskorna upplevde oro för att inte kunna kontrollera oförutsedda händelser och att tappa kontrollen över det som sker. Det fanns en oro bland barnmorskorna att göra felbedömningar i en oväntad situation då ett felaktigt beslut kan få ödesdigra konsekvenser för de inblandade.

Det är ett stort ansvar att handlägga en förlossning och barnmorskorna lyfte fram situationer då de upplevt oro inför det som hände eller kunde ha hänt. En av barnmorskorna i studien lyfte fram oro som en av de aspekter som påverkade henne mest under arbetet med att handlägga en förlossning. När något går fel finns det en oro för konsekvenserna, inte bara för kvinnan och barnet utan även för barnmorskan då det i värsta fall kan innebära en förlust av legitimationen. En av barnmorskorna berättade om en svår situation då hon känt oro och maktlöshet på grund av att förlossningens förlopp snabbt förändrades från en normal till en komplicerad förlossning där fortsatt handläggning av förlossningen innebar liv eller död. Efter denna svåra situation utförde barnmorskan ibland onödiga försiktighetsåtgärder som att sätta en perifer venös infart när det inte var indicerat. Barnmorskan menade att hon istället för att se det friska och normala såg de potentiella riskerna som kunde uppstå och därför förberedde sig på det istället.

”Man känner en rädsla för vad som kunde hänt…allt kan gå så väldigt fort” ”Att inte vara förberedd på det som sker”. Det är mycket som vilar på ens axlar, man är ju rädd för att tappa kontrollen…”. ”Det gäller att veta vad man ska göra, man måste vara kvicktänkt och ibland blir man rädd…” ”Underbemanningen skapar ju stress och rädsla det också” ”Det är ett ensamt jobb på många sätt…” (6).

Barnmorskorna upplevde ibland arbetet som ensamt. De beskrev att de kunde känna sig utlämnade i svåra situationer på grund av underbemanning och hög arbetsbelastning.

Om det var tung arbetsbelastning för personalen på avdelningen kunde det skapa en känsla av otrygghet eftersom assistans från läkare och kollegor eventuellt riskerade att fördröjas, och ansvaret då helt vilade på barnmorskans egna axlar. En del av barnmorskorna önskade att läkaren kunde vara mer tillgänglig på plats. Det framkom att snabba beslut som behövdes ta över telefon med läkaren ställde stora krav på kommunikationen och att ordinationen uppfattades rätt vilket kunde upplevas som stressande av barnmorskorna.

Att pendla mellan glädje och sorg

Att pendla mellan olika känslor kunde upplevas påfrestande. En av deltagarna berättade om ett fall då hon gav stöd till en kvinna som ensam skulle genomgå en förlossning med intrauterin fosterdöd vilket innebär att barnet har dött i magen. Att pendla mellan att delta i hennes sorg och sedan lämna rummet och gå vidare till nästa patient med en normal förlossning upplevdes som nästintill omänskligt. Att hantera svår sorg och samtidigt möta glädje beskrevs som psykiskt påfrestande. Det krävdes stor koncentration i mötet och barnmorskan vägde alla sina ord för att skapa ett bra möte med kvinna vilket tog mycket energi. Flera av barnmorskorna uppgav att det var påfrestande att ha fler kvinnor samtidigt som de vårdade en kvinna eller ett par som drabbats av en intrauterinfosterdöd.

”Det krävs mycket mentalt att gå från rum till rum… Det tar jättemycket energi… Sen ingår det i vårt jobb också att ha den här biten, det vet vi ju. Men det är klart att man

Det framkom att arbetet som barnmorska är ett känslomässigt arbete som kan ta mycket energi. Varje dag möter barnmorskorna olika kvinnor som kräver deras fulla uppmärksamhet och hängivenhet. Närheten till kvinnorna och ansvaret arbetet innebär uppgavs stundtals kunna vara mycket påfrestande.

Känslor som påverkar barnmorskan

Alla barnmorskor påverkades och bar på känslor från situationer i arbetet som de upplevt som svåra. De flesta uppgav att det fanns behov av att prata om det som upplevts svårt och när tillfälle gavs fanns där mycket känslor under ytan som inte bearbetats. En av barnmorskorna upplevde att hon gav av sig själv för att sedan bli helt känslomässigt dränerad, vilket påverkade henne privat. Hon upplevde en känsla av orkeslöshet vilket gjorde att hon drog sig undan socialt umgänge. Flera uppgav att en ansträngd dag på arbetet då de upplevt stressiga situationer eller känt sig otillräckliga i mötet med kvinnan de vårdat bidrog till att de skärmade av sig från sin omgivning när de kom hem. Men detta ansågs av de flesta barnmorskorna som en del av arbetet. Att vara barnmorska är något du är och inte bara arbetar som, och många menade att de bär med sig tankar och känslor kring arbetet från mötet med kvinnan efter att de stämplat ut och gått hem för dagen. Vetskapen om att man ska vara professionell fanns hos alla barnmorskor som deltog i studien men de uppgav samtidigt att det är omöjligt att vara opåverkad och inte bära med sig känslorna hem, och det behövde inte alltid vara svåra saker som påverkat barnmorskan, det kunde även vara en känsla av att vården till kvinnan och hennes partner varit otillräcklig.

”Man tar ju med sig sorgen hem, jag bär ju också på föräldrarnas sorg, de svåra sakerna…. Jag är ju inte mer än människa, man känner sig nere ibland och är ju inte oberörd. Det irriterar en i själen…” (2)

Just att bära med sig känslor var något som påverkade barnmorskorna. Det upplevdes svårt att dela någons stora sorg och sedan skaka av sig det vid arbetsdagens slut. Många av barnmorskorna lyfte fram händelser som inträffat många år tidigare, men som de fortfarande såg helt tydligt framför sig, vilket resulterade i smärtsamma påminnelser.

En av barnmorskorna berättade om en svår situation som inträffat under nyårshelgen flera år tidigare, men som fortfarande gjorde sig påmind varje nyår trots att det hände för länge sedan. Det är en upplevelse hon bär med sig och som har påverkat hennes sinnesstämning privat. En annan av barnmorskorna berättade om en svår situation då hon vårdade en kvinna där barnet avled innan förlossningen, detta påverkade barnmorskan så till den grad att hon fortfarande undviker platser där hon riskerar att möta paret. Hon upplever det som känslomässigt smärtsamt varje gång hon tänker på paret och har svårt för att släppa det som hände. Många av barnmorskorna menade att det ingår i arbetet, och klarar hon eller han inte av det bör personen inte arbeta inom förlossningsvården men likafullt påverkas barnmorskorna av det som sker.

Professionell utsatthet

Barnmorskorna i studien uppgav att arbetet inom förlossningsvården bedrivs självständigt där vikten läggs på den vetenskapliga kunskap och erfarenhet barnmorskan besitter. Men situationer kunde uppkomma som medförde att barnmorskan vacklade i tilltron till den egna kompetensen och de beslut som hon fattade vilket redogörs i de tre subkategorierna: När maktstrukturer skapar osäkerhet, Att anklaga sig själv samt Att känna sig anklagad av andra.

När maktstrukturer skapar osäkerhet

Resultatet visar att det förekommer maktstrukturer mellan olika personalkategorier vilket innebär att beslut och åsikter väger tyngre beroende på vem som uttalar sig. Det kan vara mellan läkare och barnmorska eller barnmorskor emellan. I de flesta fall kunde detta vara något positivt då barnmorskan kunde finna trygghet i att det är någon annan som tog beslutet och bar yttersta ansvaret. Men ibland kunde maktstrukturen leda till att kunskap och förslag till åtgärd ignorerades. Blir barnmorskans bedömning av situationen och förslag till åtgärd inte lyssnade på kan det skapa känslor av osäkerhet och frustration. Det kan även göra att barnmorskan inte vågar fråga även om oklarhet föreligger, vilket i värsta fall kan bidra till en försämrad patientsäkerhet. Barnmorskorna menade att det kunde förekomma en rädsla för att deras fråga kunde uppfattas som en brist på kunskap istället för en bekräftelse på ett resonemang kring eventuella åtgärder.

Barnmorskorna i studien uppgav att de många gånger arbetar i flera timmar med samma kvinna och lärt sig tyda henne och hennes kropp. Med hjälp av den vetenskapliga kunskap och den erfarenhet som barnmorskan besitter, tolkar hen kvinnans förlossning.

Därefter fattar barnmorskan beslut utifrån sin professionella kunskap. Barnmorskorna beskriver att när läkaren inte har hela bilden framför sig är det lätt att tolka vissa situationer annorlunda och åsikterna kring vad som ska göras kan då gå isär.

En del av barnmorskorna i studien lyfte fram händelser då läkaren fattat beslut utan att lyssna på vilken åtgärd eller insats barnmorskan ansåg som lämplig. Samarbetet med läkaren kunde då upplevas som bristfälligt. Barnmorskan vacklade mellan att göra som läkaren sa eller följa sin intuition, erfarenhet och vetenskapliga kunskap. Många ansåg att det är svårt att gå emot hierarkin även om något är felaktigt. En del av barnmorskorna upplevde situationen som svår i de fall då läkaren och barnmorskans åsikt gick isär angående den fortsatta handläggningen av förlossningen. Det förekom situationer då läkaren fattade beslut utan att ge tillräcklig information om varför. En av barnmorskorna uppgav att erfarenhet och kunskap bidrog till en större respekt från läkaren.

”Sen lärde man sig efter ett par år hur man ska linda in sina förslag så man får med dem på tåget… Det handlar ju om att desto mer erfarenhet du har, ju mer respekt får du av läkaren…” (1)

Att våga stå upp för den egna kunskapen kan även vara svårt mellan olika barnmorskor, vilket kan leda till en risk i de fall då åsikterna går isär eller att de inte vågar ifrågasätta åtgärder.

Att anklaga sig själv

Barnmorskorna beskriver att ansvaret för en kvinna och hennes barn under förlossning är stort. De ansåg att även om allt utförs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet kan något gå fel. När en svår situation inträffar menade flera av barnmorskorna att den omedelbara reaktionen efter händelsen var att hitta en orsak till varför händelsen inträffade. Eftersom det annars kunde leda till att barnmorskan anklagas av kvinnan eller till självanklagelse. Barnmorskorna i studien resonerade kring situationer då handläggningen av förlossningen gjorts enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, likafullt kunde det förekomma en inre känsla av anklagelse som barnmorskan bar med sig, en skuldkänsla av att orsakat ett lidande för kvinnan.

”Man bär ju mycket på det… Börjar man prata om det så ligger det mycket känslor där…” (6)

Under förlossningen är det barnmorskan som ansvarar för mor och barn och vissa anklagade sig själva om ett barn eller en kvinna mådde dåligt under eller efter förlossningen. Det fanns funderingar på om de gjort en felaktig handläggning som orsakat lidande. Detta kunde även gälla mindre beslut som till exempel suturering eller otillräcklig smärtlindring. En av barnmorskorna beskrev även det svåra i att slitas mellan att vara inne på rummet hos kvinnan och att vara delaktig ute på avdelningen.

Barnmorskans stödjande roll innebar enligt deltagarna att vara nära kvinnan och inge henne trygghet och styrka att föda sitt barn vilket kräver hög närvaro av barnmorskan på förlossningsalen. Arbetssituationen kräver att barnmorskan oftast vårdar och ansvarar för fler än en kvinna under samma arbetspass, vilket ibland skapade en känsla av självanklagelse, då en del av barnmorskorna ansåg att de inte räckte till.

Att känna sig anklagad av andra.

Barnmorskorna som deltog i studien pratade om just känslan av anklagelse och en rädsla för att bli anklagad. En del av barnmorskorna upplevde en rädsla för att bli anklagad för att ha gjort något hon inte borde i en akut situation. De menade att det var viktigt att ”rå om sitt hus”, att ha en känsla av att ha ryggen fri. Dokumentationen lyftes fram som en viktig del i att skydda sig själv och inte bara kvinnan. En del menade att det finns läkare som har anklagat barnmorskan i efterhand för att brustit i sitt handläggande, och då har dokumentationen utgjort en viktig del i diskussionerna. En av barnmorskorna berättade om en situation då hon sökt stöd hos chefen efter en svår situation. Hon upplevde då att hennes tillvägagångssätt under förlossningen blev ifrågasatt, när syftet med besöket egentligen hade varit för att få stöttning. Hon upplevde mötet med chefen mer som anklagande istället för stödjande, hon sa:

”Det kan ju lätt bli att ett samtal efter en händelse blir anklagande…. istället för att man får stöd…” ”En gång…jag gick ju till chefen för att prata, då fick jag fler frågor om vad jag hade gjort…Chefen möter en inte…utan ifrågasätter istället… Ibland känns det som att de inte förstår...” (4)

Några av barnmorskorna lyfte även fram ronderna som en situation då en känsla av anklagelse kunde förekomma. Det fanns en viss rädsla för att ”hängas ut” framför andra och att behöva redogöra i detalj för anledningen till varför olika beslut fattades. Detta kunde upplevas som värre då barnmorskan var ny, men det blev lättare att hantera med åren tack vare en ökad erfarenhet och en bredare kunskap hos barnmorskan.

DISKUSSION Metoddiskussion

Syftet med uppsatsen var att utforska barnmorskors upplevelse av svåra situationer inom förlossningsvården. Barnmorskorna i studien fick själva definiera vad som upplevdes som en svår situation, vilket innebar att det nödvändigtvis inte berörde en kritisk situation för mor eller barn, det kunde även röra tillfällen där adekvat smärtlindring uteblivit som bidrog till att barnmorskan upplevde vården som svår.

Kravet för deltagande i studien var att barnmorskorna skulle arbetat på förlossningen i minst tre år eftersom det ökade sannolikheten för att de någon gång upplevt en svår situation. Författarna har reflekterat kring om resultaten av studien blivit ett annat i den händelse att barnmorskor som arbetat kortare tid än tre år hade inkluderats. Det hade varit av intresse att belysa om en nyutexaminerad barnmorska upplever svåra situationer och stödet efteråt på ett annat vis.

Alla barnmorskor som intervjuades har arbetat på samma förlossningsklinik, vilket kan ha speglat rådande kultur, bemanning och riktlinjer på förlossningskliniken. Kanske hade resultatet blivit mer varierat och sett annorlunda ut om författarna även intervjuat barnmorskor vid andra förlossningskliniker i Sverige, som speglat andra vårdkulturer.

Intervjuer ansågs som en lämplig metod för datainsamling då detta gjorde det möjligt att ställa följdfrågor till barnmorskorna. Nackdelen med metoden kan vara att det eventuellt upplevdes som känsligt eller svårt för barnmorskan att berätta om personliga känslor som uppkommit i samband med en svår situation. Intervjuerna transkriberades av författarna direkt efter intervjuerna för att på så vis säkerställa att känslor och intryck från samtalet inte skulle falla i glömska. En intervju genomfördes tillsammans av författarna, de andra fem intervjuerna genomfördes individuellt av författarna vilket kan medfört att barnmorskorna fått olika uppföljningsfrågor. Exempel på frågor som ställdes berodde på barnmorskans svar och kunde vara: Hur upplevde du situationen? Hur kände du dig i situationen? Skulle du önskat mer stöd i den situationen? Vill du utveckla det mer? Om du får reflektera fritt kring det bästa stödet, hur hade det varit? Enligt Lundman och Hällgren- Graneheim (2012) finns det en möjlighet att olika följdfrågor kan påverka resultatet av materialet men det kan även innebära större möjligheter att

Ingen av författarna av föreliggande studie hade vid tillfället för intervjuer och analysprocessen erfarenhet av svåra situationer inom förlossningsvården vilket vi anser gav oss en begränsad förförståelse av forskningsfrågan. Med förförståelse menas den erfarenhet och kunskap författarna besitter om ämnet som utforskas, och kan ha en inverkan på tolkningen och analysen av det insamlade materialet (Lundman & Hällgren- Graneheim 2008, ss 170). Studien pågick även under samma tid som författarna genomgick sin verksamhetsförlagda utbildning, detta kan vara en nackdel då arbetsbelastningen periodvis upplevdes som tung och tidsbrist utgjorde ett hinder för en sammanhängande process av författarna.

Enligt Lundman och Hällgren- Graneheim (2012) innebär en kvalitativ innehållsanalys en fokusering på tolkningen av texter och används främst inom beteendevetenskap, humanvetenskap samt vårdvetenskap. Med en induktiv ansats då analysen av texter görs förutsättningslöst tolkas innehåll som är baserad på människors berättelse om upplevelsen, och sanningen finns i hur berättaren upplever sin verklighet. Texten tolkas därefter med en medvetenhet kring rådande kultur, deltagarnas livsvillkor och deras personliga historia, vilket säkrades utifrån att deltagarna under intervjuerna fritt kunde resonera utifrån forskningsfrågan kring sina upplevelser och vi kunde därefter tolka deras verklighet genom den transkriberade och analyserade texten. Författarna har läst samtliga intervjuer och genomfört analysen tillsammans vilket ökar tillförlitligheten i resultatet (Lundman & Hällgren- Graneheim 2012, s 197). En studies trovärdighet handlar även om hur överförbart resultatet är till andra sammanhang. Författarna av en studie kan skapa förutsättningar för överförbarhet men det är läsaren som avgör om resultatet är överförbart (Lundman & Hällgren-Graneheim 2008, ss 169–171). I föreliggande studie anser författarna att det finns en tydlig framställning av urval, deltagare, datainsamling och analysprocess att läsa, vilket enligt Lundman & Hällgren- Graneheim (2008) underlättar bedömningen av överförbarhet till andra sammanhang för läsaren (Lundman & Hällgren-Graneheim 2008, ss 169–171).

Resultatdiskussion

Resultatet av hur barnmorskor upplever svåra situationer inom förlossningsvården framkom i tre huvudkategorier: När det inte går som förväntat, Ett känslomässigt arbete samt Professionell utsatthet, och åtta underkategorier: Att hantera det svåra, Behov av stöd, Oro och otillräcklighet, Att pendla mellan glädje och sorg, Känslor som påverkar barnmorskan, När maktstrukturer skapar osäkerhet, Att anklaga sig själv, Att känna sig anklagad av andra. Resultatdiskussionen kommer utgå från de tre huvudkategorierna.

När det inte går som förväntat

Resultatet visade att barnmorskor reagerar olika på svåra händelser och hur detta hanteras varierar, men gemensamt för barnmorskorna var att samtliga hade ett behov av att bearbeta det som berörde dem. Barnmorskorna i studien ansåg det viktigt att få vara med kvinnan och stötta henne under förlossningen, samtidigt som de var medvetna om att relationen med kvinnan kunde påverka dem känslomässigt.

Barnmorskeprofessionens arbetssätt att ”vara med kvinnan” bidrar till en nära relation med den födande kvinnan vilket innebär att barnmorskan kan bli emotionellt engagerad

i henne. Den nära relationen är grundläggande för barnmorskans profession och utgör en viktig del i arbetet. Enligt en litteraturstudie av Leinweber och Rowe (2010) då sekundär stress undersöktes, såg man att det kan uppstå en stress hos barnmorskan till följd av ett starkt emotionellt engagemang i den födande kvinnans känslor. Detta kan resultera i en påfrestning på barnmorskans känsloliv. Enligt studien saknas det forskning på hur barnmorskor upplever det emotionella engagemang som den nära relationen innebär, samt vilka eventuella konsekvenser det har för barnmorskans välbefinnande. De skriver vidare att ett holistiskt perspektiv på den födande kvinnan även innebär omtanke, vilket kräver att barnmorskan är både fysiskt och psykiskt närvarande under förlossningen. Detta engagemang i den födande kvinnan kan medföra att barnmorskan har en ökad benägenhet för att utveckla olika kroppsliga symtom på stress. Det kan även påverka henne privat på ett negativt sätt vilket leder till ett ökat behov av stöd (Leinweber & Rowe 2010).

Enligt vår studie fanns behovet av stöd hos samtliga deltagare men stödet upplevdes som bristfälligt, främst från verksamhetens sida. I likhet med vår studie visar Christoffersen, Rønningstad och Teigens (2020) studie gjord i Danmark att barnmorskor generellt upplevde en låg nivå av stöd och feedback och att endast 49 % pratade med sin närmsta chef efter att en avvikande händelse ägt rum. Resultatet tyder på att en stor del av barnmorskorna inte pratade om det som hänt, anledningen till detta kunde möjligtvis bero på bristfällig support och uppmuntran från cheferna (Christoffersen, Rønningstad

& Teigen 2020). Vårt resultat visade att ingen av barnmorskorna upplevde att stödet från cheferna var bra, vilket vi ansåg som anmärkningsvärt. Dels för att detta lyftes som ett problem som förekommit under mycket lång tid, dels för att barnmorskorna hade lyft frågan flera gånger tidigare men utan respons.

Den tidigare nämnda danska studien visade även att barnmorskorna som deltog hade olika typer av strategier för att kompensera bristen på stöd. Många använde sig av sina kollegor för att ventilera tankar och känslor efter en kritiskt och svår situation (Christoffersen, Rønningstad & Teigen 2020). Även detta resultat är i linje med vår studie då barnmorskorna lyfter fram stödet från kollegor som betydelsefullt. Även om barnmorskan bedriver ett självständigt arbete är det kollegiala samarbetet viktigt för känslan av trygghet och det utgör en stor del av barnmorskans upplevelse av stöd. En Australiensk studie av Rice och Warland (2013) då barnmorskors upplevelse av en traumatisk förlossning undersöktes, visade att betydelsen av en traumatisk förlossning kunde variera. För barnmorskorna behövde ett trauma nödvändigtvis inte innebära komplikationer som en stor blödning hos kvinnan. Det kunde exempelvis även vara fall då endast kvinnan upplevde förlossningen som känslomässigt traumatisk.

Barnmorskorna i studien upplevde även att deras personliga känslor inte spelade någon roll då verksamheten ansåg att det är något som de själva får bearbeta eftersom det ingår i deras profession, och därför ignorerades av verksamheten. Det framkom en önskan att verksamheten skulle lägga mer fokus på att erbjuda stöd till barnmorskorna för att bearbeta upplevelser istället för att förväntas kunna gå vidare utan reflektion kring upplevelsen från svåra situationer (Rice & Warland 2013).

Även resultatet i vår studie visar att samtliga deltagare efterfrågade professionellt samtalsstöd från någon utomstående och uppgav en önskan om att få inplanerade grupp-

påverkan efter en svår eller kritisk situation i samband med deras arbete på förlossningen kan lindras genom professionell debriefing. Finns möjligheten att dela den negativa emotionella upplevelsen är detta ett viktigt steg i återhämtningen, och för att åstadkomma detta krävs ett fungerande ledarskap som avsätter tid för samtal (Dietz 2009). Barnmorskorna i vår studie resonerade mycket kring bristen på tid och dess inverkan på möjligheten till reflekterande samtal, och det fanns en frustration som grundades i att verksamheten inte prioriterade deras psykiska och emotionella välbefinnande.

Ett känslomässigt arbete

Barnmorskorna lyfte fram situationer då de upplevt oro inför det som hände eller kunde ha hänt. Ansvaret för en förlossning är stort. Att vårda en människa i en utsatt och utlämnande situation som dessutom kräver en mental närvaro hos barnmorskan kan vara känslomässigt dränerande, och barnmorskorna i vår studie vittnade om att den känslomässiga påfrestningen ibland även påverkade dem privat. En studie visar att en större förståelse för barnmorskornas känslomässiga arbete kan förbättra vårdrelationen mellan barnmorskan och kvinnan (Hunter 2010). Det kan även ha en positiv påverkan på relationen mellan kollegorna på arbetsplatsen. Det framkom att barnmorskor kände sig emotionellt utmattade efter arbetet med att ge kvinnan stöd under förlossningen.

Även under en helt normal förlossning uppgav barnmorskorna att arbetet med att ” vara med kvinnan” var känslomässigt arbetsamt eftersom även en normal förlossning är fysisk och emotionellt omvälvande och kräver emotionellt arbete från barnmorskan. Om förlossningen dessutom blir svår är den emotionella påfrestningen oundviklig (Hunter 2010). I föreliggande studie uppgav barnmorskorna att det var påfrestande att ansvara för fler kvinnor samtidigt. Eftersom detta innebär en situation då barnmorskan tvingas pendla mellan olika känslor beroende på vilken situation barnmorskan ställs inför, och det upplevdes stressande att inte hinna erbjuda dem lika mycket närvaro och engagemang. Ett djupt emotionellt arbete leder till ökad risk att drabbas av utmattningssyndrom som är ett tillstånd av fysisk, emotionell och mental utmattning vilket kan leda till att barnmorskan får svårt att ge emotionellt engagemang till kvinnan, och även bidra till otillräcklighet och brist på professionellt självförtroende (Socialstyrelsen 2003). Utmattningsyndrom beskrivs även i en studie från Australien där förekomsten och nivån av arbetsrelaterad stress och utbrändhet hos barnmorskor undersöktes. Resultatet visade att nästan två tredjedelar av barnmorskorna upplevde måttlig till hög nivå av emotionell utmattning, vilket sågs som oroande (Mollart, Skinner, Newing och Foureur 2011).

Flertalet av barnmorskorna i vår studie uppgav att en ansträngd dag på arbetet, då de upplevt stressiga situationer eller känt sig otillräckliga i mötet med kvinnan de vårdat, bidrog till att de skärmade av sig från sin omgivning när de kom hem. De beskrev bland annat svåra situationer som upplevdes som extra krävande, däribland mötet med kvinnor som genomgår en förlossning med intrauterin fosterdöd. Att möta föräldrarnas sorg och bevittna deras svåra situation leder enligt barnmorskorna till en känslomässig påfrestning som kan påverka barnmorskans välbefinnande på ett negativt sätt. En traumatisk förlossning är enligt Sheen, Slade och Spibys (2015) studie, en händelse där risk innebär fara för allvarlig skada eller död hos kvinnan och barnet och där barnmorskan direkt eller indirekt riskerar att bevittna traumatiska händelser i samband

med förlossningen. Att som barnmorska stå bredvid och bevittna ett trauma eller en svår händelse kan leda till olika typer av ogynnsamma känsloreaktioner hos barnmorskan inklusive risken att drabbas av post traumatiskt stressyndrom (PTSD) (Sheen, Slade &

Spiby 2015). Post traumatiskt stressyndrom är ett ångesttillstånd som uppstår som försenad eller kronisk reaktion på en traumatisk händelse av hotande slag. Symtom och kriterier på posttraumatiskt stressyndrom innebär återupplevande av traumat i form av påträngande minnen, mardrömmar, nedstämdhet och tillbakadragande från andra människor. Det kan även leda till undvikande av aktiviteter och situationer som påminner om traumat (Cullberg 2003 s 461). Enligt Sheen, Slade och Spiby (2015) kan symtomen på PTSD även leda till känslor av skuld, rädsla och skam och deras studie visar att barnmorskor upplever en hög nivå av känslomässig utmattning i samband med att vårda patienter som drabbats bland annat av intrauterin fosterdöd (Sheen, Slade &

Spiby 2015). Även en svensk avhandling visar att barnmorskor som upplevt en eller flera svåra händelser blev emotionellt påverkade, vilket kunde framkalla känslor av skuld och skam och leda till en ökad risk att utveckla PTSD (Wahlberg 2018). Ingen av barnmorskorna i vår studie har utvecklat post traumatiskt stressyndrom, men en av barnmorskorna berättade att hon undvek platser där det fanns risk för att möta paret som hon vårdat när de förlorat sitt barn intrauterint. En annan av barnmorskorna uppgav att hon alltid påminns om paret som förlorade sitt barn under en storhelg då hon arbetade, trots att det passerat många år sedan det inträffade. Sabo (2006) belyser hur responsen av stress och nära emotionell vård i arbetet kan påverka personalens hälsa i form av utmattning och lidande. Att möta patienter som lider eller är traumatiserade kan obearbetat leda till svårigheter för vårdpersonalen att ge tillfredställande vård (Sabo, 2006). Arbetet på en förlossningsavdelning består oftast av korta möten och vårdsituationer som varar mellan några timmar och upp till något dygn. Blir något fel i mötet är det inte möjligt att göra om samma situation för att på så vis få det rätt. Detta ställer stora krav på barnmorskans förmåga till inkännande och anpassning gentemot de behov som kvinnan hon har framför sig ger uttryck för. Barnmorskorna i studien var medvetna om vikten av att vara professionell och inte låta känslorna styra deras handlande, men de uppgav samtidigt att det är omöjligt att inte bära med sig känslorna hem. Det behövde inte alltid vara svåra saker som påverkat barnmorskorna, det kunde även vara en känsla av att vården till kvinnan och hennes partner varit otillräcklig.

Professionell utsatthet

Resultatet visar att det förekommer maktstrukturer mellan olika personalkategorier vilket innebär att beslut och åsikter väger tyngre beroende på vem som uttalar sig. Det kan vara mellan läkare och barnmorska eller barnmorskor emellan. Reiger och Lane (2009) genomförde en studie i Australien vars syfte var att utforska samarbetet mellan barnmorskor och obstetriker. Rollernas gränser mellan de berörda personalkategorierna har blivit omtvistat då förlossningsvården ofta ses med olika perspektiv från de två professionerna. Resultatet visade att deltagarna ansåg det som viktigt att se till varandras olika professioner och vara goda arbetskamrater. Ett delat ansvar som ger stöd, tillit och kunskap ansågs som värdefullt samt ett arbetsklimat som präglas av en gemenskap då de olika professionerna backar upp varandra (Reiger & Lane 2009). En del av barnmorskorna i föreliggande studie lyfte fram händelser då läkaren fattat beslut

såg att maktstrukturen kunde leda till att deras kunskap och förslag till åtgärd ignorerades, stödet från läkaren kunde då upplevas som bristfälligt. Reiger och Lanes (2009) studie visar att obstetriker som respekterade barnmorskans kunskap och frågade efter deras åsikter var de mest värderade, i motsatts till de obstetriker som ignorerade barnmorskans kunskap (Reiger & Lane 2009). En del av barnmorskorna i vår studie upplevde en rädsla för att bli anklagad för att ha gjort något hon inte borde i en akut situation. De menade att det var viktigt att ”rå om sitt hus”, att ha en känsla av att ha ryggen fri och dokumentationen lyftes fram som en viktig del i att skydda sig själv och inte bara kvinnan.

Barnmorskorna i vår studie resonerade kring situationer då handläggningen av förlossningen gjorts enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och att det trots allt ändå kunde uppstå en inre känsla av anklagelse som barnmorskan bar med sig, en skuldkänsla av att ha utsatt kvinnan för ett lidande. En naturlig reaktion enligt barnmorskorna när något händer är att försöka finna en orsak till varför det hände eftersom det annars kunde leda till självanklagelse eller att barnmorskan anklagades av andra berörda parter på förlossningen som obstetrikerna eller sin chef. Christoffersen, Rønningstad och Teigen (2020) visar även genom sin studie att barnmorskor som varit med om en allvarlig situation på förlossningen upplever relationen med det drabbade föräldraparet som viktigt eftersom det ökar möjligheten till dialog vilket gynnar bearbetningen av händelsen. Men förekommer det däremot en känsla av skuld kan detta försvåra eller göra det omöjligt för barnmorskan att ha en god relation med paret.

Barnmorskorna beskrev att de många gånger fortsätter känna sig känslomässigt påverkade efter en svår händelse och går igenom händelsen många gånger om. Känslor av skuld, ångest och skam över eventuella misstag som gjorts kan i vissa fall finnas kvar hos barnmorskan och göra det svårt för henne att hantera liknande situationer (Christoffersen, Rønningstad & Teigen 2020).

Resultatet av vår studie visar att barnmorskorna efter en svår situation, kände varierande grad av skuld och anklagelse. Det kunde röra sig om en oro för att ha tagit felaktiga beslut vilket kunde resultera i onödigt lidande för kvinnan. En studie om barnmorskors upplevelser av traumatiska förlossningar visade att känslor av självanklagelse och skuld var vanligt. Barnmorskorna uppgav att de kände sig ansvariga när förlossning blev svår och frågade sig själva om de var skyldiga genom aktiva eller passiva åtgärder och beskrev vidare att de kände skuld till det kvinnorna erfarit i deras vård (Rice & Warland 2013).

SLUTSATSER

Studien visar att barnmorskorna har ett emotionellt arbete och svåra händelser påverkar dem på ett personligt plan. Det kollegiala stödet anses som viktigt för att bearbeta svåra händelser och tid till samtal efterfrågas av samtliga barnmorskor. Resultatet i föreliggande studie visar att stöd till barnmorskor har en direkt koppling till deras välbefinnande. Barnmorskorna i studien lyfter fram vikten av att dela erfarenheter då det kan öka den samlade kunskapen. Föreliggande studie visar även att regelbundet externt samtalsstöd var något som efterfrågades av barnmorskorna. Vår förhoppning med arbetet är att belysa barnmorskors situation och deras behov av stöd i arbetet inom förlossningsvården.

REFERENSER

AFS 2015;4. Orginasitorisk och socialarbetsmiljö: Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö samt allmänna råd om tillämpningen av

föreskrifterna AFS 2015;4 Stockholm: Arbetsmiljöverket ( 2015)

https://www.av.se/globalassets/filer/publikationer/foreskrifter/organisatorisk-och-social- arbetsmiljo-foreskrifter-afs2015_4.pdf [201212]

Bánovčinová, L. (2017) Workrelated stress and coping among midwives on

Slovakia.Central European Journal of Nursing and Midwifery. 8(3), ss 667–674 DOI:

10.15452/CEJNM.2017.08.001

Berg, M (2010) Vårdande vid barnafödande med ökade risker. I Berg, M & Lundgren, I(red) Att stödja och stärka- vårdande vid barnafödande: Studentlitteratur. Lund s 149

Christoffersen, L., Rønningstad, C & Teigen, J. (2020) How front-line management practices help second victims. Midwifery. 85:102669. DOI:

10.1016/j.midw.2020.102669

Creedy, D-K., Fenwick, J., Gamble, J., Sidebotham, M & Toohill, J. (2017) Trauma and fear in Australian midwives. Women Birth.32. (1), ss 64–71. DOI:

10.1016/j.wombi.2018.04.003.

Cullberg, J. (2003). Dynamisk psykiatri i teori och praktik. Stockholm: Natur och kultur, s 461.

Dietz, D. (2009). Debriefing to help perinatal nurses cope with a maternal loss. MCN The American journal of maternal child nursing. 34(4), 243–248. DOI:

10.1097/01.NMC.0000357917.41100.c5.

Dykes, A-K. (2016). Den internationella etiska koden för barnmorskor. I Lindgren, H., Christiensson, K. & Dykes, A.K. (red) Reproduktiv hälsa: Barnmorskans

kompetensområde. Lund: studentlitteratur, ss 37–38

Elo, S & Kyngäs, H. (2008). The qualitative content analysis process. Journal of Advanced Nursing. 62(1), ss.107–115

Hildingsson, I., Westlund, K. & Wiklund, I. (2013) Burnout in Swedish midwives.

Sexual & Reproductive Healthcare. 4 (3), ss. 87–91. DOI: /10.1016/j.srhc.2013.07.001 Hunter, B. (2010) Implementing a National Policy Initiativ to support Normal Birth:

Lessons From the All Wales Clinical Pathway for normal labour. Journal of midwifery

& women”s health. 55 (3), ss. 226–233.DOI: 10.1016/j.jmwh

International Confederation of Midwives (2014) Den internationella etiska koden för barnmorskor. ss 1–2 https://storage.googleapis.com/barnmorskeforbundet-

se/uploads/2020/05/Den-internationella-etiska-koden-for-barnmorskor-ICM-Svenska- Barnmorskeforbundet.pdf [201213]

Kompetensbeskrivning för legitimerad barnmorska (2018) https://storage.googleapis.com/barnmorskeforbundet-

se/uploads/2020/04/Kompetensbeskrivning-for-legitimerad-barnmorska.pdf [201201]

Kvale, S & Brinkeman, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:

Studentlitteratur. ss 41–44, 107.

Leap, N. & Hunter, B. (2016). Supporting women for labour and birth: A thoughtful guide. London/NewYork: Taylor Francis Ltd. ss 184–197.

Leinweber, J & Rowe, H. (2010) The costs of being ”with women”: secondary traumatic stress in midwifery. Midwifery. 26(1): ss 76–87. DOI:

10.1016/j.midw.2008,04.003

Lundgren, I & Berg, M. (2016). Professionellt förhållningsätt. I Lindgren, H., Christiensson, K. & Dykes, A.K. (red) Reproduktiv hälsa: Barnmorskans kompetensområde. Lund: studentlitteratur, ss19–24.

Lundman, B & Hällgren-Graneheim, U. (2008). Kvalitativ innehållsanalys. I Granskär, M & Höglund-Nielsen, B (red) Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso-och sjukvård.

(uppl. 1:4.). Lund: Studentlitteratur, ss 169–171.

Lundman, B & Hällgren-Granheim, U. (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I Granskär, M & Höglund-Nielsen, B (red) Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso-och sjukvård.

(2: a uppl.). Lund: Studentlitteratur, ss 197–233.

Mollart, L., M Skinner,V., Newing, C & Foureur, M. (2011) Factors that may influence midwives work-related stress and burnout. Women Birth. 26(1), ss 26–32.

Doi: 10.1016/j.wombi.2011.08.002.