Litteratur och kritik
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1931_litt Fornvännen 1931, s.
Ingår i: samla.raa.se
Fig. 102. Den restaurerade Bodastenen sedd från landsvägen.
ken vann redan från början ortsbefolkningens gehör och betonades ytterli- gare genom upplysningsarbete av föreläsningsföreningen, som vid upprepade tillfällen och på olika platser inom socknen anordnade föredrag om inven- teringen och dess resultat. En för sitt kulturhistoriska intresse känd person i orten, friherrinnan Joscpha Armtelt, organiserade reslaureringsarbetet och bekostade nödiga smides- och mureriarbeten, ett lag Bodabönder bidrogo utan ersättning med transporter och dagsverken, som behövdes för att lyfta den säkert ett par, tre ton tunga stenbjässen på sin plats igen, och så blev Bodastenen ånyo rest och ter sig som fig. 102 visar.
Den står nu som ett monument ej blott över forntida människor och hän- delser utan också över dem oeh deras gärning, som på nytt reste stenen 1929.
H. H—n.
Litteratur och kritik.
N i l s Å b e r g , Bronzczeitlichc und friiheiseuzeitlichc Chronologie, I, Ita- lien, Stockholm 1930: Vitterhetsakademiens monografiserie no. 18. — 210 s. 4:o med 598 fig., 1 karta, 1 tabell. — Pris 25 kr.
På anmodan av Fornvännens redaktion har författaren lämnat nedan- stående referat av sitt arbetes innehåll.
Under pålbyggnadernas och terramarornas tid är den italiska kulturut- vecklingens tyngdpunkt avgjort förlagd till de nordliga delarna av landet, till området kring de norditalienska sjöarna samt Poslättcn. Med brons-
ålderns sista skede begynner emellertid den norditaliska kulturexpansionen mot söder, och i samband därmed vidtager en hastigt förlöpande avfolk- ning av pålbyggnader och terramaror. För Norditalien betecknar denna expansion inledningen till en långvarig nedgångstid, under vilken utveck- lingens tyngdpunkt, alltmer förskjutes mot söder, från Norditalien till lan- dets mellersta delar. Kulturströmmen från norr synes därvid huvudsak- ligen hava följt Adriaterhavets kuster och mot söder framträngt till kusten av Joniska havet.
Med järnåldern, vars inträde i Italien kan förläggas till tiden omkring år 1000, begynna verkningarna av den norditaliska expansionen att fram- träda med full skärpa. Om under bronsålderns sista skede ett jämviktsläge inträtt mellan utvecklingen i norr och söder, så skjutes nu den norditaliska kulturen definitivt i bakgrunden, och utvecklingens tyngdpunkt förlägges till Mellanitalien, till en början Umbrien, vars kultur vid denna tid når sin högsta blomstring.
Om sålunda tillskottet från norr varit grundläggande för den mellan- italiska utvecklingen, betingas emellertid den med järnåldern inträdande högkonjunkturen snarast av förbindelser med den ännu längre mot söder framskjutna flygeln, som där kommit i beröring med Medelhavshandeln och fått del av dess rikedomar. Handeln över Medelhavet, förbindelserna med Greklands och Orientens urgamla kulturområden torde sålunda hava utgjort do närmaste orsakerna till järnålderns rika utveckling i de södra och mellersta delarna av landet.
Det äldsta av Italiens rika gravfält är Torre Galli på Monte Leone i Calabrien. Där möter oss en kultur, som ännu till stor del bygger på traditionerna från norr, men som nu tillika fått del av flammande pro- dukter och impulser, komna över havet från Grekland eller Orienten. Åter- upprättandet av den sedan mykensk tid helt avtynade Medelhavshandcln kan sålunda betecknas som en av de viktigasto tilldragelserna i Italiens förhistoria. Den är också att uppfatta som ett förspol till grekers och etruskers kommande kolonisationer.
Från Syditalien går högkonjunkturen som en maklig våg mot norr, når först Mellanitalien, därefter Bologna, slutligen Este och över alperna Hall- statt. Den andra järnåldcrsperioden uppvisar sålunda i Mellanitalien en mycket rik blomstring, vilken ytterligare stegras genom etruskernas vid 700-talets mitt försiggående kolonisation av den Tyrrhenska kusten. Genom denna kolonisation och grekernas i Syditalion begynner på allvar, vad tidi- gare handelsförbindelser kanske i någon mån inlott, Italiens gradvisa inför- livande med den grekiska och orientaliska kulturvärlden, Syditalien genom grekerna, Mellanitalien förnämligast genom etruskerna.
Den äldre etruskcrkulturcn når sin höjdpunkt under 600-talet, som är de guldrika furstegravarnas tid. Samtidigt därmed nå även do feniciska han- delsförbindelserna på Etrurien sin största blomstring, utan att ännu på allvar hotas av grekerna. I Syditalion däremot samt på Sicilien spela gre- kerna en roll, som motsvarar etruskernas i Mellanitalien.
Under det för södra och mellersta Italien så skickelsedigra skede, som omfattar järnålderns två första perioder, har den norditaliska kulturen levt ett mera isolerat liv, visserligen under någon förbindelse med stam- [ränderna i söder, men likväl utan att i nämnvärd grad få del av dessas rika kulluruppblomstring. Först ined den tredje järnåldersperiodcn når Söderns högkonjunktur omsider fram till Bologna, där den väcker en rik cch blomstrande utveckling till liv, visserligen ännu strängt nationellt bun- den och utan starkare orientaliska inslag. Förbindelserna med det av etruskerna behärskade Mellanitalien fortsätta även under följande ut- vecklingsskede, Arnoalditiden, och resultera slutligen i etruskernas om- kring år 525 försiggående ockupation av Bologna. Därmed dör den in- hemska kulturutvecklingen ut även vid Bologna, och området Inlemmas nu i den grekisk-orientaliska kulturkretsen.
Från Bologna går högkonjunkturens våg allt längre mot norr och upp- når vid Arnoalditidens början Este, Istrion och Hallstatt. Vid Este spåras den begynnande uppblomstringen redan under loppet av den tredje perioden, men först med Arnoalditiden blir kulturen därstädes fullödigt representerad i det arkeologiska materialet. Samtidigt därmed framträder i all dess överflödande rikedom, utan starkare förebud, nästan som genom ott trollslag kulturen vid Hallstatt.
N. A.
II a a k o n S h e t e 1 i g, Old og Ileltetid, Gyldcndal Norsk Forlag, Oslo 1929.
Professor Shetelig har till en bok samlat några uppsatser, av vilka alla utom en ha varit tryckta tidigare i tidskrifter eller tidningar. Här återfinnas
"Statuetter fra istidens stenålder", "Arkeologi", 'Dronning Asas kunst- nere", "Heilige sted i Norge", "Stenålders handel", 'Vestlaudsfylkeuo for slaget i Hafrsfjord", "Ivarsietten i Dublin" och "Veicn til Vinland".
Att referera innehållet i dessa uppsatser förefaller mig ej vara behövligt då rubrikerna ge ett gott besked om ämnena som behandlas och professor Sheteligs namn borga för deras höga kvalité. I "Veien til Vinland" utredos dock en fråga av så speciellt intresse att den åtminstone antydningsvis för- tjänar omnämnas i detta sammanhang. Den uppgiften, som Columbus läm- nat, att han besökt Island 1477, har man betvivlat. Shetolig framlägger nu fakta som tala för att denna resa ägt rum oeh att den varit ett viktigt led i de omfatlnnde förberedelser som Columbus vidtog för sin betydelsefulla upptäckarfärd. Att Islandsrcsan troligen varit av mycket stort värde för Columbus, håller Shetelig för sannolikt. På Island hade nog vid denna tid levt kvar kunskap om de tidigare norska amerikafärdcrna. Shetolig anser därför, att Columbus här kunnat få upplysningar av grundläggande bety- delse för sina vidare planer.
Det är en allmän uppfattning att Shetolig äger stora och mångsidiga kun-
skapcr, dem han alltid framlägger i en mästerlig stilistisk form. Denna bok jävar ej denna uppfattning. Den kan livligt rekommenderas.
Karl-Alfred Gustawsson.
» *
*
C a r l S c h u c h h a r d t , Die Burg im Wandcl der Weltgcschichtc. Pots- dam 1931.
Behovet av en sammanställning av den moderna, internationella borgforsk- ningens resultat har länge gjort sig kännbart gällande. De senast gångna decennierna ha tillfört denna forskningsgren ett storartat nytt material, men de nyvunna resultaten ha vanligen blivit publicerade som smärre special- avhandlingar och icke minst som uppsatser i ett otal tidsskrifter, till följd varav on överblick varit svår att erhålla.
Det är därför med stor tillfredsställelse, man hälsar tillkomsten av rubri- cerade publikation, som ger on sammanfattning i stort av borgväscndcls Utveckling i främre Orienten och Europa från de äldsta egyptiska, syriska och babyloniska försvarsanläggningarna till medeltidens starkt fortitikato- riskt accentuerade riddarborgar på don europeiska kontinenten. Först som sist må emellertid sägas ifrån, att författarens bristande intresse för det skandinaviska materialet i betänklig grad förringar det i övrigt på djup- gående kunskaper grundade arbetets värde, liksom man även har en känsla av att en närmare orientering åt öster och slaviskt håll, särskilt då med avseende på do förhistoriska folkborgarna, skulle bidragit att ge ytterligare sladga åt det stort anlagda verket. Allt som ägnas åt skandinaviskt förhi- storiskt borgväsen är en och en halv sida om "normannerna", där en allmän framställning gives av de nordiska handelsförbindelserna och sjötärderna under sen vikingatid, varjämte borgarna på Gotland och Öland, Birkabor- gen och ott par andra i förbigående nämnas. Om medeltidens nordiska borg- byggnader blir ingenting sagt, och hela detta för forskningen så viktiga germanska område blir följaktligen undandraget läsarens bedömande. Häri ligger en betänklig blotta, som lämpligen borde undanröjas i en eventuell framtida ny upplaga.
Trots denna lucka i framställningen bör man vara författaren mycket tacksam för det imponerande samlingsverk, som han härmed, stödd på om- fattande resor, grundliga studier och egna utgrävningar under många och långa år, framlagt till borgforskningens fromma.
Medan i Medelhavsländerna liksom i södra Tyskland och Frankrike bor- gar förekomma redan så tidigt som under stenåldern, uppträda befästade platser i mellersta Tyskland, Nord-Frankrike och England först under tidig Hallstatt-tid och under La Tcne, men då också i mycket stort antal. I Nord- Tyskland liksom i de skandinaviska länderna äro borgar en förhållandevis sen företeelse och uppträda där tidigast under romersk tid. Det är efter ett i högsta grad varierande formschcraa, som alla dessa, över hela Europa spridda anläggningar kommit till med sina enkla stenmurar, sina dubbla eller flerdubbla jordvallar, sina mångenstädes högst sinnrikt utformade por-
tar o. s. v., men i allmänhet torde det i första hand ha varit torrängens be- skaffenhet, som betingat den ena eller andra formen. Redan på ett tidigt stadium dyker den runda, helt slutna borgformen upp, så Dimini i Tessa- lien, de italienska "castellieri", "Römcrschanze" vid Potsdam i Tyskland, andra anläggningar att förtiga, och samtidigt möta vi anordningen med hus i en krets efter murens eller vallens insida kring en fri plats i mitten, på- tagligt erinrande om det kanske praktfullaste exempel som existerar av en dylik förhistorisk försvarsbebyggelse, Ismantorps borg på Öland. Dessa enkla borganläggningår, vid vilkas uppförande man tillämpat lagen om cir- keln som minimum av omkrets kring maximum av yta, har uppenbarligen uppstått fullt oberoende av varandra under vitt skilda kulturförhållanden.
Under Karl den stores krig med sachsarna framträder klart den märkliga dualism, som även framgent gör sig gällande, mellan å ena sidan don gam- malgcrmansk-sachiska borgformen och å den andra den sannolikt på ro- merska traditioner grundade frankiska. Hos sachsarna den runda eller mera oregelbundna folk- och hövdingaborgen och hos frankerna den slarkt belastade kungsgården med kvadratisk eller rektangulär omfattning, tack vare vilka anläggningar Karl den store kunde genomföra pacificcringon av sachsarnas länder.
Den typiska sachsiska ringborgen med krclsformigt ställda hus innanför vallon kan möjligen ha tjänstgjort som förebild för de ringborgar av sten, som vi anträffa i södra Sverige från förhistorisk tid, och under alla för- hållanden har den gjort det för de slaviska borgar, vilka ligga utströdda i stort antal över det nordtyska låglandet öster om Elbe. Vid ockupationen av detta område satte sig slavcrna i besittning av de germanska borgarna, ombyggde dom, när så befanns nödvändigt, och byggde nya på oskyddade jilatscr. Även Schuchhardt gör sig i försiktiga ordalag till tolk för den gängse uppfattningen, att det slaviska framträngandet mot väster försiggått under tämligen fredliga former och närmast haft karaktären av ett långsamt
"insipprande", ungefär så som don rumänska herde- och bondebefolkningen på sin tid satte sig i besittning av Siebenbiirgen och Banatatet. Man kan likväl våga en förmodan, huruvida denna uppfattning tordo överensstämma med verkliga förhållandet. Vad vi veta om denna slaviska framryckning mot väster är ju ej mycket, men åtskilligt tyder på, att invasionen ej varit av uteslutande fredlig natur. Slaverna voro ett borgnylljando och borgbyggandc folk som få andra — enbart i Mark Brandenburg känner man t. ex. omkring 450 slaviska borganläggningar — och frankerna hade ett oj obetydligt besvär att hålla slavcrna stången, liksom venderna under vikingatid och begyn- nado historisk tid visade sig vara ett högst stridbart släkte, vilket de nor- diska folken nogsamt fingo erfara. Det föreligger knappast skäl att till- erkänna dessa folkstammar en annan och mildare sinnesart vid deras första framträngande efter Östersjökusten. I slavernas område nyttjades den rym- liga, öppna folkborgen ännu vid mitten av det tolvte århundradet, då dan- skarna 1168 erövrade hedendomens sista bålverk vid södra Östersjön, det vendiska Arkona.
Även under den följande tiden framträder olikheten mellan det äkttyska området med dess oregelbundna ringmursborgar och västra Europa med dess mäktiga, strängt regelbundna tornfästen, vilka återgå på det frankiska och normandiska å la mottc-fästet och ytterst på det romerska tornhuset. Ett uljiräglat västerländskt inflytande har legat till grund för exempelvis våra äldsta medeltida svenska försvarsbyggnader. Författaren ger som avslutning på sin innehållsrika bok en med noggranna planritningar och utsökt vackra bilder försedd framställning av de tyska furste- och riddarborgarna samt av den frankisk-normandiska mililärstilen.
Mårten Stenberger.
F r . S c h j ö t h : The Currency of the far East; Luzac & Co., London, och II. Aschehoug & Co., Oslo, 1929.
Dot finnes väl ingen, som ej mångfaldiga gånger sett något av dessa små lustiga kinesiska mynt av mässing, oftast av ungefär en 1-kronas storlek, med ett fyrkantigt hål i mitten och med kuriösa, för vanligt folk obegrip- liga skrivtecken på de fyra sidorna kring detta hål? Och ingen, som haft ett sådant mynt framför sig, har väl kunnat undgå att känna en smula undran över, vad dessa besynnerliga tecken kunna betyda? Dessa under- liga små slantar komma nämligen till oss som budbärare från en egenartad kultur, som är mycket äldre än vår och som i de flesta avseenden är olik denna, men som — måhända just därför —• också äger en underbar makt att tilllala och fängsla vår fantasi.
Inom vetenskapen om don kinesiska kulturen — "sinologicn" — bildar kunskapen om mynten ett avslutat helt, som självständigt kan göras till föremål för studium, och detta är för den, som med hjälp av någon handbok i den kinesiska myntkunskapen lyckats att komma över de första besvär- ligheterna, icko alls så svårt, som man vanligen föreställer sig. De skriv- tecken, vilka pläga förekomma på de kinesiska mynten, äro nämligen icke flera än att man även utan kännedom om språket, snart lär sig känna igen dem, och har man väl kommit så långt, så skall man snart finna, att myn- ten från Kina och de övriga länder i "den fjärran östern", i vilka kinesiska skrivtecken begagnas (Japan, Korea, Annam samt några malajiska stater), erbjuda mycket av intresse och att man, om man förfogar över en god hand- bok, snart nog är i stånd att utan större svårighet lösa flertalet av de spörs- mål, som kunna möta en samlare av dessa länders mynt.
över de ostasiatiska mynten finnes en ganska rik litteratur, till en stor del författad av kinesiska lärda på deras eget språk. Av de kinesiska numis- matiska verken äro en del mycket gamla. Det finnes emellertid också åt- skilliga arbeten i ostasiatisk numismatik ]>å europeiskt språk, framför allt på engelska. Till do förut existerande verken av detta slag har på don senaste tiden kommit ytterligare ett, det arbete av norrmannen Fr. Schjöth, vilket givit anledning till dessa rader.
Herr Schjöth kom redan som ung lill Kina. När han år 1870 erhöll an-
ställning vid det kinesiska tullväsendet, hade han redan vistats i landet ett tiotal år och lärt sig känna dess språk, som han behärskade i både tal och skrift. En händelse gjorde, att han började samla kinesiska mynt. Ännu på den tiden kunde man i Kina bland det mynt, som cirkulerade i den all- männa rörelsen, påträffa myntstycken, förskrivande sig till och med från så avlägsna tider som motsvarande den kristna tideräkningens begynnelse.
Herr Schjöth blev mor och mer intresserad av sin samling, knöt förbindel- ser med kinesiska myntkännare och skaffade sig leverantörer bland kine- siska antikvitets- och kuriosahandlare, vilka skaffade honom de sällsyntare och mera svåråtkomliga mynten. När han för någon tid sedan återvände till sitt fädernesland, medförde han en ståtlig samling ostasiatiska mynt, vilken, åtminstone beträffande de kinesiska mynten, säkerligen är en bland de mera rikhaltiga, som utom Kina funnits i enskild ägo. Denna samling skänkte han efter hemkomsten till Universitetets Myntkabinet i Oslo, och värdet av denna gåva har ansenligcn förökats, därigenom att herr Schjöth själv över samlingen utarbetat en beskrivning — det nu föreliggande arbetet.
För att kunna träffa en större publik har författaren begagnat sig av det engelska språket, och då, förklarligt nog, ingen officin finnes i Skandina- vien, som är försedd med kinesiska typer, har arbetets tryckning måst för- siggå i London.
Schjöths arbete bildar ett synnerligen värdefullt tillskott till den förut existerande litteraturen över ostasiatisk numismatik. Tack vare sin förtro- genhot mod det kinesiska språket bar författaren kunnat i erforderlig ut- sträckning begagna jämväl den kinesiska litteraturen på detta område, vilket har satt honom i stånd att jämsides mod beskrivningen av mynten lämna historiska och mynthistoriska upplysningar, som äga stort intresse och ut- göra ott nödvändigt hjälpmedel för den samlare, som icko nöjer sig med att i myntskåpets lådor elegant och korrekt rada upp föremålen för sin saralar- ivcr utan dessutom åstundar att kunna placera in mynten i deras historiska miljö och att veta något angående de förhållanden, under vilka mynten kom- mo till och under sin vandring ur hand i hand fullgjorde sin bestämmelse i varuutbytets och samfärdselns tjänst. För sådant ändamål är eu god hand- bok oumbärlig.
Den nu föreliggande boken är så uppställd, att varje lands mynt bilda ett avslutat helt. Största delen av utrymmet ägnas givetvis åt de kinesiska myn- ten. Goda avbildningar, gjorda efter teckningar, vilka direkt efter mynten utförts av författarens dotter, fru Hcyerdahl, lämna en ovärderlig hjälp åt den samlare, som med ledning av boken önskar bestämma eller klassificera sina östasiatiska mynt, och göra det möjligt för vilken som helst, som för- står det engelska språket, att, utan några kunskaper i kinesiska och utan större numismatisk erfarenhet, direkt tränga in i den ostasiatiska numis- matikons mysterier. Beskrivningen av författarens nära 1,700 nummer starka samling av kinesiska mynt upptager 21 av bokens 25 underavdelningar och är uppställd kronologiskt efter de regerande dynastierna och härskarna samt den kinesiska tideräkningens "epoker", i själva verket den enda riktiga upp- ställningen för ett verk av detta slag.
Av de nästa tro avdelningarna, som avhandla de i samlingen ingående mynten från Japan, Korea och Annam, är den japanska visserligen till numerären jämförelsevis obetydlig, men man överraskas av att finna, att för- fattaren lyckats komma över ej mindre än två varianter av det i original- exemplar ytterst sällsynta "Wa do"-myntet, Japans äldsta mynt. Av Japans övriga "antika" mynt, till antalet 11, alla mycket sällsynta i originalexemplar, äro icke mindre än 6 representerade i samlingen, därav ett i 2 varierande exemplar. Då författarens nära förbindelser mod infödda numismatic! torde få anses innebära en borgen för, att de i hans samling ingåondo mynten äro fullt autentiska, så utgöra enbart dessa 9 japanska mynt en ytterst värdefull gåva till Universitetets Myntkabinet. Samlingen av koreanska mynt, inne- fattande 273 nummer, är, såvitt anmälaren förstår, ovanligt rikhaltig och sträcker sig i tiden tillbaka ända till detta lands allra äldsta mynt.
Bokens sista avdelning är ingalunda den minst intressanta. Den avhandlar samlingens omkring 130 nummer omfattande bestånd av s. k. '"tcrapclmynit", d. v. s. amuletter och liknande. Sådana användas såsom gåvor till fränder och vänner vid nyårstid ooh vid bemärkelsedagar. Många av dem äro ut- märkt väl utförda och utgöra intressanta prov på den egendomliga kinesiska konsten, men framför allt intressera do genom den inblick som de skänka i det kinesiska folkets egenartade föreställningsvärld och i en från vår syn- punkt sett ej mindre egenartad symbolik, i vilken konfucianismen är upp- blandad med taoism och buddhaism. En stor del av dessa amuletter äro för- sedda mod astrologiska figurer eller med tecken, vilka i folktron ansetts äga magisk kraft, och deras inskrifter tala om långt liv, rikedom på ägodelar, rikodora på söner, lyckligt avläggande av de föreskrivna examina o. s. v.
Samlingen av dylika amuletter är mycket rikhaltig och innehåller många mycket gamla sådana, av vilka åtskilliga icko förut torde vara beskrivna, åtminstone icke i don europeiska numismatiska litteraturen.
I boken ingår en tabell, upptagande vikten av vart och ett i samlingen ingåonde mynt. Det är chefen för Universitetets Myntkabinet, doktor Hans Holst, som gjort sig mödan att utföra de till mer än 2,000 uppgående väg- ningarna av mynten.
På samma gång herr Schjöth genom sin betydande gåva till Universitetets Myntkabinet bragt dctlas samling av ostasiatiska mynt till en sådan nivå, att bland europeiska museer icke många torde förmå att visa upp något därmed jämförligt, har han genom den vackra och om ingående förtrogen- het med den ostasiatiska numismatiken vittnande beskrivningen åt sig själv rest ett varaktigt minnesmärke. Såvitt anmälaren förstår, utgör det nu före- liggande verket för don samlare av kinesiska och koreanska mynt, som ön- skar skaffa sig en verklig kunskap om doesa länders numismatik, don bästa handledning, som för närvarande finnes tillgänglig på europeiskt språk.
Axel Wahlstedt.
Litteratur till Baltiska arkeologkongressen i Riga 1930.
Baltiska arkeologkongressen i Riga i augusti 1930 var icke endast utom- ordentligt givande i fråga om föredrag, utställningar och utfärder, organi- sationskommittén hade även sörjt för, att till kongressen förolägo resultat i form av vetenskapliga publikationer.
I främsta rummet har man här att anteckna "Katalog der Ausstellung zur Konfcrenz ballischer Archäologen in Riga 1930." Man hade till det i slottet inrymda Historiska Museet till kongressen sammanfört inom det nuvarande Lettland anträffade fornfynd ur olika museer såväl i som utanför Lettland liksom även i någon utsträckning belysande jämförelsematerial ifrån andra länder. Utställningen var ytterst instruktiv, och detsamma gäller katalogen!
Den är visserligen icke så utförlig som den gamla Rigakatalogen av år 1896, men lämnar dock ett rikhaltigt material. Till do olika perioderna föreligga korta inledningar, vari utmärkta översikter ges över den allmänna kulturståndpunkten, av fyndfrekvonsen, de olika kulturområdena med deras särdrag ifråga om boplatser, gravar, föremål o. s. v., i samband varmed för- bindelser och folk- och rasfrågor diskuteras. Inledningarna bilda alltså till- sammans en kort översikt över Lettlands arkeologi, vilken bör med fördel kunna användas vid universitetsstudier som en introduktion i Lettlands för- historia. Läsningen försvåras dock för nybörjaren i någon mån därav, att i inledningarna icke förekomma figurhänvisningar till planscherna. Utställ- ningen hade ordnats och katalogen har utarbetats av prof. Fr. Balodis, som övertagit chefskapet för museets arkeologiska avdelning, med biträde av en rad yngre lettiska arkeologer.
Vidare utkom till kongressen första häftet av en serie "Latviesu aizvéstu- res materiäli (Lettlands förhistoriska material)", utgiven av Lettlands Filo- logiska Sällskap under redaktion av professorerna Fr. Balodis och K.
Straubergs.- Det innehåller dels en av kartor åtföljd förteckning av ama- nuensen H. Riekstins över fyndplatserna från Lettlands järnålder, dels en rikt illustrerad, ävenledes av kartor åtföljd avhandling av kand. R. Snöre över de lettiska smyckenålarna ifrån järnåldern, vilka spela samma roll som fibulorna inom många andra områden och därför äro av särskild vikt. Av don tyska resumé att döma, som åtföljer sistnämnda artikel, har Snoro pä ett samvetsgrant och överskådligt sätt löst sin uppgift.
Ytterligare utgav chefen för Lettlands Fornminnosförvaltning minister Fr.
Ozolins "Einigo Resultate der antiquarisch-topographischen Arbeit in Lett- land". Denna mycket intressanta redogörelse ger ett starkt intryck av det stora uppsving, som ägt rum ifråga om registrering och fackmässig under- sökning av fornlämningar och fynd sedan tillkomsten av det fria Lettland.
Till sist må omnämnas ett arbete, som endast till en mindre dol är av arkeologiskt innehall. Till kongressen förelåg ett större översiktsverk "Dio Letton. Aufsätze iiber Geschichte, Sprache und Kultur der alten Letten", innehållande 18 uppsatser av lärare vid Rigaunivcrsitetcts filologisk-filoso- fiska fakultet. Här intresserar oss närmast prof. Balodis "Lottischo Vor- geschichte". I denna ges en översikt över do speciellt lettiska folkens, lett-
gallers, scmgallors och kurers förhistoria, alltsedan de nägot århundrade c. Kr. med säkerhet kunna sägas ha varit bosatta i det nuvarande Lettland (de två förstnämnda folken bildade till att börja mod en enhot). Det är en fängslande skildring ur vid kulturhistorisk synpunkt av deras ursprung (sannolikt nuv. Lithauen oeh Väst-Ryssland), invandring, utbredning under olika tider i förhållande till de finska stammar, ester och livcr, som inne- haft delar av det nuvarande Lettland, inbördes relationer, yttre förbindelser, samhällsorganisation, gravskick, materiella kultur o. s. v., överhuvud taget ett utmärkt prov på sådan arkeologisk syntes, som bör vara vår vetenskaps mål. Emellertid intressera även andra uppsatser ur arkeologisk synpunkt, prof. P. Sehmidts "Sprachliche Zeugnisse iiber dio Urheiinat der Balten und ihre Kultur" och samme författares "Die Mythologie der Letten", prof. K.
Strauborgs "Lottische Trachten", docent P. Kundzins "Die alte lettische Baukunst", ävensom prof. J. Pläkis "Die baltischen Völker und Stamme"' och prot. E. Blcscs "Die Entwieklungsphasen der lettischen Sprache".
Birger Nerman.
Lindhladska förlagels hembygdsböcker. J. A. Lindblads förlag började 1921 utgiva en serie hernbygdsböcker. Hittills ha utkommit Skåne av Nanna Lundh-Eriksson (1921), Dalarna av Anna Maria Roos (1921), Medelpad och Ångermanland I—II av Maria Rick-Mullor och Olof Högberg (1921), Västergötland av L. A. Cederbom (1922), Närke av Edvin Aspling, Josef Gralén och Hjalmar Linden (1922), Västmanland II av Gustav Ekcbcrg, Ingemar Hasselblad och II. P. Pihl (1923), Gotland av Johannes Linn- man (1925), Halland av Gunnar Ahlberg och Elof Lindälf (1927), Väst- manland I av Sven Kjersén (1927), Södermanland av Julia Svedelius
(1929) och Dalsland av David Skoog och Konrad Thedin (1929).
Denna serie av hembygdsböckor är ett värdefullt tillskott till vår icke alltför rika hembygdslittcratur. Den skulle dock ha haft ett ännu större värde än den nu har, om den skapats efter ett mera enhetligt program än som skett. Serien är nämligen mycket ojämn. De flesta av böckerna äro i stort sett förträffliga. Några äro däremot undermåliga och borde ej ha fått ingå i serien. Som de bästa exemplen på don förstnämnda gruppen kan anföras böckerna om Halland och Västmanland I. I dessa skildras lätt- fattligt och översiktligt huvuddragen av landskapens geologi och forntid samt märkliga och karakteristiska drag i landskapens kulturhistoria och historia. Bildmaterialet är gott och belysande. Ilallandsbokens värde höjes genom en förteckning över landskapets märkligaste och mest sevärda forn- läiimingar. Innehållet i den andra gruppens böcker är mångskiftande. I detla förekommer omstuvningar av sagor, sägner och s. k. historiska till- dragelser och högtravande beskrivningar av märkliga män. Här och var äro dikter insprängda — möjligen för att markera att böckerna skola upp- fattas som skönlitterära produkter. Böckerna om Dalarna och Skåne äro
av detta slag. Ett exempel ur Dalaboken, Under rubriken "Hodemorapoj- ken som blev kung" skildras på ett par sidor skådespelaren August Lind- bergs märkliga levnadssaga. Därvid lägger förf. särskild vikt vid att spå- gumman med det betecknande namnet Slamsan en gång i Lindbergs barn- dom spått att han skulle bli kung. Förf. konstaterar — som det tycks med tillfredsställelse — att Slamsan blev sannspådd. Lindberg blev kung — på scenen. Även om Lindborg berättar denna historia i sina "Barndomsmin- nen" är det därmed ej sagt att den bör inflyta i en hembygdsbok om Da- larna. Man behöver inte söka länge för att finna lämpligare material.
Den Lindbladska serien av hembygdsböcker bör i våra dagar ha en vik- tig mission att fylla. Både hembygdsundervisningen och hembygdsrörelsen behöva en lättillgänglig kunskapskälla. Man fär därför hoppas att förlaget fullbordar serien för hela landet. Därvid är det önskvärt att förlaget gör valet av författare med större urskiljning än hittills.
Karl-Alfred Gustawsson.
KURZE MITTEILUNGEN.
Auf der Sitzung der S v e n s k a F o r n m i n n e s f ö r e n i n g e n am 2. Dezember 1930 hielt Amanuonsis Erik Floderus einen Vortrag uber d i e n e u e s t e n A u s g r a b u n g e n i n H e d e b y , die von dem Mu- seum vaterländischer Altertiimer in Kiel im Sornmer 1930 ins Werk ge- setzt wurden, und an denen auf Einladung des Museums auch Vertreter dor skandinavisohon Länder teilgonommen haben. Während dieser Grab- ungsporiode ist ein Probcschacht begonnen worden, der das ganze Stadt- gobiot durchschneidon soll (vgl. Abb. 99). Hierbei sind interessante Bau- resto angetroffen worden (Abb. 100). — Im Anschluss an Untersuchungen von Gutorm Gjessing und anderen norwegischen Archäologen weist Bir- ger Nerman darauf hin, dass eino Reihe Umstände auf e i n e s c h w e - d i s c h e E i n w a n d e r u n g i n d a s D r o n t h e i m e r G e b i e t w ä h r e n d d e r V e n d e l z e i t deuten. Sowohl Altertiimerforraen und Bcstattungsweise als auch die Organisation des Rechtswesens schliessen sich an uppländische Vorbilder an und deuten darauf hin, dass die Dront- heimer Gegend im 7. Jahrhundert Gegonstand einer schwedischen Koloni- sierung gewesen ist, gloichwio dio Svear um die Mitte desselben Jahr- hunderts Teile dos Ostbaltikums oroberton. — Harald Hansson berichtet iiber e i n e D e n k m a l s r e s t a u r i o r u n g im Kirschspiel Odensvi, Län Kalmar, die gleichzeitig ein schönos Beispiel freiwilliger Denkmal- pflege auf dem Lande biidet. Ein 4 m hoher, ehemals aufrecht stehender Stein hatte seit alters zerbrochen und umgcfallen neben der Landstrassc gelegen (Abb. 101). 1929 schlossen sich dio Kirchspielbowohner zusammen und richtoton den Stoinkoloss wieder auf, der nun ein stattlichos und sehenswertes Denkmal biidet (Abb. 102).
Litteratur und Kritik. Auf Ersuchen der Redaktion berichtet N i l s Å b e r g iiber dio Hauptrosultate seiner neulich von dor Kungl. Vitter- hots Historie och Antikvitets Akademien herausgegebonen Arbeit "Bronze- zeitliche und friiboisenzeitliche Chronologie I. Italien". K.-A. Gustaws- son zeigt H a a k o n S h e t e l i g ' s Arbeit "Old- og Heltctid" und M. Sten- berger C a r l S c h u c h a r d t's "Die Burg im Wandcl der Weltge- sehichte" an, wobei beriigt wird, dass die skandinavischen Burgen in dem lotztgenannten, universal angclcgten Werke kaum behandelt werden.
F r . S c h j ö t h's "The Currency of the far East" wird von Axel Wahl- stedt besprochen. Das Buch gibt eine Beschrcibung der dom Miinzkabinett der Univorsität Oslo als Goschonk iiberwiesenen Miinzonsammlung des Verfassers, die die bedcutendste ihrer Art in Europa sein diirfte. Birger Nerman berichtet iiber dio zum B a l t i s c h e n A r c h ä o l o g e n k o n - g r e s s i n R i g a 1 9 3 0 erschicnene wissenschaftliche Litteratur, und K.-A. Gustawsson bespricht die vom Verlag J. A. Lindblad herausgege- benen sog. H e m b y g d s b ö c k c r n a (Heimatbiicher), die in populären Darstellungen weohselndon Wortes die vorgeschichtliche und geologische Entwicklung der verschiedenen Landschaften schildern.
2) diverse meddelanden hänförande sig till vetenskapens senaste fram- steg, särskilt i det land där kongressen hålles. Föredragens längd 20 minuter;
3) frågor rörande organisationen av studier och undersökningar liksom av fornminnesvården, sedda även från finansiell synpunkt. Föredragens längd 20 minuter.
Dessutom kunna offentliga sammanträden anordnas, som behandla all- männa problem eller ämnen hänförande sig till kongresslandet. Diskussio- nerna fa upptaga högst hälften så lång lid som det föregående föredraget.
I kongressförhandlingarna publiceras resuméer av föredragen, som ej få överskrida tro sidor.
Tyska, engelska, franska, spanska och italienska äro tillåtna kongress- språk, men kongressens officiella redogörelse, särskilt protokollen offent- liggöras på franska. Någon märkbar framstöt från östeuropeisk sida för att få även ett slaviskt språk erkänt som kongresspråk skedde lyckligtvis ej. Det mest spridda slaviska språket, ryskan, var för övrigt ej före- trätt pä konferensen, och något annat slaviskt språk kan ju ej mäta sig med do förut nämnda i utbredning.
Den första internationella förhistoriska och prolohistoriska kongressen kommer att sammanträda i London 1932, dit en preliminär inbjudan fram- fördes genom professor J. L. Myres, ordförande i Royal Anthropological Institute.
T. J. Arne.
Litteratur och kritik.
B i r g e r N e r m a n : The Poetic Edda in the Light of Archaeology. Viking Society for Northern Research. Extra Series. Vol. IV. Coventry 1931.
Et nytt arbeide över Eddadiktenes ålder vil fra alle sider mottas med opmerksomhet og interesse, ganske saerlig når det fremlegges av en för- faller som vi alleredo skylder on läng rekko hoit förtjänstfulle studier fra gionsoområdet hvor arkeologiske og littoreere kilder kan mötes. I neer- vaerende studie har professor Nerman fremlagt en realkommcntar til allo ord og uttrykk i Eddadiktene som kan belyses arkeologisk, i förste rekke under hensyn til kronologiske bestemmelser. Arbeidet or gjermemfort ved full grundighet; vers for vers er kvadene undersökt, og frcmstillingcn gir komplett översikt över samtlige realia som kan knyttes sammen med de kjento materielle kullurminncr fra jernalderen. Det er i sig selv overordent- lig verdifullt at disse problemer er tätt op av en fagmann som på förste hand bchersker alle nyere resultater i nordisk arkeologi. Det er en under- sökelse som nu var hoist påkrevet i felles interesse for litteraturforsk- ning, arkeologi, sprog og historie.
Det forringer ikke verdien av arbeidet at det dog ikke blir overvettes moget igjen av sikro holdepunkter til tidfestning av Eddakvadene. Av be-
stemte arkeologiska former står i förste rekke ringsverdene, som tidligere påpekt av Stjerna og Montelius. Det er hovet över tvil at uttrykkene i HelgakviÖa Hiorvarsonar og i SiguröarkviSa in skämma sikter til en bestemt type av sverd som utelukkende er kjent fra perioden 6—7 årh. Hertil foier Nerman et nytt trekk som også virker aldeles overbevisende; det er fra VolundarkviSa: hann slö gull rautt vi5 gim fastan, her utmerket tolkot som den teknikk vi kaller verrotterie cloisonné, et mosaikk av slipte stener fattet i gull. Det er en smaksretning som i germansk og nordisk kunst- industri hadde sin blomstring i folkevandringstiden og merovingertiden, men praktiskt tält var helt borte for vikingetiden. Også ber er uttrykket bestemt tidsbundet
Derimot kan jeg ikke folge Nerman når han så skarpt presser ordet hrimkålkr til å vsere et glass med en bestemt matt slipning som er egen for romertiden. Det förekommer mere sannsynlig at ordet er en poetisk betegnelse for et glassbeger i det hele. Forövrig kan tilfoies at begere av glass förekommer långt mere sparsomt i Norden fra vikingetiden enn fra do föregående perioder.
Tyngden i undersokelsen ligger imidlertid på en bredere basis enn de spredto cnkoltheter og har også gitt positivt utbytte. Nerman har i förste hand belyst förekomsten av de edle metaller, gull og solv, både i virkelig- heten og i Eddakvadene. Han går ut fra det velkjente forhold at gullet före- kommer endog sserdeles rikelig hos germansko og nordiske folk i 5te og 6te årh. mens vikingetiden har vsert fattig på gull og til gjengjeld har efter- latt en överflöd av solvskatter. I Eddadiktene nevnes solv forholdsvis sjel- den, mens gull omtales ustanselig.
Det kan selvsagt vaere farlig å legge for raegen vekt på dette forhold i diktningen, fordi det poetiske sprog alltid vil soke de mest strålende billeder.
Men slik som gullet förekommer, har diktene dog utvilsornt tastholdt noget av en ekto tidsfarvo; disse rauöir baugar, ormringene, makten og faren ved gullet, det er et virkelighetsbillede fra 400-tallet, fra en bestemt historisk situasjon da gullmassen fra keiserriket strommet över til germanske folk og fyrstcr. Favnes skatt er konkret belagt ved sidestykker fra tidens hi- storie og arkeologi. Det skjebnesvangre ved gullet kjenner vi også fra gotcrne i Ravenna, vandalerne i Afrika.
Argumentet gir et viktig bidrag til opfatning av Eddakvadenes vesen, men ikke i samme grad til å bestemmo deres ålder, i den form do nu foreligger. Nerman er fullt opmerksom på dette, men anforer på den annen side Eggjumstenen som viser at Eddaens sprog vel kan gå tilbake til 7de årh. Begynnelsen av 9de årh. står ikke Ienger som en avgjort grense for diktonos oprinnelsostid; tvert imot, også fra litteraturforskningens side åp- ner sig nu friero muligheter. Normans opfatning faller i virkeligheten sam- men med en uttalelse av Fredrik Paasche i Norsk Litteraturhistorie I (1926):
Alleredo av den sikre stil som Eddadiktene har, kan vi slutte at deres ophav ligger långt tilbake i tiden, Ienger tilbake enn noget av de kvad som er bovart. Nermans slutning fra arkeologisk synspunkt er nettop den samme,
at Eddakvadene slik vi har dem i norren form, er så å si bearbeidclser av eldre diktning, som mulig först var formet i urnordisk sprog.
Nservserendo anmelder er også fullt enig, både i slutningen og de frem- forle argumentcr. Jeg kunde bare innvcnde at begrunnelsen er så knapt begrcnsot til en studie över nordiske oldsaker og gullfund, endog noget eksklusivt med hovedvekten på svensk materiale. Forfatteren gjor visstnok opmerksom på at dette har ligget ham nsermest; men vi savner dog på. sine steder vink om norske forhold som kunde ha kommet i betraktning, og like- lodcs henvisning til germanske former syd på fastlandet. Det kunde vel også sis at emnet i sig selv hadde fortjent en bredere kulturhistorisk ramme, soorlig til belysning av Nordens forhold til vest- og sydgermaner i folke- vandringstiden og merovingertiden. En ordliste vilde også vaert on god ting.
Men sikkert cr Nermans bok i hoi grad fruktbar for videro studior. Det skulde bare onskes at også skaldediktene fra 9de og 10de årh. blev tätt op til arkeologisk analyse. Også her finnes en opgavc for antikvaren, gull- hjelmer og annen prakt som i virkelighetcn tilhoror en eldre tid enn dik- teno. Det er kretsen om Vendelkulturens fyrster som i moget har skapt billedsproget hos skaldene i vikingetiden.
Haakon Shetelig.
W i l h e l m N i s s e r : Mathias Palbitzki. En 1600-talets connoisscur och hans bilder från den klassiska södern (Linköping 1931).
Vad som motiverar ett omnämnande i denna tidskrift av Mathias Palbitzkis, den polsk-pommersk-svenska officerarcn-hovmannen-diplomatcns på Kris- tinas och Karlarnas tid, tecknade oeuvre, så som den presenteras i ovan- nämnda lilla bok, är icke dessa "bilder från den klassiska södern", som annoteras i dess undertitel och som också givetvis utgöra den anmärknings- värdaste delen av hans verk, utan några blad på vilka han gripit sig an med nordiska ämnen. Med dessa har han levererat ett material av vikt tör den svenska konstarkcologicn och till kännedomen om dennas äldsta hi- storia. Särskilt gäller det en vy från 1640-talet över Strängnäs och trenne teckningar, delvis laverade, som han utfört med Alvastra klosterruin som motiv. De äro i hög grad upplysande om också icke alltigenom trovärdiga som urkunder, och en av dem, den olaverade tuschritningen på Lövstads slott, mycket vacker (ack vare det delikata, fint antydande handlaget. De ana- lyseras utförligt av förtattaren. Sin fulla värdering få emellertid Alvastra- teckningarna väl först i samband med den stora framställning av resul- taten av senare års arkeologiska utforskning av platsen, som man väntar från arbetsledarens, Otto Frödins, sida.
De klassiska bilderna äro dock, som jag nyss antydde, det märkligaste av vad den vittlarande Palbitzkis hand lämnat till eftervärlden. Pmuru en son av samma epok som en Bureus, Iladorph och Peringskiöld har han mycket mindre intresse än de för den kärva nordiska forntidens runminnes-
märken och ättehögar — förklarligt nog hos en transplanterad främling — utan följer en romantisk drift ut till avlägsna medelhavsländer och orient, den där i sitt fria och nyckfulla flyttfägolslynne har mer av det sena, svär- mande 1700-talet eller en Byrons och Delacroix's epok än det 1600-tal, för vilket Romos ruinhopar betydde känsloutsvävningens yttersta mål. över allt har han där stått med sitt ritstift och har lämnat dokumentariska bidrag till kunskapen om en numer förlorad eller under senare århundraden ska- dad bebyggelse, vilka helt visst den klassiska arkeologien har att taga all hänsyn lill. Hade han i det avseendet inte varit så mycket 1600-tals- människa, som han dock faktiskt var, att han — en söderns Erik Dahl- berg — kunnat låta bli att göra det vackra ännu vackrare, skulle ju män- niskorna av vårt århundrade varit tacksammare, men det är erkännansvärl nog, det han ändå presterat. Alldeles särskilt måsto man — förutsatt den gjorda tydningens riktighet — skatta en teckning som den av ett "Templum Diana} ad Alphoum flumen" och lyckönska bokens författare till hans av- slöjande av, vad som gömmer sig under den något svårtydda påteckmngen på bladet, det vill säga något ej ringare än Zevstemplet i Olympia. Bladet är daterat 1647, och då man får veta, att den gamla hellenska tempelstadon för första gången efter 500-taiet blir föremål för en skildring vid 1700-talets slut, förstår man, vad det betyder. Författaren nämner också i förbigående några av Palbitzki utförda teckningar från Alexandria, där ännu på 1660-talet ett gigantiskt ruinfält kvarstod som minne och anklagelse efter den forna här- ligheten; det är på 1900-talet så gott som utstruket från jorden. Man vågar tro, att en närmare granskning av dessa teckningar måsto kunna ge ett rent exceptionellt stort — kanske sensationellt — utbyte och man tillönskar för- fattaren tillfälle att realisera sin antydda föresats att utföra denna gransk- ning på ort och ställe och under jämförelse med andra äldre, eventuellt exi- sterande avbildningar.
Tyvärr är avhandlingen inte särskilt bra skriven. Frånsett en dol mindre lyckade stilistiska vändningar krakar man på åtskilliga ställen för oegent- liglictcr eller tanklöshcter (såsom då s. 28 plötsligt påstås, att "Palbitzki är trovärdig i sina lokaluppgiftcr och pålitlig som arkilekturtecknare", se- dan hela den föregående framställningen inte så litet desavouerat honom just i dessa avseenden!). Och källciteringens brist på precision är rent ut sagt bedrövlig. Det "kommt auch in den besten Familien vor" inom vår lärda litteratur, men är ett oskick, som med hårda händer måste utrotas överallt, där vederbörande har ett uns av vetenskapliga anspråk.
C. R. U—s.
* •
Svenska Kulturbilder. Under redaktion av S i g u r d E r i x o n och S i- g u r d W a 11 i n. Del I—VIII. Skoglunds Bokförlag,' Stockholm 1929—
1931. Pris pr del 11:50.
Ett kulturhistoriskt verk, som — ehuru huvudsakligen ägnat åt den nyare tidens århundraden — icke bör sakna ett omnämnande i denna tidskrift, utgör
den av Sigurd Erixon och Sigurd Wallin redigerade samling studier av olika författare, vilken under titeln "Svenska Kulturbilder" är avsedd att föreligga avslutad i 12 delar. Vad som främst karakteriserar detta verk är dess ytterst vårdade framträdande såväl i yttre som inre avseende. Man kan med en lätt paradox påstå att den populärvetenskapliga skildringen av vår generation allt mer försummas; tidningsskriveriets löslighet och sladdrighet sätter allt för mycket sin prägel på åtskilligt som i den vägen presteras. Men i detta arbete finner man över lag en genomarbetad och soignerad framställning, som vän- der sig till den verkligt bildade och kräsna publiken och som ej sällan höjer sig till rangen av kvalificerad essaykonst. Det är med stor glädje man mottager de promt utkommande volymerna och med oj svikna förväntningar på en välskriven och värdefull lektyr som man slår sig ned för att avnjuta dem. Även ur rent vetenskaplig synpunkt finner man här mycket nytt mate- rial och många nya synpunkter. Bland hittills influtna bidrag, som äro av intresse för denna tidskrifts arbetsområden, kunna följande artiklar nämnas:
"Hedvig Eleonoras Strömsholm" av Gunnar M. Silfverstolpe; "Votivskepp"
av Ph. Humbla; "Torpa Slott" av Axel L. Romdahl; "Sextonhundratalets herremansbostad" av Erik Lundberg; "Vasatidens kungaboning i Kalmar Slott" av Martin Olsson m, m.
B. Th.
KURZE MITTEILUNGEN.
Nach einem Bericht iiber die Exkursion der S v e n s k a F o r n m i n n e s - f ö r e n i n g e n nach Björkö und Adelsö referiert T. J. Arne den Verlauf des Z w e i t e n b a l t i s c h e n A r c h ä o l o g e n k o n g r e s s e s in Riga 1930 und liefert eine Mitteilung iiber das Ergebnis der Komiteever- handlungen, die im Mai 1931 in Bern zu dom Zwecke gefilhrt worden sind, eine Wiedoraufnahme der i n t e r n a t i o n a l o n A r c h ä o l o g e n k o n - g r o s s e zu ermögliehen.
Literatur und Kritik. B. N e r m a n ' s Arbeit "The poetic Edda in the light of archaeology" wird von Haakon Shetelig angezeigt, W. N i s s e r ' s Untersuchung iiber die von Mathias Palbitzki im 17. Jahrhundert aus- geliihrtcn wortvollen Zeichnungen von Altertiimcrn im Norden und Siiden wird von C. R. af Ugglas besprochen, und B. Thordeman gibt eine Notiz uber das kulturgeschichtliche Sammelwerk "Svenska Kulturbilder", heraus- gegeben von S i g u r d E r i x o n und S i g u r d W a l l i n .
Bibliografiska Meddelanden från K. Vitt. Hist.
och Ant. Akademiens bibliotek.
Av Maja Lundqvist.
T i d s k r i f t e r i n k o m n a u n d e r å r 1930.
Acta archa-ologica. Vol. I (1930):
H. S h e t e l i g , Das Nydamschiff.
— F. P o u 1 s e n, Trois tetes d'antiques de la Glyptothéque Ny Carlsberg. — K. F r i i s J o h a n - s e n , Tonbullen der Selukidenzeit aus Warka. — O. R y d b e c k , The earliest cettling of man in Seandinavia. — E. F l o d e r u s , Sigtuna. A. suramary of recent re- search concerning Swedon's oldest mediaeval city. — T. K i o 11 a n d, Sculpture sur os Norvégienne et Is- landaise depuis 1'antiquité jusqu'aux temps mödernes. — P. N ö r l u n d , Los plus anciens rotables danois. A 1'occasion d'une récente découverte.
— A. E u r o p a e u s - Ä y r ä p ä ä , Dio relative Chronologie der stein- zoitlichen Keramik in Finnland.
1—2. — S. L i n d q v i s t , The Egt- ved find. — K.-A. G u s t a w s s o n , Invontarisicrung der vorgeschicht- lichen Denkmäler in Schweden.
Kurze Ubersicht. — N. F e t t i c h , Der Schildbiickel von Herpåly. Sein nordischer Kunstkreis und seine pontischen Beziehungen. — T.
O : s o n N o r d b e r g , Die Schiffs- funde im Riddarholmskanal, Stock- holm. Vorläufigo Mitteilung. — K.
F r i i s J o h a n s e n , An antique roplica of the Priam bowl from Hoby. — P. F o s s i n g, Vases chy- priotos nouvellomont acquis par le Musée National de Copenhague. -—
S. G r i e g , Cologne and Bergen.
Imports of german glasses into Norway in the middle ages.
Bidrag till Södermanlands äld- re kulturhistoria. 24. 1930: I.
S c h n e l l , Södertörn under stenål- dern. — K. K : s o n L e i j o n h u f - v u d , Strängnäs domkyrkotorn med klockor och urverk på 1600-talet till i början på 1700-talet.
Dalarnas hembvgdsfurbunds tid- skrift. 1929: 4: K. T r o t z i g, En offersten i Hedemora socken. — 1930: 1—3: E. E r i k s s o n & H j . M a t s s o n , Vad en "f innlinda" kan innehålla. — G. H a l l s t r ö m , Be- rättelse över arkeologiska rekog- noseringar i Dalarna hösten 1929.
Blekinge hembygdsförbunds års- bok (Blekingeboken). 1930: S. L e - a n d e r , Under Blekingevallen. — E. L ö n n b e r g , Stenåldorsboplat- sen på lasarettsområdet i Karls- hamn.
Fataburen. Kulturhistorisk tid- skrift (Nordiska museet). 1929: 4:
E. L u n d b e r g , En daterings!råga belyst av en biskopstvist på 1100- talet.
Fryksände förr och nu. Skriftse- rie, utg. av Frvksändc hembygds- förening:. 2. 1929: T h . E k e l u n d , Om kyrkorna i Fryksände.
Färgelanda. Tidskrift för Dals- lands folkhögskolefureniiig. 1930:
Dalslands socknar. 20. Gunnarsnäs' socken. Av J. K r o n s t r a n d .
316
Föreningen för Stockholms fasta försvar. Meddelanden. 35. 1930: E.
Z e e h, Svenska fästen. Bohus.
Gotländskt arkiv. Meddelanden från Föreningen Gotlands fornvän- ner. 2. 1930: J. R o o s v a l , Triumf- krucifixet i Stånga. — A. E n - q v i s t , Nya fynd från Moos i Sten- kyrka socken.
Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings tidskrift. 1929: J.
A l i n , De arkeologiska undersök- ningarna i Bohuslän under 50 år.
— S. G a r d e l l , Bohusläns medel- tida altarskåp. En orienterande översikt. — G. F i s c h e r , Undor- sökelser på Bohus 1929. — E.
L j u n g n e r, Varifrån härstam- mar den ädlare byggnadsstenen i Bohus och Ragnhildsholraens slott?
— N. N i k l a s s o n , Gravhög vid Lilla Jored i Kville s:n, undersökt 1816 och 1929. — Två bohuslänska guldfynd.
Hcimbvgdas tidskrift. Fornvår- daren. 2*: 4 (1929): II. W i s t r ö m , Jämtlands forna vägar. Med J.
Törnstons karta 1771 och beskriv- ning 1792. — Jämtlands 1635-årssi- gill. En avlivad tradition. — Jäm- ten. Arg. 24 (1930): E. F e s t i n , Nyupptäckta hällmålningar i Här- jedalen. — Frösö kyrka. Nyrestau- rerad och åter invigd den 23 febr.
1930. — E. G r a n b e r g . Kort be- rättelse om kyrkobyggnader i Sveg.
En avskrift.
Hembygden. Utg. av Dalslands fornmiiiiies- och hembygdsförbund.
1930: G. L a r s s o n , Mo kyrka.
Historisk tidskrift. Utg. av Sven- ska historiska föreningen. 1930: E.
B u 11, Kong Olav Haraldsson.
K. Humanistiska vetenskapssam- fundet i Lund. Årsberättelse. 1928/
29: H. K j e l l i n , Die Hallenkir- chen Estlands und Gotland.
Ilyltén-Cavallius-löreningen för licmlivgdskiinskap och hembygds- vård.' Årsbok. 1930: E. E 1 g q v i s t, Erulernas bosättning i Värend.
Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift. 1930: R.
L a n n é r, Madonnan i Berga. — K.
B e r g s t r ö m , Mellby gamla kyr- ka. — H. K a r l s s o n , Den återupp- byggda kyrkan i Hudcne. — S. D a - n o 1 1, Något om Skeby kyrka. — R. M a g n u s s o n , Skaga kapell.
Kalmar läns fornminnesförening.
Meddelanden. 18. 1930: M. H o f - r é n , Kalmar slott mod Kalmar läns museum. Historik och vägledning för besökande.
Karlstads stifts julbok. 1930: A.
E n g s t r ö m , Kyrkobygget i Blom- skog. — N. N o r é u s , En nedbrun- nen men återuppstånden Värm- landskyrka (Gåsborn).
Linköpings stifts julbok. 1928: K.
P e t e r s , Ur Västra Tollstads kyr- kas historia.
Meddelanden från Lunds universi- tets Historiska museum. Under red.
av O. Rydbeck. Lund 1930: O.
R y d b e c k , Flyttning av en 4000- arig skelettgrav till Lunds univer- sitets historiska museum. •— M.
R y d b e c k , Ertebölletidcns yxty- per i fynd från yngre stenåldern. — Tidiga bronsåldorsspänncn i Lunds universitets historiska museum. — J. E. F o r s s a n d e r , En märklig stenåldersboplats vid Sjöholmen. — F. H a n s o n , Gånggriften å Store- gården i Barsobäck.
Namn och bygd. Tidskr. för nor- disk ortnamnsforskning. Arg. 17 (1929): 2/4: E. H j ä r n e , Vederlag och sjöväson. Ett bidrag till det danska statsskickets äldsta historia.
— A. N o r d e n , Arkeologiska bi- drag till ortnamnsforskningen. 1.
Om "hage" i borg- och kungsgårds- namn. 2. Holgedikternas Arasteinn och Frekastein.
Nordisk tidskrift för bok- och bi- blioteksväsen. 1930: I. C o l l i j n , Några sällsynta Birgitta-träsnitt. 2.
Ett böhmiskt träsnitt signerat win- terperg.
Nordisk tidskrift fiir vetenskap, konst och industri. N. S. Arg. 6 (1930): P. D a h l g r e n , Om sjöför- bindelserna emellan Östersjön och Nordsjön under vikingatiden. — A.
S c h u c k , S:t Olofskulton i Sveri- ge. — V. L a C o u r, Hedebygrav- ningcrnc i 1930.
Norra Allbo hembygdsförenings Årsbok. 1930: T. B e r g g r e n , Fasta fornlämningar i Aringsås soc- ken. — Fornfynd i Aringsås soc- ken. — R. B l o m q v i s t , Aringsås kyrka.
Norrbotten. Norrbottens läns hem- bygdsförenings tidskrift. 1929: G.
U 11 e n i u s, Rester av medeltida kyrkoskrud i Norrbotten och Väs- terbotten. — K. A i r a s , Torneå stads kyrka.
Ord och bild. lllustr. månads- skrift utg. av Karl Wåhlin. 1930:
B. T h o r d e m a n , Kyrklig textil- konst i Sverige under åtta århun- draden. — P. N ö r 1 u n d, Fra Grön- lands Middclalder. — A. B u g g e , Domkirken i Nidaros. — A. B o é - t h i u s , Uppkomsten av romerska kejsartidens storstadsarkitektur.
Anteckningar till de nya utgräv- ningarna i Ostia, Herkulaneum, Pompeji och Rom. — A. N o r d e n , Baldorshagen och tempolhelgden.
Oklundainskriften. en rättsurkund från en fornöstgötsk blotlund. — E.
L i n d c r h o l m , Ansvars värld och verk. — S. S t e e n , Olav den heili- ge. — G. B e r g h, Butrinto.
Rig. Föreningens för svensk kul- turhistoria tidskrift. 1930: N.
L i t h b e r g , Bondgårdar från Got- lands medeltid. — A. E n q v i s t , Kartor över småländska fornmin- nen från 1600-talots slut. — M.
S t e n b e r g e r , öländska bebyg- golsoformer från järnåldern. — B.
N e r m a n , Utställning av fynd från Grobin i Lettland. — K. v. S c h m a - 1 e n s e e, Tynnelsö hus.
Scandia. Tidskrift för historisk forskning. Utg. av L. Weibull. Bd.
3 (1930): E. B u 11, Fylke. — H.
B e r g , Den rostockska sändebuds- berättelsen om Valdomar Atterdags förhandlingar med Magnus Eriks-
Svensk nyttokonst. Publikation utg. av Koiistliaiitverkarnas gille.
1929: Falk Simons silversamling.
En bildkolloktion hopförd av A.
Posse.
Svenskt turistväsen. Meddelanden från Svenska turistföreningens ar- betsfält. 1930: 9/10: S. C u r m a n , Värna forntidens minnen i nutidens landskap.
Tidskrift för hembygdsvård. (1930):
A. A : s o n S a n d k l e f , Hem- bygdsvården i Halland. — A. N o - r e e n , Läckö. — S. C u r m a n , Centralmuseorna och hembygdsvår- den.
Tidskrift för konstvetenskap.
Konsthistoriska sällskapets publi- kation. Arg. 14 (1930): G. B o é - t h i u s , Nya undersökningar till 1000-talets arkitekturhistoria i Nor- den.
Upplands fornminnesförenings tid- skrift. 43: Bilaga. 1929: A. H a h r , Uppsala forna ärkebiskopsborg, Sankt Eriks gård och dess historia.
Vadsbobygdcn. Tidskrift för Vads- bo heinbvgds- och fornminnesför- ening. 1930: H. A r b m a n , Ett emaljarbete från Björsäter och några procossionskrucifix från den äldre medeltiden. — K. E. S a h l - s t r ö m , Några sällsamma stenmu- rar. — Skaraborgs läns fornborgar.
Västergötlands fornminnesföre- nings tidskrift. D. 4: 3/4. 1930: G.
J u n g m a r k o r , Habo kyrka och dess målningar. — R. O d e n - e r a n t s, Anteckningar om Kålland och Kind i Celsiuska handskrift- samlingcn i Uppsala. — ölanda ka- pell.
Västmanlands fornminnesförenings Årsskrift. 18. 1930: S. E 1 v i u s, Apollo Grannusvasen.
Ymer. Tidskrift utg. av Svenska sällskapet för antropologi och geo- grafi. 1930: E. G r a n l u n d , De geografiska betingelserna för Stock- holms uppkomst. — O. I s b e r g , Till frågan om människans och re- nens första uppträdande på den skandinaviska halvön undor post- arktisk tid.
Ölands kulturminnesförciung. Ars- skrift 1927: E. E. A r e e n , Borg- holms slott under de sista trehun- dra åren.
Aarböger for nordisk Oldkyndig- hed og Historie. 1929: H. B r i x , Nye Studier i nordisk Runemagi. — G. R o s e n b e r g , Nye Jsettestue- fund. — V. T h o r l a c i u s - U s - s i n g, En Madonnafigur af Hans Briiggeman i det danske Kongehus' Eje. — G. G a l s t e r , Möntfundet fra Store Frigaard.
Acta philologica scandinavica. Bd 6. 1930—31: L. J a c o b s e n , Ru- nelffisning og Runetolkning. — F.
J ö n s s o n , Et Par afsluttende Bemrerkninger.
Danske Studier. Udg. av G. Knud- sen og M. Kristensen. For Univer- sitetsjubilaeets danske Samfnud.
1930: G. S c h U 11 e, Geaterspörgs- maalet. — M. K r i s t e n s e n , En Opkaldesesskik paa svenske og bornholmske Runestene.
Fra Holbsek Amt. Historiske Aar- böger udg. af Hist. Samt. for Hol- baek Amt. 1930: H. M a t t h i e s - s e n . En middelaldorlig Kapcltomt i Holbaek.
Fra Nationalmuseets Arbcjds- mark. 1930: C. M. S m i d t, Söborg.
— H. K j re r, En ny Hustomt paa Oldtidsbopladscn ved Ginderup. — H. C. B r o h o 1 m, Broskov Fun- det. En Gravplads fra Folkevan- dringstiden. — C. G a l s t e r , Mönt- fundet fra Kirke Vrerlöse. — V.
H e r m a n s e n , Ribe Domkapitels Pokal. — M. M a c k e p r a n g , Sölv- fundet fra Errindlev Prrestegaard.
Fra Viborg Amt. Aarbog udg. af Historisk Samfund for Viborg Amt.
1929: J. B r ö n d s t e d , Viborgeg- nen i oldtiden. — H. M a 11 h i e s - s e n , Viborgs beliggenhed i histo- risk belysning. — 1930: M. B r ä n d t , Örslevkloster.
Historisk Aarbog for Mors. 1930:
J. P. H o v m ö l l e r , Ovtrup Kirke.
— Eftorskrift om Tocbring Kirke.
Historisk Aarbog lor Thisted Amt. Udg. af Historisk Samfund for Thy og Hanhcrred. 1930: H. B i l l e - s k o v J a n s e n, Hellig Kilde Ka- pellet i Rrohr.
Historisk Samfund for Aarhus Stift. Aarböger 23. 1930: E. M o 11 - k e, Nytolkning af Gylling-stenen.
Historisk Samfund for Odense og Assens Amter. Aarbog. 1928: G. L.
W a d, Trrek af Vandalismen i Fyen.
— C h r . M. K. P e t e r s e n , Jcette- stuefundet paa Drreby Mark, Marts 1927. — 1930: V. W o 11, Kertemin- de Sognekirke.
Lolland-Falsters historiske Sara- lunds Aarbog. 18 (1930): A. F.
S c h m i d t , Sägn og Tro knyttet til Sten paa Lolland og Falster. — N. J. T e r m a n s e n, Inventaret i Kippinge Kirke.
Meddelelser om Grönland. Udg. af Kommissionen for Ledeisen af de geologiske og geografiske Underso- gelser i Grönland. Bd. 76. 1930: P.
N ö r l u n d , Norse ruins at Gärdar.
The episcopal seat of mediaeval Groenland. In collaboration with Aago Roussel. — F. J ö n s s o n , Rune inscriptions from Gärdar. — M. D e g e r b ö l , Animal bones from the norse ruins at Gärdar. — N.
N i e l s e n , Evidencc on the extrac- tion of iron in Greenland by the Norsemon.
Numismatisk Förenings Medlems- blad. 1930: E. N ö b b e , Flensborg som Möntsted. — E. P e r s o n , Myntmästarna i Malmö 1444—1512.
— W. M a r s t r a n d , Bemrerknin-
ger til Jörgen Degeners Möntregn- skab. — Möntfundet fra Kirke Vrer- löse.
Svendborg Amt. Aarsskrift. 1929
—30: L. P. F a b r i c i u s , Gislev Kirkes Historie.
Vejle Amts Aarböger. 1930: P. K.
A n d e r s e n , Af Vejlby Kirkes Hi- storie. — R. M o r t e n s e n , Midt- jylland. De nedbrudte Kirker — Jaernudvindingen. — F r . K n u d - s e n , Jellingehöjenes Frigörelse.
Bergens museums Ärbok. Hist.- antikv. rekke. 1929: M. O l s e n &
H. S h e t e l i g , Kårstad-ristningen.
Runor og helleristninger. — A.
B j ö r n , Studier över Fosnakultu- ren. — J. B ö e, Bergens museums tilvekst av oldsaker 1929. — Ålo- sunds museums tilvekst av oldsaker 1929.
Bergen. Vestlandske Kunstmu- seum. Aarbok. 1929: J. B o g h, ^Eld- re guldsmedarbeider av ikke ber- gensk oprindelse i Vestlandske Kunstindustrimuseum.
Föreningen lor norske fortidsmin- dersmerkers beväring. Arsberet- niug. 1929: A. B u g g e , Kunstnere og kirkeprospekter. Blador av stav- kirkens opdagelseshistorie. — E.
M o e s t u e, Restaureringen av Avaldsmes kirke. •— Det antikvari- ske arboide: Beretning for 1929.
Historielagct for Telemark og Grenland. Aarsskrift. 1927—29: H.
H. H o 11 a, Gravhaugene paa Björn- tvet. — J. B r u n s v i g, De gamle gravröiser i Solura.
Historisk tidsskrift, utg. av den Norske historiske förening. 1930:
J. S c h r e i n e r , Noen problemer i Norges jernalder. — Magnus Olavsson og Danmark. —• II. K o h t, Gråfelden i norsk historie. — A.
T a r a n g e r , Alting og lagting.
s i n g , Mere om ophavet til Hålöyg- jarlenes rike.
Det norske Videnskabs-Akademi i Oslo. Avhandlinger. 1929. 2. Hlst.- lilos. Kl.: M. O l s e n , Stedsnavn og gudeminner i Land.
Det K. Norske Videnskabers sel- skab. (Trondhjem). Skrifter. 1929:
A. B j ö r n , Bronsekar og glass- begre fra folkevandringstiden i Nor- ge. — B. H o u g e n , En stenålders boplass på Hegge i Skatval. — G.
G j e s s i n g , Norske ryggknapp- spcnner fra Vcndeltiden. — Forhand- linger. Bd. 2 (1929): F. B. W a l - 1 e m, Bemerkninger om de reldste gatereguloringer i Trondhjem. — Nogle eiendommelige mrerker på Domkirkens mure. — Trondhjems reldste bysegl. — Kong Erik av Pommerns segl. — RoSa og Roöu- kross. — Olavskirker på Island. — Olavskirkor i Norge.
Maal og minne. Norske studier Utg. av Bymaals Laget. 1930: R.
T h . C h r i s t i a n s e n , Vikingetra- dition i Irland og Skotland.
Naturen, 111. måncdsskrift for po- pulrer naturvidenskab. 1930: K.
L i n d ö e, Nydamskibet og Kval- sundbåtene.
Romsdahls sognelag. Årsskrift.
1928: J. O l a f s e n - H o l m , Rune- stenen fra Lcrheim. — P. S re b ö, Hev der vore nokor bygdeborg i Stolsbotnen.
Universitetets oldsaksamliug, Os- lo. Arbok. Arg. 3 (1929): A. W.
B r o g g e r , Fortid og fremtid.
Tale. — A. N u m m e d a l & A.
B j ö r n , Boplassfund fra yngre stenålder i Aust-Agder. — G. G j e s- s i n g, Et hustuftfunn fra Lebeshy.
— S. G r i e g , Oslo og Rostock. En östnorsk gruppe bronse- og tinnkan- ner fra middolalderen. — Universi- tetets Oldsaksamlings årsberetning 1929. — Tilvekst 1929.
Hålöygminnc. Utgj.
land Historielag. 1930: av Håloga- 1: G. G j e s -
Budkavlen. Meddelanden utg. av Brages sektion fiir folklivsforsk- ning. 1927: K. R. V. W i k m a n , Världsträdet och livskällan, några randanteckningar till fornnordisk kosmologi. — 1929: S. A m b r o - s i a n i , Hur har grytan på tre föt- ter uppkommit? — H. C c l a n d e r , Vasen och den sista kärven.
Eurasia septentrionalis antiqua.
5. 1930: D. D. B u k i n i c , Noues iiber Anau und Naraazga-Tepe. — N.
M a k a r o n k o , La civilisation des Scythes et Hallstatt. — M. J e g o - r o v , Gefässe von Juck. — N. F e t - t i c h , Uber die ungarländischon Be- ziehungen der Fundo von Ksp. Per- niö, Tyynelä, Siidwestfinnland. — L. B a r t u c z , Die Skelettresto von Körösladåny. — A. K u z n e c o v a , Altertiimer aus dem Tal der mitt- leren Inja. — V. I. G r o m o v, Das osteologische Material aus ilen Grä- bern an der mittleren Inja. .— B. V.
A l e x a n d r o v , & A. M. T a l l - g r e n , Funde aus der römischen Eisenzeit im Gouv. Novgorod. — A.
M. T a l l g r e n , Caucasian monu- ments. The Kazbck troasuro. — A.
A. Z a k h a r o v, Contributions to the caucasian archaeology: A largc barrow in Daghestan. — A. A.
Z a k h a r o v & V. V. S e r g e j e v , Schädel aus Stoinkistongräbern von Temi r-Chan-Sura.
Finska fornminnesföreningens tid- skrift. 37. 1930: A. L a i t a k a r i , Die Schaftlochäxte der Steinzeit.
— 38. 1930: L. W e n n e r v i r t a , Goottilaista monumontaalimaalausta Länsi-Suomen ja Ahvonanmaan kir- koissa. (Die gotische Monumental-
maloroi in den Kirchen von West- finnland und Åland.)
Suomen rausco (Sumoen muinais- muistoyhdistys). 36 (1929): (Resu- méer på tyska) A. E u r o p a e u s , Der steinzeitliche Wohnplatz bei Honkaniemi im Ksp. Askola. Eine Abwcichung von den Landliebungs- isobasen. — M. W e s t e r h o l m , Ein vorgcschichtlichcs Gräberfeld in der Gegend von Sairila im Ksp.
Mikkeli (St. Michel). — I. K r o n - q v i s t, Dio Kirche von Kaarina. — A. E u r o p a e u s , Neue Funde steinzeitlicher Kunst.
Terra. Geografiska sällskapets i Finland tidskrift. 1930: K. II i 1- d é n, Neandertal-ihminen ja hanen maantioteollinen levinneisyytensä
[L'homme de Neanderthal et sa di- stribution géographique]. — G.
S c h n e i d e r , Ännu några ord om ekstockar.
Dorpat. Gelchrtc Estnische Gesell- schaft. Sitzungsberiehte. 1928: [tr.
1930]: R. V a s m e r , Uber dreizolm in Privatbesitz verbliebone Munzen des Friodrichshofcr Fundcs. — W.
A n d e r s o n & R. V a s m e r , Elf weitere Dirhems aus dera Chalifen- miinzfund von Kochtel. — A. K a r - n u p s, Die Haupttypen der letti- schen Halsringe in der jUngeren Eisenzeit. — H. M o o r a, Bcmer- kungon iiber einige ostbaltische Schmucksachen der jiingeren Eisen- zeit. — Dio ncueste Ubersicht der Vorgeschichte von Estland, Lett land und Litauen.