Det attraktiva kontoret

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Birgitta Conradson

Title Det attraktiva kontoret

Issue 6

Year of Publication 1983

Pages 78–85

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Det attraktiva kontoret

av Birgitta Conradson

På landet hade Adrian varit ett lejon, i staden var han ingen¬

ting och nu skulle han krympas ytterligare för det skulle bevi¬

sas

att han

mindre än

prick.

Han sökte arbete...

Så börjar författaren Ivar Lo-Johansson ett ka¬

pitel i sin självbiografiska roman ”Kungsgatan”

(1935). Det är en roman om storstadsdrömmen och ”flykten” dit under mellankrigsåren, om staden och dess asfaltsgator, som bidrog till att forma den _nya, urbana människan. Några ytter¬

ligare rader ur romanen får illustrera synen på

kontoret i staden som en attraktiv arbetsplats:

Han ville ha ett arbete, där han fick gå ren om händerna och snyggt klädd. Det var en tid, då alla ville det. Det var en tid, då arbetarna ville

sina barn

borgare. Det var den tid, då kvinnan

alla klasser vart

liten dam...

Bland det mest påtagliga i 1900-talets samhälls¬

omvandling är framväxten av kontorsarbetsplat¬

ser och _nya yrkesgrupper under den gemensam¬

ma, men något diffusa benämningen ”tjänste¬

män”. Antalet kontorsanställda och andelen av

alla yrkesverksamma har ökat kraftigt. För cirka

hundra år sedan kunde endast några få procent räknas som tjänstemän, medan det idag finns

fler anställda inom tjänstesektorn än inom pro¬

duktionen. År 1910 var antalet kontorsanställda i Stockholm cirka 10 000. Tjugo år senare har antalet stigit till 35 0(X) personer, en tredubbling,

och av dessa arbetade cirka 4 000 personer på försäkringsbolagen (Carlsson 1968 s 268 f och

William-Olsson 1941 s 117). Framför allt har an¬

delen kvinnliga kontorister ökat, vilket intimt hänger samman med kontorsarbetets gradvisa förändring och rutinisering. Rationaliseringar

och ökad mekanisering har delat kontorsarbetet i specialist- och rutinsysslor, och det har successivt

efter första världskriget blivit en tydlig, tudelad

arbetsmarknad med givna manliga och kvinnliga arbetsuppgifter (jfr Liljeström m fl 1976). Det

moderna kontoret, som det har utvecklats under detta sekel, är en produkt av urbaniseringen, av industrialismen och dess uppspaltning i plane¬

ring och produktion, i tankens och handens ar¬

bete.

Denna studie bygger på material ur ett pågåen¬

de forskningsarbete om arbetsliv på kontor ur et¬

nologisk och kulturanalytisk synvinkel*. Platsen

för ”händelseförloppet” är ett idag medelstort försäkringsbolag, Vegete, beläget i det centrala Stockholm, och tidpunkten är förlagd till 1930-

och 40-talen. Min empiri består framför allt av

intervjuer med och nedtecknade berättelser från

människor som upplevt kontorsarbetslivet och dess förändring under de sista femtio åren.

Det här aktuella försäkringsbolaget hade 1930 omkring 70 anställda. Bolaget expanderade kraf¬

tigt, och efter femton år hade personalantalet

vuxit till drygt 400. Att försäkringsbolaget låg i

Stockholm var ganska naturligt, då huvudsta¬

den, som landets administrativa och ekonomiska centrum, var och är en utpräglad kontorsstad.

Bolagets huvudkontor låg just på Kungsgatan,

som under denna period var en huvudgata, ett centrum, dit många invånare och tillfälliga besö¬

kare drogs. På dagarna skedde det för butikerna,

matställena och småkontoren. På kvällarna var

det nöjena som lockade, de nya biofilmerna, ka¬

féerna och gatflickorna. På Kungsgatan kunde

de kontorsanställda se och begrunda köerna av arbetssökande utanför olika förmedlingar. Där

*Med kulturanalys avses att kulturen inte enbart är ett studie¬

objekt utan också ett perspektiv, ett tolkningsredskap. Be¬

greppet kultur kan, något förenklat, stå för överenskommel¬

ser

mellan människor.

kunde de också reflektera eller förfasa sig över arbetarnas första maj-tåg som på väg till Norra Bantorget passerade nedanför deras kontors-

fönster.

Under denna tidsperiod ansågs det mycket fint och attraktivt, att få ett arbete på kontor. Varför och för vilka var det fint? För Adrian och hans manliga gelikar utan adekvat, social ”bak- grimd”, var det drömmen ^{om att} göra karriär och byta samhällsklass. För kvinnornas del var

kontoren, speciellt banker och försäkringsbolag,

ännu ett självklart alternativ om de kom från medel- och överklasshemmen. Kontoret var för dem en miljö, där de fick behålla sin medfödda

”status” och inte behövde känna sig degradera¬

de, trots vanligen mycket underordnade arbeten.

’

’Tj änstemannamentalitet ’ ’

Kontorsarbetet var något som upplevdes efter¬

strävansvärt och privilegierat av de flesta anställ¬

da, oberoende av vilken ställning i hierarkin de hade. ”Kontorsdoften” lockade även den yngste kontors- eller springpojken. Denna finhetskänsla fick sin näring både av själva arbetet, av arbets¬

miljön och vissa arbetsvillkor. Men vad var det

som gjorde att människor, trots kontorsarbetets gradvisa degradering och rutinisering, höll fast vid föreställningen om det attraktiva kontoret?

Och hur hade den uppstått?

Det arbete den unge kontorsskrivaren ärvt av bruksbokhälla-

ren

har ändrat karaktär; det har förlorat draget av självstän¬

dig förtroendesyssla. Yrket har ’deklasserats’ och därmed också yrkesutövaren, även om han själv inte inser detta...

Tjänstemannen har ett till synes mångformat och delvis svår- tydbart andligt arv, som bildar grundstommen i hans tankar och föreställningar, ideal och intressen. Ett av de framträ¬

dande dragen i detta arv har utformats i de illusioner, varmed tjänstemannayrket omges. De har vuxit fram ur den realitet

som

(i ett tidigare avsnitt) skildrats... ’Illusionerna’ må så¬

lunda betraktas

viss andlig ’eftersläpning’...

Citaten är hämtade ur en femtioårig skrift ^om tjänstemännens sociala och ekonomiska problem (Stensland 1937 s 10 o 46). Författaren med sin

”utifrånsyn” såg att situationen och villkoren inte var desamma för 1930-talets kontorist som t ex för 1800-talets bruksbokhållare. 1930-talets tjänsteman levde enligt författaren i en illusion,

”tjänstemannamentaliteten”, som inte överens-

Försäkringsbolaget Göta, föregångare till Vegete, flyttade l slutet

1920-talet in i denna nyklassicistiska byggnad vid Kungsgatan 9. Huset, ursprungligen avsett för försäkrings¬

bolaget Lloyd, uppfördes 1919—20 efter ritningar av arkitek¬

terna östlihn <6 Stark, då Kungsgatan var ny. Foto 1922 i Stockholms Stadsmuseum.

Stämde med den reella verkligheten. Att det rena

manschettarbetet, tankearbetet, var något bättre

än t ex butiksarbete och framför allt det smutsi¬

ga fabriksarbetet, kroppsarbetet, var en djupt

förankrad tanke. Denna föreställning hade alltså

rötter i historien, i arvet från landsbygdens

brukskontor med dess inflytelserika bruksbok¬

hållare, men också från städernas ämbetsmanna¬

värld.

Det attraktiva kontorslivet

Kontorsarbetet, även i dess enklaste form, upp¬

levdes som ett ”intellektuellt” tankearbete, och den som utförde det, kände sig inte övervakad i varje arbetsmoment. Det fanns, även för rutin¬

sysslorna, en viss frihet beträffande hur och i vil¬

ken ordning uppgifterna skulle utföras. Man ar¬

betade i en, till synes, ren, tyst och sober miljö,

och såg sig omgiven av välvårdade och bildade

människor. ”Det ^var en viss klass på samtalsäm-

Kontorslandskap vid symaskinfirman Singers försäljningskontor vid Brunkebergstorg år 1934. De skrivmaskinsskrivande kontors¬

flickorna fick sitta på raka, hårda stolar och belysningen bestod endast ^av taklampor. Refoto Nordiska museet.

nena. Det var stil på försäkringsfolk då.” Det

var jämförelsevis inte heller något tungt arbete,

även om dåtidens bundna huvudböcker kunde kännas ötympliga att lyfta. I det attraktiva låg

också den geografiska närheten till arbetsgivare

och överordnade chefer, något som också kunde upplevas som en social närhet. En springpojke

t ex som var stationerad på vaktmästeriet på di- rektionsplanet kunde känna sig mer ”skyddad”

av verkställande direktören

”Han var som en pappa för oss” — än av någon chefsperson i mellanställning.

Det var också gradskillnader i fmheten, bero¬

ende på vilket slags kontor det gällde. Om denna upplevda skillnad mellan olika slags kontorsar¬

betsplatser, berättar en kvinna, född 1892, så

här. Hon sökte plats i början av det här seklet:

Att fä

kontorsarbetsplats i Norrköping (= hemstaden) upplevde jag som något tråkigt. Där fanns bara affärskon¬

tor... Ämbetsverk

så trevliga arbetsplatser, men det var svårt att få jobb där. De hade kort arbetstid... Det var en bil¬

dad miljö... Affärskontoren kunde vara väldigt otrevliga...

där

det mycket överarbete...

Att få ett arbete på ett försäkringsbolag, liksom bank, var också bättre än på privat affärskontor.

Detta hängde samman med att dessa inte var lika konjunkturkänsliga samt att försäkringsbolagen

vid denna tid hade ordnade pensioner. Det fanns

dock en rangskillnad mellan de större försäk¬

ringsbolagen (aktiebolagen) med god ekonomi

samt de mindre och medelstora (de s k ömsesidi¬

ga) Söm det här företaget var en representant för.

Den som uppnådde en befattning som ordinarie

försäkringstjänsteman kunde uppleva en viss

trygghet i sina arbetsvillkor. För de icke ordina¬

rie var däremot anställningstryggheten betydligt

mer osäker och godtycklig. Den materiella trygg¬

heten var ett övergripande mål för den här mel- lankrigsgenerationen, som ännu inte hade upp¬

levt det svenska folkhemmets välfärd och säker¬

hetsnät.

Ett stort attraktionsvärde fanns i det faktum att försäkringsbolaget låg i Stockholm, på Kungsgatan, dvs i centrum för det händelserika,

framåtskridande storstadslivet. Staden hade

dragningskraft, framför allt för de unga män

som likt Adrian drömde om att bli något, vilket för dem betydde att byta samhällsklass med kon¬

toret som draghjälp. Så här berättar t ex en av de manliga informanterna, ^en skogsarbetareson

från Bergslagen, med åtta klasser i folkskola:

Jag hade en äldre bror ^som hade varit sex år i Stockholm och lyckats. Jag kom så väl ihåg, när jag gick i skogen hemma och bestämde mig... Stockholm hägrade, och hemma fanns inget annat än skogsarbete. Min största önskan var att bli sportjournalist. Våren 1932 kom jag till stan och jag fick bör¬

ja som kontorselev på försäkringsbolaget... Jag skulle fä

stanna över sommaren, men det blev längre...

I realiteten skulle skogsarbetaresonen komma att stanna hela sitt yrkesverksamma liv. Först efter cirka tio år i arkivet fick han chansen att avance¬

ra, efter många år till ”kvartsbas”. Att utan ut¬

bildning kunna göra karriär ”den långa vägen”

hade trots allt funnits. För honom hade det känts osäkrare att byta till det förmodade drömjobbet

som sportjournalist, än att stanna kvar i företa¬

get med dess trygghet.

För kvinnornas del var förhållandet annorlun¬

da. Kontoret var ännu ej öppet för alla sorts kvinnor. Särskilt på banker och försäkringsbo¬

lag anställdes helst de s k familjeflickorna, de

som kunde bo hemma och hade den ”rätta” so¬

ciala bakgrunden. Det fanns i personalpolitiken

ett outtalat krav, att de kvinnliga anställda skulle ha fyllt 19 år, ha genomgått minst realskola eller 8-klassig flickskola. Många hade studentexa¬

men. De fick naturligtvis inte vara gifta. De pla¬

cerades direkt på tjänstemannabefattningar,

från vilka de sällan avancerade. En landsortsflic- ka däremot, utan ekonomisk bakgrund, och framför allt utan släktingar i stan, fick mycket svårt att klara försörjningen på sin kontorslön

”Lönen är ju inte så stor men fröken har väl för¬

äldrahem” (Berger 1974). I ett kåseri i tidningen

Idun året 1933 kunde man också läsa:

Där fanns kvinnor med stora och bekymmersamma försörj¬

ningsmöjligheter och där fanns chefens brorsdotter som bor hos

och _pappa i Lärkstan och köper Elisabeth Ar¬

dens skönhetsmedel för lönen.

Beträffande inställningen till kontorsarbetet var den oftast en annan bland dessa familjeflickor

än hos många övriga kontorsanställda. För dessa kunde kontorsplatsen i Stockholm snarare upp¬

levas som ett tvång, något som de i brist på bätt¬

re bara ”hamnade” på. En överklassflicka, som hade drömt om att få tillbringa några roliga år på Stockholms Högskola berättar:

I november fick jag plats på försäkringsbolaget. Jag fick job¬

bet genom kontakter. Jag kände genom Blå Stjärnan där jag

var

med, dottern till chefen... Jag storgrät över att jag skulle börja jobba. Jag hade tre veckor på mig att lära mig skriva påskrivmaskin...

*.♦ •

Finheten upprätthölls

Försäkringsbolaget var, som alla arbetsplatser en

mycket symbolladdad miljö, fylld av korsande budskap. Symbolerna tolkades dock olika, bero¬

ende på sammanhang och var i hierarkin de som

upplevde dem befann sig. Statuskänslan gavs nä¬

ring på olika sätt och nådde även dem i de lägre befattningarna. Detta gällde inte minst det mest

synliga och påtagliga i miljön:

Bolaget låg i ett fint hus på Kungsgatan... med mahogny,

sammet och stora, fina tavlor i styrelserummet och chefens

rum.

Det

gränslöst elegant, och man var imponerad av det...

Kontorsbyggnaden där försäkringsbolaget var

inrymt, var modern för sin tid och uppförd i den tjugotalsklassicism, ^som präglade denna del av

Kungsgatan. Den officiella delen som entré, kundhall och direktionsvåning var påkostad och representativt utsmyckad för att ge intryck av

värdighet och ekonomisk soliditet. De ordinarie arbetsrummen ^var däremot puritanskt och enkelt inredda, och deras symboliska innebörd var en annan. Men den representativa och eleganta di- rektionsvåningen fanns där och kastade sin

”strålglans” över alla dem som var mottagliga

Försäkringsbolagets styrelserum som det såg ut 1942. Rummets betydelsefullafunktion markerades med guldinramade porträtt av tidigare styrelseledamöter, ett tungt möblemang med läderfåtöljer och inte minst freskomålningar utförda av Jurgen Wrangel. Re- foto Nordiska museet.

för det. ”Även den som var fattig satte näsan i

vädret.”

Att kontorsyrket av de anställda betraktades

som något speciellt i förhållande till andra yrken,

markerades också i det strikta klädkravet, ett krav som kunde vara nog så betungande för de många lågavlönade kontoristerna. Till och med

de yngsta kontorspojkarna hade krav på sig att de måste arbeta i mörk kostym. Läskostymen,

som hade varit en dyr investering i samband med konfirmationen, fick ofta hänga med, även när den var både urvuxen och utnött. Den synliga skillnaden mellan högre chefstjänstemän och un¬

derordnade låg inte, som idag, i om de bar mörk kostym eller inte utan i om kostymen var ny och skräddarsydd eller sliten och av billig konfek¬

tion. ”Man såg armodet”, som en av dåtidens

kontorister uttryckt det. Men genom kläderna

fanns en viss möjlighet att visa upp sin personlig¬

het, sin duglighet och för de manliga tjänstemän¬

nen var det en möjlighet att, till det yttre, likna

sina överordnade. Finhetskänslan upprätthölls

också _genom många etikettsregler, i t ex sättet

att bruka och lägga bort titlar, i den, åtminstone på ytan, lugna och behärskade umgängestonen, i

affärsbrevens sirliga och utförliga artighetsfra¬

ser, där eventuella utmärkelser aldrig fick ute¬

lämnas. Om detta minns en av de kvinnliga kon¬

toristerna:

Jag är från Norrland och där finns ingen adel, så jag visste

inte att när

skrev till

greve eller friherre skulle vi skri¬

va

”högvälborne”, även om det bara gällde en enkel avi...

Till vanliga adelspersoner skulle man skriva ”välborne”...

Den prestigemedvetna och privilegierade inställ¬

ningen återfanns naturligtvis också i attityder

och värderingar. Att avslöja var man stod poli¬

tiskt var otänkbart, särskilt för den som hade en

annan politisk uppfattning än den konservativa.

Då gällde det att hålla masken. Den fackliga ak¬

tiviteten var länge obefintlig på bolaget, och när några tjänstemän i mellanställning försiktigt började agera fackligt under krigsåren, var det många, särskilt bland kvinnorna, som tog av¬

stånd. De satte ett likhetstecken mellan facklig

verksamhet och socialism. I den privilegierade inställningen till kontorsarbetet och dess villkor ingick att vara solidarisk mot sin arbetsgivare.

Att vara lojal var något självklart.

Finheten hotades

Andra världskriget och 1940-talet var en period

då det skedde stora, både tekniska och sociala förändringar på kontoret. Försäkringsbolaget hade, som tidigare nämnts, expanderat kraftigt.

Högkonjunktur och en ökad mängd tecknade försäkringar hade inneburit att man utvidgat bå¬

de lokal- och personalmässigt. Arbetsuppgifter¬

na hade börjat spaltas upp i allt mindre och enk¬

lare enheter, vilket bl a innebar att den tidigare

snäva sociala rekryteringen av kvinnlig personal

breddades. Till den mekaniserade maskinskrif¬

ten (Adrema-systemet) som bolaget hade låtit in¬

stallera för att producera förtryckta försäk- ringsbrevsformulär anställdes t ex en helt ny per¬

sonalkategori, de s k präglerskorna. De ^var i rea¬

liteten kontorsarbeterskor och fick inte, av löne- skäl, benämna sig för tjänstemän. Deras uppgift

var att prägla plåtar, ett arbete som var smutsigt

och bullrigt — ett fabriksarbete för vilket det in¬

te behövdes någon speciell utbildning. Men de traditionella, kvinnliga kontoristerna, som tidi¬

gare skrivit ut debiteringslistor och försäkrings-

brev på manuella skrivmaskiner under viss indi¬

viduell frihet, fick nu se sina arbetsuppgifter för¬

ändrade. De befarade att deras arbeten ^var hota¬

de, men framför allt upplevde de sina tidigare privilegier i farozonen. Konkret blev det dessa präglerskor, som fick stå som måltavlor för detta kända hot.

Det var kvinnorna, i sina rutinbetonade syss¬

lor mer än männen, som kände av den begynnan¬

de rationaliseringen och rutiniseringen, och i en

slags ”statuspanik” försökte dessa kvinnor, i gränslandet mellan tjänsteman och arbetare, be-

Försäkringsbolagets präglingsavdelning (Adrema) där man präglade adressplåtar och förtryckta försäkringsbrev. Det fabrikslik-

nande arbetet gjorde att de som arbetade där sågs över axeln av de ”riktiga” tjänstemännen. Refoto Nordiska museet.

vaka att ”finhetssymbolerna” vidmakthölls. I sitt uppträdande satte de upp både synliga och osynnliga gränser, markerade, med eller utan ord, en distans mot dem. De kvinnliga tjänste¬

männen hälsade sällan på dessa kvinnor från

denna ”plåtverkstad”, de undvek dem med blic¬

ken, när de passerade varandra i kontorskorrido-

rerna. De markerade med olika, kulturellt be¬

tingade medel, att präglerskornas arbete var

”mindre värt”, dvs att det var ”fördummande”.

De rynkande på näsan åt deras ”ovårdade”

språk ^— många kom från Söder och talade slang. De tyckte präglerskorna var smutsiga —

de målade sig — vilket tidigareffiade varit otänk¬

bart på ett kontor — och upprördes över att de

”grisade ner” på toaletterna, när de smygrökte där. De kvinnliga kontoristerna vägrade också

att bära likadana skyddsrockar, trots att detta hade beordrats från ledningens sida. Exemplen på deras avoghet och distansering skulle kunna mångfaldigas. En präglerska däremot mindes ur sitt perspektiv situationen så här:

Man hade komplex och egentligen var det svårare att arbeta pä Adrema, då man skulle behärska alla branscher. ”Tanter¬

nas” arbete hade

ju klarat av om man haft någon säker¬

het. De hade ju inte ett dugg märkliga jobb...

De kvinnliga tjänstemännens beteende, deras be¬

vakande av de existerande ”finhetssymbolerna”,

vad var det ytterst symptom på? En äldre f d

kontorsman har gett sin syn (kurs förf):

För att ett företag skulle göra ett trovärdigt intryck fick kon¬

toret naturligtvis inte verka uppsluppet utan hålla en viss stil.

Denna stil uppnåddes mest genom chefernas och den äldre personalens föredöme...

Ett kontor är naturligtvis ingen lekstuga... utan ett huvud, där verksamheten ledes och

visar företagets ansikte utåt.

Ett välvårdat kontor verkar förtroendeingivande ä leverantö¬

rer, kunder och andra affärsförbindelser...

Härav följer, att personalens uppträdande och förhåll- ningsregler i stor utsträckning bestämmas av kontorets ar¬

betsuppgifter.

Kvinnornas agerande, förutom att — på ytan —

ge ett ”trovärdigt intryck” utåt, handlade också

om något annat. Präglerskorna var ”av annan sort”, och de kom att bli ett nytt och oroande in¬

slag i det dittills mycket medelklassbetonade kontorslivet, där de borgerliga normerna som

plikt, flit och självkontroll var givna och viktiga

ingredienser (jfr Frykman-Löfgren 1979). Präg¬

lerskornas närvaro rubbade något på denna till¬

varons ”ordning”. Deras jobb behövdes, kon¬

junkturerna började bli annorlunda mot 1930- talets, och de visste om det.

Men för alla dem som likt Adrian kom till sta¬

den ”för att bli borgare” (Lo-Johansson) och

som ville ställa _upp på kontorslivets traditionella villkor, var kontoret under 1940-talet och senare, den rätta platsen.

Birgitta Conradson, f 1933, FL i etnologi. Inten¬

dent vid Nordiska museets avdelning Näringsliv

och samfund. Skriver på en doktorsavhandling

om arbetsliv på kontor vid Institutet för folklivs- forskning vid Stockholms universitet.

Litteratur

Bedoire, Fredric 1979. Trälhav, landskap, celler. Kontors- byggandets historia. Arkitektur 1979:1.

Berger, Margaretha 1974. Kontorsliv. Hertha 1974:1.

Carlsson, Sten 1968. Yrken och samhällsgrupper. Stock¬

holm.

Frykman, Jonas och Löfgren, Orvar 1979. Den kultiverade människan. Lund: Liber Läromedel.

Liljeström, Rita m fl, 1976. Roller i omvandling. Statens offentliga utredningar 1976:71.

Lo-Johansson, Ivar 1935. Kungsgatan. Stockholni: Bon¬

niers förlag.

Stensland, Per G, 1937. Tjänstemännens ekonomiska och so¬

ciala problem. Stockholm: Bonniers förlag.

William-Olsson, William 1941. Stockholms framtida utveck¬

ling.

The attractive Office by Birgitta Conradson

The artide is based on material from recent re¬

search on working life in an insurance company office during the 1930s and 40s from an ethnolo¬

gical point of view. At that time work in an offi¬

ce was still considered, by tradition, to be exclu¬

sive and ”upper class”. The article suggests an

answer to the question in what way office work

was attractive, to whom and most of all why this general opinion was maintained despite gradual changes in the conditions of work. The feeling of

exclusiveness was nourished by the prestigious physical environment and by the symbolic mes¬

sages hidden in rules of etiquette and patterns of behaviour.

During the boom of the 1940s great changes of

a technical as well as of a social nature took place in the _company. The former, narrow social re¬

cruitment of female staff, was extended to other social _groups. The company introduced for example mechanized typing for the production of pre-printed insurance policies and for this

routine work female office workers with low education and with working class background

were empolyed. The female staff of the first cate¬

gory felt that their tasks changed and that their privileges were threatened. It was notably they

who maintained and defended the symbols of ex¬

clusiveness. The female office workers of the se¬

cond category became the targets for the reaction

to this diffusely felt threat. They were looked

upon as alarming elements in the office work which _up till then had been run according to middle class standards and had favoured middle class ideals. The female office workers were of a

”different kind” and disturbed the established

order of things.