Krävs samverkan för en helhetssyn?

Krävs samverkan för en helhetssyn?

En kvalitativ undersökning om betydelsen av socialtjänstens uppdelning i specialiserade enheter

SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp

Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits Kandidatnivå

VT 2014

Författare: Caroline Andersson & Anna Strid Handledare: Therese Bäckman

Abstract

Titel Krävs samverkan för en helhetssyn? – En kvalitativ undersökning om

betydelsen av socialtjänstens uppdelning i specialiserade enheter.

Författare Caroline Andersson & Anna Strid

Nyckelord Helhetssyn, samverkan och specialisering

Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur kommunens organisation påverkar möjligheten till en helhetssyn. Vidare vill vi också undersöka om en fungerande eller icke fungerande samverkan kan påverka helhetssynen. För att uppnå vårt syfte kommer vi att utgå ifrån tre frågeställningar.

 Hur anser handläggarna att en indelning i specialiserade enheter kan påverka helhetssynen kring enskilda personer?

 Hur beskriver handläggarna att samverkan fungerar mellan olika enheter inom socialtjänsten?

 Krävs samverkan för att kunna ha en helhetssyn?

Vi har gjort en kvalitativ undersökning där vi använt oss av semistrukturerade intervjuer.

Urvalet var både målstyrt och ett bekvämlighetsurval och innefattade handläggare och enhetschefer som arbetar med myndighetsutövning inom socialtjänsten.

Resultatet av undersökningen visade på att specialiseringen inom socialtjänsten hade en effekt på samverkan och att samverkan i sin tur krävs för att kunna ha en helhetssyn kring den enskilde. Resultatet visade också på att organisationens uppbyggnad hade en stor betydelse och var en försvårande faktor för samverkan i de undersökta enheterna, vilket bidrog till att helhetssynen i vissa fall var svår att förverkliga.

Innehållsförteckning

1. Inledning...2

1.1 Förförståelse...3

1.2 Begreppsförklaring...4

1.3 Problemformulering...4

1.4 Syfte och Frågeställningar...5

1.5 Avgränsningar...5

1.6 Arbetsfördelning...6

2. Utgångspunkter...6

2.1 Socialtjänstlagen och principer om helhetssyn...6

2.2 Socialnämndens ansvar för personer med funktionsnedsättningar...6

2.3 Specialisering och samverkan inom socialtjänsten samt tidigare forskning...8

2.4 Sekretess som ett hinder för samverkan?...11

3. Teoretiska perspektiv...12

4. Metod...13

4.1 Insamling av litteratur...13

4.2 Tillvägagångssätt...14

4.3 Val av metod...15

4.4 Urval...16

4.5 Analysmetod...17

4.6 Reliabilitet och Validitet...17

4.7 Etiska överväganden...18

4.8 Den undersökta kommunen...18

5. Resultat och Analys...19

5.1 Betydelsen av och förutsättningar för samverkan...20

5.1.1 Samverkans effekt på helhetssynen...20

5.1.2 Organisationens inflytande på samverkan...22

6. Avslutande diskussion...25

Referenslitteratur...28

Bilaga...30

Tack!

Att skriva en kandidatuppsats har varit en utmanande resa som inneburit skiftande känslor i form av rädsla, ångest, frustration och stress men också glädje, nyfikenhet, skratt och stolthet samt att det har gett oss många nya erfarenheter.

Vi vill framförallt tacka de personer som deltagit i vår undersökning, som ställt upp med både tid och engagemang, utan er hade vår undersökning inte gått att genomföra. Vi vill också tacka vår handledare Therese för alla de konkreta och goda råd som har hjälpt oss mycket under vår skrivprocess.

Vi vill slutligen tacka varandra för ett gott samarbete, där vi båda under hela processen haft en hög ambitionsnivå och ett härligt engagemang!

Caroline Andersson & Anna Strid

1. Inledning

Vi som skriver denna kandidatuppsats går sjätte terminen på Socionomprogrammet vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete. Nyligen avslutade vi vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) i en myndighetsutövande enhet för funktionshinder och socialpsykiatri där den ena av oss var mer inriktad på handläggning enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387), LSS, och den andra av oss på handläggning enligt Socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Då vi båda har gjort vår VFU i den undersökta kommen så anser vi att vi har fått en ganska god inblick i hur handläggarna utreder ärenden och hur organisationen de arbetar i fungerar.

Det som vi båda har en förkärlek till att fundera på och som vi gärna fastnar i diskussioner kring är när det finns saker som inte fungerar och vi diskuterar gärna om hur saker och ting istället borde vara. Vårt intresse brukar kretsa kring individer som “hamnar mellan stolarna”, samverkan som inte existerar eller kommunikation som uteblir (vilket också i sig kan vara en kommunikation).

Vi har under vår utbildnings gång fått förståelse för att helhetssyn är en viktig och vägledande princip inom socialt arbete. Under vår VFU uppmärksammade vi båda att också samverkan mellan olika enheter är en viktig del inom socialtjänsten, samtidigt som vi också har förstått att det finns vissa svårigheter kring samverkan. Det som vi speciellt lade märke till var att det inte är en självklarhet för alla handläggare att samverkan över enhetsgränserna fungerar och vi var mycket förundrade över detta fenomen eftersom vi trodde att samverkan är något man kan ta för givet.

Under vår VFU fick vi delta i olika samverkansmöten som hölls för att olika enheter skulle träffas och berätta för varandra hur de arbetar och hur de resonerar i vissa situationer och ärenden. Som vi förstår syftet med dessa möten så ville man också diskutera huruvida samverkan skulle kunna ske och hur man skulle kunna hjälpa varandra genom att ha mer insyn och förståelse i varandras arbetssätt. Dessa samverkansmöten var något som vi antog skulle kunna generera ett tryggare och mer effektivt arbetssätt utifrån den enskildes perspektiv. Det lades på dessa möten bland annat fram önskemål om att handläggarna informellt skulle vilja ha möjligheten att knacka på hos varandra för att höra hur den andra enheten tänker kring ett visst ärende. Detta är något som i praktiken sker väldigt sällan, om det inte är så att ett direkt samarbete är tvunget med hänsyn till en specifik klientsituation.

Vi är båda förundrade och förvånade över att det inte är en självklarhet att samverkan är en naturlig del inom socialtjänstens arbete med utsatta människor, vilket gör att vi ställer oss frågan om inte helhetssynen kan gå förlorad då samverkansarbetet tycks innefatta vissa svårigheter?

Spetskunskap hos handläggare mejslas fram i och med att många kommuner valt att specialisera socialtjänsten, genom att dela in den i olika enheter och funktionsområden.

Specialiseringen leder i sig fram till att man inte har lika stor insyn i sina kollegors arbete och vilka rutiner och lagrum som är gällande, något som också skulle kunna öka svårigheterna att samverka med andra (Morén et al., 2010). I och med att enheter ibland ligger under olika nämnder finns exempelvis sekretess som också skulle kunna vara ett hinder för samverkan (Blomqvist, 2012).

Uppdelningen i enheter innebär att det finns flera chefer och de olika enheterna har alla olika erfarenhet av att samverka, både positiva och negativa. Det som vi är intresserade av

är att undersöka vad de olika handläggarna har för syn på samverkan, som vi innan trott var en självklarhet, men som vi senare förstått kan vara problemfyllt. Så vårt fokus i denna undersökning är om en specialisering av socialtjänsten har någon effekt på hur samverkan sker mellan enheter och om det i slutändan påverkar helhetssynen kring den enskilde. I vår undersökning fokuserar vi på gruppen vuxna personer över 18 år, med intellektuella, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, vilkas ärenden hanteras utifrån LSS och SoL.

Under vår VFU-period fick vi kännedom om att det idag finns många personer som har eller behöver insatser från båda lagarna, vilket i sig kan innebära insatser från båda enheterna men det kan också innebära att det inte alltid är lika tydligt vem som bör handlägga ärendet.

Vi anser att vår undersökning i allra högsta grad anknyter till socialt arbete då det framgår i den litteratur vi har kommit att läsa under utbildningens gång, att en specialisering inom socialtjänsten blir allt vanligare och att den på olika sätt påverkar både personal och den enskilde. Vidare anser vi också att undersökningen är relevant för socialt arbete eftersom samverkan idag ses som en självklarhet och något mycket viktigt i arbetet med människor.

1.1 Förförståelse

Förförståelse handlar om de tidigare kunskaper och erfarenheter som vi bär med oss in i nya situationer och som gör att vi kan skapa mening och förståelse av det vi upplever.

Enligt Thurén (2007) kan vi inte förstå någonting utan vår förförståelse, han menar att allt vi upplever, både teoretiskt och praktiskt, har en inverkan på vårt sätt att utveckla en förståelse för det som sker runtomkring oss. Thurén (2007) uppger att ”vår förförståelse utvecklas från fördomar till verklig förståelse” genom att det sker ett samspel mellan våra erfarenheter och vår förförståelse, mellan teori och praxis i en så kallad ”hermeneutisk spiral” (s.61).

Thomassen (2007) skriver om Gadamers sätt att förhålla sig till förförståelse. Gadamer menar att en del av vår förförståelse struktureras av fördomar och att det är dessa som gör det möjligt för oss att över huvud taget förstå något av det som sker runt omkring oss.

Gadamer förklarar att vi med hjälp av bland annat våra fördomar och våra tidigare erfarenheter kan skapa mening och förståelse då vi hamnar i nya situationer och att det är först när vi ”tillämpar kunskaperna på den situation vi just nu befinner oss i” (s.124) som vi verkligen förstår. Hur vi förstår det vi upplever kan se olika ut beroende på situationen vi befinner oss i. Samma kunskaper kan användas på olika sätt i olika situationer eftersom vi tolkar och bedömer den uppkomna situationen utifrån vår (för)förståelse och genom våra tidigare erfarenheter. Detta innebär att vi kan omarbeta och utveckla tidigare kunskaper och förståelser utifrån den kontext vi för tillfället befinner oss i.

Då vi båda haft vår VFU inom socialtjänsten, bär vi med oss en viss förförståelse om samverkan då vi börjar vår undersökning och vårt arbete. Vi har också en viss förförståelse om hur organisationens uppdelning i olika enheter kan påverka dels handläggarnas yrkesutövande och dels hur den enskilde kan tänkas bli påverkad i kontakten med socialtjänsten. Vi bär också med oss förkunskaper som vi tillägnat oss genom litteratur och undervisning, genom diskussioner och tankar från tidigare terminer under vår utbildning inom socialt arbete. Vår problemformulering grundar sig till stor del på våra kunskaper från juridikkursen. Genom vår förförståelse och våra förkunskaper har vi därför skapat oss en föreställning av hur det är att arbeta inom socialtjänsten och vilka problem man kan ställas inför som handläggare.

1.2 Begreppsförklaring

Vi har valt att använda oss av begreppet samverkan som enligt Nordstedts svenska ordbok, (2014) betyder “handla eller fungera gemensamt för visst syfte”. Begreppet samarbete har en liknande betydelse som lyder “arbete som bedrivs av två eller flera tillsammans med gemensamt syfte”. Innebörden av de båda orden är liknande men vi har ändå valt att genomgående använda “samverkan” eftersom det för oss mer har betydelsen av att man arbetar gemensamt på olika sätt utifrån sin profession och att just samverkan kanske inte är helt självvalt alla gånger. Vi är medvetna om att även om vi har valt att använda oss av ordet samverkan så kan och används ofta begreppen samverkan och samarbete synonymt.

Vi kommer i den löpande texten att kalla de handläggare som har deltagit i undersökningen för respondenter.

Med begreppet “den enskilde” menas personer som är klienter eller brukare i någon av de verksamheter som vi undersöker eller inom andra verksamheter inom socialtjänst eller socialt arbete som vi beskriver i texten.

Vi har valt att använda benämningen funktionsnedsatta eller personer med funktionsnedsättningar då vi skriver om enskilda personer. Sedan den 1 januari 2010 bör begreppet funktionsnedsättning idag användas istället för funktionshindrad, både inom SoL och LSS, där funktionsnedsättningen kan vara av psykisk, fysisk eller annan art. (Fahlberg, 2012).

Vi använder vid några tillfällen i texten uttrycket "falla/hamna mellan stolarna" vilket vi menar är då en enskild inte självklart tillhör någon enhets arbetsområde eller att denne kan komma att bli aktuell hos flera enheter samtidigt, då det inte är givet vilken insats personen är i behov av. Detta kan innebära att enheterna innan en utredning påbörjas, ibland ska komma överens om vem som ska handlägga ärendet, vilket kan skapa diskussioner som exempelvis skulle kunna innebära att ärendet drar ut på tiden. Ytterligare ett exempel på att

”falla/hamna mellan stolarna” kan vara då det inte står klart vilken enhet som ska stå för kostnaden av en enskild persons insats.

1.3 Problemformulering

Att ha en helhetssyn kring den enskilde är en vägledande princip inom socialtjänsten, men det blir allt vanligare att kommunerna delar upp sig i enheter utifrån individers problematik vilket leder till att en handläggare endast handhar en viss typ av social problematik (Bergmark & Lundström, 2005). Vi ställer oss tveksamma till om det är möjligt att ha en helhetssyn på människors livssituationer då man som handläggare inom sin enhet kanske enbart ser en del av den enskildes problem eller inte har mandat att besluta om de behov som hon får kännedom om hos den enskilde. Vi tror vidare att då den undersökta kommunen valt att specialisera socialtjänsten och delat upp den i olika enheter, kan göra att handläggarna kommer längre ifrån varandra, och att det i sin tur kräver en tydlig struktur för hur samverkan bör ske för att handläggarna ska kunna ha en helhetssyn.

En specialisering av socialtjänsten har idag blivit allt vanligare. Vissa små kommuner kan dock fortfarande arbeta integrerat men då är anledningen att det finns för få invånare och att ärendemängden är för liten för att specialisera sig i funktionsområden (Höjer, Sallnäs &

Sjöblom, 2012). Sallnäs, Wiklund och Österberg (2012) pekar på de fördelar som specialiseringen ger de anställda som då hela tiden arbetar med liknande ärenden och att de då stöter på människor som har liknande levnadsförhållanden och problem, vilket underlättar deras arbetsrutiner. Sallnäs et al. (2012) menar att det dock blir svårt för de enskilda personer som behöver hjälpen, att överblicka hur socialtjänstens system fungerar och var de kan söka hjälp. Vi håller med dem om detta men tänker också att specialiseringen medför en spetskunskap i professionen, vilket kan vara mycket positivt då handläggarna har stor kunskap inom sitt område, vilket också kan generera goda service-, stöd- och hjälpinsatser. Dock kan den så kallade spetskunskapen också innebära att hjälpen utesluts eller begränsas för vissa individer och att personer faller mellan stolarna då en enskild inte självklart tillhör en specifik målgrupp.

1.4 Syfte och Frågeställningar

Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur kommunens organisation påverkar möjligheten till en helhetssyn. Syftet är också att undersöka om en fungerande eller icke fungerande samverkan kan påverka helhetssynen. För att uppnå vårt syfte kommer vi att utgå ifrån tre frågeställningar.

 Hur anser handläggarna att en indelning i specialiserade enheter kan påverka helhetssynen kring enskilda personer?

 Hur beskriver handläggarna att samverkan fungerar mellan olika enheter inom socialtjänsten?

 Är samverkan en nödvändighet för att kunna ha en helhetssyn?

1.5 Avgränsningar

De avgränsningar vi har gjort är flera. Vår undersökning sker inom en och samma kommun, inte mellan olika huvudmän, som exempelvis kommun och landsting. Vi valde att göra så eftersom vi tycker att samverkan inom kommunen är mer intressant då det verkar vara allmänt vedertaget att samverkan inom kommuner ska fungera, samtidigt som det inte är så tydligt uttryckt i lagtext hur samverkan ska ske. Vi har valt att lägga fokus på samverkan mellan endast två enheter i vår undersökta kommun. Dels beroende på att vi förstod under vår VFU att samverkan inte alltid verkade fungera mellan dessa två enheter och dels då vi behövt hålla oss till de tidsramar som är en del av uppsatsskrivandet.

Vi har valt att endast intervjua handläggare som arbetar i en och samma kommun. Det hade varit mycket intressant att intervjua handläggare i en annan kommun med liknande specialisering som vår valda kommun och även att kunna jämföra svaren från respondenter i en kommun som arbetar integrerat. På grund av tidsrammen för kandidatuppsatsen har vi dock valt att endast undersöka en kommun. Det hade också varit intressant att undersöka hur andra länder har valt att dela upp sina organisationer inom socialt arbete, men vi har funnit det nödvändigt att avgränsa oss till att göra vår undersökning inom Sverige och inom en och samma kommun. Ytterligare avgränsningar har gjorts i och med att vi inte undersöker rätten till bistånd, alltså hur handläggare resonerar och kommer fram till de beslut de tar kring en ansökan och vilka kriterier som en enskild måste uppfylla för att få en insats beviljad.

1.6 Arbetsfördelning

Kandidatuppsatsen är utarbetad med gemensamma krafter och vi tar båda fullt ansvar för hela innehållet. Under processens gång har vi haft olika huvudansvar för olika delar i texten men i ett senare skede har vi arbetat igenom all text tillsammans, detta för att dels kunna redigera och rätta varandra. Dels för att kunna vara lika insatta i vad som står i de olika delarna i uppsatsen.

2. Utgångspunkter

2.1 Socialtjänstlagen och principer om helhetssyn

I propositionen till 1980 års socialtjänstlag, står det att “helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten” (prop. 1979/80:1, s1). Efter propositionen till 1980 års socialtjänstlag, har ytterligare en proposition gällande SoL utkommit år 2000, där vissa förslag till lagändringar gjordes. Dock ändrades inget vad det gäller hur socialtjänsten bör arbeta med helhetssynen varför vi hänvisar till den äldre propositionen. Med begreppet helhetssyn menas att en handläggare ska arbeta för att se en enskild persons hela omgivning och sociala miljö och att symptomtänkande kring personer undviks. Det är alltså inte de symptom som individen uppvisar som främst är och ska vara utgångsläget för insatser, utan snarare att man försöker fånga upp de positiva förutsättningarna (Fahlberg, 2012). Så istället för att se till individers sociala svårigheter och problem ska man försöka se de individer i behov av insatser, ur ett övergripande perspektiv genom att man utgår från individens hela situation i samhället. Detta innebär att man ser till individens familjeförhållande, närmiljön, ekonomiska förhållanden, möjligheter till bostad och arbete samt fritid. I propositionen till 1980 års socialtjänstlag står vidare att socialtjänsten ska samverka med andra organisationer om det behövs för att hjälpa den enskilde (prop.

1979/80:1). Socialstyrelsen (2010) skriver också att förutsättningarna för att tänka och arbeta utifrån helhetssynen kräver samverkan mellan enheter och över sektorsgränser och att helhetssynen ska vara en vägledande princip för verksamheterna inom socialtjänsten.

Enligt Fahlberg (2012) finns det inte alla gånger någon anledning till att titta på en ansökan gällande en viss insats utifrån ett helhetsperspektiv. Det krävs inte alltid att man vet allt om en person och dennes liv för att kunna besluta om en insats. Fahlberg (2012) påpekar dock ändå att helhetssynen fortfarande är en central och viktig princip för sociala insatser och att det är viktigt att förstå att då behovet av en viss insats finns, så kan det behovet grunda sig i orsaker som finns i den enskildes sociala miljö. Printz (2004) skriver att för personer med funktionsnedsättningar kan dagens socialtjänst, med ett system uppbyggt i olika funktionsområden med olika handläggare upplevas som krångligt att förstå, därav också ångestskapande. Att behöva berätta om sin livshistoria, sina svårigheter flera gånger, till olika personer kan göra att många väljer att inte kontakta socialtjänsten, oftast de personer som är i störst behov av hjälp.

2.2 Socialnämndens ansvar för personer med funktionsnedsättningar

Som vi tidigare nämnde i inledningen har vi valt att fokusera på gruppen vuxna personer med intellektuella, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Dessa personer kan ha rätt

till insatser enligt SoL och personer med vissa funktionsnedsättningar kan även ha rätt till insatser enligt LSS. Enligt SoL, ska alla insatser bidra till en skälig levnadsnivå. I den kommun vi gör vår undersökning i är det flera enheter som utreder och bedömer rätten till bistånd enligt SoL. Biståndsenheten, handlägger mestadels ansökningar från personer över 65 år, medan funktionshinderverksamheten är indelad i två funktionsområden, socialpsykiatri och LSS. Socialpsykiatrin handlägger ansökningar mestadels enligt SoL men också enligt LSS. LSS handläggarna utreder och tar beslut huvudsakligen enligt LSS.

Idag är det, som anges i 5 kap 7, 8 och 8 a §§ SoL, samhällets skyldighet att den enskilde ska ges möjligheten att leva ett normalt liv och delta i samhällets gemenskap, samt att verka för att varje enskild person ska få en möjlighet till meningsfull sysselsättning. Enligt 5 kap 8 a § SoL och enligt 8 a § Hälso- och Sjukvårdslagen (1982:736), HSL, har landstinget och kommunen idag ett särskilt ansvar och krav på sig att samarbeta för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dock kommer vi inte gå närmare in på samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården då vi valt att avgränsa vår undersökning och istället fokuserar på samverkan mellan kommunens enheter inom socialtjänsten.

LSS är en så kallad pluslag (rättighetslag) vilket innebär att personer med vissa funktions- nedsättningar kan ha rätt till stöd och hjälp utöver det som gäller enligt SoL (Falhberg, 2012). Det är kommunernas huvudansvar att ge stöd och service och utföra insatser enligt LSS och se till att den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom insatserna och att dessa är samordnade och varaktiga. För att omfattas av LSS krävs dock att den enskilde tillhör någon av de tre personkretsarna;

 Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.

 Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

 Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service (LSS, 1993:387).

År 1998 tillsattes psykiatriutredningen, vilket innebar att man såg över många delar inom psykiatrin. Bland annat ville man se över frågan om samverkan mellan olika huvudmän och samtidigt försöka tydliggöra ansvarsfördelning dem emellan. Man kartlade levnads- förhållandena för de psykiskt funktionsnedsatta och granskade de verksamheter som hade till uppgift att ge vård och omsorg till de psykiskt funktionsnedsatte. Under denna period konstaterades det att kommunerna saknade kännedom om hur stort behovet av stöd och service var. Det var också många kommuner som saknade särskilda insatser för personer med funktionsnedsättningar. Psykiatriutredningens slutsatser visade på att personer med psykiska funktionsnedsättningar levde under avsevärt sämre omständigheter och under betydlig svårare förhållanden än vad många andra grupper i vårt samhälle gjorde. Man kunde också tydligt se att bristande samverkan mellan olika huvudmän och en viss oklarhet kring vem som skulle göra vad (Printz, 2004).

Äldreomsorgen i Sverige är idag först och främst kommunens ansvar och lyder under socialtjänstlagen. Under 1960-talet fick kommunerna ansvaret att bygga upp hemtjänst, ålderdomshem och så småningom servicehus (Drott Tolf, Ardström & Eriksson, 2010). En stor vändpunkt inom äldreomsorgens utveckling var när äldrereformen trädde i kraft den 1 januari år 1992, vilket innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för både den sociala och den medicinska vården och omsorgen om äldre. Kommunerna fick nu en skyldighet att ordna och anpassa särskilda boendeformer för personer i behov av särskilt stöd i service och omvårdnad (Harnett & Larsson, 2011). Enligt 5 kap 4-6 §§ SoL ska kommunen planera insatser och inrätta speciella boenden med omvårdnad och service för äldre människor som är i behov av särskilt stöd. Socialtjänsten ska inrikta sin omsorg på att ge äldre människor möjligheten till ett självständigt boende där de kan känna sig trygga och där de har möjlighet till ett värdigt liv och en gemenskap med andra (2001:453).

Det förefaller som om samhället genom åren har blivit mer medvetet om den särskilda utsatthet man kan lida av som äldre och/eller funktionsnedsatt och att förändringar gjorts i fråga om lagar och om hur huvudmän ska samverka. Dock uppfattar vi det som om det finns svårigheter kvar för samhället att överbrygga. Även om det står tydligt i lagen att personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar har rätt till stöd och service, och att det verkar heltäckande, så uppfattar vi det som att det ändå verkar finnas svårigheter kvar i enskilda fall. Dessa svårigheter har vi genom egen erfarenhet och genom samtal med handläggare inom socialtjänsten uppfattat kan vara att den enskilde exempelvis kan ha svårt att avgöra vad han har rätt till och var han ska ansöka om insatser.

Vi frågar oss varför vissa personer som har behov av och rätt till stöd och insatser ändå faller mellan stolarna? Både Printz (2004) och Fahlberg (2012) skriver att verksamheterna och de insatser den enskilde har rätt till ska präglas av en helhetssyn, där man ska försöka se och ta hänsyn till den enskildes hela omgivning och sociala miljö samt arbeta utifrån det friska hos personen. Vi har uppmärksammat att det ibland finns tveksamheter kring vilken enhet som ska handlägga ett ärende då en enskild till exempel har rätt att söka insatser via två lagrum. Ett exempel kan vara att en person har rätt till insatser via LSS, men personen har nu fallit och skadat sig, är gipsad och behöver hemtjänst en tid, vilket de LSS handläggare som vi har intervjuat inte har mandat att besluta om. Detta kräver då att de inblandade handläggarna samverkar för att försöka bibehålla helhetssynen kring den enskilde, för att de tillsammans med den enskilde på ett gemensamt sätt försöker komma överens om vad som ska anses vara den bästa lösningen. Om ingen enhet anser sig bära ansvaret för personen och handläggarna sinsemellan har svårt att komma överens om vilken insats som anses vara den bästa, vad händer då?

2.3 Specialisering och samverkan inom socialtjänsten samt tidigare forskning

Som nämnts tidigare blir en uppdelning av socialtjänsten i olika specialiserade enheter allt vanligare. Förr var ett integrerat arbetssätt, där en handläggare utredde flera olika funktionsområden för de enskilda mer vanligt, men på senare tid så har fler och fler kommuner, med tillräckligt antal invånare, övergått till en specialiserad verksamhet.

Specialiseringen innebär exempelvis att socialtjänstens individ och familjeomsorg kan vara åtskiljd från vård av missbrukare eller hantering av försörjningsstöd (Höjer, Sallnäs &

Sjöblom, 2012). Morén et al. (2010) menar att det är tunnsått vad det gäller forskning om specialiseringen inom socialtjänsten och om hur organisationers uppbyggnad påverkar

arbetet för enskilda personer med olika typer av problem. Den artikel som Morén et al.

(2010) har skrivit visar på hur tre olika typer av organisationsformer i olika kommuner arbetar och vad de anställda ser för fördelar respektive nackdelar med den typ av uppdelning som de själva arbetar inom.

I den specialiserade organisationen som undersöktes har Morén et al. (2010) kommit fram till att det finns problem med samverkan mellan de olika specialiserade enheterna.

Socialarbetarna i studien strävar efter att kunna samarbeta med varandra men de tycker att det brister på chefsnivå och att ledningen inte gör tillräckligt för att bidra till samverkan.

Vidare menar Morén et al. (2010) att de specialiserade enheterna till större del än andra organisationsformer verkar behöva ha många möten och träffar för att just diskutera hur man ska gå tillväga för att kunna ha en helhetssyn på sina klienter och hur man ska kunna samverka över de formellt indelade enheterna.

Morén et al. (2010) menar att flera kommuner argumenterar för att handläggare får en djupare kompetens kring de specifika problem som de utreder inom specialiserade enheter men så har det visat sig att fallet inte måste vara. I de kommuner som deltagit i studien och som inte var specialiserade, utan de handlade större delar av ärendenas gång från ansökan till genomförande, fanns det en större vilja till att spontant samverka över gränserna för att öka sin kompetens då man stötte på problem som de inte mött tidigare. Studien signalerar också, om än vagt, att klienter i en specialiserad verksamhet är mindre delaktiga i att vara med och bestämma vilka typer av insatser han/hon ska få. Författarna till artikeln ställer sig kritiska till att allt fler kommuner väljer att ha en specialiserad organisation trots att det inte finns tillräckligt med forskning som stödjer att en specialisering skulle vara bättre än andra typer av uppdelningar av socialtjänsten. Morén et al. (2010) ställer sig frågan om vilken som är den bästa formen att organisera socialt arbete på, för att få både bredd och djup i kompetensen hos de anställda.

Vad det gäller samverkan så har en kommun rätt att hjälpa en enskild genom att upprätta samverkan mellan kommunen, landstinget, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan (2 kap 6 § SoL). Samverkan mellan dessa myndigheter ska dels bidra till att en enskild inte behöver slussas mellan den ena myndigheten till den andra. Dels ska kommunen och myndigheterna genom samverkan kunna bidra till effektivitet (Clevesköld, Lundgren &

Thunved, 2010). Det finns också särskilt uttryckt i 3 kap 4 och 5 §§ SoL att en socialnämnd har i uppgift att samverka med andra instanser vad det gäller enskilda och grupper och särskilt då ärenden gäller barn. Det finns också skyldighet enligt lag 2 kap 7 § SoL att socialnämnden ska samverka med hälso- och sjukvård för att hjälpa enskilda individer som har särskilt behov av detta samarbete. Även personer med psykiska funktionsnedsättningar är särskilt omnämnda i lag om att socialnämnden ska samverka med andra myndigheter i syfte att hjälpa den enskilde (5 kap 8 § SoL).

I proposition 1996/97:124, från regeringen står att de vill understryka att samverkan mellan myndigheter där människor riskerar att hamna mellan olika typer av hjälp och ersättningar är mycket viktigt, särskilt för att öka effektiviteten och minska kostnaderna för samhället i form av minskat dubbelarbete. Det finns uttalade krav på myndigheter från regeringens sida att de olika myndigheterna måste samarbeta genom att exempelvis ha

”verksamhetsmål i regleringsbrev för myndigheternas verksamhet, att samverka över myndighetsgränserna för att fullgöra sina uppgifter” (Clevesköld et al., s. 77-78, 2010).

Oftast är det socialnämnden som ska initiera samarbetet med andra myndigheter och organisationer vars arbete ligger nära socialnämndens egna. Det är många gånger arbetet

med barn och unga och vuxna kriminella och missbrukare som ger att socialnämnden måste se till att samarbeta med andra myndigheter och organisationer (Clevesköld et al., 2010).

Blomqvist (2012) menar i sin avhandling kring samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin, skola och socialtjänst att det kan vara så att personal upplever sekretesslagarna komplicerade att använda sig av och att de är osäkra på hur de kan gå tillväga för att få till stånd ett samarbete där de kan tala fritt med andra professioner om den klient som samarbetet skulle ske med. Hon har vidare beskrivit hur intern specialiserad organisation inom socialtjänsten kan leda till att socionomer inom socialtjänsten, men med olika uppdrag i olika enheter, lastar över ärenden mellan varandra och det är oklart vem som egentligen har ansvaret. Blomqvist (2012) påpekar också att socialsekreterare i specialiserade verksamheter inte verkar sträva efter en helhetssyn i sitt arbete med klienter utan snarare gör sin del av arbetet och sedan inväntar att andra ska göra färdigt sina delar.

Det framkommer också i Blomqvists (2012) avhandling att enskilda professionella har lättare för att samverka än andra. Både professionella och anhöriga hade berättat om upplevelsen av att vissa personer verkade kunna handskas med det egna och den egna organisationens uppdrag samtidigt som de kunde tillmötesgå andra organisationer och anhörigas önskan och behov kring samverkan. Erfarenheter av tidigare samverkan samt den egna personligheten och i vilken organisation man utför sitt arbete menar Blomqvist (2012) är faktorer som troligtvis påverkar i vilken mån en person är villig eller har möjlighet att samverka både inom och utom den egna organisationen. Hur professionella väljer att använda sitt handlingsutrymme kan vara antingen en hämmande eller gynnande faktor för samverkan (Blomqvist 2012).

Det faktum att en organisation styrs av en tolkningsbar ramlag bidrar till att de olika organisationerna eller enheterna har egna handlingsutrymmen med olika kulturer och rutiner som de har utvecklat på olika sätt för att hjälpa de enskilda. Handlingsutrymmet kan användas för att inrikta för eller emot att samverka med andra. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) skriver att samverkan är utmanande både för de organisationer som ska samverka med varandra men också för de enskilda handläggarna. De menar att för att kunna samverka så måste de inblandade kunna kommunicera och interagera. De måste också kunna skapa relationer med varandra. Det är människor som möts i samverkan och det krävs ofta stora ansträngningar för att kunna överbygga olikheter och hitta gynnande former för samverkan.

Samverkan ska som nämnts tidigare leda till att inte flera myndigheter gör liknande utredningar kring en enskild för att kunna sörja för samma typer av behov hos personen.

Samverkan mellan myndigheter ska alltså finnas och användas för att på bästa sätt kunna utnyttja den kunskap och kompetens som finns i de olika myndigheterna (prop. 1979/80:1).

Det finns alltså som vi förstår det ett uttalat krav att kommunen får och bör samverka med andra organisationer och myndigheter och vi anser självklart att detta rimligtvis borde gälla inom den egna organisationen också. Vad vi har kunnat läsa oss till så har vi dock i lagtext inte uttryckligen hittat några skrivna krav på hur samverkan ska ske inom organisationen eller ens att den bör ske. Detta kan tyckas märkligt i och med att med den uppdelningen i enheter som följt av specialiseringen, kan de olika enheterna liknas vid mer eller mindre självstyrande organisationer där varje enhet kan komma att utveckla en egen kultur och egna rutiner. En rimlig tolkning är att det i principen om helhetssyn ingår att samverka

kring en enskild men det är i så fall mycket mer luddigt uttryckt och med större marginaler för tolkningar än där det i lagtext står uttryckt att samverkan bör upprättas.

Vidare kan man också tolka Förvaltningslagens 4 § om kommunens serviceskyldighet som att samverkan bör ske kring en enskild. Clevesköld et al. (2010) skriver om att det är socialtjänstens skyldighet att ge råd hur en enskild ska gå tillväga för att underlätta för henne i kontakten med myndigheten. Det är också socialtjänstens skyldighet, oavsett ärende, att berätta för den enskilde om det är så att flera utredningar kan komma att behöva göras eller om det är så att den enskilde kan få hjälpen lättare inom en annan myndighet.

Som vi förstår Clevesköld et al. (2010) så menar de att det åligger socialtjänsten att alltid verka för att underlätta för en enskild att exempelvis söka insatser men även att en enskild ska kunna få rådgivning dels kring sin egen situation, dels kring ärendegången inom myndigheten generellt sett och att detta eventuellt skulle kunna tolkas som att samverkan bör ske.

2.4 Sekretess som ett hinder för samverkan?

"Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men" (26 kap 1§, Offentlighets och sekretesslagen (2009:400), OSL).

Clevesköld et al. (2010) menar att sekretessbestämmelserna som regleras i OSL, är så pass stränga så att man kan påstå att uppgifter om enskilda personer i princip aldrig kan lämnas ut, om det inte är så att man är helt säker på att den enskilde inte skulle känna något obehag alls av att andra personer får reda på i vilket ärende han har kontaktat socialtjänsten. Den stränga sekretessen finns för att en enskild ska kunna känna förtroende för en handläggare och han ska kunna veta att det som en handläggare får reda på i förtroende stannar hos denne.

Socialtjänstsekretessen gäller även myndigheter emellan och man kan tänka att sekretessen skulle medföra problem för samverkan, dels mellan myndigheter, dels mellan enheter inom socialtjänsten. Det finns dock ett sätt att lösa sekretessfrågan på och det är att den enskilde noga informeras om hur myndigheter kan hjälpa honom genom att få lämna ut uppgifter till varandra. Den enskilde kan då samtycka muntligt eller skriftligt till att myndigheter lämnar uppgifter till varandra och kan på så vis häva sekretessen tillfälligt (Clevesköld et al., 2010).

Det finns anledningar i OSL som ger skäl att häva socialtjänstsekretessen kring en enskild men det är inte vårt huvudsyfte att beskriva detta även om ämnet är intressant. Varför vi ville ha med socialtjänstsekretessen som en särskild utgångspunkt är att vi har uppfattat att det kan användas som argument för att det är svårt att samverka med andra både inom och utanför socialtjänsten. Om en socialsekreterare till exempel känner sig rädd för att bryta sekretessreglerna eller känner sig osäker på hur man kommer runt dem genom exempelvis samtycke från den enskilde, så tänker vi att det skulle kunna innebära ett hinder för samverkan vilket vår undersökning får visa om det antagandet stämmer eller ej.

3. Teoretiska perspektiv

Vi kommer här att redogöra för vilka teoretiska perspektiv som vi har valt att använda oss av i analysen av resultatet. Vidare kommer vi att mer ingående i avsnittet "Resultat och Analys" förklara hur vi har kopplat dem till de resultat vi har fått fram under intervjuerna.

Detta gör vi för att det ska vara lätt och överskådligt hur vi har resonerat då vi analyserar vårt material och att det ska vara lätt att följa hur vi har tolkat intervjumaterialet.

I vår uppsats kommer vi inte att analysera vårt material utifrån ett kulturellt perspektiv på organisationer, men vi anser att det kulturella perspektivet ger ett målande exempel på hur organisationer kan vara formade och hur organisationen formar de anställda. Jacobsen och Thorsvik (2008) beskriver hur anställda utvecklar gemensamma förhållningssätt som gör att de agerar på vissa sätt i sitt arbete. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att en organisations kultur kan medverka till att människor som är anställda i organisationen känner sig mer säkra på hur de ska hantera situationer där det inte finns ett självklart val i hur hon ska agera. Genom att anställda gör organisationens kultur, alltså värderingar och normer, till sina egna så kan detta också hjälpa dem att motiveras till att prestera bättre. En stark organisationskultur kan ge sammanhållning och gemenskap hos de anställda och vara en faktor som kan ge stor framgång i en verksamhet.

Vidare kan också en stark organisationskultur visa på att det finns ett starkt förtroende mellan chefer och personal men även mellan olika enheter i en verksamhet. Det är dock inte så att en organisation alltid fungerar så att alla anställda har en samfälld, unison kultur utan det skapas ofta mindre grupper av anställda som skapar sin egen kultur. Dessa grupper kan, även då de finns inom samma organisation, ha olika mål och det kan även finnas motsättningar och slitningar som leder till att man motarbetar varandra (Jacobsen &

Thorsvik, 2008). Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att i ju högre grad en organisation har specialiserat sina enheter, desto större behov växer fram för att kunna samordna de olika enheterna. En organisation som har gett de anställda i uppdrag att besluta om hur olika uppgifter bäst kan lösas med en målstyrning och krav på resultat som enda rättesnöre kan leda till att de anställda tar egna initiativ och att kreativiteten ökar. Samtidigt påpekar Jacobsen och Thorsvik (2008) att detta kan leda till att de anställda blir för fokuserade på att komma fram till de uppsatta målen för resultatet att de inte kan ta hänsyn till sammanhanget och helheten av arbetet.

Vi har insett att kommunikation av olika slag är av stor vikt för att samverkan ska kunna ske. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar att “Kommunikation är avgörande för hur moderna organisationer fungerar, och är därför nyckeln till samarbete för att förverkliga en organisations mål” (s.300). Kommunikationsproblem inom organisationer är dock inte ovanligt, både mellan ledning och anställda, men också mellan anställda. Ett vanligt problem är att de anställda vet för lite om varandras arbete, att många väljer bort viss information som de inte anser sig vara i behov av eller anser gäller deras ansvarsområde (Jacobsen och Thorsvik, 2008). Vi har valt att använda oss av två organisationsteoretiska begrepp för att analysera vårt resultat av undersökningen. Dessa två begrepp är formell och informell kommunikation vilka vi beskriver nedan.

I sin bok “Hur moderna organisationer fungerar” beskriver Jacobsen och Thorsvik (2008) innebörden av vad de kallar formell och informell kommunikation. Den formella kommunikationen innebär alla planerade aktiviteter som möten, metodträffar och planerade arrangemang för samverkan och att det då har planerats in i arbetsrutinen för att kunna

förmedla information. Oftast sker den formella informationen mellan chefer och anställda och är sammankopplad till verksamheten och dess arbetsrutiner. Vidare menar Jacobsen och Thorsvik (2008) att den formella informationen bidrar till höja medvetenheten och kunskapen hos de anställda om hur organisationen arbetar och vilka mål man bör sträva efter. Detta kräver att den formella informationen faktiskt når fram till de som kan tänkas behöva den och att alla anställda får samma information och att ledningen ser till att kommunicera informationen så att den förstås.

Jacobsen och Thorsvik (2008) uppger att den informella kommunikationen består av all kommunikation som inte är formell. Här räknas all icke planerad kommunikation som exempelvis spontana träffar över lunch, kafferaster eller några hastiga ord vid postfacken som oftast sker kollegor emellan. Jacobsen och Thorsvik (2008) menar vidare att många organisationer i dagens samhälle har kunskapsmedarbetare som har handlingsfrihet att besluta om vilka lösningar som är de bästa. Den informella informationen får stor betydelse i sådana organisationer och den anses vara en önskad process så väl som nödvändig eftersom den kan bidra till att stärka de anställdas känsla av trygghet och sammanhang. Dessutom kan det vara så att anställda i vissa situationer har större förtroende för den information som förmedlas informellt mellan kollegor, än den information som förmedlas via formella möten (Jacobsen & Thorsvik, 2008).

Vårt tredje teoretiska begrepp som vi valt att använda oss av i vår analys är handlingsutrymme och det baseras på Svenssons et al. (2008) tolkning. Med handlingsutrymme menar Svensson et al. (2008) att var och en handläggare har ett handlingsutrymme som vilar mellan organisationens ramar och de enskildas behov.

Handläggare kan genom sitt handlingsutrymme hjälpa klienter att skapa egna möjligheter till att påverka sina liv. Detta handlingsutrymme används olika beroende på både personliga egenskaper och den personliga yrkeserfarenheten men även beroende på hur tillåtande organisationen är då handlingsutrymmet dels är styrt av organisationen och dess riktlinjer och dels av de lagrum som handläggaren arbetar med (Svensson et al., 2008).

Det sociala arbetet är så pass komplicerat att det inte går att träna in särskilda sätt att arbeta vid varje givet tillfälle eftersom de enskilda som socialarbetaren ska hjälpa är olika och befinner sig i olika situationer. Istället måste handläggaren vara öppen för att improvisera och försöka hitta ett förhållningssätt där man hela tiden måste göra nya bedömningar utan att tappa fattningen och utan att kunna veta om det självklart leder fram till ett gott resultat.

En handläggares handlingsutrymme består av att kunna avgöra vilka insatser som kan ges och hur dessa insatser ska kunna genomföras. Handläggaren arbetar i ett fält där det är svårt att gå balansgång mellan att hjälpa och att ha makten att bestämma över människor.

Arbetet är fyllt av etiska dilemman och i och med ansvaret att definiera andra människors behov kommer också ansvaret att ständig ifrågasätta sitt eget arbete och sina egna värderingar (Svensson et al., 2008).

4. Metod

4.1 Insamling av litteratur

Då vi sökt relevant litteratur har vi använt oss av Göteborgs Universitetsbiblioteks sökfunktioner GUNDA och Summon Supersök. De sökord vi har använt har varit

“organisation”, “specialisering socialtjänst” och “samverkan”. Vi har även läst andra uppsatser och avhandlingar som gällt liknande ämne som vi valt att skriva om och däri hittat förslag på intressant och fördjupande litteratur. Vi har rådfrågat universitets- bibliotekarier om litteratur och även deltagit i de workshops som anordnats av universitetsbiblioteket inför kursen Vetenskapligt arbete i socialt arbete. Vi har även använt oss av tidigare kurslitteratur. Vad det gäller internationell litteratur har vi valt bort detta då vårt syfte är att undersöka en svensk kommun. Vårt syfte är alltså inte att göra en internationellt jämförande undersökning.

4.2 Tillvägagångssätt

För att komma i kontakt med de personer som vi ville intervjua började vi med att skicka ett mail till respektive enhetschef i de bägge enheterna där vi presenterade oss och vårt syfte med undersökningen. Den ena enhetschefen hörde av sig dagen därpå och ville gärna delta. Hon uppgav att hon skulle vidarebefordra informationen till de handläggare som hon är chef över och återkomma med vilka som var intresserade av att ställa upp, vilket senare visade sig att alla var intresserade av. Vi har därför intervjuat sex personer från funktionshinderenheten. Vad det gäller den andra enheten så fick vi inte svar på det första mailet vi skickade ut till enhetschefen, så efter att en vecka hade gått valde vi att skicka ytterligare ett mail med förfrågan igen och vi valde även att maila ut förfrågan direkt till de handläggare som hon var chef över. Detta resulterade i att vi sammanlagt från biståndsenheten fick möjlighet att intervjua två personer. Sammanlagt har vi alltså intervjuat åtta personer från de båda enheterna, sex handläggare samt de två enhetscheferna för respektive enhet. Självklart hade vi önskat att antalet respondenter var mer jämnt fördelat och att fler respondenter ifrån biståndsenheten hade haft möjlighet att delta. Nu är inte fallet så och vi har reflekterat över om detta kan ha kommit att påverka resultatet i vår undersökning, dock är detta endast något som vi kan spekulera kring. Däremot kunde vi utläsa att svaren från den handläggare och den chef som deltog i undersökningen och som hörde till biståndsenheten inte skiljde sig nämnvärt från de som deltog ifrån funktions- hinderenheten. Vi har också haft i åtanke att då vi genom vår VFU känner några av respondenterna så kan det ha påverkat de svar som framkom under intervjuerna vilket i slutändan också skulle kunna ha gett undersökningen andra resultat än de vi kommit fram till.

Vi båda närvarade vid alla intervjutillfällena, men bestämde innan intervjun vem av oss som skulle vara mer aktiv och ställa frågorna. Den av oss som inte ställde frågorna fick däremot flika in med följdfrågor vid behov. Varje intervjutillfälle tog ca 30 min och vi spelade in hela intervjuerna. Man kan tycka att den tid som det tog att intervjua respondenterna inte är lång och det skulle kunna innebära att vi fått mer uttömmande svar om intervjuerna varat längre. Vi har själva inte begränsat respondenterna tidsmässigt utan de har fått ta sig den tid de har behövt för att svara på frågorna. Däremot är det i så fall våra frågor som kunde ha fördjupats och varit fler. Detta är något som vi kommer att ta med i beräkningen om vi skulle göra någon ytterligare undersökning i framtiden.

Vi hade intentionen att endast transkribera de delar som var relevanta för undersökningens syfte men eftersom vi inte var på det klara med hur vi ville analysera vårt material så valde vi att transkribera intervjuerna i sin helhet. Vi insåg också att allt som framkom under intervjuerna skulle kunna komma att vara betydelsefullt för resultatet. De transkriberade intervjuerna gav oss en tydligare överblick över vad som hade sagts. Vi kunde på så vis se

olika samband och vi kunde på ett mer tydligt sätt se hur vi skulle dela upp materialet i kategorier än om vi redan från början hade valt bort vissa delar.

4.3 Val av metod

Bryman (2011) menar att forskare för att kunna välja metod måste fundera över vad det är som hon ska undersöka och sedan välja den metod som fungerar bäst, ställt mot det som forskaren har tänkt studera. För att vi dels skulle kunna fokusera på intervjupersonernas egen uppfattning, dels kunna förklara och tolka situationer som framkommer i undersökningen så valde vi att använda kvalitativ metod. Vi uppfattade att den kvalitativa metoden bäst kunde hjälpa oss att utifrån en undersökande och förklarande ansats försöka att beskriva hur respondenterna upplever sitt arbete. Samtidigt förstår vi att den kvalitativa metoden innebär att materialet måste tolkas för att kunna analyseras och vi kan endast spekulera kring hur andras tolkningar hade kunnat påverka resultatet på ett annat sätt.

Hade vi valt att använda oss av en kvantitativ metod och samlat in material med hjälp av exempelvis enkäter hade vi kanske kunnat nå ut till fler handläggare, i fler enheter och/eller kommuner, och på så vis kanske kunnat dra mer generella slutsatser av våra resultat. Nackdelen med den kvantitativa metoden är dock att man då inte kan ställa följdfrågor eller be en person att utveckla sitt resonemang. Risken för feltolkningar, som vi nämnt angående den kvalitativa metoden, finns även i en undersökning med en kvantitativ ansats.

Kvale (2009) menar att det klokt att tänka igenom innan man i en kvalitativ studie eller ett forskningsprojekt gör sina intervjuer och vilken metod som man har tänkt använda till sin analys. Att en forskare inte bör hamna i en situation där han/hon har ett alldeles för stort material för att kunna hantera det. Vidare menar Kvale (2009) att redan då intervjufrågorna formuleras inför en studie, bör de utformas efter hur materialet är tänkt att analyseras.

Detta bör göras så att inte utskrifterna av intervjumaterialet blir för stort att hantera utan det är klokt att redan innan ha en tanke om vad man har tänkt fokusera på. Vi tog fasta på Kvales (2009) kloka ord och gjorde upp en plan för vilken eller vilka metoder som vi kunde tänka att våra intervjuer kunde analyseras med. Dock ville vi inte helt låsa fast oss vid hur vi skulle gå tillväga i analysen utan har ändå försökt att hålla våra sinnen öppna för vad respondenterna ville påvisa för fenomen inom deras yrken och på så vis kunna ändra vårt arbetssätt då intervjumaterialet var insamlat. Vårt syfte och våra problemformuleringar gav oss dock några kategorier som vi i redan innan intervjuerna tänkte att vi skulle komma att dela in intervjumaterialet i. Dessa kategorier var specialisering, samverkan och helhetssyn.

Boolsen (2007) beskriver i sin bok tre olika sätt att analysera sitt material i en kvantitativ eller en kvalitativ undersökning. Att använda sig av den induktiva metoden är oftast sammankopplad med den kvalitativa studien, vilket innebär att man enbart arbetar utifrån de data som man samlat in och låter teorierna framställas utifrån data. Den andra metoden, deduktion eller hypotetisk metod, är traditionellt förknippad med den kvantitativa metoden och innebär att man istället genomför forskningen genom att man prövar olika idéer, hypoteser och teorier. Boolsen (2007) uppger dock att man många gånger i en arbetsprocess kombinerar och använder sig av båda metoderna induktion och deduktion, vilket Boolsen beskriver kallas för en analytisk induktion. Man arbetar då, likt induktion, utifrån data. Vad innehåller och visar data? Samtidigt arbetar man utifrån deduktion då man särskilt söker vissa omständigheter i materialet.

Bryman (2011) förklarar analytisk induktion som en analysstrategi där det finns en återkommande samverkan eller växlande mellan insamlandet av data och analys av data.

Han förklarar vidare att det innebär att man påbörjar sin analys redan när vissa delar av det insamlade materialet eller data kommit in och att den då påbörjade analysen vidare har en inverkan på nästa steg i processen kring insamlandet av data. Thurén (2007) kallar kombinationen av induktion och deduktion, alltså då man använder sig av både empiri och logik, för den hypotetiskt-deduktiva metoden. Då vi har utgått och dragit generella slutsatser utifrån vår empiri, anser vi att det till en början är en induktiv metod. Men då vi samtidigt dels använt oss av logiska slutsatser för att komma fram till vårt resultat och att vi dels bär med oss en viss förförståelse, gör också att vi bär med oss en hypotes om vad vårt resultat skulle kunna visa på. Vi anser därför att vi har använt oss av den så kallade hypotetiskt-deduktiva metoden i vår undersökning som också, enligt Bryman (2011) och Boolsen (2007), kallas för analytisk induktion.

För att genomföra intervjuerna i undersökningen har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer (Bryman, 2011). Vi hade förberett nerskrivna frågor som vi ville ställa till respondenterna. Under intervjusituationen kunde vi dock byta plats på vissa frågor då det föll sig mer naturligt i situationen och om respondenten redan hade kommit in på ett visst spår där en viss fråga passade bättre som följd än den ordning som vi hade bestämt sedan innan. Vidare kunde vi också låta bli att ställa en viss fråga om vi ansåg att respondent i ett utlägg på en annan fråga redan hade svarat på den fråga vi hade tänkt ställa (Bryman, 2011). Vi valde en semistrukturerad intervjumetod eftersom vi ville att informanten skulle känna sig fri att berätta det hon ville och det som hon associerade till då vi ställde frågor plus att vi ville ha möjligheten att ställa följdfrågor då det var saker som vi inte förstod eller som vi ansåg krävde ett förtydligande från informanten. Det som eventuellt skulle kunna vara en nackdel med en semistrukturerad intervjumetod är att det samlade intervjumaterialet kan vara svårt att hitta i och överblicka då svaren på frågorna har en tendens att bli utspridda över intervjutiden.

4.4 Urval

Vi har i vår undersökning gjort ett urval som dels är målstyrt, dels ett så kallat bekvämlighetsurval, vilket har styrts utifrån hur den undersökta kommunen är organiserad (den undersökta kommunens organisation beskrivs mer utförligt i kapitel 4.8). Enligt Bryman (2011) är målstyrt urval vanligt inom kvalitativ forskning och att man då gör urval på flera nivåer. I vårt målstyrda urval gjorde vi val på två nivåer. Den första nivån var att välja ut enheter inom socialtjänsten som vi trodde kunde svara på de frågeställningar vi hade kopplat till vårt syfte med undersökningen. Nästa nivå i vårt målstyrda urval är att välja ut intervjupersoner och där valde vi att intervjua handläggare i de olika enheterna och deras respektive chefer. Vi hade kunnat välja att även ta med utförarenheterna inom respektive verksamhetsområde men vi valde här att avgränsa oss för att kunna lägga fokus på samverkan mellan enheter som har liknande arbetsuppgifter.

Nästa steg i vår urvalsprocess var att välja ut vilka intervjupersoner som skulle delta och det är i detta läge som vi går över till ett bekvämlighetsurval. I den kommun vi undersöker så finns det sex handläggare inom funktionshinderenheten, sju handläggare inom biståndsenheten och sammantaget två enhetschefer. Eftersom underlaget inte är så stort att vi kunde sätta upp kriterier för vem eller vilka vi ville intervjua så fick vi helt enkelt intervjua de som var intresserade av att delta. Detta mynnar ut i att vi utöver målstyrt urval har gjort det som Bryman (2011) kallar just bekvämlighetsurval. Vårt syfte med undersökningen krävde inte heller att de svarande behövde vara av ett specifikt kön, i en