• No results found

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION GRÖNBOK

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION GRÖNBOK"

Copied!
12
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION

Bryssel den 21.4.2009 KOM(2009) 175 slutlig

GRÖNBOK

OM ÖVERSYN AV RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 44/2001 OM DOMSTOLS BEHÖRIGHET OCH OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV DOMAR

PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE

(2)

GRÖNBOK

OM ÖVERSYN AV RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 44/2001 OM DOMSTOLS BEHÖRIGHET OCH OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV DOMAR

PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE

Denna grönbok åtföljer kommissionens rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad förordningen)1. Dess syfte är att inleda ett brett samråd mellan intresserade parter om möjliga sätt att förbättra förordningens funktion med avseende på de frågor som tas upp i rapporten.

Kommission uppmanar alla intresserade parter att senast den 30 juni 2009 översända sina synpunkter på de frågor som behandlas nedan och eventuella andra användbara bidrag till följande adress:

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för frihet, säkerhet och rättvisa Enhet E2 – Civilrättsliga frågor

B – 1049 Bryssel, Fax: + 32 2 299 64 57 E-post: jls-coop-jud-civil@ec.europa.eu

Mottagna bidrag kommer att offentliggöras på Internet. Det är viktigt att läsa meddelandet av skydd av personuppgifter för det här samrådet. Där beskrivs hur era personuppgifter och ert bidrag kommer att behandlas. Branschorganisationer uppmanas att registrera sig i kommissionens register över intresseorganisationer.2

1. Avskaffande av alla mellanliggande åtgärder för erkännande och verkställighet av domar (exekvatur)

Det befintliga exekvaturförfarandet i förordningen har bidragit till att förenkla förfarandet för erkännande och verkställighet jämfört med det tidigare systemet i 1968 års Brysselkonvention. Ändå är det svårt att på en inre marknad utan gränser motivera att medborgare och företag måste offra tid och pengar för att kunna hävda sina rättigheter utomlands. Eftersom ansökningar om verkställighetsförklaring nästan alltid beviljas och erkännande och verkställighet av utländska avgöranden mycket sällan vägras, torde det vara realistiskt att sikta på att avskaffa exekvaturförfarandet i alla mål på privaträttens område.

Avskaffandet av exekvatur bör dock kombineras med nödvändiga säkerhetsåtgärder.

När det gäller obestridda fordringar har de mellanliggande åtgärderna ersatts av en kontroll i ursprungsmedlemsstaten av att både delgivningen av stämningsansökan eller motsvarande handling och tillhandahållandet av information om kravet och förfarandet till svaranden uppfyller vissa minimikrav. Dessutom ska det i undantagsfall vara möjligt att få en särskild omprövning i situationer där svaranden inte delgivits personligen på ett sådant sätt att han eller hon kunnat förbereda sitt försvar, eller där svaranden inte fått tillfälle att invända mot

1 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

2 (http://ec.europa.eu/transparency/regrin). Detta register upprättades inom ramen för det europeiska öppenhetsinitiativet i syfte att förse kommissionen och allmänheten med information om

(3)

kravet på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter (”särskild prövning”).

Enligt detta system ska käranden fortfarande genomgå ett kontrollförfarande, som dock äger rum i ursprungsstaten och inte i verkställighetsstaten.

Enligt förordning nr 4/2009 om underhållsskyldighet3 avskaffas emellertid exekvaturförfarandet med avseende på såväl bestridda som obestridda fordringar genom harmoniserade bestämmelser om tillämplig lag. Skyddet av rätten till försvar säkerställs genom ett särskilt kontrollförfarande som träder in när dom har meddelats. Förordning nr 4/2009 bygger således på ståndpunkten att eftersom antalet ”problematiska” domar som är föremål för ansökningar om erkännande och verkställighet är lågt, är fri rörlighet möjlig så länge svaranden har tillgång till ett effektivt rättsmedel (särskild omprövning). Om en sådan syn skulle råda på privaträttens område överlag, skulle brist på harmonisering av ett särskilt omprövningsförfarande kunna leda till osäkerhet i de få situationer där svaranden inte haft möjlighet att förvara sig inför den utländska domstolen. Det bör därför övervägas om det inte vore lämpligt att införa ett mer harmoniserat omprövningsförfarande.

Fråga 1:

Anser ni att alla domar på privaträttens område bör kunna cirkulera fritt, utan några mellanliggande förfaranden (avskaffande av exekvatur)?

Om ja, anser ni att vissa garantier bör bibehållas? Hur skulle dessa garantier i förekommande fall se ut?

2. Förordningens funktion inom ramen för den internationella rättsordningen

En väl fungerande inre marknad och gemenskapens handelspolitik på såväl nationell som internationell nivå förutsätter lika tillgång till rättslig prövning på grundval av klara och precisa bestämmelser om internationell behörighet inte bara för svarande, utan även för kärande med hemvist i gemenskapen. Detta gäller även i fall där den ena parten är hemmahörande i gemenskapen och den andra i ett tredjeland. Lösningen på dessa problem bör inte vara olika från en medlemsstat till en annan, särskilt eftersom vissa medlemsstater saknar bestämmelser om subsidiär behörighet. En gemensam lösning skulle stärka EU-medborgarnas och de ekonomiska aktörernas rättsliga skydd och säkerställa tillämpningen av bindande gemenskapslagstiftning.

I syfte att utsträcka behörighetsbestämmelsernas tillämpningsområde till svarande med hemvist i tredjeländer, bör det övervägas i vilken omfattning förordningens särskilda behörighetsbestämmelser, med nuvarande anknytningsfaktorer, kan tillämpas på sådana svarande.

Dessutom bör man överväga i vilken utsträckning det är nödvändigt och lämpligt att införa ytterligare behörighetsgrunder för tvister som involverar svarande med hemvist i tredjeland (subsidiär behörighet). Ett viktigt syfte med de nuvarande nationella bestämmelserna är att garantera tillgången till rättslig prövning. Det bör övervägas vilka enhetliga bestämmelser som kan vara lämpliga. Därför är det viktigt att finna en balans mellan å ena sidan säkerställandet av tillgång till rättslig prövning och å andra sidan internationell hövlighet. Tre anknytningspunkter skulle kunna komma i fråga här: behörighet på grundval av utövandet av

3

(4)

en verksamhet, om tvisten gäller denna verksamhet; den plats där egendom befinner sig, om tvisten gäller denna egendom; samt ett forum necessitatis, som skulle göra det möjligt att väcka talan även i sådana fall där det annars inte skulle ha funnits någon tillgång till rättslig prövning4.

Om det införs enhetliga bestämmelser om krav mot svarande i tredjeländer, kommer dessutom risken för parallella förfaranden i domstolar i medlemsstaterna och tredjeländer att öka. Det är därför viktigt att utröna i vilka situationer tillgång till rättslig prövning i medlemsstaterna måste säkerställas oavsett eventuella förfaranden någon annanstans, och i vilka situationer och på vilka villkor det kan vara lämpligt att låta domstolarna avstå från behörighet till förmån för domstolarna i ett tredjeland. Detta skulle kunna vara fallet exempelvis om parterna har ingått ett exklusivt avtal om behörig domstol till förmån för domstolarna i ett tredjeland, om tvisten annars skulle omfattas av tredjelandsdomstolars exklusiva behörighet, eller om ett parallellt förfarande redan har inletts i ett tredjeland5.

Slutligen bör det övervägas i vilken utsträckning en utvidgning av tillämpningsområdet för behörighetsbestämmelserna bör åtföljas av gemensamma bestämmelser om verkningarna av domar som meddelats i tredjeland. En harmonisering av verkningarna av domar som meddelats i tredjeland skulle bidra till ökad rättssäkerhet, särskilt svarande i gemenskapen som är parter förfaranden inför domstolar i tredjeland. Gemensamma bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar som meddelats i tredjeland skulle göra det möjligt för dessa personer att förutse under vilka förhållanden en dom som meddelats i ett tredjeland kan verkställas i någon av gemenskapens medlemsstater, särskilt om domen strider mot bindande gemenskapsrätt eller om det av gemenskapsrätten följer att medlemsstaternas domstolar är exklusivt behöriga.6

Fråga 2:

Anser ni att förordningens särskilda behörighetsbestämmelser kan tillämpas på svarande med hemvist i tredjeländer? Anser ni att det behövs några ytterligare behörighetsgrunder för sådana situationer?

Hur bör man inom ramen för förordningen ta hänsyn till situationer där domstolarna i ett tredjeland har exklusiv behörighet eller där talan väckts vid domstolarna i ett tredjeland?

Under vilka förhållanden bör domar som meddelats i tredjeland erkännas och verkställas i gemenskapen, särskilt i situationer som rör bindande gemenskapsrätt eller där medlemsstaternas domstolar har exklusiv behörighet?

3. Val av domstol

4 Se forum necessitatis-regeln i artikel 7 i förordning (EG) nr 4/2009. Om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt förordningen säkerställs genom forum necessitatis-regeln att domstolarna i en medlemsstat i undantagsfall ändå kan uppta tvisten om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning.

5 Beträffande dessa frågor hänvisas till den studie om subsidiär behörighet som nämns i rapporten, samt till det arbete som utförts av Groupe Européen de Droit International Privé (GEDIP), särskilt i samband med dess möte i Bergen i september 2008 (se http://www.gedip- egpil.eu/gedip_documents.html).

6 Detta problem har tagits upp i diskussionen om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter, där

(5)

Avtal om val av domstol bör tillmätas största möjliga verkan, inte minst på grund av deras praktiska betydelse i den internationella handeln. Det bör därför övervägas i vilken utsträckning och på vilket sätt verkningarna av sådana avtal enligt förordningen kan stärkas, särskilt vid parallella förfaranden.

En lösning skulle kunna vara att befria den domstol som utsetts genom ett exklusivt avtal om val av domstol från dess skyldighet att vilandeförklara mål i enlighet med lis pendens-regeln7. En nackdel med detta förslag är att det ger utrymme för parallella förfaranden som kan leda till oförenliga domar.

En annan möjlig lösning kan vara en omvänd prioriteringsregel när det är fråga om exklusiva avtal om val av domstol. Enligt detta alternativ skulle den domstol som utses genom avtalet först pröva om den är behörig i målet. Andra involverade domstolar skulle vara skyldiga att vilandeförklara eventuella parallella förfaranden till dess att den valda domstolens behörighet har fastslagits. En sådan lösning finns redan i förordningen för situationer där ingen av parterna i ett mål har hemvist i en medlemsstat. Om denna väg valdes skulle gemenskapslagstiftningen till stor del anpassas till de internationella bestämmelserna. En nackdel kan vara att en part, om avtalet visar sig ogiltigt, först måste få denna ogiltighet fastställd vid den domstol som utses genom avtalet, innan vederbörande kan väcka talan vid den domstol som är allmänt behörig.

Ett annat alternativ skulle vara att behålla den befintliga lis pendens-regeln. I så fall skulle man upprätthålla en direkt kommunikation och samarbete mellan de två domstolarna, i kombination med exempelvis en frist inom vilken den domstol vid vilken talan först väcktes ska fatta beslut i behörighetsfrågan och en skyldighet att rapportera till den domstol vid vilken talan därefter väckts om hur förfarandet fortskrider. Om detta alternativ väljs är det viktigt att se till att käranden går miste om möjligheten att väcka talan vid en behörig domstol av skäl som ligger utanför dennes kontroll.

Effektiviteten hos avtal om val av domstol skulle också kunna stärkas genom att skadestånd beviljas vid brott mot sådana avtal till följd av en försening eller av en tillämpning av bestämmelser om betalningsinställelse i låneavtal.

En annan lösning kunde vara att utesluta tillämpning av lis pendens-regeln i situationer där de parallella förfarandena består av en prövning i sak i det ena fallet och en (negativ) fastställelsetalan i det andra, eller åtminstone säkerställa att eventuella preskriptionsfrister med avseende på det egentliga kravet avbryts om fastställelsetalan avslås.

Slutligen skulle frågan osäkerhet kring avtalets giltighet kunna lösas exempelvis genom att man inför en standardklausul för val av domstol, som samtidigt gör det möjligt att snabba på beslutet i behörighetsfrågan.8 Detta alternativ skulle kunna kombineras med vissa av de lösningar som föreslagits ovan: greppet att godta parallella förfaranden eller kasta om

7 Lis pendens-regeln föreskriver, att i fall där talan väcks om samma sak och mellan samma parter vid domstolarna i olika medlemsstater, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väcktes på eget initiativ vilandeförklara förfarandena till dess att frågan om den första domstolens behörighet är avgjord.

8 När det gäller avtalets giltighet nämns ibland att en harmoniserad lagvalsbestämmelse skulle lämpa sig för att säkerställa en enhetlig tillämpning av förordningens bestämmelser. Det bör påpekas att frågan om tillämplig lag på avtal om val av domstol inte omfattas av förordning (EG) nr 593/2008 om

(6)

prioritetsregeln skulle kunna begränsas till de situationer där avtalet om val av domstol är utformat i enlighet med den standardmodell som föreskrivs i förordningen.

Fråga 3:

Vilket av alternativen ovan, eller eventuella andra lösningar, anser ni bäst lämpade för att ge ökad effektivitet åt avtal om val av domstol i gemenskapen?

4. Industriell äganderätt

Möjligheten att på ett effektivt sätt genomdriva eller ifrågasätta industriell äganderätt i gemenskapen är av grundläggande betydelse för en väl fungerande inre marknad. Den materiella lagstiftningen om industriell äganderätt är till stor del redan en del av gemenskapens regelverk.9 Direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter10 syftar till tillnärmning av vissa processuella frågor kring verkställighet. För att komma till rätta med den brist på rättssäkerhet och de höga kostnader som orsakas av parallella förfaranden inför nationella domstolar, har kommissionen föreslagit att det skapas ett integrerat domstolssystem genom inrättande av en gemensam europeisk patentdomstol med behörighet att meddela domar om giltigheten av och intrång i europeiska patent och framtida EG-patent för hela den inre marknadens territorium11. Dessutom antog kommissionen den 20 mars 2009 en rekommendation till rådet med förhandlingsdirektiv inför ingåendet av ett internationellt avtal mellan gemenskapen, dess medlemsstater och andra avtalsslutande parter i Europeiska patentkonventionen12. I avvaktan på att det inrättas ett gemensamt system för prövning av patenttvister kommer vissa brister i det nuvarande systemet att kunna fastslås och åtgärdas inom ramen för förordning (EG) nr 44/2001.

När det gäller samordningen av parallella mål om patentintrång, skulle man kunna stärka kommunikationen och samarbetet mellan domstolar vid vilka talan väckts parallellt och utesluta tillämpning av lis pendens-regeln i fall där det är fråga om negativ fastställelsetalan (jfr punkt 3 ovan).

När det gäller samordning av mål om intrång och ogiltighet har flera lösningar för att motverka missbruk föreslagits i den generella undersökningen. Närmare upplysningar om dessa lösningar återfinns i undersökningen. Problemen kan dock lösas om man inrättar ett gemensamt system för prövning av patenttvister, och i så fall kommer det inte att behövas några ändringar av förordningen.

Om det bedöms lämpligt att förena mål mot flera olika parter som har gjort intrång i ett Europapatent, när dessa tillhör en grupp av företag som följer en samordnad strategi, skulle en lösning kunna vara att införa en särskild regel som gör det möjligt att väcka talan om intrång i vissa typer av industriell äganderätt mot flera svarande vid domstolarna i den medlemsstat där den svarande som stått för samordningen av verksamheten eller på annat sätt har närmast anknytning till intrånget är etablerad. En nackdel med en sådan bestämmelse kan, såsom EG- domstolen har påpekat, vara att regelns stora tonvikt på faktiska omständigheter kan leda till

9 Intellektuell äganderätt omfattar även upphovsrätt, som inte tas upp i denna grönbok. Eftersom upphovsrätten inte kräver registrering, omfattas den inte av förordningens bestämmelser om exklusiv behörighet.

10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 30.4.2004, s. 45).

11 KOM(2007) 165.

12

(7)

ett större antal potentiellt behöriga domstolar, vilket kan underminera förutsebarheten hos förordningens behörighetsbestämmelser och rättssäkerhetsprincipen. Dessutom kan en sådan regel komma att leda till forum shopping. Alternativt skulle en omformulering av regeln om behörighet i mål med flera svarande kunna bidra till att stärka rollen för domstolarna i medlemsstater där den huvudansvarige svaranden är etablerad.

(8)

Fråga 4:

Vilka brister i det nuvarande systemet för prövning av patenttvister anser ni vara viktigast att finna en lösning på inom ramen för förordning nr 44/2001 och vilka av ovannämnda lösningar anse ni vara bäst ägnade att förbättra rättshavarnas förutsättningar att hävda och skydda sin industriella äganderätt, liksom positionen för personer som vill ifrågasätta denna äganderätt, inom ramen för förordningen?

5. Lis pendens och mål som har samband med varandra

När det gäller den allmänna tillämpningen av lis pendens-regeln bör det övervägas huruvida de nuvarande problemen inte skulle kunna lösas genom förstärkt kommunikation och samverkan mellan de domstolar vid vilka talan väckts i parallella förfaranden och/eller uteslutande av regelns tillämpning vid negativ fastställelsetalan (jfr punkt 3 ovan).

När det gäller bestämmelsen om mål som har samband med varandra bör det övervägas i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt att tillåta förening av mål där talan väcks av och/eller mot flera parter på grundval av enhetliga bestämmelser. Risken för negativa behörighetskonflikter skulle kunna motverkas genom en mekanism för samarbete och kommunikation mellan de berörda domstolarna och genom en skyldighet för den domstol som frånsagt sig sin behörighet att ta upp målet på nytt om den domstol vid vilken talan först väcktes frånsäger sig behörigheten. I artikel 30.2 bör det klargöras att den myndighet som är ansvarig för delgivningen är den myndighet som först mottar den handling som ska delges.

Eftersom datum och tidpunkt för mottagandet är av stor betydelse, bör de myndigheter som ansvarar för delgivningen, eller domstolarna, beroende på situationen, notera exakt när de mottar handlingar som ska delges eller exakt när stämningsansökan eller motsvarande handling ges in till domstolen.

En annan möjlighet är en begränsad utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 6.1, som möjliggör förening av mål om den berörda domstolen är behörig med avseende på ett visst antal svarande.

Fråga 5:

Hur anser ni att samordningen av parallella mål (lis pendens) inför domstolar i olika medlemsstater kan förbättras?

Anser ni att förening av mål där talan väcks av och/eller mot flera parter bör vara möjlig på gemenskapsnivå, på grundval av enhetliga bestämmelser?

6. Interimistiska åtgärder

I rapporten beskrivs flera problem avseende den fria rörligheten för interimistiska åtgärder.

(9)

När det gäller åtgärder ex parte13, bör det klargöras att sådana åtgärder kan erkännas och verkställas på grundval av förordningen om svaranden har möjlighet att bestrida åtgärden vid en senare tidpunkt, särskilt mot bakgrund av artikel 9.4 i direktiv 2004/48/EG.

Vidare skulle frågan om domstols behörighet med avseende på interimistiska åtgärder som beslutas av en domstol som inte är behörig att pröva själva saken kunna lösas på ett annat sätt än enligt dagens modell, som bygger på EG-domstolens befintliga rättspraxis. Vidare skulle särskilt kravet på ”verklig anknytning” kunna avskaffas om den medlemsstat vars domstolar är behöriga med avseende på sakfrågan hade befogenhet att upphäva, ändra eller anpassa en interimistisk åtgärd som beslutats av domstolarna i en medlemsstat som är behörig på grundval av artikel 31. Den domstol som ansökan om åtgärden ges in till skulle, utan att det inkräktar på behörigheten för den domstol som är behörig med avseende på själva saken, ha till uppgift att bistå vid själva sakprövningen genom att ”låna ut” rättmedel, särskilt när det inte är möjligt att få tillgång till ett effektivt skydd i alla medlemsstater. När ett sådant bistånd inte längre behövs, skulle den domstol som är behörig för sakprövningen kunna upphäva den utländska åtgärden. Även här skulle kommunikation mellan de berörda domstolarna vara till stor fördel. Det skulle göra det möjligt för de sökande att ansöka om effektiva interimistiska åtgärder varhelst det finns tillgängligt i EU.

Med hänsyn till kravet på ställande av säkerhet för återbetalning av en interimistisk betalning kunde det vara lämpligt att specificera att garantin inte nödvändigtvis behöver bestå av en interimistisk betalning eller en bankgaranti. Det är också möjligt att detta problem kommer att få en adekvat lösning i framtiden genom rättspraxis.

Slutligen kommer det att bli nödvändigt att anpassa artikel 47 i förordningen om exekvaturförfarandet avskaffas. I det avseendet kommer inspiration att kunna hämtas från artikel 18 i förordning (EG) nr 4/2009.

Fråga 6:

Anser ni att den fria rörligheten för interimistiska åtgärder kommer att kunna förbättra på de sätt som anges i rapporten och denna grönbok. Ser ni några andra möjligheter att förbättra denna rörlighet?

7. Förhållandet mellan förordningen och skiljeförfarande

Skiljeförfarande är en fråga av stor betydelse för den internationella handeln. Skiljeavtal bör tillmätas största möjliga verkan, och erkännande och verkställighet av skiljeavtal uppmuntras.

1958 års New York-konvention anses generellt fungera tillfredsställande och uppskattas mycket av rättstillämparna. Det förefaller därför lämpligt att låta konventionen förbli oförändrad, eller åtminstone låta den utgöra utgångspunkt för vidare åtgärder. Det bör dock inte hindra att vissa särskilda frågor om skiljeförfarande i förordningen tas upp, inte för att reglera skiljeförfarandet, utan i första hand för att säkerställa att fri rörlighet för skiljeavgöranden i smidiga former och för att förebygga parallella förfaranden.

Framför allt skulle ett (partiellt) avsteg från beslutet att undanta skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde kunna inverka positivt på samspelet med domstolsförfaranden. En sådan åtgärd skulle kunna leda till att domstolsförfaranden som syftar till att stadfästa skiljeavgöranden kommer inom förordningens tillämpningsområde. En

13 Ex parte-åtgärder innebär, i fråga om interimistiska åtgärder, tillfälliga beslut som utfärdas av domstol

(10)

särskild bestämmelse om behörighet i sådana förfaranden skulle öka rättssäkerheten. Det har exempelvis föreslagits att domstolarna i den medlemsstat där skiljeförfarandet ägt rum ska vara exklusivt behöriga i sådana mål, eventuellt med förbehåll för ett avtal mellan parterna14. Ett avsteg från undantagandet av skiljeförfaranden skulle också kunna innebära att alla förordningens behörighetsregler är tillämpliga vid utfärdande av interimistiska åtgärder i samband med skiljeförfaranden (inte bara artikel 31). Interimistiska åtgärder som beslutas av domstolarna är viktiga för att garantera skiljeförfarandenas effektivitet, särskilt så länge skiljedomstolen inte är inrättad.

Ett avskaffande av detta undantag skulle också kunna öppna för erkännande av domstolsavgöranden om ett skiljeavtals giltighet och klargöra läget i fråga om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden som införlivar ett skiljeavgörande. Det skulle även kunna säkra erkännande och verkställighet av avgöranden varigenom ett skiljeavgörande upphävs15. Därmed skulle det bli möjligt att undvika parallella förfaranden vid domstolar och skiljedomstolar, när ett avtal anses ogiltigt i en medlemsstat och giltigt i en annan.

Mer generellt skulle man också kunna överväga ett samarbete mellan domstolen och skiljedomstolen i förfaranden som syftar till att fastställa ett skiljeavtals giltighet. Det vore exempelvis möjligt att ge behörighet till domstolarna i den medlemsstat där skiljeförfarandet äger rum att fastställa existensen, giltigheten och räckvidden av ett skiljeavtal. Även en sådan lösning skulle kunna kombineras med ett förstärkt samarbete mellan de domstolar som prövar frågan, inklusive tidsfrister för den part som bestrider avtalets giltighet. En enhetlig lagvalsregel rörande skiljeavtals giltighet, som anknyter exempelvis till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum, skulle kunna minska risken för att avtalet anses giltigt i en medlemsstat och ogiltigt i en annan. Det skulle kunna ge mer effektiva skiljeavtal på EU-nivå, jämfört med artikel II.3 i New York-konventionen.

När det gäller erkännande och verkställighet skulle skiljeavgöranden som är verkställbara enligt New York-konventionen kunna dra fördel av en regel som ger möjlighet att vägra verkställighet av en dom som är oförenlig med skiljeavgörandet i fråga. Alternativt eller som komplement skulle en medlemsstat i vilken ett skiljeavgörande meddelats kunna ges exklusiv behörighet att bekräfta skiljeavgörandets verkställbarhet och att prövningen varit rättvis, varefter skiljeavgörandet skulle omfattas av fri rörlighet i gemenskapen. Ännu en annan lösning består i att utnyttja artikel VII i New York-konventionen för att ytterligare underlätta erkännandet av skiljeavgöranden på EU-nivå (en fråga som också kan komma att tas upp i ett särskilt gemenskapsinstrument).

Fråga 7:

Vilka åtgärder anser ni bör vidtas på gemenskapsnivå för att

• göra skiljeavgöranden mer effektiva,

14 Om denna lösning väljs bör enhetliga kriterier göra det möjligt att fastställa plats för skiljeförfarandet. I den generella undersökningen föreslås platsen där parterna ingick avtalet eller där skiljedomstolen meddelade sitt beslut. Om platsen inte kan fastställas på den grunden, föreslås användning av domstolarna i den medlemsstat skulle ha varit behöriga enligt förordningen om det inte funnits något skiljeavtal.

15 Detta är särskilt viktigt exempelvis om skiljeavgörandet ogiltigförklaras på av överträdelse av bindande

(11)

• säkerställa en god samordning mellan domstols- och skiljeförfaranden, och

• öka skiljeavgörandenas effektivitet?

8. Övriga frågor

8.1. Tillämpningsområde

I fråga om tillämpningsområde bör mål om underhållsbidrag läggas till förteckningen över undantag efter antagandet av förordning (EG) nr 4/2009 om underhållsskyldighet. Med avseende på tillämpningen av artikel 71 om förhållandet mellan förordningen och konventioner på särskilda områden, har förslag lagts fram om största möjliga inskränkning av denna bestämmelses tillämpningsområde.

8.2. Behörighet

Med hänsyn till betydelsen av hemvist som främsta anknytningsfaktor när det gäller att fastställa behörighet bör det undersökas om det vore möjligt att utveckla ett självständigt begrepp.

Vidare bör det övervägas i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt att skapa en icke- exklusiv behörighet, baserad på den plats där lös egendom befinner sig, såvitt det gäller sakrätt i eller besittning till sådan egendom. I fråga om anställningsavtal bör man överväga om det skulle vara lämpligt att tillåta förening av mål i enlighet med artikel 6.1. När det gäller frågan om exklusiv behörighet vore det lämpligt att överväga huruvida klausuler om val av domstol bör vara tillåtna i avtal om hyra av kontorslokaler; i fråga om hyra av sommarbostad skulle det behövas viss flexibilitet för att undvika att saken ska prövas av en domstol som ligger på stort avstånd för alla parter. Det bör också övervägas om det kunde vara lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för exklusiv behörighet på det bolagsrättsliga området (artikel 22.2) till ytterligare frågor som rör den interna organisationen och beslutsgången i ett företag.

Det bör också övervägas om det inte bör skapas en enhetlig definition av begreppet ”säte”.

När det gäller tillämpningen av artikel 65, bör det övervägas om det är möjligt att skapa en gemensam bestämmelse om återgångskrav och annat liknande, eventuellt begränsad till krav mot utländska tredjemän. Alternativt skulle skillnaderna mellan de nationella processrättsliga bestämmelserna kunna kvarstå, om artikel 65 kunde omformuleras så att den öppnar en möjlighet för den nationella lagstiftningen att utvecklas i riktning mot en gemensam lösning.

Dessutom skulle en skyldighet för den domstol som prövar ett krav mot en tredjeman i samband med litisdenuntiation att kontrollera om litisdenuntiationen är tillåtlig minska osäkerheten beträffande verkningarna av domstolens avgörande utomlands.

Beträffande det sjörättsliga området bör det övervägas om det vore lämpligt att införa en möjlighet enligt förordningen att förena mål om upprättande av en skadefond och enskilda käromål om ersättning. Med hänsyn till att en forumklausul i ett konossement är bindande för en tredjeman som innehar konossementet, har de berörda aktörerna föreslagit att fraktföraren enligt ett konossement ska vara bunden av en forumklausul, men samtidigt kunna åberopa sig på denna gentemot en tredjeman som är rättmätig innehavare av konossementet, såvida inte konossementet ger alltför oklara besked om vilken domstol som är behörig.

(12)

När det gäller frågor om konsumentkredit bör det övervägas om det vore lämpligt att anpassa ordalydelsen av artikel 15.1 a–b i förordningen till definitionen av konsumentkredit i direktiv 2008/48/EG16.

Mot bakgrund av kommissionens pågående arbete om grupptalan17, bär det övervägas om det behövs särskilda behörighetsbestämmelser för den typen av käromål.

8.3. Erkännande och verkställighet

När det gäller erkännande och verkställighet bör man överväga om det vore lämpligt att ta upp frågan om fri rörlighet för officiella handlingar.18 I familjemål (förordningarna (EG) nr 2201/2003 och (EG) nr 4/2009) erkänns en officiell handling som reglerar en tvist automatiskt i övriga medlemsstater. Det ger dock upphov till frågan om i vilken utsträckning ett

”erkännande” skulle fungera inom alla eller vissa civilrättsliga områden, med hänsyn tagen till de särskilda rättsliga verkningarna av officiella handlingar.

Vidare skulle den fria rörligheten för domar varigenom någon förpliktas att betala vite förbättras om vitesbeloppet kan fastställas antingen av den domstol som meddelat avgörandet eller av en myndighet i den medlemsstat där verkställighet ska äga rum. Det bör också övervägas om förordningen bör föreskriva att inte bara borgenären ska ha rätt att driva in utestående belopp, utan att även domstolar och skattemyndigheter ska ha den möjligheten.

Slutligen skulle tillgången till rättslig prövning i verkställighetsfasen kunna förbättras genom att det upprättas ett gemensamt standardformulär, som finns tillgängligt på alla officiella gemenskapsspråk, innehållande ett utdrag av domen19. Ett sådant formulär skulle undanröja behovet av att översätta hela domen och säkra att alla relevanta uppgifter (exempelvis ränta) finns tillgängliga för de verkställande myndigheterna. Verkställighetskostnaderna skulle kunna minskas genom avstående från kravet på uppgivande av delgivningsadress eller utseende av ett ombud i saken20. Med hänsyn till den fortlöpande harmoniseringen av gemenskapslagstiftningen, särskilt förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur21, ter sig detta krav onekligen föråldrat idag.

Fråga 8:

Anser ni att förordningens funktion skulle kunna förbättras på de sätt som föreslås ovan?

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

17 Se grönboken om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter – KOM(2008) 794, 27.11.2008 – och vitboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler – KOM(2008) 165, 2.4.2008.

18 Europaparlamentet hänvisade i sin resolution av den 18 december 2008 också till en europeisk officiell handling.

19 Se till exempel förordning (EG) nr 4/2009.

20 Med ombud i saken menas en person som utsetts att företräda en part under rättegången.

21

References

Related documents

Bättre lagstiftning skulle kunna bidra till lägre driftskostnader och risker, större avkastning, ett ökat flöde av riskkapital och mer effektiva riskkapitalmarknader. Detta

På grund av en ökande terrorism i EU har flera EU-medlemsstater antagit ny lagstiftning för att bekämpa terrorism. Sådan antiterroristlagstiftning måste vara förenlig med

Medlemsstaterna har dock för dessa arbetstagare möjlighet att i lagstiftning eller andra föreskrifter avvika från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16, genom att som ett undantag från

Även om handeln från de regeringskontrollerade områdena till norra Cypern inte omfattas av förordningen om gröna linjen är det att märka att denna handel enligt Republiken Cyperns

(1) Kommissionen påminner flygplatser och lufttrafikföretag om att de, framför allt enligt ECAC:s dokument nr 30 och relevanta bilagor, är skyldiga att införa

För att kunna utnyttja alla möjligheter som den öppna samordningsmetoden på det sociala området ger anger kommissionen i detta meddelande några områden där metoden kan

1) Processen bör vara marknadsdriven, men samtidigt krävs en samordning av sändningsföretagen för att åstadkomma ett smidigt tekniskt och affärsmässigt genomförande

Vid utformningen av en strategi för forskarnas rörlighet i det europeiska området för forskningsverksamhet, beaktas i föreliggande meddelande följande: det förhållningssätt