% 4 mé
■HHI
vS *é*Z**
é J k
85ill]ryiri|^f
OflH!
^ s f^r/j b ^cyVv3B?i5^''
mH KW B rSl B KgWÜ B /y~' '*/
*~Hl SÄ3BDrf^^K; \’^vrW?v,!Ka Jf* JtWM mJ*.< “ ■" < J < > ■•> ^AVsswSP 111 ^S^äBTrSTc^jB^Ä^r j|L yP - -
Svensk Botanisk Tidskrift
Svenska Botaniska Föreningen
Program. Svensk Botanisk Tidskrift publicerar ori
ginalarbeten och översiktsartiklar i botanik, främst systematik, floristik, växtgeografi, växtekologi och växtfysiologi. I första hand trycks kortare uppsatser (ej över 16 sidor) av nationellt och nordiskt intresse skrivna på svenska. Tidskriften utkommer sex gånger om året; varje volym (sex häften) omfattar ca 360 sidor.
Ägare. ®Svenska Botaniska Föreningen, Sektionerna för botanik, Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, 104 05 Stockholm. Styrelsen består av Roland Moberg, Uppsala (ordförande), Mora Aronsson, Märsta (vice ordförande), Evastina Blomgren, Kungshamn (sekre
terare), Göran Lundeberg, Lidingö (kassör), Stefan Ericsson, Umeå (redaktör), Margareta Edqvist, Nässjö, Thomas Karlsson, Enskede, Mats Karström, Vuolle- rim, Bengt Oldhammer, Orsa, Kjell-Arne Olsson, Kristianstad, Bengt Stridh, Västerås och Ulf Swenson, Uppsala.
Redaktionen för SBT säljer även annan botanisk litteratur. Beställ från SBT, Botaniska museet, Ö. Vallgatan 18, 223 61 Lund. Eller ring 046- 222 89 65 fm! Frakt tillkommer på angivna priser.
Flora över Dal av Per-Arne Andersson 1981.
Beskriver kärlväxtfloran i Dalsland. 360 sidor, pris 110 kr. Tillägg i SBT 1984 häfte 2.
Västmanlands flora av Ulf Malmgren 1982. 670 sidor, pris 200 kr.
Atlas över Skånes flora av Henning och Gunnar Weimarck 1985. 640 sidor, pris 230 kr. Tillägg i SBT 1988 häfte 1.
Ölands kärlväxtflora av Rikard Sterner. Andra upplagan 1986, utgiven av Åke Lundqvist. 400 sidor, pris 260 kr.
Svenska svampnamn av Nils Lundqvist och Olle Persson 1987. 88 sidor, pris 37:50.
Halle- och Hunnebergs flora av Anders Bohlin och Mats Geijer 1989. 184 sidor, pris 80 kr.
Kärlväxtfloran i Amnehärad och Södra Råda av Arne Sjögren 1989. 112 sidor, pris 75 kr.
Instruktioner till författare finns i första numret av varje årgång och kan även fås från redaktionen.
Redaktör. Stefan Ericsson, Institutionen för eko
logisk botanik, Umeå universitet, 901 87 Umeå.
Tel 090-77 84 12, fax 090-16 66 91.
E-post: sbt@ekbot.umu.se
Prenumerationer och enstaka häften beställes hos Britt Snogerup, Botaniska museet, Ö. Vallgatan 18, 223 61 Lund. Tel 046-222 89 65 fm.
E-post: britt.snogerup@sysbot.lu.se Tidskriftens postgiro är 48 79 11-0.
Pris 1997 265 kr inom Sverige, 335 inom Norden, 390 kr i övriga Europa och 445 kr utanför Europa;
för privatpersoner inkluderar detta medlemskap i Svenska Botaniska Föreningen. Enstaka häften 50 kr; äldre volymer 155 kr.
Familjemedlemskap (utan tidskriften) i Svenska Botaniska Föreningen erhålles genom inbetalning av 40 kr på SBTs postgirokonto 48 79 11-0.
Ångermanlands flora av Jan W. Mascher 1990.
720 sidor, pris 250 kr.
Träd och buskar i Sverige. En fältflora av Dag Ekholm, Thomas Karlsson och Ebba Werner 1991.
112 sidor, pris 60 kr.
The non-lichenized Pyrenomycetes of Sweden av Ove E. Eriksson 1992. 208 sidor, pris 80 kr.
Östergötlands flora av Erik Genberg. Andra upplagan 1992, utgiven av Folke Lind. 224 sidor, pris 150 kr.
Floravård i jordbrukslandskapet. Skyddsvärda växter 1993. 560 sidor, pris 240 kr.
The lichens and lichenicolous fungi of Sweden and Norway av Rolf Santesson 1993. 240 sidor, 140 kr.
Härjedalens kärlväxtflora av Bengt Danielsson 1994. 368 sidor, pris 220 kr.
Floran i Oskarshamns kommun av Åke Riihling 1997. 327, pris 250 kr.
Generalregister till Svensk Botanisk Tidskrift 1967-1986. 218 sidor. Pris 62:50.
Omslagsbilden: Nyhamlade glasbjörkar Betula pubescens i en gammal hagmark på Åland med många återhamlade äldre träd. - Foto H. Slotte 1996.
Hämling - historisk tillbakablick och råd för naturvårdare
HÅKAN SLOTTE
Slotte, H. 1997: Hamling - historisk tillbakablick och råd för naturvårdare. [Pollarding - a look back on its history, and advice to nature conservationists.] Svensk Bot. Tidskr. 91: 1-21. Lund.
ISSN 0039-646X.
The ceased leaf harvesting tradition, and methods to re-pollard old, neglected pollards and to establish new ones, are described. Formerly, pollarding was widely practiced at farmsteads, in meadows and in pastures, mainly as a means to provide leaf fodder, which was previously of great importance in agriculture. Continuously managed pollarded trees live longer than neglected and non-pollarded trees. Old pollards form a part of a historical heritage and are of vital importance to a fauna and flora which includes many threatened species. It is thus important to re-pollard neglected trees and to establish new ones. Pollarding should not be executed during spring and early summer; it is most successfully done from midsummer until early autumn. In a former meadow on Gotland with 153 pollards per hectare, the trees had been top-cut at levels between 1.3 to 4.8 m, mean 2.7 m (std 0.75, n=402). Branches should be cut above the topmost previous cutting, leaving stumps on trunk. Cutting of large branches (diameter 10-15 cm) should be avoided. Some leaf-bearing limbs or parts of branches should be left until new branches have developed. Shading of the cut tree inhibits regrowth, but strong light on formerly totally shaded tree trunks could also be harmful. New pollards should be established, according to tradition, by top-cutting small trees above the side branches (cutting diameter 4-12 cm). To ensure continuous management, pollarding should be executed at a moderate height. Larger trees may also be cut if they would otherwise will be felled. Imprudent cutting could kill old trees: Alnus glutinosa, Betula spp., Populus tremula, Fagus sylvatica and Quercus spp. suffer hard after cutting of large branches and trunks. Tilia cor data, Carpinus betulus, Fraxinus excelsior, Ulmus spp. and Salix caprea are more durable and will often sprout easily.
Håkan Slotte, Avd. för Agrarhistoria, inst, för Landskapsplanering, SLU, Box 7012, S-750 07 Uppsala, Sweden. E-post: hakan.slotte@lpul.slu.se
De hamlade träden utgör en del av vårt äldre odlingslandskap. Deras ursprung, funktion och betydelse har inte alltid förståtts av vår samtid.
Skogsfolk och naturvårdare har ibland felaktigt betraktat hamlade träd som främmande inslag i landskapet - de har ansetts vara misshandlade av jordbrukarna, krokiga, ruttna och allmänt värde
lösa. Fram till idag har de också haft en undan
skymd plats inom natur- och kulturmiljövården.
Numera finns intresse, entusiasm och stolthet för det äldre odlingslandskapet hos allmänhet, för
eningar, jordbrukare, myndigheter och organisa
tioner. Stöd för skötsel av odlingslandskap ges inom ramen för EU:s miljöstödsprogram; ersätt
ningen täcker emellertid endast en mindre del av de hamlade träd som ännu finns kvar. Natur
vårdens olika aktörer bör bidra till den nya synen på odlingslandskapet. Landskapsvård, där hamlade träd bör få en mer framskjuten plats, bör utövas på
ett sådant sätt att träden får en historisk förankring i landskapet.
Träden i jordbrukslandskapet har en lång historia.
Löv och brom (småkvistar) har använts som foder, och genom röjningsgödsling odlades stråsäd i öpp
ningar bland stubbar och träd på vandrande åkrar (Gren 1996, Göransson 1996). Människans land
skap var sannolikt till en väsentlig del ett lövträds- ljust, betat skogs- och busklandskap.
Gynnandet och hävden av lövträden under gångna årtusenden har stor betydelse för dagens biologiska mångfald. Hävden skapade stora arealer lundar (i äldre tiders bemärkelse), skottskogar, och olika typer av träd- och buskbevuxna ängs- och natur
betesmarker. Av dessa marker finns nu endast rester kvar, ofta i helt igenväxta miljöer. Deras innehåll och struktur har, liksom många av arterna och mulljorden, formats av, och ärvts från, den tidigare hävdhistorien. De utgör ett biologiskt och kulturellt arv.
2 Håkan Slotte
Vi har idag en relativt god kunskap om grässvålen i naturbetesmarker. Kunskapen om trädens be
tydelse och roll i det äldre odlingslandskapet är emellertid fortfarande begränsad. Den vanliga upp
fattningen att 1700- och 1800-talens ängar och hagmarker varit öppna - utan, eller nästan utan, träd och buskar - tror jag kommer att få revideras till förmån för en mer nyanserad syn, enligt vilken
”buskar”, överståndare, och hamlade träd i många fall stod tätt. Linné omnämner sådana marker i flera av sina reseberättelser; se t ex Linné 1745 (sid
159, 235, 252, 315 och 320).
Jag har under senare år haft tillfälle att besöka områden med träd präglade av tidigare lövtäkt, och områden där träd åter har hamlats efter längre tid av ohävd. Jag har därvid noterat ett stort behov och stor efterfrågan av information om hamling i ett historiskt perspektiv och hur man skall gå till väga vid hamling idag. Till denna artikel har jag ur äldre hushållningsskrifter för jordbruket hämtat uppgif
ter om hamling. Tidsperspektivet är huvudsakligen de senast 300 åren, även om lövtäktens historia är väsentligt längre.
Artikelns första del beskriver lövtäkt, hamling och landskapsvård i ett historiskt perspektiv, och ger motiv till råden i artikelns senare, praktiskt inrik
tade del - ”råd vid restaurering” (sid 12). Om man enbart är intresserad av praktiska råd om hamling kan denna andra del läsas fristående.
Lövtäkt förr
Löv från lövtäkt användes förr i stor omfattning till utfodring av får, getter, hästar, nötboskap och svin. Genom att löv även kunde erhållas under torra somrar kunde lövskörden balansera dåliga höskördar. Lövfodret var viktigt för vinterfodringen - nålsögat som djuren skulle igenom. Det kunde även ges direkt till djuren vid dåligt bete. Lövtäkt utfördes på flera skilda sätt.
Hamling utfördes genom att sidogrenar och trädens krona kapades så högt upp att djuren inte kom åt de nya utväxta grenarna. Mindre allmänt förekom att träd hamlades upp till toppen utan topphugg
ning, något som ibland benämnts kvistning eller underkvistning (Anonym 1866, Hermelin 1868).
Topphuggningshöjden varierade från ca 1,2 till ca 7 m, vanligast var 1,7 till 3,5 m.
Grenar med löv skördades återkommande från de hamlade träden med omloppstider på mellan två och tio år, vanligast mellan tre och sex år. Ofta
cirkulerade man årsvis mellan olika så kallade lövbrott. Kortare omloppstider gav begärligare foder (Anonym 1866 och muntl information från Emskär, Åland).
Går vi ett eller ett par hundra år bakåt i tiden fanns det förmodligen flera miljoner hamlade träd i Sverige. I princip alla förekommande lövträdsarter har hamlats, kanske med undantag för apel och hagtorn. Man ser sällan spår av hamling på bärande träd som hägg, oxel och rönn. Asp tål till skillnad från övriga lövträd inte intensiv hamling, varför det var vanligt att asplöv insamlades genom repning.
Förutom för lövtäkt, hamlades lind också för täkt av bast. Av basten, som utvanns från grenarnas bark, tillverkades rep. Linné (1745) skriver att på Öland ”bast togos på lindbuskarna av de yngste fjolårsskotten”. Även ek hamlades för löv, men också för ved och garvämnestäkt (Carlsson 1994).
Små ekträd har ibland genom stubbskottsbruk, hamling och bete givit upphov till kratt och till så kallade risekar. Lågt topphamlade ekar är ovanliga till skillnad från lind.
I skilda landsändar har olika ord använts för begreppet hamling. Ordet har därmed flera synonymer, bl a bryta, hacka, hösta, klappa, kvista, tulla, styva och ärva. Jag använder här genomgående det mer rikssvenska ordet
”hamling”, vilket dock inte innebär att jag anser att t ex gotlänningen skall överge ordet ”klappa”.
Ur termerna ”hamlad” och ”präglad av lövtäkt”, framgår inget om trädens nuvarande skick. För att kunna skilja mellan olika hävdsituationer använder jag nyham- lade för träd som hamlats för första gången och återham- lade för tidigare hamlade träd på vilka hamlingen åter
upptagits. Med återhamling menas således de åtgärder som behövs för att iståndsätta tidigare hamlade träd för kontinuerlig hamling. Termen används inte för träd som hamlats kontinuerligt.
Fällning av hela träd, stora eller små, var förmod
ligen det vanligaste sättet att bedriva lövtäkt på utmark - brandfält, f d svedjor och vidsträckta skogs- och myrmarker - liksom norr om Värm
land, Dalarna och Medelpad, där hamlade träd främst tycks ha utgjorts av sälg och av vårdträd.
Träd fälldes också i inägor i syfte att få nya skott från stubben. De uppväxta stubbskotten gallrades och höggs ned återkommande varigenom träden utvecklades som buskar. Detta torde vara en del
orsak till att äldre källor ofta talar om träden som
”buskar”.
Repning eller stryklöv innebar att löv togs direkt från träden genom att dras från grenarna med händerna. Avrepat löv användes ofta som sörpfoder.
Sörpa bereddes genom att fodret rördes ut i vatten.
Samling av soplöv, fällda löv från marken, har också beskrivits. Det gällde ofta allöv, vilka falls gröna.
Täkt av brom, en ålderdomlig metod varvid små
grenar utan löv samlas in under senvinter och vår, var ett annat sätt att få vinterfoder från träd.
Merparten av lövtäkten utfördes efter slåttern i juli-augusti och engagerade ofta alla arbetsföra på gårdarna. Arbetet utfördes med enkla redskap:
handyxa, lövhack/lövjärn och lövkniv (fig 1). De grövre kapade grenarna skildes från de mindre lövbärande kvistarna vilka bands till kärvar med vidjor. Lövet torkades i lador eller utomhus på hässja eller i stack. Det avbetade riset bröts sedan för hand till bränsle för spishällen.
Det mesta av lövfodret i Sverige togs från de vanliga trädslagen björk, asp och al. Enligt upp
teckningar värderade ofta jordbrukarna det löv som förekom mest som det bästa eller värdefullaste.
Björk- och allöv framhölls ibland som bäst trots att de hade en del dåliga egenskaper i de fall de skördades tidigt och att de ansågs bättre passande för får än för kor. Fanns ask-, alm- eller lindlöv gavs dessa i första hand till nötkreaturen, al- och björklöv till fåren, och asplöv till hästar.
Lövfodrets förmåga att motverka djurens brist
sjukdomar och parasiter framhålls ofta i uppteck
ningar och av jordbrukare som tidigare tagit löv.
Denna aspekt har ansetts så viktig att täkt av löv utövades i liten skala även på gårdar som i övrigt hade tillräckligt med vallfoder.
Andrad markanvändning
Begreppet ”äng” har numera förlorat sin ursprung
liga betydelse och betraktas allmänt som gräs
bärande mark. Ängen omfattade förr vanligtvis betydligt större areal än åkermarken och var lika oundgänglig som åkern i jordbruket. Idag används ca 75% av åkerarealen till odling av djurfoder, förr kom huvuddelen av vinterfodret från ängen. Ängar i kontakt med grundvatten benämndes sidvallsängar, de utan denna vattenpåverkan hårdvallsängar. De förstnämnda var ofta helt trädlösa medan de senare hade varierande mängd träd och buskar. Löv- och höskördens storlek varierade inom vida ramar efter förutsättningarna på platsen. I hårdvallsängarna tog brukarna normalt till vara spontant uppkomna unga träd och omsatte gamla hamlingsträd. Ibland ser man att hamlade träd är stubbskott från bort
tagna hamlade träd. Vid behov eller av lagtvång har nya träd också planterats. I samband med
Fig 1. Tre lövhack och en löv/rovskära från Gotland. - Foto H. Slotte 1996.
Leaf harvesting implements from Gotland.
g&g}f r*. tliM L'v H.
sum
mekanisering av ängsskötseln vid slutet av 1800- talet gjordes gläntorna i trädtäta ängar större för att passa hästdragna slåtteraggregat.
Enligt min bedömning minskade lövtäkten vä
sentligt då ängar odlades upp till åker under främst 1800-talet, emellertid finns regionala skillnader i lövtäktens omfattning i tiden. Av lantmäterikartor att döma fanns endast ca 1-4 % av hårdvalls
ängarna kvar vid 1900-talets början, något mer bl a på Gotland och Åland.
Det hårda trycket på hela odlingslandskapet under 1800-talet innebar att föryngring och etable- ring av nya träd försvårades. När kronan under 1800-talet övergav äganderätten till virkesträd av ek på privatägd mark resulterade detta ofta i en motsvarande omfattande avverkning (Kardell 1991).
Landskapet blev historiskt sett relativt trädfattigt både i inägor och på utmarker, även om det lokalt långt tidigare uppstått skogsbrist.
f, !l
"•T.-r
•#V«n • 7’^
g*5$23i
Fig 2. Häck av hamlade askar mellan en brukningsväg och åkerfält för trädgårdsodling vid Ultuna jordbruksinstitut i början av 1900-talet. Träden år olikåldriga men planterades förmodligen ursprungligen i slutet av 1700-talet. Häcken har tätnat genom basalskott. Den avverkades i samband markutfyllnad i början av 1960-talet.
Hedge of pollarded ash Fraxinus excelsior in Ultuna, Uppland in the beginning of the 20:th century. The trees were cut in the 1960:s.
Lövtäkten var arbetskrävande i förhållande till utbytet. Tillsammans med uppodling av ängar, odling av vallfoder, mekanisering av åkerbruket, minskande fårskötsel och intensifierat skogsbruk, ledde detta till lövtäktens försvinnande. Ännu i början av seklet och fram till 1930-talet var lövtäkt av betydelse i områden med jordbruk inriktat på fårskötsel. Under andra världskriget fick den ett litet uppsving men upphörde nästan helt på 1950-talet.
Efter att hamlingen upphört avverkades träden successivt under slutet av 1800-talet och under 1900-talet för att användas som ved. Tusentals ohävdade hamlade träd har också avverkats i sam
band med rationalisering i jord- och skogsbruk, bland annat vid arrondering, vid gallringar, vid anläggande av ny skog på mark som ansetts vara lågproduktiv, och vid slutavverkningar (Aronsson 1996, Slotte 1996). Dagens hamlade träd är en spillra.
Parkträd och foderträd
Traditionen att hamla träd har sitt ursprung i boskaps
skötseln. Senare tiders hamling av träd i städernas parker, kyrkogårdar och alléer har emellertid i första hand haft en estetisk funktion, även om det
finns exempel på täkt av löv från kyrkogårdar.
Under 1600-talet fick parker och trädgårdar, liksom vägar vid slott, herrgårdar och bruk, en mer med
veten utformning varvid träd ofta hamlades. Ham
lingen syftade i dessa sammanhang till att hålla nere trädkronor. I övrigt tycks hamlade träd ha varit mindre vanliga på storgods annat än vid under
liggande torp.
Hamlade träd i form av vårdträd eller i alléer vid småvägar och fägator (fig 4) finns i många fall ännu kvar nära gårdar. Dessa träd har ofta haft en estetisk och skuggande/skyddande funktion, men har lika mycket varit till för gårdarnas lövtäkt. De har ofta planterats, men kan ha valts från spontant uppkomna småträd och basal- eller stubbskott.
Hamlade träd har vuxit som solitärer i stenrösen och i åkrar, på åkerholmar och i bryn. Träd i häck- liknande bestånd i övergångar mellan olika mark
slag har också hamlats (fig 2). Häckarna har ibland utgjort del av gärdsel, bland annat på Öland och Gotland. De flesta hamlade träd finns, och har funnits, i ängs- och hagmark som solitärer eller i mängd. Det finns ängar som tidigare haft över femhundra hamlade träd per hektar, se fig 3 och 9.
;■ W:':
Wgm
r ' Mm
mm
•*W
fe' ' V?.!
§ga££
, js^jnaaijaa
: ■■'%■ ■y+^.iv, -V‘>
:*s • •.
Fig 3. Lindar som tidigare hamlats och nu fått kandelaberform. I bakgrunden askar som hamlats för drygt 10 år sedan. De flesta av bildens lindar har senare (1994) återhamlats med framgång i landskapsvårdssyfte. Många lindar som hävden upphörde på i början av seklet är idag så grovgrenade att återhamling inte är att rekommendera. Gumsebo i Bråbygden, Småland. - Foto Mårten Aronsson 1970.
Formerly pollarded lime Tilia cordata in a former meadow 1970. Many of these trees were successfully re-pollarded in 1994.
Numera finns hamlade eller tidigare hamlade träd kvar främst i skogs- och mellanbygder vid mindre jordbruk som varit inriktade på boskaps
skötsel, särskilt på gårdar som av en eller annan orsak inte följt den allmänna rationaliseringen i jordbruket. I skärgårdarna finns relativt många hamlade träd kvar beroende på att täkt av löv för fårskötsel fortgått in i relativt sen tid och att det rationella skogsbruket inte fått fäste på alla öar.
Hamlade träd har även funnits i skogsmark. I större skogsområden har dock täkt genom trädfällning dominerat.
Med undantag för Gotland har kontinuerlig ham
ling ända fram till våra dagar utövats på mycket få platser. Hamlade träd har främst fått stå kvar som vårdträd eller i pilevallar. Det är också framförallt där som hamlingen upprätthållits, varför många föreställer sig att den endast förekommit i dessa miljöer. De senaste åren har man återhamlat på flera platser med varierat resultat. Nyhamling har emellertid endast sällan utförts.
Lövtäkt i förordningar
Lövtäkt kom tidigt att omfattas av bestämmelser vilka haft följdverkningar för dagens bestånd av hamlade träd. I de medeltida landskapslagarna
fastslogs att den som olovligt huggit löv och satt det i stack förverkat det. Fördes lövet bort väntade böter. Gustav Vasa utfärdade 1558 ett öppet brev som förbjöd fällande och barkning av bärande träd;
ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg. Motivet till förbudet var främst ekens användbarhet till skeppsvirke och ollonbete. Förbudet torde ha inne
burit att täkt av löv genom trädfällning av dessa arter minskade, medan kvistning, repning och för
modligen även topphuggning alltjämt kunde utföras på alla lövträd.
I 1647 års stadga över bärande skogsträd i riket utökades förbudet till att uttryckligen även innefatta att skada bärande träd genom topphuggning eller huggning vid roten. Bärande träd som stod hind
rande för åker- och ängsbruk kunde emellertid få fällas eller hamlas efter syn och beslut av lands
hövdingen. Den som avverkade skulle på lämplig plats plantera två nya träd av samma art i hägn för varje fällt eller topphugget träd. Linné konstaterar på sin Ölandsresa 1741 att det på Öland var förbju
det att hamla ekar (topphugga): ”Härigenom bliva ekarna ej så stympade som i Östergötland” (Linné 1745). Detta stöder antagandet att topphuggning av bärande träd var tillåten fram till år 1647.
1 1734 års skogsordning förbjöds täkt av löv från björk, så till vida virket inte skulle användas till
6 Håkan Slotte
Fig 4. Hamlade askar vid en brukningsväg på Gotland.
Träden har hamlats i det närmaste kontinuerligt. Grenar
na har kapats nära och ovan föregående hamlingsställen, i trädens nedre del nära stammen intill grenkragar. I trädens övre del har grenrester lämnats kvar. Många nya, nu ettåriga grenar, har utvecklats från vilade grenskott.
-Foto H. Slotte juni 1996.
Almost continuously pollarded row of ash Fraxinus excelsior near a secondary farm road on Gotland.
redskap. Det främsta skälet till förbudet var bergs
hanteringens behov av ved. Undantagna var trakter som prövats vara ymniga på björkskog. Förbudet mot täkt av björklöv upphävdes efter protester från bondeståndet (Eliasson i manus). Enligt en förkla
ring år 1739 till 1734 års skogsordning var det endast förbjudet att fälla björk för löv- och näver- täkt i trakter med skogsbrist om veden lämnades kvar att ruttna på marken. Vidare skulle björkar i åkrar, ängar och beteshagar vid röjningar nyttjas och ”topphuggas” för kommande lövtäkt (Modée 1746). Gotlänningarna hörsammade emellertid inte förklaringen till skogsordningen. Linné (1745) skri
ver: ”Lövhyddor hade idag några få byggt sig, men de mesta hade lövat sina hus med ekelöv, vartill vi
igår sågo hela hästlassen införas, emedan björk
lövet vara förbudit och gemene man ej argumen
terade a minori ad majus".
Lokalt uppstod tidigt skogsbrist. 1734 års beslut innehöll skyldighet för ”de på Slättbygden eller skogslösa hemman boende”, att plantera och in
hägna pil, alm, lind och lönn, ”åtminstone 12 stycken på hwart matlag hwarje år, däraf de fram- ledes i längden, så till löf, som bränsle och wärke, gagn och understöd hafwa måge” (Modée 1746).
Enligt 1739 års förklaring kunde dessa trädarter utgöras av andra om jordmånen så krävde. Dessa planterhagar blev under hela 1700-talet föremål för inspektioner, och spår av dem kan ses än idag (Aronsson 1996, Eliasson i manus).
År 1764 kom en kungörelse som framhöll vikten av att plantera träd för lövtäkt på skogsfattiga hemman, att skörda löv i rätt tid och av att det skulle torkas mycket väl (Nordenstam 1764): ”af många tusende kärvar löf, som för thesse kreatur brytas, hälften blifwer stiämt och onyttigt”. Kun
görelsen påminde om ”at ej må träd fällas eller topp huggas til löfs tagande, utan qvistas och stjäras, så främt tarfwor behöfwes, wid bot 16 öre silvermynt för hwarje topp eller trä”. Hamlade bärande träd utan topphuggning kommenteras av Linné (1747) från västgötaresan: ”Ängarna voro härligen utsirade med mycken hassel och ek, vilka ekar av det de på sidorna blivit hamlade, utslagit tätt små kvistar, efter hela längden runt omkring, över vilka de rätte grenar utslogo sin krona”. Hushållningsskrifter för jordbruket fortsatte att tala för topphuggning, men man undvek att förorda topphuggning av värdefulla virkesträd. Vid en inventering av träd i Kalmar län omkring år 1780 befanns 90 000 ekar vara gamla vrakekar, otjänliga för amiralitetet (Rydin 1853).
Frälsebönder kom aldrig att omfattas av lagstift
ningen om de bärande träden.
Förbudet att fälla och topphugga bärande träd upphörde 1789, utom för ek och bok. År 1793 släppte kronan även boken till bonden och en inventering skulle slå fast vilka ekträd kronan gjorde anspråk på. Från 1829 kunde bönderna på egen mark lösa ut de för kronan stämplade ekarna och 1875 försvann kravet på kompensation till kronan (Rydin 1853, Kardell 1991). I Naturvårds- förordningen infördes 1994 ett skydd av alléer.
Övriga hamlade träd ansågs inte lämpliga att skydda generellt.
Hamling 7
Fig 5. Glasbjörkar på Åland, präglade av extensiv lövtäkt. Till höger ses ett rakväxt träd som undgått lövtäkt och vuxit i höjden sedan hävden av området upphört. - Foto H. Slotte 1994.
Previously extensively pollarded birch Betulapubescens on Åland (Ahvenanmaa), Finland. Fast and straight growing non-pollarded trees can be seen to the right.
Varför fortsatt hamling?
Hamlade träd representerar stora natur- och kultur
historiska värden. De är bärare av en mångtusen- årig kulturyttring - lövtäkt. De ger landskapet historia och identitet. Hämlingen medför också att det kan finnas många karaktärgivande träd utan beskuggningen blir negativ för gräsväxt och grödor eller att utsikten förminskas.
Träd som tidigare hamlats finner vi ofta märk
liga med vackert böjda stammar, långt från parker
nas symmetriskt beskurna träd och skogens rak- stammighet. De har därigenom ofta utgjort motiv för konstnärer (Haeggström 1996). Till vårdträd har människan haft en särskilt känslomässigt för
hållande. Ofta planterades de samtidigt med att gården etablerades och hamlades sedan.
Syftet med hamling var inte bara lövtäkt - man hamlade också för att modulera ljusflödet till gräs
växten. Träden verkade också utjämnande på klima
tet, gynnade mineralomsättningen och ökade mull- halten. Varje gång träd hamlades erhöll dessutom
gräsmarken en pH-höjande gödsling genom att en del av de överflödiga rotsystemen dog. Hamlade träd med bra lövproduktion var en investering.
Trädens positiva betydelse för gräsväxten var tidigt allmänt känd. Ahlbäck (1955) omnämner ett klagomål som en jordbrukare framförde 1888 vid tinget på Åland som ger oss ett mått på värdet av träden och deras dubbla roll som foder och klimat- förbättrare: En granne hade huggit ett lass albuskar på hans ängsmark (ved- och lövtäkt genom stubb- skottshuggning). Förutom att lasset värderades till 4 mark, yrkade markägaren dessutom 6 mark i ersättning för den skada i höskörden som åsamkats honom genom att buskarna som skyddade gräsväxten mot sol och vind huggits bort.
I såväl åkerbruk som boskapsskötsel sågs förr träden som en viktig resurs som efter naturliga förutsättningar kunde formas och exploateras efter människans behov.
Barrträd tolererades normalt inte i större antal i ängar (se t ex Linné 1745). Träd- och buskarter
som hade funktion och nytta, inte minst för lövtäkt, gynnades. Hårdvallsängar hade i sin mest utveck
lade form tre nivåer: i botten hassel, i mitten hamlade träd och överst enstaka spridda, mer eller mindre hamlade överståndare. I vissa fall liknade ängarna mer en skog: ”Lata och huglösa landtmän skylla ofta på lövbrottet när ängarne blifwit skog- lupne” (Brauner 1756). Andra såg ängarnas träd som
”grönskande ängar i luften som bergats i århundra
den, medan rummet vid deras rot af mossa betäckes och är utan nytta” (Trysén & Örtenblad 1805).
De små rester av icke uppodlad slåtteräng som övergavs i början av seklet tycks ofta efter en period av hårt bete under 1900-talets första hälft, och genom trädgallringar under dess andra, ha blivit bevuxna med allt mer enskiktad trädvege
tation. Krokiga träd och buskar har huggits bort för att gynna virkesproduktion, liksom unga träd (ansågs förr värdefulla) som skulle ha kunnat ge trädskiktet en kontinuitet. Detta har även skett inom ramen för natur- och kulturmiljövårdens insatser - den tradi
tionella hävden av träden har sällan fått tillämpning.
Numera är de flesta ängar helt igenvuxna, eller avverkade och barrträdsplanterade. I vissa fall har före detta ängar och hagmarker gallrats i syfte att vid ängsrestaurering släppa in ljus till marken, eller för bete, varigenom grässvålen ändrat karaktär och blivit gles under de kvarstående, stora, ohamlade träden. I öppningarna har en kraftig solinstrålning gynnat uttorkningståliga och lågvuxna arter. Om man önskar en någorlunda frodig gräsväxt, särskilt i östra Sverige, kan man emellertid i naturliga hårdvallsängar inte vara utan relativt tätt stående träd eller buskar. Utan hamling kan träden inte stå tätt i ängsmark - tio hamlade träd ger mindre skugga än ett enda äldre fri växande träd!
Det kanske starkaste motivet till hamling är att hamlade träd utgör livsmiljö för många växter och djur som inte erbjuds någon plats i dagens land
skap. Hamlade träd skapar landskapets ljusöppna, halvöppna miljöer. Våra äldsta träd är ofta hamlade, eftersom hamlade träd blir äldre än friväxande träd. På grund av den mindre kronan reduceras tillväxten; årsringarna blir endast 20-50% av mot
svarande friväxande träd (Slotte 1993). Träden når aldrig sin fulla höjd och grenverket förblir ungt.
Redan på 1700-talet konstaterade man att hamlade träd kunde bli mer än dubbelt så gamla som fri
växande träd och att hamlingen på ett märkligt sätt vitaliserade eller föryngrade träden (Carleson 1769).
I ängs- och hagmarker är avsevärt fler arter knutna till träden än till grässvålen (Samuelsson &
Ingelög 1996). Till de hamlade träden hör ofta en rik fauna av insekter och mollusker, liksom en rik flora av lavar, mossor och svampar. Detta gäller även många av våra gamla allé-, park-, och kyrko- gårdsträd, något som bör uppmuntra till vård av gamla träd och till anläggande av nya trädgårdar, parker och alléer (Sörensson 1996). Faunan och floran skiljer sig delvis beroende på om träden är solitärer i ljusöppna lägen eller står tätare i fukti
gare ängar (jämför fig 4 med fig 9). I England, och förmodligen även i Sverige, har vissa hotade växt- och djurarter kunnat överleva endast på en handfull lokaler, ibland bara ett fåtal träd, som utgjort relikter från tidigare hamlingsbruk (Kirby & Drake 1993).
De hamlade trädens bark har ofta en grov struktur med sprickor och delar som faller sönder. Träden utgör ett biologiskt ”mikrolandskap” med stora variationer. Rester av forna, bark och ved ansamlas intill, på, och i stammen. Relativt vanligt och positivt är ett ofta osynligt läckande och jäsande savflöde på stam och bark.
En kvalité som särskilt utmärker hamlade träd är att de blir ihåliga, av hamling och av hög ålder.
För många insekter beroende av död ved är ihåliga levande träd den huvudsakliga livsmiljön (Kirby &
Drake 1993). Skogsägare behöver dock inte vara oroliga för att dessa träd skulle kunna utgöra härdar för skadeinsekter. Hålhäckade fåglar gynnas av hamlade träd, likaså mård, fladdermöss och sorkar.
Ihåliga träd används som boplatser av vildbin och getingar vilka är viktiga pollinatörer.
Stora trädkronor
Nu är flertalet hamlade träd borta och de som finns kvar har stått ohamlade under lång tid och utvecklat stora kronor. Om de stått öppet och hamlats på låg höjd, vilket var vanligt i Småland, har de ofta en kandelaberform (fig 3, 8, 11). Kandelaberträden är omisskännliga. Om de står ohävdade utvecklar de, särskilt på näringsrik mark, en extremt stor krona som i många fall senare leder till att hela stammen bryts sönder. I England förloras flest hamlade träd av denna orsak, så t ex hälften av träden i Hatfield Forest sedan hävden upphörde på 1920-talet (Wisen- feld 1995).
Har träden stått tätt i ängar, vilket var vanligt på Gotland och Åland, har en eller två ledande grenar tagit över och bildat ny stam och övriga smågrenar efter sista hamlingen fallit av och spåren från dessa läkt (fig 9). Erfarenhet krävs för att se spår av hamling där träden stått tätt, och spår av extensiv
Hamling 9 hamling som utförts högre upp i grenverket bl a på
asp, björk och alträd.
Hamling i dag möter ibland kritik. Delvis beror detta på att de flesta saknar erfarenhet av hamling eller har upplevt hur en äng eller hagmark med hävdade träd ser ut. Något som gör att även många genuint naturvårdsintresserade kan betrakta häv
den av träden som missgrepp. Återupptagen ham
ling är naturligtvis ett stort ingrepp, inte minst ur historisk synvinkel, men slutresultatet kan bli något som ligger nära det som tidigare funnits. Ängarnas ljusförhållanden blir vid restaurerade hamlingar radikalt ändrade till äldre förhållanden (fig 6);
markfloran kan leva upp på ett sätt som man inte trodde var möjligt, och detta utan att träd fälls.
Skillnader mellan lövtäkts- och parkhamling Den traditionella hamlingen för lövtäkt syftade till att få många nya, endast svagt förvedade grenar, och att tillse att ljus släpptes ned till marken.
Hamlingen skulle utföras ovan beteshöjd, i övrigt hade trädets symmetri inte någon betydelse. Stam
röta innebar inte heller några större problem vid lövtäktshamling, till skillnad från vid parkhamling.
Så länge trädet inte påtagligt försvagades, och lövproduktionen därmed reducerades, spelade det inte någon avgörande roll om träden blev ihåliga;
de kunde visserligen inte användas till snickeri virke, men brandved kunde de alltid bli. Hamlingen utfördes ofta nära stammen eller huvudgrenarna, sällan långt ut i grenverket, och kunde därigenom utföras rationellt genom klättring eller med hjälp av stege.
Tydliga skillnader i tillvägagångssätt fanns, be
roende på trädartens känslighet och lokal tradition.
Vi kan även i viss mån urskilja två principer för beskärningens intensitet - intensiv och extensiv hamling - även om alla grader och former där emellan tillämpades. Vid intensiv hamling topp
höggs relativt unga träd, och sidogrenar höggs av nära stammen. De hamlades sedan ofta och hårt nära föregående beskärningsställen (fig 4). Vid extensiv hamling skedde täkten högre upp, och på skilda ställen, vid huvudgrenar och på toppskott;
ofta tycks en hel del grenar ha lämnats kvar.
Extensiv hamling tillämpades ofta på unga träd, men även på något mer uppvuxna, och ofta på känsliga arter i magrare ängs- och hagmarker. Asp, som inte tål att avlövas helt, är en sådan art (Törnudd 1798), se faktarutan. Spår jag sett av hamling på asp i Blekinge, i Östergötland och på Åland visar att topphuggning oftast skedde relativt
högt (>3 m). Träden är emellertid idag krokiga och spretiga och lika ofta går inte någon tydlig topphuggningshöjd att identifiera. Hamling utfördes ofta en bit ut i grenverket och antagligen lämnades en hel del lövbärande grenar kvar vid täkten.
Det är först på senare år jag förstått den exten- siva hamlingens tidigare stora omfattning (Slotte 1993). På träd som hamlats på detta vis kan man uppåt stammen och på utväxta nya grenar se spår av förskjutna hamlingslägen mellan hamlingstillfällena.
Läget av topphuggningen är ofta otydligt (fig 5).
Denna hamlingsform resulterade i krokvuxna träd som nu kan bilda örtrika ”trollskogar” (om skogs
bruket inte varit framme och granen inte tagit över).
Parkhamling, eller den beskärning som utförs bland annat i våra städer, har andra utgångspunkter än lövtäktshamlingen. Parkträden skall oftast bära större trädkronor i vindutsatta lägen, varför stam
röta och håligheter innebär stora problem. Förenklat tillgår parkhamlingen så att man beskär yngre träd för att erhålla grundläggande symmetri, minskad grentäthet och en ledande huvudstam. Större träd stamkvistas och hamlas ute i grenverket för att uppnå kronreduktion, symmetri och form hos gene
rellt sett relativt höga och friväxande träd. Den så kallade ”tyska skolan” föreskriver hård beskär
ning, ofta på många ställen ute i grenverket, eller nära stammen, för att erhålla ett litet träd med strikt format lövverk - ett tuktat konstverk.
Parkvårdare ställer sig ibland, på grund av kron- reduktionen och de många okontrollerade gren- och stamskotten, tveksamma till den till sin karaktär radikala och föga förfinade lövtäktshamlingen.
Försvar
Ett träds levande del är dess yttre del. Ny ved bildas strax under barken i det så kallade kambiet. En ny årsring bildas därvid utanpå den gamla medan de inre dör, förutom kvarvarande parenkymceller och näringslagrande märgstrålar. Trädets yttre skydd är barken, vilken nybildas inifrån. Vissa trädarter har så kallad kärnved, främst de naturligt långlivade arterna: ask, alm, ek, och lönn. Kärnved bildas genom att stammens inre redan före eventuella angrepp förses med impregnerande ämnen. Al, asp, björk, lind, rönn och sälg saknar kärnved.
Träd är ständigt utsatta för svamp- och bakterie- angepp och har därför utvecklat ett i många fall effektivt försvar. En del svampar är aggressiva och bryter ned veden medan andra påverkar trädet marginellt. Trädet kan bekämpa skador och svamp-
10 Håkan Slotte
WM
ST .{?*+%!"<&%&&
k ■■/'}■.:' * ■»*&
MSzikP S5K, -
.it -f .-.t
'•v; / A
•äK^jgå
’ ; ■ • f
a£a&
Fig 6. Återhamlade och enstaka nyhamlade askar med årsskott i förre detta äng eller betesmark på Aland. Ljuset når nu markens vegetation. Hamlade träd behåller normalt bladen gröna längre än ohamlade träd. På Aland har träden ofta topphuggits relativt lågt, endast sällan högt. Bildens träd hamlades fram till 1950-talet. Trots att träden är klena bedöms de ha en relativt hög ålder av 60-150 år. - Foto H. Slotte september 1996.
Newly and re-pollarded ash Fraxinus excelsior on Åland (Ahvenanmaa), Finland.
angrepp genom att producera impregnerade ämnen som avgränsar den berörda delen. Detta hindrar även tillförsel av syre till angripande organismer.
Skador kan sedan vallas över av ved och bark under de följande åren. En barriärzon med barkämnen kan även bildas längs en del av en årsring, eller runt hela trädets omkrets, så att ny ved som bildas åren efter skadan skiljs från den inre (äldre), angripna veden (Schweingruber 1988, Vollbrecht 1991).
Träd har generellt mycket god förmåga att kom
pensera för svagheter i stammen genom omfördel
ning av årsringstillväxten och genom invallning.
Trysén & Örtenblad (1805) skriver att träden trots lövtäkt ”bibehålla förundransvärdt liflighet och tillväxt; en del taga väl till sin kärna skada; men äro likväl till ytan friska och tillväxa under det deras stam urhålkas och förruttnar”. Kraftig och omfattande stamröta som riskerar att påverka trä
dens ved, styrka och livslängd påträffas främst hos lågt topphamlade träd utan kärnved, bl a hos lågt
hamlade björkar, bokar och lindar. Så länge trädet hamlas riskerar det inte att brytas sönder av stora och tunga grenar, och nya friska årsringar kommer att läggas till de gamla. Enligt egna observationer och muntliga uppgifter från Gotland får dessutom veden i ett hamlat träd en extrem hårdhet (densitet) och blir hårdare än hos ohamlade exemplar av motsvarade art på samma plats.
Lokal tradition
Hämlingen har inte utförts på samma sätt över hela Sverige. Förutom skillnader i artuppsättning, vari
erar t ex beståndstätheten och höjden för topphugg- ning. De skillnader vi ännu kan se kan inte bara förklaras av naturgeografiska förhållanden. Vid landskapsvård, ny- och återhamling, bör den lokala traditionen följas så långt som möjligt. Den är dessvärre ofta bortglömd och äldre hamlingsspår kanske inte heller finns kvar i trakten. Beroende på
Hämling 11
100-
rrN(Mnn>f’tII I I I I I I omomoinoin T-T-cvjcvjcon^-^
Topphuggningshöjd (m) Fig. 7. Fördelningen av den ursprungliga topphugg- ningshöjden inom en del av Fide prästäng, ett gotländskt änge, på höjdklasser (median 2,7 m). Inventeringen omfattar de 402 träd (askar och enstaka björkar och lindar) i ängens västra del som har spår av lövtäkt. På 25
% av träden har hamlingen senare förskjutits i medeltal 1,0 m uppåt från den ovan redovisade höjden.
The variation of height in the first top-cut in an abando
ned wooded meadow on Gotland (median 2.7 m, n=402).
tidigare historia, naturliga förutsättningar och behov har traditionen i många fall också sett olika ut från gård till gård. Om hamlade träd alls finns kvar är det i många fall de naturligt långlivade ädellövträden.
Mer kortlivade träd, som björk, asp och al, är sanno
likt underrepresenterade nu jämfört med tidigare.
Gotland är det landskap som har kvar flest hamlade träd, främst askar. Hamlingstraditionen är stark på Gotland och relativt många träd hamlas fortfarande, fast med en längre tid mellan hamling- arna. Träden topphuggs förhållandevis högt upp.
Den gotländska hamlingstraditionen och tätheten av hamlade träd framgår delvis av en inventering jag utförde 1996 i Fide prästäng. Området var slåtteräng år 1703 enligt en dåtida lantmäterikarta, och förmodligen även långt tidigare. Änget över
gavs förmodligen strax efter andra världskriget efter att sista tiden endast ha betats. Sedan dess har det inte varit föremål för vare sig skogsbruk eller landskapsvårdande trädgallringar.
Fide prästäng representerar en ask-ek äng med ett varken lågt eller högt antal hamlade träd i förhållande till andra liknade ängen på Gotland.
MM
wWPk-
Mat i
i-»’.'
'i,'* t
Fig 8. Kandelaberask, Åland. Trädet har vallat in och bildat ny slät ved över tidigare hamlingsläge och grenar.
Trädet skulle kunna återhamlas med framgång. - T = topphuggnings- och hamlingshöjd; S = stam; G = gren efter senaste hamling; Å = läge för kapning; D = gren som skulle kunna sparas som dragare vid en återhamling.
-Foto H. Slotte 1993.
Neglected ash pollard on Åland (Ahvenanmaa), Finland T = site of top-cut; S = trunk; G = branch. -This tree could be successfully re-pollarded by cutting the major branches as indicated by ”Å”, leaving only one branch (D).
Inom de 8 ha av ängets sydvästra del som invente
rades fanns 1227 tidigare hamlade askstammar samt enstaka björkar och lindar. Det innebär en medeltäthet av 153 hamlade träd/ha. Överståndarna av främst av ek och ask inventerades inte. De uppskattas till att i medeltal ha varit ca 30 träd/ha vid ängens brukande samt ytterligare ett antal bärande träd. Topphuggningen har utförts på en höjd från 1,3 till 4,8 m, med de flesta träd topphuggna på 2,5-2,9 m och 3,5-3,9 m höjd (fig 7), median 2,70 m (standardavvikelse 0,75; n=402). Från trädens ursprungliga topphuggningshöjd har hamlingsläget för 25% av träden förskjutits uppåt, i medeltal 1 m.
12 Håkan Slotte
Råd vid restaurering
Återhamling
När skall man återhamla ?
Vid traditionell hamling kapades gamla eller låg
produktiva träd och sådana som behövdes till slöjd
virke eller ved normalt vid roten. Nya trädstammar för hamling kunde erhållas från stubbskott eller genom att plantor flyttades. Idag representerar emellertid de gamla hamlade träden ett så stort naturvårdskapital att trädfällning inte rekommen
deras. För att kunna förlänga trädens livslängd och gynna de biologiska och historiska värdena är det istället angeläget att så långt det går försöka åter
hamla. Återhamling bör naturligtvis inte eftersträvas om chansen att den lyckas är relativt liten; de gamla hamlingsträden är värdefulla även om de inte åter- hamlas, se nedan för alternativ skötsel. Även döda träd eller nästan döda träd med grov, död ved kan vara värdefulla under lång tid för flora och fauna och bör inte i onödan ”städas” bort.
Återhamling innebär ofta en stor arbetsinsats.
Det är därför mycket angeläget att inte vänta allt för länge mellan hamlingarna när väl träden istånd- satts för kontinuerlig hamling. Jag rekommenderar ett traditionellt intervall på 3-6 år (inte längre än 9 år) om arbetet skall kunna utföras med enkla red
skap och mindre arbetsinsats, och god läkning och skottskjutning skall kunna erhållas. På mager mark kan ett något längre intervall vara aktuellt. Ham
ling varje eller vartannat år leder till att träden inte förmår att bygga upp de näringsdepåer som skall användas under våren.
Vilande grenskott
Vilande outvecklade grenskott, s k adventivknoppar, finns strax under barken och kan nybildas vid trädets tillväxt. De är inte jämnt fördelade; flest finns intill förgreningar och platser för tidigare grenar vid grenkragar, färre där emellan. På mager mark blir normalt grenarna färre, även efter hamling.
Hamling gynnar nybildning av outvecklade, vilande grenskott som senare kan växa ut till grenar.
Carleson (1769) konstaterade på 1700-talet att ju mer träden skattades desto lummigare blev de. För att vilande grenskott överhuvudtaget skall utveck
las till grenar måste direkt solljus falla på trädet någon del av dagen. De har svårt att aktiveras och att tränga igenom gammal grov bark. Nya grenar är därför främst att vänta i trädets tunnbarkade övre del och vid platser för tidigare grenar.
Förmågan att få nya grenar från stammen skiljer mellan olika trädarter, varför de också är olika känsliga för ny- och återhamling. I faktarutan har jag försökt att uppskatta denna förmåga för arter
som förr hamlades.
Till skillnad från nyhamlade träd, och träd som hamlats för länge sedan, har ett kontinuerligt ham- lat träd normalt god förmåga att skjuta nya grenar (jämför fig 4 med fig 11). Efter återhamling har jag även konstaterat att de träd som tidigare hamlats ofta, haft lättare att få nya grenskott jämfört med träd av samma art och inom samma område som hamlats mer sällan. Mer frekvent hamlade träd kan ofta kännas igen på knotig stam, en grov bark i förhållande till stamdiametern, och en påtaglig skillnad mellan stammens grova bark och de senast utväxta grenarna, se fig 8, 9 och Slotte 1993.
Resultatet av återhamlingar kan inte förutses med säkerhet. Två till synes lika träd på samma växtplats och av samma art kan, av orsaker vi inte känner till, reagera helt olika efter samtidig åter
hamling. Hos det ena trädet kan skottskjutningen från stammen vara omfattande, medan den hos det andra kan helt utebli, varefter trädstammen dör.
Trädet fortlever dock ofta genom att skjuta basal- eller rotskott.
Grundregel
Grundregeln är att kapning skall utföras på de grenar som utvecklats efter den senaste hamlingen, inte på stammen nedanför dessa grenar. Senaste hamlingsställen på trädet kan identifieras genom ojämnheter i bark och underliggande ved, och genom skillnad i barkens textur, synlig som en hastig övergång till slät bark. En gren ("arm”) på ett kandelaberträd är oftast tillkommen efter senaste hamlingen, men senaste hamlingsstället kan vara beläget ett stycke högre upp (fig 3, 8, 11).
För att öka chanserna till att få nya grenskott vid återhamling bör kapning utföras så att stumpar av grenarna blir kvar på stammen. Man bör därför kapa minst 10-20 cm ovanför föregående hamlings- punkt och alltid ovanför förgreningar där detta är möjligt (fig 8, 9, 10, 11, 12 och Björkman 1871). På lind, som mycket lätt skjuter nya skott, kan stum
parna göras kortare; på känsliga arter kan de med fördel göras mycket längre. Vid kontinuerlig ham
ling behöver inte de kvarlämnade stumparna vara så långa, några cm räcker, alltid ovan den så kal-
Hamling 13 lade grenkragen (fig 4). Om grenarna är mycket
grova bör man överväga om kapningställena skulle kunna förskjutas uppåt till en klenare dimension och ovan ytterligare eventuell förgrening, se fakta
rutan för mått. För tidigare lågt topphamlade kande
laberträd kan dock en hamling högt upp ge ett utseende som saknar historik förankring.
Om man är osäker på om nya grenskott kan erhållas kan man tillämpa en stegvis sänkning av topphuggningshöjden. Man kapar då stammen eller grenarna mycket högt upp varefter man under några år inväntar bildandet av nya grenar. Utvecklas många nya grenar även längre ned på trädet kan man senare topphugga det på en lägre och bekvämare nivå.
Lika viktigt som att få nya grenskott är att barken vid kapningsställena inte senare släpper från veden på grund av röta, torka, frost eller kraftig solexponering, eller att trädet blir så försvagat att näringsförsörjningen av trädstammens levande yttre del fallerar. Även om ett återhamlat träd har fått många nya små grenar kan barken släppa från stammen flera år senare och trädet kraftigt försvagas eller dö. Det finns således anledning att undvika att kapa mycket grova grenar/stammar. I en del fall måste man därför, om inte hamlingen kan utföras högt upp i trädet, avstå från att återhamla, se faktarutan. Står trädet hindrande, med stor krona som kraftigt skuggar en värdefull skuggkänslig flora, eller är ett vårdträd vid ett hus eller en trafikerad väg, kan man återhamla genom att kapa grova grenar även om chansen till lyckat resultat är mindre.
Vid återhamling bör man avväga vad som är praktiskt möjligt att utföra både på kort och lång sikt. Hamlingsställena bör t ex placeras så att konti
nuerlig hamling senare kan utföras från stege.
Dragare
Vid åter- och nyhamling, samt vid kontinuerlig hamling av känsliga arter (se faktarutan), bör alltid grenar (eller delar av grenar) i det hamlade trädets övre del så långt möjligt sparas som ”dragare” (fig 8), även om detta kan ge ett ”slarvigt” intryck första året. Dessa grenar ökar påtagligt trädets möjlighet till överlevnad genom att fotosyntesen och transpirationen upprätthålls. Björkman (1871) skriver att de ”befodra saftomloppet” och är sär
skilt behövliga på äldre träd. Dragare kan också skydda stammen från radikalt ändrad exponering, se nedan.
Att tänka på vid återhamling
Generellt skall kapning av grenar göras ovanför senaste hamlingsläget, på så klena grenar som möjligt och på sådan höjd så att hamling av trädet är praktiskt genomförbar även i framtiden. Gren
stumpar bör lämnas kvar på stammen.
Dragare, dvs mindre lövbärande grenar eller delar av grenar, bör lämnas kvar i trädets övre del. Dragare är nödvändiga vid kapande av grova grenar på känsliga trädarter.
Större beskärningar bör ske under sommaren, från midsommar till tidig höst. Ingen beskärning bör utföras under våren och försommaren.
Skottskjutningsförmåga
Trädarternas förmåga att efter hamling skjuta nya grenar från stam och kvarvarande grenar varierar enligt följande:
Mycket god - lind Tilia cordata.
God - vitpil Salix alba, jolster S. pentandra, sälg S. caprea, ask Fraxinus excelsior, almar Ulmus, avenbok Carpinus betulus.
Mindre god - rönn Sorbus aucuparia, oxel S.
intermedia, finnoxel S. hybrida, lönn Acer pla- tanoides, brakved Frangula alnus.
Svag - ekar Quercus, björkar Betula, klibbal Alnus glutinosa, bok Fagus sylvatica, asp Popu- lus tremula.
Träd med kärnved har större förmåga att efter hamling klara angrepp av röta och att valla in skador. I en tabell som visar trädens förmåga att överleva hamling, skulle därför ask och alm byta plats med lind och placeras överst.
Snittdiameter på kapade grenar
Om chanserna till ett lyckat resultat skall vara goda vid hamling av tidigare hamlade träd bör nedanstående mått inte överskridas:
1-5 cm vid kontinuerlig hamling.
5-10 cm eftersträvas vid återhamling.
10-15 cm kan ofta gå bra på tåliga arter, men är osäkert på känsliga arter.
15-19 cm kan prövas om trädet i annat fall skall fällas vid roten.
>20 cm rekommenderas ej.
Snitt grövre än 10-15 cm vallas (läks) sällan fullständigt, även vid goda betingelser i övrigt.
