Efterbehandling av förorenad mark

Efterbehandling av förorenad

mark

En litteraturstudie

Examensarbete

Sammanfattning

I Sverige finns det 1300 förorenade områden som utgör en allvarlig risk för människors hälsa och miljö. I Sveriges miljömål giftfri miljö innefattas förorenade områden där målet är att åtgärda för att inte utgöra ett hot mot människors hälsa eller miljö. Utan åtgärd kan föroreningar kvarstå i marken under lång tid och riskera att spridas vidare till grundvatten och vattendrag. En av de vanligaste åtgärdsmetoderna av förorenade områden är deponering. Det problematiska med deponering är transporterna som bidrar till klimatpåverkan, begränsad klimatpåverkan är ytterligare ett av Sveriges miljömål. Rapportens syfte är att göra en övergripande inventering samt sammanställa de olika efterbehandlingsmetoderna, för att kunna presentera bättre alternativa metoder istället för deponering. De vanligaste föroreningarna i mark är metaller samt mineralolja. Ämnenas farlighet beror på deras förmåga att sprida sig, dess egenskaper, mängd och koncentration. Genom en litteraturstudie av vetenskapliga artiklar inom ämnet efterbehandling har de fysiska, biologiska och kemiska metodernas för-och nackdelar undersökts samt vilka förutsättningar som krävs för att kunna utföra en efterbehandling.

Metoderna som sammanställts är fysiska metoder som innefattar schaktsanering, inneslutning, termisk behandling, porgasextraktion och elektrokinetisk sanering. De biologiska metoderna innefattar fytosanering och biologisk behandling. Kemiska metoder innefattar jordtvätt, stabilisering och solidifiering samt kemisk oxidation. Vid val av efterbehandlingsmetod behövs en noggrann analys över det aktuella området där viktiga parametrar som föroreningsämne, koncentration och markegenskaper behöver specificeras för att kunna bedöma om det går att välja en annan metod än att deponera.

Nyckelord

Efterbehandling, förorening, fysisk, biologisk, kemisk, organiska, oorganiska

Tack

Jag vill tacka min handledare för hjälpsamma kommentarer. Även ett stort tack till min familj och vänner som hjälpt mig på olika sätt under processens gång.

Abstract

In Sweden, there are 1300 contaminated areas that pose a serious risk to human health and the environment. In Sweden's environmental target non-toxic environment includes contaminated areas where the goal is to take action so as not to pose a threat to human health or the environment. Without action, contaminants can remain in the soil for a long time and risk spreading to groundwater and watercourses. One of the most common methods of action for contaminated areas is landfill. The problem with landfill is the transport that contributes to the climate impact, limited climate impact is another of Sweden's environmental goals. The purpose of the report is to make an overall inventory and compile the different finishing methods, in order to present better alternative methods instead of landfill. The most common contaminants in soil are metals and mineral oil. The dangerousness of the substances depends on their ability to spread, its properties, quantity and concentration.

Through a literature study of scientific articles in the field of post-treatment, the pros and cons of the physical, biological and chemical methods have been investigated as well as the conditions required to be able to perform a post- treatment. The methods put together are physical methods that include shaft remediation, containment, thermal treatment, porgas extraction and electrokinetic remediation. The biological methods include phytosanification and biological treatment. Chemical methods include soil washing, stabilization and solidification, and chemical oxidation. When choosing a finishing method, a thorough analysis of the area in question is needed, where important parameters such as pollutant, concentration and soil properties need to be specified in order to be able to determine if a method other than landfill can be chosen.

Innehållsförteckning

1 Introduktion... 1

2 Syfte och frågeställningar ... 3

3 Bakgrund ... 4

3.1 Vanliga föroreningar ... 5

3.1.1 Metaller (oorganiska ämnen) ... 5

3.1.2 Organiska ämnen ... 5

3.2 Spridning ... 7

3.3 Deponering ... 7

4 Metod ... 9

5 Resultat... 10

5.1 Fysiska metoder ... 10

5.1.1 Schaktsanering ... 11

5.1.2 Inneslutning... 11

5.1.3 Termisk behandling ... 11

5.1.4 Porgasextraktion ... 12

5.1.5 Elektrokinetisk sanering... 13

5.2 Biologiska metoder ... 13

5.2.1 Fytosanering ... 13

5.2.2 Biologisk behandling ... 16

5.3 Kemiska metoder ... 16

5.3.1 Jordtvätt... 16

5.3.2 Stabilisering och solidifiering ... 17

5.3.3 Kemisk oxidation ... 18

6 Diskussion ... 19

6.1 Jämförelse av efterbehandlingsmetoder ... 19

7 Slutsats ... 22

Referenser ... 23

1 Introduktion

Ur Agenda 2030 som FN beslutade om 2015, finns 17 stycken globala mål och 169 delmål. Sverige har bildat 16 miljökvalitetsmål, också kallat generationsmålen. Syftet är att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta och utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem, varken innanför eller utanför Sveriges gränser. Ett av miljökvalitetsmålen kallas Giftfri miljö som enligt riksdagen definieras:

” Förekomsten av ämnen i miljön som har skapats i eller utvunnits av samhället ska inte hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och

ekosystemen är försumbar. Halterna av naturligt förekommande ämnen är nära bakgrundsnivåerna.” (Sveriges miljömål, 2020).

Under Giftfri miljö finns sex olika preciseringar som förtydligar målet och används i det löpande uppföljningsarbetet. Ett av dessa är förorenade områden:

”Förorenade områden är åtgärdade i så stor utsträckning att de inte utgör något hot mot människors hälsa eller miljön.”

(Sveriges miljömål, 2020).

Ett förorenat område avser en plats där det förekommer markföroreningar som utgör en potentiell risk för människor, vatten eller ekosystem. Området kan vara en deponi, mark, grundvatten eller sediment som överskrider den lokala naturliga bakgrundshalten. Den förhöjda halten kan komma från en eller flera lokala punktkällor. Det finns uppskattningsvist 80 000 potentiella förorenade platser i Sverige och av dessa beräknas 1300 utgör en allvarlig risk för miljö och människors hälsa. Tidigare har det förekommit miljö- och hälsoskadliga utsläpp från industrier som förorenat stora områden i Sverige (Naturvårdsverket 2014). Föroreningarna kommer från bensinstationer, gruvor, kommunala deponier, militära övningar och installationer samt andra verksamheter (Panagos, Van Liedekerke, Yigini, Montanarella, 2013).

De huvudsakliga förorenande ämnena i Europa är metaller som bly (Pb), kadmium (Cd), kvicksilver (Hg), arsenik (As), krom (Cr), koppar (Cu), selen (Se), nickel (Ni), silver (Ag) och zink (Zn). De organiska grupperna är mineralolja, klorerade kolväten (CHC), polycykliska aromatiska kolväten (PAH), aromatiska kolväten, fenoler, cyanider (Panagos et al., 2013).

Föroreningar kan bli kvar i marken under lång tid om de inte åtgärdas. De riskerar även att rinna vidare ut i grundvatten och vattendrag. Spridningen kan fortsätta till brunnar och vattentäkter samt vidare till naturen genom upptag av växter och djur (Naturvårdsverket, 2003).

En deponi är en upplagsplats för avfall. Det finns deponier för kommunalt avfall samt deponier för industriellt avfall. Avfallet som deponeras kan delas in i tre olika klasser. Farligt avfall, icke-farligt avfall och inert avfall (Avfall Sverige, 2012). Det problematiska med att deponera är att det blir stora massor som transporteras från det förorenade området till deponin. Massorna kan variera från 15 ton upp till 290 000 ton per område. 90% av transporterna utförs med lastbil och avstånden kan variera från inom 10 km upp till 50-500 km. Detta kan leda till stora utsläpp i miljön från lastbilarna (Naturvårdsverket, 2006b).

En efterbehandling omfattar alla de metoder som har till syfte att reducera halten av miljögifter till nivåer som inte utgör en fara för människor och miljö.

Efterbehandling av förorenade områden utgår från miljöbalken och miljömålen. Det finns ett delmål om efterbehandling av förorenade områden i Giftfri miljö. Syftet med efterbehandling är att långsiktigt minska risken för skada för människors hälsa eller miljön (Sveriges miljömål, 2020). Efter analys av den förorenade marken är deponering en vanlig efterbehandlingsåtgärd, trots att det finns tekniker för att rena eller behandla massorna på plats. Orsaken till detta är ofta att det blir en större kostnad vid efterbehandling på plats än vid deponering. Det krävs också en särskild miljöprövning för rening av farligt avfall på plats (Naturvårdsverket, 2003).

Transporter av förorenade massor ger en stor miljöpåverkan. Att hitta alternativ till att deponera skulle vara helt i linje med miljökvalitetsmålens syfte att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta och utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem.

Ett av de största miljöproblemen idag är de ökade utsläppen till luft som bidrar till klimatpåverkan. Begränsad klimatpåverkan är också ett av miljömålen (Sveriges miljömål, 2020).

2 Syfte och frågeställningar

Syftet med rapporten är att sammanställa och skapa en övergripande inventering över efterbehandlingsmetoder inklusive dess för- och nackdelar.

Målet med studien är att presentera möjliga alternativ till deponering av massor som klassas som miljöfarligt avfall. I resultatet kommer även schaktssanering att presenteras för att ge en uttömmande redogörelse för metoderna.

Studien avser besvara frågeställningarna:

- Vilka möjliga huvudsakliga metoder finns det vid efterbehandling av förorenad mark?

- Vilka för-och nackdelar finns gällande de olika efterbehandlingsmetoderna?

- Under vilka förutsättningar är respektive metod lämplig?

3 Bakgrund

För att kunna avgöra om ett område är förorenat behövs information om dess bakgrundshalt samt vad för ämne det handlar om i det aktuella området. En bakgrundshalt är den naturliga förekomsten av olika ämnen plus det antropogena utsläppet utan punktkällor. Genom att veta vad för halt det är i ett visst område går det att räkna ut om ett område är förorenat och i vilken grad (Naturvårdsverket, 1997).

Det är graden av förorening som avgör om ett område behöver någon typ av efterbehandling. En efterbehandling omfattar alla de metoder som har till syfte att reducera halten av miljögifter till nivåer som inte utgör en fara för människor och miljö. Efterbehandling kan utföras in situ och ex situ. In situ betyder att marken renas eller behandlas från föroreningar utan att gräva ur massorna från platsen. Ex situ betyder att massorna grävs upp och blir behandlade eller omhändertagen antingen på plats eller transporteras till en annan plats för behandling (Song et al., 2017).

För att veta vilken metod som skall väljas vid efterbehandling behöver en riskbedömning göras. I rapporten ”Riskbedömning av förorenade områden”

av Naturvårdsverket finns det en tydlig vägledning i hur det går till när det görs en bedömning av miljö och hälsorisker. Riskbedömningens syfte är att bedöma vilka risker som finns, hur stora de är samt vad som är acceptabelt idag och i framtiden.

Generella riktvärden är ett av verktygen som kan användas för att kunna jämföra värdena. Det finns också en beräkningsmodell för att kunna beräkna platsspecifika riktvärden för förorenad mark (Naturvårdsverket, 2009b). De generella riktvärdena finns sammanställda för tre olika typer av markanvändning: känslig markanvändning (KM), där markkvalitén inte begränsar val av markanvändning. Här ska alltså alla grupper av människor kunna vistas. Mindre känslig markanvändning grundvattenuttag (MKM GV) och mindre känslig markanvändning utan grundvattenuttag (MKM). Här begränsar markvalitén valet av markanvändning och området lämpar sig för kontor och industrier där framförallt människor endast vistas under sin yrkesverksamma tid. Riktvärdena har tagits fram utifrån det lägsta värdet för humanrisk samt ett för miljörisk. Det är framförallt effekterna på människa som varit styrande för riktvärdena (Naturvårdsverket, 2006a).

Arbetet med efterbehandling är i sig en miljöfarlig verksamhet som är anmälningspliktig till en tillsynsmyndighet. Även vissa moment i arbetet kräver speciella tillstånd från prövningsmyndigheten. Detta gäller vid arbete i vatten, anläggning av deponi och behandling av farligt avfall. Tillsyn från kommunens miljönämnd eller länsstyrelse kommer också ske under arbetets gång (Naturvårdsverket, 2003).

3.1 Vanliga föroreningar

I Europeiska unionen (EU) utgör mineralolja och metaller cirka 60% av alla markföroreningar. Antalet potentiella förorenade platser beräknas vara mer än 2,5 miljoner och de identifierade platserna är runt 342 000 st. De största bidragande områdena är avfall från kommun och industri med 38%. Beroende på ämnens olika egenskaper får de olika effekt på människor och miljö, så som löslighet i vatten eller fett, biotillgänglighet och karcinogenicitet (Panagos et al., 2013).

3.1.1 Metaller (oorganiska ämnen)

Pb, Cd, Hg, As, Cr, Cu, Se, Ni, Ag och Zn är de vanligaste metallerna som förorenar och står för 34% (Figur 1) av föroreningarna i mark (Panagos et al., 2013). Metallerna kommer från tidigare och nuvarande gruvverksamhet, gjuterier, smältverk och andra källor (Panagos et al., 2013). Det finns rapporter om att metaller kan orsaka flera störningar hos människor som hjärtkärlsjukdomar, cancer, kognitiv nedsättning, kronisk anemi, skador på njurar, nervsystem, hjärna, hud och ben (Khalid et al., 2017).

Till skillnad från organiska föroreningar skiljer sig metaller på det sättet att de inte är nedbrytbara. Därför finns metaller kvar i marken under lång tid efter att de hamnat där. Pb förväntas exempelvis finnas kvar i mark på en period av mellan 150- 5000 år. Effekter av föroreningar i mark gör att jordens ekosystem försämras samt skapar andra miljöproblem. Mark med högre koncentrationer av Ni, Cu, Cr, Co, Mn och Zn påverkas negativt genom att den mikrobiella populationen samt dess tillhörande aktiviteter minskas (Khalid et al., 2017).

3.1.2 Organiska ämnen

Mineralolja står för 23,8% (Figur 1) av föroreningarna och kan vid storskalig användning i samhället leda till miljöförorening vid transport, lagring och raffinering samt olyckor (Panagos et al., 2013). Vid oljeutsläpp har de toxiska effekterna analyserats och vid exponering av olja på daggmask har det visat sig att dödligheten är 90% efter 7 dagar vid en oljehalt på 2% (Lim et al., 2016). När det gäller bakterier hämmades de till 100 % av ett petroleuminnehåll på 1 %. (Lim et al., 2016). Vid ett oljeinnehåll på 3 % slutade 51,3% majs att gro. (Lim et al., 2016). Även rottillväxten hämmades.

Oljeutsläpp påverkar de omgivande jordarna väsentligt och är i behov av att saneras snabbt (Lim et al., 2016).

Andra förekommande organiska föroreningar är klorerade kolväten (CHC) med 8,3% (Figur 1), som används i tillverkning av syntetiska lösningsmedel och insekticider. Detta ämne är bioackumulerande i vävnader hos människa.

Det finns studier som tyder på att det finns en ökad förekomst av olika cancerformer som lymfom, leukemi och lever- och bröstcancer vid exponering av CHC (Panagos et al., 2013).

Polycykliska aromatiska kolväten (PAH) står för 10,9% (Figur 1) av markföroreningarna (Panagos et al., 2013). Det finns över 400 olika slags PAH som har identifierats. De flesta kommer från vulkaner, förbränning av petroleumprodukter och växtmaterial. PAH har en stor negativ inverkan på människor och miljö och kan framkalla cancer (Mojiri, Zhou, Ohashi, Ozaki,

& Kindaichi, 2019).

Aromatiska kolväten som bensen, toluen, etylbensen och xylen (BETX) står för 10,2 % (Figur 1). Dessa klassificeras som farliga luftföroreningar och kan ge en mängd olika hälsoproblem som cancer, andningsirritation och skador på det centrala nervsystemet (Panagos et al., 2013).

Två andra viktiga grupper är fenoler och cyanider som står för en mindre andel av markföroreningar (Figur 1). Fenoler återfinns ofta vid oljeskifferindustrin och kan ge lever och njurskador. Cyanider angriper det centrala nervsystemet efter en kort tid av exponering och kan leda till kramper, förlamning och kan leda till döden. Ämnet förekommer vid tidigare gasarbetsplatser, galvaniseringsfabriker, lagringsanläggningar för vägsalt och anläggningar för guldbrytning (Panagos et al., 2013).

Figur 1. Visar fördelning av de förekommande markföroreningarna i Europa (efter Panagos, Van Liedekerke, Yigini, Montanarella, 2013).

Metaller 35%

Mineral olja 24%

PAH 11%

BTEX 10%

Fenoler 1%

Cyanider 1%

CHC 8%

Övriga 10%

Markföroreningar

Metaller Mineral olja PAH BTEX Fenoler Cyanider CHC Övriga

3.2 Spridning

Ju lättare ett ämne kan sprida sig, ju större skada kan det förorsaka eftersom det kan nå många ekosystem och individer. Detta betyder att ämnen som enkelt kan övergå i gasform eller flytande kan vara sämre för miljön än ämnen som är i fast form. Mängden av ett ämne är också en viktig faktor eftersom ett ämne som egentligen inte är särskilt giftigt kan i stor skala göra skada (Granström, 2016).

De antropogena utsläppen av föroreningarna sker under hela en produkts livscykel. Alltså både under dess produktion, under användning och efter användning. Dessa utsläpp räknas som oavsiktliga, till skillnad ifrån bekämpningsmedel som sprids avsiktligt i miljön (Granström, 2016).

Förutom ämnets egenskaper och mängd finns det andra faktorer som behöver redas ut för att kunna bestämma spridningshastigheten. Så som områdets geologi, hydrologi, kemiska markegenskaper, vart föroreningarna lokaliserar sig, vad för byggnader, anläggningar och tekniska installationer som finns i närheten samt hur ämnet beter sig i den aktuella miljön, är andra faktorer (Naturvårdsverket, 1999).

Föroreningars vanligaste spridningssätt i miljön är transport med vatten. Andra transportsätt kan ske med luft, damm samt som separat fas. Viktiga hydrogeologiska parametrar som grundvattenytans lutning, riktning, hur täta och genomsläppliga lagerna är och om det finns sprickor i bergen behöver undersökas. Nedbrytning, utspädning och fastläggning kan också påverka hastigheten för spridningen av föroreningarna (Naturvårdsverket, 1999).

Föroreningar kan ge effekter på människor och miljö genom flera olika exponeringsvägar. Förorenade områden är en av flera olika källor för mänsklig exponering av toxiska ämnen. Andra källor kan vara luft, mat, vatten, konsumentprodukter, läkemedel och arbetsmiljön. Det finns flera olika exponeringsvägar så som inandning av ångor eller damm, intag av jord, hudkontakt, intag av dricksvatten och gröda (Naturvårdsverket, 1999).

3.3 Deponering

Enligt avfallsförordningen (SFS 2001:1063) definieras en deponi som en upplagsplats för avfall. I Sverige finns ungefär 80 aktiva avfallsanläggningar där kommunalt avfall deponeras. Utöver dessa finns också ett antal deponier som är avsedda för industriellt avfall. 2009 utgjorde hushållsavfallet 1,4% av den deponerade massan. Den största delen av det som deponeras kommer ifrån industriell verksamhet så som gruvindustrin, pappers- och massaindustrin samt metall- och metallvarutillverkningen. Detta avfall deponeras på verksamheternas egna deponier (Avfall Sverige, 2012).

Den vanligaste efterbehandlingsåtgärden vid förorenade områden är antingen att deponera eller innesluta massorna. Orsaker till detta är den ekonomiska aspekten men också att de tekniska lösningarna för efterbehandlingen inte är tillförlitliga. Det krävs också en särskild miljöprövning vid rening på plats av massorna eftersom de räknas som farligt avfall. Befintliga deponier har redan alla tillstånd för att ta emot förorenade massor (Naturvårdsverket, 2003).

Deponering av avfall delas in i tre olika klasser. Deponi för farligt avfall, icke- farligt avfall och inert avfall. På en avfallsanläggning utgör deponering endast en liten del av verksamheten och består av avfall som inte kan återanvändas eller återvinnas på ett miljöriktigt sätt. En deponi placeras och utformas så att miljö och människors hälsa kan skyddas både i ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Detta betyder att deponin lokaliseras så att den inte ligger för nära bostäder eller andra verksamheter, vattenförekomster eller skyddsvärda områden.

Under deponins drifttid arbetas det för att buller, nedskräpning, utsläpp till yt- och grundvatten samt utsläpp till luft ska begränsas för att människor och miljö ej skall kunna skadas (Avfall Sverige, 2012). Nederbörd som faller på anläggningen och tar sig igenom avfallet samt grundvatten som tränger in, skall samlas in som lakvatten och behandlas (Avfall Sverige, 2012).

En deponicell som är avsedd för farligt avfall skall ha en konstruktion bestående av en botten som utgörs av en geologisk barriär, bottentätning och ett lakvatteninsamlingssystem. Cellväggarna skall vara täta och deponin skall vara sluttäckt. Vid avslut av deponin skall det finnas ett miljöskydd för att föroreningar som på lång sikt lämnar deponin inte ska kunna skada miljö eller människor (Avfall Sverige, 2012).

4 Metod

Rapporten bygger på en litteraturstudie där dagens metoder för efterbehandling av förorenad mark har studerats. Sökmotorerna OneSearch och Google Scholar har använts, huvudsakligen OneSearch på grund av högre trovärdighet då sökmotorn är kopplad till enbart vetenskapliga databaser.

Google Scholar har använts som ett komplement till OneSearch, framförallt i det inledande stadiet när en undersökande översikt av ämnesområdet gjordes.

Använda sökord är ”Sanering av förorenad mark”, ” Remediation technology soils”. Totalt har 8 olika artiklar använts där den äldsta artikeln är ifrån 2010 och den nyaste är ifrån 2019. Artiklarna valdes utifrån vilka förorenade ämnen som undersökts samt att metoderna utförts på mark. Därefter sammanställdes resultatet baserat på de valda artiklarna.

Det finns inte några forskningsetiska aspekter kopplade till forskningsfrågan eftersom det är ett teoretiskt examensarbete och det ingår inte några försöksdjur eller intervjupersoner.

5 Resultat

De vanligaste efterbehandlingsmetoderna delas in i fysiska, kemiska och biologiska metoder som kan kombineras med varandra för att det ska bli så effektivt och ekonomiskt som möjligt (Khalid et al., 2017). Indelningen förtydligas i figur 2.

Figur 2. Översikt av efterbehandlingsmetoder.

5.1 Fysiska metoder

De fysiska metoderna innefattas av schaktsanering, inneslutning, termisk behandling, porgasextraktion samt elektrokinetisk sanering.

Efterbehandlingsmetoder

Fysiska metoder

Schaktsanering

Inneslutning

Termisk behandling

Porgasextraktion

Elektrokinetisk sanering

Biologiska metoder

Fytosanering

Biologisk behandling

Kemiska metoder

Jordtvätt

Stabilisering och solidifiering

Kemisk oxidation

5.1.1 Schaktsanering

Metoden bygger på att separera den förorenade jorden och antingen rena den ex situ för att sedan återföra den till området där den togs ut eller transportera bort den för deponering (Khalid et al., 2017).

Vid deponering grävs den förorenade jorden ut och körs till en avfallsanläggning. Området där den förorenade massan grävts ut ersätts med ny ren jord. Detta gör att den omkringliggande jorden som eventuellt har förhöjda värden får en utspädd koncentration av den tidigare halten av föroreningar när den kan sprida sig till en nya rena jorden. Totalt sett kommer området få en lägre halt av föroreningar (Khalid et al., 2017).

Det positiva med tekniken är att den tar effektivt bort höga koncentrationer av föroreningar samt att proceduren går snabbt att utföra. Däremot är schaktsanering ekonomiskt kostsamt eftersom det krävs en stor arbetskraft och är därför lämplig framförallt vid mindre ytor. Även själva transporten av massorna kan bli kostsamma beroende på hur långt bort de måste transporteras (Khalid et al., 2017) samt det krävs särskilda tillstånd för transport av massorna eftersom de räknas som farligt avfall (Naturvårdsverket, 2003).

Tekniken kanske inte heller lämpar sig för jordbruksplatser eftersom markens bördighet kan påverkas (Khalid et al., 2017).

5.1.2 Inneslutning

Genom att isolera den kontaminerade massan med barriärer kan de icke- kontaminerade massorna hindras ifrån att bli förorenade. Massorna hindras eller begränsas ifrån att röra sig utanför barriärerna till kringliggande grundvatten. Barriärerna är av lågpermeabla material som exempelvis lera, cement, stål eller polymermaterial. Barriären anläggs vertikalt för att förhindra grundvatten att passera det förorenade området och att istället ledas runtom området. Hindret kan placeras nedströms, uppströms eller helt omslutande den förorenade platsen. Under den förorenade jorden är det önskvärt att det är en tät jordart som exempelvis lera. För att minimera att ytvatten infiltrerar området brukar det även vara aktuellt att täcka över hela området som ett tak (Khalid et al., 2017).

Denna teknik används framförallt när andra tekniker inte fysiskt går att genomföra eller inte är ekonomiskt genomförbara. Barriären kan inte placeras på djup jord och är begränsad till ungefär 9 meter ner i marken. Proceduren är också kostsam och kan endast appliceras på en liten yta. Det är en effektiv metod för att innesluta höga koncentrationer av föroreningar och den går snabbt att genomföra. Tekniken kan också vara aktuellt för inneslutning tillfälligt under pågående utredning av området (Khalid et al., 2017).

5.1.3 Termisk behandling

Metoden kan appliceras på de flesta massor som är förorenade med oorganiska samt organiska ämnen. Jorduppvärmningen sker genom att föra in flera

elektroder vertikalt i det förorenade området; elektrisk ström passerar genom jorden och den värms därmed upp (Khalid et al., 2017). Termisk behandling är lämpligt för flyktiga eller värmekänsliga ämnen (Zhu, Lu, Lu, 2010). Med en hög temperaturbehandling av jorden sker en förångning av vissa metaller som exempelvis Hg samt organiska föroreningar (Khalid et al., 2017).

Organiska föroreningar som PAH kan förstöras genom en hög temperatur på 870-1200 grader (Zhu et al., 2010). Även oljekontaminerade ämnen kan förstöras vid temperaturer på 1000 grader (Lim et al., 2016). De förångade föroreningarna kan vid behov samlas in för ytterligare behandling eller bortförskaffning (Khalid et al., 2017).

För att metoden skall fungera bra får inte jorden vara för torr eftersom den elektriska ledningsförmågan då blir sämre (Khalid et al., 2017) men samtidigt får den inte ha för högt vatteninnehåll eftersom det kan leda till ofullständig förbränning när det gäller oljeföroreningar och blir mindre effektiv (Lim et al., 2016). Även jord med högt alkaliinnehåll (vattnets buffertförmåga) kan försämra ledningsförmågan. Temperaturen har en avgörande roll för hur mycket massorna kan renas från föroreningar (Khalid et al., 2017).

Tekniken kan med fördel användas för att behandla stora mängder förorenad mark (Lim et al., 2016). Det är en snabb och enkel metod som kan hantera flera olika föroreningar samtidigt. Förångningen kan utföras både in situ och ex situ, men ur ett ekonomiskt och energiperspektiv är det mest fördelaktigt att använda metoden in situ. Vid ex situ blir det fler steg så som utgrävning, blandning, förbehandling och smältning. Detta genererar mer energiförbrukning och blir därmed mer kostsam (Khalid et al., 2017).

5.1.4 Porgasextraktion

Porgasextraktion kallas också vakuumextraktion, markventilation eller soil vapor extraction (SVE). Tekniken är en in-situ metod med avsikt att avlägsna organiska föreningar i den omättade marken med hjälp av horisontella eller vertikala extraktionsrör. Den extraherade ångan dras sedan mot extraktionsrören för att sedan behandlas med aktivt kol innan frisättning till atmosfären.

Effektiviteten påverkas av luftflödeshastigheten, temperatur, de förorenade ämnenas egenskaper som ångtryck och löslighet, markegenskaper som fuktinnehåll och naturligt organiskt innehåll (Lim et al., 2016). SVE används med fördel på mark som har hög porositet och hög permeabilitet. De förorenade ämnena behöver ha en hög flyktighet för att tekniken skall fungera (Lim et al., 2016). Metoden går snabbt, har en låg kostnad och förbättrar tillväxten av mikroorganismer i marken (Lim et al., 2016).

Air stripping, som också kallas också air sparging, är en behandlingsmetod där luft tillförs i grundvattenzonen för att flyktiga organiska föreningar i jorden

porgasextraktion för att förhindra att de flyktiga föroreningarna skall avgå till atmosfären. När föroreningarna kommer till den omättade zonen omvandlas de med porgasextraktion till ångfas för att de skall kunna fångas in och tas bort. När föroreningsnivåerna minskar kan behandlingsmetoden bli ineffektiv (Zhu et al., 2010).

5.1.5 Elektrokinetisk sanering

Genom elektrokinetisk sanering kan de oorganiska ämnena (Shin et al., 2017) samt organiskt förorenade jordar (Lim et al., 2016) renas genom att skapa ett elektriskt fält i jorden (Shin et al., 2017). Ämnena sönderdelas och separeras vilket gör att föroreningarna minskar (Khalid et al., 2017). Vid en studie användes metoden på ungefär 400 kg mark och utfallet blev att cirka 60% av Hg i en förorenad jord kunde avlägsnas. En begränsande faktor är jordens pH kan ändra sig i och med att det blir ett elektriskt fält. Det är nödvändigt att kontrollera pH genom en buffertlösning i jorden (Khalid et al., 2017). Det kan uppstå heta ställen där elektroderna placerats och förändra jordens pH och därmed skada miljön (Lim et al., 2016). När markvatteninnehållet blir mindre än 10% kan behandlingen bli mindre effektiv. Det kan också uppstå giftiga biprodukter i det elektriska fältet så som klor (Cl2) (Zhu et al., 2010).

Behandlingen kan även bli mindre effektiv vid låga koncentrationer av föroreningar eftersom den längre migrationsvägen kan leda till stillastående zoner mellan elektroderna (Lim et al., 2016).

Metoden fungerar bra för jordar med låg permeabilitet. Dessutom skadar saneringsmetoden inte jordens ursprungliga karaktär och är ekonomiskt effektiv på grund av dess enkla installation och användning (Khalid et al., 2017). Det går att använda metoden både in situ och ex situ (Shin et al., 2017).

5.2 Biologiska metoder

Metoderna bygger på användandet av mikroorganismer och växter som tar bort eller oskadliggör de förorenande ämnena. Det är en kostnadseffektiv, icke-invasiv och beständig metod (Khalid et al., 2017). Biologisk behandling appliceras på organiskt förorenade områden och fytosanering kan appliceras på både oorganisk och organiskt förorenade områden (Zhu et al., 2010).

5.2.1 Fytosanering

Andra namn för tekniken är vegetativ sanering, grön sanering eller agrosanering. Tekniken går ut på att använda växter för sanering och återställa platser. Det är en teknik som har funnits i mer än 300 år (Khalid et al., 2017).

Metoden är inte begränsad till ytstorleken utan kan användas på både små och stora områden. Den hjälper till att stabilisera marken på grund av rotstrukturen som bildas av växterna (Lim et al., 2016). Fytosanering är en miljövänlig, tilltalande, energieffektiv och kostnadseffektiv teknik som kan användas vid låga till måttliga nivåer av metaller (Khalid et al., 2017). Tekniken kan också

användas för att förhindra att organiska föroreningar sprider sig (Zhu et al., 2010), så som kolväten (Lim et al., 2016).

Olika faktorer påverkar effektiviteten så som jordens fysikaliska och kemiska egenskaper, biotillgänglighet, organismers förmåga att ta upp och ackumulera föroreningar. Det finns flera olika tekniker inom fytosanering (Khalid et al., 2017). Dessa är bland annat; fytoextraktion, fytostabilisering, fytoindustning och fytostimulering. De baseras på olika upptagningsmekanismer hos växter som tar bort eller bryter ner föreningarna (Zhu et al., 2010).

Fytoextraktion

Med hjälp av växters rötter tas metaller upp från jorden och flyttas till plantornas ovandelar. Jorden blir mindre kontaminerad och de förorenade ämnena har fixerats i plantorna. Växtbiomassan som innehåller metaller är enkel att återvinna, bortförskaffa, behandla eller oxidera i jämförelse med jord.

Detta är en permanent lösning på metallföroreningarna som finns på det aktuella området. Framförallt är metoden lämplig vid låga till måttliga halter av metaller eftersom de flesta växtarterna inte kan leva på mycket förorenade platser. För sanering av Pb kan växten sareptasenap användas på platser vars Pb nivå är mindre än 1500 mg/kg.

Fördelar med metoden är att den kan användas i stora ytor av förorenade området, är ekonomisk, ej störande för mark och miljöer och ingen utgrävning krävs. Nackdelar som finns är att växterna behöver särskilda odlingsförhållande, och att när det blir stora ytor krävs det erfarenhet av jordbruksutrustning samt det krävs en lång behandlingstid för att fullständigt sanera ytorna (Khalid et al., 2017).

Fytostabilisering

Tekniken fytostabilisering används främst för att minska oorganiska föroreningar (Khalid et al., 2017), men också organiska föreningar som kolväten (Lim et al., 2016).

Tekniken går ut på att minska biotillgängligheten och rörligheten.

Koncentrationen av ämnet minskar alltså inte, utan det är rörligheten som är i fokus för att det förorenade ämnet inte skall kunna förflytta sig utanför det förorenade området. Föroreningarna ansamlas i växtens rotsystem och gör att det blir en minskning av ämnet i jordmatrisen (Khalid et al., 2017).

Metoden används ofta när fytoextraktion inte går att applicera. Miljöer med karga förhållanden kan vara en anledning till att välja denna metod. En fördel vid användning av denna teknik är att det inte bildas något sekundärt avfall som behöver hanteras. Ekosystemet påverkas positivt och jordens fertilitet ökar. Det krävs dock en regelbunden övervakning eftersom ämnena är stabiliserade i marken och behöver särskilda förhållanden för att bibehållas i

fytostabilisering, exempelvis jordbruksgräs eller videsläktet. Dessa växter har en särskild hög motståndskraft mot både metaller (Khalid et al., 2017) och kolvätens (Lim et al., 2016) inverkan och har en hög konkurrenskraft mot andra arter. Rödsvingel och ven används ofta för fytostabilisering mot förorening av Pb, Zn och Cu (Khalid et al., 2017).

Fytoindustning

Fytoindustning används på metaller som Se och Hg men kan också användas vid flyktiga kolväten (VOC) så som metyl-tert-butyleter (MTBE) (Zhu et al., 2010), trikloretylen och naftalen (Lim et al., 2016). Ämnena tas upp från jorden och omvandlas till mindre giftiga ångor som sedan släpps ut i atmosfären via växternas transpirationsprocess. Omvandlingen sker inuti växterna vid specifika mekanismer som styrs av vissa enzymer eller gener (Khalid et al., 2017).

Se, Hg och As kan förekomma som gasformiga föreningar i miljön. Växtarter som backtrav, sareptasenap, hårsträfse kan utföra denna omvandlingsprocess.

Vid förorening av arsenit och arsenat (As- föreningar) kan en ormbunksväxt, Pteris vittata, omvandla effektivt. I huvudsak har fytoindustning använts vid förekomst av Hg, genom att omvandla den till den mindre giftiga varianten i gasform (Khalid et al., 2017).

En problematik med tekniken är att när ämnena omvandlats och blivit gaser går det inte att kontrollera vart de sprids. I vissa studier har det visat sig att ämnena späds ut och förorsakar därmed liten eller ingen miljörisk. Metoden förorsakar också lite erosion och det blir ingen växtbiomassa som måste tas omhand (Khalid et al., 2017).

Fytostimulering

Fytostimulering handlar om växtens förmåga att bryta ner föroreningarna genom växtens metaboliska processer. Vissa enzymer som dehalogensas, nitroreduktas och laccas fungerar som katalysatorer för att påskynda de kemiska reaktionerna av nedbrytningen av de förorenade ämnena så som råolja (Lim et al., 2016).

Effekten påverkas av faktorer som växtsort, markegenskaper och biotillgänglighet. Förmågan för att en växt skall kunna ta föroreningar är inte bara artspecifik utan den är underartspecifik. Effektiviteten hos växterna påverkas också av rotdjupet. Exempelvis är rotdjupet för träd 3 meter medan den för örtartade arter är 50 cm. Vid större rotdjup kan de nå fler föroreningar än de som är kortare. Förmågan att ta upp föroreningar beror också på växtens lipidinnehåll. På grund av att växter är autotrofa är de inte så effektiva på att ta upp organiska föroreningar eftersom de saknar enzymprocesser, det gör att saneringen av föroreningarna tar lång tid. Andra faktorer som är viktiga är graden av löslighet i vatten, sorption i växtrötterna och förmågan att röra sig

över växtmembranen och spridningen i växten. Metoden är ekonomisk samt har mindre påverkan på människor och natur (Zhu et al., 2010).

5.2.2 Biologisk behandling

Biologisk behandling är en process där organiskt avfall bryts ned biologiskt under kontrollerade förhållanden tills avfallet inte längre är farligt. Syftet med tekniken är att ta bort eller omvandla föroreningarna genom att använda det lokala mikrobiologiska samhället från området (Zhu et al., 2010). För att påskynda processen kan näringsämnen samt syre tillföras, vilka bakterierna behöver. Även temperaturreglering kan påskynda processen (Lim et al., 2016).

Mikroorganismer som bakterier och svampar kan omvandla föroreningar som PAH, DDT, atrazin (Zhu et al., 2010) samt oljeförorenad jord (Lim et al., 2016).

Effekten av den biologiska behandlingen beror på den aktuella miljön.

Faktorer som näringsförhållanden, pH och syretillgång kan påverka tillväxten av nedbrytare och kan minska biotillgängligheten för föroreningar (Zhu et al., 2010). Höga nivåer av pH i jorden kan vara giftigt för bakterier och svampar.

Ett pH på 7,5 är den optimala nivån för en effektiv nedbrytning av råolja (Lim et al., 2016). Metoden är inte tillräckligt effektiv när det kommer till icke- polära föroreningar eftersom de har hög hydrofobicitet och stark sorption på jordar (Zhu et al., 2010). Höga koncentrationer av oljeföroreningar gör att aktiviteten av de mikrobiella egenskaperna avtar och blir mindre effektiva (Lim et al., 2016).

5.3 Kemiska metoder

De kemiska metoderna innefattas av jordtvätt, stabilisering och solidifiering samt kemisk oxidation.

5.3.1 Jordtvätt

De förorenade massorna grävs ut och blandas med olika kemiska reagens och extraktionsmedel beroende på vad det är för aktuellt ämne och jord (Khalid et al., 2017). Metoden går att använda för både organiska och oorganiska ämnen (Zhu et al., 2010).

Vid användning av reagens och extraktionsmedel sker det en utfällning, jonbyte, kelering eller adsorption till flytande fas. Ämnena separeras sedan från lakvattnet. Efter processen går det att återföra de renade massorna till marken om de är tillräckligt renade. Massorna kan behöva tvättas flera gånger för att förbättra avlägsnandet av ämnena. Jordtvätt är en snabb metod och gör att det kontaminerade området kan renas helt från förorenade ämnen (Khalid

Metoden anses också på grund av sin höga effektivitet vara en av de mest kostnadseffektiva metoderna för återställning av marken. Vid oorganiska föroreningar beror effektiviteten på extraktionsmedlets förmåga att lösa metallerna i jorden. Syntetiska kelater som etylendiamintetra (EDTA) och etylen diamin disuccinat (EDDS) anses vara de mest effektiva extraktionsmedlen för jordtvätt, eftersom de kan bilda stabila komplex med de flesta metaller. Järn (III) klorid (FeCl 3) är effektiv vid jordtvätt av Cd. Andra ämnen som kan användas vid jordtvätt är saltkloridlösning och kalciumklorid.

En kombinerad användning av olika kelatorer kan förbättra effektiviteten vid jordar med många olika föroreningar (Khalid et al., 2017).

Organiska föroreningar kan renas med lösningsmedel som vatten eller organiska lösningsmedel så som etanol och metanol, ytaktiva ämnen, vegetabiliska oljor, cyklodextriner och superkritiska vätskor. Etanol, metanol, cyklohexan och diklormetan har använts för att rena förorenad mark ifrån PAH. En negativ sida av lösningsmedlen är att de kan ha negativa effekter på människors hälsa och miljö vid exponering. Det kan därmed behövas en andra rening av marken för att det inte ska bli någon negativ inverkan på människor och miljö. Tekniken har en förmåga rena marken ifrån många olika typer av organiska ämnen. En annan positiv egenskap är att det är en kort saneringstid för att rena jorden (Zhu et al., 2010).

5.3.2 Stabilisering och solidifiering

Stabilisering och solidifiering avser att minska föroreningarnas rörlighet och biotillgänglighet. Metoden kan användas på både oorganisk och organisk förorenad jord. Genom att tillsätta ett stabiliseringsmedel i det förorenade området kan ämnena stabiliseras eller isoleras genom komplex, utfällning och adsorptionsreaktioner (Zhu et al., 2010). Föroreningarna går från att vara i en jordlösning till fasta partiklar. Vilket gör att de blir begränsade för vidare spridning i området samt får minskad biotillgänglighet. Efter att ämnena blivit stabiliserade eller solidiferade kan de avlägsnas genom att grävas ut som fasta block och deponeras (Zhu et al., 2010).

Både organiska och oorganiska medel kan användas vid stabilisering. De vanligaste additiven är cement, lera, zeoliter, fosfater, mineraler, mikrober och organiska ämnen. Även rester ifrån industrier som termitaria och röd lera skulle kunna användas (Zhu et al., 2010).

Användningen av organiska material gör att effekten varierar beroende på hur snabbt nedbrytningen sker. Gårdsgödsel har visat sig vara effektiv vid stabilisering av Fe, Cr, ni, Mn och Pb. Di-ammoniumfosfat (DAP) var effektivt för att stabilisera Cu, Cd och Zn. Kalk och betong har visat sig vara effektiv för behandling av oljeförorenad mark (Zhu et al., 2010). Fördelen med metoden är dess tillgänglighet på additiv, mångsidighet och låga kostnad (Zhu et al., 2010).

5.3.3 Kemisk oxidation

Vid kemisk oxidation används oxidanter såsom väteperoxid (H2O2), modifierad fentons reagens, aktiverat natriumpersulfat, permanganat (Zhu et al., 2010) och ozon (Lim et al., 2016). Metoden används vid organiskt förorenad mark. Oxidanterna tillförs via avloppsvatten i brunnar eller direkt till det förorenade området (Zhu et al., 2010). Detta gör att metoden är enkel att applicera och ger snabba resultat samt har låga driftskostnader. Vid nedbrytning av de organiska ämnena bildas inte heller några giftiga biprodukter. Sönderdelningen vid teknikerna ozon och väteperoxid ger istället syre till den mikrobiella processen som kan göra att nedbrytningen av de förorenade ämnena går snabbare. Däremot krävs det noggrannhet med att undvika spill vid användningen av ämnena, för att inte de skall utgöra negativ risk för miljön. Kemisk oxidation påverkas inte av föroreningarnas toxicitet.

Effekten begränsas av låg permeabilitet, mycket alkalisk jord och den höga reaktivitet som kan ske av oxidationsmedel. Det kan också vara svårt att kontrollera värmen som släpps ut ifrån oxidationsreaktionen, som kan påverka de naturliga processerna i marken. Det kan således vara svårt att efter behandlingen få vegetation att växa på området (Lim et al., 2016).

6 Diskussion

I Sveriges miljökvalitetsmål Giftfri miljö finns målet om att förorenade områden ska åtgärdas och inte utgöra något hot för människor och miljö. Det finns fortfarande många allvarligt förorenade platser kvar att åtgärda för att målet skall uppnås. På sikt borde de återstående förorenade platserna kunna åtgärdas. Miljökvalitetsmålen gör också att de kritiska verksamheterna som tidigare har haft förorenade utsläpp blir bättre på att skydda miljön med olika åtgärder som hindrar föroreningar att sprida sig.

De vanligaste metoderna vid efterbehandling är att deponera eller innesluta de förorenade massorna, trots att det troligen finns andra tekniker som skulle kunna ersätta dessa genom att istället förstöra eller oskadliggöra föroreningarna på olika sätt. Tidigare har metodvalet varit en kostnadsfråga men detta kan vara på väg att ändras med mer innovativa lösningar och förfinade tekniker. Att deponera massor till avfallsanläggning resulterar i utsläpp av växthusgaser vid transporterna. Här borde kostnaden vara av mindre vikt vid valet av metod än vad den troligen är idag. Ett av miljökvalitetsmålen är Begränsad klimatpåverkan. Med tanke på de senaste alarmerande rapporterna om vårt klimat borde valet av efterbehandlingsmetod vara den som gynnar vårt klimat mest samt borde vara det som prioriteras högst.

Dagens deponier är utformade för att långsiktigt kunna förvara farliga föroreningar. Det negativa med att deponera skulle kunna vara att det upptar en viss yta under en lång tid som skulle kunna användas till något annat.

Särskilt när såsom tätorter växer och expanderar, blir mark som används som deponier samt ligger i närheten av tätorten kan bli mer värdefull och spela en mer central roll.

Det blir även utsläpp till miljön när de förorenade massorna behöver transporteras till deponi. De presenterade efterbehandlingsmetoderna kan utföras in situ och ex situ. Fördelen med in situ är att massorna inte behöver grävas upp vilket kan vara kostsamt. Av de presenterade metoderna är de flesta tillämpbara in situ även om vissa av dessa metoder kan vara mer fördelaktiga att på plats grävas upp och behandlas för att sedan läggas tillbaka.

6.1 Jämförelse av efterbehandlingsmetoder

I den sammanfattande tabellen (tabell 1), går det att utläsa de huvudsakliga för och nackdelarna av de olika efterbehandlingsmetoderna.

Beroende på vad för typ av förorening som ska efterbehandlas kan det behövas olika metoder och ibland kan flera olika efterbehandlingsmetoder kombineras för att få bästa möjliga resultat.

Vid marker som är förorenade med både organisk och oorganiska föroreningar finns det metoder som kan efterbehandla både de organiska och oorganiska föroreningar så som; schaktsanering, inneslutning, termisk behandling, elektrokinetisk sanering, fytosanering, jordtvätt, stabilisering och solidifiering.

När det endast finns förorening av organiska ämnen skulle istället porgasextraktion, biologisk behandling och kemisk oxidation kunna användas.

Vidare finns det fler parametrar att beakta vid valet av metod som vid behov av en snabb lösning på ett förorenat område, där vissa metoder är att föredra än andra. Både fysiska och kemiska metoder är generellt sett snabba efterbehandlingsmetoder till skillnad från de biologiska som har långa behandlingstider.

En annan aspekt vid valet av behandlingsmetod är hur stora områden det handlar om som behöver efterbehandlas. Vid stora ytor är det generellt sett bäst att använda sig av termisk behandling, porgasextraktion samt de biologiska metoderna. Efterbehandlings metoderna som är mest lämpade för små ytor är ofta dyra alternativ för de stora ytorna med förorenad mark.

Markegenskaper på de förorenade områdena kan utesluta vissa efterbehandlingsmetoder som beror av dessa, så som termisk behandling, där fuktinnehållet är av vikt, för att behandlingsmetoden skall fungera effektivt.

Porgasextraktion, elektrokinetisk sanering samt kemisk oxidation är beroende av markens luftpermeablitet. Även jordtvätt och de biologiska metoderna är beroende av flera olika markegenskaper.

Kostnaden för de olika efterbehandlingsmetoderna varierar. De fysiska efterbehandlings metoderna; Schaktsanering, inneslutning samt termisk behandling är generellt sett kostsammast till skillnad från de biologiska och kemiska efterbehandlingsmetoderna som har låga kostnader.

När det kommer till att hantera höga koncentrationer av föroreningar är schaktsanering, inneslutning och termisk behandling att föredra som efterbehandlingsmetod. De biologiska metoderna är särskilt känsliga vid höga koncentrationer av föroreningar, eftersom växterna inte kan överleva i dessa livsmiljöer och kan således bara användas vid låga-medel höga koncentrationer av föroreningar.

Beroende på vad som planeras att göra med det förorenade området kan det vara av vikt hur långsiktigt en efterbehandlingsmetod är. Vissa efterbehandlingsmetoder är långsiktiga så som schaktsanering, termisk behandling samt jordtvätt där föroreningarna tas bort i stort sett medans andra efterbehandlingsmetoder endast är tillfälliga lösningar som inneslutning samt stabilisering och solidifiering.

Slutligen behövs även miljöpåverkan vägs in i valet av efterbehandlingsmetod.

efterbehandlingsmetod som är skonsam mot naturen och dess ekosystem eftersom dessa kan ha svårt att återhämta sig vid ett ingrepp vid efterbehandlingsmetoder som kemisk oxidation som förstör naturliga mikroorganismer eller vid jordtvätt där jorden tas upp och renas vilket betyder att jordmassornas struktur och dess mikroorganismer helt förstörs. Det kan vara kostsamt att försöka återställa förstörd natur och det skulle därför kunna löna sig att välja en mer kostsam metod som är mer skonsam mot miljön.

Tabell 1. Sammanställning av de olika teknikernas för och nackdelar vid efterbehandling.

7 Slutsats

Det finns flera olika aktuella efterbehandlingsmetoder som skulle kunna ersätta deponering, så som fysiska, kemiska och biologiska metoder. När en förorenad plats behöver efterbehandlas, behövs det göras noggranna analyser för att kunna välja en så anpassad efterbehandlingsmetod som möjligt.

De olika efterbehandlingsmetoderna skiljer sig i avseende på olika parametrar som:

- Vilka föroreningar det handlar om

- Hur många olika föreningar de kan hantera - Vilka koncentrationer de kan hantera - Hur snabb metoden är

- Hur stora ytor/volymer det gäller - Vilka markegenskaper som krävs - Kostnad

- Långsiktighet - Dess miljöpåverkan

Det går inte att säga att en metod är bättre än den andra eftersom alla efterbehandlingsmetoder har för- och nackdelar beroende på vad för förorenad plats det handlar om.

Referenser

Avfall Sverige. (2012). Avfall Sveriges Deponihandbok Reviderad handbok för Deponering. Del av Moderna Avfallshantering Rapport D2012:02.

Hämtad 2020-04-03 från:

https://www.avfallsverige.se/aktuellt/nyhetsarkiv/artikel/avfall-sveriges- deponihandbok/

Granström, K. (2016). Introduktion till miljökemi. (1. uppl.) Lund:

Studentlitteratur.

Khalid, S., Shahid, Muhammad., Khan Niazi, N., Murtaza, B., Bibi, I., Dumat, C. (2017). A comparison of technologies for remediation of heavy metal contaminated soils. Journal Of Geochemical Exploration, Volume (182), 247-268). https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1016/j.gexplo.2016.11.021

Lianwen, L., Wei, L., Weiping, S., Mingxin, G. (2018). Remediation techniques for heavy metal-contaminated soils: Principles and applicability.

Science of The Total Environment, Volume (633), 206-219. https://doi- org.proxy.lnu.se/10.1016/j.scitotenv.2018.03.161

Lim, M.W., Lau, E.V., Poh, P.E. (2016). A comprehensive guide of

remediation technologies for oil contaminated soil - Present works and future directions. Marine Pollution Bulletin, Volume (109), 14-45. https://doi- org.proxy.lnu.se/10.1016/j.marpolbul.2016.04.023

Mojiri, A., Zhou, J., Ohashi, A., Ozaki, N., & Kindaichi, T. (2019).

Comprehensive review of polycyclic aromatic hydrocarbons in water

sources, their effects and treatments. Science of the Total Environment, 696, 133971. https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1016/j.scitotenv.2019.133971

Naturvårdsverket (1997) Bakgrundshalter i mark. Rapport 4640. Hämtad 2020-02-15 från

https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-4640-3.pdf

Naturvårdsverket (1999) Metodik för inventering av förorenade områden.

Rapport 4918. Hämtad 2020-04-05 från https://www.naturvardsverket.se/Om-

Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/4000/91-620-4918-6/

Naturvårdsverket (2003) Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö.

Hämtad 2020-01-28 från

https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-8091- 1.pdf?pid=3881

Naturvårdsverket (2006a) Riskvärdering vid val av åtgärdsstrategi. Rapport 5537. Hämtad 2020-03-05) från:

https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5537-2.pdf Naturvårdsverket (2006b) Åtgärdslösningar. Rapport 5637. Hämtad 2020-05- 14 från: http://www.naturvardsverket.se/Om-

Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/5600/91-620-5637-9/

Naturvårdsverket (2009a) Riktvärden för förorenad mark. Rapport 5976.

Hämtad 2020-03-16 från: https://www.naturvardsverket.se/Om- Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/5900/978-91-620-5976-7/

Naturvårdsverket (2009b) Riskbedömning av förorenade områden. Rapport 5977. Hämtad 2020-02-15 från: https://www.naturvardsverket.se/Om- Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/5900/978-91-620-5977-4/

Naturvårdsverket (2014) Utvärdering av efterbehandling av förorenade områden. Rapport 6601. Hämtad 2020-02-05 från:

https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620- 6601-7.pdf?pid=10315

Panagos, P., Van Liedekerke, M., Yigini, Y., Montanarella, L. (2013).

Contaminated sites in Europe: review of the current situation based on data collected through a European Network. Journal of Environmental and Public Health, Volume 2013, Article: 158764 https://doi.org/10.1155/2013/158764

Shin, S., Park, S., & Baek, K. (2017). Soil moisture could enhance electrokinetic remediation of arsenic-contaminated soil. Environmental Science and Pollution Research, 24(10), 9820-9825. https://doi-

org.proxy.lnu.se/10.1007/s11356-017-8720-3

Sveriges miljömål. (2020). Giftfri miljö. Hämtad 2020-02-20 från:

http://sverigesmiljomal.se/miljomalen/giftfri-miljo/

Song, B., Zeng, G., Gong, J., Liang, J., Xu, P., Liu, Z., & Ren, X. (2017).

Evaluation methods for assessing effectiveness of in situ remediation of soil and sediment contaminated with organic pollutants and heavy metals.

Environment International, Volym (105), 43-55. https://doi- org.proxy.lnu.se/10.1016/j.envint.2017.05.001

Zhu, L., Lu, L., Lu, D. (2010). Mitigation and remediation technologies for organic contaminated soils. Frontiers of Environmental Science &

Engineering in China, 4(4), 373-386. https://doi- org.proxy.lnu.se/10.1007/s11783-010-0253-7