INOM
EXAMENSARBETE ARKITEKTUR, AVANCERAD NIVÅ, 30 HP
STOCKHOLM SVERIGE 2020,
Att tillgängliggöra kulturarvet
Brister och hierarkier i kulturmiljöarbetet LOVISA CARGELIUS
KTH
SKOLAN FÖR ARKITEKTUR OCH SAMHÄLLSBYGGNAD
TRITA TRITA-ABE-MBT-2071
www.kth.se
Att tillgängliggöra kulturarvet
Brister och hierarkier i kulturmiljöarbetet
Att tillgängliggöra kulturarvet
Brister och hierarkier i kulturmiljöarbetet Examensarbete inom arkitektur, 30hp Vårterminen 2019/2020
Lovisa Cargelius
Arkitekturskolan, Kungliga Tekniska högskolan (KTH) Handledare: Anders Bergström och Victor Edman Examinator: Malin Wennerholm
Föregående sida: Blomquist, 1957, Stockholms stadsmuseum
II
III
Att tillgängliggöra kulturarvet
Brister och hierarkier i
kulturmiljöarbetet
IV
V
FÖRORD
Den här uppsatsen är ett examensarbete och den avslutande delen av arkitektutbildning, arkitekt 300 hp vid Kungliga Tekniska högskolan. Arbetet är skrivet under läsåret 2019/2020 och motsvarar 30 högskolepoäng.
Då jag var nyfiken på att utforska ett mer teoretiskt tillvägagångssätt i att undersöka och ifrågasätta arkitektur har jag valt att presentera ett skriftligt arbete istället för ett gestaltande projekt.
Redan i början av mina studier på Arkitekturskolan KTH har intresset för det redan byggda och de frågor som uppstår när vi förhåller oss till historien funnits närvarande. Tack vare möjligheten att få avsluta mina studier med att skriva om de ämnen som engagerar mig, har jag tillägnat mig stor kunskap om kulturarvet. Detta har i sin tur lett till ännu större fascination för omhändertagandet av den historiskt värdefulla arkitekturen. Arbetet är även tänkt att eventuellt ligga till grund för vidare akademiska studier inom ämnet.
Jag vill rikta ett stort tack till Victor Edman och Anders Bergström som handlett mig i mitt utforskande och skrivande, och som på olika sätt hjälpt mig framåt i mitt arbete. Även ett tack riktas till Nina Tagha- vi och Fredrik Stenberg, mina bonushandledare, som kommit med heja-rop och nyfikna frågor. Vidare vill jag tacka Malin Lindström och Karin Svenonius på Statens fastighetsverk som givit mig inspiration till detta arbete och som har ställt upp som bollplank på vägen. Ett stort tack ägnas även alla som ställt upp på intervjuer eller på annat sätt hjälp mig genomföra detta arbete.
Lovisa Cargelius, Stockholm, 05 2020
VI
SAMMANFATTNING
I och med motsättningar i svensk lagstiftning uppstår det intressekonflikter mellan bevarandet och tillgängliggörandet av det byggda kulturarvet. Trots detta har Sverige lyckats bra med att modernisera många av sina kulturhistoriska fastigheter, där man arbetat för att respektera både byggnad och brukare.
Dock finns det fortfarande, 20 år efter de juridiska bestämmelserna om tillgängliga miljöer, fortfarande offentliga byggnader som inte kan, på ett värdigt sätt, besökas av en rullstolsburen. Hur kommer det sig?
Syftet med denna uppsats har varit att granska processen kring att tillgänglighetsgöra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Målet har varit att identifiera brister i processen, det vill säga få en förståelse för varför vissa byggnader misslyckas med att anpassas. Vidare har undersökningen haft som avsikt att belysa eventuella hierarkier mellan bevarande av kulturvärden och anpassning efter moderna behov.
Undersökningen bygger på en teori- och litteraturstudie samt en flerfallsstudie bestående av tre gran- skade byggnader: Stockholms stadshus, Thielska galleriet och riksdagshuset. Samtliga tre byggnader har på olika sätt inte tillgänglighetsanpassats på ett värdigt sätt. Den inledande teori- och litteraturstudien bygger på att få en förståelse för det svenska kulturmiljöarbetet, för att sedan sätta det i relation till funk- tionshinderspolitiken och därpå identifiera de intressekonflikter som finns.
Resultatet visar att bristerna i processen kring att tillgängliggöra kulturhistoriska miljöer skiljer sig åt från fall till fall, men den övergripande problematiken handlar om förvaltning och komplicerade sam- arbeten över verksamhetsgränser. Konservativa intressen och rädslan för förändring sätter även käppar i hjulen för tillgängliggörandet av kulturarvet. Frågor som reversibilitetens inverkan på kulturarvet och anpassningens plats i restaureringshistorian har uppstått under arbetets gång.
Till följd av undersökningens resultat framgår det att samarbetet mellan myndigheter och andra aktörer som hanterar kulturarvet är i dagsläget komplext och bidrar till långa beslutsprocesser. Vidare bör man arbeta för att motsätta sig konflikten mellan bevarande och modernisering.
VII
ABSTRACT
Contradistinction in the Swedish legislation evoces conflicts of interest between the preservation and modernisation of the cultural heritage. Sweden has, despite this complex question, succeeded in many ways to make its historically building accessible for disabled people, where the changes being made are respectful towards both the building and the user. However, regardless of the jurisdictional regulations, there are still important public buildings which cannot, in a dignified way, be visited by a person in a wheelchair. How come?
The purpose of this essay has been to review the process of making historically valuable buildings ac- cessible for disabled people. The objective has been to identify deficiencies of the process, that is, under- stand why certain buildings are unable to be made accessible. Furthermore, the study aims to elucidate hierarchies between the preservation of cultural values and the adaptation of modern needs.
The study is composed of a literature study and a case study consisting of three scrutinized buildings:
Stockholm City Hall, Thielska galleriet and Riksdagshuset (the parliament building). All of the three buildings have not been made accessible in a dignified way. The introductory theory and literature study is meant to gain an understanding of the Swedish care taking of the cultural heritage, and juxta- posing it to the policy of accessibility in public buildings.
The result shows that the deficiencies in the process of making cultural-historical environments acces- sible vary from case to case, but the overall problem is about management and complicated workflow.
Conservative interests and the fear of modernization also obstructs the process of making the cultural heritage accessible. Issues such as the impact of reversibility on cultural heritage have arisen during the course of writing this essay.
The study shows that the collaboration between authorities surveying the cultural heritage is complex and contributes to difficulties in the decision-making. Efforts should furthermore be made to underta- ke the conflict between conservation and modernization.
VIII
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD
SAMMANFATTNING ABSTRACT
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING
1.1 Bakgrund 1.2 Syfte
1.3 Frågeställning 1.4 Avgränsningar 1.5 Metod
1.5.1 Teori och litteraturstudie
1.5.2 Fallstudie
2 TEORI OCH LITTERATURSTUDIE 2.1 Kulturarvet
2.1.1 Kulturmiljöarbete 2.1.2 Kulturmiljöarbete idag 2.2 Tillgängligheten
2.2.1 Funktionshinderspolitiken 2.2.2 Tillgänglighetskrav idag 2.3 Motsättningar och möjligheter
2.3.1 Intressekonflikter mellan lagstiftningar
2.3.2 Processen
2.4 Byggnadsrestaurering 3 FALLSTUDIE
3.1 Stockholms stadshus
3.1.1 Ragnar Östbergs stadshus 3.1.2 Kulturhistoriska värden 3.1.3 Kulturhistoriskt skydd 3.1.4 Tidigare ändringar
VIV VIIIVII
1 12 33 44 5 7 88 13 2222 25 2929 31 35 44 4545 47 4850
IX
3.2 Thielska Galleriet
3.2.1 Ferdinand Bobergs konstgalleri 3.2.2 Kulturhistoriska värden
3.2.3 Kulturhistoriskt skydd 3.2.4 Tidigare ändringar 3.2.5 De olika förslagen
3.2.6 Försäljning av fastigheten 3.3 Riksdagshuset
3.3.1 Aron Johanssons riksdagshus 3.3.2 Kulturhistoriska värden 3.3.3 Kulturhistoriskt skydd 3.3.4 Tidigare ändringar 3.3.5. Framtidens riksdagshus 4 RESULTAT OCH ANALYS
4.1 Stockholms stadshus
4.1.1 Bromsklossar och vikten av gruppdynamik 4.1.2 Hierarkier i förhållningssättet
4.2 Thielska Galleriet
4.2.1 Förvaltningsproblematik 4.2.2 Konservativa intendenter 4.3 Riksdagshuset
4.3.1 Opak transparens och vikten av självständighet 4.4 Sammanfattning
4.5 Tillkortakommanden och kommentarer 5 DISKUSSION
6 SLUTSATS 7 REFERENSER
7.1 Otryckta källor 7.2 Riksdagstryck 7.3 Internet
7.4 Publicerat material 7.5 Bildkällor
5959 6465 67 6971
7373 7879 8284
85 8585 88 8989 92 9393
96 97 98 104 106 106108 109110 112
1 INLEDNING
Jag har sedan lång tid tillbaka ett stort intresse för det byggda kulturarvet och de frågor som uppstår när byggnader med högt kulturhistoriskt värde står inför förändringar. Under läsåret 2018/2019 fick jag tillfälle att åka på utbytesstudier i Paris och deltog i ett seminarium om restaureringskonstens utveckling och dess inverkan på kulturarvet. Under kursens gång pekades flertalet svenska exempel ut, där Sveriges förhållningssätt gentemot modernisering och anpassning till samtida behov sågs som mycket föredömliga. Jag bestämde mig att, utifrån denna uppfattning, undersöka skillnaden mellan det franska respektive det svenska tillvägagångssättet att tillgänglighetsanpassa kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Efter att ha jämfört flertalet exempel på nyligen tillgängliggjorda kulturhistoriska byggnader i respektive land, visade det sig att Frankrike har en tendens att se till byggnaden, medan Sverige, i större utsträckning, ser till brukaren. Hemkommen från mina utbytesstudier var jag nyfiken på att vidare undersöka frågan om det svenska tillvägagångssättet att tillgänglighetsanpassa kulturarvet. En utmaning har under den senaste tiden, inte bara i Sverige men världen över, varit att tillgänglighetsanpassa äldre kulturhistoriskt värdefulla miljöer för personer med funktionsvariation. Sverige har inte bara antagit utmaningen med öppna armar, utan även lyckats inspirera, världen över, med nytänkande lösningar som respekterar både byggnad och brukare. Men när det väl kommer till kritan, är vi så bra som vi påstår oss vara?
1.1 Bakgrund
I början av 2000-talet fattade Sveriges riksdag ett beslut om att alla myndigheter ska vara en förebild i arbetet med att tillgängliggöra miljöer och ansvara för att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar i samhället.1 Detta kom att påverka vårt byggda kulturarv då en stor del av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen ägs och förvaltas av statliga myndigheter. Precis som offentliga miljöer ska vara tillgängliga för alla oavsett rörelseförmåga, är bevarandet av våra kulturmiljöer lagstadgat. Det uppstår således en intressekonflikt mellan bevarandet och tillgängliggörandet av kulturarvet.
Trots denna svårlösta konflikt har Sverige lyckats mycket bra med att tillgängliggöra kulturarvet, där merparten av de offentligt ägda kulturmiljöerna tillgänglighetsanpassats.
Tillvägagångssättet och gestaltningen har många gånger fått uppmärksamhet även utanför
1 Förordning (SFS 2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av handikappolitiken.
landets gränser. Den främsta orsaken till detta är att man arbetat för att modernisera kulturarvet på ett värdigt sätt gentemot både byggnaden och brukaren. En värdig anpassning innebär allas rätt till samma entré, samtidigt som de förändringar och tillägg som görs är av högt arkitektoniskt värde i form av gestaltning och kvalitet. Utöver detta så finns det en positiv och uppmuntrande inställning till att tillgängliggöra kulturarvet, där motsättningar mellan bevarande och modernisering gärna inte framställs som en konflikt. Det svenska synsättet ser istället på förändring och anpassning som naturliga årsringar av byggnadens utveckling, och där kulturarvet ska göras levande för att leva vidare.
Men oavsett inställningen till värdiga anpassningar, förekommer det fortfarande intresse- konflikter i myndigheternas arbete mellan de historiska intressena och ökad tillgänglighet. I och med dessa motsättningar finns det ännu byggnader med höga kulturhistoriska värden som inte följt med i utvecklingen. Exempel på dessa är Stockholms stadshus, riksdagshuset på Helgeandsholmen och Thielska galleriet på Djurgården. Dessa byggnadsverk, vilka alla tre utgör betydelsefulla objekt för kulturmiljöarbetet, har inte lyckats tillgänglighetsanpassas på ett värdigt sätt. Hur kommer det sig?
1.2 Syfte
Genom att granska tillgänglighetsåtgärder vid kulturhistoriskt värdefulla byggnader har den här texten som avsikt att utröna brister i processen kring att göra ändringar i kulturarvet.
Arbetet syftar även till att förstå det svenska kulturmiljöarbetet, och genom en jämförelse med funktionshinderspolitiken åskådliggöra de intressekonflikter som förekommer. Hierarkier mellan bevarandet och tillgängliggörandet kommer att belysas, och vidare ämnar undersökningen reda ut vem det är som beslutar om det byggda kulturarvet och vad sådana beslut grundar sig på.
1.3 Frågeställningar
Huvudfråga
● Vilka är bristerna i processen kring att tillgänglighetsanpassa kulturarvet?
Underfrågor
● Hur fungerar det svenska kulturmiljöarbetet?
● Hur och av vem fattas beslut när byggnader av höga arkitektoniska kulturhistoriska värden står inför förändring?
● Vad har dagens funktionshinderspolitik för effekter på kulturarvet?
● Vilka är hierarkierna mellan bevarandet av kulturvärden och tillgänglighetskraven i publika byggnader?
1.4 Avgränsningar
Eftersom arbetet har som avsikt att undersöka det svenska tillvägagångssättet att vårda och göra ändringar i kulturmiljöer, är det svenska lagar och andra juridiska riktlinjer som tas i beaktning. De processer och tillvägagångssätt som kommer att granskas är framtagna av svenska myndigheter, och är alla påbörjade efter det att förordningen (2001:556) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av handikappolitiken började gälla. De ändringar som syftas till är större ombyggnader som gör byggnaderna mer tillgängliga för personer med nedsatt rörelseförmåga, det vill säga tillägg såsom hissar och ramper. Tillgänglighetsåtgärderna strider på det stora hela mot de skyddsbestämmelser eller andra föreskrifter som tagits fram för att skydda byggnaderna mot förvanskning.
De byggnader som valdes ut för undersökningen uppfyller följande kriterier:
● Öppna för allmänheten att besöka
● Offentligt ägda och förvaltade
● Uppförda före 1920 med höga kulturhistoriska och arkitekturhistoriska värden
● Vårdprogram finns framtaget där de kulturhistoriska värdena står beskrivna
De byggnader som valts ut för granskning ligger alla i Stockholm för att underlätta återkommande studiebesök och är följande: Stockholms stadshus, Thielska galleriet och riksdagshuset. För samtliga av byggnaderna har tillvägagångssätt undersökts för att genomföra en tillgänglighetsanpassning, men av olika anledningar fullföljdes inga av de föreslagna anpassningarna, och därför är tillgängligheten fortfarande mer eller mindre bristande.
1.5 Metod
Uppsatsen är uppdelad i två delar: en teori- och litteraturstudie, och en flerfallsstudie.
Litteraturstudien är menad att skapa en uppfattning om hur arbetet kring kulturarvet och tillgängligheten fungerar samt hur dessa förhåller sig till varandra. Därpå har tre stycken byggnader granskats, där respektive tillgänglighetsanpassning har ifrågasatts. Flerfallsstudien består som redan påpekats av följande granskade byggnader: Stadshuset, Thielska galleriet och riksdagshuset.
1.5.1 Teori- och litteraturstudie
För att få en bred förståelse för hur kulturmiljöarbetet fungerar idag har även den historiska utvecklingen av omhändertagandet av kulturarvet förklarats. Den litteratur som använts har främst påträffats genom rekommendationer från sakkunniga inom ämnet. Mycket av de historiska fakta har hämtats från avhandlingar och statliga utredningar gällande kulturmiljöarbete. Även skrivelser och rapporter från myndigheter såsom Riksantikvarie- ämbetet har varit viktiga kunskapskällor.
Eftersom en stor del av teori- och litteraturstudien bottnar i svenska lagar och förordningar har dessa studerats grundligt. Framförallt förordningen om statliga byggnadsminnen, lagen om enkelt avhjälpta hinder och förordning om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av handikappolitiken. Även nyare propositioner och utredningar som kan komma att påverka kulturmiljöarbetet och funktionshinderspolitiken har granskats.
De involverade myndigheternas olika uppdrag har även iakttagits, tillsammans med andra relevanta verksamheter och aktörer.
För att identifiera de motsättningar eller intressekonflikter som finns mellan bevarandet av kulturarvet och kravet på tillgänglighet, har respektive regelverk jämförts. De identifierade intressekonflikterna har påvisats med viss personlig tolkning av lagtexter och andra offentliga skrivelser.
Den processbeskrivning som hänvisas till i uppsatsens båda delar är framförallt hämtad från Riksantikvarieämbetets Vägledning för tillämpning av förordningen om statliga byggnads- minnen.
För att få en större förståelse i identifiering och bevarandet av kulturvärden, som de kultur- historiska byggnaderna utgör, gjordes en studie i svensk restaureringsideologi. Till stor hjälp för denna studie har Fredric Bedoires Restaureringskonstens historia varit, tillsammans med Victor Edmans avhandling En svensk restaureringstradition.
1.5.2 Fallstudie
För genomförandet av fallstudien har tre byggnader med högt kulturhistoriskt värde, som inte är tillgängliga eller inte tillgänglighetsanpassats på ett värdigt sätt, valts ut för inventering. För att förstå varför vissa beslut tagits gällande byggnaden har respektive byggnads vårdprogram lästs, tillsammans med andra relevanta källor som beskriver byggnadens historia och kultur- historiska värden. För att ta del av processen kring den föreslagna tillgänglighetsanpassningen för byggnaden har förslag, dokument, rapporter och andra offentliga skrivelser granskats. De flesta dokument har hittats hos de olika myndigheternas arkiv, där majoriteten av de skrivna referenserna har konsulterats på plats. Även ritningsmaterial såsom förslag, bygglov och bygganmälningar har inhämtats från respektive myndigheter. Diverse artiklar från flertalet svenska tidningar har varit till hjälp för inhämtning av information.
Utöver dokumentstudier har även mejlkorrespondens med olika myndigheter bidragit med information, bland annat med Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk, Länsstyrelsen i Stockholm och Stockholms Stadsmuseum. Vidare har intervjuer med ansvariga eller andra relevanta personer genomförts. Gällande Stadshuset har projektansvarig arkitekt och tillgänglighetskonsult Lennart Klaesson intervjuats, medan för Thielska galleriet har samtal skett med chefsintendent Patrik Steorn. Intervjun gällande information om riksdagshuset genomfördes per telefon med Riksdagsförvaltningens chefsarkitekt David Nilsson. Vidare har
Oiva Isola och Camilla Altahr-Cederberg från Riksantikvarieämbetet förtydligat förhållnings- och tillvägagångssätt inom kulturmiljöarbetet. De ovan nämnda samtalen har varit informella intervjuer, där övergripande frågor förberetts, men till största del fungerat som frågestund där funderingar uppstått under samtalets gång.
Samtliga tre granskade byggnader har besökts minst en gång vardera och detta har skett i egenskap av besökare, det vill säga utan sällskap av ansvarig förvaltare eller dylikt.
2 TEORI OCH LITTERATURSTUDIE
Det har sedan länge funnits regler kring hur vårt kulturarv ska vårdas och bevaras, men reglerna har ändrats i takt med att samhället, människosynen och förutsättningarna utvecklats.
För att förstå hur arbetet kring omhändertagandet av kulturarvet fungerar idag, är det betydelsefullt att förstå hur det sett ut historiskt. Det är även av vikt att samtidigt se till utvecklingen av funktionshinderspolitiken för att förstå hur de två föresatserna förhåller sig till varandra. Följande kapitel beskriver kulturmiljöarbetet och funktionshinderspolitiken ur ett historiskt perspektiv, vilka regler det finns att förhålla sig till idag och en beskrivning av de ansvariga myndigheter eller andra verksamheter som spelar en viktig roll i beslutsfattandet.
Vidare förklaras de intressekonflikter som finns mellan bevarandet av kulturarvet och viljan av att göra det tillgängligt för så många som möjligt. Ett försök görs även till att förklara den process som det innebär att ändra en kulturhistorisk byggnad. Kapitlet avslutas med en redogörelse för den svenska restaureringskonstens historia, ett uppmärksammande av hur arkitekten valt att gestalta omhändertagandet av vårt kulturarv, för att på så sätt söka förståelse för våra samtida restaureringar och vad som komma skall.
Lag Bestämmelser Proposition Kulturarv Tillgänglighet Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter.
Förordningen var den första i sitt slag i Europa. Kronan kunde nu skydda fornlämningar från plundring.
1666 Sveriges första fornminneslag
1776 Gustav III:s förordning
Den nya förordningen var avgörande för det moderna svenska kulturmiljöarbetet ch resulterade i att större ingrepp i de statliga byggnaderna skulle granskas av Överintendenten och godkännas av Kungl. Maj:t.
”Angående hwad hädanefter wid publique byggnader kommer att iakttagas” 1887
Helgo Zettervalls restaureringsprinciper
”Allmänna anvisningar rörande kyrkobyggnader”
Riksdagshuset 1905
1907 Thielska Galleriet Kungl Byggnadsstyrelsen 1920
1923 Stockholms Stadshus
1989 Kulturmiljölagen
1993Statens fastighetsverk Den centrala lagen för kulturmiljövård i Sverige.
1920-års kungörelse ersätts av förordningen om statliga byggnads- minnen. KML betonar vikten av att vårda och bevara för att levandegöra kulturarvet.
Agenda Kulturarv2001 Kulturmiljöarbetet beslutas fungera i takt med tiden, och utgå från människan istället för de fysiska objekten.
2004 Värdig Entré Samarbetsprojekt mellan Statens fastighetsverk, Stockholms stad och organisationen Design for All Sverige. Alla, oavsett förmåga, ska ha rätt att gå in genom samma dörr. Projektet kom att heta Värdig Entré, är värdigheten även riktade sig till de kulturhistoriska byggna- derna. Läckö slott var ett av de första pilotprojekten för tillgäng- ligt kulturarv genomfört av Statens fastighetsverk.
2011Plan- och bygglagen Miljö- och klimataskepter adderas på all sorters ny, till- och ombyggnation.
Fortsatt stävan att tillgäng- liggöra kulturarvet.
1999 Mijöbalken
2018 Gestaltade Livsmiljöer Alla har rätt till en varaktig livsmiljö där helhetssynen ska vara präglad av arkitekto- nisk kvalitet.
2020 Modernare Byggregler
1923 Första handikapp- organisationen inrättas Kamratföreningen De Vanföras Väl, som idag är DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelse- hinder.
1933 Modern rullstol Den moderna rullstolen som vi känner till idag början mass- produceras.
1958 Socialpolitiska kommittén
1965 Statens Handikappråd
1976 Kultur åt Alla
“Handikapp är i stor utsträck- ning en följd av brister i samhäl- let. Därför kan handikapp elimineras. Det gör man genom att förändra samhället.”
1999 Från Patient till Medborgare Alla hinder för funktionshindrades rätt att delta fullt ut i samhället ska nu rivas. Lokaler dit allmännheten har tillträde ska göras tillgängliga inom en 10-års period.
2017 Universell utformning 2000-tal
Stockhom:
Världens mest tillgängliga huvudstad
2009 Tid för Kultur Särskild uppmärksamhet skulle nu ges till att göra de statliga kulurmiljöerna tillgängliga, fokus lades på att göra respekt- fulla ombyggnationer. Inrättan- de av Diskrimineringsombuds- mannen.
2016 Nationellt mål för funktionshinderpolitiken Fortsatt prioritering och uppmärksammande av brister i tillgänglighet i den befintliga bebyggasen.
Nu kan även profana byggnader skyddas med förordningen kun- görelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnads- väsendet
2018 Agenda 2030
”Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.”
Hjälpen till handikappade skulle hädanefter utformas som en
rättighet. Första statliga myndighet med handikappfrågor som ansvarsområde.
Krav på tillgängliga lokaler.
Kravet skulle framförallt gälla nybyggnation, men även tillgänglighetsanpass- ning av äldre byggnader.
Stockholms stad får ett uppdrag och en budget på 1,2 miljarder.
Enkelt avhjälpta hinder för tillgäng- lighet i publika lokaler skulle vara fullständigt
eliminerade senast 2010. Principen universell
utformning (design för alla) prioriteras nu som inrikt- ning i genomförandet av funktionshinderspolitiken.
Diskriminerings-2008 lagen
Tidslinje över den svenska kulturmiljö- och funktionshinderspolitiken.
2.1 Kulturarvet
2.1.1 Kulturmiljöarbete: ett historiskt perspektiv
1600- och 1700-tal
År 1638 antogs en ny regeringsform i Sverige där Överståthållarämbetet2 inrättades.
Överståthållaren fick ansvaret över att se till kronans fastigheter.3 Det var även under den här tiden som Riksantikvarieämbetet började ta form. Knappt 30 år senare, år 1666, inrättades Sveriges första ansats till en fornminneslag, Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, som var den första förordningen i ämnet i Europa. I Sverige kunde kronan nu skydda fornlämningar från plundring, nonchalans och andra vårdslösheter.4
I samband med att slottet Tre Kronor brann 1697 bildades Överintendentsämbetet (ÖIÄ), med Nicodemus Tessin d y som den första överintendenten i sitt slag. Överintendenten hade som uppgift att lösa alla frågor rörande det nya slottsbygget samt ansvara för samtliga av kronans byggnader. ÖIÄ var fram till 1918 den myndighet som hade ansvar att förvalta de statliga byggnaderna, ett arbete som Statens fastighetsverk har ansvaret för idag.5
Under den senare delen av 1700-talet antogs ytterligare en förordning som var avgörande för det moderna svenska kulturmiljöarbetet6: Gustav IIIs förordning 31 juli 1776 angående hwad hädanefter wid publique byggnader kommer att iakttagas. Förordningen resulterade i att större ingrepp av de statliga byggnaderna skulle granskas av Överintendenten och godkännas av Kungl. Maj:t, och därav ökade statens inflytande och kontroll över den offentliga byggnadsverksamheten avsevärt.7
2 Överståthållarämbetet var den högsta civila förvaltarmyndigheten under Kungl. Maj:t i Stockholm stad under åren 1634 – 1967. Överståthållaren och ÖÄ motsvarade för Stockholm stad landshövdingarna och länsstyrelserna i övriga Sverige.
3 Geijer, Mia: Ett nationellt kulturarv, Utvecklingen av en professionell vård och förvaltning av statliga byggnadsminnen, Stockholm 2004, s. 24.
4 Bedoire, 2013.
5 Geijer 2004, s. 53.
6 Den offentliga verksamhet som idag brukar benämnas kulturmiljöarbete har tidigare haft andra benämningar;
fornminnesvård, byggnadsminnesvård, kulturminnesvård, kulturvård och kulturmiljövård.
7 Geijer 2004, s. 25.
1800-tal
Under 1800-talet ökade det allmänna intresset för omhändertagandet av det byggda kulturarvet, och flertalet europeiska länder, bland annat Frankrike, införde statliga riktlinjer för restaurering av framförallt kyrkobyggnader. Idén om en ny fornminneslag väcktes i mitten på 1800-talet, delvis på grund av påtryckningar från många av de fornminnesföreningar som bildades vid den här tiden. 1867 utfärdades en ny förordning, angående forntida minnesmärkens fredande och bewarande, men ännu var skyddet för kyrkor svagt och helt obefintligt för andra byggnadskategorier.8
1887 undertecknade Helgo Zettervall Allmänna anvisningar rörande kyrkobyggnader. Texten, som kan ses som en deklaration av Överintendentsämbetets officiella synsätt i restaurerings- frågan, behandlar både ny-, om-, och tillbyggnad av kyrkobyggnader.9 Filosofin bakom dåtidens restaureringsideal var hämtade, och inte sällan direkt översatta från den franska arkitekten Viollet-le-Ducs Dictionaire raisonné de l’architecture française du XIe au XVIe siècle.10
1900-tal
Vitterhetsakademien11 presenterade 1912 ett förslag om ny lagstiftning för hela den antikvariska verksamheten, där det under den senare delen av 1800-talet framgick, av debatten om kulturarvet, att det saknades engagemang och tillräckligt med skydd för de profana12 kulturhistoriska byggnaderna. I samband med detta så upphörde Överintendentsämbetet och 1918 bildades Kungliga Byggnadsstyrelsen.13 Byggnadsstyrelsen inrättade en kulturhistorisk avdelning (K-byrån) där Sigurd Curman blev chef.14 Den nyinrättade verksamheten ledde till ett ökat samarbete med Riksantikvarieämbetet. K-byråns uppgift bestod delvis av att registrera kulturhistorisk intressanta statligt ägda byggnader, varefter hanteringen av dessa bestämdes i samråd med Riksantikvarien. De byggnader som ansågs intressanta av enbart estetiska skäl kunde dock Byggnadsstyrelsen besluta om utan samråd med Riksantikvarien.15
8 Geijer 2004, s. 26.
9 Geijer 2004, s. 58.
10 Bodin, 2017.
11 Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (KVHAA) instiftades år 1753 av drottning Lovisa Ulrika och är en humanistisk motsvarighet till Vetenskapsakademien. Kulturmiljövård är ett av akademiens ansvarsområden.
12 Profana byggnader är alla de byggnader som inte är kopplade till kyrkan.
13 Byggnadsstyrelsen, fram till 1967 Kungliga Byggnadsstyrelsen var ett statligt verk vars uppgift var att ansvara för statliga myndigheters lokalfrågor. Byggnadsstyrelsen avvecklades 1993 och dess uppgifter togs över av bland annat Statens fastighetsverk.
14 Geijer 2004, s. 62.
15 Geijer 2004, s. 63.
1920 fastslogs skyddet för de statliga (och även profana) byggnaderna med förordningen kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.16 Byggnadsstyrelsen kunde hädanefter, oftast tillsammans med Riksantikvarieämbetet (RAÄ)17 föreslå Kungl. Maj:t att besluta vilka statliga byggnader som skulle klassas och skyddas som byggnadsminnesmärke.
Termen byggnadsminnesmärke ersattes 1989 av statligt byggnadsminne och beteckningen betraktas fortfarande som det starkaste kulturhistoriska skyddet av byggnader eller miljöer.18 Under 1940-talet presenterades nya, reviderade lagförslag som innebar en utökning av skyddsformen till att gälla inte bara kulturhistoriskt intressanta byggnader utan även kulturhistoriskt märkliga byggnader. I samband med detta infördes även skydd för enskilt ägda kulturhistoriska byggnader, och handläggningen delades mellan RAÄ och Byggnadsstyrelsen.
1987 var det åter dags för ett nytt lagförslag, och den så kallade kulturminneslagen, KML trädde i kraft 198919. Kulturminneslagen heter sedan 1 januari 2014 kulturmiljölagen och är den centrala lagen för kulturmiljövård i Sverige. I samband med införandet av kulturminneslagen ersattes 1920 års kungörelse med en förordning om statliga byggnadsminnen, FSBM.20 Det är hädanefter regeringen som, efter förslag från Riksantikvarieämbetet, beslutar ifall en byggnad ska förklaras som statligt byggnadsminne. Jämfört med tidigare proposition så betonar 1987 års lagförslag vikten av att vårda och bevara, förenat med en god kontinuerlig användning, och detta har som avsikt att bidra till att levandegöra kulturarvet.21 Samma år tillkom naturresurslagen (NRL) och plan- och bygglagen (PBL). Dessa båda lagar definierar omhändertagandet av statliga byggnadsminnen, och 1999 ersattes naturresurslagen av miljöbalken, som i sin inledning betonar vikten av hänsyn till kulturmiljön. När de nya lagarna trädde i kraft och kulturpolitiken uppdaterades, ändrades även terminologin där kulturminnesvård ersattes av kulturmiljövård. Begreppet kulturmiljövård ersattes därefter av kulturmiljöarbete, som idag (2020) är den gällande termen för omhändertagandet av kulturarvet.22
16 1920-11-26, nr 744. Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet.
17 Riksantikvarieämbetet (RAÄ) är den nationella myndighet i Sverige som leder och stödjer arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet och lyder under Kulturdepartementet.
18 www.raa.se (2020.02.21)
19 DsU 1987:9, Prop 1987/88:104, SFS 1988:950, Förordning 1988:1188.
20 FSBM, 1988:1229.
21 Prop 1987/88:104, s. 31.
22 SOU 2012:37 Kulturmiljöarbete i en ny tid, s. 77.
Från och med 1993 ersattes Byggnadsstyrelsen av Statens fastighetsverk (SFV). Anledningen till denna reform var bland annat en överbelastning av Byggnadsstyrelsens arbetsbörda.
Ombildningen ledde till förändringar i bolagiseringen och en stor mängd byggnader, som hittills förvaltats i statliga myndigheter, kom att förvaltas i statliga förvaltningsbolag eller privatiserades. Men många statliga byggnadsminnen såsom de kungliga slotten, historiska monument och statliga kulturinstitutioner som till exempel Kungl Operans och Dramatens fastigheter, kom att förvaltas av SFV, som därmed fick en tung kulturvårdande roll för landets viktigaste byggda kulturarv. Målsättningen med omorganisationen och bolagiseringen var en ökad effektivisering och marknadsmässig anpassning.23 Den här förändringen i statens innehav refereras ofta till som 1990-talets fastighetsreform.
I samband med att miljöbalken trädde i kraft i slutet av 1990-talet föreslås ändringar av de övergripande målen för arbetet för kulturmiljön, och en etablering av en samlad kulturarvspolitik genomförs. Genom den samlade politiken förtydligas kulturarvets betydelse för den demokratiska utvecklingen av samhället, och vikten av att det kulturhistoriska bevarandearbetet är av stor betydelse för kvaliteten av den miljö vi lever i.24 Omhändertagandet av kulturarvet får en ökad demokratisk betydelse jämfört med tidigare, då önskan om att levandegöra kulturarvet byts ut till den mer direkta viljan att tillgängliggöra kulturarvet för hela befolkningen.25 Inriktningen mot tillgänglighet, framförallt för grupper som inte tidigare besökt eller tagit del i olika verksamheter, bottnade i de nya idéerna kring styrning i den offentliga förvaltningen med fokus på kunder och brukare.26
2000-tal
En mer direkt handling för att bygga vidare på delaktighetsperspektivet inleddes 2001 med projektet Agenda kulturarv. Det var länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet som genom det nya projektet skulle skapa diskussion kring myndigheternas samhällsuppdrag. Agenda kulturarv kom till stor del att handla om delaktighet, och slutsatsen kom att bli att kulturmiljöarbetet skulle fungera i takt med tiden. Istället för att utgå från de fysiska objekten borde arbetet utgå från människan.27 Projektet pågick fram till 2004.
2011 antogs den nya plan- och bygglagen, där det även adderas miljö- och klimataspekter på alla sorters byggande, samt en fortsatt strävan att göra kulturarvet tillgängligt för alla
23 Geijer 2004, s. 66.
24 1998/99:114 Kulturarv kulturmiljö och kulturföremål.
25 1998/99:114, 4.2.
26 Prop. 2016/17:116 Kulturarvspolitik, s. 45.
27 Prop. 2016/17:116.
samhällsgrupper.28 I samband med detta satte regeringen ihop en proposition till ändring av kulturpolitiken, Tid för kultur, där de föreslagna målen bland annat skulle bidra till allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet och kulturmiljöarbetet.29 Detta ledde till en särskild utredning med uppdrag att se över lagstiftningen och de nationella målen på kulturmiljöområdet. Utredningen, som kom att kallas Kulturmiljöutredningen, syftade till att lämna förslag till förändringar av lagstiftningen inom kulturmiljöområdet för att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer.30 Regeringen uppmuntrar även till ny teknik för att ytterligare tillgängliggöra kulturarvet, där de hänvisar både till fysisk och virtuell tillgänglighet.31 I utredningen står det även att läsa:
Att acceptera dynamik och förändring i förvaltningen av kulturarvet är viktiga förutsättningar för att kulturmiljön ska kunna bevaras och vara levande.32
2000-talets kulturpolitik kännetecknas av ett breddat kulturarvsperspektiv, där kulturarvets betydelse för medborgaren står i centrum. Det här innebär i sin tur att bevarande och utveckling inte längre står i motsättning till varandra, utan ses som sammanhängande delar, enligt utredningen Statens Kulturfastigheter från 2013.33
På uppdrag av regeringen, tillsammans med länsstyrelserna och i dialog med berörda aktörer, har Riksantikvarieämbetet under åren 2016–2017 tagit fram en vision om hur kulturmiljöarbetet ska utvecklas och vilka resultat som ska uppnås till 2030. Visionens kärnfråga sammanfattas enligt RAÄ:s hemsida som följande:
Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.34
Visionen syftar till att öka medvetenheten om att kulturarvet är en viktig del i arbetet för ett inkluderande samhälle, då just kulturarvet används både för att ena och för att splittra en stat.
Visionen innehåller inga förslag till nya lagar men uppmuntrar till att synliggöra en bredare palett av spår som många människor kan relatera till.35
28 PBL (2010:900) 2 kap 3 §
29 Prop. 2009/10:3 Tid för kultur.
30 SOU 2012:37 Kulturmiljöarbete i en ny tid.
31 SOU 2012:37, s. 77.
32 SOU 2012:37, s. 81.
33 SOU 2013:55, s. 75.
34 Riksantikvarieämbetet 2016, Vision för kulturmiljöarbete 2030.
35 Riksantikvarieämbetet 2016, Vision för kulturmiljöarbete 2030.
I maj 2018 fattade riksdagen ett beslut, och Sverige som ett av få länder i världen antog en samlad politik för det som kallas gestaltade livsmiljöer. Målet var att gestaltad livsmiljö – arkitektur, design, det offentliga rummet samt kulturarv – ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle där alla ska få möjlighet att påverka vår gemensamma miljö. Den som fått i uppdrag att samordna den nya politiken är Boverket, och en tjänst som Sveriges riksarkitekt inrättades i samband med detta. I en nyligen framtagen rapport om kulturvärden från Boverket står: «Att bevara och förvalta det byggda kulturarvet är av vikt men utesluter inte nyskapande.»36
2.1.2 Kulturmiljöarbete idag: lagar, aktörer och metoder
Kulturmiljöarbete är ett samlingsbegrepp för det arbete som utförs av de myndigheter och verksamheter som har som mål att vårda, förvalta, levandegöra samt sprida kunskap om det nationella kulturarvet. Det offentliga kulturmiljöarbetet som rör det byggda kulturarvet styrs framförallt av tre lagar, kulturmiljölagen (KML), miljöbalken samt plan- och bygglagen (PBL).
Riksantikvarieämbetet har som statlig myndighet ett övergripande ansvar för kulturarvet i Sverige, men flertalet beslut fattas enligt KLM av länsstyrelserna, kommunerna och museerna som i praktiken har ett stort inflytande över det byggda kulturarvet. En annan viktig myndighet med ansvar för det statligt ägda kulturarvet är Statens fastighetsverk (SFV).
Gemensamt för byggnadsverk med synnerligt högt kulturhistoriskt värde är de vårdprogram som tas fram på uppdrag av de ansvariga myndigheterna för respektive byggnad.
Vårdprogrammen är förvaltningsanvisningar och tas fram med hjälp av experter med spetskompetens inom kulturmiljöarbete.
Lagar och föreskrifter
Plan- och bygglagen
I denna lag, som trädde i kraft 2011, finns bestämmelser om bland annat byggande, med ett framtidsinriktat perspektiv. Lagen ersatte den gamla plan- och bygglagen 1987:10. I det inledande kapitlet står det att läsa att «bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala
36 Boverket: Strategi för Boverkets arbete med kultumiljöfrågor, 2019.
levnadsförhållanden och en god och långsiktig hållbar livsmiljö för människor i dagens samhälle och för kommande generationer.»37
I plan- och bygglagens andra kapitel definieras ett antal allmänna intressen, där bland annat kulturvärden är ett av dem. Värden som ska skyddas är exempelvis kulturhistoriska miljömässiga och konstnärliga, och befintliga karaktärsdrag ska respekteras och tas tillvara.38 Vidare i samma kapitel står det att lagen ska, med hänsyn till kulturvärden, «främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse», samt «en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper.»39 Vidare krav på byggnader hittas i det åttonde kapitlet där förbud mot förvanskning av särskilt värdefulla byggnader står skrivet. Ändringar av byggnader ska alltid göras varsamt och deras kvaliteter och värden ska tas till vara.40
Miljöbalken
Miljöbalken, som trädde i kraft 1999, syftar till att främja en hållbar utveckling, vilket medför att nuvarande och kommande generationer försäkras en hälsosam och god miljö. I balkens inledande kapitel står det att läsa att «Miljöbalken skall tillämpas så att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas.»41 Utgångspunkten för det allmännas ansvar att skydda kulturmiljön ges även här, och det ställs krav på att miljöer som har allmän betydelse på grund av deras kulturvärden ska så långt som möjligt skyddas, och ifall området eller byggnaden är av riksintresse, ska det ge extra skyddsåtgärder.42
Kulturmiljölagen
Kulturmiljölagen instiftades 1988 och kallades fram till 2014 för kulturminneslagen. Lagen är den centrala lag som styr kulturmiljöarbetet, och det övergripande syftet är att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer. Lagen innehåller bland annat bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Enligt KML är det en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön, och såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet för kulturmiljön.43 Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.
37 PBL (2010:900) 8 kap 6 §
38 PBL (2010:900) 2 kap 1 §
39 PBL (2010:900) 2 kap 3 §
40 PBL (2010:900) 8 kap 1 §
41 Miljöbalk (1998:808) 1 kap 1 §
42 Miljöbalk (1998:808) 3 kap 6 §
43 KML (1988:950) 1 kap 1 §
Beslut om tillstånd enligt KML fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen har tillsyn och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i länet respektive landet.
En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde kan enligt KML förklaras som byggnadsminne (BM) av länsstyrelsen och får därav ett extra högt skydd mot förvanskning.
Kvalifikationsgränsen är hög och detta innebär att endast ett litet urval av landets bebyggelse omfattas av detta skydd. Gällande ett byggnadsminne är det länsstyrelsen som ger tillstånd till jämkning av skyddsföreskrifter, alltså de ändringar av byggnaden som är nödvändiga för att byggnadsminnet ska kunna användas och vara till nytta. Länsstyrelsen ställer då krav på hur ändringen ska genomföras samt hur byggnadsverket och dess transformation ska dokumenteras. En byggnadsminnesförklaring kan även hävas om den anses medföra hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse.44
KML gäller inte för statliga byggnadsminnen, då de hanteras i en egen förordning, Förordning (2013:558) om statliga byggnadsminnen.
Förordningen om statliga byggnadsminnen
Statligt ägda byggnader kan enligt förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen (FSBM) förklaras för statliga byggnadsminnen. Reglerna och skyddet för statliga byggnadsminnen är i princip desamma som, enligt KML, gäller för de byggnadsminnen som inte är statligt ägda. Skillnaden är att det är Riksantikvarieämbetet och inte länsstyrelsen som har tillsynsansvar. På så sätt är det Riksantikvarieämbetet som godkänner de ingrepp eller ändringar som görs på byggnaderna. Om det finns särskilda skäl, precis som för icke statligt ägda byggnadsminnen, får ett statligt byggnadsminne ändras i strid mot skydds- bestämmelserna, efter en granskning av det planerade utförandet, dokumentation av ändringarna samt en antikvarisk undersökning och medverkan.45 De beslut som RAÄ tar får ej överklagas. Om ett statligt byggnadsminne säljs eller på annat sätt övergår till en annan ägare än staten, så blir det statliga byggnadsminnet automatiskt, enligt kulturmiljölagen, ett byggnadsminne.46
Boverkets byggregler
Boverkets byggregler, BBR, är en samling av allmänna råd och föreskrifter som fastställts av Boverket, en myndighet som ansvarar för bland annat byggande och samhällsplanering.
Handboken innehåller krav och råd som sammanställts utefter plan- och bygglagen. De råd som ges i BBR är mer eller mindre tvingande, vilket betyder att råden inte måste följas, men
44 Prop. 1987/88:104, s. 53.
45 Förordning (SFS 2013:558) om statliga byggnadsminnen 1 kap 7 §
46 www.boverket.se (2020.02.20).
följs råden så uppfylls kraven som står angivna i lagen. Enkelt sagt är det Boverkets föreskrifter man utgår ifrån när en ändring ska göras på en byggnad, då de enkelt och metodiskt sammanfattar de krav som gäller. Gällande kulturmiljövård och kulturarv finns det två avsnitt i BBR som är extra intressanta, varsamhetskravet och förvanskningsförbudet. Varsamhetskravet är en anvisning från 8 kap 17 § i plan- och bygglagen och lyder enligt följande:
Ändring av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.47
Boverket uppmanar i enlighet med detta att, för att en åtgärd ska anses som varsam bör den respektera byggnadens karaktär avseende:
● Proportioner, form och volym
● Materialval och utförande
● Färgsättning
● Detaljomsorg och detaljeringsnivå
Åtgärden bör även ta till vara detaljer som är väsentliga för byggnadens karaktär.48
Beträffande förvanskningsförbudet framgår, enligt PBL 8 kap 13 §, följande:
En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.49
I Boverkets allmänna råd vid prövning om en åtgärd medför en förvanskning, så menar myndigheten att det bör utredas ifall åtgärden förändrar byggnadens karaktärsdrag eller skadar någon av de egenskaper som sammantaget ligger till grund för byggnadens kulturvärden.50 Detta betyder alltså att det inte råder något förbud mot förändring för kulturhistoriska byggnader, men att förändringen måste vara väl grundad och utredas innan den genomförs, samt att förändringen inte får leda till att byggnadens kulturvärden fördärvas.
47 PBL (2010:900) 8 kap 17 §
48 BBR 1:2211 Varsamhet.
49 PBL (2010:900) 8 kap 13 § Förbud mot förvanskning.
50 BBR 1:2212 Förbud mot förvanskning.
Myndigheter och andra ansvariga
Merparten av de byggnader som bidrar till komplexa beslut i samband med jämkning av skyddsföreskrifter besitter ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Som tidigare nämnts är det enligt kulturmiljölagen länsstyrelserna som har tillsyn över kulturmiljöarbetet i respektive län och Riksantikvarieämbetet som har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet. När en större ombyggnation av ett byggnadsminne eller en annan byggnad som utgör en del av det nationella kulturarvet planeras, där de ingrepp som ska genomföras riskerar att strida mot byggnadens skyddsföreskrifter, tar myndigheterna hjälp av specialistkompetens. Eftersom Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen, tillsammans med fastighetsförvaltande myndigheter och experter på berörda områden, har en övergripande makt över hur vårt byggda kulturarv tas om hand, är det synnerligen intressant att förstå de respektive myndigheternas arbete samt kompetens.
Riksantikvarieämbetet
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) är den nationella myndighet i Sverige som har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet och lyder under Kulturdepartementet. Deras främsta uppgift är att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Chef för myndigheten är även Sveriges riksantikvarie. RAÄ har som ledande myndighet i kulturmiljöfrågor visst tolkningsföreträde i hur kulturmiljölagen ska tillämpas och ansvarar även för poängtering av riksintressen i överensstämmelse med miljöbalken.51 Enkelt uttryckt så arbetar myndigheten tillsammans med Boverket för att stötta länsstyrelserna och kommunerna så att kulturvärden ska hanteras rätt enligt plan- och bygglagen.52
En av Riksantikvarieämbetets många uppgifter är att fördela bidrag till länsstyrelserna och andra organisationer som handskas med kulturarvsfrågor. Myndigheten initierar och leder även olika typer av projekt för att modernisera och utveckla sitt arbete, nu senast med framtagandet av en vision för kulturmiljöarbetet 2030 som betonar vikten av en kulturell mångfald och en inkluderande kultursyn.53
Riksantikvarieämbetet har som myndighet framförallt en rådgivande och utvecklande roll, och förvaltar i stort sett inga fastigheter längre.54 Majoriteten av landets kulturhistoriska byggnader
51 Riksantikvarieämbetet, Det här gör Riksantikvarieämbetet.
52 Andersson 2019.
53 Riksantikvarieämbetet 2016, Vision för kulturmiljöarbete 2030.
54 Riksantikvarieämbetet förvaltar idag fastigheter där de bedriver egen verksamhet, bland annat Glimmingehus och Gamla Uppsala museum.
förvaltas av kommuner och länsstyrelser, och ifall byggnaderna är statligt ägda förvaltas de av Statens fastighetsverk.55
Riksantikvarieämbetet har ca 270 anställda och är uppdelat i flera verksamhetsområden där kulturmiljöavdelningen är den avdelning som i huvudsak är ansvarig för frågor rörande det byggda kulturarvet. Många av dem som handlägger ärenden rörande det byggda kulturarvet är utbildade i restaureringskonst vid Kungliga Konsthögskolan (KKH), men utbildningen är inget krav.56
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen är regeringens företrädare i länet, och är därav en statlig samordnande myndighet på regional nivå. En av länsstyrelsens många uppgifter är att tillämpa kulturmiljölagen. Enheten som ansvarar för detta kallas för kulturmiljöenheten. Arbetet innefattar kontroll av att KML följs och tillsynsansvar över kulturmiljöarbetet i respektive län.
Det är hos länsstyrelsen man söker om tillstånd till att förändra ett byggnadsminne. När länsstyrelsen behöver stöd i form av experthjälp vänder den sig i första hand till de regionala museerna, vilket i Stockholms fall är Stadsmuseet. Det är även, som tidigare nämnts, länsstyrelsen som bestämmer ifall en kulturhistoriskt värdefull byggnad ska skyddas som byggnadsminne, och det är likaså länsstyrelsen som beslutar om tillstånd eller bidrag som rör byggnadsminnen. När en förändring av ett byggnadsminne ska genomföras så kräver länsstyrelsen att en antikvarisk expert kopplas in. Experten ska uppfylla deras krav på kompetens, erfarenhet och lämplighet. Enligt Heléne Hyrefelt Dahlström på enheten för kulturmiljö bör en antikvarisk expert ha en byggnadsantikvarisk högskoleutbildning eller en arkitektutbildning som byggts på med kunskaper om restaurering och kulturhistoriska värden.
I nästan samtliga fall är den aktuella konsulten redan känd hos länsstyrelsen.57 Statens fastighetsverk
Statens fastighetsverk (SFV) är en statlig förvaltningsmyndighet som bildades 1993 genom fastighetsreformen. Myndigheten tog över majoriteten av ansvaret över det statliga byggda kulturarvet som tidigare låg hos byggnadsstyrelsen, och fick således förvaltningsansvar över de fastigheter som inte bedömdes kunna föras över till bolag. De fastigheter som inte kom att förvaltas av SFV placerades bland annat i två bolag, Vasakronan och Akademiska hus, men en
55 SOU 2013:55.
56 Telefonsamtal med Camilla Altahr-Caderberg, 2020.01.21.
57 Mejlkorrespondens med Heléne Hyrefelt Dahlström, 2020.01.17.
stor del av landets viktigaste kulturegendomar kom att förvaltas av verket, och SFV fick därmed en viktig roll som vårdare av det statliga kulturarvet.58
Statens fastighetsverk förvaltar inte enbart det byggda kulturarvet utan har även ansvar över markområdet som tillhört kronan och anses ha en betydande roll för riksintresset och landets kulturarv. Verkets fastigheter finns över hela landet men tyngdpunkten ligger i Stockholm.
Totalt omfattar fastighetsinnehavet cirka två miljoner kvadratmeter byggnadsyta och 6,4 miljoner hektar mark, vilket innebär att myndigheten förvaltar en sjundedel av Sveriges yta.59 SFV har även som uppgift att förvärva samt avyttra fast egendom för statens räkning.
Här nedan följer några av Statens fastighetsverks viktigaste mål. Statens fastighetsverk ska:60
● Bevara, vårda och utveckla fastigheternas kulturvärden på en för ägaren och brukaren långsiktig lämplig nivå.
● Utveckla besöksmål i samarbete med kommuner, landsting och besöksnäring.
● Verka för att leva upp till de nationella kulturpolitiska målen, främst målet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.
Ett levande kulturarv betyder bland annat att, givet deras förutsättningar, göra de många besöksmål som speglar landets kulturarv tillgängliga för så många som möjligt.61
De beslut som tas i ett renoverings- eller ombyggnadsprojekt fattas av olika personer beroende på vilka kostnader det handlar om. Allt ifrån projektledare, projektchef, fastighetsdirektör eller generaldirektör kan fatta beslut.62 Myndigheten har vidare specialister med en rådgivande roll, och enligt Annakarin Wiberg, direktör för Projekt och specialistavdelningen, finns det ingen gemensam utbildningsbakgrund för dessa, men det flesta är arkitekter eller har någon form av ingenjörsutbildning. De arkitekter med ansvar över kulturmiljöarbetet på Statens fastighetsverk har en vidareutbildning i restaureringskonst vid KKH. Som kunskaps- och beslutsunderlag använder de sig framförallt av de vårdprogram som de själva, tillsammans med konsulter, tagit fram.63
58 Geijer 2004, s. 66.
59 SOU 2013:55, s. 62.
60 Förordning (2007:757) med instruktion för Statens fastighetsverk.
61 SFV, Verksamhetsstrategi 2019 – 2020.
62 Mejlkorrespondens med Elisabet Jermsten, 2020.01.17
63 Mejlkorrespondens med Annakarin Wiberg, 2020.01.20
Byggherren
Byggherren, alltså den som enligt plan- och bygglagen som för egen räkning utför, eller låter utföra byggnadsarbeten är den som, enligt Camilla Altahr-Cederberg på RAÄ, har det slutgiltiga, och därav största ansvaret för de ändringar som utförs på byggnaden i fråga.
Anledningen till detta är att länsstyrelsen, via ett kontrakt med byggherren, avskriver sig ansvaret för ombyggnationen och dess resultat. Efter det att byggherren fått tillstånd från myndigheten är det upp till byggherren att följa de regelverk som gäller. Ett av de krav som ställs på byggherren är att tillhandahålla en tillräcklig kompetens för genomförandet av den kontroll som utförs kontinuerligt under byggnadsprocessen. Byggnadsnämnden kräver att den som ska vara sakkunnig inom ett särskilt område, beroende på byggnadens slag, är certifierad för det specifika sakområdet. Hos Boverket finns en föreskrift med krav som en person ska uppfylla för att kunna bli certifierad som sakkunnig för kontroll av kulturvärden enligt plan- och bygglagen.
Vårdprogram
Även byggnader som inte enligt lag är skyddade som byggnadsminnen, statligt eller enskilt, kan tillskrivas höga kulturhistoriska värden och utgöra riksintresse. Precis som alla byggnadsminnen, har många av de byggnader med höga kulturhistoriska värden ett vårdprogram utformat utefter byggnadsverkets behov och förutsättningar.
Ett vårdprogram, eller en vårdplan, är ett förvaltningsprogram utformat för de aktörer som ska förvalta fastigheten. Vårdprogrammet ska vägleda och se till så att de förändringar som görs, samt det kontinuerliga underhållet, inte riskerar att förvanska byggnadens kulturvärden.
Vårdprogrammet förväntas vara relativt statiskt med konkret information om byggnadens skick och en analys om dess kulturvärden och eventuella hot och risker. Vårdprogrammets utformande är väsentligt för omhändertagandet av den berörda byggnaden, då det agerar som röst för byggnaden vid eventuella ombyggnationer. Enligt Elisabet Jermsten, kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk, är det viktigaste i vårdprogrammet den kulturhistoriska värderingen som förtydligar varför byggnaden är ett kulturarv. Hon påstår vidare att det lyckade resultat av renoveringen av Nationalmuseum i Stockholm delvis var en följd av att man respekterat de kulturvärden som identifierats i det vårdprogram som utformats mer än tio år innan renoveringen gick av stapeln.64
Riksantikvarieämbetet har tagit fram tydliga riktlinjer för vad ett vårdprogram ska innehålla och hur det ska utformas. På deras hemsida står det att läsa att:
64 Mejlkorresponsans med Elisabet Jermsten, 2020.01.29
Vårdprogrammet ska innehålla en beskrivning av t. ex en byggnad, dess betydelse och kulturvärden. Det är utifrån de identifierade betydelserna och kulturvärdena som motiven för bevarande och föreslagna åtgärder ska hämtas. Det är angeläget att alla identifierade perspektiv tillgodoses och beskrivs på ett tydligt sätt i vårdprogrammet så att de lätt kan beaktas i de konkreta förvaltningsinsatserna.65
För att identifiera det berörda byggnadsverkets olika kulturvärden så finns det ett antal olika värderingsmodeller66 att utgå ifrån som Riksantikvarieämbetet tagit fram alternativt hänvisar till.67 Boverket har även, tillsammans med RAÄ, tagit fram en digital vägledning om kulturvärden i plan- och bygglagssystemet.68
Beroende på vem som äger och förvaltar den berörda byggnaden, så utformas dessa vårdprogram på uppdrag av olika myndigheter eller organisationer. För Stockholms stads kulturhistoriska byggnader är det till exempel Stadsmuseet, på uppdrag av fastighetskontoret, som ansvarar för att ta fram vårdprogram.69 För de statliga byggnadsminnena är det Statens fastighetsverk, under överinseende av Riksantikvarieämbetet, som ansvarar för vårdprogrammen. Dessa myndigheter tar i sin tur kontakt med specialistkompetens, oftast arkitekter med vidareutbildning inom bebyggelseantikvariska områden, som genom konsultuppdrag granskar byggnaden och tar fram vårdprogrammet.
65Riksantikvarieämbetet, Förvaltning av kulturarv – vårdprogram.
66 Kulturhistorisk värdering av bebyggelse samt Dive-modellen.
67 Riksantikvarieämbetet, Förvaltning av kulturarv – vårdprogram.
68 Kulturvärden, PBL kunskapsbanken.
69 Stockholms stads, Fastighetskontoret, Vårdprogram för kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
