• No results found

oAm Trödings vårdarinna — Syster Signe Trotzig . mw

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "oAm Trödings vårdarinna — Syster Signe Trotzig . mw"

Copied!
16
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

1234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

(2)

N:o 24 (1692) A. 32:A ÂRG.

SONDAGEN DEN 15 JUNI 1919.

HUVUDREDAKTÖR:

ERNST HÖGMAN.

RED.-SEKRETERARE:

ELISABETH KREY-LANGE.

Trån Svenska kennefkfuß6ens ßund*

ufsfåffning.

1. Grand Danois ”Rigo” med dvärgpincern ”Lille Per” på ryg­

gen. Den förre iillhör frkn Oc- iavia Lundell, Norrköping; den senare teatermaler Henry Andrea- sen, Köpenhamn. 2. Friherrinnan Hedvig von Posts foxterrier. 3.

Boris Romanovsky”, Champion.

Tillhör fru Gull Matthiesen, Stor­

ängen. 4. Prisdomaren synar segrarklassen bland S:t Bern- hardshundar. 5. En utsökt sam­

ling ryska vinthundar, segrare­

klassen. — O. Norberg foto.

(3)

oAm Trödings vårdarinnaSyster Signe Trotzig . mw

Tlågra vädjande ocfj väckande ord av liefena Hy6fem ccfj ‘Pouf Bjerre.

DET TYCKS VARA SKRIVET I STJÄR- norna, ait de sförsia människorna skola ha det trängst här i världen. Om man än inte dödar och förföljer dem, så försummar och ignorerar man dem — förstår dem gör man i varje fall sällan. Det är inte till att räkna upp alla de stora konstnärer, musici och diktare som ha lidit nöd, både lekamligt och andligt. Först efter deras död har det gått upp för mänskligheten hur andligt rika de varit. Och sedan har man levt högt på de­

ras efterlämnade arv.

Fröding är väl den av alla Sveriges dik­

tare som numera är mest känd och mest älskad. Ingen har ju som han förstått att överlägset och naturligt tumla om med det svenska språket, och ingen har som han kunnat begagna det som uttryck för snart sagt alla mänskliga känslor — från de mest tragiska och sönderslitna till de mest upp­

sluppna och naiva. Hans själ vibrerade ju dessutom för alla skiftningar i den svenska naturen så underbart, att poesien i hans dikt­

ning smälte ihop med den på ett enastå­

ende sätt.

Nu se vi detta allt med djup tacksamhet.

Men då han levde var han ensam och sjuk, fattig Och olycklig. Många samverkande makter krossade honom — nedärvd sjuk­

dom, inre kamp, tryckande yttre omständig­

heter, allt bidrog till att småningom lamslå hans krafter. Hur anspråkslös och ödmjuk han än var till sitt väsen, måste han nog också ha lidit av att känna sig så pass sent förstådd av sin samtid.

Jag kommer ihåg hur till och med en av våra mest erkända estetici sade till mig, med anledning av Frödings första dikthäfte:

”Hur kan man beundra detta? Han är ju blott ett landsortsgeni!”

Först då Fröding, som en bruten man, kom till Stockholm från Uppsala hospital, fick han en vän och vårdarinna som helt ägnade sig åt att alltid vara honom nära och lätta hans mörka stunder. Hon lyckades dessutom bereda honom ett hem och delta hade han innerligt längtat ef­

ter hela sitt liv.

Också blev hon hans bästa tröst un­

der de svåra år han ännu hade att ge­

nomleva.

Denna vårdarinna var Signe Trotzig.

Med Fröding har hon det gemensamt alt vara anspråks­

lös och hon har aldrig hållit sig framme eller på nå­

got vis framhävt att hon varit en stor mans hjälp. Därför har hon också för­

svunnit mellan de

okända. f-

Det är genom Po- ■ ul Bjerre som jag fått reda på hennes liv och jag har känt det som en bjudan­

de plikt att draga det fram ur glöm­

skan. Är det inte något orättvist i att

Gustaf Fröding och Signe Trotzig sommaren 1910.

vi alla skola ha glädjen av Frödings and­

liga arvedel, vi som inte gjorde det ringaste för att lätta honom livet? Och så hon, som i nödens stund kom honom till hjälp, skall vara sjuk och ensam, fattig och utan hem?

Borde det inte kännas som en glädje för oss alla och vara det bästa sättet att ära Frö­

dings minne, att nu försöka göra något för henne?

Från Poul Bjerre har jag mottagit följan­

de brev som ger ett levande intryck av vad syster Signe var för Fröding under hans sista tid! Helena Nyblom.

Kära Helena!

Då du önskar vela lite mera om syster Signe Trotzig, som jag kännt sedan flera

Vid jultiden å Gröndal 1910.

år, skickar jag dig härmed några detaljer.

När syster Signe slutat sin utbildning ville hon se något av världen och reste därför til! Amerika, där hon fick anställning som avdelningssköterska på ett sjukhus i Cali­

fornien. Hemkommen efter ett års tid över­

tog hon sjukvården av Fröding. Han hade just kommit ut från hospitalet i Uppsala och man skulle försöka vårda honom under friare och vänligare former. Han bodde på Svenonii sjukhem, men v$r fortfarande i ett starkt upprivet tillstånd. Den ena sköterskan ef­

ter den andra hade försökt sig på vården men ingen hade stått ut mer än en kort tid.

Att Fröding genast fann sig till rätta med syster Signe berodde delvis på landsman- skapet. De kunde tala värmländska tillsam­

mans och de hade bland Karlstads invånare många gemensamma bekanta.

Första tiden var emellertid så svår att det fordrades mera än energi av syster Signe för att stå ut: — det fordrades känslan av ett stort och ansvarsfullt kall. Den känslan hade hon och det var den som höll henne uppe. Under de första sex veckorna var hon icke utom dörren och sov ingen natt.

Fröding hade en period av oerhörd exal­

tation, med fruktansvärda fantasier och komplett sömnlöshet. Det hade behövts tre sköterskor. Dock — det var dyrbart nog att ha en och att bo på ett privat sjukhem.

Längre räckte inkomsterna icke. Men syster Signe satte sig ett långt högre mål före.

Hon ville skaffa den sjuke ett hem, där han hade sitt eget och där han kunde få leva i ostörd ro utan den tryckande känslan att vara patient. Det lyckades henne att finna Gröndal på Djurgården som den lämpliga ramen till detta hem och tack vare henne fann han där en fristad under sina sista sex år.

Att Frödings tillstånd förbättrades så myc­

ket under dessa år och att hela hans till­

varo blev så mycket människovärdigare än den ditintills varit — det är framför allt sys­

ter Signes förtjänst. Bakom denna hennes gärning ligger ett hjältemod som är väl värt att minnas.

Ingen som icke prövat det kan gö­

ra sig ett begrepp om vad det vill sä­

ga att år efter år vara instängd till­

sammans med en människa som för­

tärs av ett sådant lidande som Frö­

dings. Det ställer övermåttan stora krav både på knopp och själ.

Även under sina lugnare perioder förblev Fröding sömnlös. Ensamhe­

ten och nattlampan blev honom då mes­

tadels outhärdliga och så ropade han:

— ”Sover du, Sig­

ne? Kom annars, ska’ du få höra en historia”. Naturligt­

vis kom syster Sig- Iduns byrå o<

MHstersamuelsgat Redaktionen: kl. 10—4.

Ittks 1646. Allm. 9803.

Red. Högman: kl. 11—1.

Riks 8660. Allm. 402.

:h expedition, ; Iduns prenun

an 45» Stockholm. • Idan A, vanl. nppl. med julnummer:

Expeditionen: kl. 9—5. ■ Helt år ... Kr. 14: — Riks. 1646. Allm. 6147. ; Halvt år ... » 7:25 Annonskont. : kl. 9—5. ■ Kvartal ... * 3:75 Riks 1646. Allm. 6147. ; 4:de kvartalet ... » 4:50

nerationspris: j Iduns an

Idun B, praktuppl. med julnummer: ; Pr millimetei Helt år ... Kr. 18 : — ■ 40 öre ef t. text.

Halvt år ... » 9: 26 ■ 45 öre å textsida.

Kvartal ... » 4:75 ■ 20 */o förhöjning för Månad ... » 1:76 ; särskilt begärd plats.

nonspris :

enkel spalt:

Utländska annonser:

45 öre efter text., 60 öre å textsida. 20 % förå.

för särsk. begärd plats.

(4)

Signe Tießßes memoarer.

På grundoafen av konsinårinnana muntfiga 6eräf-

fefser nedskrivna av Tiifdur 'Dixefius-'Brettner. Gfterskörd.

111M111111111111111111 ■ 1111111111 ii.i^

Signe Hebbes konstnärliga testamente.

”1 den för scenen, vare sig skådespelet, operan eller pantomimen avsedda plastiken ingår ej som huvudelement styrka, grace, utan främst sanning. Kroppen är endast medlet, den lydige tjänaren, i det att den yttre rörelsen föranledes av en inre tanke, känsla, vilja, annars blir rörelsen mekanisk, meningslös, död. Gesten likasom mimiken, skall kännas, icke göras, måste m. e. o.

återspegla en andlig förnimmelse.

I vardagslivet äro alla människor i viss grad plastiska, i det att varje synlig hand­

ling är uttryck för vare sig tanke, känsla eller vilja. Ingen kan ens träda på en synål utan att vara lätt i armar och fingrar, m. e. o.

koncentrera sig.

Förmågan att, när situationen så kräver, framkalla spontant den inre stämningen, där­

till fordras emellertid särskild scenisk be­

gåvning, liksom för att åskådliggöra stäm­

ningen fordras teknik — herravälde över medlen, verktygen, ty ingen kan spela ett instrument, måla, skulptera, ej ens sula skor, endast ”par inspiration”. ”Snillet trivs ej i okunnighetens skräpkammare”, säger Teg- ner. Allt poserande, stiliserade ställningar, japanska eller à la saule pleureur, ”faire des grâces”, fotterna i 5:ie positionen, böl­

jande armrörelser m. m. i den vägen är ab­

solut förkastligt, när det gäller framställa mänskliga lidelser, själskamp m. m. Rörel­

serna utgå från centrum, som är själva käl­

lan varifrån allt utströmmar, förnimmas som en elektrisk stöt genom hela väsendet, än­

da ut i fingerspetsarna, ja, ned i tårna. Krop­

pen bör vara liksom ett vibrerande stränga- spel, från huvudet till fotabjället besjälad, förandligad, mottaglig för varje inre impuls.

Armarna lätta som fågelvingar.

Den stora Ristori sade: ”11 faut gue la main ait autant d’expression que le regard”.

Detsamma sade Rossi.

Gesten får aldrig göra omvägar, utan gå direkt till målet.

Vid övningarna remplaceras ordet av räk­

ningen, och rörelsen måste alltid föregå or­

det en sekund, liksom överkroppen måste röras före benen. (”Il faut que le haut du corps ait toujours le premier mouvement.”) Denna torsons känslighet är mera uttrycks­

full, mera målande än en massa gester, vil­

ka den förutan verka mekaniska, tomma, marionettlika. Detta så viktiga centrums inre liv kan endast ernås genom djupandning.

Kroppen måste, som sagt, genom en massa alltid rytmiska övningar så tränas, att den blir lätt, smidig, lydig som en pianists fing­

rar, så att den förmår ögonblickligen åter­

spegla varje skiftning i själslivet.

BUDDAHBILD. ”KONCENTRATION”

”Han ser, han hör, han luktar, han känner”.

(Georg von Rosen.)

St ö d e t är lika viktigt i tal, sång och plastik, så viktigt att den på sin tid celebre sångmaesiron Giuséppe Lamperti påstod, att pä ’Tappogio dipende la camera d’una ar­

tista”. Stödet förutan är nämligen en buren ton omöjlig att åstadkomma och vad legatoi är för sången (eller talet) är plastiken för kroppen (lemmarna). Allt här i världen måste ju hava ett stöd. Visserligen förtäl­

jer legenden om ett helgon, som utförde miraklet att. upphänga sina vantar på en sot- stråle, men i vår realistiska tid sätter man inte mycken tro varken till mirakler eller helgon. Hur jag skall kunna åskådligt be­

skriva ’Täppoggio” vet jag ej riktigt, men ett vet jag: det är lika mycket psykiskt som fysiskt — ja, kanske mera; det betingar en högt uppövad koncentrationsförmåga samt jämnvikt, lika mycket själens som kroppens.

Osterländingarne veta besked därom och hava särskilda andmngsövningar, avsedda att utveckla just denna förmåga. Många lära sig aldrig förstå andemeningen där­

med, liksom det finnes musikaliska perso­

ner, som ej kunna sjunga legato, vartill fordras något mer än gott öra och lätthet att lära utantill.

Stödet sökes oftast på oriktiga ställen, såsom i ryggen, sidorna, axlarna, bröstet, nacken, hakan, käkarna, armlederna, ja, tungan, som rullas hop, spännes och dragés bakåt, vilket även omöjliggör ett tydligt ut­

tal, i stället för att dessa verktyg ej alls böra kännas, m. e. o. överallt utom på rätta stället, nämligen d i a f r a gm a m, som emel­

lertid i tanken bör placeras lägre än den är.

Tänkom oss, att den räta linje, som skelettet företer motsvaras av en parallell andlig, .från pannan ned till naveln, så lång och rak som

ne och så fick hon sitta därinne timma efter timma kämpande med sömnen, hörande his­

torier som hon hört hundrade gånger förut.

Så hände ibland när några fimmar gått, att Fröding halvt förargad utbrast: — ”Du ser så sömnig ut, du hör inte på, då kan du lika gärna gå in och lägga dej”.

När det ' började bli vinter blev Fröding liggande i sin säng. Han tittade upp på mor­

gonen och när han såg mörkret blev han stött, vände sig om och sa’: — ”Jag tror jag blir liggande i dag”. Och väl var det.

Ty om Gröndal någon gång avsetts för vin­

terbostad, så hade åren i varje fall gjort den olämplig därtill. Det blåste genom springorna i golvet och från de otäta fön­

stren — det var icke till att få varmt. Åt­

minstone icke med den vedmängd som kun­

de uppdrivas. Någon linoleummatta lycka­

des det dem heller aldrig att erövra. Ett litet fårskinn under hans sittplats var det högsta man kom till. Men när våren började röra på sig bland ekarna där utanför, då var det som om något vaknade till liv i skal­

den — och då blev det en ny sorts tjänst­

göring för sköterskan. Fröding brukade då

gripas av en underlig vandringslust, som reaktion mot vinteridet. Han strövade stun­

dom hela dagarna omkring i Stockholms omgivningar, miltals — och syster Signe fick följa honom, om hon också stupade av trötthet. Hon vågade aldrig lämna honom ensam. Hon levde i en ständig spänning att.

han i ett förtvivlat ögonblick skulle göra sig något ont och att hon inför sitt eget sam­

vete och inför världen skulle kunna före­

brås någon försummelse. Det fanns åtskil­

liga episoder från Uppsala hospital som gjorde att denna fruktan ej var obefogad.

Det är klart ali en sjukvård av denna art ej kunde undgå att bryta sitt offer. Vem skulle själsligen kunna stå ut med att på detta sätt år efter år leva i den Frödingska livsångestens brännande atmosfär — och det under försakelse av varje intryck som kunde bilda någon motvikt och under um­

bäranden av alla slag. Det var icke endast Svårt att få det att räcka till när det gällde veden; man skulle också ha mat. När det satt riktigt hårt åt fick man leta fram en dikt ur någon gömma och syster Signe fick vandra in till staden och morska upp sig så

gott hon kunde för att få något litet hono­

rar. Det hände en gång att hon kom till­

baka med hundra kronor. Då blev Fröding hjärtans glad och tyckte att de blivit så rika att Lotten, kokerskan, skulle få sig en fin present. Hon fick hundralappen och låtsa­

des naturligtvis bli lycklig — sedan gick den ål till smör och bröd och ägg — — —

När skalden så dog föll syster Signe sam­

man, andligen och kroppsligen. Hon fick genomgå ett par svåra operationer som för­

vandlade henne till en skugga. Med otro­

lig energi har hon dock kämpat sig fram.

Men livet är icke så lätt för en sjuksköterska som icke har obegränsade kroppskrafter.

Det bästa arbete hon funnit under dessa år dr Dagens Nyheters dagskoloni. De må­

nader, då hon fått ta hand om alla dessa småttingar, fylla deras magar och förhjälpa dem till några dagars sommarsol, de ha va­

rit årets egentliga innehåll. Men förverkli­

gandet av sin dröm att få ett hem och en ny livsuppgift, det har ej kommit närmare.

I hast din tillgivne

Poul Bjerre.

möbeltyger - Bomullstyger = Gardiner I

Iduns Kokbok

Bemvävda, starka ocb vackra. &

KotistfUten, Göteborg, j

ELISABBTH ÖSTMAN.Al

5r don bästa kokbok för det!

svenska hemmet - - - 9:de upplagan nu utkommen.;

Pris kr. 7: — inbunden. - -

(5)

möjligt. Denna linie, streck eller hur man nu vill kalla den, benämnes på franska ”la colonne d’air”, på tyska ”die Luftsäule”, Offert talar även därom i sin digra bok om Sångkonsten), på italienska ”ia corda” — sträng, som tänkes ihålig. Swedenborg ta­

lar, efter vad man sagt mig, desslikes nå- gonstädes i sina skrifter om denna kanal, som förbinder tanke och sföd. Kan emel­

lertid ej riktigt klargöras skriftligen, utan belyses bäst genom exempel, liksom ett språks uttal, vilket måste med örat uppfattas.

Att insupa mycket luff, utspänna sidorna som blåsbälgar, höja axlar och bröstkorg är absolut skadligt både i tal, sång och plastik. (Huruvida det kan vara nyttigt för hälsan, därom vågar jag ej utlåta mig.) Li­

kaledes är det oriktigt och onaturligt att draga axlar och armar bakåt, eftersom alla rörelser utgå från centrum, alltså böra — utom undantagsvis — ske framåt. Man väl­

signar icke, lika litet som man välkomnar, ger eller mottager en gåva med en bakåt- gående armrörelse. (Naturligtvis kunna ar­

marna läggas på ryggen, men därvid be­

höva ju ej axlarna stramas. Ej heller är det vaokert, såsom många inbilla sig, att hålla sig svankryggad.)

Andningen, vare sig när det gäller sjunga, tala eller röra sig plastiskt, bör ske som när en frisk människa sover, gäspar eller skrattar — försök göra det senare med en oriktig respiration: det lyckas ej! Den cos- fala andhämtningen kallas i Italien för ”la Tespiratione tedesca” och användes också i Tyskland av de flesta ansedda sånglärare, likaså här, till skada för rösterna, enligt min åsikt.

Vid övningarna bör noga tillses att lem­

marna kunna röras oberoende av varandra, dock således, att rörelserna utgå från sam­

ma punkt eller källa, nämligen centrum.

Liksom varje pärla är en pärla för sig, men för att tillika med de övriga bilda ett hals­

band samimanhålles av snodden, likaledes i en orkester, där de olika instrumenten lyda under en dirigent. Minsta rubbning stör emsemblen, harmonien. Stödet, tråden får aldrig brista.

Att ställa sig i en viss pose, uttryckande vare sig hat, avsky, skräck, glädje, förvå­

ning etc. är ej svårt, men att övergå gradvis från den ena stämningen till den andra utan att släppa tråden, är ej så lätt som många torde föreställa sig. Det får ej ske tvärt (utom när det gäller framställa vansinne) lika litet som en målare bryskt övergår från en färg till en annan eller en musiker — utom undantagsvis — från en tonart till en annan.

Nyanser, modulationer, förtoningar, levan­

de pauser, som Garrik kallade ”les temps psychologiques”, förekomma i vardagslivet såväl som på scenen och i alla konstbran­

scher.

För att få redskapen — lemmarna — smi­

diga, lydiga, mottagliga, lätta, fordras, som

sagt, sträng dressyr, varvid ekvilibern — omöjligt utan rätta stödet — rytm och fri­

het från spänning utgöra viktiga faktorer.

Alla övningar böra ske rytmiskt. Dalcro- ze’s ”La gymnastique rythmique” kan med fördel användas såsom förberedande öv­

ning, egentligen emedan den utvecklar ryfhmsinniet (nordens svaga punkt).

Dock, allt detta belyses bäst genom ex­

empel, varför det är av stor vikt att läraren ej blott kan förklara teoretiskt sin metod, utan själv visa hur en rörelse bör göras, låta höra hur en ton bör låta, ty det är ej nog med, att ge exempel på hur den icke bör låta, vilket för somliga lärare ibland tycks falla sig lättare.

”Nachahmung” spelar i all undervisning en stor roll — ja, intet är nytt under solen.

Exemplet är vida mer övertygande än allt pratande och jag beklagar att jag ej kan visa några övningar, som jag brukar låta föregå den sceniska instruktionen, d. v. s.

instuderandet av roller, och varmed ibland uppnåtts goda resultat, vilka naturligtvis vida mera bero på elevens mottaglighet än lä­

rarens skicklighet; denne är endast vägvi­

saren, eleven måste själv gå vägen. Be­

klagligen kunna misstag äga rum å ömse sidor.

Ofta ser man tyvärr den plastik, som hör till baletten förblandas med den, som har till uppgift att framställa de store mästarnes verk och åskådliggöra mänskliga passioner, själsstrider m. m., vare sig i skådespelet, operan eller pantomimen (såsom ”Den för­

lorade soneni” — TEnfanit prodigue”). Så t. ex. äro de flesta dansöser underhaltiga mimer (undantag finnas naturligtvis), vilket man hade tillfälle konstatera vid ryska ba­

lettens gästande härsfädes. Dessa onekli­

gen förtjusande trollsländor blevo som för­

vandlade i pantomimen: onaturliga, kantiga, och kunde ej frigöra sig helt och hållet från det stereotypa söta leende, som anses höra till baletten: det ständiga, långt ifrån sköna trippandei på tåspetsarna inverkar väl ock­

så menligt på gången. Vare detta sagt utan att förringa deras obestridliga talang i de­

ras fack. Jag tycker mycket om dans, när den håller sig inom sin givna gräns.

Dem stumma från Portici borde aldrig återgivas av en ballerina, utan antingen av en musikalisk skådespelerska eller en dra­

matisk sångerska, t. ex. Matilda Jungstedt.

Man talar nu för tiden så mycket om ma­

terialet, rösten, fordrande framför allt, att den Skall vara stark, förbiseende nästan helt odh hållet tonens kvalitet, föredraget, sjä­

len, som väl dock är det förnämsta andliga.

Det präktigaste instrument blir under en fuskares händer onjutbart, under det att en mästare ur ett dåligt förmår framlocka här­

liga ljud. Sebastian Bach, Mozart m. fl.

försatte sina åhörare i himlen, oaktat de spe­

lade på gnällande klaver och spinetter. Ett instruments skönhet beror förnämligast av vem som spelar därpå. Ett formskönt an­

sikte utan liv och uttryck blir i längden trå­

kigt, under det att ett oregelbundet själfullt förmår väcka intresse och sympati.

Ingen kan varken spela eller sjunga själ­

fullt med uttryckslösa ögon. Hur sköna ble­

vo ej den stora Jenny Linds, när hon sjöng.

De utstrålade, säga hennes samtida, ”ljus”, förklarade hennes oregelbundna drag, vil­

ka genom inspirationen blevo idealiserade, sublima. Hennes huvud tycktes, när hon sjöng, säger Chopin, omstråilat med en ”glo­

ria av norrsken”. Och dock — även de stör­

sta konstnärer äro endast kopister — ju trognare, dess större begåvning. Ty över­

träffa originalet naturen, mäktar dock ingen.

Snillet är också mestadels ödmjukt. De stora konstnärer jag haft lyckan känna — däribland Ristori, Jenny Lind, Taglioni, Jo­

hanne Luise Heiberg m. fl. — voro det, väl vetande, att ju högre målet är, dess svåra­

re är uppgiften. Det är varje sann konst­

närs oeftergivliga plikt, att av alla krafter söka närma sig idealet, ehuru medveten om, att detta är ouppnåeligt här. Men ”strävan­

det självt är sin lön, när det gäller vad gott oöh ädelt är”, säger Tegnér.

*

Att låta barn genomgå, förutom gymna­

stik, en danskurs, är säkerligen både nyttigt och nöjsamt. Man bör dock se till, att de ej därjämte lära sig bliva affekterade, ”ska- be sej”, som danskarna säga, ty då förlora de det där omedvetna, som utgör deras största charme. Allt exponerande inför pu­

blik är olämpligt, i det att hos de små däri­

genom lätt väckas till liv känslor ofören­

liga med deras ålder, såsom fåfänga, täv­

lingslust och farligast av allt — avund, denna ”mäninskovändets liksten”, varifrån ungdomen i det längsta bör, så vitt möjligt är, bevaras. De tättvunna segrarna inför en icke betalande publik (pappor ,mammor, fränder, vänner, bekanta och bekantas be­

kanta) äro i och för sig av noll oöh intet värde och hava intet gemensamt med verk­

lig konst. Jag tror det är Thorild som säger, att ”med dilettantmässig konst går ett för­

därvat tidevarv hand i hand” och ”det liill- sköna är icke det verkligt sköna”.

Konsten, den heliga, måste respekteras.

Lagern vinnes, förtjänas endast, begåvnin­

gen må vara än så stor, genom allvarliga studier, sträng självkontroll, ödmjukt sökan­

de, ja, oftast icke utan många bittra fårar och tvivel — och kanske är kampen ändå förgäves — ty ”många äro kallade, men få äro utvalda”.

Dock:

I högvälvd domssal uti himlens blå, som hänger över stjärnorna däruppe, där frågas ej vad .du har gjort och utfört, ej om du målet nått, men om du sökt det, med redligt mod och oförtröttad håg;

ty vår är viljan, allt det andra lyckans.”

T uppens Zephyr |TAPETK0MPANIET

IJI ! Katarinavägen 7, STOCKHOLM och Nf köper Ingen annan. R. T. 9905. Telegr.-adr.: Tapetkompaniet.

Säljer bästa TAPETER över hela • riket. Största sortering .av modernaste ■ in- och utländska kvalitéer till lägsta ■ priser. Begär omgående prover från « oss. Till landsorlen mo : postförskott«

eller efterkrav. Bästa inköpskälla för | målare och större förbrukare. '

(6)

6tt fycfiofynd. Tiv Hicfiard Vattner,

I.

KLARA TORNUR HADE NYSS SLAGIT fem, dé bokhållaren Konrad Bjurman läm­

nade Bröderna Josefssons kontor vid Vaitu- gatan efter slutat dagsverk för att bege sig hem till sin bostad pä Söder. Ehuru man icke hunnit längre än till den 1 oktober, var luften gråkall som på vintern, och Bjurström huttrade i sin tunna, blankslitna sommar­

överrock och tänkte: Ett sånt otrevligt vä­

der — det måtte bestämt bli snö i natt. Och därpå tänkte han på, hur svårt det skulle bli att få inkomsterna att räcka till bränsle, om det bleve en lång vinter, och att det var för bedrövligt, att han ej hade råd att skaffa hustrun en ny kappa i stället för den gamla, som egentligen redan för länge sedan bor­

de ha fåtf sluta sin tjänst.

Plötsligt fångades hans uppmärksamhet av ett föremål på marken: en hundrakrono- sedel, som låg halft hopviken på själva trottoarkanten intill en gatlykta. En smutsig papperslapp bland den andra smutsen — och dock, hur olika intryck gjorde inte den­

na lapp mot de övriga föremålen runt om­

kring. Det var, som om han stod inför ett litet mystiskt, levande ting, som oemotstånd­

ligt drog hans blickar till sig, och medan hans första impuls var att kasta sig över det, bemäkiiga sig det, innan någon annan hann få ögonen på det eller göra honom rätten stridig, ryggade han i nästa .ögonblick tillbaka — som om det var ett brott eller en olycka att vidröra' det. Redan hade han ta­

git ett halft steg förbi sedeln, då han hastigt böjde sig ner och tog upp den, och helt blek av sinnesrörelse och yr i huvudet fortsatte han promenaden med handen hårt sluten om det styva, prasslande papperet.

Vad skulle han göra med pengarna? Skul­

le han lämna in dem på närmsta polisvakt- kontor eller sätta in en annons i tidningar­

na? Naturligtvis visste han, att detta ur van­

lig moralisk synpunkt vore det rätta1, och han var alls ingen oärlig person, som hade för vana att lägga sig till med andras ägo­

delar, men det givs tillfällen, då även den relativ! samvetsgranne finner sig föranlåten att ackordera om moralen. Antag att den, som tappat pengarna, vore någon förmögen person, för vilken förlusten av en dylik sum­

ma vore utan all betydelse.— vad vore då egentligen för skada skedd, om han, som så väl behövde dem, behölle dem, när de nu en gång utan all hans förskyllan råkat falla i hans händer? Visserligen kunde det ju ock­

så vara möjligt, att det var någon fattig som tappat dem, men det är nu en gång så, att den som lider av penningbekymmer — och väl andra bekymmer med för resten — har svårt att tänka sig, att en annan skulle kunna vara lika illa eller kanske ännu värre däran än han själv.

Bjurman tänkte på, att det var hans hus­

trus födelsedag i dag och att avlöningen, som han nyss kvitterat på kontoret, alls inte räckte till någon sådan lyx som en present åt henne, han tänkte på hennes klenhet och blodbrist, som medförde, att hon ständigt gick och frös, och hur skönt det skulle vara för henne att få en ny, varm kappa till vin­

tern, och ju mer han funderade på detta desto svårare blev det honom att sätta sig in i den föreställnigen, att han skulle lämna ifrån sig dessa pengar, som slumpen — el­

ler ödet — lagt i hans väg.

Ännu då han kom in på Västerlånggatan, kappbutikernas speciella gata, hade han ej kommit till något beslut, och följande sam­

ma taktik, som då han upptäckte sedeln vid lyktstolpen, passerade han först hela gatan

och var på väg ner till Slussen, då han plötsligt vände om och med raska steg gick rakt fram till första butik, som skyltade med kappor. Och efter att ha låtit ett av biträ­

dena, vars figur tycktes honom närmast överensstämma med hustruns, tjänstgöra som provningsmodell, valde han ut ett plagg, som stod i 125 kronor men prutades ner till 90.

Det var en lång, mörkgrå kappa av ett mjukt behagligt tyg och modernt snitt, och Björkman föreställde sig, under det han med paketet på armen halvsprang uppför Sö­

derns knaggliga backar, hur överraskad hustrun skulle bli vid1 åsynen av presenten och hur elegant hon skulle taga sig ut i den­

samma.

Då han kom hem, satt hustrun i salen och lagade strumpor vid det dukade middags­

bordet, medan de fyra barnen, tre flickor och en gosse i skolåldern, lågo på golvet och läste på sina läxor. Husfrun var en blek, mager kvinna med detta nervösa, utpinade ansiktsuttryck, som man ofta finner hos hus­

mödrar, vilkas män icke kunna åstadkomma de inkomster, som de anse nödvändiga för ett bekymmenfritf eller åtminstone någor­

lunda drägligt liv.

— Du kommer sent i dag, anmärkte hon i misslynt ton, då mannen kom i dörren, men då hon fick se paketet, som han bar, utbrast hon förvånad:

— Vad har du där för någonting — vad är det för ett stort paket?

Och ögonblickligen rusade alla barnen upp från golvet och ropade:

— Titta ett sånt siort paket! Vad är det pappa har köpt?

— Åh, det är ingenting märkvärdigt — bara en liten födelsedagspresent — jag har den äran att gratulera, sade Bjurman och kände sig helt illa till mods, ty han hade hela tiden en förnimmelse, att saken icke var riktig som den borde vara, att det på ett eller annat sätt måste ligga något oroande uti, att en man med hans små inkomster gav sin hustru en sådan dyrbar skänk.

Emellertid hade hustrun vecklat upp pa­

ketet, och vid åsynen av innehållet utropade hon:

— En ny kappa — skall jag ha den i pre­

sent? Var i all sin dar har du fått så myc­

ket pengar ifrån — har du vunnit på lotteri?

— Nej — inte precis, men jag har i alla fall haft tur — det vill säga — jag har fått en gratifikation, och så kom jag att tänka på, att din kappa var ailildeles utsliten, stam­

made Bjurman.

Men hustrun hörde knappast på honom, ty hon var redan i färd med provningen.

Med kappan på gick hon långsamt fram och tillbaka vid toalettspegeln och beskådade sig noga på alla sidor, följd av barnens be­

undrande blickar, och plötsligt sprang hon bort till mannen, slog armarna om hans hals och kysste honom samt ropade:

— Tack, min lille snälle gubbe! Det var verkligen riktigt rart av dig.

Det var den enda kyss hon givit honom på åtskilliga år, och Bjurman blev så för­

lägen vid den ovanliga ömhetsbetygelsen, att han rodnade som en skolpojke, då han mumlade:

— Åh, det var ju ingenting — roligt, att du tycker om den.

Och sedan åt man sin middag och drack kaffe med bakelser, som älsfa dottern fått springa till bagarn snett över gatan efter, och det blev den gladaste och förhopp­

ningsfullaste födelsedag, som på många år firats i denna familj.

2.

Vid halvett-fiden följande dag saft Bjur­

man på en automatrestaurang och tittade, som han hade för vana, i dagens tidning, medan han förtärde sin lunch, bestående av gröt och mjölk samt ett par smörgåsar. Re­

dan hade han ögnat igenom de viktigaste ny­

heterna och var färdig att lägga tidningen ifrån sig, då hans blick av en tillfällighet — eller var det kanske icke så alldeles av en slump? — han var icke fullt säker därpå

— kom att fästa sig vid ett par ord under rubriken borttappat på sista annonssidan, ett par ord som kommo hans hjärta: att haja till och hans redan förut allt annat än färg­

starka hy att ytterligare blekna.

De ord, som hade en sådan kraftig ver­

kan, lydde: ”Etthundra kronor”, tryckta med kursiv stil, och därefter kom fortsättningen:

”borttappades i går av en fattig flicka på eller i närheten av Vattugatan. Rättsinnige upphittaren ombedes godhetsfullt återlämna penningarna till Maria Eriksson, Dalagatan 99, 2 tr.”

Ett ögonblick ångrade Bjurman, att han läst fortsättningen på annonsen — om han inte brytt sig om det, kunde han ännu lug­

nat sitt samvete med antagandet, att den, som tappat pengarna, var någon välsituerad per­

son, för vilken förlusten ej spelade någon vidare roll. Men n u— vad skulle han taga sig till? Gå till affären och säga, att kap­

pan ej passat, och be att få lämna den till­

baka ... Han tänkte på hustruns glädje över presenten, på omfamningen och kyssen — nej, det var omöjligt, kappan kunde ej läm­

nas tillbaka.

Men då — vad återstod väl att göra?

Skaffa 100 kronor och skicka till annonsö­

ren ... Javisst, men var skulle han taga så mycket pengar ifrån — och om han också lyckades skaffa dem, hur skulle han kunna betala igen dem?

Det kan förefalla egendomligt, att 100 kro­

nor för en person i så pass hygglig social ställning skulle spela en så stor roll, att han överhuvud inte ens såg någon möjlighet att kunna skaffa dem. Och dock finns det så­

dana personer, personer som stå alldeles handfallna och rådlösa inför den allra rin­

gaste extra utgift utöver de regelbundet återkommande månatliga posterna. Och fe­

let ligger i deras egen natur, i bristande självtillit och förmåga att styra och ställa på ett praktiskt sätt för sig i livet. Bjurman var varken någon slarver eller oduglig tjän­

steman, men han saknade förmåga att inge sina överordnade den respekt, som är oskilj­

aktigt förenad med ett verkligt förtroende, han var för bortkommen för att hålla sig framme och göra sig gällande, och följden blev, alt han satt med mindre lön än kam­

raterna, som voro betydligt yngre såväl på platsen som till levnadsåren. Samma tafatt­

het hindrade honom också att komma sig för med att be någon av kamraterna om ett lan, och kanske skulle han fått avslag, om han vågat försöket, ty sådana naturer som hans inge i regeln en instinktlik motvilja, då de vädja till andras välvilja eller hjälpsam­

het.

Hur mycket Bjurman grubblade, såg han alltså ingen utväg att reda upp den obehag­

liga situation, vari han råkat, och det var i en mycket nedstämd sinnesstämning han till- bragte återstoden av förmiddagen på kon­

toret. Då han kom hem till midadgen, fann han familjen ännu med något av den glada stämning över sig, som gårdagens födelse- dagsfirande framkallat. Hustrun berättade vid bordet, att hon varit ute och provgått sin

- 377 -

(7)

5^3

nya kappa, och på Drottninggatan hade hon mött en f. d. skolkamrat, Ruth Palm, numera gift med en grosshandlare Berglöw, och fast denna icke på flera år sett åt henne, då de möttes, hade hon idag kommit fram och häl­

sat och gjort sällskap ett stycke och varit lika vänlig som förr i tiden. Och naturligt­

vis förstod man, att det var kappans skull, men det var ju inget att fästa sig vid, för sådana äro nu en gång människorna.

Men Bjurman lyssnade med beklämt sinne till hennes livliga berättelse, glädjen om­

kring honom tyngde på hans hjärta, då han fänkte på, att samtidigt kanske en annan person sörjde över förlusten av de pengar, som framkallat denna glädje, och han må­

ste anstränga sig att dölja sin oro för att icke väcka familjens misstankar, att något var på tok.

Fram mot åttatiden kunde han ej längre stanna hemma utan förebar, att han hade huvudvärk och behövde en liten promenad.

Vad var det för avsikt, som drev honom bort till Norr — ända, ut till Dalagatan 99 — i den gråkalla höstkvällen? Några pengar hade han ju inte att komma med, visste inte alls, vad han skulle säga annonsören, om han träffade henne; och likväl kunde han Icke motstå begäret att gå in i huset och stiga upp till tredje våningen, dör hon skulle bo enligt annonsen.

Och mycket riktigt, på en av tamburdör­

rarna fanns ett visitkort med namnet Eriks­

son skrivit med oövad skolstil. Huset var en typisk arbetarekasern med dålig trappbelys- ning, smutsgråa väggar och tak och denna obeskrivliga blandning av dofter från tarv­

lig föda, från orena kläder och kroppar, från man vet icke vad, som synes oskiljaktig från fattigmans bostäder; och något vidare vittnesbörd behövdes icke, för att Bjurman skulle inse, att den, som här hade sitt hem, hörde till dem, för vilka 100 kronor var en summa av mycket stor betydelse. Efter att ha stått och stirrat en stund på visitkortets barnsligt runda och hjälplösa bokstäver vän­

de han om och gick sin väg, och hans steg voro ännu tyngre än då han kom.

Då han kom hem, var det så sent, att fa­

miljen redan gått till vila, och själv kröp han också genast i säng utan att bry sig om kvällsvarden, som stod framdukad i köket.

Men någon sömn kom ej i hans ögon. Tim­

ma efter timma låg han och grubblade över problemet, hur han skulle anskaffa dessa 100 kronor, som han orättmätigt tillägnat sig från den fattiga flickan. Han gjorde upp de allra djärvaste förslag: att gå till chefen och anhålla om ett förskott på lönen att amorteras månadsvis under ett år, att bedja ett par av de ekonomiskt välsituerade kam­

raterna försträcka honom pengarna mot in­

teckning i hans lön eller gå i borgen för ett lån i någon bank; men knappast hade han beslutat sig för ett dylikt förslag, förrän han visste, att han aldrig skulle få mod att utföra det — och dessutom — om han också finge mod till det, hur skulle han kunna klara av­

betalningarna på ett lån, då hans inkomster redan förut voro så knappa, att familjen en­

dast med största svårighet kunde existera på dem?

Till sist slöto sig dock hans uttröttade ögon, och han var på väg att falla i dvala, då en lysande idé föll honom in: han skulle spara in sin lunch. Gröten och smörgåsarna, som han intog på en automat om förmidda­

garna, gingo till 50 öre. Om han avstode från dessa — det bleve cirka 13 kronor i må­

naden, på åtta månader skulle han alltså klara skulden, ja på sju, ty 10 kronor hade han ju kvar av de upphittade pengarna och kunde skicka desamma som en första av­

betalning,

Ja, där var lösningen. Hans hustru skulle få behålla sin kappa, den stackars flickan skulle få igen sina pengar, och själv skulle han slippa skuldsätta sig och knappa in på den redan förut otillräckliga hushållskassan.

Hur enkelt var det inte — och hur skönt att äntligen ha funnit en utväg ur den svårighet, vari han så oväntat råkat... Spänningen i hans utpinade nerver gav vika, och med ett uttryck av fridfullt välbehag i sina drag sträckte han ut sig under täcket och som­

nade.

3.

Lunchrasten följande dag använde Bjur­

man alltså till att skicka ett brev till fröken Maria Eriksson med underrättelse, att han hittat de 100 kronorna, som hon förlorat, och att han redan råkat använda 90 kronor där­

av, innan han observerat annonsen, varför han härmed inneslöt de återstående 10 med utfästelse att därefter månatligen översända minst lika mycket, till dess skulden var be­

tald. Och åtminstone den dagen upptog ho­

nom intresset för detta brev, så, att han ej vi­

dare saknade den inhiberade måltiden.

Litet svårare blev det nog de följande dagarna, då magen, som alls icke kände sig tillfredsställd med kaffet och de två skor­

porna, som utgjorde hela morgonmålet, på ett knotande sätt gav sitt missnöje tillkänna över uteblivande av gröten och smörgåsar­

na, som den nu i så många år varit van att dagligen erhålla på bestämt klockslag. Men så småningom, allt eftersom den vande sig vid den nya ordningen, lugnade den sig mer och mer, och det hade knappast gått mer än ett par veckor, förrän den tycktes helt och hållet ha resignerat och inrättat sig efter de förändrade villkor, som dess omut­

lige herre föreskrev. Visserligen förlorade väl Bjurmans redan förut allt annat än volu­

minösa kroppshydda ytterligare några kilo i vikt, och hans ansikte gjorde ett ännu mer urvattnat intryck än förr, men på det hela taget behöll han sin vi-gör ganska bra, och om det också hände, att han ibland under arbetet blev litet yr och vimmelkantig i hu­

vudet, så tröstade han sig med, att några månader snart skulle gå, och sedan bleve det dubbelt skönt att taga skadan igen.

För övrigt hade han ju ytterligare en på­

taglig tröst för alla obehag, som njuggheten vid tillfredsställandet av magens krav till äventyrs kunde medföra, i själva den ytter­

sta orsaken till denna njugghet: den vackra kappan, som på ett så förträffligt sätt prydde hans hustrus gestatt, att han själv nästan kände sig litet enkel i sin slitna rock, då de någon gång tillsammans logo sig en pro­

menad.

Denna kappa tycktes verkligen ha blivit en lyckokappa. Ty allt ifrån det den kom inom dörren i hans hem, hade detta blivit som förvandlat. Hans hustru, som förut icke på åratal gått utom dörren annat än för att göra de nödvändigaste uppköpen i de när­

maste butikerna, tog sig nu så gott som dagligen en ordentlig förmiddagspromenad, och dessa promenader syntes utöva en lika välgörande inverkan på hennes fysik som på hennes lynne. Det förpinade uttrycket i hennes ansikte var snart alldeles försvunnet, och det hände, att Bjurman, då han kom från sin tjänstgöring, fann henne gnolande vid sfökef i köket på samma hemtrevliga vis som under de aillra första månaderna av de­

ras äktenskap.

Redan ett par veckor efter födelsedagen hade hon på nytt träffat samman med sin för detta skolkamrat, Ruth Berglöw, och bli­

vit inbjuden till hennes hem, där hon pre­

senterats för mannen och trakferats med kaffe och vin, och sedan hade hon återupp­

livat bekantskapen med ytterligare ett par av sina ungdomsväninnor, från vilka hon kommit bort under de senaste årens avskilda liv. Ett par gånger hade hon själlv sett vän­

innorna hos sig, och då hade hemmet varit fejat och putsat ungefär som till de stora högtiderna, hela familjen hade varit klädd i helgdagsstassen, och bagarn snett över ga­

tan hade trots alla hänvisningar till den obe­

talda månadsräkningen nödgats släppa till några av sina allra bästa bakelser.

Sådant kostade arbete och pengar, men i gengäld kom det liv och rörelse i hemmet, den mångåriga isoleringen var bruten, man hade kommit i kontakt med människora, kände sig icke längre som något från alla andra avskilt och utestängt, utan som en del av en krets med gemensamma intressen och ideal.

Åtminstone var detta fallet med hustrun och barnen. Bjurman själv var väl en allt för tillbakadragen och bortkommen natur för att rätt kunna uppskatta umgängeslivets be­

hag, men han gladde sig åt de andras gläd­

je och att han blivit kvitt självförebråelsen att med sin oduglighet ha förstört hustruns liv, som i så många år tyngt på hans själ;

och sannolikt skulle han ha glatt sig ännu mer, om han icke känt sig så trött och ut- schasad, då han kom hem från sin tjänstgö­

ring, så att han bara längtade efter att ge­

nast få krypa in i en vrå och vila.

Det var särskilt fram på eftervintern denna trötthet började ansätta honom, och på vår­

sidan tilltog hans klenhet, så att han endast med största möda förmådde släpa sig till kontoret och fullgöra sitt arbete.

— Könne Bjurman håller på att tackla av, sade kamraterna, han ser ut, som om han skulle trilla av pinn när som helst.

Även hustrun lade märke till hans ökade kraftlöshet och frågade honom, om han kände sig dålig, men hon var ju så van att ständigt se honom blek och mager, så att hon icke på altvar misstänkte, att det kunde vara något särskilt fatt med honom.

Så hade man hunnit till den första maj.

Det var den sjunde månaden efter hustruns födelsedag, och Bjurman gjorde sin sista avbetalning på de 100 kronorna. Enligt gammal sed stängdes kontoret denna dag klockan halv ett, och sedan Bjurman varit och lämnat sitt brev till Maria Eriksson på posten, var han alltså ledig för dagen.

Det var en blåsig och ganska kylig dag, näsfan lika kylig som den oktoberdag, då han hittade hundrakronan, men då var det höstens gråa kyla, som väckte melankoliska tankar på alltings förgänglighet, och nu var det vårens friska fläktar, som förkunnade livets pånyttfödelse och tände nytt hopp i trötta sinnen.

Bjurman styrde stegen till den automat, där han för några månader sedan brukade intaga sin lunch. Nu var det slut på den lån­

ga återhållsamhetens tid, nu var det tid att taga skadan igen och äta sig till nya krafter och ny energi.

Men då han kom till ingången, stannade han tveksamt. Det kändes så besynnerligt att så där med ens vara fri från en börda, som han gått och burit på i så många må­

nader. Han visste inte, hur det kom sig, men han hade inte någon matlust — det var, som om han en gång för alla kommit ifrån att äta något vid denna tid på dagen. Det hade en gång kostat honom så mycken självöver- vinnelse att avstå från detta mål — varför skulle han då bry sig om att återfalla i en vana, som han redan övervunnit? Lika väl som han varit utan lunch dessa sju månader, kunde han vara utan den nu.

Han stoppade plånboken, som han redan tagit fram, tillbaka i fickan och fortsatte sin

- 378 -

References

Related documents

Att internet med alla dess nya former av medier har blivit en del av svenskarnas vardag visas inte bara av den växande viljan bland svenska företag och andra organisationer att

(Det egendomliga i Borås är också att man måste ha haft samma dagmamma eller växt opp i samma hus för att räknas. Utbölingar med främmande dialekt existerar inte. Även om

Kvinnorna förblir företagare för att de vill utveckla sina tjänster och produkter och skapa tillväxt medan 17 procent av kvinnorna ansåg att de är nöjda och inte har ambitionen

Detta tema handlar om hur relationen inleddes. I avsnittet kommer läsaren få tal del av hur Charlotte, Sandra och Elisabeth träffade sina våldsutövande män och

Vi hoppas kunna få fram kunskap som kan vara till stöd för syskon till barn med autism men också information av betydelse för personer som arbetar med eller på annat sätt kommer

Det kan vara när anhöriga som själva hade velat ha en begravning enligt neo- moderna principer, det vill säga en livscentrerad begravning där den avlidnes individualitet får ställas

Tims argument för varför han föreställer sig huvudpersonen som en kille bottnar alltså i att han tolkar huvudpersonens känslor för Venus som olycklig kärlek och att det finns

De centrala iakttagelserna diskuteras och analyseras i förhållande till aktuell forskning inom området och de frågeställningar som låg till grund för studien: ”Hur